Auktoritär personlighet fångas i negation - Theodor Adorno

Theodor Adorno lanserar 1950 tillsammans med flera forskare begreppet auktoritär personlighet för att undersöka hur folk identifierar sig med auktoriteter¹. Auktoritär personlighet är att lyda och underordna sig dominerande maktordning.

Man föreställer sig gärna de som lyder auktoriteter som okritiska ja-sägare. Men auktoritär personlighet gör sig till kritisk motpart mot dem som undergräver auktoriteten. Auktoritär personlighet blir på så sätt upptagen både med att underordna sig auktoriteter och med att bekämpa det som avviker. Det fångas på så sätt i det negativa. Det ingår ett motpartsförhållande med det som vägrar underordna sig.

Per Herngren

2024 12 06, version 0.1

Fotnot

1 T. W. Adorno, Else Frenkel-Brunswik, Daniel J. Levinson, R. Nevitt Sanford, The Authoritarian
Personality, London, NY: Verso, 2019 (original 1950).

Lag är moral

Moral är hur vi ska agera mot varandra. Vi använder olika praktiker för moral så som krav, regler, juridisk lag och beslut. Nationalism försöker dock skapa ett undantagstillstånd för juridisk lag. Det knuffas ut utanför moralen som något åtskilt.

Rättsfilosofiska professorn Ronald Dworkin kritiserar ett sådant undantagstillstånd. Han menar att lag är en av alla former för moral. ”We have now scrapped the old picture that counts law and morality as two separate systems and then seeks or denies, fruitlessly, interconnections between them. We have replaced this with a one-system picture: we now treat law as a part of political morality.”[1]

Kritik som menar att lagen behöver ta mer hänsyn till moral återskapar undantagstillståndet, att lag står utanför moral.

Per Herngren

2024 11 01, version 0.1

Fotnot

[1] Ronald Dworkin, Justice for Hedgehogs, Cambridge, Massachusetts, London: Harvard University Press, 2011, s 405.

Rättigheter som inordning

Olika former av rättigheter är ett viktigt skydd mot majoriteter och dominerande kollektiv. Rättigheter för ”minoriteter” kan dock i vissa fall exploateras för att inordna folk i en ordning. Begrepp som minoritet och utanförskap förutsätter en helhet. Utanförskap har alltså redan integrerat målgruppen i nationalstaten. Rättigheter utnyttjas i så fall för att inordna. Maktordningen legitimeras som den etablerade ordning alla ska ha rätt att delta i. På lika villkor! Det är i vissa fall möjligt att utnyttja rättighetspolitik för att legitimera den dominerande ordningen. Rättigheter används då för att producera över- och underordning.

Per Herngren

11 september 2024, version 0.2

"Anta en utmaning" - individualisering som maktteknik

Ett nästan vackert uttryck för att skylla på individen är: Anta en utmaning. Det finns många andra tekniker för att belasta individen och kamouflera strukturer och maktordningar.

"Anta en utmaning" får flera funktioner

1. "Utmaningen" påstår att individen själv inte gjort tillräckligt.
2. Individen tilldelas en uppgift som den förväntas anta. Fixa detta!
3. Utmaningen är riktad till en individ eller till underordnad arbetsgrupp. Utmaningen är inte riktad mot organisationen, facket eller staten.
4. Den kamouflerar makt, underordning, orättvisa och förtryck.
5. De som uttalar utmaningen får identiten av optimist och hejarklack.

Per Herngren

2024 08 25, version 0.1

Intränad oförmåga

Att vi på arbetsplatser och utbildningar tränas i oförmåga lanserar 1914 av den klassiska sociologen och ekonomen Thorstein Veblen.

Träningen i oförmåga till etiskt och politiskt handlande växer fram genom starkt fokus på:

1. Målinriktat handlande
2. Organisationens syfte
3. Verksamheten

Veblen är inte kritisk till syfte eller att träna in skicklighet i att utföra arbetsuppgifter. Men ett alltför målinriktat handlande blir träning i att inte agera för välrdens bästa eller ingripa när någon trycks. Det blir intränad oförmåga till etiskt och politiskt handlande.

Veblen analyserar speciellt hur organisationens ledning och anställda längre ner i hiearkin inriktar sig på att det ekonomiskt ska gå bra. Anställda och ledning kan bli riktigt kompetenta på det. Men det blir samtidigt en träning i att inte ingripa i mobbning, rasism eller annan diskriminering. Ett målinriktat fokus blir träning i tafatthet kring det som är bra för värld och samhälle. Det blir träning i att bli tafatta när någon trycks ner.

