Skola, journalistik och forskning medverkar i verkligheten – Karen Barad VII

Det finns ett ideal om hur vi neutralt kan observera en ren, oberoende verklighet därute. Detta ideal formar en journalistik som ska observera utan att påverka och störa. Eller så kritiseras viss journalistik för att den producerar sina egna nyheter, den borde ju bara beskriva verkligheten, inte skapa verkligheten!

Motsvarande ideal finns i forskning och i skolundervisning. Att neutralt observera och beskriva. Utan att påverka och störa.

Från kvantfysiken tror man sig samtidigt ha lärt sig att man alltid påverkar och stör verkligheten. Idealet omvandlas då istället till att man ska störa så litet som möjligt. Ju mindre man stör ju bättre förstår man verkligheten därute.

Här tar jag upp kvantfysikern Niels Bohrs och queerfeministen Karen Barads alternativ till sådana föreställningar.

Denna fristående text om Karen Barads queermaterialism är ett förarbete till en annan text som redan publicerats vilken ger alternativ till föreställningar om politisk påverkan: Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV.

Från påverkan till medagerande

Werner Heisenberg fick nobelpriset i fysik 1932 för sitt bidrag till kvantfysiken. Han formulerade osäkehetsprincipen. Från början tänkte han sig att en mätning av en partikel påverkade och störde partikeln.

Hans lärare Niels Bohr som fick nobelpriset 1922 menade att det inte handlade om påverkan eller störning. Det var snarare ett gemensamt och ömsesidigt agerande mellan instrument och det som mättes. Mätningar och beskrivningar är med och agerar tillsammans med det som mäts.

Resultatet är därmed inte bestämt i förväg.

Det är därför bättre att kalla det för en obestämdbarhetsrelation än en osäkerhetsprincip.

Mätinstrumentet är med och skapar resultatet. Men det som mäts är också med och skapar resultatet. Eller det är snarare så att deras samagerande skapar resultatet.

Det är alltså inte så att forskning, medvetande, språk eller journalistik producerar verkligheten, de är bara med och producerar verkligheter.

Det är inte heller så att det som observeras är passivt, att det bara är objekt. Det är också med och skapar verkligheter.

”Påverkan” får oss att missförstå kvantfysiken

Niels Bohr menade att föreställningen om påverkan gör att vi missförstår vad det är som sker. Så här skriver han själv:

“Speaking, as is often done, of disturbing a phenomenon by observation … is, in fact, liable to be confusing” (1938).

Och tio år senare skriver han: “All confusion arises, in fact, from the use of such utterances as ‘disturbance of phenomena by their observation’, a phrase equally irreconcilable with any unambiguous meaning of the very words ‘observation’ and ‘phenomena’” (1946)[1].

Ontologi

Niels Bohr skriver inte så mycket om ontologi, om saker och tings vara. Men Karen Barad har gått igenom alla hans texter för att vaska fram hans ontologi, hans lära om varat.

Men hennes forskning om Niels Bohr är inte bara en beskrivning av Bohrs teorier. Hans böcker, brev och artiklar börjar samverka med Karen Barads teorier. De samagerar med varandra.

Istället för påverkan så lyfter Karen Barad och Niels Bohr fram hopflätning mellan observatör och det som observeras ”entanglement of ’objects’ and ’agencies of observation.’”[2]

Istället för påverkan så handlar det alltså om sammanflätning, medagerande. Det går inte att skilja helt på subjekt och objekt. De är båda subjekt och objekt.

Föreställningar om att subjekt gör något med ett objekt, att orsak skapar en verkan, kallas för linjär eller mekanisk förklaring.

Karen Barad hittar hos Bohr en annan föreställning om aktör och objekt.

“Rather than a question of disturbance, what is at issue for Bohr in our understanding of the nature of physical reality is the objective resolution of the ontological indeterminacy between ‘object’ and ‘agencies of observation’”[3].

Världen är inte deterministisk och förutsägbar. Olika samagerande skapar olika resultat: “since they use different experimental arrangements to measure different complementary variables, there is an essential ambiguity in their criterion of physical reality.”[4]

Ifall detta även gäller motstånd och politiska aktioner så skulle man inte prata om att en politisk påverkan skulle leda till ett mål någon gång framtiden. Olika typer av motstånd skapar helt olika resultat. Och dessa resultat är inte avlägsna i framtiden. Vi får därmed en mängd politiska fenomen, ett mångfaldigande av politiska verkligheter. Politiska verkligheter som samagerar med kvantpartiklar, jorden, solen … Politiken är inte en egen värld eller en egen nivå.

Bortom mikro och makro

Kvantmekaniken är inte instängd i en mikrovärld. Exempelvis mätinstrumenten som Bohr och Heisenberg talar om när de diskuterar osäkerhet eller obestämdbarhet kan vara större än hus. Gigantiska instrument medagerar med mikropartiklar. Inte är de i olika världar.

Vare sig Karen Barad eller Niels Bohr gör en skarp uppdelningen mellan mikrovärld och makrovärld, kvantfysisk värld och mekanisk värld. Det är samma värld.

Ok, kvantfysik kan inte förklara allt. Men den visar på flera saker som kan gälla i många olika sammanhang.

Det blir därmed olyckligt om att prata om vår mänskliga och maskinella värld som Newtons mekaniska värld. Och att det skulle finnas en annan mikrovärld någon annanstans. Som verkade på en annan nivå.

Karen Barad menar att kvantfysiken och mekaniken inte kompletterar varandra. Kvantfysiken ersätter snarare mekaniken.

“No empirical evidence exists to support the assertion that there are two different domains of physical laws: one described by quantum physics and another by classical mechanics … Quantum physics supersedes Newtonian physics; it does not merely supplement it.”[5]

Fenomen av medagerande

Karen Barad skapar en queermaterialism som samagerar med Niels Bohrs teori om hur observation och det som observeras tillsammans skapar avskilda fenomen.

Det är alltså inte holistisk teori om hur allt påverkar allt. Det är en teori om hur medagerande skapar gemensamma fenomen. Och hur fenomen skiljer sig från andra fenomen.

Hennes queermaterialism undviker på det sättet individualistiska förklaringar till hur världen fungerar. Och den undviker dessutom föreställningar om att stora helheter som kapitalismen eller patriarkatet bestämmer hur världen fungerar.

Medagerande inom olika fenomen skapar olika verkligheter.

Per Herngren

2012-10-16, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Niels Bohr 1938 och 1946 citerat från fotnot i Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 401.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 403.

