Hur produceras rasism av de som kämpar mot rasism? I denna
text vaskar jag fram olika tekniker för hur vithet produceras av antirasiter,
feminister och civil olydnads-aktivister.
Jag använder analyser från kritiska vithetsstudier, samt
från feministisk och postkolonial forskning. Texterna är främst publicerade i Tidskrift för genusvetenskaps temanummer
”Vithet”. Fokus för forskarna i temanumret är hur vithet skapas av feministiska
och antirasistiska forskare och aktivister. Det innebär att vitheten produceras
genom välvilja snarare än illvilja.
Vithets-teknikerna ska inte förstås som ”typiska” för
antirasister eller feminister. De verkar i olika solidaritetsgrupper och
motståndsgrupper. Självkritik ska ses som nödvändigt verktyg för befrielse.
Sara Ahmed uttrycker det så här: ”vilket projekt som helst, som syftar till att
avveckla eller utmana kategorier som görs osynliga genom privilegier, är dömt
att ingå i objektet för sin egen kritik.”
Befrielse förverkligas genom att bygga. Innovationer,
byggande och misslyckanden hör tätt ihop. Motstånd mot förtryck, över och
underordning, måste alltid också användas mot den egna gruppen och
organisationen. För att kunna materialisera behöver befrielse fokusera mer på självkritik än kritik mot andra.
Mina bidrag i den här texten är främst från självkritiska erfarenheter i Hammarkullen och i plogbillsrörelsen.
Välvilliga icketillhörighets-markörer
Välvilliga, snälla och nyfikna frågor kan återskapa vithet
och brunhet, vi och dom, tillhöriga och icketillhöriga.
Anna Adeniji tar upp hur en person som inte ser svensk ut igen
och igen behöver förklara varifrån hon eller han ’egentligen’ kommer.
Catrin Lundström och Irene Molina tar upp samma sak: ”varifrån kommer du?”
(Catrin Lundström).
Det finns en önskan ”om att lokalisera de unga
latinosvenskornas ursprung någon annanstans”. ”Varför denna ständiga markering
av av icke-tillhörighet?”
(Irene Molina).
Integrera producerar vithet som ideal
Integration kommer ursprungligen från latinets integrare:
något som inte är helt görs helt. Integration producerar därmed ett mål, en
hegemonisk helhet, ett ideal. Därmed blir det som ska integreras ofullständigt.
Integration är att bli med i det hela, och därmed bli hel. På så sätt blir integration
en maktteknik för att producera vithet hos bruna.
Anna Adeniji tar upp hur inklusiva markörer producerar
vithet. ”’jag har aldrig sett dig som svart, du är ju precis som vi’.”
Uttryck som innanför
och utanför samhället producerar
föreställningen om en väldig, svensk container som man skulle kunna vara
innanför eller utanför. Innanför
används för att producera vithet och svenskhet. Utanför används för att producera ickesvenskhet, ickedelaktighet.
Mångfald producerar vithet
Mångfald producerar olikhet genom likhet. Andra är
annorlunda genom att de är lika varandra. Detta producerar samtidigt vithet och
svenskhet. Mångfaldens öar av olikheter producerar svenskar, vilka görs lika
varandra. Likhet hos svenskar är egentligen inte att svenskar är så väldigt
lika varandra. Likheten ligger snarare i att svenskar är annorlunda de andra.
Svenskar är lika genom att vara annorlunda de där.
Sara Ahmed tar upp hur svarta kroppar i vita rum
visualiserar mångfald. ”Det är själva användandet av svarta kroppar som tecken
på mångfald som bekräftar vitheten. … genom att ha oss där tycker sig
organisationen ’vara’ mångfaldig.”
Icke-vita som lyckas skapa sig en position som akademiker
eller aktivister görs till bevis på mångfald. Sara Ahmed tar upp hur icke-vita
forskare eller icke-vita feminister används för att dölja hur vithet återskapas
inom kritisk forskning, antirasism och feminism. ”Sålunda om du ’klättrar’
förkroppsligar du genast det sociala mångfaldslöftet, som tilldelar dig en
skärskild plats.”
