28 februari 2013

Lättja effektivare än aktivism

Jag funderar här ifall ”aktivism” i betydelsen aktiv i olika aktuella politiska frågor hindrar politisk förändring. Lösningen skulle i så fall vara fokuserad och långsiktig aktivism, som exempelvis fokuserad queeraktivism, palestinaaktivism. Bygga upp en butik kring rättvis handel. Bygga upp ett kooperativ, eller bygga upp ett kollektiv. När ett politiskt motstånd byggs upp på lång sikt verkar tystnaden, långsamheten, vilan, utflykten, festen, lättjan minst lika mycket som febrilt organiserande. Kanske mer!


Jag menar här inte individuell semester eller vila, vilket också är viktigt, utan hur den politiska gemenskapen tillsammans har picknick, gör utflykter, fikar tillsammans. Hur den slöar tillsammans. Hur den har tråkigt tillsammans. Ofta är det när gemenskaper är lata tillsammans som nya politiska uppfinningar görs.

Under promenaden får någon en bra idé. Den idén jäser i organisationen under något år. Sedan prövas den. Det tar kanske tio-tjugo år att pröva, finslipa och förverkliga idén.

Vara lata tillsammans är kreativt och innovativt

Mina författarvänner vittnar om att de kan vakna upp mitt i natten och få en ny fantastisk idé. Men ifall de har för många böcker och artiklar på gång samtidigt så förlorar de fokus. Det finns ingen berättelse som ligger där och puttrar i bakgrunden. De där fantastiska idéerna som lyfter hela berättelsen uteblir.

Samma sak kan säkert gälla de som bygger ett hus. Eller som försöker konstruera en maskin. Det är på raster eller på puben de riktigt bra idéerna gör sig fria och börjar hoppa runt i arbetslaget.

Politisk förändring byggs upp av samtal och tystnad, engagemang och vila, febril aktivitet och tvärstopp. Uppfinningar och finslipning dyker kanske oftare upp när motståndsgruppen festar och dansar, eller ligger på en äng och vilar, eller tar en promenad, än när den ”organiserar”.

Intensitet och stillastående stärker varandra.
Dialog och tystnad stärker varandra.

Politisk förändring behöver jäsning och förmultning. Saker behöver tid att ligga till sig. Politisk kamp behöver nötas och slitas som kläder nöts och slits.

Politisk förändring får rynkor, den behöver få rätt att åldras. Märken och ärr efter skador och våld blir en del av det minne som skapar personlighet. Ett motståndssamhälles personlighet och karaktär är avgörande för politisk förändring.

Aktivistisk stress tar bort tystnad, vila och rynkor

Aktivism i betydelsen hoppande mellan olika frågor tränger undan det utrymme av tystnad, seghet och lättja som motståndsgemenskaper behöver för att börja leva det samhälle de vill ha.

Aktivism fångas lätt i samtidsslaveri. Aktivism skapar samtidsslaveri.

Aktivism riskerar att bli individuell. Visst uppstår nät av kamrater och vänner. Men det blir inte tillräckligt tid för seghet, att ha tråkigt tillsammans. Vänskapen blir individuell snarare än den kamratskap och solidaritet som uppstår under lång kamp tillsammans.

Organisera-ism, alltför stort fokus på organiserandet, hindrar samhällen från att växa fram i och runt organisationen. Febrilt organiserande kan upplevas lika omänskligt som alltför byråkratisk byråkrati.
Organisationer som fortlever, som kommer in i en lugn puls, blir med tiden samhällen. Men samhällen är aldrig samma sak som organisation. Samhällen är det som kretsar runt mötesplatser, runt torg, runt pulser och rytmer.

Motståndet blir med tiden samhällen

Civil olydnad och motstånd blir samhällen. Inget samhälle blir samhälle ensamt. De behöver torg, duvor, pulser som drar. Torg fylls på dagen och kvällen och på morgontimmarna kan de stå tomma.

För att befriade samhällen ska få tid att växa fram behöver gemenskapen mycket utrymme för att vara lata och slöa tillsammans. Mycket tid att dansa och sjunga ihop.

Politisk förändring tar tid. Politisk förändring kan ta decennier att bygga upp innan andra organisationer och samhällen tycker den är tillräckligt intressant för att testa och imitera. Politisk förändring smittar av sig. Men det behövs mycket muterande innan det finns något som kan smitta och kanske skapa en epidemi.

Per Herngren
2013-02-28, version 0.1

Referens


Tack till samtal med Stellan Vinthagen om hur festerna organiserar precis som beslutsmöten. Hur raster kan vara minst lika kreativa som workshops. Lisa Gerenmark för möjligheten att låta engagemang kretsa kring några platser och lokaler under flera decennier. Och med Sven-Eric Liedman som för många år sedan tog upp hur lättja och att ha tråkigt blir kreativt skapande.


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

26 februari 2013

Hur protest avsätter oss som regerande

Alla organisationer regerar. När vi samlas i en liten grupp tas beslut och initiativ som börjar styra gruppen. Gruppen skapar sig en politik. Politisk förändring blir möjlighet. Ibland lyckas inte gruppen regera, istället är det vädret som regerar. Eller tidsbrist. Eller huslån. Eller ett lönearbete.
Myllret av regerande krockar. Ibland stärker olika regeranden varandra, ibland motverkar de varandra. Ibland uppstår konflikt, komplexitet och stabilitet, ibland harmoni, stagnation och dominans. Ibland är vi bara förvirrade.
Här analyserar jag hur protester avsätter oss som regerande. När protester pekar ut ett parlament eller ett stort företag som Aktören, som den som borde lösa problemet, som den som Regerar, då gör protesten oss till underlydande, till offer, till objekt. Protesten offergör oss.

Myten om centralstyrning

Det har uppstått olika myter om härskargudar som styr och regerar över världen. Det vore kanske skönt om någon styrde allt som hände. Vi skulle ju slippa ansvar.
Under historien har sådana omnipotenta myter överförts på kejsare och regeringar. Fortfarande idag tror många att det är möjligt för en regering eller diktator att centralt styra myllret av samhällen och organisationer.
Sådana myter gör ibland att folk som vill ha politisk förändring vänder sig åt samma håll. De ställer sig bredvid varandra. De gör sig till en gigantisk publik som tittar bort mot en scen, en scen som ofta befinner sig bortom horisonten, utom synhåll.

