02 juni 2024

Intränad oförmåga

Att vi på arbetsplatser och utbildningar tränas i oförmåga lanserar 1914 av den klassiska sociologen och ekonomen Thorstein Veblen.

Träningen i oförmåga till etiskt och politiskt handlande växer fram genom starkt fokus på:

  1. Målinriktat handlande
  2. Organisationens syfte
  3. Verksamheten

Veblen är inte kritisk till syfte eller att träna in skicklighet i att utföra arbetsuppgifter. Men ett alltför målinriktat handlande blir träning i att inte agera för välrdens bästa eller ingripa när någon trycks. Det blir intränad oförmåga till etiskt och politiskt handlande.

Veblen analyserar speciellt hur organisationens ledning och anställda längre ner i hiearkin inriktar sig på att det ekonomiskt ska gå bra. Anställda och ledning kan bli riktigt kompetenta på det. Men det blir samtidigt en träning i att inte ingripa i mobbning, rasism eller annan diskriminering. Ett målinriktat fokus blir träning i tafatthet kring det som är bra för värld och samhälle. Det blir träning i att bli tafatta när någon trycks ner.

Intränad oförmåga uppstår när en organisation inte regelbundet tränar på att inkludera bredare perspektiv samt inte tränar på att etiskt ingripa för sina medmänniskor.

Per Herngren
2 juni 2024, version 0.1

Referens

Thorstein Veblen, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, NY: Macmillan, 1914; New edition: New York, N.Y.: B. W. Huebsch, July 1918.

28 april 2024

Stimulering tränger bort det politiska – Berit Larsson om Byung-Chul Han i samtal med Per Herngren

Per Herngren pratar med Berit Larsson i poddavsnittet om hur fixering vid stimulans och positiv uppmuntran avpolitiserar och skapar trötthet. Samtalet utgår från den tyske professorn Byung-Chul Hans samhällskritik i kapitlet ”Seendets pedagogik” i boken Trötthetssamhället.

I poddavsnittet jämför Berit Larsson Byung-Chul Hans kritik av positiv stimulans med Hannah Arendt och Emmanuel Levinas.

(37 minuter, publicerat 27 april 2024. Länk till avsnittet på Spotify)

REFERENS: Byung-Chul Han, ”Seendets pedagogik”, Trötthetssamhället, Ersatz, 2016. 

09 april 2024

Hegemoni som samverkan snarare än samtycke - Gramsci

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Den liberala revolutionen bygger ordningar som gör statsapparat och civilsamhälle till motparter. Motsägelsefullt växer det parallellt fram en fridfull utopi om att stat och civilsamhälle skulle kunna övervinna konflikter.

Antonio Gramsci utgår från att stat och civilsamhälle bygger på konflikter,1 men på några ställen förutsätter han att ett väl utvecklat civilsamhälle faktiskt skulle ha möjlighet att dra nationalstaten ut ur motsättningar och konflikter. ”A complex and well-articulated civil society, in which the individual can govern himself without his self-government thereby entering into conflict with political society—but rather becoming its normal continuation, its organic complement.”2

Gramscis begrepp hegemoni tolkas ganska ofta som harmoniskt samförstånd. Jag försöker istället använda begreppet för att undersöka hur konflikter kan skapa samförstånd. Genom hegemoni producerar civilsamhälle det som Gramsci på italienska betecknar ”consenso”. Det italienska begreppet drar åt två olika håll. Det kan betyda att godkänna, tillåta, bemyndiga. Den andra betydelsen är istället att komma överens, instämma och samtycka.

Betydelsen bemyndiga och godkänna öppnar upp för att konflikt och hörsamhet kan vävas ihop. Den borgerliga revolutionen utvecklar verktyg för att offentligt lyfta fram konflikter. Det blir en väg till beslut.3 Beslutet görs till en plikt att underordna sig beslutet. Lydnad till beslut innebar dock inte att konflikten är över. Beslut kan omprövas efter ny kritik. Den liberala ordningen utvecklas av kritik och konflikt. När demokrati senare bakas in i nationalstaten görs konflikter till förutsättning för demokrati. Utan konflikter blir demokrati irrelevant. Diktatur, mobbning och krig blir medel att trycka ned konflikter.

Betydelsen komma överens och instämma betecknar istället konflikter som hinder för enhet och lydnad. Målet blir att vara ense. Exempelvis Rousseau argumenterar för att statens auktoritet försvagas av konflikter och stärks genom överenskommelse.4 Alternativ konfliktlösning som växte fram i början av sjuttiotalet är en variant av denna negativa syn att konflikter ska upplösas. Liberalism är i konflikt kring synen på konflikter.

Annars är det främst konservativa ordningar som trycker ned konflikter.