Ulrika Dahls läsning av Ahmed är att ”anländandet av
icke-vita kroppar, i akademin och feminismen i stort, också ofta ses som
beviset på att vitheten inte (längre) är av betydelse”, alltså bland kritiska
forskare och bland feminister.
Vit hegemonisk aktivism
Aktivism kan producera sig själv som normalitet. Motstånd
utanför vit medelklass-aktivism uppfattas inte. Det passar inte in.
Katarina Matsson analyserar hur ”feministiska aktioner,
rörelser och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass ofta
osynliggörs och marginaliseras.” En
”Vit hegemonisk feminism” produceras.
Solidaritet pekar ut bruna som sitt mål
Marginaliseringen av feminism i tredje världen kan ske genom
att lyfta fram vår solidaritet med dem. Målet för solidariteten kan vara kvinnor
i Västsahara, Kurdistan eller Palestina. Solidaritet kan producera vithet genom
att peka ut bruna som mål för vitas solidaritet.
Internationell solidaritet blir ”transnationell ’imaginär
gemenskap’ baserad på tanken om ’det vita västerländska’.”
(Katarina Matsson)
Solidaritet som privilegierade hjälper bruna
Jag har vid olika tillfällen gett ickevåldsträning till
Internationella Fredsbrigadernas ickevåldslivvakter för aktivister i tredje
världen som lever under förtryck. Och jag har gett träning till Följeslagare
som följer med hotade i Palestina och Israel. Och till Fredsobservatörer som
följer Maya-folk och andra som flytt krigen i Guatemala och Mexiko.
Vid alla dess träningar har jag mött föreställningar hos vissa
deltagare att européer, amerikaner eller vita har ett privilegium och en status
som kan användas för att hjälpa och skydda folk i tredje världen. Vita kvinnor
och män skulle alltså ha speciella möjligheter att hjälpa bruna kvinnor och
män. Bruna skulle inte ha samma möjligheter. De behöver vita.
Irene Molina analyserar privilegierad solidaritet bland vita
feminister så här: ”Man tror också att man kan använda privilegiet att ”vara
vit” för att göra en god gärning, för att till exempel försvara och hjälpa
”systrar i nöd”. Men den medkänsla och det medlidande som kommer från vithetens
privilegier, trots att de må vara välvilliga och generösa tankar måste
ifrågasättas … Jag påstår att medlidande … handlar om kolonialismens
paternalistiska, ”snälla” sida, den som tolererar och inkluderar, den som
räcker en hand och assisterar, men som inte … revolterar, som inte … gör uppror
mot de rådande maktstrukturer som befäst vithet och dess privilegier.”
Vad kan vita göra?
Sara Ahmed möter ofta frågan: Vad kan vi som är vita göra?
Frågan blir ett återskapande av den vita koloniala hjälparen. Hjälparen som
vill hjälpa ”dom”.
”En del av dessa frågor tar formen av ’vad kan vita
människor göra?’ Solipsismen i denna reaktion måste bemötas. … vit solipsism:
’att tala, fantisera och tänka som om vithet förklarade världen’.” Det innebär
”ett återvändande till det vita subjektets plats” samt ”lokalisering av agensen
till denna plats.”
Vit bekännelse
Genom att bekänna sig som vit och privilegierad får vithet
fungera renande och terapeutiskt. Samtidigt återskapas privilegierna. Bekännelsen försonar sig med vithet.
”Vita” solidaritetsaktivister, antirasister och feminister
frestas att utnyttja de ”bruna” för renande bekännelse, en bekännelse som
återinsätter ”de andra” som ”icke-vita” och sig själva som ”vita”.
”Det är alltså i förhållande till de icke vita kropparna, de
rasifierade exkluderade kropparna … som vithet – som i den föreställda
bekännelsen ”jag är en vit kvinna” – säkrar sina privilegier.”(Irene Molina)
Vitt radikalt boende och vita kollektiv
Boende, vänskap och umgänge kan producera vita öar, oaser
och ghetton bland aktivister. Det kan vara trygghet för barnen, ekologiskt
boende, ekoby, eller radikalt kollektiv, som skapar dynamiker som leder till vita
ghetton.
Ibland byggs vithet omedvetet in i den radikala utopin:
Mysighet, intimitet, trygghet, vänskap, rebellisk stil, kollektivets radikala mat,
en viss avantgardeestetik, allt detta kan producera vita öar och ghetton.
