27 december 2010

ProVoka pris till Ofog! Men priset missförstår civil olydnad

Grattis till Ofog för att de får ProVoka pris för att Ofog avrustat haubits och carlgustaf granatgevär! I motiveringen till priset ser man dock att ProVoka-priset förvandlar civil olydnad till en paranoid handling som bekräftar och återinsätter makten/lydnaden. Andra sätt att se på civil olydnad är att den ersätter och tränger undan (displace) makt genom att återskapa lösningen igen och igen. Gandhi skulle säga att civil olydnad är att låta målet bli medlet. Tarde skulle säga att civil olydnad smittar genom att den imiteras igen och igen (samhällen är imitationskedjor).

Civil olydnad som paranoia
'Paranoia' används ibland av sociologer, som Latour, och poststrukturalister, som Deleuze, om föreställningen att det skulle finnas konspirationer eller något gömt som behöver avslöjas. I den paranoida traditionen tror man att detta avslöjande leder till ett nytt seende, en insikt, ett nytt medvetande. Denna insikt om det som tidigare var gömt skulle sedan skapa någon sorts kraft som leder till samhällsförändring.

Här är några exempel på paranoida föreställningar i motiveringen till ProVoka priset:
"syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets"
"för att synliggöra"
"inte tycks vilja inse vår egen medverkan"
"med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på"

Uppmärksamhet som bekräftelse och återinsättande av makt
Postprotest, Nietzsche och Deleuze, Judith Butler och många feminister har visat hur "kritisk uppmärksamhet" tenderar att återinsätta och bekräfta makt och härskande. Alternativet till att vända sig mot makten, alternativet till att återinsätta och bekräfta makten genom uppmärksamhet, är att vika av, producera och leva andra lösningar. Detta sätt att bli "politiken", bli det samhälle man vill ha, har möjlighet att tränga undan och ersätta (displace) destruktiv makt.

Här är ett exempel hur ProVoka motiveringen uppfattar civil olydnad som (negativ) reklam:
"Ofog har således såväl aktivt informerat om" och "uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten"

Per Herngren
20101227, version 0.1


Bilaga
Motivering för ProVoka priset: "Nätverket OFOG får 2010 års ProVoka-pris för "en envis och personligt uppoffrande kamp med syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets förödande följder".
I "bästa provokation" inbegriper vi såväl personligt mod och kurage som envist agerande för att synliggöra en ökad politisk acceptans av militära strukturer och ökad svensk medverkan i krigshandlingar där allt fler oskyldiga människor blir offer, medan vi i Sverige inte tycks vilja inse vår egen medverkan. Därför går årets pris till nätverket Ofog. Nätverket har med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på sådant som stora delar av mainstreammedia tycks anse vara helt i sin ordning. Ofog har således såväl aktivt informerat om, och agerat mot, att Sverige upplåter Europas största övningsområde för Natos träning  för bombflyg, som uppoffrande och modigt uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten."

19 oktober 2010

Opium för aktivister

Jag undersöker här hur aktivism ibland genererar sin egen stimulans som förvandlas till droger och gör aktivister passiva.

Informationsmissbruk

Symptom: Missbrukaren känner behov att informera och bli informerad. Man fyller gärna sina vänners ’inkorg’ med fakta och information om vad som sker i rörelsen eller i världen. Vänner görs därför gärna medberoende.

Informationsmissbrukaren upplever att information  har en magisk kraft som gör världen, regeringen eller individen bättre.

Behandling: Ursäkta dig och gå iväg när folk prackar på dig information vid föredrag eller vid kaffebordet. Använd filter i din email. Skicka inte information vidare även om den känns frestande viktig.

Information dränerar aktioner på kreativ kraft. Ifall du är organisatör, skicka inte ut information, ange istället en länk eller hänvisa till ett arkiv. Viss information som datum, plats och klockslag kan vara nödvändigt, det går inte att vara informations-absolutist.

Informationsmissbrukaren kan träna sig berätta berättelser istället för att informera. Berättelser och politiska aktioner kan hamna i resonans och stärker då varandra. Berättelser blir ofta ett effektivt skydd mot informationsmissbruk.

’Förtryck’-missbruk

Symptom: Negativ information är en farligare variant av informationsdrogen. ’Förtryck’-missbrukaren vill inte gärna acceptera att hon eller han är missbrukare. Missbrukaren känner behov av att informera andra, och själv bli informerad, om förtryck, våld, övergrepp, krig och missförhållanden. ’Förtryck’-missbrukaren får stimulans av att tänka på motståndaren och låta dennes handlingar fylla ens tankar. Man blir mer stimulerad av motståndarens ondska än av att försöka leva lösningen.

En variant är att utvinna stimulans ur skvaller om enskilda personers misstag eller övergrepp.

’Förtryck’-missbrukaren gör gärna andra medberoende genom att pracka på dem historier och skvaller om missförhållanden och elände.

Behandling: Fokusera på att bygga istället för att vara emot. Utveckla innovativa lösningar istället för att bara säga nej till det som fungerar dåligt. Träng undan det negativa genom att försöka leva det samhälle man vill ha.

Föredragsmissbruk

Symptom: Föredragsmissbrukare söker aha-upplevelser och nya insikter. Föredragsmissbrukaren utvinner kraft och tillfredsställelse av att förvandlas till åhörare, åskådare och publik. I USA kallas föredragsmissbrukare för seminar junkie.

Föredrag genererar olika former av stimulans som gör att den stillasittande åhöraren utvinner kraft och en känsla av engagemang. Föredrag blir då magisk fetischism. Effekten avtar snabbt så man söker snart nya föredrag.

Behandling: Undvik föredrag där det inte ges möjlighet till aktiva samtal i smågrupper. Diskutera, konspirera och organisera är bra behandlingar mot föredragsmissbruk.

Per Herngren
2010-10-19, version 0.1

11 september 2010

Hur riksdagsval skapar enpartistat - ickelinjärt VIII

Handlingar producerar spektrum av andra möjliga handlingar. Låt oss kalla detta spektrum av möjligheter för möjlighetsutrymme. Ifall alla tillgängliga möjligheter sprids ut på en yta så får vi alltså ett möjlighetsutrymme. Detta utrymme ger oss ett verktyg att analysera dynamiker som produceras av möjligheter istället för av utförda handlingar. Möjlighetsutrymmet kallas inom matematiken för fasutrymme. Fasutrymme är alltså den rymd av möjligheter som framträder under vissa relationer och förhållanden.

Jag ska här visa hur utrymmet av möjligheter under speciella omständigheter producerar likhet. Hur utrymmet av möjligheter tar bort möjligheterna.

Möjlighetsutrymmet är en förklaring till hur företag som konkurrerar med varandra börjar producera närmast identiska produkter, alltså till hur konkurrens i vissa fall avskaffar konkurrens.

Möjlighetsutrymmet är också en förklaring till hur konkurrerande partier i ett parlament sätter igång och producerar närmast identiska motioner och förslag. Möjlighetsutrymmet förklarar alltså hur konkurrens och parlamentsval tar bort valmöjligheter.