Civilsamhället får till uppgift att använda konflikt och kritik för att producera enhet, lydnad och utveckling. Det stämmer överens med första betydelsen av ”consenso”.5

På flera ställen i sina fängelseanteckningar betonar Gramsci civilsamhällets uppgift att producera samarbete och lydnad snarare än enighet: ”exercise hegemony, which presupposes a certain collaboration, i.e. an active and voluntary (free) consent, i.e. a liberal, democratic régime.”6 Hegemoni producerar i så fall enhet snarare än enighet. Samförstånd utan samtycke. Hegemoni blir därmed användbart för att undersöka när oenighet producerar frivillig underordning.

Per Herngren
2024 04 09, version 0.1


Fotnötter

1 ”The philosophy of praxis, on the other hand, does not tend towards the peaceful resolution of the contradictions existing within history.” Antonio Gramsci, David Forgacs (red), The Gramsci reader, New York University Press, 2000, s 196.

2 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 543.

3 Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

4 ”The more concord reigns in assemblies, that is to say the closer opinions come to unanimity, the more the general will also predominates; whereas long debates, dissensions, disturbances, signal the ascendancy o f particular interests and the decline of the State.” Rousseau, ”Book IV, chapter 2”, Rousseau The Social Contract and other later political writings, Cambridge University, s 123.

5 Metoden för att läsa liberala klassiker och maktkritisk forskning som refereras i den här boken är att följa med i deras interventioner. Vilka verktyg ger de oss för att bearbeta civilsamhället? Hur kan vi samarbeta och brottas med dessa tänkare och forskare? Avsikten är alltså inte främst att försöka förstå någon bakomliggande mening: vad de egentligen ville säga eller vad som historiskt styrde deras tänkande. Läsning är att bli tilltalad. Texter riktar sig alltså mot läsaren. Texter riktar sig inte så ofta mot författaren, förutom möjligen vid bekännelser, kärleksbrev eller jobbansökningar vilket faller utanför bokens ämne.

6 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 549.

11 mars 2024

Nato är världsregering

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) startar 1949 som ett regionalt politisk organ. Redan 1951 bygger Nato även upp en militär struktur som opererat runt om i världen, exempelvis Afghanistan, Irak och Libyen.

Natos regerande organ består bland annat av Nordatlantiska rådet, generalsekreterarens stab, Försvarsplaneringskommittén, Kärnvapenplaneringsgruppen. Både var för sig och tillsammans får de funktionen av världsregering. Nato organiseras som en federal stat. Federal kommer från latines foedus som betyder fördrag. Intressant är att Natos statliga organisationsform återanvänder delar av den feodala ordningen med länsväsende. Genom att tillhandahålla soldater och överlämna en del av sin frihet får länderna (länen) ett löfte om skydd och privilegier i utbyte.

Nato som stat står i motsättning till de nationella stater som ingår i Nato. Annars skulle det inte behövas ett fördrag mellan medlemmarna. Natos fördrag påbjuder världskrig när någon medlem hamnar i krig. Ifall en blir attackerad är alla del i det kriget: ”attack against one (…) shall be considered an attack against them” all1. Ifall flertalet medlemmar anser att de behöver delta i kriget innebär det fler krigande nationalstater än under tidigare världskrig. En av Natos funktioner som världsregering är att legitimera ständigt hot om folkmord (kärnvapen) och att ifall hotet misslyckas praktiskt bruka folkmord som medel. Andra medlemmar hindras att fysiskt stoppa hot om, eller bruk av, folkmord. 

Per Herngren 
2024 03 11, version 0.1


Fotnot

1 ”Article 5 The Parties agree that an armed attack against one or more of them (...) shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them (...) will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
(...) Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”
The North Atlantic Treaty Washington D.C. - 4 April 1949, https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm

09 mars 2024

Internets världsregeringar

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Världsregeringar som reglerar olika delar av internet som ICANN (1998) och W3C (1994) är intressanta. Deras regerande bygger ganska öppet på motsättningar och begränsning av nationalstaternas makt.

Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN) regerar tekniskt över inter i internet. ICANN gör det möjligt att kommunicera utanför det egna nätverket. ICANN reglerar motsatser och skillnader i de nät som kopplar ihop sig till internet. Till viss del motsvarar det Skatteverkets folkbokföringsregister vilket skapar en struktur för att kommunicera med andra än bekanta eller med de som råkar befinna sig inom hörhåll.

ICANN är en världsregering som är registrerad i Kalifornien som ickevinstdrivande företag. Det är alltså en världsregering som organiserat sig som privat företag[1]. Fram till 2016 var det underställt USA. Men även innan dess delegerade USA regerandet till starka intressegrupper runt civilsamhället[2]. Större kommersiella företag, ickevinstdrivande organisationer och nationalstater har inflytande genom olika organ. Intressegrupper är del av regerandestrukturen, men i den centrala styrelsen finns regler mot att vara avlönad av kommersiella företag.