[3] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 274.

[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 275.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 279.

Performativ är inte performance, uppträdande – Judith Butler & Karen Barad

Här försöker jag reda ut ett vanligt missförstånd om Judith Butlers begrepp performativ. Det blandas ihop med ’performance’, uppträdande, framträdande. Performativ är ett nyckelbegrepp hos Butler. Performativ är också ett nyckelbegrepp i Karen Barads queermaterialism så missförståndet lär smitta av sig i läsningen av Barad.

Performativ kommer från John Langshaw Austins föreläsning[1] om talhandlingar från 1955. Performativ är en handling som faktiskt förverkligar sitt mål. En handling vars syfte fullföljs i och med handlingen. Mål och medel är ett. 

En präst som förklarar två personer som vigda har faktiskt vigt dem. En domare som uttalar en dom mot någon har faktiskt dömt denne. Lovar jag någon något så har jag faktisk gett ett löfte. Austin fokuserar på performativa yttranden. Judith Butler breddar detta till andra handlingar än tal. En doktors skriftligt fastställande av kön fastställer kön. Diskriminerande beteende uppnår diskriminering. Jämlik behandling förverkligar jämlikhet. Karen Barad breddar performativ till ting och materia. Även saker genomför och förverkligar på meningsfulla sätt.

Performativ är alltså något helt annat än instrumentella handlingar där målet, förverkligandet, ligger i framtiden. Performativ är inte att påverka regeringen till att göra världen mer jämlik. Performativa jämlikhetshandlingar gör en del av världen jämlik direkt. Sedan kan detta självklart smitta av sig åt olika håll.

Performativ är inte performance

Performativ är också något annat än ”performance”. Att fullfölja och genomföra är något annat att uppträda, agera eller spela. Visst, uppträdande förverkligar också vissa av sina mål. Uppträdande förverkligar ofta teater, intensitet, upplevelse, äkthet och mycket annat. Det finns mängder med fall där orden överlappar. Men dessa överlappningar är möjliga att analysera eftersom orden har olika betydelser.

Så här säger Judith Butler själv om missförstånden och hopblandandet av performativ och performance:

“it is important to understand performativity - which is distinct from performance - through the more limited notion of resignification. I'm still thinking about subversive repetition, which is a category in Gender Trouble, but in the place of something like parody I would now emphasise the complex ways in which resignification works in political discourse. I suspect there's going to be a less celebratory, and less popular, response to my new book. But I wanted to write against my popular image. I set out to make myself less popular, because I felt that the popularisation of Gender Trouble - even though it was interesting culturally to see what it tapped into, to see what was out there, longing to be tapped into - ended up being a terrible misrepresentation of what I wanted to say!

[...]It is important to distinguish performance from performativity: the former presumes a subject, but the latter contests the very notion of the subject. The place where I try to clarify this is toward the beginning of my essay "Critically Queer", in Bodies that Matter, I begin with the Foucauldian premise that power works in part through discourse and it works in part to produce and destabilise subjects. But then, when one starts to think carefully about how discourse might be said to produce a subject, it's clear that one's already talking about a certain figure or trope of production. It is at this point that it's useful to turn to the notion of performativity, and performative speech acts in particular - understood as those speech acts that bring into being that which they name. This is the moment in which discourse becomes productive in a fairly specific way. So what I'm trying to do is think about the performativity as that aspect of discourse that has the capacity to produce what it names.”[2]

Per Herngren

2012-10-13, version 0.1

Referens

John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.

---

[1] John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

[2] Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.

Motstånd bortom position och perspektiv – Karen Barad VI

Vi är inte placerade i världen. Vi innehar inte en position i världen. Vi har inte heller en position i ett maktsystem. Vi är istället intrasslade och sammanflätade. I denna fristående text tar jag upp Karen Barads alternativ till en feminism och en maktkritik som utgår från position, situering och perspektiv.

Att utgå från individen, eller från den subjektiva upplevelsen är vanligt inom liberal filosofi och subjektfilosofi. Ibland förstås företeelser som individers samlade ageranden. Ibland ställs individen istället utanför verkligheten eller utanför världen. Världen reduceras då till individens upplevelse av verkligheten. Vi kan kalla detta för perspektivism.

Dualismen mellan individ och verklighet överförs ibland till skolan och verkligheten, eller till vetenskapen och verkligheten, eller till massmedia och verkligheten.

Det finns även feministiska, postkoloniala och socialistiska teorier som utgår från perspektiv och position.

Position, situering och perspektiv

Position kan handla om position i över- och underordning: maktposition, offerposition, motståndsposition. Position eller situering blir direkt kopplad till makt.

Position kan också handla om kontext. I vilket sammanhang är förtryckta eller motståndsgrupper placerade?

Det finns också flera spännande analyser kring kroppens plats och kroppens position.

Relationen position och kontext kopplas gärna till perspektiv. Några feminister och postkoloniala teoretiker lyfter fram osynliggjorda eller tystade perspektiv. På så sätt mångfaldigar de perspektiven.

Ibland skapas här en paranoid föreställning om att det finns en dold verklighet därute som vi bara kan ”av-slöja” genom att se via alla dessa olika perspektiv.

Samagerande som direkt solidaritet snarare än att avslöja makten

Med dålig göteborgshumor skulle jag kunna säga att Karen Barad har ett annat perspektiv. Men skämtet blir givetvis tokigt. Karen Barads feminism utgår inte från hennes, kvinnornas eller de förtrycktas perspektiv. Hennes queermaterialism är alltså inte ett queerperspektiv (bland andra perspektiv). Hennes feminism är inte ett feministiskt perspektiv (bland andra perspektiv). Hennes teorier kan alltså inte reduceras till henne, till kollektiv, till egenskap, till intresse eller till plats och position.

Hennes feminism och hennes queermaterialism är inte hennes.

De är istället hennes direkta samagerande med andra ageranden runt om i världen. Hennes teorier är direkt med och ändrar i olika fenomen. Och andras ageranden är med och ändrar på hennes queermaterialism. Den är därmed vare sig statisk eller ens underordnad Karen Barad. Hon är med och agerar. Men hennes böcker agerar också. Och tryckpressar och bibliotek blandar sig i. Och vårt läsande i, eller om, böckerna agerar med henne.

Begrepp som praxis och direkt solidaritet ligger närmare ”hennes” feminism än ett fokus på att ”avslöja makten”, eller ett fokus på att ”förstå” genom att lyfta fram olika perspektiv.

