Civil olydnad vänder upp och ner på maktordningar
Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!
Ge gärna synpunkter!
Genom att göra målet till medlet vänder civil olydnad på
traditionella politiska roller. När Medborgarrättsrörelsen och Rosa Parks bryter
apartheid dyker det snabbt upp protestgrupper som säger ”Nej, så får ni inte
göra!” Säkerhetsvakter, poliser, åklagare och Ku Klux Klan skyndar till för att
hindra och protestera. De försöker stoppa Medborgarrättsrörelsen med blockader,
motdemonstrationer, gripanden, rättegångar och fängelse.
När dessa grupper vänder sig mot medborgarrättsrörelsens civila olydnad placerar de medborgarrättsrörelsen oavsiktligt i centrum. Mäktiga grupper placerar på så sätt sig själva i underläge genom att bli nej-sägare. Genom reducera sig till mot-rörelse utnämner de medborgarrättsrörelsen till ansvarigt subjekt, de som utför.
Ickevåldsgrupper vänder genom civil olydnad på föreställningen om vem som genomför och vem som protesterar. I och med att subjekt och objekt byter plats inom ickevåldsaktioner undergrävs samtidigt maktordningens logik, vem som är överordnad och vem som är underordnad.
Till skillnad mot maktpolitik försöker civil olydnad inte producera en maktkamp eller styrkemätning. Civil olydnad behöver bli demokrati snarare än ett maktverktyg för förändring (Herngren, 2016).
Civil olydnad handlar i så fall inte om att vinna utan om att praktisera demokrati och rättigheter när detta brister eller saknas. Att ta bort vinna-tänkandet blir dock kontroversiellt om politik uppfattas som maktkamp och styrkemätning.
Gandhis ickevåld ”avskaffar fienden” och skiljer på sak och person. Gandhi kunde vara motståndare till system, strukturer och handlingar, men han vägrade vara mot personer. I dialog under aktioner och rättegångar görs motparten till del av den politiska förändringen. När debattklimatet präglas av hårdare ton kan Gandhis förhållningssätt möjligen skapa broar som bryter hatets dynamik. Ickevåld inkluderar motparten i lösningen.
Statens offentliga utredningar gör en elegantare sammanfattning av en av mina böcker än vad jag hade lyckats med: ”I Sverige har Per Herngren argumenterat att civil olydnad inte är att sätta sig över lagen. Även om lagen bryts så ignoreras den inte” (SOU 1999:101).
Per Herngren
30 maj 2020, version 0.4
När dessa grupper vänder sig mot medborgarrättsrörelsens civila olydnad placerar de medborgarrättsrörelsen oavsiktligt i centrum. Mäktiga grupper placerar på så sätt sig själva i underläge genom att bli nej-sägare. Genom reducera sig till mot-rörelse utnämner de medborgarrättsrörelsen till ansvarigt subjekt, de som utför.
Ickevåldsgrupper vänder genom civil olydnad på föreställningen om vem som genomför och vem som protesterar. I och med att subjekt och objekt byter plats inom ickevåldsaktioner undergrävs samtidigt maktordningens logik, vem som är överordnad och vem som är underordnad.
Till skillnad mot maktpolitik försöker civil olydnad inte producera en maktkamp eller styrkemätning. Civil olydnad behöver bli demokrati snarare än ett maktverktyg för förändring (Herngren, 2016).
Civil olydnad handlar i så fall inte om att vinna utan om att praktisera demokrati och rättigheter när detta brister eller saknas. Att ta bort vinna-tänkandet blir dock kontroversiellt om politik uppfattas som maktkamp och styrkemätning.
Gandhis ickevåld ”avskaffar fienden” och skiljer på sak och person. Gandhi kunde vara motståndare till system, strukturer och handlingar, men han vägrade vara mot personer. I dialog under aktioner och rättegångar görs motparten till del av den politiska förändringen. När debattklimatet präglas av hårdare ton kan Gandhis förhållningssätt möjligen skapa broar som bryter hatets dynamik. Ickevåld inkluderar motparten i lösningen.
Statens offentliga utredningar gör en elegantare sammanfattning av en av mina böcker än vad jag hade lyckats med: ”I Sverige har Per Herngren argumenterat att civil olydnad inte är att sätta sig över lagen. Även om lagen bryts så ignoreras den inte” (SOU 1999:101).
Per Herngren
30 maj 2020, version 0.4