Regera

Regera kommer från latinets gubernare: att styra, och grekiskans kubernan: att kontrollera någots riktning. Vi är alla inblandade i en massa regerande. Ibland är det en förkylning som regerar. Ibland min dåliga kondition. Ibland är vi, trots förkylningar och trötthet, med och organiserar politisk förändring.
När jag suttit i fängelse har jag inte regerat speciellt mycket över mitt utrymme. Det har inte heller blivit så mycket pendlande och resande. Men just därför har fängelset gett mig frihet att regera över min skrivartid. Jag regerar över mitt skrivande mycket mer i fängelse än utanför. Jag har aldrig lyckats vara så effektiv i mitt skrivande i den så kallade friheten som i fängelse.
Tvång är avgörande för att vi ska kunna organisera och regera. Annat regerar över oss. Andra regerar. Därför skapas utrymme för oss att regera.
Michel Foucault visar att makt och härskande alltid skapar utrymme för motstånd. Och utan motstånd finns ingen möjlighet att regera.
Mohandas Gandi visar att makthavare inte existerar. Det går inte att ha eller förvara makt. Makt är alltid lydnad, underordning, hörsamhet, samarbete, följsamhet. Makt måste alltid ges igen och igen.
Någon invänder att en jordbävning, mordbrand, eller en bomb, eller ett dödande skott, tar bort möjligheten att styra och ställa, att göra motstånd. Visst! Katastrofer och dödande tar bort möjligheten till motstånd. Utplåning tar också bort möjligheten till makt och härskande. Utplåning eller fängslande tar bort möjligheten till lydnad. Makt kräver samarbete och hörsamhet. Att döda någon ger inte makt över den personen. Det tar bort alla möjligheter till makt.

Befrielserörelser regerar

Rättvis handel genomför rättvis handel. Därmed regerar rättvis handel. En ny rättvis ekonomisk ordning kan uppstå mellan ett rättviseskåp i Hammarkullen och ett kaffekooperativ i södra Mexiko. Skåpet och kooperativet tränger tillsammans undan kapitalism. Kapitalism kan givetvis försöka tränga tillbaka. Men det är ju ett tecken på att kapitalismen inte regerar.
Frivilligt samarbete, fildelning, kooperativ och ideella organisationer tränger undan kapitalism. Istället regerar ömsesidig hjälp.
Feministiska mötestekniker genomför jämlik och delaktig demokrati. Härskande och manliga ordningar tränger sig på, men feministiska mötestekniker lyckas ofta hålla tillbaka dessa ordningar. När detta lyckas regerar feminism, jämlikhet och demokrati. Feminism genomför feminism. Mål och medel blir ett i feministiska mötestekniker. Feminism och jämlikhet skjuts inte på framtiden.
Civil olydnad är att börja regera. På en militärbas. På en djurfarm. Eller i ett flyktingfängelse. Under en stund, på en viss plats, innan gripandet, så regerar ickevåld, fristad och befrielse.
Ibland smittar olydnaden av sig. Ifall smittan sprider sig erkänns olydnaden och blir en ordning. Ohörsamhet blir hörsamhet. Vi får strejkrätt, religionsfrihet, befriade samhällen utan krig och förtryck.
Allt regerande är olydnad mot något annat. Och civil olydnad är att börja regera.

Erkänna varandras organisationer som politiskt regerande

För att alla olika organisationer, olika befriade samhällen, ska kunna fortsätta att regera behöver de bli erkända, och de behöver erkänna andras regerande. Befrielse kan inte vara sig själv nog. Olika befrielser behöver peka ut varandra som regerande. De får inte vända ryggen mot varandra genom att vända sig mot ett enda politiskt Subjekt långt därborta.
Alla behöver inte peka ut alla. Men politisk förändring behöver trassel av ömsesidigt erkännande. Detta beroende av varandras erkännande förstärker regerandet.
Sårbarhet och beroende är möjligheten till politisk förändring. Ömsesidigt erkännande och stöd tränger undan härskande, murar och kontroll. Befrielse måste förstärka andra befrielser. När detta leder till ömsesidigt erkännande skapas långsiktig politisk förändring.

Tillsätta varandra istället för avsätta varandra

När vi pekar ut ett egentligt politiskt Subjekt, det som borde lösa problemet, så avsätter vi oss själva. Vi avsätter också andra. Här är några metoder som används i proteströrelsen för att avsätta varandra. Som alternativ skissar jag några möjliga vägar att istället tillsätta varandra som regerande.

Protesten vänder sig mot

En proteströrelse som vänder sig mot Stockholm eller Bryssel vänder ryggen åt andra, åt andra håll.
En protest som pekar ut en viss regering som den som borde lösa problemet tillsätter själv denna regering. En regering existerar inte som en substans. Den existerar bara som regering just när folk lyder dess försök att regera.
En regering måste ständigt tillsättas igen och igen, genom att pekas ut och genom lydnad.
Protesten tillsätter det den vänder sig till. Protesten utser sin regering. När alltför många vänder sig åt ett håll avsätts den egna rörelsen. Samtidigt avsätts rörelser runt omkring. Andra pekas inte ut som subjekt, som aktörer, som regerande. Vi tror oss inte kunna skapa politisk förändring. Det är bara de därborta som kan skapa politisk förändring. Inte vi.
Möjligheter att tillsätta varandra. Genom att vända sig åt olika håll, mot olika organisationer, genom att koppla ihop varandra, genom att dansa till varandras olika rytmer, genom att erkänna varandras regerande, så distribueras styrandet. Regerandet mångfaldigas.
Erkänn varandra som aktörer, som regerande. Det skapar befrielse och politisk förändring.
Det var så den borgerliga revolutionen gick till. När parlamentarisk demokrati skulle tränga undan kungavälde så bad inte borgerligheten kungen om att bygga upp demokratin åt dem. Borgerliga organisationer byggde tillsammans upp parlament, och tillsamman knuffade de med tiden undan kungaväldet.
Senare trängde sig även arbetare och kvinnor in i parlamenten. Den borgerliga revolutionen visar oss hur andra revolutioner kan börja regera.

Protesten blir ett nej

En proteströrelse som säger nej till ett beslut, en regel, en lag, ett privat företag, en myndighet eller ett parlament, reducerar sig själv till en negation, till ett hinder.
Nejet negerar skapandet. Vi vill inte. Vi säger nej. Nejet tror sig inte själv om att kunna skapa. De där, de andra, de där borta, de är skapande. Men inte vi.
Nejet gör sig själv till ickeregerande. Vi bygger inte befrielse. De andra, de däruppe, de ska befria oss.
När protesten regerar så regerar ickeskapandet. De som skapar trängs undan av protesten.
Möjligheter att tillsätta varandra. Börja skapa. Våga misslyckas. Förstärk andras byggande. Imitera varandra. Kopiera. Lär av varandras misstag. Finslipa och gör bättre. Uppfinn nya tekniker som andra kan imitera och finslipa.
Ingrip vid förtryck. Låt det positiva skapandet, lösningen, intervenera i våld och förtryck. Träng tillsammans med andra organisationer undan destruktiva maktordningar, istället för att protestera mot, och därmed tillsätta, dem.
Det engelska ordet displace betyder både tränga undan och ersätta. Politisk förändring tränger undan och ersätter andra ordningar.

Befrielsen blir ibland självgod

När en organisation, eller en tät allians, blir introvert, sluter sig inom sig själv, blir sig själv nog, då slutar den erkänna andra. Den slutar att förstärka andras regerande. Den erkänner inte sitt beroende av miljontals andra organisationer över hela världen.
Möjligheter att tillsätta varandra. Bygg kampen på sårbarhet och ömsesidigt beroende. Samarbeta, skapa allianser, samordna. Hitta gemensamma pulser och resonanser. Dansa med varandra.
Be om erkännande och ge erkännande. Be att få styra över något och be om hörsamhet. Hörsamhet är alltid ohörsamhet mot något annat, något som håller på att trängas undan.