Det intressanta med möjlighetsutrymme är att förklaringen till det som sker kommer från det som inte sker.[1] “Phase space contains not just what happens but what might happen under different circumstances. It’s the space of the possible. … What’s possible depends on what questions you ask.”[2]

Hur konkurrens minskar konkurrensen

I The Collapse of Chaos använder de båda komplexitetsforskarna Cohen och Stewart en badstrand för att enkelt förklara dynamiken i möjlighetsutrymmet.
Tänk på en lång strand och två glassförsäljare. Den ena heter Eva och den andra Rosa. Eva och Rosa konkurrerar med varandra om att få sälja glass till badgästerna. Optimalt för de som badar är ifall Eva och Rosa delar upp stranden i två delar och ställer sig mitt på sin egen del. Då får badgästerna kortast väg att gå för att köpa glass. Den som råkar bada mitt på den smala stranden har lika långt till Eva och Rosa och kan alltså välja vilken som utan att behöva gå längre.

Eva sneglar på alla badgäster och bort mot Rosa. Hon kommer på att hon kan öka sin intäkt genom att dra sig närmare Rosa. Några av Rosas kunder får då närmare till Eva.

Tyvärr får de av Evas kunder som ligger längst ut på yttersidan längre att gå för att köpa glass, men de har inget val, det finns ingen annan säljare åt det hållet.

Dynamiken i möjlighetsutrymmet (phase space, fasutrymmet) gör att de båda glassförsäljarna, Eva och Rosa, till slut hamnar bredvid varandra. Mitt på den långa stranden! Detta är ingen bra lösning för badgästerna som i snitt får gå längre för att köpa glass. 

Och den totala försäljningen för Eva och Rosa tillsammans blir antagligen lägre då de som badar längst bort, och har längst att gå i solhettan, struntar i att köpa glass. Men ifall antingen Eva eller Rosa struntar i möjlighetsutrymmet förlorar hon väldigt många kunder till den andre. Ifall de vill sälja så mycket som möjligt och få så mycket vinst som möjligt måste båda dra sig mot mitten. Detta är inte vinstmaximering eftersom de båda sänker sina intäkter när båda ställer sig bredvid varandra. De förlorar kunderna längst ut. De hade fått högre vinst ifall de stannat kvar på sina ursprungliga platser. Men strävan att öka vinsten minskar med tiden vinsten.

Möjlighetsutrymmet skapar en attraktor (gravitation, dragkraft, affekt) som drar både Eva och Rosa mot samma ställe. Denna attraktor ligger alltså mitt på strandremsan.

Attraktorn produceras genom den enkla regeln, eller snarare dynamiken, som uppstår när man kombinerar strävan-att-öka-vinsten och möjlighetsutrymmet på badstranden[3].

Även på andra marknader kan möjlighetsutrymmet leda till en dynamik som gör att man till slut säljer i stort sett samma produkt. Konkurrens sätter i vissa fall igång dynamiker som tar bort konkurrensen. Ibland kallar vi sådana likhets-attraktorer för trender eller mode.

Vi anar här att önskan att få uppmärksamhet i massmedia eller att få så många deltagare som möjligt genom motsvarande trendutrymme skulle kunna få proteströrelser att producera likhet istället för att mångfaldiga kampen.

Hur parlament skapar ’enpartisystem’

Möjlighetsutrymmet i glassexemplet kan även hjälpa oss att förstå hur dynamiken i parlament och i allmänna val kan leda till närmast identiska partier, kanske inte i sina partiprogram men i hur de praktiskt röstar och motionerar i parlamentet.

Möjlighetsutrymmet är en förklaring till då partiblock eller två dominerande partier driver i stort sett samma praktiska politik.

Skillnaderna mellan partierna förstoras givetvis upp av partierna själva men när vi tittar efter upptäcker vi att partierna i omröstningar bara skiljer sig ekonomiskt från varandra med några procentenheter.

Ibland kan dock ett parti eller en politiker motionera om ett helt nytt förslag. Andra kan stödja eller rösta emot det. Men det som tycks vara helt skilda förslag är bara små och marginella. De är ofta så marginella att de egentligen borde beslutas lokalt eller av tjänstemän. I praktiken är det samma politik som drivs av alla partier. Striderna kring de stora reformerna förpassas till en stolt historia, hmm, innan partierna genom möjlighetsutrymmet gjorde sig till kopior av varandra.

’Glassförsäljar-dynamiken’ verkar främst i parlament med två politiska block eller två dominerande partier. När partierna sätter igång dynamiken hamnar alla partier alltså till slut på samma plats.

Skillnaderna mellan parlament blir större än inom

Ett sätt att undersöka ifall denna dynamik verkar i ett parlament är att jämföra systerpartier i olika länder. Dynamiken skulle i så fall leda till att partier i ett parlament liknar varandra mer än vad partierna liknar sina systerpartier i andra staters parlament.

Vi struntar i retoriken och tittar på konkreta motioner och omröstningar. När dynamiken verkar skulle socialister i ett parlament hamna närmare de konservativa i samma parlament än till socialister i andra stater. Samma sak skulle förstås hända mellan konservativa i olika länder.[4] Vissa konservativa partier kämpar för kärnvapen, för rätt till tortyr och mot äktenskap mellan homosexuella. Medan konservativa från andra parlament har motsatta ståndpunkter i samma frågor.

Möjlighetsutrymmet i den här typen av parlamentarisk demokrati kan alltså producera en dynamik som skapar ett skimärt flerpartisystem. I praktiken har vi inget att välja mellan. Det händer när ett visst valsystem sätter igång en dynamik som med tiden tar bort möjligheten att välja. Riksdagsval och parlamentsval kan alltså producera en form av enparti-stater.

Per Herngren
2010-09-11, version 0.1



[1] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 202.
[2] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200.
[3] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 205.
[4] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200-2002.

17 augusti 2010

Avskaffa styrelser - ickelinjärt VII

Traditionen med central styrelse och en ordförande växte fram ur myten om den styrande fursten. Den gamla utopiska visionen om en furste, kung eller härskare som faktiskt styrde flertalets angelägenheter moderniserades och demokratiserades genom att återinföras som regering, president, styrelse och ordföranden.

Furstar har väl aldrig styrt speciellt mycket av det som faktiskt händer men myten om fursten som faktiskt härskar har funnits länge. Den har under århundraden producerat centralistiska organisationsformer, identitets- och enhetssymboler, allsmäktiga gudsbilder och teoretiska föreställningar om maktpyramider.

Jag argumenterar här för att styrande styrelser skapar tröghet mer än styrning. Det finns dock undantag. Styrelser har till viss del kunnat styra när verksamheten har varit enkel och förutsägbar (linjär) snarare än komplex: exempelvis när organisationen producerat några få bilmodeller eller arrangerat enstaka demonstrationer någon gång i månaden.