Intränad oförmåga uppstår när en organisation inte regelbundet tränar på att inkludera bredare perspektiv samt inte tränar på att etiskt ingripa för sina medmänniskor.

Per Herngren
2 juni 2024, version 0.1

Referens

Thorstein Veblen, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, NY: Macmillan, 1914; New edition: New York, N.Y.: B. W. Huebsch, July 1918.

Stimulering tränger bort det politiska – Berit Larsson om Byung-Chul Han i samtal med Per Herngren

Per Herngren pratar med Berit Larsson i poddavsnittet om hur fixering vid stimulans och positiv uppmuntran avpolitiserar och skapar trötthet. Samtalet utgår från den tyske professorn Byung-Chul Hans samhällskritik i kapitlet ”Seendets pedagogik” i boken Trötthetssamhället.

I poddavsnittet jämför Berit Larsson Byung-Chul Hans kritik av positiv stimulans med Hannah Arendt och Emmanuel Levinas.

(37 minuter, publicerat 27 april 2024. Länk till avsnittet på Spotify)

REFERENS: Byung-Chul Han, ”Seendets pedagogik”, Trötthetssamhället, Ersatz, 2016. 

Hegemoni som samverkan snarare än samtycke - Gramsci

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Den liberala revolutionen bygger ordningar som gör statsapparat och civilsamhälle till motparter. Motsägelsefullt växer det parallellt fram en fridfull utopi om att stat och civilsamhälle skulle kunna övervinna konflikter.

Antonio Gramsci utgår från att stat och civilsamhälle bygger på konflikter,¹ men på några ställen förutsätter han att ett väl utvecklat civilsamhälle faktiskt skulle ha möjlighet att dra nationalstaten ut ur motsättningar och konflikter. ”A complex and well-articulated civil society, in which the individual can govern himself without his self-government thereby entering into conflict with political society—but rather becoming its normal continuation, its organic complement.”²

Gramscis begrepp hegemoni tolkas ganska ofta som harmoniskt samförstånd. Jag försöker istället använda begreppet för att undersöka hur konflikter kan skapa samförstånd. Genom hegemoni producerar civilsamhälle det som Gramsci på italienska betecknar ”consenso”. Det italienska begreppet drar åt två olika håll. Det kan betyda att godkänna, tillåta, bemyndiga. Den andra betydelsen är istället att komma överens, instämma och samtycka.

Betydelsen bemyndiga och godkänna öppnar upp för att konflikt och hörsamhet kan vävas ihop. Den borgerliga revolutionen utvecklar verktyg för att offentligt lyfta fram konflikter. Det blir en väg till beslut.³ Beslutet görs till en plikt att underordna sig beslutet. Lydnad till beslut innebar dock inte att konflikten är över. Beslut kan omprövas efter ny kritik. Den liberala ordningen utvecklas av kritik och konflikt. När demokrati senare bakas in i nationalstaten görs konflikter till förutsättning för demokrati. Utan konflikter blir demokrati irrelevant. Diktatur, mobbning och krig blir medel att trycka ned konflikter.

Betydelsen komma överens och instämma betecknar istället konflikter som hinder för enhet och lydnad. Målet blir att vara ense. Exempelvis Rousseau argumenterar för att statens auktoritet försvagas av konflikter och stärks genom överenskommelse.⁴ Alternativ konfliktlösning som växte fram i början av sjuttiotalet är en variant av denna negativa syn att konflikter ska upplösas. Liberalism är i konflikt kring synen på konflikter.

Annars är det främst konservativa ordningar som trycker ned konflikter.

Civilsamhället får till uppgift att använda konflikt och kritik för att producera enhet, lydnad och utveckling. Det stämmer överens med första betydelsen av ”consenso”.⁵

På flera ställen i sina fängelseanteckningar betonar Gramsci civilsamhällets uppgift att producera samarbete och lydnad snarare än enighet: ”exercise hegemony, which presupposes a certain collaboration, i.e. an active and voluntary (free) consent, i.e. a liberal, democratic régime.”⁶ Hegemoni producerar i så fall enhet snarare än enighet. Samförstånd utan samtycke. Hegemoni blir därmed användbart för att undersöka när oenighet producerar frivillig underordning.