Per Herngren
2013 02 26, version 0.1


Tack till Otto von Busch, Monki, Lisa Gerenmark, Christopher Kullenberg, Tobias Herrström, Lena Martinsson för samtal om hur vi blir regerande och lagstiftande.

Referens

Per Herngren, Postprotest Ickevåldets poesi, 2005.
Per Herngren, Samtidsslaverie: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

25 februari 2013

Sekterism i aktivism

I alla gemenskaper som blir bestående uppstår sekteristiska dynamiker. Problemet med sekterism är förmodligen större inom företag och statliga organ, samt på arbetsplatser och i familjer där deltagare spenderar väldigt mycket tid med varandra samtidigt som de försöker skapa identitet. Men sekterism uppstår även i aktivism, i solidaritets- och vänstergrupper.

Sekterism förstås här som metoder och dynamiker som gör att en institution, organisation eller grupp inte tar in kritik, moral eller lösningar från andra grupper eller från oliktänkande. Samtal, dialoger och kritik underordnas rörelsens logik. Sekterism hindrar motsättningar. Sekterism är en dialog- och konfliktdämpande mekanism. Sekterism ska alltså inte här förstås som en egenskap. Det intressanta här är inte sekter, utan sekteristiska dynamiker inom all aktivism, inom antisekteristisk aktivism.

Kritik mot den egna kampen ses som negativt

Gandhi hävdar att motstånd behöver skilja på handling och person. Kämpa inte mot personer utan mot handlingar. Lyft och stärk dina motståndare samtidigt som motståndet trappas upp. Nedanstående lista handlar bara om kritik mot den egna kampen, inte mot offentlig personkritik, vilket oftast blir övergrepp och våld.
  • Enhet och samstämmighet ses inte som enfald utan som styrka. Ett intimitetens konsensus uppstår, det är så underbart när vi förstår varandra, tänker samma.
  • Kritik behandlas inte som en gåva eller möjlighet till finslipning och uppfinnande utan som bråk, som knivhugg i ryggen, som negativt för rörelsen. En kritiker stämplas som en splittrare, som svikare.
  • De som är kritiska fryses ut. Utfrysning är accepterat i rörelsen. Eller också får de vara med, men de ignoreras. Det är ju de som skapat konflikten. ”Det är tråkigt men de får på ett sätt skylla sig själva.”
  • Genom att stämpla kritiker som splittrare, konfliktskapare, bråkmakare neutraliseras kritiken. Att angripa oliktänkande individer accepteras men kritik mot rörelsen eller dess metoder är oacceptabelt. Gandhis tanke att skilja på sak och person praktiseras, fast omvänt. Kampen får inte kritiseras, men personangrepp är ok.
  • Kritik stämplas som intellektualism. Jaha, så man måste vara expert för att vara aktivist.
  • Kritik definieras som angrepp, inte som en gåva. ”Jag känner mig sårad.” Gråt och känslor görs inte till positiva och konstruktiva sätt att stärka sårbarhet och konflikter. Istället koketterar de som ”känner sig” kritiserade med sitt gråtande. Gråt övergår från sårbarhet till en maktteknik.
  • Kritik definieras som övergrepp.
  • Kritiska grupper ignoreras istället för att kritiseras tillbaka. På så sätt undviks dialog.
  • De som har bra åsikter och de som har fel åsikter särskiljs. De som har fel måste ha något dolt syfte. Deras synpunkter bortförklaras.
  • Kritik bortförklaras som privat upplevelse.
  • Om någon har problem med hur ”vi gör det här” så är det de själva som har problem. Inom sekteristiska terapiformer finns tekniker för att psykologisera en kritiker. Till synes bejakas dennes ”upplevelse” och sedan ska denne ledas till insikt om ”sitt” problem.
  • Jantelagen används för att neutralisera kritiker: Skulle era metoder vara så mycket bättre?
  • Konfliktlöshet och harmoni ses som positivt snarare än tecken på effektiv dominans, utfrysning av oliktänkande och stagnation.


Vi och dom

  • Identitet blir viktigt. Kännetecken används för att identifiera sina egna.
  • En moral för de egna och en annan mot mot de andra. Förtryckare, de som jobbar åt fienden, måste tåla mer än den förtryckte. Att folkrörelser inte får utrymme i massmedia ses som förtryck, att man internt misstänkliggör och straffar de som är oliktänkande accepteras. Att aktivister försvarar sig mot polisen är olyckligt men måste ”förstås”. Att affärsinnehavare eller poliser försvarar sig mot aktivister är repression eller våld.
  • Den egna organisationen ställs ovanför den allmänna moralen i samhället. Man offrar enskilda för att skydda rörelsen. Demokrati som kritiskt byggande och uppfinnande gäller staten, inte oss.
  • Traditionella folkrörelser och vänstergrupper har möjlighet att ta formella beslut om att utesluta någon för att ha brutit mot gruppens stadgar eller syfte. Den nya tekniken inom sekteristiska grupper att istället ignorera, dra sig undan och frysa ut kritiker och oliktänkande. Utfrysningen döljs genom att inte kritisera den som fryses ut. Då får denne inte heller möjlighet att försvara sig.
  • Personangrepp och personkritik mot högerpolitiker är ok, men internt är bara peppning accepterat.

Vi är många – vi är folket – vi är världens röst 

  • Sig själv är nog: Alla är ju välkomna hos oss - så varför ta hänsyn till de grupper som själva ställer sig utanför. De som håller sig utanför vårt arbete måste ju vara sekteristiska.
  • De som dominerar bestämmer. Den som begär ett gemensamt beslut genom omröstning ses som byråkratisk, traditionalist, auktoritär eller krånglig.
  • Olikhet idealiseras men slätas ut genom att istället lyfta fram minsta gemensamma nämnare, det vi är eniga om.
  • Kontroversiella och kritiska grupper bjuds inte in till koalitioner. De som är med oss är med.
  • Alla spännande grupper indefinieras i den egna rörelsen. Rörelser i tredje världen, vänstern, feminismen, folket, exploateras och identifieras som ”oss”.