Intimiteten skyddar samtidigt den vita radikaliteten gentemot
de omysiga och de som känns otrygga. Intimitet skyddar den vita oasen mot ”blandning”
med de som är olika, mot de som stör radikaliteten.
Även i ”blandade” bostadsområden kan radikala kollektiv och
livsstilsgrupper fungera som vita oaser och öar. I Hammarkullen där jag bor har
vita oaser ibland uttryckligen framhävts som möjlighet att få dra sig tillbaka
från stressigt socialt och radikalt engagemang i Hammarkullen. Vita oaser
kallas vännerna eller kollektivet, och de legitimeras genom att de ger förnyad
kraft att engagera sig för de som behöver oss.
Anna Adenijis kritiserar hur vita ghetton kan växa fram både
i ”vita” segregerade områden och i ”blandade” områden: ”att det år 2010 går att
leva i Sverige utan att behöva vänja sig vid människor som inte är vita och
dessutom förmedla … denna ovana vidare till sina barn.”
Hjälpa bruna kvinnor mot bruna män legitimerar krig
Utpekandet av bruna kvinnor som förtryckta av bruna män reducerar
bruna kvinnor till offer. Detta används av olika stater och krigsallianser för
att legitimera mord på bruna män och krig. Dessa mord kallas sällan mord eller ens
krig utan istället militära interventioner, insatser, försvar av mänskliga
rättigheter.
Mikela Lundahl analyserar hur bruna kvinnor exploateras för
att legitimera krig, övervakning och kontroll. ”Denna offerdiskurs … (in)direkt
legitimerar kriget mot terrorism, vilket åtminstone på retorikens nivå handlade
om att rädda bruna kvinnor från bruna män. Många har frapperats av likheten
mellan Spivaks fras ”vita män räddar bruna kvinnor från bruna män” och
retoriken kring kriget i Afghanistan vintern 2001-2002.”
Bruna kvinnor kan inte vara ansvariga eftersom de inte agerar som ”systrar”
Bruna kvinnor uppfattas ibland inte agera som äkta systrar i
kampen. Detta förklaras med att dessa inte är tillräckligt frigjorda ännu. De ligger
efter oss i befrielsen. Bruna kvinnor behöver därmed vita feminister för att
frigöra sig, bli fria.
Mikela Lundahl tar upp hur ”Postkoloniala feminister har … undersökt … hur svårt
västerländska feminister har att tillerkänna bruna kvinnor individualitet,
subjektivitet och agentskap, i synnerhet när de … ’agerar fel’”.
Bruna homosexuella behöver vit hbtq
Bruna transpersoner, lesbiska och bögar har blivit ”nya” offergrupper
som anses behöva vita hbtq-aktivister för sin befrielse.
Mikela Lundahl analyserar hur bruna lesbiska och bruna bögar
blivit en ”ny arena för vita homosexuella. Rädda bruna homosexuella från samma
gamla vanliga bruna män.”
Rädda de som akut behöver oss – istället för politisk förändring
Mänskliga rättigheter och akuta insatser för offer används ibland
antipolitiskt. Genom att fokusera på de som behöver vår akuta hjälp trängs det motstånd
undan som skapar omfattande politiska förändringar.
Akuta insatser hotar inte den vita ordningen.
Välvillighet och humanitära insatser används för att hindra
politisk kamp som hotar våra anställningar, utbildningar, tentor, egna hem
eller andra egendomar. Kamp för rättigheter eller akuta insatser hotar inte våra
privilegier.
Mikela Lundahl visar hur räddandet används för att slippa utmana
ens egna privilegier: ”en brun … som lider, och som det är vita kvinnors plikt
att rädda. … Genom denna splittring behöver solidariteten inte utmana
privilegierna”.
Rasifiera svenskhet
I ett av mina samhällen, Hammarkullen, bor ungefär sextio
procent med svenskt medborgarskap. Många av dessa pekas av välvilliga ut som
inte riktigt svenska, egentligen inte svenskar.
Utseende, rasmarkörer, används för att bestämma verklig svenskhet.
Begrepp som invandrare eller andra generationens invandrare används för att
markera att vissa svenskar inte är riktigt svenska.
