Hegemoni som samverkan snarare än samtycke - Gramsci

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Den liberala revolutionen bygger ordningar som gör statsapparat och civilsamhälle till motparter. Motsägelsefullt växer det parallellt fram en fridfull utopi om att stat och civilsamhälle skulle kunna övervinna konflikter.

Antonio Gramsci utgår från att stat och civilsamhälle bygger på konflikter,¹ men på några ställen förutsätter han att ett väl utvecklat civilsamhälle faktiskt skulle ha möjlighet att dra nationalstaten ut ur motsättningar och konflikter. ”A complex and well-articulated civil society, in which the individual can govern himself without his self-government thereby entering into conflict with political society—but rather becoming its normal continuation, its organic complement.”²

Gramscis begrepp hegemoni tolkas ganska ofta som harmoniskt samförstånd. Jag försöker istället använda begreppet för att undersöka hur konflikter kan skapa samförstånd. Genom hegemoni producerar civilsamhälle det som Gramsci på italienska betecknar ”consenso”. Det italienska begreppet drar åt två olika håll. Det kan betyda att godkänna, tillåta, bemyndiga. Den andra betydelsen är istället att komma överens, instämma och samtycka.

Betydelsen bemyndiga och godkänna öppnar upp för att konflikt och hörsamhet kan vävas ihop. Den borgerliga revolutionen utvecklar verktyg för att offentligt lyfta fram konflikter. Det blir en väg till beslut.³ Beslutet görs till en plikt att underordna sig beslutet. Lydnad till beslut innebar dock inte att konflikten är över. Beslut kan omprövas efter ny kritik. Den liberala ordningen utvecklas av kritik och konflikt. När demokrati senare bakas in i nationalstaten görs konflikter till förutsättning för demokrati. Utan konflikter blir demokrati irrelevant. Diktatur, mobbning och krig blir medel att trycka ned konflikter.

Betydelsen komma överens och instämma betecknar istället konflikter som hinder för enhet och lydnad. Målet blir att vara ense. Exempelvis Rousseau argumenterar för att statens auktoritet försvagas av konflikter och stärks genom överenskommelse.⁴ Alternativ konfliktlösning som växte fram i början av sjuttiotalet är en variant av denna negativa syn att konflikter ska upplösas. Liberalism är i konflikt kring synen på konflikter.

Annars är det främst konservativa ordningar som trycker ned konflikter.

Civilsamhället får till uppgift att använda konflikt och kritik för att producera enhet, lydnad och utveckling. Det stämmer överens med första betydelsen av ”consenso”.⁵

På flera ställen i sina fängelseanteckningar betonar Gramsci civilsamhällets uppgift att producera samarbete och lydnad snarare än enighet: ”exercise hegemony, which presupposes a certain collaboration, i.e. an active and voluntary (free) consent, i.e. a liberal, democratic régime.”⁶ Hegemoni producerar i så fall enhet snarare än enighet. Samförstånd utan samtycke. Hegemoni blir därmed användbart för att undersöka när oenighet producerar frivillig underordning.

Per Herngren
2024 04 09, version 0.1

Fotnötter

1 ”The philosophy of praxis, on the other hand, does not tend towards the peaceful resolution of the contradictions existing within history.” Antonio Gramsci, David Forgacs (red), The Gramsci reader, New York University Press, 2000, s 196.

2 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 543.

3 Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

4 ”The more concord reigns in assemblies, that is to say the closer opinions come to unanimity, the more the general will also predominates; whereas long debates, dissensions, disturbances, signal the ascendancy o f particular interests and the decline of the State.” Rousseau, ”Book IV, chapter 2”, Rousseau The Social Contract and other later political writings, Cambridge University, s 123.

5 Metoden för att läsa liberala klassiker och maktkritisk forskning som refereras i den här boken är att följa med i deras interventioner. Vilka verktyg ger de oss för att bearbeta civilsamhället? Hur kan vi samarbeta och brottas med dessa tänkare och forskare? Avsikten är alltså inte främst att försöka förstå någon bakomliggande mening: vad de egentligen ville säga eller vad som historiskt styrde deras tänkande. Läsning är att bli tilltalad. Texter riktar sig alltså mot läsaren. Texter riktar sig inte så ofta mot författaren, förutom möjligen vid bekännelser, kärleksbrev eller jobbansökningar vilket faller utanför bokens ämne.

6 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 549.