Informalism och platt struktur

  • Informella massmöten med spontana karismatiska talare benämns som platt struktur.
  • Informella ledare döljs med: ”Vi har inga ledare.”
  • Nätverk idealiseras. Nätverk där inga (gemensamma och demokratiska) beslut begränsar oss eller hindrar oss ses som öppet, platt och strukturlöst.
  • Marknad blir beslutsformen. ”Demokrati” uppfattas som byråkrati och traditionalism.
  • Gemensamma beslut undviks genom "process". Diskussioner under stormöten uppfattas som  pågående process. Process ersätter beslut vilka anses statiska. Halvt dolda beslut av redaktionskommittéer, självvalda råd och aktionsgrupper döljs som tillfälliga eller som pågående process.
  • Demokratiska organisationer och folkrörelser uppfattas som gammaldags, de betecknas som hierarkiska. De kallas gamla rörelser. Strukturlöshet och nätverk kallas nya sociala rörelser.
  • Man startar hellre nya nätverk och kampanjer än att starta grupper inom traditionella organisationer.
  • Deltagare reduceras till åhörare. Kända talare, massmöten, panelsamtal och stora demonstrationer hindrar allas deltagande. Smågrupper, arbetsgrupper och rundabordssamtal hinns inte med.
  • Specialisering, arbetsdelning och expertis ses som elitism och motverkas. En grupp ska vara hel i sig själv. Den ska inte vara beroende av kunskap i andra grupper. Genom att vara hel och inte en del undviks beroende av organisationer och folkrörelser.
  • Följ oss eller lämna oss. Vi talar inte om vad du ska göra så tala inte om vad vi ska göra. Vill du vara med så får du låta bli att kritisera eller ställa krav, allt är frivilligt, du slipper vara med om du inte vill.
  • Mysighet sätts som avgörande värde. De som inte platsar i det mysiga hamnar utanför. De som inte är tillräckligt mysiga blir inte inbjudna.
  • Kotteri. Vänskap och intimitet sätts som avgörande värde. Istället för offentliga inbjudningar så inbjuds de som är vänner, de som känns trygga.

Insikt och insatta

  • Nivåer av insikt. Information går bara till de som är insatta, har rätt insikt, förstår vad det handlar om. Andra får en modifierad eller förenklad version beroende på hur insatta de är eller vilken nivå av insikt de nått. Helt utomstående får en ännu mer anpassad version.
  • Kritik får bara vara intern i en inre, intim krets. Offentlig kritik som andra utomstående medborgare kan ta del av, ses som svek, sårande, förräderi eller dålig kamratanda.

Per Herngren
Version 1.4, 2004-01-28, redigerat 2013-02-25

Referens

Per Herngren, Sekttekniker i radikala grupper, 2004, http://ickevald.net/perherngren/sekttekniker.htm
Jo Freeman, The Tyranny of Structurelessness, 1970, http://ickevald.net/resistance/JoFreemanTheTyrannyofStructurelessness.htm


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

23 februari 2013

Hur upprop legitimerar vad det vänder sig mot

Med förvirring och sorg läser jag hur flera personer, vars handlingar och funderingar jag respekterar och inspireras av, har skrivit under ett upprop som ger dubbla budskap. I uppropet krävs att polisens ökade jakt på flyktingar ska genomföras lagligt och efter en ordentlig utredning. En utredning som ska se till att den ökade jakten ska bli legitim och inte strida mot svensk lag. Jag analyserar uppropets krav mer i detalj längre ner i texten.


Jag frågade några vänner som skrivit under uppropet ifall de ställde sig bakom dessa krav. De sa nej. Hur lyckades uppropet dra till sig namnunderskrifter från de som inte höll med?

Jag fick själv förfrågan före publicering ifall jag ville skriva under. Jag valde att inte göra det. Kraven i uppropet legitimerade, enligt vad jag uppfattade, utvisning och förföljelse av flyktingar. Samtidigt vågade jag inte berätta varför jag inte skrev under. Varför valde jag att vara tyst med min kritik? Varför var jag feg? Jag visste ju att de som arbetade med texten var kritiska tänkare. Och att de skulle se min kritik som en gåva även om de inte höll med. Det kände jag mig trygg med. Det var alltså inte de som var problemet.

Jag tror att en del av svaren ligger hos två aktörer som i vår ibland alltför antropocentriska (människofixerade) politiska praxis ofta glöms bort: (1) Uppropet samt (2) namnunderskrifternas förenande.

1 Uppropet. Texten blir en egen aktör som frigör sig från författarna och från de som sedan skriver under. Texten kan genom samtidsslaveri, taktisk instrumentalism och strömmen av nya namnunderskrifter ta makt från de som skriver under. Texten säger att det är bråttom. Är du med eller inte? Det viktiga är inte att du håller med utan att du är med. Det är nu det gäller! Viljan att göra väl, välviljan, kan ibland dölja hur den legitimerar förtryck.

2 Uppropandet. Underskrifterna, och titlarna efter namnen, frigör sig från dem de representerar. Underskrifterna strömmar till uppropet. Underskrifterna förstärker varandra och hamnar i resonans. Detta gör att namnunderskrifterna tillsammans med den övriga texten i uppropet blir allt mäktigare. Detta tränger undan, och tar bort en del av makten från, de personer av kött och blod som skrivit under.

Innan uppropet publiceras strömmar alltfler underskrifter till. Jag följde en del av detta och kunde själv känna en fetischistisk kraft i tillströmmandet som faktiskt pirrade i magen. Ett tag kunde jag fysiskt föreställa mig hur denna kraft måste kunna överföras magiskt till någon mäktig som kunde lösa problemet kring polisrasism och jakt på flyktingar.

När vänner och kända namn skrev under ökade trycket alltmer på att en borde vara med. En borde ju ställa upp! En måste ju göra något för flyktingarna! En borde väl ändå vara med denna fantastiska samling som lyckats förena sig så snabbt.

Strömmen av underskrifter började också dölja motsägelser i uppropet. Det kändes allt svårare att komma med invändningar och ändra i texten. En skulle kanske uppfattas som jobbig. Kritik skulle kanske uppfattas som svek av någon. Kritik skulle kanske inte ses som viktigt och demokratiskt nödvändigt. Gandhi skiljer på sak och person: personer kritiseras inte. Bara handlingar. Men tänk om någon tog det personligt ändå. Nej, min feghet berodde inte på någon, det här var bra och radikalt folk. Det var själva tillströmmandet av underskrifter som gjorde mig feg. Jag funderade bara, jag är aldrig säker på hur jag tänker. Men inför alla dessa! Nej, jag vågade inte ha fel.

För en av mina vänner som skrev under löstes  motsägelser i uppropet skenbart genom en klyfta mellan vad min vän menade och vad som faktiskt stod i uppropet. Vad han egentligen menade dolde hur uppropet blev en självständig handling som frigjorde sig från motiv och avsikter.

Hur ett solidariskt upprop legitimerar jakt på flyktingar

Uppropet börjar med en skarp kritik mot hur polisen håller på att bygga upp rutiner som producerar vita och ickevita som olika. Rutiner som ska diskriminera ickevita. Polisen ska inte ” bedriva spaning på rasistiska grunder”.

Uppropet avslutas med två krav:

1 Den ökade jakten på flyktingar måste stämma överens med svensk och internationell lagstiftning. Den ökade jakten måste göras legitimt. Detta är logiken i följande krav: ”Vi kräver att det tillsätts en oberoende parlamentarisk kommission som granskar huruvida polisens metoder … är lagliga samt förenliga med svenska och internationella asylregler och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.”

Tja, en sådan oberoende kommission måste väl alla partier utan undantag i princip kunna ställa sig bakom. Jakten på flyktingar måste ju vara laglig!