Per Herngren
2024 04 09, version 0.1

Fotnötter

1 ”The philosophy of praxis, on the other hand, does not tend towards the peaceful resolution of the contradictions existing within history.” Antonio Gramsci, David Forgacs (red), The Gramsci reader, New York University Press, 2000, s 196.

2 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 543.

3 Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna ”privat” och ”offentligt” i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

4 ”The more concord reigns in assemblies, that is to say the closer opinions come to unanimity, the more the general will also predominates; whereas long debates, dissensions, disturbances, signal the ascendancy o f particular interests and the decline of the State.” Rousseau, ”Book IV, chapter 2”, Rousseau The Social Contract and other later political writings, Cambridge University, s 123.

5 Metoden för att läsa liberala klassiker och maktkritisk forskning som refereras i den här boken är att följa med i deras interventioner. Vilka verktyg ger de oss för att bearbeta civilsamhället? Hur kan vi samarbeta och brottas med dessa tänkare och forskare? Avsikten är alltså inte främst att försöka förstå någon bakomliggande mening: vad de egentligen ville säga eller vad som historiskt styrde deras tänkande. Läsning är att bli tilltalad. Texter riktar sig alltså mot läsaren. Texter riktar sig inte så ofta mot författaren, förutom möjligen vid bekännelser, kärleksbrev eller jobbansökningar vilket faller utanför bokens ämne.

6 Antonio Gramsci, Quentin Hoare (red), Geoffrey Nowell Smith (red), Selection from the prison notebooks of Antionio Gramsci, London: ElecBook, 1999, (pappersutgåva Lawrence & Wishart, 1971), s 549.

Nato är världsregering

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) startar 1949 som ett regionalt politisk organ. Redan 1951 bygger Nato även upp en militär struktur som opererat runt om i världen, exempelvis Afghanistan, Irak och Libyen.

Natos regerande organ består bland annat av Nordatlantiska rådet, generalsekreterarens stab, Försvarsplaneringskommittén, Kärnvapenplaneringsgruppen. Både var för sig och tillsammans får de funktionen av världsregering. Nato organiseras som en federal stat. Federal kommer från latines foedus som betyder fördrag. Intressant är att Natos statliga organisationsform återanvänder delar av den feodala ordningen med länsväsende. Genom att tillhandahålla soldater och överlämna en del av sin frihet får länderna (länen) ett löfte om skydd och privilegier i utbyte.

Nato som stat står i motsättning till de nationella stater som ingår i Nato. Annars skulle det inte behövas ett fördrag mellan medlemmarna. Natos fördrag påbjuder världskrig när någon medlem hamnar i krig. Ifall en blir attackerad är alla del i det kriget: ”attack against one (…) shall be considered an attack against them” all1. Ifall flertalet medlemmar anser att de behöver delta i kriget innebär det fler krigande nationalstater än under tidigare världskrig. En av Natos funktioner som världsregering är att legitimera ständigt hot om folkmord (kärnvapen) och att ifall hotet misslyckas praktiskt bruka folkmord som medel. Andra medlemmar hindras att fysiskt stoppa hot om, eller bruk av, folkmord. 

Per Herngren 

2024 03 11, version 0.1

Fotnot

1 ”Article 5 The Parties agree that an armed attack against one or more of them (...) shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them (...) will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
(...) Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”
The North Atlantic Treaty Washington D.C. - 4 April 1949, https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm

Internets världsregeringar

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Världsregeringar som reglerar olika delar av internet som ICANN (1998) och W3C (1994) är intressanta. Deras regerande bygger ganska öppet på motsättningar och begränsning av nationalstaternas makt.

Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN) regerar tekniskt över inter i internet. ICANN gör det möjligt att kommunicera utanför det egna nätverket. ICANN reglerar motsatser och skillnader i de nät som kopplar ihop sig till internet. Till viss del motsvarar det Skatteverkets folkbokföringsregister vilket skapar en struktur för att kommunicera med andra än bekanta eller med de som råkar befinna sig inom hörhåll.

ICANN är en världsregering som är registrerad i Kalifornien som ickevinstdrivande företag. Det är alltså en världsregering som organiserat sig som privat företag[1]. Fram till 2016 var det underställt USA. Men även innan dess delegerade USA regerandet till starka intressegrupper runt civilsamhället[2]. Större kommersiella företag, ickevinstdrivande organisationer och nationalstater har inflytande genom olika organ. Intressegrupper är del av regerandestrukturen, men i den centrala styrelsen finns regler mot att vara avlönad av kommersiella företag.