Fast inte ens i dessa enkla fall har lydnaden dominerat organisationen. Ifall anställda eller deltagare plötsligt valde att enbart vara lydiga skulle även enkla organisationer och verksamheter tvärstanna och upplösas.

Nitisk lydnad blir sabotage

Hur en alltför stark lydnad leder till sabotage av organisationens verksamhet illustreras på ett komiskt sätt av Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Švejk vilken har skapat en egen motståndsform som kallas svejkism. Genom nitisk lydnad saboteras en verksamhet.

När organisationer utvecklas och möjlighetsutrymmet mångfaldigas blir styrande styrelser alltmer en flaskhals. Visserligen kan inte central styrning helt hindra komplexitet förutom i maskiner och enkla datorprogram. Ickestyrning (komplexitet) kan till och med produceras av försök till styrning.  Men ifall organisationen alltför mycket lyder den centrala ledningen undergrävs verksamheten. Nitisk lydnad mot central styrning motverkar produktiviteten. Resultatet blir att mycket energi går åt till att producera ganska lite.

Istället för styrelser

Som ett sätt att utveckla större komplexitet har organisationer innovativt prövat olika sätt att mångfaldiga maktcentran.

Vissa radikala folkrörelser har ersatt styrelsen med flera koordineringsgrupper, råd och interventionsgrupper. Detta ersättande av styrelsen ska förstås som ett mångfaldigande av maktcentran, alltså ett mångfaldigande av grupper som kan ta beslut vilka berör en stor del av organisationen.

Det är alltså inte så att makten minskar ifall centralstyrning ersätts med komplexa organisationer. När ickelinjära dynamiker mångfaldigar maktcentran kan även den totala mängden makt öka:

Fler beslut kan tas. Mer disciplin kan tränas in. Delaktigheten i beslut och genomförande kan ökas.

Ifall engagemanget ökar ökar vanligtvis lydnaden till beslut. Detta gäller både i demokratiska folkrörelser såväl som i ickedemokratiska organisationer så som Google. Centralstyrda organisationer har inte möjlighet att producera samma mäktighet.

Problemet med centralstyrda organisationer är inte att de skapar för mycket makt: Det är snarare att centralismen producerar för lite makt. Den bemäktigar inte att lösa problem.

Per Herngren
2010-08-17, version 0.1

28 juli 2010

Stabilitet och ordning kräver olydnad och hierarki - ickelinjärt VI

Tidigare i denna serie om ickelinjär makt och motståndsteori har jag skrivit om makt och motstånd som omloppsbanor kring gravitation. Makt och motstånd rör sig genom att pulsera eller oscillera. Men vart är de på väg?

Ickelinjär komplexitetsteori bygger flera av sina teorier på det matematiska begreppet attraktor. Attraktor upptäcker vi genom närmanden. Närmande når inte fram för då skulle det inte längre närma sig, det skulle vara framme. Passion och lidelse kan förstås som närmande utan full tillfredsställelse; vid tillfredsställelse upphör passionen. Passion och tillfredsställelse kan dock skapa en oscillerande puls.

Utopiska kollektiv och organisationer lever det samhälle de vill ha utan att fullständigt lyckas. De som tror sig lyckas stagnerar och blir outhärdliga. En komplex utopism är oscillerande och innovativt föränderlig.

Repetitioner närmar sig en attraktor. Detta skapar ibland stabilitet: “the mathematical notion of the ‘attractor’ to explain why systems only move within certain ‘spaces’ within the entire field of global possibilities.”[1]

Attraktor, lockelse, attraktion och gravitation kan förklara hur oordnad komplexitet producerar ordning och stabila tillstånd - som är i förändring!

I komplexa organisationer krävs det alltså oordning för att skapa ordning. I några texter ska jag försöka visa att det bara är i enkla (linjära) verksamheter som centralstyrning och central kontroll leder till ordning. I komplexa system producerar centralstyrning tröghet, stagnation, konflikter och instabilitet. 

Centralstyrning blir därmed en svag styrning. Problemet är inte att centralstyrning leder till för mycket makt, utan snarare att den är alltför svag och får svårt att lösa problem. Att centralstyrning ibland genererar härskande, våld och förtryck ska inte blandas ihop med verklig makt. Makt är mäktighet, att mäkta, att bemäktiga. Makt är mer produktivt än negativt hindrande och undertryckande.

Ordning behöver oordning

Något förenklat kan man säga att komplexitetsteori visar att förutom i enkla, linjära verksamheter är det komplexitet som bygger ordning.

En alltför konsekvent lydnad gentemot central ledning eller gentemot generella principer hotar stabiliteten när organisationers verksamheter blir komplexa.

Därmed inte sagt att komplexa organisationer alltid är stabila. Men en alltför konsekvent lydnad omöjliggör de stabiliteter som oordning (komplexitet) kan producera. Komplexa organisationer kräver alltså kontinuerlig olydnad mot generella principer och central ledning för att bli stabila. Ifall personer och organisationer blir alltför lydiga produceras istället tröghet och instabilitet.

Stabila ordningar uppkommer ur oförutsägbara dynamiker mellan lydnad och olydnad; mellan makt och motstånd; mellan hierarki och anarki; mellan ordning och oordning; mellan tvång och frihet.

Hierarkierna mångfaldigas och räfflas

Komplexitetsteori visar hur enkla regler och enkla förutsägbara handlingar börjar samverka och producera oförutsägbarhet. Ickelinjärt, komplexitet och oförutsägbarhet ska här närmast förstås som synonymer.

Översätter vi komplexitetsteori till makt- och motståndsorganisationer bygger vi ett verktyg för att upptäcka hur makt mångfaldigas i organisationer: Disciplinerade färdigheter, arbetsgruppers beslut inklusive lydnaden till dessa beslut, fasta ordningar, tilltro till samarbete, tillit till gemenskaper, samt taktfasta pulser och rytmer samverkar på ett oordnat sätt för att producera oförutsägbara komplexa organisationer.

Det är just oordningen mellan alla dessa ofta mäktiga ordningar som efterhand producerar stabilitet och ordning.

Här vore det ett alltför lätt misstag att avfärda lydnad och hierarkier. Men även en alltför konsekvent olydnad skulle avskaffa komplexiteten.

Komplexa organisationer ska inte heller blandas ihop med platta organisationer eller släthet. Istället för central hierarki så mångfaldigades hierarkierna i komplexa organisationer. De är alltså på intet sätt platta så som de ibland framställs i management eller social rörelse litteratur
 
En helt platt organisation är inte komplex. Platta organisationer är en ideologisk myt vars funktion är att dölja den makt som produceras.[2] De enda helt platta organisationer som existerar skulle möjligtvis vara materia som befinner sig mellan galaxer. Där händer det inte så mycket. Det är inte så mycket som organiseras där.

Komplexa organisationer är alltså aldrig platta, de är snarare räfflade. Och räfflornas toppar (maktens mäktighet) kan mycket väl vara högre än ifall dessa organisationer använt sig av centralstyrning. Komplexa organisationer producerar möjligheten att bli mycket mäktigare än centralstyrda organisationer.