2 Den ökade jakten på flyktingar ska genomföras senare, först efter att den parlamentariska kommissionen gjort sitt jobb och presenterat ett klargörande. Detta är logiken i följande krav: ” Tills dessa frågor granskats och fått tydliga svar kräver vi att projekt REVA upphör.”

Uppropet avsätter flyktingar och folkrörelser som aktörer

Uppropet pekar ut riksdag samt en kommission som aktörer. Dessa ska lösa problemet med rasism i jakten på flyktingar. Detta utpekande blir en performativ handling i uppropet som faktiskt tillsätter riksdagen som aktör, som det egentliga subjektet i den här frågan om polisrasism.
Performativ är en handling som uppnår sitt mål i och med handlingen. Uppropet pekar ut och tillsätter en aktör. En som uppropet förväntar sig agera.

Uppropet pekar ut flyktingar och ickevita svenskar som enbart offer. De offergörs. De pekas inte ut som aktörer som skulle kunna vara med och avskaffa jakten på flyktingar, avskaffa särskiljandet av vita och ickevita. Detta ignorerande i uppropet är en performativ handling som avsätter flyktingar och ickevita som aktörer, subjekt och regerande i denna fråga.

Inte heller folkrörelser och solidaritetsgrupper pekas ut som aktörer vilka skulle kunna börja avskaffa rasism och jakt på flyktingar. Detta ignorerande i uppropet avsätter performativt flyktingorganisationer, folkrörelser och solidariska grupper som aktörer, subjekt och regerande i frågan om polisrasism.

Tillsätta varandra som regerande och politiska subjekt

Hur skulle vi kunna tillsätta varandra som subjekt, tillsätta varandra som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande, som de som har krav på sig att faktiskt börja ta bort förtryck och våld.

Dessa pekade inte ut en regering som Subjektet. De pekade ut folklig kamp och motstånd som politiska subjekt. Domstolar, regeringar och företag hakade på senare, vilket ju var bra. Ju fler som hakar på en politisk förändring ju stabilare blir den.

Politisk förändring smittar av sig åt sidan, och nedåt och uppåt i hierarkierna. Ingen kung eller regering pekas ut av Rosa Parks och de andra som Aktören, som den som ska lösa problemet. Vi behöver inte vända oss till ett enda politiskt subjekt.

Queerfeminism, med bland annat Judith Butler och Sara Ahmed, har alltmer poängterat hur vi alla är sårbara och beroende av varandra. Politisk förändring behöver allianser. Vi behöver tillsätta varandra. Göra varandra till subjekt. Inte ignorera och avsätta varandra. Genom att erkänna varandra som aktörer, som regerande, börjar vi tränga undan andra ordningar.

Per Herngren
2013-02-23, version 0.2.1

Tänker jag tokigt? Missar jag nyanser i uppropet? Kommentera gärna!

Historiskt exempel på hur upprop legitimerat våld och förtryck

I samband med boforsskandalen och vapensmugglingen till Indien krävde Svenska Freds och Kristna Freds i olika upprop och uttalanden att vapenexport ska följa lagen. Detta bejakade regering och riksdag och liberaliserade lagstiftningen. En historiskt unikt stor uppmärksamhet kring vapenhandel var möjligen med och liberaliserade lagstiftningen kring vapenhandel. I dag går det bara att spekulera över hur många som dödats på grund av att fredsrörelsen värnade laglighet istället för rätt.

Referens


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

21 februari 2013

Tårtfest för ohörsamhet i Göteborgs Tingsrätt

Jag skriver detta i Tingsrätten i Göteborg. Här är det Tårtkalas för ohörsamheten. Tio lagstiftare står åtalade för att de beslutat att ge tjugofyra irakier fristad i Göteborg och Europa. Vi är ett trettiotal som stöder dessa åtalade lagstiftare genom att queera tingsrätten till tårtfest. Tingsrätten blir till ett firande av ohörsamheten. Tingsrätten sjunger ohörsamhetens lov.

När de tio lagstiftarna implementerade sin lag om fristad och en värld utan gränser vid Migrationsverkets förvar i Kållered protesterade polisen och grep dem. Idag, torsdag den 21 februari 2013, fortsätter protesterna mot "rätten till fristad". Proteströrelsens representant, åklagaren, åtalar de tio lagstiftarna för "ohörsamhet mot ordningsmakten". "Ordningsmakten" i bestämd form! Ha! Det är en elegant maktteknik för att diskkvalificera andra ordningsmakter, andra lagstiftare. Undrar om domaren går på det?

Per Herngren

2013 02 21, version 0.2

Bild: Tårtkalas för ohörsamheten!
Foto Lisa Gerenmark
Migrationsverket: en organisation som mer eller mindre hörsammar organisationen Sveriges riksdag och även organisationen Sveriges regering. Migrationsverket försöker genomföra nationalstats-apartheid vars funktion är att fattiga och ickevita inte ska kunna röra sig mellan olika områden vilka definieras genom vad som kallas gränser.

Göteborgs Tingsrätt: en organisation som ägnar sig åt att implementera och stifta lagar. En förebild för oss andra!

Domslut: Varje domslut är både skapande av lag och implementerande av en repeterande lag som föregår domslutet. Domaren översätter och använder lagen i ständigt nya situationer, lagen blir därmed dynamisk. Domslut är alltid både hörsamhet och ohörsamhet.

Sverige: en organisation som har sitt säte i Stockholm. Denna organisation hävdar att de ockuperar och kontrollerar ett landområde. Tja, försök med det!

Lagstiftare: Nietzsche menar att alla är lagstiftare. Ingen organisation skulle kunna fortleva utan att bli lagstiftare. Civil olydnad är alltid ett stiftande av lagar, vilka sedan kan spridas till fler organisationer. Stiftande av lag kan också hamna i konflikt med andra organisationers lagstiftning, som fallet i Göteborgs Tingsrätt.

Lag: Regler som skapar och återskapar rätt. Rätt försöker fastställa hur vi ska kunna leva ihop och med vår värld. Rätt kräver ansvar av oss. Och det är en rätt som vi kan kräva ansvar av. Denna rätt för en dialog med rättvisa. Rättvisan kan aldrig fastställas. Rättvisa kan dock ändra rätten, ändra rättens praxis. Varje lag är ohörsamhet mot annan lag, mot annan rätt, annars skulle lagen aldrig behöva stiftas.


14 februari 2013

Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring

Samtidsslaveri är tvånget att prata om, föra vidare, dela och kampanja kring det som för tillfället är aktuellt i massmedia. Först analyserar jag hur aktivism förslavas under samtiden. Och sedan finns en manual med metoder för att ta sig ur samtidsslaveriet.


Samtidsslaveriet gör, enligt Johannes Nilsson, att ”ens uppmärksamhet ständigts slits med hjordens rusningar. Nu skall vi tala ’näthat, förra veckan barnfattigdom, och oavsett vad man än må tycka eller problematisera i dagens ämne, kvarstår som sorgligt faktum att man deltar i denna bestämda debatt, och därmed låter den invadera min hjärna och bestämma mitt intresse”[1].