Motstånd bortom plats och perspektiv

Samageranden begränsas inte av platser, kroppar, kontexter, positioner eller perspektiv. Medagerande bryter snarare med enskilda kroppar, handlingar, positioner och perspektiv.

“Bodies are not situated in the world; they are part of the world. Objectivity can’t be a matter of seeing from somewhere, as opposed to the view from nowhere (objectivism) or everywhere (relativism), if being situated in the world means occupying particular coordinates in space and time, in culture and history.”[1]

Det är inte så att vi finns i världen. Vi har inte en position i världen. Vi är del av världen.

Varje motståndshandling är lika verklig som det förtryck eller våld motståndet försöker krossa och tränga bort. Det blir därmed en förminskning att förstå motstånd som ett försök att påverka verkligheten.

Per Herngren

2012-10-08, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 376.

Kaskadpolitik - Karen Barad V

Kaskader är serier av handlingar där varje handling ändrar förutsättningen för de andra handlingarna. En ny handling får egenskaper från de andra handlingarna och den ändrar dessutom egenskaper hos de andra handlingarna. I denna fristående artikel undersöker jag några politiska konsekvenser av Karen Barads teori om kaskader.

Vi är vana att tänka på politik som mekanik och motorer. Det ena påverkar det andra Men politiska handlingar följer sällan på varandra. Det ena leder inte till det andra. Kaskader verkar på helt andra sätt. Politisk förändring sker inte genom att en aktion påverkar opinion och regering vilket skulle påverka politiken.

Varje politisk handling är en politisk förändring. Varje handling förändrar förutsättningar för politik. Varje handling ändrar förutsättningar för andra handlingar.

Kaskader är, ifall jag förstår Karen Barad rätt, en förklaring till hur politik alltid blir queer: märkligt obestämdbar. Varje politisk handling producerar kaskader av möjligheter på oförutsägbara sätt.

Politik blir aldrig normaliserat eller förutsägbart för i så fall hade det politiska handlandet upphört. Då skulle politik ju kunna ersättas med orakel och siare: kalkyler, fasta principer, bestämda regler, eller av vetenskap.

Bortom maktkamp och maktbalans

Kaskadpolitik innebär att en handling producerar helt nya egenskaper och möjligheter för andra politiska handlingar. Detta gäller för olika parter, för motståndsrörelse likaväl som för motpart, för lagstiftare och för företag. Och för helt andra parter, exempelvis för en folkrörelse som sysslar med något helt annat, eller för en politisk befrielserörelse som verkar på andra sidan jordklotet.

Dessa andra gruppers och organisationers handlingar genererar i sin tur helt nya förutsättningar för den motståndsgrupp som var med och satte igång kaskaden.

“Causality is an entangled affair: it is a mater of cutting things together and apart (within and as part of phenomena). It is not about momentum transfer among individual events or beings. The future is not the end point of a set of branching chain reactions; it is a cascade experiment.”[1]

Seeds of Hope

En lokal olaglig motståndsaktion av tre kvinnor , från en feministisk ickevåldsgrupp, kan genom att slå sönder ett Hawkflygplan en tidig januarimorgon i Warton i nordvästra England på ett märkligt sätt ändra förutsättningar för en nobelpristagare på andra sidan jordklotet, för hur en gerillagrupp lämnar sin väpnade kamp, för Irak-krigsmotståndare i Dublin flera år senare, för en ubåtsbas i Skottland, för en fackförening i Bohuslän, för ett kollektiv i Hammarkullen, för flera vänstergrupper på olika platser runt om i världen, säkert även för en och annan högergrupp.

Dessa grupper behöver aldrig ha varit i närheten av de tre kvinnorna som hamrade på Hawkflygplanet. De kan verka på olika platser och i olika länder.

Gruppen tog sig namnet Seeds of Hope. Och namnet ändrade på gruppen. Namnet byggde resonanser med andra hamranden på vapen runt om i världen. Resonansen byggdes upp med hjälp av det gemensamma namnet plowshares (plogbillar). Kaskader gick fram och tillbaka mellan Seeds of Hope och andra plogbillsgruppers direkta avrustningar av vapen. Seeds of Hope förändrade tidigare aktioner, och dessa tidigare avrustningar förändrade Seeds of Hope.

Ytterligare en kvinna från Seeds of Hope fängslades med kvinnorna och de fyra började arbeta med aktionen från fängelset. De förvandlade fängelset till en resonanslåda. Och fängelset bröt kvinnornas eventuella isolering i aktivistkretsar och bland medelklass. Andra fångar, celler, vakter, murar, kedjor, fångdräkter förvandlade Seeds of Hope.

Domarens ilska mot kvinnorna, och kvinnornas lugna argumenterande, förändrade både rättegången och Seeds of Hope. Kanske skapade dessa kaskader förutsättningar för att en jury frikände kvinnorna efter att de suttit sex månader i fängelse. Frikännandet förvandlade Hawkflygplanet till en kriminell handling och avrustningen till en laglig handling. Detta satte igång motkaskader genom ett krismöte bland vapenföretag ett par dagar efter frikännandet, och juristers försök att förminska juryns beslut.

Motståndshandlingen kunde även ändra egenskaper för några till synes irrelevanta grupper som sånggruppen Seize the Day, för olika författare, för några lagstiftare, för vissa investerare och för tjänstemän.

Alla deras handlingar verkar bakåt i tiden och ändrar i sin tur förutsättningarna för Seeds of Hope som tidigt på morgonen 29 januari 1996 satte igång kaskaden genom att hamra på Hawkflygplan. 

Motstånd kan förstärka makt och förtryck

Motståndshandlingar ändrar på förutsättningarna även för tidigare motståndshandlingar, kaskader verkar alltså även bakåt i tiden.

En lyckad motståndsaktion kan förvandlas till en misslyckad aktion genom en framtida motståndsaktion. Vilket sätter igång andra kedjeeffekter där en rad lyckade aktioner plötsligt förvandlas till misslyckade aktioner.

Ett motstånd kan mycket väl genom kaskader av handlingar förstärka motparten istället för att försvaga denne. Motstånd kan förvandlas till fetischistisk kraft för rådande maktordningar.

Politik hade varit enklare om världen fungerat mekaniskt, då hade det ju räckt med att mobilisera, med att vinna över motparten.

Motstånd som resonans och kaskader

Motståndshandlingar förstärker varandra. Detta kan ske på märkliga sätt. Effekten av en till synes obetydlig politisk handling kan tusenfaldigas genom andra politiska handlingar.