Professor Milton Mueller forskar om världsregeringar för internet. Han undersöker hur nationalstaten bara är ett bland flera sätt att regera[3]. Ett annat sätt är mellanstatliga världsregeringar. Världsregeringar som styr internet skiljer sig dock från mellanstatliga världsregeringar. Enligt Muellers forskning reducerar ICANN makten hos både nationella regeringar och mellanstatliga organisationer. ”ICANN’ s (…) marked a revolutionary departure from traditional approaches to global governance. It significantly reduced the power of national governments and existing intergovernmental organizations”.[4]

ICANN representerar en typ av världsregering som inte kontrolleras lika mycket av nationalstater som exempelvis ekonomiska världsregeringar. ICANN är alltså inte en internationell världsregering utan snarare en global världsregering. På så sätt kan den skydda internets struktur mot nationalstaternas beslut. ”ICANN ’s decisions about the Internet’s identifier systems usually had a truly global and binding effect, and did not permit jurisdictional variation, making it closer to the “world government” some of its defenders feared.”[5]

Per Herngren

2024 03 09, version 0.1


27 januari 2024

Blockader blockerar befrielse – högläsning av Aina

 

Lyssna
Poddavsnittet är en kritik mot blockader. ”Det kanske största misstaget när civil olydnad spred sig över Europa och USA blev fixeringen vid blockader.”

”Blockader blockerar befrielse” läses på svenska av Aina Eleven Labs från New York.

Lyssna på din vanliga poddstation, eller Apple poddcast, eller på Spotify nedan:

 

 

09 augusti 2023

Effektivare mötestekniker sparar hundratusentals kronor för mindre arbetsplatser

Enligt Dale Whelehan, en forskningsledare för en studie, gav deras undersökning att effektivare möten kan spara in 20-30 procent av arbetstiden. För en mindre arbetsplats motsvarar det kostnad på hundratusentals kronor per år.

”Enligt Whelehan visar studien att den genomsnittliga arbetstagaren förlorar två till tre timmar varje dag på grund av dåligt strukturerade möten, dålig teknikimplementering och enkla distraktioner.

– Så fyradagarsveckan är redan här, vi kan bara inte se den eftersom den är begravd under dessa föråldrade metoder, säger han.”


13 juli 2023

Radiointervju om civil olydnad under Hopp & Motstånd 2023

 Här är en intervju i radion från Hopp & Motstånd där vi hade träning i ickevåld, feministiska mötestekniker och civil olydnad. Tja, och så var det mycket bad.


2h:54min in i programmet ifall inte direktlänken nedan fungerar.
Sändning 11 juli 2023

27 februari 2023

Länder utan väpnad krigsmakt

Följande stater och länder har ingen egen militär krigsmakt. Några är dock kolonialiserade eller ockuperade av stater med väpnad krigsmakt, och flera är underställda någon militärallians. Regelbunden civilmotstånds- och ickevåldsträning är ovanligt även i länder utan krigsmakt.


  1. Andorra
  2. Aruba
  3. Caymanöarna
  4. Cooköarna
  5. Costa Rica
  6. Curaçao
  7. Dominica
  8. Färöarna
  9. Franska Polynesien
  10. Grönland
  11. Grenada
  12. Island
  13. Kiribati
  14. Liechtenstein
  15. Marshallöarna
  16. Mauritius
  17. Mikronesiens federerade stater
  18. Monaco
  19. Montserrat
  20. Nauru
  21. Niue
  22. Palau
  23. Panama
  24. Saint Lucia
  25. Saint Vincent och Grenadinerna
  26. Samoa
  27. San Marino
  28. Sint Maarten
  29. Salomonöarna
  30. Tuvalu
  31. Vanuatu
  32. Vatikanstaten
  33. Åland

Har ni synpunkter eller hittat felaktigheter i listan så skriv gärna en kommentar.

Per Herngren
27 februari 2023


Källa

StarsInsider, 20230227.



15 februari 2023

Stagnerar organisationer och samhällen alltmer?

Håller samtal, samhällen, arbetsplatser och organisationer på att stagnera? Reformer och revolutioner ersätts med justeringar, det som kallas postreformism och det postpolitiska. Stagnerande och visionslösa samhällen undergräver både demokrati och hotar en jämlik och omsorgsfull försörjning.

Ulf Danielsson professor i teoretisk fysik analyserar i DN varför forskning de senaste decennierna tycks hålla på att stagnera:

"Enligt en undersökning nyligen publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature har den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen avstannat under de senaste decennierna. Efter att ha studerat 45 miljoner vetenskapliga artiklar och nära fyra miljoner patent under sex årtionden, drar författarna slutsatsen att det sker allt färre stora vetenskapliga genombrott och görs allt färre banbrytande uppfinningar. Tvärtemot den berättelse som förmedlar en bild av en hisnande utveckling där inget längre är omöjligt."