Stora massmedier tjänar pengar på aktivister och andra som på facebook och twitter delar det som för dagen säljer massmedia. ”Är inte dessa ivriga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ’content’?”[2], analyserar Johannes Nilsson.

När de som använder facebook och twitter hamnar i samtidsslaveriet blir de inte bara gratis arbetskraft för facebook och twitter. De arbetar gratis även för traditionella tidningsbolag och tv-bolag. Dessas profit är beroende av att vi dansar med i vad som för tillfället görs till nyheter.

”Svenska twittrare är helt och hållet i händerna på Sveriges mediajättar inte bara därför att de senare oavbrutet flörtar med de förra, utan till att börja med därför att Sveriges twittrare slaviskt följer dagsmedias arbetscykel. Ny dag, ny snackis. Hey ho, let’s go. Den kortsynta naiviteten i detta är sannerligen häpnadsväckande.”[3]

Slaveri

Slaveri är arbete som utförs av tvång snarare än av avtalad överenskommelse. Det är dock inte massmedia som håller i piskan. Slavdrivarna är snarare ens egen kropp och längtan, medaktivister och vänner, dagsaktuella rörelser och kampanjer. Piskan, tvånget, skapas först när flera samtids-metoder hamnar i resonans, när de ömsesidigt förstärker varandra så mycket att organisationer och aktivister blir tvingade att förhålla sig till samtiden. Här är några samtidsmetoder som tillsammans kan skapa slaveri under samtiden:

  •      Vilja att hålla sig kvar i gemenskapen. Och inte riskera att hamna utanför.
  •      Vänskapande, bekräftelse, peppning mellan aktivister som säger något om det aktuella. Tillfälliga förluster av denna bekräftelse skapar tomhet.
  •      Ointresserat ignorerande av dem som inte pratar om det aktuella. Tystnaden är inte illvillig men den är outhärdlig.
  •      Rädsla hos organisationer och enskilda att uppfattas som förlegade, ute, omoderna, inaktuella, att de fastnat i gårdagens fråga.
  •      Beroende hos organisationer och enskilda av den energi och entusiasm som kommer från att läsa om, prata om, organisera och kampanja kring, det dagsaktuella.
  •      Beroende , eller tvångsmässigt behov, av att retweeta och dela det som för tillfället är aktuellt.
  •      Sociala medier-missbrukare och mer traditionella nyhetsmissbrukare skapar medberoende. De som inte är missbrukare dras ändå in i sjukdomen.

Samtidsslaveriet tar kontroll över demonstrationer och kampanjer

Genom att events, föredrag, demonstrationer och kampanjer kopplas till det som för tillfället är aktuellt i massmedia återskapas samtidsslaveriet genom aktivism på gator, torg och i sociala medier. Dessa ska inte ses som separata sfärer utan snarare som trassel och resonans. Facebookaktvism, gatuaktivism, folkrörelseaktivism är hopflätat och hamnar i resonans med massmediers behov av att ständigt sälja nyheter.

Events, aktuella demonstrationer och tidsbegränsade kampanjer återskapar ett aktivistiskt samtidsslaveri. Samtids-aktivism och massmediabolag förstärker varandra och tränger tillsammans undan politisk förändring.

Samtidsslaveriet hos kampanjer och enskilda demonstrationer drar åt sig aktivister, energi och andra resurser från politisk förändring.

Manual för att ta sig ur samtidsslaveriet

Victor skrev på Rasmus Fleischers blogg[4] en manual för att ta sig ur samtidsslaveriet. Jag utgår från den och lägger till en hel del.
  1. Behåll hela tiden fokus på de frågor ni betraktar som väsentliga på lång sikt. Undvik "aktivism" i betydelsen vara aktiv i lite av varje som just nu drar i en.
  2. Ignorera ”aktuella” frågor.
  3. Undvik individuella och tillfälliga lösningar. Fokusera på att bygga upp nya ordningar, metoder, institutioner och organisationer som på lång sikt kan tränga undan gamla.
  4. Bli performativt förverkligande. Låt målet bli medlet. Bli inte reaktiva vare sig mot massmedia eller mot härskande organisationer även om dessa kallar sig Sverige eller EU. Undvik att negera och protestera. Proaktiv är att initiera lösningen istället för att peka ut andra som ska lösa problemet.
  5. Byt inte politisk fråga då och då. Var enveten. Var ute och se till ni inte är inne.
  6. Leta efter andra röster, speciellt avvikande röster, utifrån den politiska förändring som ni bygger.
  7. Undvik aktionsformer som blir återvändsgränder och självdestruktiva genom sina egna slutdatum: Undvik ”aktuella” events, demonstrationer, kampanjer, projekt och föredrag. Var misstänksam mot allt som har slutdatum.
  8. Använd inte aktioner, demonstrationer, kampanjer eller civil olydnad för att själva bli nyhet.
  9. Sök inte uppmärksamhet för er organisation. Bli inte en vara. Döda ert begär att säga något bara för att höras. Våga hålla käft.
  10. Låt er inte distraheras av alla sensationella dumheter, politiker, skandaler, pinsamheter, knäppskallar, högerextremister eller hatare som för tillfället tar uppmärksamhet.
  11. Förlöjliga och håna inte dem som säger dumheter. Hån fetischeras enkelt. Du ger dem bara uppmärksamhet, kraft och energi.
  12. Vägra debattera i massmedia eller i sociala nätverk. Börja inte tjafsa! Då slavar du redan för dramaindustrin.
  13. Fokusera på att kritiskt och innovativt utveckla och finslipa organisationen, dess demokrati, dess jämlikhet, dess rättvisa och solidaritet. Lita på smittan. Politisk förändring som förverkligas i liten skala på ett spännande sätt smittar av sig.
  14. Fokusera på självkritik. Ödsla inte tid på att kritisera härskare eller de som har fel. Kritik är en gåva som hjälper egna och närliggande organisationer att finslipa den politiska förändring ni försöker förverkliga. Självkritik hjälper våra organisationer när de ramlar in i välvillig rasism, sexism eller börjar skapa medelklassghetton.
  15. Samarbeta med liknande politiska bygganden runt om i världen. Lås inte in er i nationalstats-containrar.
  16. Bygg inte era organisationer som en spegling av nationalstater. Riksorganisationer blir en speglande bekräftelse av staten. Befrielse, motstånd, makt, krig och förtryck behöver snarare lokalisera andra delar av världen här, eller oss där, arbeta glokalt.
  17. Förvandla inte aktivism till en nyhetsbyrå. Sprid inte vidare nyheter. ”Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå. … och sluta tro att du når ut till nåt slags allmänhet!”[5]
  18. Var en röst som funderar högt och offentligt om era misstag och vilka lösningar ni prövar. Då attraherar ni ”andra som vill diskutera relaterade grejer och ni kan bygga vidare tillsammans.”[6]
  19. Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring frågor, utan bygg gemenskaper där tänkande och diskussion kan ske befriat från riksmedias dagordning.[7]
  20. Filtrera och bojkotta nyhetsflödet aggressivt. Ja, bojkotta nyheter och det aktuella. Både i fikarummet och på internet.
  21. Bli inte aktuell. Ifall ni är engagerade kring något som plötsligt blir aktuellt: låt er inte sugas med! Rörelser som äntligen ser sitt engagemang i massmedia sugs lätt med för att ett par år senare tappa den kraft och den envetna entusiasm som de under lång tid hade byggt upp. Att bli aktuell och inne kan knäcka mångårigt engagemang.