Motstånd som lyckas finstämma sina instrument och sitt samagerande mellan till synes helt olika grupper, verktyg och platser kan skapa resonanser mellan varandra.

Resonans är kaskader av ömsesidig förstärkning.

Kaskader genererar kraftiga förstärkningseffekter som alltså både kan vara användbara eller katastrofala för den politiska förändring motståndsgruppen försöker materialisera.

Förutsättningarna kan ändras radikalt med varje aktion. Varje politisk handling skär av mängder med möjligheter till motstånd som annars hade funnits. Samtidigt skapas hela tiden nya förutsättningar.

Enkla och till synes obetydliga handlingar som hälsningar, visad sårbarhet, eller hjälp till motparten med städning, kan generera oväntade förutsättningar för politisk förändring. Maktkamp, dogmatik och låsningar kan plötsligt förlora sin kraft. Vilket i sin tur gör revolutionerande förändringar möjliga.

Negativitet eller gnäll från en enda aktivist kan genom kaskader av distanserande och irritation effektivt stoppa önskade politiska förändringar. För att istället förstärka förtryck. För att istället förstärka över- och underordning.

Agera runt om i världen, och bakåt i tiden

När jag skriver lokal ska det inte läsas som närhet. Lokaliteter som direkt ändrar förutsättningarna för varandra kan vara utspridda över jordklotet. De kan även vara utspridda i tiden, hundratals eller tusentals år. Lokaliteter kan vecklas in i böcker. De kan produceras med kaffekoppar.

Enligt Karen Barad är handlingar med och skapar tid. Handlingar skapar också avstånd och närhet. Handlingar är alltså inte instängda i tiden och rummet.

”Not even a moment exists on its own. ‘This’ and ‘that’, ‘here’ and ‘now’, don’t preexist what happens but come alive with each meeting. The world and its possibilities for becoming are remade with each moment.”[2]

Kaskadernas förstärkningseffekter fram och tillbaka blir oförutsägbara och absurda. Stora politiska förändringar kan sättas igång på oväntade ställen, medan det inte blir några synbara förändringar där man trodde att det skulle bli en omställning.

Den politiska förändringen av en aktion kan mycket väl bli större på lokala platser på andra sidan jordklotet än på den plats där den utfördes.

Det finns därmed inga enfrågerörelser. Bara under mekaniska förhållanden skulle det kunna finnas enfrågerörelser. Ojoj, vad världen vore enklare ifall det ena ledde till det andra. Ifall det räckte med att mobilisera politisk kraft eller med att mobilisera massorna.

Ååh, om jag bara kunde vara säker på att mitt engagemang ledde till att saker blev bättre. Jag vill inte höra att mitt engagemang skulle kunna leda till att saker blev sämre, till att de mäktiga blev mäktigare.

Kaskadpolitik sysslar med små detaljer. Men kaskadpolitik fastnar aldrig i detaljer. Kaskadpolitik finstämmer resonanser mellan olika detaljer utspridda runt om i världen och ”runt om i tiden”. Detta möjliggör revolutionerande politiska förändringar. Det som kan kännas hoppfullt med kaskader jämfört med mekanisk politik är att små handlingar kan leda till revolutionerande politiska förändringar, och dessa förändringar behöver inte ligga långt in i framtiden.

Per Herngren

2012-10-05, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 394.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 396.

Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV

Politiskt motstånd påverkar inte opinionen eller makten. Motstånd snarare samagerar med olika aktörer och även med härskare och förtryckare. Varje motståndshandling medagerar tillsammans med det som motståndet intervenerar i. 

Denna fristående artikel undersöker hur Karen Barads queermaterialism vidareutvecklar Niels Bohrs kvantfysiska sammanflätning till en politisk teori. Sammanflätning och medagerande är alternativ till dualismen subjekt och objekt, aktör och passiv. Motstånd är inte att påverka någon annan som ska lösa problemen. Motstånd är inte en biljardkula som studsar mot en annan kula. Motstånd är mer som att dansa med varandra, ett litet steg kan ändra förutsättningarna för dansen.

Kvantfysikerna Karen Barad och Niels Bohr producerar teori som bryter med traditionella föreställningar om politisk påverkan och politiska konsekvenser. Det är inte så enkelt att solidariskt motstånd eller att själviska handlingar får framtida konsekvenser. Vi är snarare direkt hopflätade med både förtryck och befrielse.

”The point is not merely that there is a web of causal relations that we are implicated in and that there are consequences to our actions. We are much more intimate part of the universe than any such statement implies.”

Motstånd och politisk förändring är mer kvantmekanik, och mer gemensam dans, än mekanisk orsak-påverkan: “”to say that there are consequences to our actions is to miss the full extent of the interconnectedness of being. Future moments don’t follow present ones like beads on a string. Effect does not follow cause hand over fist, transferring the momentum of our actions from one individual to the next like the balls on a billiards table. There is no discrete ‘I’ that precedes its actions. Our (intra)actions matter – each one reconfigures the world in its becoming”[1].

Även små handling och små aktioner arrangerar om världen (reconfigure the world). Jämför med ett blomsterarrangemang, små ändringar kan ändra hela arrangemanget.

Motstånd som samagerande

Varje motståndshandling är med och förverkligar. Motstånd genomför förändring snarare än påverkar politiken. Detta förverkligande eller genomförande sker genom att motståndet börjar samagera med förtryck, våld och härskande.

Arrangemanget av lydnad, förtryck och våld ändras omedelbart när motstånd intervenerar i arrangemanget.

Eftersom motståndet förverkligar snarare än påverkar så gäller det att använda precisa instrument för motståndet. Annars blir motståndet med i att producera mer förtryck, mer kontroll och mer lydnad.

Samagerande ska alltså inte förstås som att man harmoniskt samarbetar för att nå samma sak. Deltagarnas olika bakomliggande motiv eller framtida mål är inte ens speciellt relevanta. Mål och medel samagerar mycket mer intimt än instrumentella och strategiska föreställningar där mål och medel separeras från varandra.

Motstånd är med och skär ut verkligheter

En motståndshandling är med och skär ut ett arrangemang, eller en tårtbit, av samagerande tillsammans med domstol, poliser, och storföretaget som kanske är motståndare. En annan motståndshandling skär ut en annan tårtbit tillsammans med arbetslaget, chefer, fackförening och arbetsdomstol.