"En troligare förklaring är en samhällsutveckling där fokus flyttats, mer eller mindre medvetet, från att åstadkomma revolutionerande upptäckter till att mest bara reproducera vad andra redan gjort. Det är ju en effektiv strategi för den som vill göra karriär."

"En avgörande förutsättning för nyskapande är att det grundläggande hantverket bemästrats genom träning."

Så hur kan vi träna upp det kreativa samtalet igen?

Per Herngren
15 februari 2023, version 0.1


Referens

Ulf Danielsson, "Den vetenskapliga utvecklingen har avstannat", DN, 2023 02 14.
Per Herngren, Postreformism, 2016.

27 januari 2023

Ingripandetekniker vid gliringar och påpekanden

DN har allt fler artiklar med maktanalys. Men de är fortfarande dåliga på att analysera ingripandetekniker. DN: "Plötsligt gav den ena mig en gliring. Vi skrattade lite, samtalet gick vidare. Men strax därefter: en till gliring, nu från den andra. De mötte varandras blickar med förstående leenden."


Här är några ingripandetekniker vi finslipar och tränar på kurserna i civilkurage och konflikthantering:

1. "Du använde gliringar mot hen." Den ingripandetekniken konfronterar vad som är problemet och vem som är problemet.
2. "Varför gav du hen en gliring?" Ingripande i frågeform kan vara mer kraftfull eftersom det är svårare att bli defensiv mot en fråga. Fråga bjuder in till reflektion.
3. "Är gliringen till för att skapa en hierarki i vår grupp?" Här ersätts utpekande av skämtaren med fokus på maktstruktur i gruppen. Att gruppen kommer i fokus bjuder dessutom in passiva åskådare att bli aktivt delaktiga i händelsen, kanske som ingripare. Dessutom undviker ingriparen att peka ut offret för ingripandet, undviker att offergöra.


Per Herngren
27 januari 2023, version 0.1

Referens

Farshid Jalalvand: Därför undviker jag att umgås med män i grupp, DN,
27 januari 2023.

08 juni 2022

Tvånget att vara sig själv, äkta och autentisk – Berit Larsson om Byung-Chul Han i samtal med Per Herngren

Byung-Chul Han
I det här poddavsnittet pratar Per med Berit Larsson om den tyske professorn Byung-Chul Han. Med hjälp av Byung-Chul Han undersöker Berit Larsson hur tvånget att vara äkta, autentisk och oss själva förvandlar oss till våra egna tyranner.

Vi tar själva på oss att kontrollera och övervaka oss själva. Detta görs samtidigt som främlingen och det främmande trängs undan och istället förvandlas till del av oss. Tillit trängs undan av trygghetsretorik.
Berit Larsson


Maktteknikerna har förändrats genom bland annat radikal individualism och nyliberalism, menar Byung-Chul Han.

I poddavsnittet jämför Berit Larsson Byung-Chul Hans analys av makt med Hannah Arendt, Michel Foucault, Emmanuel Levinas, Immanuel Kant och Sigmund Freud.

Berit Larsson och Per Herngren samtalar om kapitlet ”The Terror of Authenticity” i boken The Expulsion of the Other. Författaren Byung-Chul Han är professor i filosofi i Tyskland och han växte upp i Sydkorea innan han kom till Tyskland som student.
(36 minuter, publicerat 4 juni 2022.)


Lyssna på anchor.fm. Eller på Spotify:
 


11 april 2022

Bonnie Dahlström reder ut performativ civil olydnad i samtal med Per Herngren

I detta poddavsnitt reder Bonnie Dahlström, civilkuragetränare från Klimatprata, ut vad performativ innebär för civil olydnad, ickevåld och queerfeminism under samtal med Per Herngren. 



https://anchor.fm/per-herngren/episodes/Bonnie-Dahlstrm-reder-ut-performativ-civil-olydnad-i-samtal-med-Per-Herngren-e1gtt7b


17 januari 2022

Protest parasiterar på maktordningen - Zizek

Slavoj Žižek hävdar att befrielse behöver skapa utrymme för revolution och förändring istället för att låsa in sig i negerandet av maktordningen. Att negera makt är att låsa in sig i maktens logik.

Det är inte bara så att protesten låser in sig i den ordning den protesterar mot. Protesten tar dessutom sin kraft och näring från förtryck och orättvisa. Protest parasiterar, enligt Žižek, på det den protesterar emot.

“This is how we pass from the politics of “resistance”or “protestation,”which parasitizes upon what it negates, to a politics which opens up a new space outside the hegemonic position and its negation.” (Žižek, 2006, s 381-382.)

Att skapa befriande utrymme utanför en maktordning handlar hos Žižek inte om att flytta iväg. Revolution är inte att försöka hålla sig långt bort från våld och förtryck. När Žižek använder utrymme handlar det snarare om att bygga en annan logik, en annan ordning, mitt i förtryck och dominans. Min läsning är att det revolutionära utrymmet därmed pressar bort och ersätter förtrycket.

