24 november 2014

Lagen existerar bara genom lydnad

Lagboken inleds poetiskt: Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734, stadfäst av Konungen den 23 januari. Det finns flera lagar i lagboken som är kvar från 1700-talet, eller från min barndom på sjuttiotalet, vilka inte gäller idag. Dessa lagar kallas obsoleta. 


I juridiken är en lag obsolet om den inte är tillämpbar. Vissa nya lagar som riksdagen instiftar är inte heller tillämpbara. Obsolet är därför ett missvisande ord, det antyder att det bara skulle vara gamla lagar som med tiden blir obsoleta. Men ingen lag blir lag förrän den börjar tillämpas.

Lagen är alltså inte det som står i lagboken. Lagboken är bara en del av tillämpningen av lagen. Lagboken är en aktör bland flera.

Lagen blir till igen och igen

Lagen är performativ: Den förverkligas genom att genomföras. När lagen tillämpas blir lag lag. En lag blir till när poliser, domare och annat folk lyder den.

Lagen är inte en helhet. Lagen är alltså inte exempelvis lagboken eller det juridiska systemet. Det vi kallar lagen är snarare en slarvig beteckning på en svärm. En svärm av laglydiga handlingar. Laglydiga handlingar som dras till varandra, som är beroende av varandra.

Den stora svärmen av laglydnad är inte ett stort mäktigt System. Lagen är istället en liten del av den laglydiga handlingen: Lagen är det i den lydiga handlingen som blir till som lag. 

Lagen fungerar i praktiken som de kroppsrörelser, rytmer, pulser och stilar som gör några dansares dans till, tja, salsa. De som dansar gör mycket mer än att dansa salsa, någon funderar kanske på om hen borde åka hem för att inte bli för trött på jobbet.

Lagen är mindre än handlingen

Lagen är alltså mindre än den laglydiga handlingen. Den laglydiga handlingen är mycket mer än att genomföra lagen. Handlingen kan dessutom vara att härmas, eller att ge upp, eller att legitimera förtryck, eller att dölja maktordningar, eller att försöka få upprättelse för en oförrätt.

Det är något i den laglydiga handlingen som genomför lagen. "Lagen" i handlingen klarar sig inte ensam. Den måste koppla sig till andra "laghandlingar". Lagen är en beståndsdel i den enskilda handlingen som legitimerar andra laghandlingar. Lagen är ömsesidigt legitimerande.

Att laghandlingar bildar svärmar är inte en slump. Det finns något i varje laglydig handling som gör att de dras till varandra, att de bildar svärmar. Det är inte bara det att de behöver varandra. De börjar dessutom ändra på varandras egenskaper. Laghandlingar av medborgare, åklagare och domare ändrar egenskapen hos andra laghandlingar. 

Varje ämbetsperson, varje polis, varje organisation, varje företag, varje bokföringsprogram är på så sätt lagstiftare. Så fort de dansar lag-dansen ändrar de samtidigt lite på lagen. Bara genom att placera sig i en gammal lag-tradition kan lagen ändra sig. När lagen återigen blir till i en handling så ändras den. Varje laghandling är lagstiftande. Stiftande av något nytt, av ny lag.

Ifall en lag är orätt kan vi inte skylla (hela) ansvaret på en riksdag eller en domstol. Det är de laglydiga som genomför och stiftar lagen. Som Thoreau uttryckte det 1849: Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

Per Herngren
2014 11 24, version 0.1



15 november 2014

Beröring bortom mångfald och individualism

Otto: Beröring skapar skillnad, den delar upp mellan agenser, en sak berör en annan, en människa rör vid en annan, en hand möter en annan. Men den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty menade att den gränsen inte kunde dras så klart som vi ofta tror; att en handlande person är subjekt och den passiva parten är objekt. Han menade att kombinationer kunde uppstå, som subjekt-objekt. Till exempel kan jag beröra min egen axel med min hand, och jag är då själv både den som rör och den som berörs.

Per: Jo, så är det ju. Varje sak min hand rör berör handen tillbaka. Vad är subjekt och vad är objekt? Varje beröring bryter antropocentrismens föreställning att människor är aktiva och skapande medan saker och ting skulle vara passiva. Beröring bryter dessutom solipsismen: att allt egentligen bara är min egen upplevelse.
Tillsammans med Maine de Biran funderar Paul Ricoeur hur vår sorg och glädje, vår smak, våra känslor, kommer ur beröringen, ”its aptitude for feeling is revealed most characteristically in the sense of touch”(1).
Självet skapar inte sig själv. Den andre, och det andra, är med och skapar självet: ”that selfhood implies its own ”proper” otherness … for which the flesh is the support”(2).
Därmed blir det möjligt att vända på fenomenologen Edmund Husserls föreställning om den andre som mig, en annan som är som mig själv. Istället är det jag själv som blir något annat. Vi är inte som varandra, vi är något annat än oss själva, vi är mer. Det tvingar oss att lämna identitet och likhet som förklaring till vem jag är och till vilka andra är.
Beröring ska här inte blandas ihop med individens upplevelse av världen, att känna på saker och ting. Här tar jag snarare upp hur beröring fastnar på det som berörs. Civil olydnad, ickevåld och queer gör saker märkliga. Märkbara. De gör märken. Beröring gör märken som sitter kvar.
Beröring leder oss på så sätt bort från traditionellt mångfaldstänkande: dom är som dom är, låt dom vara som dom är. Beröring skapar ständigt nytt. Beröring mångfaldigar istället för att fångas i statisk mångfald där vi hålls som åtskilda åskådare till varandra.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna förslag på ändringar!