Arrangemang eller tårtbit är mina översättningar i brist på bättre. Karen Barad kallar det istället för fenomen eller ”cut”. ”Cut” kan möjligen översättas till snitt, eller snarare utskärning. ”Cut” eller utskärning för ihop vissa saker och skär bort andra. Någon som har bra förslag på översättning av Karen Barads ”cut”?

”Cut”, utskärning, arrangemang eller fenomen är inte så mystiskt som det låter. Det är inte märkligare än att några på en restaurang äter mat och pratar tillsammans, medan andra sitter vid baren och bekänner synder, och ytterligare andra dansar med varandra borta på dansgolvet. Plötsligt gör någon i baren en gemensam utskärning tillsammans med två dansare, när dansarna visar upp sin skicklighet gör hen i baren tummen upp, och för ett ögonblick produceras scen, publik och uppvisning.

Arrangemang, tårtbitar, utskärningar, av lokalt motstånd och lokal makt är inte kontrollerad (determinerad) av externa ordningar som kapitalism, globalisering, genusordningar eller stater. Däremot kan sådana olika ordningar vara med och agera lokalt tillsammans med det lokala motståndet, alltså medagera med motståndet. Andra maktordningar kan trängas undan, och skäras bort, de är i så fall inte med och agerar.

”Lokalt” ska inte hos Karen Barad och Niels Bohr förstås som nära eller intill. Lokaliteter i Mexiko City och i Göteborg kan samagera med varandra och tillsammans genomföra en direkt politisk förändring. Till det bättre eller till det sämre.

Bortom massivt motstånd

Effekten av motstånd är sällan resultat av hur mäktigt eller massivt motståndet är. Resultatet är mer direkt. Precis som när några dansar med varandra och en plötsligt byter dansstil, de andra följer efter eller fryser ut.

Resultatet av motstånd är väldigt olika beroende på vilka instrument som används för motstånd, och vilka instrument som används för kontroll och lag. Alla instrument, som bloggar, tidningar, celler eller handbojor, är också medagerande.

Enligt Karen Barad produceras de medagerande mitt i arrangemanget, mitt i fenomenet. De existerar inte innan, inte som medagerande.

Politisk förändring ska inte förstås som slutresultatet av en massa aktioner, eller av en massiv opinion. Motstånd är inte en kraftfull motor, inte heller en explosion, eller ett bränsle. Politisk förändring sker mer direkt i varje samagerande.

Den politiska förändring som genomförs kan inte kontrolleras helt av den ena eller andra parten. Det går inte göra en uppdelning i rena subjekt och rena objekt. Det finns inget enkelt samband mellan mäktighet eller politiskt inflytande och den politiska förändring som genomförs i varje politiskt snitt (fenomen).

”The very nature and possibilities for change are reworked. With each intra-action, the manifold of entangled relations is reconfigured. And so consequentiality, responsibility, and accountability take on entirely new valences. There are no singular causes. And there are no individual agents of change. Responsibility is not ours alone. And yet our responsibility is greater than it would be if it were ours alone.”[2]

Föreställningen om politisk förändring genom individuella handlingar eller individuella organisationer och kampanjer måste ersättas av en mer sammanflätad, ihopvecklad och samagerande teori.

Per Herngren

2012-10-03, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 394.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 393-394.

Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III

I denna fristående artikel tar jag upp hur Karen Barad bryter med uppdelningen mikro och makro. Hon bryter också med föreställningar om att vi skulle vara instängda i, och styrda av, stora system som kapitalism eller patriarkatet. Det är inte heller självklart att nationalstater och företag är mäktigare än motståndsgrupper och folkrörelser. Karen Barad visar hur politisk förändring är möjligt utan att peka ut nationalstater och regeringar som aktörer. Jag tar upp flera likheter mellan Karen Barads queermaterialism och Bruno Latours föreställning om aktörer som samagerar i svärmar.

Symmetrisk metod är när forskning, politisk teori, motståndsteori eller journalistik begriper olika aktörer utifrån jämlika teorier. Man använder exempelvis samma begrepp, samma förklaringar och samma teorier för att förstå motståndsgrupper, stater, familjer, personer och organisationer. Symmetrisk metod har utvecklats och finslipats främst inom kvantfysik och systemteori men senare även i aktör-nätverk teori och i realistiska filosofier.

Ifall en motståndsgrupp med ett halvt dussin personer, med tillgång till ett par bilar och några datorer, kämpar mot vissa specifika handlingar som utförs av en organisation som kallar sig USA (vilken både är lokaliserad till Washington och samtidigt verkar på mängder av platser runtom vår jord); är det inte nödvändigt så att USA kan dominera och undertrycka motståndsgruppen. Motståndsgruppen kan på många platser krossa eller tränga undan USAs möjlighet att dominera.

Jämlik metod kan upptäcka hur den ena eller andra organisationen dominerar i olika situationer genom att undersöka vilka allianser och handlingar som i olika situationer och på lokaliserade platser samagerar med varandra.

Jag gör en avstickare till Bruno Latour innan jag återkommer till Karen Barads jämlika queermaterialism.

Jämlika aktörer

Bruno Latour definierar aktör som det som skapar skillnad. “In my vocabulary, an actor that makes no difference is not an actor at all.”[1]

En aktör är aldrig den som bara överför eller förmedlar en skillnad. En aktör kan därmed inte vara helt kontrollerad av ett system, inte heller av en härskare eller av dominerande grupper. En aktör måste bidra med något själv för att bli aktör.

En aktör kan inte heller helt orsaksförklaras. Ifall man helt orsaksförklarar en aktör avsätter man aktören som aktör. Förklaringen blir aktören: ”which means they are not actors at all: they simply carry the force that comes through them.”[2]

Aktörer är aldrig ensamma aktörer. De agerar med miljontals andra aktörer, exempelvis bakterier, nervtrådar, torg, mötesrum, parlament, stolar, bord, organisationer: “action is always dislocated, articulated, delegated, translated.”[3]

Ett subjekt eller en aktör är alltid samagerande, en medaktör bland andra medaktörer.

Bortom mikro och makro

Bruno Latour bryter med föreställningen att makro är större än mikro. Det vi kallar makro är ofta färre, eller enklare eller mindre komplext än det vi kallar mikro.

Jag (eller vi) som sitter och skriver den här texten består av fler varelser än alla människor på jorden. Som ni andra har jag (jaja ursäkta ”vi” menar jag) ett eller två kilo bakterier i kroppen. Jag är många, många fler än man kan föreställa sig.