Per Herngren
2010-07-28, version 0.1.1



[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 75.
[2] Jo Freeman, Cathy Levine, Untying The Knot Feminism, Anachism & Organisation, London, Dark Star Press/Rebel Press, 1984 s 5-16.

29 juni 2010

Träning för Ship to Gaza

I midsommar träffade jag Ulf Carmesund. Han var en i besättningen på det lilla fartyget Sofia på väg med förnödenheter till Gaza när det 31 maj, 2010, blev kapat av Israeliska pirater. Medan vi satt i en trädgård vid Björkö hamn och grillade berättade Ulf hur han och en kvinna använde en klassisk fredsbevararteknik och lyckades stoppa en engelsman från att börja slåss med piraterna. Troligen hindrade de bådas ingripande skottlossning och dödande på fartyget Sofia.

Lite längre ner tar jag upp hur man kan träna den fredsbevarar-metoden som Ulf och kvinnan använde.

Besättningen på fartyget Sofia gjorde armkrok runt styrhytten när det blev bordat. Armkrok är en gammal metod som användes mycket vid vietnamaktioner i USA på sextiotalet, men även här i Norden under åttiotalet för att skydda naturområden från skövling. Armkrok har kritiserats för att metoden låser aktivisterna till en plats, för att den försvårar samtal med motparten, för att den symboliserar kraftmätning snarare än ingripande för att börja lösa ett problem, och för att den är defensiv snarare än ett direkt byggande av det samhälle man vill leva. Men låt gå. Besättningen hade valt att använda armkrok.

Ulf Carmesund och kvinnan råkade hamna på var sida om den storväxte engelsmannen. Tidigare under resan hade besättningen både tränat och diskuterat ickevåld. Engelsmannen hade starkt poängterat att ickevåld är avgörande för att Ship to Gazas brytande av blockaden skulle lyckas. Engelsmannen var en anhängare av ickevåld.

När de israeliska piraterna slängde ljudgranater och sköt med paintballgevär mot besättningens kroppar märkte Ulf hur engelsmannen blev alltmer spänd och höll på att tappa fattningen. Plötsligt slet sig engelsmannen loss för att slåss med piraterna. Ulf tog tag runt magen på engelsmannen medan kvinnan på andra sidan försökte lugna ner engelsmannen med ord. Ulfs fasthållande och kvinnans ord lugnade till slut ner engelsmannen och slagsmål och skottlossning kunde avstyras.

Att träna ’Ulf Carmesunds’ fredsbevararteknik

Fredsbevarare är vanligtvis sådana som inte deltar i själva aktionen men som är tränade i att ingripa och lugna ner. På ett fartyg eller om man är långt inne på en militärbas så kan även fredsbevararna gripas. Fredsbevararna behöver träna sig i att inte fångas upp av själva aktionen. De ska bevaka vad som händer och vara maximalt rörliga och kunna gripa in både när motpart eller den egna sidan tappar fattningen eller brukar våld.

Under ickevålds- eller fredsbevararkurser brukar jag lära ut en liknande teknik som Ulf Carmesund och kvinnan använde. Det avgörande är att de två har helt olika funktioner, och att de inte ska blanda ihop dessa funktioner.

Ett vanligt misstag kursdeltagare gör är att den som muntligt ska lugna ner en situation börjar knuffa tillbaka, eller ta tag på, den som bråkar. Då förloras den lugnande effekten och risken för slagsmål ökar. Deltagarna behöver därför gång på gång träna sig i att renodla sin uppgift istället för att försöka hjälpa till, alltså hjälpa andra fredsbevarare att hålla fast i bråkmakaren.

Ett annat misstag är att den eller de som har uppgiften att hålla fast i någon efter en stund känner att hon eller han förlorat överblicken över vad som händer runt omkring. Man litar inte riktigt på att de andra fredsbevararna har koll över läget och lossar då greppet lite om provokatören för att titta sig omkring. Provokatören eller bråkmakaren kan då slita sig loss. Att slita sig loss är i sig upphetsande och våldsamheterna eskalerar. Att istället vara ordentligt fasthållen kan ifall det görs på ett bra sätt ha en lugnande effekt på någon som tappat fattningen. Även här behöver alltså deltagarna träna sig i att fokusera på sin uppgift.

Ytterligare ett misstag fredsbevarare ofta gör är att alla fokuserar på motparten. Istället ska fredsbevararna dela upp olika målgrupper mellan sig. Några fokuserar på de egna aktivisterna och andra på motparten. Ibland behöver det även finnas fredsbevarare som ägnar sig åt åskådare eller arbetare. Några fredsbevarare fokuserar på de som hetsar upp sig medan andra stärker lugnet hos de som verkar lugna.

Ifall det är möjligt ska fredsbevarare personligt försöka hälsa på alla individer bland polis eller militär innan dessa börjar gripa de aktivister som utför själva aktionen, misstaget är att bara prata med befäl.

Ickevåldsträning handlar inte om ’ värderingar’, ’insikter’ eller om att ’veta’ vad man ska göra. När något verkligen händer är alla teorier som bortblåsta. Ickevåldsträning handlar om att träna reflexer och vanor så att de inte behöver finnas i medvetandet. Man kan då ägna sig åt att se vad som händer runt omkring en, utan att man behöver tänka på vad man själv ska göra. Ickevåld fungerar ungefär som att träna fotboll eller dans. Det måste helt enkelt sätta sig i kroppen. Först då kan man improvisera och lösa problem.

Per Herngren
2010-06-29, version 0.1

02 juni 2010

Aktivister och politiker neutraliserar Ship to Gaza

Ship to Gaza använder flera intressanta tekniker för politisk förändring. De bygger allianser av palestinier, hjälporganisationer, judar, muslimer, kristna, socialister, aktivister. Sedan gör de dessa till subjekt, till aktörer. Det är de som med hjälp av fartyg och en inbjudan från organisationer och människor i Gaza bryter själva blockaden mot Gaza: Genom praktiska och solidariska hjälpsändningar.

De som deltar ombord på fartygen får träning i att hantera olika kris- och våldssituationer. Politisk förändring kommer därmed inte ur opinion eller åsikter utan från komplexa färdigheter och innovationer som är möjliga att repetera och lära sig. Genom utvärdering, ännu bättre träning och nya innovationer blir nästa sändning bättre och provokatörer kan effektivt oskadliggöras.

Ship to Gazas metoder kan därmed spridas till nya aktörer som kan vara med och bryta blockaden mot Gaza. Befrielsepolitik utförs inte av regeringar utan pulserar och repeteras mellan organisationer och människor. Befrielse kan därmed smitta av sig.

Efter piraternas dödsskjutningar av människor på ett av skeppen i Ship to Gaza har flera partier och organisationer gett sitt stöd. Några av dessa använder dock tekniker som neutraliserar den politiska dynamiken i Ship to Gaza. Här är några av dessa neutraliseringstekniker som jag upptäckt:

Neutraliseringstekniker mot Ship to Gaza

Ship to Gaza bryter blockaden mot Gaza. Israels regering protesterar genom att använda våld och fängelse mot hjälparbetare och besättning.

