08 april 2010

Politisk kamp är dans och resonans - ickelinjärt III

Traditionella linjära föreställningar letar efter egenskaper hos organisationer, aktioner, kulturer, individer, samhällen eller hos materia. Politisk förändring i en linjär värld blir att påverka sådana egenskaper.

Det ickelinjära däremot visar att egenskaper uppstår i relationer snarare än hos det enskilda och individuella. Politik är då inte att påverka något, utan att ändra relationerna. Med hjälp av John Urrys komplexitetssociologi försöker jag här visa hur motstånd och radikal politik kan gå till i en ickelinjär värld.

John Urry hävdar att vi behöver sociologi och samhällsvetenskap som förstår politik, samhällen och världsordningar utifrån relationer snarare än utifrån helheter med vissa inre egenskaper: “Overall my argument here is one that rests upon a profound ‘relationality’ … a mutable function of the character of the mode-of-being-related and its capacity for relationality”[1].

Organisationer, precis som annan materia, producerar och får nya egenskaper genom sina relationer, genom att relatera sig till varandra. Dessa relationer skapar nya egenskaper som inte kan förklaras utifrån delarnas egenskaper. Det handlar alltså inte om en mångfald av delar med olika egenskaper: “complexity examines how components of a system can through their dynamic interaction … develop collective properties or patterns”[2].

För motståndsgrupper och andra politiska grupper skulle detta innebära att ett alltför stort fokus på att bjuda in till det egna arbetet blir en återvändsgränd, en avpolitisering av det politiska. Politisk förändring produceras inte genom egen verksamhet eller egna beslut utan genom koalitioner, samarbeten och konfrontationer. “Quantum behaviour is instantaneous, simultaneous and unpredictable. The interactions between parts are far more fundamental than the parts themselves. Bohm refers to this as the occurrence of a dance”.[3]


Dans och resonans

För att koalitioner och konfrontationer faktiskt ska producera politisk förändring krävs en lyhördhet till resonanser. Motstånd och politik är därmed en form av dans: “pattern is different from and irreducible to the individual components. The key issue is that of relationality, a dance”[4].

Den motståndsgrupp som fokuserar sitt arbete på att påverka regeringen, opinionen eller andra organisationer blir stum. Stumma material hamnar inte i resonans. Ren påverkan leder till noll förändring förutom i simpla linjära förhållanden som inte är komplexa. Exempelvis staket på sidorna av en bro gör det oftast säkrare att cykla över bron. Politisk påverkan är en linjär föreställning. Men den ska inte avfärdas helt. Den gäller i undantagsfall, alltså i vissa enkla eller linjära sammanhang där ickelinjaritet och komplexitet inte råder.

Ifall politisk påverkan är ett undantagsfall måste politiskt arbete tänkas om. En ickelinjär politik förändrar genom att förändra. Den grupp eller organisation som vill förändra måste själv bli förändringen. Dessutom måste denna blivande förändring skapa rytmer tillsammans med andra grupper och organisationer: “Change in living nature involves the notions of becoming and rhythmicity.”[5]

Politisk förändring är alltså en form av dans där man genom lyhördhet hamnar i resonans och rytm med varandra: “that rhythmicity is a crucial principle of each organism and its relationships with its environment”[6]

Utan lyhördhet är det osannolikt att motståndet hamnar i, och förstärker, resonanser. Politik handlar därmed om att öva och repa tillsammans med andra. Resonans tar tid.

Motstånd och politiskt arbete förklaras genom John Urrys ickelinjär samhällsteori på samma sätt som stater, institutioner och företag. Det ickelinjära förstår därmed organisationers sammanhållning, samarbete och kollaps; samhällsordning och politisk förändring; makt och motstånd på ett symetriskt sätt. De förstås utifrån de relationer och rytmer som skapas eller inte skapas. Stater och kapitalistiska företag hamnar i och förstärker resonanser. Frågan är vilka resonanser som ett radikalt politiskt arbete är med och förstärker. Hur blir man förändringen?


Per Herngren
2010-04-08, version 0.1



[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 122.
[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 13.
[3] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.
[4] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003.
[5] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.
[6] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.

2 kommentarer:

monki sa...

Jag tänker att om man går bort från container-tänkandet så går det inte att göra skillnad på interna och externa relationer, t.ex. för en organisation. Exempelvis kan socialdemokratin ha en relation till nätaktivismen där de uppstår vissa egenskaper, men på samma sätt kan socialdemokratin ha en relation till Thomas Bodström där det uppstår andra egenskaper. Samtidigt är han såklart en del av socialdemokratin. Skulel du hålla med?

Per Herngren sa...

Jo, det är grymt lätt att ramla tillbaka i inre-yttre föreställningar. Istället för "bjuda in till det egna arbetet" borde jag kanske skrivit "bjuda med", "koppla sig till".

Luhmann och sociala system teorin tänker sig att system består av handlingar och händelser. Personer är alltid miljö till systemet och kan aldrig vara del av systemet (personer är egna system). Kapitalistiska system, samhälleliga system, institutionella system och organisatoriska system har alltså inga personer i sina system.

Fast system är bara en del av vad organisationer och samhällen är. Så utifrån andra aspekter kan man säga att en person är med i en organisation. (Det här är inte så konstigt egentligen. I schack förstått som spelsystem finns ju inga personer, men i en konkret schacktävling kan man säga att det finns ett antal personer.)

Vad ville jag komma med detta då? Jo, just det: Även om en organisation inte har ett inre och ett yttre så har den egna verksamheter som mer eller mindre kan isoleras.

Om man tänker sig Foucaults världsbild där allt är utspritt på en yta så minns jag min gamla skolgård ungefär så här: Där fanns lekar, grupper och verksamheter som isolerade sig så att de inte kom i någon större resonans med andra aktiviteter på skolgården.

Medan andra verksamheter däremot skapade kopplingar mellan sig, eller störde varandra och saboterade för varandra. De hamnade i, och skapade, resonanser och dissonanser mellan varandra.

Det är ungefär så jag tänker mig möjligheten till politisk förändring respektive isolerade självgoda verksamheter utan resonans med andra verksamheter. Radikala kollektiv och grupper kan ibland hamna i en självupptagen radikalitet som klampar fram i egna banor utan den lyhördhet som krävs för att hamna i resonans.

Det finns då ingen resonans som mångfaldigar kraften och förstärker radikaliteten.

Det här kan handla om att vara lyhörd för puls: vilka datum, aktioner och arrangemang andra grupper bokar in.

Det kan också handla om att bilda kotterier som hindrar andra från att bjudas upp och dansa med.

Resonans gör ju att en liten kraft ger väldigt stor effekt, som en gitarrsträng som med sin resonans med gitarrlådan hörs i en stor sal.

Många grupper dränerar sig själv på energi genom att bara driva egna verksamheter istället för att samarbeta i koalitioner vilket skulle skapat resonanser som både spar energi och mångfaldigar kraften.

Dåliga och gamla mötestekniker från sextiotalet med sina stormöten kan dränera energin där det egentligen borde uppstått resonans. Många resonanslådor är klanglösa och tar kraft istället för att ge.

Smyger det in sig lite container-tänkande ändå, eller håller mitt resonemang någorlunda?

Gadgeten innehöll ett fel