“Macro no longer describes a wider or a larger site in which the micro would be embedded like some Russian Matryoshka doll, but another equally local, equally micro place, which is connected to many others through some medium transporting specific types of traces. No place can be said to be bigger than any other place, but some can be said to benefit from far safer connections with many more places than others.”[4]

Storleken är inte avgörande

Även Karen Barad bryter med uppdelningen stort och litet, stora organisationer och små grupper, väldiga system och små handlingar.

Världen består inte av olika nivåer, olika skalor: “the different scales of individual bodies, homes, communities, regions, nations, and the global are not seen as geometrically nested in accordance with some physical notion of size but rather are understood as being intra-actively produced through one another”[5].

Med Barad blir det inte heller självklart att globalt och lokalt är olika företeelser. Eller att geografisk närhet egentligen är närmare än stora avstånd.

“The relationship between the local, the regional, the national, and the global is not a geometrical nesting. Local, regional, national, and global are topological matters, intra-actively produced through one another”[6].

Under en specifik motståndskamp kanske organisationen USA kan bygga upp resonanser och samagerande med Säpo, med metodologiskt nationalistiska föreställningar bland aktivister och protestgrupper, med överflöd av information på Facebook, med en missionkyrkas rädsla för att förlora statsbidrag.

En motståndsgrupp kanske bygger upp samagerande med en domstol, med ett par andra motståndsgrupper, med en feministisk clowngrupp, med en folkhögskola, med ett torg och kanske även med vädret. I en viss situation kan motståndsgruppen med alla sina allianser soppa mattan med USA.

För att undersöka möjligheten till motstånd och hur makt blir makt behövs jämlika metoder. Jämlika metoder krävs också för att undersöka hur ojämlikhet blir ojämlikhet. Teorier som förutsätter över- och underordning osynliggör hur över- och underordning ständigt måste återskapas, varje dag, varje timme.

Jämlika metoder kan upptäcka möjligheter till motstånd, revolutioner och direkt performativt förverkligande, sådant som teorier som förutsätter stora maktsystem och ojämlikhet riskerar att dölja.

Per Herngren

2012-09-24, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005.
Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.

[2] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.

[3] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 166.

[4] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 176.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 245.

[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 246.

Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II

Karen Barad och hennes queermaterialism bryter med föreställningar om att vi befinner oss inuti. Saker och ting är inte placerade inne i olika sfärer: inuti kulturen, inuti civilisationen, inuti kapitalismen, inne i globaliseringen, i naturen, inne i en viss nationalstat eller inlåsta i västvärlden. Visst, vi kan vara inlåsta i en cell eller sova inne i ett sovrum. Men hus, lådor och fängelser är olyckliga metaforer för att begripa hur vi i andra sammanhang fungerar tillsammans.

“I am to dislocate the container model of space, the spatialization of time, and the reification of matter”[1].

Container-föreställningar ser ekonomin, marknaden, kulturen, naturen, samhället, nationalstaten, politiken och vetenskapen som väldiga lådor. Saker skulle i så fall befinna sig inuti en låda. Det är svårt att vara inne i olika lådor samtidigt. Dessa olika sfärer eller lådor skulle skapa sig sina egna förutsättningar, logiker, lagar som inte skulle gälla i de andra lådorna.

Naturen pekas ut som en egen sfär som fungerar utifrån helt andra lagar och förutsättningar än marknaden eller kulturen.

Stora sfärer och containrar delas dessutom in i mindre lådor. Tekniska vetenskaper ses som en annan låda än politisk teori, psykologi eller sociologi. Arkitektur ses som en annan låda än kemi.

För Karen Barad är saker och ting mer hoptrasslade med varandra. Vi är inte i, som i inuti. Vi är mer bland saker och ting. Istället för att tänka inuti och utanför, internt och externt, så agerar vi med – eller inte med. Vi kopplar – eller kopplar ur.

Vi är del av saker och ting. Samtidigt är vi inte del av andra saker.

Kön, klass, samhällen som trassel

Inte heller kön och klass ska ses som olika sfärer. De är hopptrasslade och sammanflätade: ”gender is constituted through class and community and other structural relations of power. Gender, class, and community are enfolded into, and produced through, one another.”[2]

Lägg märke till sista delen i citatet ovan: producerade genom varandra. Annars riskerar Karen Barad att ramla in i den fälla hon själv kritiserar. Karen Barad letar ord för att begripa bättre. Men orden trasslar ihop sig med saker och ting, och orden lurar oss gärna tillbaka i de fällor vi kritiserar. Det vore olyckligt att läsa citatet ovan som att kön, klass och samhällen är hopflätade med varandra: Som om de var för sig bestod av rena substanser. Kön är inte något rent könsligt. Kön är snarare trassel av politik, biologi, kemi, språk, teknik, klass, kapitalism. Och klass är ett trassel av kön, biologi, nationalism, rasism, teknik …

Karen Barad måste alltså läsas som att trassel trasslar sig med varandra. Flätor flätar sig med varandra.

Genast hamnar vi i nästa fälla. En fläta är inte hopflätad med en mindre fläta som i sin tur är hopflätad med en ännu mindre fläta. Det är mer som när några dansare och musiker jazzar i hörnet på en klubb. En dialog mellan bongo och piano ändrar förutsättningar för dansen. En kvinna som sitter i baren nickar uppskattande till ett danspars nya tur. Vilket genast ändrar dansturen. Vilket också ändrar dialogen mellan bongo och piano.[3]

När jag försöker nyansera Barads formulering ovan ramlar jag givetvis själv i liknande fällor. När jag påstår att kön är trassel av teknik, språk …, så skulle man kunna tro att det kunde finnas en rent teknisk teknik eller ett rent språkligt språk. Som alltså skulle kunna trassla in sig med exempelvis kön. Men levande språk är också trassel. Trassel av teknik, kemi, biologi. Och kemi är … Hmm, bäst att stoppa där, annars skulle jag kunna hålla på hur länge som helst.

Fenom – att agera med varandra

När saker och ting agerar med varandra skapas vad Karen Barad kallar fenomen. Fenomen är inte sfär utan samagerande. Ett skoköp i en skoaffär, en viss ekonomiska transaktion, kanske samagerar med ett bord, några stolar, miljarder bakterier, solens nedgång, kaffe, flera olika patent, en rad kemiska reaktioner. Och med andra kunders blickar. Och den ekonomiska överföringen genom ett kreditkort av exempelvis 990 kronor samagerar kanske med någon diktatur, och med gamla postkoloniala relationer av över- och underordning. Det är väldigt trassligt.