Flera politiker som stödjer Ship to Gaza försöker göra om dem till en simpel protest. Dessa politiker gör därmed Israels regering till subjektet. Ship to Gaza och de lokala palestinierna är inte längre subjektet i brytandet av blockaden; Israels regering och andra regeringar görs till de subjekt som ska bryta blockaden. Politiker som vill visa sitt stöd till Ship to Gaza avsätter därmed palestinierna och Ship to Gaza som aktörer, de som faktiskt håller på att bryta blockaden.

Ship to Gaza som är ett folkligt regerande i Foucaults bemärkelse blir därmed neutraliserat till negation och protest. Ship to Gaza blir vare sig en hjälpsändning eller ett faktiskt brytande av blockaden. Ship to Gaza förvandlas av dessa solidariska politiker till en megafon som vädjar till Israels regering att bli en god regering. Politiker som med traditionell partipolitisk eller aktivistisk jargong velat ge Ship to Gaza sitt stöd, återinsätter därmed Israels regering som regerande i Gaza. De som ska befria Gaza.

Flera politiker har protesterat mot Israels övervåld mot Ship to Gaza och mot palestinier. Det man därmed (förhoppningsvis omedvetet) påstår är att det skulle finnas ett proportionerligt eller rimligt våld mot palestinier och mot Ship to Gaza. Ett våld som skulle kunna rättfärdigas. Israel skulle alltså ha rätten att borda Ship to Gaza, bara man gör det med rimligt våld. Genom att bara använda begreppet övervåld och inte klargöra vilket våld man ger Israels regering rätt att använda, kan rimligt våld tolkas efter behag. Den klassiska formen av proportionerligt våld är talionprincipen: öga för öga, en hand för en hand. Eller vad är det för rimligt våld man syftar på?

Ship to Gaza är en del av befrielsen av Gaza och på intet sätt ett förespråkande av att Israel borde använda rimligt våld i Gaza.

Ship to Gaza är ett sätt att träna och praktisera färdigheter och innovationer som bygger folkligt regerande (demokrati); snarare än ett vädjande till andra att de ska lösa problemen. På så sätt möjliggörs en smitta av befrielse. En befrielse som kan smitta av sig till andra folkliga organisationer, till myndigheter runt om i världen och kanske även till delar av Israels stat. Befrielse är komplext och oförutsägbart (ickelinjärt). Vi tvingas ta stora risker. Men befrielse är något vi kan träna oss på. Och tillsammans kan vi få mod att leva befrielsen.

Per Herngren
2010, version 0.11

24 maj 2010

Makthavare finns inte - ickelinjärt V

Ickelinjära sociologer och samhällsvetare, som John Urry och John Law, gör upp med föreställningar om att det skulle finnas makthavare. Traditionella teorier kring politik och samhällsförändring utgår gärna från att makt är något som kan ägas och innehas: “in much social science power conceived as a property of agents remains central to the analysis of social relations. … Power gets attached to agency in the couplet agency-structure.[1]
Makt är inte egendom. Makt kan inte innehas. John Urry ser istället makt som flöden och relationer. “Power would not be regarded as a thing or possession. It is something that flows or runs and may be increasingly detached from specific territory or space”[2].
Det går därmed inte att hävda att en regering, styrelse, klass, eller kön har makten: “this refusal of reduction, is why (one) doesn’t see power as something that a group, a class or an apparatus might ‘have’. Power isn’t … driving other parts of the system … it is a ubiquitous relational effect.”[3]
Ickelinjär sociologi kan ses som en mer optimistisk syn på samhällsförändring än föreställningen om makthavare. Makten finns inte långt där borta eller högt upp i toppen.

Makt kommer inte uppifrån

I pyramidmetaforen kommer makt uppifrån. Här får ickelinjär samhällsteori, enligt John Law, bygga vidare på Foucaults analys av makt: “Michel Foucault advises us against treating power as something that trickles down from the top. He pictures it, instead, as an effect, a product, that is generated and penetrates right through the social body.”[4]
Foucault menar att makt och motstånd producerar varandra. Makt kan bara produceras där det finns motstånd. Motstånd är då inte något som finns bortom makten. Motstånd är inte bara det där som är i vägen, som hindrar och blockerar makten. Precis som makt så är motstånd producerande.
Makt och motstånd, lydnad och olydnad, genomsyrar alla organisationer och samhällen: ”we all seek to resist the orderings that are laid on us at least some of the time.”[5]
Tidigare har jag skrivit om hur Maine de Biran (1766-1824) och Paul Ricoeur visar att motstånd möjliggör medvetande. Vi börjar tänka och utveckla språk för att vi möter motstånd. Jag menar att man kan använda deras resonemang för att visa att motstånd möjliggör samhällen. Och motstånd möjliggör makt. Makten kommer alltså inte före motståndet. Motståndet måste finnas före makten. Utan motstånd kan inte makt börja producera sig själv. Makt producerar därför att den möter motstånd. Sedan skapas förstås sammanvävningar och särskiljanden, resonanser och dissonanser. Då blir frågan om vad som kommer först ganska irrelevant.
John Urry och John Law använder symmetri som vetenskaplig metod. Ifall vi analyserar makt och motstånd symmetriskt förstår vi dem med samma metod och samma analyssätt. De förutsätts inte vara väsensskilda. Därmed blir det lättare att upptäcka hur de konkreta skillnaderna i makt förändras över tid. Makt och motstånd skapar komplexa dynamiker som är oförutsägbara: ickelinjära.
En enkel symmetrisk metod är att byta begrepp: Makt krockar med andra makter. Eller lika gärna: Motstånd möter motstånd. En motståndsgrupp stöter alltid på motstånd, i form av poliser och vakter, när den intervenerar i mäktiga organisationer. Motståndsgruppen stöter också på motstånd från medlemmarna, från svårigheter med att samarbeta i gruppen, och från trötthet och andra kroppsliga begränsningar hos muskler och medvetande. 
Därför bör vi inte utforma teorier där motståndsgrupper definieras som underordnade staten eller som underordnade multinationella storföretag. Genom interventioner, ex civil olydnad, krockar olika organisationer och verksamheter. Komplexa dynamiker uppstår. Det ickelinjära innebär oförutsägbarhet. Vi kan upptäcka maktskillnader. Vi kan upptäcka stabila ordningar. Men dessa är inte konstanta, de är historiska och dynamiska. Vi kan därmed inte förutsäga resultatet av motstånd. Vi behöver utveckla ickelinjära motståndsteorier.
Per Herngren
2010-05-24, version 0.1



[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 111.
[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 112.
[3] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107.
[4] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 124.
[5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 128.

26 april 2010

Gravitation istället för politisk påverkan - ickelinjärt IV

Ifall vi överger de linjära föreställningarna om att politisk förändring sker genom påverkan behöver vi söka bättre förklaringar. Ickelinjära teorier om oförutsägbara förhållanden tycks visa att förändringskraften går åt motsatt håll än vad den antas göra i föreställningen om politisk påverkan. Den drar snarare än skjuter på.

