Lydnad större problem än regeringar
Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!
Ge gärna synpunkter!
Det är inte främst regeringen som är problemet, hävdar Henry David Thoreau. Problemet är snarare när medborgare lyder och samarbetar med våld och förtryck. Utan lydnad skapar sig det destruktiva inget utrymme.
Orättvisans ”mest samvetsgranna stöttepelare” och ”det allvarligaste hindret” för förändring är de som trots att de protesterar mot regeringen ”skänker den sin lydnad” (Thoreau, 1977, s 14, original 1849).
Även Gandhi visar hur makt och överhet skapas genom lydnad. ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem” (Gandhi, 1985, s 18).
Eftersom Thoreau och Gandhi hävdar att problemen kring våld och förtryck beror på lydnad pekar de ut civil olydnad som avgörande medel för politisk förändring.
Thoreau och senare Gandhi vänder alltså upp och ner på den vanliga föreställningen om att makt kommer uppifrån, från makthavare som skulle äga någon sorts mäktig kraft. Inom ickevåld förstås makt istället som samarbete och lydnad (Herngren, 1990, 1999, 2016; Sharp, 1980).
Ifall det här stämmer, om makt är lika med lydnad, skulle nästan all kamp, om den så bekämpar mobbning, härskartekniker, sexism, rasism, nationalism eller krig, till stor del handla om att bryta åskådarnas och de passivas lydnad. Ickevåld bjuder in passiva till att bli ingripare.
Det här sättet att tänka blir märkligt i en tid som är fixerad vid ledare. Ledardiskursen lägger sitt hopp till ledare. Och ifall något är fel skylls det på ledare. Ickevåld ignorerar snarare mäktiga ledare. Civil olydnad griper istället direkt in i förtryckande system och strukturer.
Civil olydnad bryter rädslan för straff
Straff är det som ytterst skapar lydnad. ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset” (Thoreau, 1995, s 18, original 1849).
Genom att ta konsekvenserna av olydnaden utmanas fler att bryta mot orättvisa lagar och beslut. De som fängslas visar att ett hinder för rättvisa – rädslan för straff och andra personliga konsekvenser – går att övervinna. De visar att det är möjligt att riva rädslans fängelse.
Gandhis erfarenhet är att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete ute i friheten: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined” (Gandhi, vol 51, 1999, original 1931).
Fängelser får funktionen att producera lydnad mer än att straffa de olydiga. De håller lydiga fängslade i lydnaden. Här ligger ickevåld nära Michel Foucaults analys av fängelset som producent av lydnad och disciplin snarare än som straff (Foucault, 2004; Herngren, 1990).
När destruktiv makt och lag saknar medborgares stöd blir hotet om straff ett medel för att få den som engagerar sig att ändå förbli lydig. Fängelsemurar blir på så sätt vrängda ut och in. De främsta fångarna blir de som fångas i lydnad trots att de protesterar mot ordningen. Andra murar som fångar oss i lydnad kan vara rädsla för hot och våld, uppsägning och utfrysning.
Civil olydnad i traditionen från Thoreau och Gandhi får funktionen att riva de murar som håller den politiskt engagerade medborgaren fängslad. Civil olydnad blir en kamp mot rädslan för sårbarhet och påföljder snarare än kamp mot härskare och ledare.
Gandhi förvandlar fängelserna till en plats för glädje och motstånd. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det ger till och med utrymme för kreativitet: ”disobeying is a duty and imprisonment for disobeyance not a task but a matter of joy.” (Gandhi, 1999 volume 41, original 1928.)
Själv har jag suttit i fängelse i USA och Europa för civil olydnad. Min erfarenhet är att det blir fel att skönmåla fångenskapen. Även om jag klarade mig bra mötte jag många som for illa. Jag läser inte Gandhi som att han glorifierar fångenskapen utan istället poängterar att vi behöver leva befrielse mitt i förtryckande institutioner.
Genom att Gandhi gjorde fängelserna till hem för motstånd rev han murarna. Han bröt dess funktion att hålla honom lydig och instängd i en kolonial ordning.
Per Herngren
2020, version 0.3
Referens
Foucault, M. (2004). Övervakning och straff : fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag, A-Z förlag.
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.Hebert, N. Jacobsson, K. (1999). Olydiga medborgare, Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, Demokratiutredningens skrift nr 27, Statens Offentliga Utredningar 1999:101. Stockholm: Statens Offentliga Utredningar.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
King, M. L. (1964). Letter from Birmingham Jail. Why We Can’t Wait. New York, NY: New American Library. Översättning av citat Per Herngren.
Skolverket. (2011). Läroplan för gymnasieskolan 2011. Stockholm: Skolverket.
McAllister, P. (1982). Reweaving the Web of Life. Philadelphia: New Society Publishers.
Pejcic, M. Rutgersson, T. (2015). Vi har pratat med Per Herngren. Demokratimodellen Gör din förening livskraftig och inkluderande. Stockholm: Trinambai.
Rawls, J. (1971). A theory of justice. Cambridge, MA: The Belknap Press of Harvard University Press.
Sharp, G. (1980). The method of nonviolent action. Boston, MA: Porter Sargent Publishers. (Original publicerad 1973).
Sharp, G. (2009). Self-Liberation A Guide to Strategic Planning for Action to End a Dictatorship or Other Oppression. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Sharp, G. (2010). From Dictatorship to Democracy A Conceptual Framework for Liberation. East Boston: The Albert Einstein Institution. (Original publicerad 1993).
Sharp, G. (2013). How Nonviolent Struggle Works. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.