Inte ens natur och kultur kan ses som olika sfärer: “’materiality’ refers to phenomena, which are explicitly not elements of nature-outside-of-culture. Any attempt to reinstate materiality as ‘natural’ – as brute positivity or the essential givenness of things – would be exposed as being quite bizarre, since this would be to assign materiality to a place outside the real”[4].

Varje fenomen består av samagerande mellan saker som vi i traditionella föreställningar gärna skulle vilja placera i olika sfärer: naturen, kulturen, ekonomin.

Motstånd är samagerande

Motstånd och politisk förändring sker alltid genom samagerande. Motstånd samagerar i fenomen. Men aldrig i sfärer. Motstånd sker aldrig i civilsamhället. Inte heller i kulturen.

Motstånd är hoptrasslat samagerande. Samagerande med politiska motståndare. Med maskiner, med en åklagare, med olika organisationer, med ett konstverk därbak i domstolssalen, med marknader på internet och på torget, med förmiddagens regnväder, och med årstiden, med olika uppfinningar, med pågående och avslutade samtal, med teorier och färdigheter. Och med flera andra pulser och rytmer runt om oss.

Det handlar absolut inte om att allt hör ihop. Tvärtom. Fenomen är specifikt samagerande. Specifika avgränsningar. Karen Barad kallar det för ”cut”. Hon använder snitt eller ”cut” i en betydelse som liknar den när man skär ut en tårtbit. Det finns miljarders miljarder andra fenomen runt omkring som inte samagerar. Samagerande stänger ute annat samagerande. Negativa protester kan utesluta möjligheten till att proaktivt bli del av lösningen av problemet. Våld kan utesluta möjligheten till gemensamma överenskommelser. Sårbarhetspolitik kan utesluta maktkamp.

Motstånd handlar därmed om vad som ska agera ihop, och hur detta ska agera ihop.

Etik utan individualism

Politiskt och etiskt ansvar är, för Karen Barad, aldrig vad jag kan göra åt våld och förtryck. Politiskt ansvar är hur jag ska samverka. Samverka i den politiska förändringen, samverka i motståndet mot våld och förtryck.

Politiskt ansvar handlar inte om att en enskild person eller organisation skulle kunna ställa saker och ting tillrätta. Ifall det inte finns kedjor av påverkan mellan individer går det inte att leva etiskt som enskild. Det går inte att ta ett eget etiskt ansvar. Etiska teorier och diskussioner om individer blir oftast orimliga och overkliga.

“Rejecting the metaphysics of individualism that serves as a foundation for traditional approaches to ethics, agential realism proposes an alternative meta/physics that entails a reworking of the notions of causality and agency.”[5]

Etik handlar om att vi, och om att andra och annat, är del av makt och motstånd, förtryck och befrielse. Vi är del genom olika samageranden som sträcker sig runt världen oberoende av om vi vill eller inte. Det gäller för oss (personer, ting, materia) att bli medansvariga för de förtryckta, för varandra och för politisk förändring. För den enskilde innebär därmed etik att vara del av, att inte längre vara enskild.

”Ethics is about mattering, about taking account of the entangled materializations of which we are a part … even the smallest cuts matter. … ethics is about accounting for our part of the entangled webs we weave.”[6]

Per Herngren

2012-09-19

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 225.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 243.

[3] Fenomen ska här inte blandas ihop med komplexitet. Fenomen behöver inte handla om ömsesidig, komplex och oförutsägbar påverkan. Samagerande är något annat än påverkan. Pianot och bongo kan fortsätta att spela med varandra ovetande om vad som händer runt omkring. Men om kvinnan i baren följer dansen ändras fenomenet åskådare och dansare och blir något annat än om hon vänder sig om flörtar med en annan kvinna i baren (och därmed blir icke-åskådare till dansen). Åskådandet samagerar även med det som inte är medvetet om att det blir betraktat. Detta kan därmed inte (eller bara ibland) reduceras till gamla föreställningar om växelverkan eller nyare om komplexitet.

[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 211.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 393.

[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 384.

Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I

I en serie texter undersöker jag hur Karen Barads queermaterialism öppnar upp för en bättre förståelse av hur motstånd och politisk förändring går till. I denna första artikel tar jag upp hur Barad avvisar att materia och mening skulle kunna separeras från varandra. Hennes materialism kontrasterar mot hur många ”hårda materialismer” förandligar, hur de idealiserar, politik.

När en ”hård” materialist försöker härleda politiska beslut eller ideologier till materiella förhållanden så förandligar materialisten samtidigt politik och idéer. En sådan materialism blir därmed en idealism. Idealisering av politik, och idealisering av idéer.

Halva världen idealiseras.

“Matter and meaning are not separate elements. They are inextricably fused together, and no event, no matter how energetic, can tear them asunder.”[1]

Karen Barad bryter med den idealisering av tankar, kultur och mening som gärna dyker upp i materialistiska föreställningar. En idé, en fundering, en dikt, ett samtal är lika materiellt som en sten eller som en vind.

Mening är materiellt, mening materialiserar. Mening är inte något andligt som kan härledas ur något annat mer handfast, något som är hårdare och därför skulle vara mer materiellt, eller till och med mer verkligt.

Föreställningen att det som är hårt skulle vara mer materiellt än det som är mjukt blir alltför banal för att någon materialist skulle hävda det. Men man kan ändå ana att det gömmer sig en sådan intuitiv föreställning inom flera materialismer. Det som är hårt är dock inte mer materiellt än det som är mjukt, en sten är inte mer materiell än elden eller solen.

Materia agerar meningsfullt

Materia är, enligt Karen Barad, inte passivt död. Materia agerar. Och materia agerar meningsfullt. Det som materia och saker gör och åstadkommer är begripligt eller obegripligt. Ifall något är begripligt eller obegripligt är det också meningsfullt. Det är därmed översättningsbart: till språk, till teori, till en dikt, till teater, till matematik. Ofta har vi svårt att översätta det som sker. Men det innebär inte att det är meningslöst.

“But matter and meaning, the literal and the figurative, are never as separate as we like to pretend”[2].

Dualismen mellan material och ande renodlades i grekisk filosofi, speciellt bland platonister och gnostiker. Samtidigt som grekisk filosofi utvecklades fanns det inom judendom och senare kristendom en ickedualistisk syn på mening och materia. I den judiska och i den tidigt kristna filosofiska och religiösa traditionen gick det inte att separera ande och materia från varandra. Karen Barad fortsätter och utvecklar en sådan ickedualistisk föreställning om ande och materia, om politik och materialitet.