Det som Karl Marx 1845 i sin kritik av Feuerbach kallade mekanisk eller vulgär materialism kallar jag här knuffa-på-föreställningar. De tänker sig att världen fungerar ungefär som biljardbollar. Kraften i aktionen verkar proportionerligt på sin omgivning. Ju större kraft i aktionen desto större påverkan.

Det finns givetvis olika knuffa-på föreställningar om politisk förändring: Massaktioner antas ge större effekt än småaktioner. Ökad information antas leda till bättre beslut hos individen eller hos beslutsfattare. Ökat politiskt medvetande tänks också leda till bättre handlingar. Opinion och opinionsbildning föreställs kunna förmå regering och riksdag att ta bättre beslut. Inom vänstern har det funnits föreställningar om att agitation leder till klassmedvetande, vilket leder till revolution. Motstånd och civil olydnad ses ofta som del av någon av dessa knuffa-på föreställningar. Civil olydnad anses då öka påverkanskraften i det politiska arbetet. Detta är att se på motstånd mekaniskt, ungefär som biljard.

Dra-med istället för att knuffa på

Flera ickelinjära sociologer visar att dragningskraft och gravitation förklarar politisk förändring bättre än påverkan. Vi kan kalla dessa för dra-med föreställningar. Som jag visar längre ner kan dragningskraften skapa omloppsbanor vilka ibland kan dra iväg och bli politisk förändring.

Påverkan och knuffa-på föreställningar ska inte avfärdas helt. Mekanik gäller ju ofta i enkla vardagshandlingar. Vi kan sätta upp tavlor med hjälp av spik, hammare och tillräcklig kraft i hammarslagen. Bygger vi broar och höga hus måste vi dock göra dessa både flexibla och inflexibla utifrån att det uppstår ickelinjära resonanseffekter som annars raserar dem.

I vår samhälleliga, materiella tillvaro är dock påverkan undantagsfall vilka gäller i vissa enkla, linjära förhållanden där de politiska problemen inte är alltför komplexa.

Makt och motstånd är gravitation

Jag undersöker här hur både motstånd och makt verkar som gravitation. Genom pulser och rytmer skapas intensiteter, attraktion och affekt. Denna gravitation leder till omloppsbanor.

Samhällen liknar inte vårt solsystem. De är mer som galaxer eller solsystem med många solar. Planeter och meteorer hamnar i omloppsbanor runt en sol för att senare byta omloppsbana till en annan sol. Eller så ändras bara riktningen lite.

Om jag förstått matematiken rätt går det med formler att förutsäga omloppsbanan mellan två kroppar. Men det finns inga formler som kan förutsäga omloppsbanor där tre kroppar är inblandade. Istället för formler krävs det då upprepade beräkningar: algoritmer och simuleringar. Med alltfler kroppar uppstår oförutsägbarhet. Aningen ironiskt kallar vi sådana rörelser och omloppsbanor för ickelinjära vilket inte betyder cirkulära utan just oförutsägbara.

Det blir lite förvirrande då vi upptäcker gravitation och omlopp i samhällen. Det beror möjligtvis på att vi under skolans gamla astronomilektioner skiljde på omloppsbanor och planeternas massa. Samhällen blir möjligtvis mer begripliga ifall vi istället föreställer oss molekyler och atomer. Visserligen såg det ut på skolans affischer som att även atomkärnorna var massiva planeter med elektroner i omlopp. Istället för att rita en atomkärna som en planet är det mer rimligt att tänka sig den som ytterligare omloppsbanor. Atomkärnor är i så fall inte massiva och statiska. De borde inte ens kallas atomer (odelbara).

Inte heller molekyler byggs upp som lego eller mekanodelar. De är mer som komplexa omloppsbanor vars delar också är komplexa omloppsbanor.

För att begripa samhällen och politisk förändring är det bäst att tillfälligt glömma föreställningen om konstant och stabil massa. Samhällen lever snarare genom omloppsbanor runt omloppsbanor. Socialt liv fungerar till stor del med hjälp av pulser och rytmer som dras runt andra pulser och rytmer.

Allianser mångfaldigar gravitationskrafterna

Makt såväl som motstånd ska förstås som intensiva relationer. Attraktion, dragkraft och gravitation kan uppstå i intensiteter. Detta gäller makt och motstånd, såväl som andra sociala relationer.

Olika motstånds- och befrielserörelser kan genom resonans och intensitet koppla ihop sina gravitationskrafter. Därmed skapas komplicerade omloppsbanor där gravitationen drar åt olika håll men ändå samverkar. Ifall det uppstår resonans mångfaldigas energin. Resonans kan definieras som att lite energi får stor effekt.

Då blir det begripligt varför civil olydnad är beroende av resonanser med andra institutioner och organisationer. Gravitation, resonans och omloppsbanor kan skapas genom pulser av möten mellan människor och platser. Det kan handla om samtal, fika, fester, poesi, dans, reflektion, samarbete. Motstånd handlar mer om allianser än om motståndsgruppens egna aktioner.

Enstaka händelser och aktioner hinner aldrig skapa resonans. Gravitation och omlopp är helt beroende av repeterande puls. Det går därmed aldrig att renodla motståndet. Motstånd är pulserande relation. Motstånd går inte att särskilja från karnevaler och fester. I varje fall inte om motståndet ska bli kraftfullt: “organizations will intermittently come together to ‘be with’ others in the present, in moments intensely localized fellow-feeling. These moments, involving what has been called the ‘compulsion to proximity’, include festivals …”[1].

Mycket av motståndets gravitationskraft, dess attraktion, byggs upp av vänskap eller kärlek, spännande samtal eller ilska och konflikter. Detta kan leda till svåra och jobbiga konflikt-resonanser, såväl som inspirerande och samhällsomvälvande resonanser.

Gravitation mellan motstånd och makt

Ovan nämnde jag att motstånd handlar om allianser snarare än motståndsgruppens egna arbete. Det man lätt förbiser är att det dessutom bildas gravitation och omloppsbanor mellan motparter. Mellan motståndet och det man gör motstånd emot. Samt mellan motstånd och olika rättssystem: polis, domstol och straff. Jag undviker här medvetet att använda ’rättsystemet’ som om det vore en helhet.

I intensiva och repeterande motståndsrelationer bygger motstånd och motpart dragningskraft tillsammans. “Many social practices are drawn to what could be called in complexity terms the ‘power-resistance attractor”.[2]

Genom intensitet och resonans i relationen mellan rättegångar, fängelsestraff, karnevaler, fester och politiska allianser kan det skapas enorma dragkrafter. Det är alla dessa oförutsägbara och ofta väldigt otaktiska relationer som bygger upp motståndets gravitationskraft. Precis som en gitarr med dålig resonanslåda inte riktigt hörs eller låter lite tråkig, uppstår det inte heller någon större resonans i ett motstånd som inte är lyhört till de olika omloppsbanor som börjar byggas upp.