Professor Milton Mueller forskar om världsregeringar för internet. Han undersöker hur nationalstaten bara är ett bland flera sätt att regera[3]. Ett annat sätt är mellanstatliga världsregeringar. Världsregeringar som styr internet skiljer sig dock från mellanstatliga världsregeringar. Enligt Muellers forskning reducerar ICANN makten hos både nationella regeringar och mellanstatliga organisationer. ”ICANN’ s (…) marked a revolutionary departure from traditional approaches to global governance. It significantly reduced the power of national governments and existing intergovernmental organizations”.[4]

ICANN representerar en typ av världsregering som inte kontrolleras lika mycket av nationalstater som exempelvis ekonomiska världsregeringar. ICANN är alltså inte en internationell världsregering utan snarare en global världsregering. På så sätt kan den skydda internets struktur mot nationalstaternas beslut. ”ICANN ’s decisions about the Internet’s identifier systems usually had a truly global and binding effect, and did not permit jurisdictional variation, making it closer to the “world government” some of its defenders feared.”[5]

Per Herngren

2024 03 09, version 0.1

Fotnoter finns här.

Länder utan väpnad krigsmakt

Följande stater och länder har ingen egen militär krigsmakt. Några är dock kolonialiserade eller ockuperade av stater med väpnad krigsmakt, och flera är underställda någon militärallians. Regelbunden civilmotstånds- och ickevåldsträning är ovanligt även i länder utan krigsmakt.

1. Andorra
2. Aruba
3. Caymanöarna
4. Cooköarna
5. Costa Rica
6. Curaçao
7. Dominica
8. Färöarna
9. Franska Polynesien
10. Grönland
11. Grenada
12. Island
13. Kiribati
14. Liechtenstein
15. Marshallöarna
16. Mauritius
17. Mikronesiens federerade stater
18. Monaco
19. Montserrat
20. Nauru
21. Niue
22. Palau
23. Panama
24. Saint Lucia
25. Saint Vincent och Grenadinerna
26. Samoa
27. San Marino
28. Sint Maarten
29. Salomonöarna
30. Tuvalu
31. Vanuatu
32. Vatikanstaten
33. Åland

Har ni synpunkter eller hittat felaktigheter i listan så skriv gärna en kommentar.

Per Herngren

27 februari 2023

Källa

StarsInsider, 20230227.

Stagnerar organisationer och samhällen alltmer?

Håller samtal, samhällen, arbetsplatser och organisationer på att stagnera? Reformer och revolutioner ersätts med justeringar, det som kallas postreformism och det postpolitiska. Stagnerande och visionslösa samhällen undergräver både demokrati och hotar en jämlik och omsorgsfull försörjning.

Ulf Danielsson professor i teoretisk fysik analyserar i DN varför forskning de senaste decennierna tycks hålla på att stagnera:

"Enligt en undersökning nyligen publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature har den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen avstannat under de senaste decennierna. Efter att ha studerat 45 miljoner vetenskapliga artiklar och nära fyra miljoner patent under sex årtionden, drar författarna slutsatsen att det sker allt färre stora vetenskapliga genombrott och görs allt färre banbrytande uppfinningar. Tvärtemot den berättelse som förmedlar en bild av en hisnande utveckling där inget längre är omöjligt."

"En troligare förklaring är en samhällsutveckling där fokus flyttats, mer eller mindre medvetet, från att åstadkomma revolutionerande upptäckter till att mest bara reproducera vad andra redan gjort. Det är ju en effektiv strategi för den som vill göra karriär."

"En avgörande förutsättning för nyskapande är att det grundläggande hantverket bemästrats genom träning."

Så hur kan vi träna upp det kreativa samtalet igen?

Per Herngren

15 februari 2023, version 0.1

Välkommen på kurs i jämlikare och effektivare mötestekniker

eller boka kurs till er organisation

Referens

Ulf Danielsson, "Den vetenskapliga utvecklingen har avstannat", DN, 2023 02 14.

Per Herngren, Postreformism, 2016.

Per Herngrens texter om funktionell dumhet.

Ingripandetekniker vid gliringar och påpekanden

DN har allt fler artiklar med maktanalys. Men de är fortfarande dåliga på att analysera ingripandetekniker. DN: "Plötsligt gav den ena mig en gliring. Vi skrattade lite, samtalet gick vidare. Men strax därefter: en till gliring, nu från den andra. De mötte varandras blickar med förstående leenden."