Symbios snarare än parasitism

Ovan tar jag upp hur Žižek beskriver protesten som parasitism. Protesten får energi, näring och kraft från det den protesterar mot. Men på andra ställen beskriver han snarare mutualism mellan protest och dominerande ordning. Mutualism är en form av symbios där både protest och maktordning gynnas av den andre: “bombarding those in power with impossible “subversive” (ecological, feminist, antiracist, antiglobalist . . .) demands, looks like an internal process of feeding the machine of power, providing the material to keep it in motion. (Žižek, 2006, s 334.)


Per Herngren

2022, version 0.1


Referens

Slavoj Žižek,  The parallax view, The MIT Press, 2006.

Per Herngren, Protest blir fetischism - Zizek, 2013.

Per Herngrens texter om Žižek.

Per Herngrens texter om postprotest.


09 januari 2022

Ickevåldsrevolution - Walter Benjamin

 Varje gång människor möts och samarbetar uppstår möjligheter att förverkliga revolution. Walter Benjamin skjuter inte revolutionerna på framtiden.

Små grupper har möjlighet att genomföra revolution. Eller att avstå. Men en liten organisation är inte ensam i förverkligandet. Gruppen behöver samverka med dem som kämpar på andra sidan jordklotet och med dem som kämpade för länge sedan. Från judisk teologi visar Walter Benjamin hur de som tidigare dödats i kampen återigen bjuds in och blir del av revolutionerna. Revolutioner återupplivar andra revolutioner.

Benjamin skriver sina historiefilosofiska teser under andra världskriget strax innan han blir papperslös flykting. I september 1940 dör han när spanska gränspoliser vägrar släppa in honom i Spanien. "Mannen har ju inget medborgarskap eller pass."

Här undersöker jag broar mellan hans teser från 1940 och hans text om ickevåld från 1921.

Revolution är nya lösningar på nya problem

I sina teser definierar Walter Benjamin revolution som nya lösningar på nya problem. Revolution är alltså inte att ta kontroll över den gamla ordningen. Det som vanligen missförstås som revolution är snarare kupp eller maktskifte, alltså nya lösningar på en gammal ordning. Med nytt styre kan den gamla maktordningen till och med stärkas och bevaras. 

Hmm, men ifall revolution inte är att ta makten över den gamla ordningen, vad är då revolution? 

Revolution är den innovativa verksamheten att finslipa och förverkliga andra ordningar med andra verktyg. Revolution bygger nya ordningar som trängs med dominerande ordningar. Det innebär att gamla och nya ordningar lever sida vid sida. De konkurrerar med varandra. Revolution är ingen tålmodig väntan på att gamla ordningar ska försvinna. “Sen börjar revolutionen!” 

En revolution som växer för snabbt riskerar dock att kollapsa eller stagnera. Istället för att bli stora och tröga behöver revolutioner snarare myllra: föröka sig och imiteras, bli myller av små revolutioner.

“In reality, there is not a moment that would not carry with it its revolutionary chance - provided only that it is defined in a specific way, namely as the chance for a completely new resolution of a completely new problem”. (Benjamin Thesis XVIIa, citerat från Löwy, s 97.)

Tes XVIIa innebär att revolutionen är det gruppen startar med. Det erbjuds inga revolutionära medel som senare ska leda till revolution. Revolution är medlet. Så målet är startpunkten - inte slutpunkten. Det här blir en skarp kritik mot instrumentellt handlande där mål och medel separeras.

Tron på utvecklingen hindrar revolution

Tron på framåtskridande är tro på en riktning. Det placerar det politiska målet långt därborta. Progressiva rörelser lever en framtida utopi. Och de gör gärna motstånd mot förverkligandet av de visionära målen i detta nu. Något som föreställs uppstå i framtiden tränger undan förverkligandet.

“Kritiken av föreställningen om detta framåtskridande måste bilda underlaget till kritiken av föreställningen om framåtskridandet över huvud taget.” (Benjamin Tes XIII.)

Tron på utvecklingen passiviserar oss i en lydig väntan på en framtida bättre värld eller en framtida revolution. Progressiva rörelser tenderar därför att legitimera den rådande maktordningen. Förtryck och härskande uppfattas som frön till något bättre.

Ickevåld istället för instrumentellt handlande

Ett annat hinder mot revolutioner uppstår när det instrumentella handlandet splittrar mål och medel. När medlet placerar sig före ställer det sig i vägen för målet. Medlet för revolution blockerar revolutionen.

Paradoxalt nog knuffar även målet bort sig själv från medlet. Det förlorar sig själv som praxis. Målet avlägsnar sig och försvinner bortom horisonten. När revolution förandligar sig själv hindrar den sig själv från att materialisera.