Politisk förändring som pågående pulser

Politisk förändring är ett långsiktigt byggande av organisationer, pulser och institutioner som blir egna samhällen. Politisk förändring materialiserar. Dessa samhällen smittar av sig till närliggande samhällen; ifall de har tillräckligt intressanta metoder, organisationsformer och system som kan imiteras av andra.

För att det politiska engagemanget ska bli innovativt bygger det vidare på långvarig erfarenhet. Imitation, övning, träning, misslyckande, finslipning och innovation hör ihop.

Att bygga tar tid även om samhällena växer upp kring små torg, organisationer, institutioner, kollektiv och kooperativ. Samhällen växer också upp kring regelbundna träffar en gång i månaden eller en gång per år. Engagemanget med uppfinnandet, byggandet, finslipandet behöver fortgå under kanske tio-tjugo års tid för att skapa bestående politisk förändring.

Aktuella politiska frågor och kampanjer drar till sig kraft och saboterar möjligheten till politisk förändring. Politik behöver ta sig ur samtiden för att bli politisk. Låt tiden vara ur led.

Per Herngren
2013-02-14, version 0.1.2


Tack till Tobias Herrström, Oikos Hammarkullen, för samtal om fokus på puls, Lisa Gerenmark, motståndskommuniteten Fikonträdet, för samtal om ifall överaktivism konkurrerar med, och tränger undan, politisk förändring.

Fotnoter



[1] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
[2] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
[3] Kommentar på Rasmus Fleischers blogg citerat från Fleischer 9 feburari 2013, http://copyriot.se/2013/02/09/om-samtidsslaveriet-pa-twitter-och-mojliga-utvagar/.
[4] Kommentar av Victor, 26 september 2012, på Rasmus Fleischers blogg http://copyriot.se/2012/09/25/nar-jag-begrater-bloggen-och-betvivlar-mikrobloggen/
[5] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
[6] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
[7] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

11 februari 2013

Aristokratisk aktivism

När de som kan bättre, har mer erfarenhet, passar bättre in, fungerar bättre ihop, börjar samverka och styra aktivismen så uppstår aristokratisk aktivism.

Aristokrati kommer från grekiskans aristos: bäst, och kratos: makt eller ledning. Aristokrati är en styrande elitgrupp som det är svårt att ta sig in i. Eller så ramlar de som inte är tillräckligt inne ur planering och engagemang.

När planering och aktioner främst kan härledas till en grupp skickliga så har det uppstått en aristokratisk klass bland aktivisterna. Bland feminister motverkas aristokrati genom exempelvis rotation av uppgifter och rundor. Folkrörelser motverkar aristokrati genom offentliga inbjudningar och att alla som följer mål och syfte har rätt att delta, istället för att välja in deltagare.

Kriterier för vilka som lyfts upp som bättre kan kombineras på olika sätt: 1) Politisk eller moralisk radikal livsstil. 2) Har rätt tänk. Är medveteten. 3) Tillhör redan inne-gruppen och vet vad som gäller. 4) Har lång praktisk eller teoretisk erfarenheter av aktivism.


Aristokratiska makttekniker i aktivism

  • Kort framförhållning på aktioner och möten så bara de som är inne kommer.
  • Privatiserade inbjudningar. Istället för offentliga inbjudningar så görs de privat via facebook, direkta mejl och sms. I inbjudningar kan också det som är självklart för de som är inne uteslutas som stad, adress, kontaktperson.
  • Förkortningar och jargong som bara de insatta förstår. Under samlingar förklaras inte vad som pågår eftersom ju ”alla” vet hur det brukar vara.
  • Mest erfarna leder samlingar. Istället för att se till att ha tillgång till de med mycket erfarenhet så låter gruppen dessa leda, styra och planera.
  • Mysighet. Med hjälp av mysighet utesluts de som inte passar in i mysigheten för att de är hemlösa, har fel ålder, har psykiska problem eller missbruk, kommer från fel klass eller från omysiga kulturer.
  • Intimitetens konsensus. Genom att bara vända sig till de som verkligen förstår utesluts de som avviker i erfarenhet eller uppfattning.
  • Pyramidstruktur. Låta styrelse eller anställda styra istället för att mångfaldiga och decentralisera styrandet.
  • Platt struktur. Genom att poängtera att rörelsen är platt och strukturlös och att alla kan ta initiativ så döljs aristokratin. Den blir självvald och den kan inte formellt avsättas.
  • Stormöten. Tanken med stormöten var från början att alla skulle kunna yttra sig. Men på stormöten refererar de som är inne till varandra. Avvikande funderingar är för komplexa att hanteras på stormöten. Det finns inte tid att reda ut svåra saker. Genom många små, ofta omedvetna, makttekniker produceras en dominerande uppfattning.
  • Dominerande teori och ideologi. Genom att förutsätta en viss teoritradition utesluts de som inte begriper eller som har andra funderingar. Aristokratin använder olika maktbegrepp för att avfärda andra teorier som gamla och traditionella: teoretisk vändning, teoretiskt brott, gamla tänket, reaktionärt. Eller så buntas teorier ihop och görs till karikatyrer som aristokratin kan avfärda: som radikalfeminism, gammelfeminism, postmodernism, idealism, liberalism, judisk, kristen, marxistisk, borgerlig.
  • Självklarhet. Radikalt medveten eller omedveten används alltmer som härskarteknik. De som har avvikande funderingar kring aktivism kan avfärdas av aristokratin genom att poängtera att dessa saknar det där självklara: de är ju klassomedvetna, genusomedvetna, rasomedvetna, queeromedvetna.


Tekniker för att bygga jämlikhet och motverka aristokrati

  • Rotera funktioner, makt och styrande. Rotera inte för ofta för då uppstår kvasidecentralisering, svaga ledare kan inte motverka aristokratin.
  • Mångfaldiga makten. Bygga en fjällstruktur istället för pyramidstruktur eller platt struktur.
  • Sprida färdigheterSe träning som avgörande politisk metod. Låta träning och utbildning som utvecklar allas färdigheter bli centralt i aktivismen istället för att fokusera på överföringpolitik med faktautskick och föredrag.
  • Stärka avvikande uppfattningar och kritik. Vad kan vi lära oss? Finns det något som vi kan bygga vidare på? Kan vi lösa det här annorlunda?
  • Stärka motståndare och de som har fel istället för att försvaga dem. En grupps möjlighet att förändra och dess demokratiskhet kan mätas i hur den behandlar sina motståndare och fiender.
  • Använda offentlighet som princip för inbjudningar, information och samlingar.
  • Bjuda in på ett sådant sätt att enhetlighet i klass, ras, nationalitet, ålder, kunskap motverkas.
  • Välkomna nya. Förklara hur de kan bli aktiva.
  • Träffas i förorter, fattiga områden, fula platser och i byar istället för i stadscentrum, på dyra anläggningar eller på estetiskt sköna platser.
Per Herngren
2013-02-11, version 0.1.1



Helgkurser med metoder för att motverka aristokrati.