Med ickelinjär komplexitetsteori tror jag det är möjligt att ersätta föreställningen om 'politisk påverkan' med mer rättvisande begrepp som gravitation och dragkraft. En linjär knuffa-på föreställning om politisk förändring kan ersättas med en ickelinjär dra-med teori.

Per Herngren
2010-04-19, version 0.1



[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 90.
[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 10.

08 april 2010

Politisk kamp är dans och resonans - ickelinjärt III

Traditionella linjära föreställningar letar efter egenskaper hos organisationer, aktioner, kulturer, individer, samhällen eller hos materia. Politisk förändring i en linjär värld blir att påverka sådana egenskaper.

Det ickelinjära däremot visar att egenskaper uppstår i relationer snarare än hos det enskilda och individuella. Politik är då inte att påverka något, utan att ändra relationerna. Med hjälp av John Urrys komplexitetssociologi försöker jag här visa hur motstånd och radikal politik kan gå till i en ickelinjär värld.

John Urry hävdar att vi behöver sociologi och samhällsvetenskap som förstår politik, samhällen och världsordningar utifrån relationer snarare än utifrån helheter med vissa inre egenskaper: “Overall my argument here is one that rests upon a profound ‘relationality’ … a mutable function of the character of the mode-of-being-related and its capacity for relationality”[1].

Organisationer, precis som annan materia, producerar och får nya egenskaper genom sina relationer, genom att relatera sig till varandra. Dessa relationer skapar nya egenskaper som inte kan förklaras utifrån delarnas egenskaper. Det handlar alltså inte om en mångfald av delar med olika egenskaper: “complexity examines how components of a system can through their dynamic interaction … develop collective properties or patterns”[2].

För motståndsgrupper och andra politiska grupper skulle detta innebära att ett alltför stort fokus på att bjuda in till det egna arbetet blir en återvändsgränd, en avpolitisering av det politiska. Politisk förändring produceras inte genom egen verksamhet eller egna beslut utan genom koalitioner, samarbeten och konfrontationer. “Quantum behaviour is instantaneous, simultaneous and unpredictable. The interactions between parts are far more fundamental than the parts themselves. Bohm refers to this as the occurrence of a dance”.[3]


Dans och resonans

För att koalitioner och konfrontationer faktiskt ska producera politisk förändring krävs en lyhördhet till resonanser. Motstånd och politik är därmed en form av dans: “pattern is different from and irreducible to the individual components. The key issue is that of relationality, a dance”[4].

Den motståndsgrupp som fokuserar sitt arbete på att påverka regeringen, opinionen eller andra organisationer blir stum. Stumma material hamnar inte i resonans. Ren påverkan leder till noll förändring förutom i simpla linjära förhållanden som inte är komplexa. Exempelvis staket på sidorna av en bro gör det oftast säkrare att cykla över bron. Politisk påverkan är en linjär föreställning. Men den ska inte avfärdas helt. Den gäller i undantagsfall, alltså i vissa enkla eller linjära sammanhang där ickelinjaritet och komplexitet inte råder.

Ifall politisk påverkan är ett undantagsfall måste politiskt arbete tänkas om. En ickelinjär politik förändrar genom att förändra. Den grupp eller organisation som vill förändra måste själv bli förändringen. Dessutom måste denna blivande förändring skapa rytmer tillsammans med andra grupper och organisationer: “Change in living nature involves the notions of becoming and rhythmicity.”[5]

Politisk förändring är alltså en form av dans där man genom lyhördhet hamnar i resonans och rytm med varandra: “that rhythmicity is a crucial principle of each organism and its relationships with its environment”[6]

Utan lyhördhet är det osannolikt att motståndet hamnar i, och förstärker, resonanser. Politik handlar därmed om att öva och repa tillsammans med andra. Resonans tar tid.

Motstånd och politiskt arbete förklaras genom John Urrys ickelinjär samhällsteori på samma sätt som stater, institutioner och företag. Det ickelinjära förstår därmed organisationers sammanhållning, samarbete och kollaps; samhällsordning och politisk förändring; makt och motstånd på ett symetriskt sätt. De förstås utifrån de relationer och rytmer som skapas eller inte skapas. Stater och kapitalistiska företag hamnar i och förstärker resonanser. Frågan är vilka resonanser som ett radikalt politiskt arbete är med och förstärker. Hur blir man förändringen?


Per Herngren
2010-04-08, version 0.1



[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 122.
[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 13.
[3] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.
[4] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003.
[5] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.
[6] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.

30 mars 2010

Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II

(Denna text är också publicerad på kurdiska, samt internationellt här)

Nietzsche ger med sin eviga återkomst ett alternativ till linjära föreställningar om samhällen och samhällsförändring. Den kanske vanligaste linjära föreställningen om samhällsförändring är politisk påverkan av makthavare genom aktioner, medvetandegörande och opinionsbildning. Med Nietzsche och ickelinjär teori kan vi bryta med denna dominerande föreställning om hur samhällen fungerar. Och hur man förändrar dem.

Politik som återkomst låter kanske konservativt snarare än som politisk förändring. Men låt oss påminna oss om att re- i revolution och reform hänvisar till återkomst. Jag ska här försöka visa att återkomst eller rekursivitet kanske är den viktigaste förklaringen till politisk förändring.

Vad är rekursiv?

Rekursiv är något som anropar eller sätter igång sig självt. Det kan vara en domstol som dömer sig själv; en hemsida som har en länk till sig själv. De flesta har säkert sett en bild som innehåller en mindre bild på sig själv som i sin tur innehåller samma bild på sig själv i all oändlighet.

Inom datorprogrammering är rekursiva återanrop kanske det viktigaste verktyget för programmering. Här anas kopplingen till samhällen och politisk förändring: Låt oss tänka oss ett program som heter Avrustning. I slutet av programmet finns ett kommando som skulle kunna lyda enligt följande: ”Ifall det fortfarande finns vapen kvar utför Avrustning.” Programmet repeteras igen och igen tills alla vapen är borta. Det rekursiva anropandet av sig själv är inte bara en tom loop som går runt och runt. Programmet kan innehålla tusentals eller miljontals andra saker som behöver repeteras varje gång programmet återanropas.

Flertalet institutioner, regeringar, parlament, organisationer och företag är rekursiva. De repeterar sig själva och blir därmed självskapande. De anropar sig själva. Ifall någon av dessa istället sätts igång eller styrs externt, utifrån är den inte rekursiv.

De föreställningar av politik och motstånd som dominerar inom proteströrelser, politisk aktivism och samhällsvetenskap missar gärna detta. Istället dominerar en linjär föreställning där kraften i politiska aktioner påverkar beslutsfattarna. Som med bilmotorer tänker man sig att ju kraftfullare aktioner desto större påverkan. Linjär politik söker kraftfulla aktioner och påtryckningar. Rekursiv politik återanropar istället sig själv så smidigt och intensivt som möjligt. Den rekursiva politiken skapar genom intensitet attraktion eller dragningskraft.