Istället för att splittra mål och medel lyfter Benjam fram ickevåld som rent medel. Rent läser jag här som rent från målkalkyleringar. Ickevåld är handlingar som inte underordnar sig något avlägset mål. Istället vävs mål och medel ihop och blir ett. Ickevåld behöver, enligt Benjamin, därför göras till ett rent medel som inte splittrar mål och medel och blir instrumentellt. Ett annat sätt att säga det är att målet blir det rena medlet. Målet får bli vår praktik.

"Nonviolent agreement [Einigung] can be found wherever the culture of the heart has placed pure means of accord [Übereinkunft] in human hands. Indeed, nonviolent means may be set apart as pure means from legal and illegal means of all sorts, all of which are without exception [...] violence. Heartfelt courtesy, affection, peaceableness, trust, and whatever else might be named here are the subjective preconditions of nonviolent means." (Walter Benjamin, Toward the Critique of Violence A Critical Edition, Stanford University Press, 1921, s 50.)

Som Walter Benjamin kritiserar även Mohandas Gandhi splittringen mellan mål och medel. “But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”. (Gandhi’s Collected Works vol 76, s 31, original 1939).

Istället för att skjuta revolutionen på framtiden praktiserar Gandhi en politik där mål och medel är samma sak. Målet görs till medlet. Befrielse är det ickevåld börjar med. Att förverkliga slutmålet på en plats, under en tidpunkt eller i en relation blir kampens startpunkt.

Tron på massan och massaktioner blockerar samhällsförvandling

För att revolution ska bli realistisk, i betydelsen möjlig för oss att förverkliga, behövs Benjamins kritik mot kvantitet och massa. Benjamin kritiserar den borgerliga revolutionens tro på kvantitet samt vänsterns tro på massorna. Benjamins kritik ska inte tolkas som förakt för massorna. Snarare kritiserar Benjamin makttekniken att förvandla människor till kvantitet och göra dem till redskap för nationen eller revolutionen. Massa förstås i så fall som organisationsform, ett sätt att ordna människor.

“Benjamin writes of 'trust in quantitative accumulation' which 'underlies both the obstinate faith in progress and trust in the 'base in the masses” (Löwy, s 70.)

Massan läser jag alltså inte som en typ av människor utan som tron på kvantitet. Under den borgerliga revolutionen delades människor gärna upp i skapande individer respektive massan. Massan utnyttjades som en stötta för de som leder och härskar. 

Massan reducerar människor till kraftkälla. Denna kraftkälla går åt båda hållen. Massan får energi genom att rikta sig mot något.

Dessutom omvandlar massan människor till publik. Politik, kultur och vetenskap organiseras som en uppdelning mellan elit och åskådare. 


Revolutioner trängs istället för att ta makten

Med sin kritik mot kvantitet öppnar Benjamin upp för väldigt små revolutioner. Myller av små revolutioner har möjlighet att bli mer verkningsfulla än stora revolutioner som styrs från toppen av någon maktorganisation.

Revolution blir alltså inte att dominera den dominerande ordningen. Revolution är inte att ta makten.

Små revolutioner mångfaldigar sig och smittar av sig. Revolutioner muterar istället för att dominera. Revolutioner fungerar innovativt olika i olika sammanhang och vid olika tidpunkter. 

Revolution är att lösa nya problem med nya metoder, alltså att finslipa och reformera andra ordningar än de dominerande. Nya metoder för nya problem tränger på olika platser undan andra ordningar.

Revolution kan på så sätt ta sig ur maskulina föreställningar som klibbat sig fast. Det är inte maskulin styrka som knuffar bort andra maktordningar. Istället konkurrerar revolutioner med att de är jämlikare och mer demokratiska, med att de är roligare och mer kreativa.

Istället för stora, tröga centralstyrda helhetslösningar myllrar revolutioner. Revolution beskrivs bättre som partikel än som högre nivå eller högre sfär.

Ickevåld är partiklar som innehåller helheten

I tes nummer sjutton undersöker Benjamin revolution som monader: revolutionära partiklar, detaljer, enheter. Monad är en del som innehåller helheten. Monader införlivar befrielsen. Varje monad är en hel revolution.

Ifall monader är befrielse praktiserar de inte påverkan som i påverkanspolitik. Monader ska inte leda till förändring. Monader är förändringen. Monader bildar bestående gemenskaper och verksamheter som i sig är revolution. Monader är revolutioner som både förverkligar och förverkligas.

“Den historiske materialisten går ett historiskt objekt inpå livet när och endast när det framträder för honom som monad.  I denna struktur igenkänner han tecknet på en messiansk fixering av skeendet, eller med andra ord en revolutionär chans i kampen för det undertryckta förflutna.” (Tes XVII, Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, 1942.)