Tack till Leif Herngren för sin konsekventa kritik mot organisationer som försöker bli radikala själva istället för att alliera sig, Lisa Gerenmark för analys av aristokratiska tekniker i nätaktivism.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: om du är robot.

09 februari 2013

'Utanförskap' döljer makt

”Utanförskap” används som kamouflage för att dölja hur vi över- och underordnar människor och grupper. ”Utanförskap” blir ett effektivt maktmedel för att dölja hur vi återskapar klass, funktionism, heterosexism, åldersism och andra maktordningar.


Hur utanförskap kamouflerar maktordningar

  • Individuell egenskap. Utanförskap gör klass och andra maktordningar till individuella egenskaper. Hen är utanför. Därför att hen … Därmed döljs effektivt det politiska: möjligheten att vi kan besluta om att fördela makt och resurser på andra sätt döljs bakom egenskaper och färdigheter.
  • Misslyckandet bekräftar ordningen. Makt uppfattas inte som centralt i en ordning utan som ett misslyckande, något olyckligt i periferin. Ordningen görs normal genom att peka ut hur tragiskt det är att några ramlar utanför den. Maktordningen gör därmed sig själv till lösningen. Lösningen blir att få in grupper och enskilda i maktordningen: samhället,  arbetsmarknaden, bostadsområden, eller att ge ”dem” medborgarskap i Sverige. En variant av maktordningen som sin egen lösning är att få in kvinnor och nysvenskar i eliten, styrelser, riksdag och homogena yrken.
  • Förtryck och våld utvisas från ordningen. Genom att underordning, fattigdom, våld mot kvinnor, förtryck, flykt pekas ut som något som sker ”utanför” (samhället, EU, demokratierna, väst) uppfattas de inte som centrala delar av våra maktordningar. Det beror inte på vårt ordnande, vår fördelning av makt och resurser.
  • Tolerans. Lösningen på utanförskap blir inte att ändra på maktordningar utan att göra de som är innanför mer toleranta mot de som är utanför.
  • Välkomnande. Lösningen på utanförskap är att de som är innanför blir snällare och mer välkomnande mot de som är annorlunda. Välkomnandet blir därmed ett sätt att legitimera ordningen som det normala. Värderingsövningar och föredrag används för att göra de som är innanför mer medvetna och snällare.
  • Mångfald. Genom att lyfta fram att de som är utanför kan tillföra något till ”ordningen” så görs mångfalden till en legitimering av ordningen. ”Vi” behöver ”dem”. Även här används övningar och föredrag för att göra de som är innanför medvetna och öppna för ”andra”.
  • Rättighet. Istället för att politiskt fördela makt och resurser så ska alla ”identiteter”, folk och individer få samma chans, ingen ska diskrimineras för att de är ”annorlunda”. Moderna maktordningar görs tröga och irrationella av diskriminering. Avskaffandet av diskriminering blir nödvändigt för att göra makt mäktigare.
  • Jättelika sfärer. Genom att förvandla ordningar och ordnande till jättelika sfärer eller gigantiska lådor som man kan vara innanför eller utanför så döljs maktordningar. Maktordningar blir inte ständigt över- och underordnande utan en jättelik närmast statisk container, en låda eller en sfär. Man befinner sig då i eller utanför lådan: samhället, kapitalismen, marknaden, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
  • Subjektiv upplevelse. Utanförskap används ibland för att reducera maktordningar till en enskildes upplevelse av att vara utanför. Lösningen blir att stärka självförtroendet och utbilda dem, ge dem något att vara stolt över. Eller att de som befinner sig innanför lär sig att bekräfta att de ”andra” också har något att ge oss.

Per Herngren
2013-02-09, version 0.1


Kurser med träning i att ingripa vid "utanförskap" och andra välvilliga makttekniker


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: hmm, är du robot?

06 februari 2013

Rättigheter - en antipolitik

Politik är hur en gemenskap vill leva tillsammans. Hur gemensamma frågor ska hanteras. Hur makt och resurser ska fördelas. Med den här förståelsen blir alla organisationer och grupper lika politiska. Folkrörelser, familjer, Volvo, kyrkor, moskéer, parlament, arbetsplatser skapar gemensamhet. och där tas alltid politiska beslut om hur det gemensamma ska fungera. Ett parlament är i princip inte mer politiskt än ett bostadsbolag eller en kyrka. Ibland är det politiska diktatoriskt och ibland är det mer demokratiskt. Ibland är det politiska förtryckande och ibland är det befriande.

Rättigheter är det skydd grupper och enskilda har rätt till i en gemenskap gentemot gemenskapen. Rättigheter är därmed också ett skydd mot politiska beslut. Rättigheter är en sorts antipolitik. Detta blir lite paradoxalt eftersom grupper måste ta politiska beslut om rättigheter, om vad organisationen inte kan besluta om. Politik tar beslut om hur politiken ska begränsas.

Exempelvis Arbetarrörelsens Bildningsförbund har beslutat att den är federation. Och Gemensam framtid har beslutat att den är kongregationalistisk. Det innebär att deras politiska beslut är att riksorganisationen inte kan styra regionala eller lokala delar av sin organisation. Lokala organisationer skyddas mot riksorganisationens politik. Rättigheter har skapats.

Inom plogbillsrörelsen skapades under nittiotalet en Ickevåldsrätt vilken innebar att alla enskilda hade rätt till skydd från förtryck och övergrepp. Alla som deltog hade samtidigt skyldighet att se till att denna Ickevåldsrätt upprätthölls. Ickevåldsrätten verkade som ett skydd mot dominans, mobbning och sekterism i plogbillsrörelsen.

Det uppstår ett problem när solidariska grupper fokuserar för mycket på rättigheter. Ifall kamp för folk, förtryckta, underordnade, migranter, homosexuella, kvinnor, eller personer med funktionshinder ensidigt fastnar i rättigheter blir kampen samtidigt ett undanträngande av det politiska. Rättighetskamp riskerar att tränga undan politiska beslut om hur makt och resurser ska fördelas, om hur vi kan uppfinna och utveckla nya demokrati- och samhällsformer, om hur vi vill leva mer rättvist och solidariskt tillsammans.

Per Herngren
2013 02 06, version 0.1


Tack till Lena Rudeke och Maria Jacobson från ABF och Allt är möjligt för samtal på Bishops Arms om problem med rättighetskamp efter mitt föredrag på ABF 5 februari 2013.