Många av de som pekas ut är inte ens invandrare. De är födda
på ”svensk mark”. Kultur- och rasmarkörer
förvandlar dem till invandrare.
Inte-riktigt-svenskar återskapar rasifierade föreställningar
om svenskhet.
Katarina Matsson refererar till Lena Sawyer s, Black and Swedish och visar hur vanligt
det är att mångfaldsaktivister återskapar ras. Mångfaldsaktivister vägrar därmed
vissa medborgare fullständig svensk tillhörighet: ”utifrån rasifierade konstruktioner
av svenskhet exkluderas (’svarta svenskar’) från nationell tillhörighet.”
Etnifiera
Riksdagen, svensk forskning, svenska tv-serier, dansband,
julgranar, eller etablerade musiker som Beethoven, betecknas aldrig som
etniska. Etnisk, etnomusik och etnisk mångfald blir tekniker för att göra bruna
annorlunda vita.
Invandrare görs etniska. ”Etnisk” återproducerar på så sätt vithet
som oetniskt.
Katarina Matsson tar upp hur vithet produceras genom att
osynliggöra sig själv, och sin vithetsproduktion: Genom att föra ”samman frågor
om etnicitet med ’invandrare’”,
”att ’vara vit’ ofta innebär att aldrig behöva betrakta och omtala sig som
etnisk”.
Naturligare och närmare naturen
Vithet förknippas i traditionell kolonial uppfattning som
västerländsk civilisation, rationalism och som industrialism. Det bruna
betecknas som naturligare och närmare naturen.
Antirasister och solidaritetsarbetare idealiserar och
naturaliserar ibland bruna på ett postkolonialt sätt.
Anna Adeniji analyserar denna idealisering av bruna, ”hur
icke-vita definieras som närmare djur och natur …, har närmare till exempelvis
skratt, dans och sex.”
Afrika gör vita mer autentiska
”Att dansa afrikansk dans ses av kvinnorna i studien som ett
säkert sätt att utforska och iscensätta föreställningar om ett mer autentiskt
och feminint jag.”
(Katarina Matsson)
Sexualiseras
Genom att sexualisera och köna det bruna kan det göras till
erotisk upplevelse, begär eller personlig utveckling.
Katarina Matsson tar upp att i ”vita kvinnors deltagande i
afrikansk dans i Stockholm framstår annanheten istället som ett könat och
sexualiserat löfte om ’personlig förvandling’ genom känsloupplevelser bortom
det vanliga. Annanhet lanseras på det här sättet som ett föremål för en ny
tillfredsställelse som … är mer intensiv och tilldragande än andra ’normala’
sätt att göra och känna på.”
Bruna män feminiseras
Postkoloniala feminister har visat hur Gandhi, Mandela,
Buddha, Jesus och andra befrielseledare feminiseras och görs snälla och
beskedliga. Feminiseringen kan även göras på deltagare och medlemmar i
befrielserörelser. Samt även på hela folk.
I flera nya usanska-komedier, som The Big Bang Theory, får indier spela feminina och homosexuella. På
femtiotalet fick Little Richard sitt rock’n’roll band att klä sig fjolligt för
att de skulle bekräfta fördomen att ”negrer” är homosexuella. På så sätt kunde
bandet få spelningar på vita klubbar utan att vita män upplevde att
bandmedlemmarna var ute efter deras fruar och flickvänner.
Solidaritet med den feminiserade brune mannen kan användas
för att skapa identitet av motstånd, systerskap och broderskap.
Bruna manliga flyktingar och befrielsekämpar kan genom att
feminiseras även göras till objekt för begär.
Mikela Lundahl visar hur olika tekniker för att feminisera
bruna män hamnar i resonans med varandra. ”Den svarte mannen feminiseras
eftersom han inte är ’herre’ … och även i egenskap av att vara njutningsobjekt
för den vita kvinnans sexuella begär.”
Invandrare som outvecklade och fångna i ”sin” kultur
Olika begrepp och uttryck kan användas för att peka ut
invandrare som outvecklade. Katarina Matsson nämner ”’traditionella kulturer’,
’patriarkala familjer’, ’dominierande invandrarmän’ och ’invandrarkvinnor som
offer’.”