Monader förskjuter inte revolutionerna till någon avlägsen framtid. Däremot återupplivar monader tidigare kamp. De som fängslats och dött i kampen för en jämlikare värld bjuds in till ny samling. De välkomnas till de revolutionära monaderna. Samtidigt möjliggör de monaderna. Revolutionärer som dödats för länge sedan lever och verkar i den revolutionära monaden. De blir återigen samarbetspartners i kampen. 

Denna samverkan med de som förtryckts och dödats i motståndet förverkligar revolutionen.

I sin läsning av Benjamins teser visar Michael Löwy att motsvarande filosofi om att delen innehåller helheten finns i judisk och kristen filosofi: “The messianic time which 'comprises] all of history' (Benjamin actually uses the word 'zusammenfasst literally 'seizes together') is reminiscent of the Christian concept of anake-phataiosis that appears in one of Paul's episdes to the Ephesians: 'He might gather together in one all things in Christ' (Eph i: 10), which, in Luther's translation, becomes: 'alle ding zusamen verfasset würde in Christ.” (Löwy, s 100.)

Monader och performativt förverkligande

Monadens införlivande av tidigare kamp kan jämföras med begreppet performativ som används av queerfeminister, som exempelvis Judith Butler, Karen Barad och Sara Ahmed. 

Performativ är handlingar som uppnår slutmålet när handlingen är genomförd. Men för att kunna uppnå och förverkliga målet krävs att andra grupper och organisationer har kämpat och kämpar med att göra den performativa handlingen möjlig. Andras kamp legitimerar och understödjer förverkligandet. 

Om inte den performativa handlingen aktiverar detta nät av understödjande handlingar riskerar handlingen att misslyckas med att förverkliga målet. Förverkligandet omvandlas i så fall till en låtsashandling: Det var bara en manifestation. Bara performance. Vi tänkte bara skapa uppmärksamhet kring frågan. Det var inte på riktigt. 

För att performativa handlingar ska bli performativa - förverkligande - behöver de alltså koppla ihop sig med en väv av understödjande handlingar, vilka också kan vara performativa.

Den performativa handlingen blir dock inte en passiv mottagare av stöd. Beroende på vilka kopplingar som görs aktiverar performativa handlingen olika nät av institutioner och handlingar. En performativ handling aktiverar tusentals, ja miljontals, andra performativa handlingar.

Performativt förverkligande återupplivar alltså andra performativa handlingar. Och de blir själva verkliga med hjälp av andra performativa handlingar. Performativ är ömsesidigt förverkligande.

Performativ får på så sätt ett släktskap till monader vilka, enligt Benjamin, bjuder in tidigare motstånd till att delta i revolutionen.

Hur aktivism hindrar eller möjliggör revolution

I tes nummer tio sammanfattar Walter Benjamin hur aktivism, socialism och folkrörelser frestas att förvandla sig till hinder mot revolution. Han lyfter speciellt fram tre metoder som används för att hindra revolution.

  1. Tron att samhället automatiskt blir bättre. Tron på progressivitet.

  2. Tilliten till massan och massorganiserandet.

  3. Anpassning till kapitalism och kapitalistisk ordning. Aktivism reduceras till att få ordning på kapitalismen. Kamp försöker förverkliga en kapitalism som inte diskriminerar.

Enligt Benjamin bildar dessa tre blockeringar en mäktig enhet. De samverkar med varandra: “den envisa framstegstron hos dessa politiker, deras tilltro till sin "massförankring" och slutligen deras servila anpassning till en okontrollerbar apparat varit tre sidor av samma sak.” (Tes X, Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, 1942.)

Istället för att vänta på massans kraft, vänta på att makten ska falla och vänta på en framtida revolution behöver i så fall organisationer och grupper direkt börja lösa nya problem med nya medel.

Det skulle dock bli en återvändsgränd om organisationen förvandlar sig till självupptagen aktör. Om organisationen gör sig till individ. Revolution kräver samverkan med de som kämpat långt tidigare och med de som kämpar på andra platser och i andra sammanhang. Revolution söker inte likhet utan skillnad. Den samverkar med dem som löst andra problem med andra medel.


Per Herngren

9 januari 2022, version 0.1

Referens

Walter Benjamin, Toward the Critique of Violence A Critical Edition, Stanford University Press, 1921.

Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser, skrivet 1940, publicerat 1942, Översättning: Carl-Henning Wijkmark, https://www.marxists.org/svenska/benjamin/1940/teser.htm (2021-09-19).

Gandhis Collected Works, volym 54, 76, New Delhi: Publications Division Government of India, 1999.

Michael Löwy, Fire alarm Reading Walter Benjamin's On the Concept of History, Verso 2005.

Texter intervenerar i vår värld - forskningsmetod

 Texter intervenerar i läsarens värld. Texter blir aktörer. En text talar till läsaren. Den är inte tilltal till just mig utan till de samhällen, gemenskaper och organisationer där jag som läsare verkar. Så när jag läser samarbetar jag med texten. Tillsammans börjar vi ändra på världen. Främst är det mönster av möjligheter som ändras. Möjliga stigar öppnas eller stängs.