När jag skriver ande och materia skulle man kunna läsa det som att ande och materia är två olika ”saker” men att de sitter ihop, och att de hela tiden påverkar varandra. Men det skulle i så fall fortfarande vara en form av dualism. Materia är meningsfullt. Och mening materialiserar. Mening och materia är inte två saker som hör ihop. Det är snarare olika ord som beskriver olika aspekter av samma sak.

I senare texter ska jag ta upp hur Karen Barad visar hur politik och motstånd är att agera tillsammans med saker och ting. Detta tillsammans-agerande skapar direkt förändring. Direkt innebär att mål och medel blir ett. Inte heller mål och medel kan dualistiskt separeras från varandra.

Per Herngren

2012-09-11, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 3.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 362.

Gentrifiering - radikal medelklass tränger bort underklass

Gentry betyder fint folk. Ruth Glass myntade begreppet gentrifiering 1964. Hon var sociolog i England, och hade tidigare flytt nazityskland.

När radikal medelklass flyttar in i "lågstatus" eller "fattiga" områden startar de ibland förfiningsaktiviteter. Proggresiv konst, stadsodling och häftig design sätter igång processer som lockar investerare, bostadsbolag och lokalstaten att göra området finare, trivsammare och mer accepterat bland fint folk.

Fint folk (gentry) och höjda hyror tränger sedan undan arbetarklass, nysvenskar, bidragstagare, missbrukare och arbetslösa. Deras nätverk och gemenskaper i området slås sönder. Även radikala aktivister, kollektiv och konstnärer som satte igång processen att göra området "inne" kan trängas undan. Ett tidigare heterogent område blir med denna process ett mer homogent och segregerat medelklassområde. Detta kallas gentrifiering.

Ett sätt att motverka gentrifiering är att börja demokratisera och ta över området istället för att börja med att göra området finare, mysigare och mer "kulturellt". Demokratiseringar i ett område tränger undan ägande och andra maktordningar. Ersätta och tränga undan (displace) är antagligen politiskt effektivare än att försöka påverka de som man tror "styr". Med gentrifiering möjliggör Ruth Glass en annan teori om förändring än föreställningen om "styrande". Politik är att trängas. Makt och motstånd trängs med varandra.

Per Herngren
2012 07 26, version 0.2



Referens

Ruth Glass, London; Aspects of Change, Edit. by the Centre for Urban Studies' London, MacGibbon & Kee, 1964.

Tack till Anders Westerström och Robert Anderssons föredrag på Krokstrandsfestivalen 2012 07 26. Jag publicerar denna text via två hopkopplade mobiler tio minuter innan föredraget är klart, så se den inte som ett fullständigt referat.

Vinner vi förlorar vi - sårbarhetspolitik

Krig och spel har använts som metaforer för att förklara motstånd och politisk kamp. Nyckelbegrepp blir därmed taktik och strategi, styrka och styrkeförhållanden, att vinna eller att förlora.

En motståndsgrupp skulle i så fall kämpa för att vinna över sin motpart. Genom smarta uttalanden kan man vinna politiska poänger. Genom att använda humor som vapen kan man förlöjliga och försvaga motståndaren. Genom att samla fler och fler demonstranter eller namnunderskrifter tror man sig bli starkare i en styrkemätning med motparten.

Mohandas Gandhi och Judith Butler visar att det istället är vår sårbarhet, vårt beroende av varandra, som bygger samhällen och skapar politisk förändring. Inom feminism har denna politiska praktik börjat kallas för sårbarhetspolitik.

Sårbarhetspolitik bryter med föreställningen om politisk förändring och kamp som något sorts spel eller krig. Det är istället sårbarhet och ömsesidigt beroende som bygger upp det samarbete som gör samhällen och det politiska möjligt.

Sårbar civil olydnad
Pingsten 2012 gick en grupp in på Saab Microwave för att plantera vin och fikon, samt hålla en pingstmässa. En av oss kom på en formulering som visade hur dumt våra motståndare tänkte. Vi skulle vinna politiska poänger genom att avslöja krigsföretagets och lagens hyckleri.

Efter lite funderingar kom vi dock fram till att ifall vi vinner poänger över våra motståndare riskerar vi att förlora dem. Vi valde därför att formulera om oss så att poliser, vakter, jurister och anställda på krigsföretaget kunde fundera tillsammans med oss istället för att bli bortgjorda.

Därmed blev det så att vakter och polis faktiskt deltog i innovativa och kritiska samtal kring motstånd, och motståndets förutsättningar. Under ett par timmars tid var de med och utvecklade det politiska motståndet.

Få kritik
För en sårbarhetspolitik som erkänner vårt beroende av varandra blir det mer avgörande att få intressant och innovativ kritik än att själv kritisera motparten.

I den sårbarhetspolitik som Butler och Gandhi utvecklar så stärker motståndet motparterna istället för att försvaga dem. Genom gemensamt funderande kan motståndet få konstruktiv kritik av motparten. Sårbart motstånd blir därmed en innovativ process, ett gemensamt skapande, snarare än en styrkemätning.

Motståndskraft
Begreppet motstånd ligger därmed närmare en organisms eller ett systems motståndskraft än elektricitetens motstånd som hindrande, kraftmätning.

Sårbart motstånd intervenerar i förtryck och våld genom att återskapa liv, rättvis fördelning, demokrati, jämlikhet och omsorg. Motstånd blir ett ständigt återkommande, ett värdeskapande som pulserar. Mål och medel blir ett.

Judith Butler tar upp möjligheten till performativt handlandet. Performativ är att i handlingen genomföra målet. Performativt handlande är därmed något helt annat än instrumentellt och strategiskt handlande, där mål och medel är åtskilda.

Sårbarhetspolitik skapar politisk förändring genom att ersätta och tränga undan det instrumentellt destruktiva. Det görs genom motståndskraften i direkt performativt skapande, skapande av värde. 

Skapandet av värde utförs inte långt bort från våld och förtryck, det vore inte en sårbarhetspolitik. Det politiska skapandet blir sårbart genom att gå in och intervenera i våld och förtryck.

Sårbart motstånd skapar affekt, samarbete och samhällen istället för vinnare och förlorare.

Per Herngren
2012 07 14, version 0.1


Välkommen på ickevåldskurs där sårbarhet och ömsesidigt stöd blir metod för förändring.

Referens
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Per Herngren, Sårbar förutsättning för politik - Judith Butler, 2011.