Utvecklade som hjälper outvecklade är en traditionell
kolonial föreställning. Ordet outvecklad anses dock gammaldags och ersätts
bland välvilliga med andra begrepp. Effekten blir dock att människor behandlas
som om de behöver hjälp med att utvecklas, eller med sin befrielse.
”Familjerna tvingas hela tiden förhålla sig till en
mediabild som mer eller mindre förutsätter invandrarfamiljens
dysfuktionalitet.” (Katarina
Matsson)
Vita tårar, suckar och ’känslor’
I ickevåldsrörelsen har parsamtal (co-counseling) använts
för att träna motståndsaktivister att visa känslor och att gråta offentligt.
Detta var också en metod för att göra män och kvinnor mer jämlika när det
gällde känslor. Jag har varit med i ickevåldssammanhang i USA, Europa och
Sverige där gråt närmast gjorts till manlig egenskap. Detta uppfattades
positivt och i början fanns det inga verktyg för att ingripa när gråt användes
som maktteknik. Gråt och känsloutbrott har bland annat använts när
ickevåldsaktivister kritiserats.
Ulrika Dahl analyserar gråt och känsloutbrott som maktteknik
bland feministiska forskare. Gråt används som defensiv maktteknik, och ibland
som förnekelse: ”De senaste åren har jag som deltagande observatör i svensk
feministisk forskning och politik bevittnat starka känslomässiga reaktioner hos
vita feminister när postkoloniala feminister (oavsett hudfärg) påtalar den
rasism som präglar såväl vissa universella genusteoretiska anspråk om kvinnors
erfarenheter som de faktiska rum vi befinner oss i. Vithetens betydelse
förnekas, inte minst i rum som kodas av en omärkt vithet.”
Ulrika Dahl analyserar även andra former av känslosamhet som
”härskartekniker” under feministiska forskarträffar: Samma personer som vittnat
om ”manliga handledares härskartekniker och förlöjliganden av”
avhandlingsprojekt använde ”suckar, invändningar, viskningar och demonstrativa
uttåg ur rummet” mot ”Irene Molinas inbjudna presentation av
intersektionalitetsbegreppet och dess rötter i en postkolonial kritik av
hegemonisk feminism”.
Bruna aktivister och forskare förväntas kokettera som offer
Bruna aktivister ges ibland funktionen av att visa upp sig
som offer på olika solidaritetsträffar, konferenser och seminarier. Detta
återskapar återigen föreställningen att vita hjälper bruna.
Irene Molina reflekterar över risken att förvandlas till
offer istället för forskare eller aktivist. ”Ytterst sällan använder jag mig
själv som exempel för att tala om rasism och diskriminering. jag vill helt
enkelt inte framstå som ett offer. Jag räds tanken att provocera känslor av
medlidande från omgivningen.”
Vita radikalers tystnad och ickeingripande
Tystnad kring den egna vithetsproduktionen bland
antirasister, solidaritetsgrupper och ickevåldsgrupper gör deltagare ensamma och
osäkra med sina funderingar. Andras tystnad gör oss tysta. Andras tystnad
hindrar oss från att intervenera.
Diana Mulinari har vid olika tillfället uppmärksammat
avsaknaden av intern feministisk debatt kring frågor om etnicitet och ras. I
början när Mulinari gjorde detta på genusforskarkonferenser och i
genuspublikationer möttes hon, enligt Ulrika Dahl, av ”kompakt tystnad. Inga reaktioner, ingen
debatt.”
Universell identitet som stärker nationell
Feministisk könsidentitet kan, enligt Mikela Lundahl, på ett
motsägelsefullt sätt utnyttja ”bruna” kvinnor för att skapa både universell
kvinnoidentitet och samtidigt producera en svensk, nationell, identitet av
systerskap.
Mikela Lundahl tar upp flera tekniker för hur detta går
till: ”reproducera skillnaden mellan vit och icke-vit, mellan vit och brun,
mellan aktiva och passiva kvinnor, mellan de frigjorde och de förtryckta – och
därigenom återskapa och förstärka den nationella könade identiteten ”svenska(vita)kvinnor”. Genom att rikta
blicken bort från sig själv … bidrar välvillighetsdiskursen till en
konceptualisering av vad den vita
kvinna är”.