Fotnot

1. Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.
2. Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.

08 november 2014

Civil olydnad behöver gå i fängelse

Civil olydnad inbjuder fängelserna till att bli aktörer. Fängelser som är avsedda för att hålla medborgare fångna i laglydnad blir istället befrielse.
Gandhis erfarenhet var att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete “ute i friheten”: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined.” (Gandhi 1931)
Det är bland annat därför Gandhi hävdar att ifall lagen ignorerar våra aktioner genom en klapp på kinden, genom böter eller villkorligt fängelse, då behöver vi trappa upp.
Stater bygger fängelser som en negation. De som bryter lagen straffas. Fängelser ska hindra oss. Men med civil olydnad bryter sig fängelset ut ur sitt negerande. Det blir skapande. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det blockerar inte kreativiteten. Fängelset förvandlas från att vara statens protest mot lagbrott till att bli produktivt skapande.

Queerade och hackade fängelser

När vi trappar upp olydnaden så queeras murarna. Hacktivister skulle säga att fängelset hackas. Fängelset börjar medagera med den fängslade befrielsekämpen. Gallret blir medaktörer i motståndet mot vår underordning. Britsen och cellen hjäler oss att bryta oss ut ur lydnadens fångenskap.
Hackade fängelser befriar samhällen. Och de blir själva befriade samhällen. Fängelser blir vilohem, bostad, hem, familj.
Den som utför civil olydnad försöker ofta göra cellen till hem. Till kreativ arbetsplats. Till intensivt center för politiskt motstånd. Tillsammans med andra fångar skapas en olydig akademi som genom samtal och experiment uppfinner nya metoder för motstånd.
Detta nya hem och denna nya arbetsplats hamnar i resonans med den politiske fången. Genom resonans tusenfaldigar fängelset kraften hos civil olydnad.

Ny familj

Fängelser ger oss nya systrar och bröder. Systrar och bröder som sällan kommer från den privilegierade medelklass som ibland dominerar den motståndsrörelse som fick en i fängelse. Fängelser queerar därmed klass och klassgränser. Det bildas öppningar och sprickor i de murar som familj, klass och vithet skapar.
Fängelser skapar möten med de som vi har varit med att underordna. Fängelser bygger solidaritet med de som vi genom vår lydnad mot egendom, lönearbete och klass trängt bort, med de som kriminaliserats. Tillsammans med civil olydnad bygger fängelser jämlikare jämlikhet.

Hackade fängelser materialiserar befrielse

Hackade fängelser intervenerar i det politiska. Det politiska kan inte längre neutraliseras genom åsikter, tyckande, opinion, medvetande, information. När civil olydnad queerar polisstationer, domstolar och fängelser materialiseras befrielse. Fängelserna är med och bygger mer demokratisk demokrati.
Civil olydnad som befrielse från rädslans och lydnadens murar kan dock neutraliseras av välmenande aktivister på “utsidan”. De uttalar sig så alla ska tycka synd om de som fängslas. De sätter igång namninsamlingar för att civil olydnads-fångar ska släppas. Dessa tycka-synd-om-metoder återskapar muren som något hemskt som ska undvikas. Lydnaden görs till det normala. Motståndet, olydnaden, framställs som hemskt.
Så tyck inte synd om ickevåldsfångar! Fira och festa med dem! Just så blir fängelserna med och bryter vår rädsla för fångenskapen.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att begripa tankarna kring fängelsets betydelse? Var fastnar läsaren?

Referens

Mohandas Gandhi, ”Interview to the press”, januari 27 1931, The Collected works of Mahatma Gandhi, volume 51, 1999, p 73-74

01 november 2014

När erkännandepolitik skapar hetero och vithet - Sara Ahmed

Erkännande och erkännandepolitik är inte så vanliga begrepp i svenskan. Det används främst om att erkänna ett folk, en kultur eller en stat som i erkännandet av Palestina. Men det används också om att erkänna kvinnor, homosexuella och transpersoner som likvärdiga, och om att erkänna deras rättigheter. Här tar jag upp ett par aspekter av Sara Ahmeds queera kritik mot erkännandepolitik.

Erkännandepolitik riskerar att etablera det normala istället för att ersätta det med nya ordningar.
Erkännande kan till och med producera ojämlikhet. Sara Ahmed analyserar hur erkännande görs till en gåva från det etablerade till transpersoner och homosexuella, till immigranter och bruna. Erkännandepolitik gör vissa hemmastadda och andra till gäster, gäster som de hemmaboende erkänner och välkomnar.
Erkännandepolitik skapar plats vid bordet. De som ockuperar dessa platser hålls då också på plats. Att göras till gäst innebär att du hela tiden behöver hålla dig allert: vara artig, ordentlig och tacksam. 
Ahmed menar att en queer revolution behöver avhysa huset. Skulle detta innebära att heteropersoner, svenskar, vita och medelklass behöver vräkas? Njaee, hon vänder snarare på det. Det är huset, bordet som är dukat för gästerna, det hemmastadda, som behöver vräkas. Trans, homo och bruna är inte gäster i någons hem. Den revolutionära lösningen är inte att ta över någons hus och slänga ut de som bodde där, en sådan revolution bevarar bara huset. 
Queer revolution avhyser själva huset.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna förslag på förbättringar! Tack!