En text bjuder med oss. Den riktar. Den säger kanske något om liv och kärlek, kamp och revolution. När den läses griper den in i vår värld. Och den ändrar på saker och ting, relationer och gemenskaper.

Spår samt paranoid läsning

Ifall jag istället vänder på textens riktning och söker dess mening bakom texten förvandlas den till spår. Istället för att låta texten tilltala mig letar jag kanske efter författarens avsikt och syfte, eller så undersöker jag det historiska sammanhang där texten skrevs. 

Det är givetvis legitimt att använda texter som spår för att undersöka något bakom texten, för att lära känna författaren eller för att begripa det historiska sammanhang när texten skrevs. I så fall är man dock olydig mot textens tilltal, man låter den inte gripa in i våra sammanhang. Istället för att följa texten går man i motsatt riktning och söker sig bakom den. 

Ytterligare en omvänd läsning är att söka en fulländad mening inuti texten. En fullbordad mening är avslutad. Den behöver egentligen inga läsare. Det som ändå legitimerar läsning är tron på en djup mening som vi aldrig kan nå fram till. Det är en paranoid syn på mening som något dolt.

Ordet förstå lockar oss lätt in i en paranoid läsning, och så söker man någon gömd mening där inne eller därbakom. Läsaren tror sig närma sig något i djupet men når liksom inte riktigt fram.

Följer man istället textens riktning och låter den intervenera samarbetar den med oss. Den landar på nya platser. Och den sätter igång och förändrar dessa platser. Under läsning skapar texten ny mening i nya sammanhang.

Här uppstår dock en motsatt fälla mot den paranoida synen på mening. Den fällan är att reducera texten till mig som läsare och tillskriva texten min upplevelse, min åsikt och min förståelse. Då görs texten till en förlängning av mig själv. En sådan läsning är respektlös mot texten. Det är dock en effektiv metod för att hindra texter från att intervenera i våra sammanhang. Text som förlängning på läsaren suddar bort tilltalet.


Per Herngren

2022 01 09, version 0.1


10 juli 2021

Ickevåldsträning i skola, gymnasium och läroplan

 ”Skolväsendet vilar på demokratins grund” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011). Men i ickevåld är demokrati inte bara en grund. Demokrati används mer som ett verb än ett substantiv. Demokrati är något som organisationer och samhällen ständigt behöver träna, praktisera, finslipa och utveckla i nya riktningar. I så fall behöver demokrati genomsyra samhällen och skolor snarare än att förpassas ner till grunden. (Herngren & von Busch, 2016.)

Bli demokrati

En sådan praktisk och performativ ansats inom ickevåld stämmer med andra ställen i Läroplanen: ”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värden. Undervisningen ska dessutom bedrivas i demokratiska arbetsformer och utveckla elevernas förmåga och vilja att ta personligt ansvar och aktivt delta i samhällslivet” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011). Skolans fostran lyfter därmed fram andra värden än endast lydnad och lojalitet. Undervisning i demokrati sker därför ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011).

Betoningen på ansvarstagande i läroplanen knyter an till den huvudsakliga poängen med ickevåld, nämligen att vi behöver gå från att vara åskådare med åsikter till att istället ta ansvar och ingripa. Enligt Gandhi krävs det dock regelbunden träning för att kunna uppnå en sådan samhällsförändring. 

Läs resten av texten

25 juni 2021

Ickevåld och samtal - reflektion med Frida Ekerlund och Per Herngren

 

Frida Ekerlund och Per Herngren funderar kring ickevåld och samtal. Båda är tränare i ickevåld och civilkurage. Och de har gett ut böcker om ämnet.

I filmen reflekterar de om träning i ickevåld och civilkurage, feministiska mötestekniker, härskartekniker under samtal, samt motsättningen mellan konflikter och våld. Filmen spelades in av Klimatprata. (36 minuter, inspelat 19 april 2021.)



19 juni 2021

Civil olydnad börjar med att genomföra målet istället för att skjuta det på framtiden

 Civil olydnad börjar med målet istället för att skjuta det på framtiden. Detta låter antagligen obegripligt i många politiska organisationer: Va! Det är väl klart att medlet kommer före målet!

Inom ickevåld kollapsar dock klyftan mellan mål och medel och de skapar istället en enhet:

But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end. (Gandhi, 1999, volume 76, original 1939.)

Börja med målet

Ett sätt att uttrycka detta är att ickevåld gör målet till startpunkt. Jämlikhet, omsorg och rättvisa görs till medel för förändring och målet skjuts inte på framtiden.

Läs hela artikeln



Texten är skriven under arbetet med läroboken Känsliga frågor, nödvändiga samtal, antologi utgiven av Studentlitteratur, 2021.

Känsliga frågor nödvändiga samtal (Studentlitteratur, 2021)