”Det vi ser är en inbyggd motsättning i den svenska
jämställdhetsdiskursens uppfattning om tredje världens kvinnor. Å ena sidan ses
all världens kvinnor som en del av samma förtryckta kollektiv, å den andra
förstås … vita kvinnor som överställda bruna kvinnor, genom att de förmodas ha
”kommit längre” i utvecklingen mot jämlikhet – de är mer ”frigjorda. … Detta är
ett utvecklingstänkande med koloniala rötter.”
Avslöja rasism som återskapande av vithet
Antirasism som medvetandegörande, synliggörande och
avslöjande tenderar att återskapa vithet. Det som behövs är inte synliggörande
utan kroppsligt och rumsligt motstånd som tränger bort och ersätter vithet
(displace).
Irene Molina analyserar hur avslöjandet och synliggörandet
av rasism återskapar vithet:
”Jag är inte säker på om det första uppdraget på agendan är
dekonstruktionen av vitheten genom att synliggöra den. Jag ser inte heller hur
det skulle kunna göras utan att bekräfta det system av privilegier som den ger
vissa kroppar. Jag tänker min snarare en motståndsaktion … och här håller jag
fullkomligt med Ahmed: vithetens hus måste rivas ner, upplösas, byggas på nytt,
ett nytt rum måste skapas, ett rum som är förkroppsligat på ett annorlunda
sätt, ett nytt schema, en Fanonsk rörelse av kroppen i rummet”.
Perspektiv och erfarenhet som särskiljande tekniker
Perspektiv uppfattas som grund för radikal politisk
förändring: rasperspektiv, genusperspektiv, klassperspektiv och
intersektionellt perspektiv framställs som förutsättning för politisk
förändring.
Perspektiv kan producera vithet genom att särskilja sig från
de som inte har perspektivet. Perspektiv används därmed som norm, det blir fast
kategori. Kategorier börjar genast agera kategoriserande och normerande.
Perspektiv använder gärna speciella erfarenheter för att
dela upp i vi och dom: vi som har äkta erfarenhet som ”de andra” inte kan ha.
Antingen är man innanför eller utanför, antingen har man perspektivet eller så
har man det inte.
Irene Molina analyserar hur vita antirasister koketterar med
vithet som olycklig erfarenhet. ”Vithet upplevd som erfarenhet används inte
sällan som en fast kategori, ett ”vad-gör-jag-med-min-vithet”-problem.”
Vithet är en olycklig erfarenhet som de ju givetvis inte kan
ta sig ur. Det blir svårt att ifrågasätta eller göra motstånd mot någons
upplevelse och erfarenhet. Speciellt när upplevelsen upplevs olyckligt.
Upplevelse och erfarenhet legitimerar det som är.
Upplevelse av obehag gentemot de där andra vita
Genom att dela med sig av sin personliga upplevelse av
obehag gentemot de där andra vita kan vithet och brunhet återskapas samtidigt
som en ställer sig själv utanför vit-brun matrisen. ”Jag är inte som de där
andra.”
De där andra vita görs vitare än min vithet genom upplevelse
av obehag. Obehaget riktas mot exempelvis vita medelklasskvinnor, vita män,
vita rika, vita kapitalister, vit elit, vita heterosexuella.
Subjektiva upplevelser av obehag kan göra sig privat och
offentlig samtidigt. Det privata gör upplevelsen auktoritär. Min upplevelse. Obehaget
kan publiceras på sociala medier utan att någon har rätt att ifrågasätta den.
Det är individens upplevelse och därmed sann. Subjektivismen kan invadera
offentligheten och samtidigt neutralisera det offentliga. Offentlighet som
gemensamhet, som politisk, neutraliseras genom att offentliggöra känslor av
obehag mot vissa.
Obehagsupplevelse gentemot ”andra vita” är en effektiv
teknik som döljer hur vithet producerar vithet. Därmed hindrar det välvilliga från
att ingripa.
Korsa kön, klass, ålder och ras för att dölja rasism
Genom att korsa kön, klass, ålder och ras kan vita
antirasister rikta vitheten bort från dem själva. Den egna vitheten kan produceras
och samtidigt döljas genom korsande (intersektioner).