Från Aristoteles till kristendom och judendom

Den rekursiva brytningen med dualismen medel och mål finns redan i Aristoteles praxis-begrepp. Praxis är när den andre är mål i sig själv snarare än medel för ett mål. Hos techne eller instrumentellt handlande skils däremot medel och mål från varandra. Den andre blir ett medel för ett externt mål.

Det tycks som Jesus också tillhör de tidiga sociologer som bryter med det linjära medel-mål-tänkandet.: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”[1] Lagen ska alltså, enligt Jesus, läsas rekursivt – mål och medel blir ett i en ständig cirkulation. Lagen uppfylls i det rekursiva. Samhälls-kritiken (det profetiska) var inom både judendomen och kristendomen ofta rekursiv, (åter)skapa genom att uppfylla.

Både religioner och politiska aktioner fastnar gärna i rekursiv negativitet. Det som återskapas är bara protesten och det som protesten vände sig emot. Genom att vända-sig-emot återskapar därmed protesten makten i ett rekursivt återupprepande. Då protesten särskiljer sitt vara-emot från byggandet ramlar protesten därmed ur det rekursiva uppfyllandet av samhällsförändring. Protesten blir därmed återskapande av makt inklusive dess negation.

Gandhi uppfinner rekursivt motstånd

Gandhis förstod motstånd och ickevåld på ett rekursivt sätt vilket ligger nära komplexitetsteoretikerna. 1926 tänker han sig att medel och mål är ”inter-connected”, de sitter ihop eller hör ihop.

“From some of my actions you have reached the conclusion that I would use any means to gain my end. It is absolutely against my nature to act in that manner. I have stated time and again, and proved through my actions, that I believe means and ends to be intimately inter-connected.”[2]

På trettiotalet går Gandhi ännu längre. Medel och mål blir helt utbytbara. Dualismen mellan medel och mål, och linjariteten mellan dem, kollapsar och blir istället rekursiv, återkommande och självuppfyllande:
“I believe that ultimately means and ends are convertible terms”[3].
“But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”[4].

Radikaliteten hos Gandhi blir därmed att ickevåld förändrar genom att bli självskapande. Det självskapande ickevåldsmotståndet kan upprepas av andra och tränger därmed undan och ersätter förtryckande makt. Som vi ska se nedan är förtryck och makt också rekursivitet snarare än väldiga samhällssystem som styr oss.

Samhällen som rekursiva istället för styrda

Parallellt med dominerande linjär sociologi har rekursiva sociologier utvecklats. Den rekursiva och ickelinjära sociologen John Law nämner exempelvis symbolisk interaktionism. ”It tells that society and mind are recursive processes.

Den rekursiva sociologin undergräver föreställningar om generella samhällsordningar som nationalstater, kapitalism, globalisering eller imperiet: “So I’ve already tried to argue that there is nothing outside – no ‘last instance’ – that drives the process of the social. So we’re left with this awkward conclusion: somehow or other, they are driving themselves. They are self-generating processes. This is the message of recursion … the social is both a medium and an outcome”[5].

Samhällsordning finns inte

Givetvis kan rekursiv reproduktion upprepas i den omfattning att man får uppfattningen att det skulle finnas en jättelik ordning som styr. Komplexitetsteori förklarar sådana stabila ordningar med små, enkla handlingar och relationer som genom att repeteras skapar oförutsägbar komplexitet. Komplexitet skapar både ordning och oordning. Det finns därmed ingen överordnad, jättelik ordning som styr.

“There is no social order. Rather, there are endless attempts at ordering. Indeed, this is where I have gone to draw my own picture of the social: the recursive but incomplete performance of an unknowable number of intertwined orderings.”[6]

Istället för att se kapitalism, stater, könsordning, apartheid, familj, fascism, rasism, kolonialism som väldiga system som styr och ställer kan vi upptäcka hur enkla rekursiva handlingar och relationer återskapas i vår vardag. Detta vardagliga återskapande skapar genom sitt repeterande, sin puls och rytm, nya oförutsägbara komplexa relationer.

För en motståndsgrupp innebär detta att det inte finns något fjärran system att bekämpa eller krossa. Att som på sextiotalet bekämpa ”systemet” är att slåss mot väderkvarnar. “this pragmatism is linked to a commitment to recursion – to the idea that events are self-organizing in character – then the tug from necessity is even greater. The assumption is that the search for distant causes is, indeed, a lost cause.”[7]

Det är avgörande att skilja rekursiv sociologi från andra föreställningar om reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Flera cirkulära föreställningar förklarar återskapandet med en övergripande logik eller en central ordning. Repetitionerna återförs därmed till en linjär orsak. Det rekursiva blir därmed förlorat: “sociology of process … tends to want to say, sure, there are processes. But then it slips away from symmetry to make non-recursive suggestions about how those flows are shaped.”[8]

Rekursiv materialism bortom dualism

Rekursivitet hjälper oss att bryta med dualistiska föreställningar om språk och materia. Dualismen leder till vad Deleuze kallar en paranoid föreställning om världen. Språket representerar i den paranoida föreställningen en materiell verklighet. Vi får då en ickemateriell språkvärld och en fysisk värld. Språket blir därmed en paranoid mystifiering av det materiella.

Det rekursiva kan visa hur stenar, årstider, dans, musik och motstånd är med och tänker och talar. Tänkandet är inte subjektiv upplevelse av en mystisk yttervärld. Exempelvis en stol återkallar rekursivt sig själv, bland annat genom att stolen kallas för stol. Stolen har en åkallan av sig själv i ordet stol. Den kan därmed återanvändas som stol. Världen materialiseras med oss genom sin rekursivitet, där språket är en del av detta materialiserande.

Min rekursiva materialism liknar Judith Butlers diskussion om mat(t)erialism i Bodies that Matter, 1993, och performativa och queera språkhandlingar i bland annat Excitable Speech: A Politics of the Performative, 1997, och Undoing Gender, 2004.

Ickelinjära teoretiker fastnar ibland i dualistiska föreställningar av språk. De talar om att vår värld är både språklig och fysisk. Något motsägelsefullt blir ickelinjära materialister därmed gärna idealister när de ska förklara språk och mening. Men det finns undantag. John Law gör ett försök att förstå diskurs som rekursivitet, förkroppsligande och materialitet: ”Discourse is discourse is discourse … For a discourse is a pattern that performs recursively. This means that we can look for the pattern in its performances and embodiments and ask how these generate the discursive effects of which they are products.”[9]

Det här var några snabba reflektioner om hur rekursivitet tvingar våra föreställningar om samhällsförändring och motstånd in i oväntade och självskapande banor. Skriv gärna en kommentar!

Per Herngren
2010-03-30
, version 0.1


[1] Matteus 7:12
[2] Gandhis Collected Works vol 36, p 29, original 1926.
[3] Gandhis Collected Works vol 54, p 269, original 1931.
[4]Gandhis Collected Works vol 76, p 31, original 1939.
[5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 15.
[6] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 101.
[7] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 96.
[8] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 16.
[9] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107.