Nedlåtande eller föraktfulla uttryck som vit överklass, vita
män, vita kränkta medelålders kvinnor, vita gubbar, vita kärringar, judiska
kapitalister, impotenta vita presidenter, återskapar vithet.
Korsandet av olika kategorier kamouflerar hur (anti)rasism
producerar vithet. Användandet av flera kategorier skapar en kvasinyansering.
Det låter inte så kategoriskt.
Och korsandet kamouflerar dessutom hur antirasister
samtidigt producerar sexism, åldersism, klassism och ableism.
Antirasistiskt rasförakt
Rasism är återskapande av rasskillnader. Detta kan döljas
bland antirasister genom att rasismen riktas mot vita, mot de vita
förtryckarna. Rasismen döljs som antirasism.
Bruna görs återigen annorlunda, men indirekt. De bruna görs
till de andra genom rasism mot rasisterna. Rasismens syfte är ju att krossa
rasisterna.
”Vita rasister.” ”White trash.” ”Judarnas ockupation.” Och
liknande rasbeteckningar döljer sin produktion av rasism genom att användas mot
rasisterna.
Rasismen uppfinner inverterad rasism. Genom att invertera
rasismen, genom att använda rasbeteckningar på ”rasisterna” och ”förtryckarna”,
kan rasuppdelning och rasförakt produceras utan att välvilliga uppfattar det
som rasism. Inverterad rasism producerar ickeingripande.
Inverterad rasism gör dessutom rasismen fetischistisk.
Rasismen blir lustfylld. Antirasistiskt rasförakt ger stimulerande kraft.
(Anti)rasism gör bruna till offer som behöver räddas av
antirasisternas rasism. Antirasismens rasism mot förtryckarna framställer sig
själv som räddningen för de bruna.
Rasism ”uppåt” producerar:
1. Rasskillnader.
Uppdelning vita och bruna.
2. Rättfärdigande
av rasism,
3. vilket
döljs genom antirasistisk ilska.
4. Rasism
tillbaka, ”nedåt”,
5. samt
nya rasismer i nya oväntade riktningar.
6. Fetischistisk
kraft till sig själv och till andra rasismer. Även till den rasism som
(anti)rasismen vänder sig mot.
Hat uppåt
Hat uppåt, hat mot vita rasister, producerar rasism och
vithet. Och samtidigt dölja detta bakom hatet mot rasism. Hat mot rasister är liknande
teknik som när hat uppåt producerar sexism och döljer det bakom antisexism. Hat
mot rasister liknar dynamiken i inverterad rasism, men hat mot rasister behöver
inte innehålla inverterad rasism, det kan vara hat mot rasister snarare än mot
vita rasister.
Hat uppåt ger fetischistisk kraft till annat hat, inklusive
hat nedåt, hat tillbaka eller hat åt nya håll. Hat uppåt producerar hat i nya okontrollerbara
riktningar. Hat mot hat skapar resonans, ömsesidig förstärkning. Hat ger kraft
mot det som hatas.
Hat uppåt kan genom att definieras som antirasism producera
en tafatthet och oförmåga hos idealistiska och välvilliga (ickehatande)
antirasister i att ingripa. ”Vi vill ju egentligen samma sak!” ”Man måste ju
också förstå dem!”
Ickeingripande mot hat uppåt legitimeras genom
paternalistisk ”förståelse”. Ickeingripande legitimeras också av välviljans försonande
idealisering av ”dom därnere”.
Förakt mot finanskapitalet som judehat
Föraktet eller hatet mot finanskapitalister bland vissa
globaliseringsaktivister återskapar judehat. Bilden att finanskapitalister är
mer onda än industrikapitalister är en gammal föreställning som är kopplad till
att ”judarna” pekades ut som månglare och senare som bankägare och
finanskapitalister.
”Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig
’1%’ bara är alltför lätt att fylla” med
judehat, kritiserar Rasmus Fleischer retoriken kring Occupy Wall Street. ”det
betyder heller inte att det räcker att säga att man ’tar avstånd från rasism’, eller
liknande – för (judehat) är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad
krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på)
’judarna’ som folkgrupp”.
Per Herngren
2013-01-09, version 0.1