Här är några ingripandetekniker vi finslipar och tränar på kurserna i civilkurage och konflikthantering:

1. "Du använde gliringar mot hen." Den ingripandetekniken konfronterar vad som är problemet och vem som är problemet.
2. "Varför gav du hen en gliring?" Ingripande i frågeform kan vara mer kraftfull eftersom det är svårare att bli defensiv mot en fråga. Fråga bjuder in till reflektion.
3. "Är gliringen till för att skapa en hierarki i vår grupp?" Här ersätts utpekande av skämtaren med fokus på maktstruktur i gruppen. Att gruppen kommer i fokus bjuder dessutom in passiva åskådare att bli aktivt delaktiga i händelsen, kanske som ingripare. Dessutom undviker ingriparen att peka ut offret för ingripandet, undviker att offergöra.

Per Herngren

27 januari 2023, version 0.1

Referens

Farshid Jalalvand: Därför undviker jag att umgås med män i grupp, DN,
27 januari 2023.

Kurser i konflikthantering och civilkurage.

Tvånget att vara sig själv, äkta och autentisk – Berit Larsson om Byung-Chul Han i samtal med Per Herngren

Byung-Chul Han

I det här poddavsnittet pratar Per med Berit Larsson om den tyske professorn Byung-Chul Han. Med hjälp av Byung-Chul Han undersöker Berit Larsson hur tvånget att vara äkta, autentisk och oss själva förvandlar oss till våra egna tyranner.

Vi tar själva på oss att kontrollera och övervaka oss själva. Detta görs samtidigt som främlingen och det främmande trängs undan och istället förvandlas till del av oss. Tillit trängs undan av trygghetsretorik.

Berit Larsson

Maktteknikerna har förändrats genom bland annat radikal individualism och nyliberalism, menar Byung-Chul Han.

I poddavsnittet jämför Berit Larsson Byung-Chul Hans analys av makt med Hannah Arendt, Michel Foucault, Emmanuel Levinas, Immanuel Kant och Sigmund Freud.

Berit Larsson och Per Herngren samtalar om kapitlet ”The Terror of Authenticity” i boken The Expulsion of the Other. Författaren Byung-Chul Han är professor i filosofi i Tyskland och han växte upp i Sydkorea innan han kom till Tyskland som student.
(36 minuter, publicerat 4 juni 2022.)


Lyssna på anchor.fm. Eller på Spotify:

 

Skicklig inkompetens, funktionell dumhet och andra problem under träning i konflikthantering, ickevåld och civilkurage - podd

Per Herngren föreläser om skicklig inkompetens, funktionell dumhet och andra problem som kan uppstå under kurser i konflikthantering, ickevåld och civilkurage. Föredraget hölls under en träning för tränare i konflikthantering och civilkurage under Hopp & Motstånd 8 augusti 2020. Deltagarna utbildar sig till att själv leda övningar och kurser.  Förutom Per så ledde Anna Johansson Dahl och Karin Utas Carlsson denna fortsättningskurs. Anna och Karin bidrar ett par gånger i podd-avsnittet.

 

Kravaller förvandlas av kapitalism till vinst

Ett genialiskt drag i kapitalismen är att den är skicklig på att förvandla kostnader till vinst. Kapitalismen är faktiskt beroende av kostnader. Den behöver ständigt producera kostnader för att kunna producera vinst och ackumulerande av kapital. Krig, stölder och katastrofer kan på så sätt öka omsättningen bland kapitalistiska företag. Kapitalismens kontraintuitiva logik blir dock märklig för de som är vana vid att tänka på kostnader utifrån traditionella hushåll.

Här ställer jag  kapitalismens dynamik gentemot hur kravaller ibland legitimeras. De som försvarar kravaller använder ibland argumentet att det skapar kostnader för motståndarna. Här är ett par exempel som visar hur kravaller istället skapar vinst och kapitalackumulation, samt stärker och legitimerar maktordningar som skyddar egendom och kapital.

1. Sönderslagna torg och fönster ökar kapitalets omsättning. Karl Marx analyserar hur omsättning och rotation av kapital accelereras i kapitalism. Han tar upp det enkla räkneexemplet att om rotationen av kapital sker fyra gånger istället för två gånger under ett år så fördubblas vinsten. Det är inte bara fönsterföretagen som tjänar pengar. Även kapitalism som ett myller av vinstdrivande och samverkande verksamheter ökar sin omsättning och vinst.
2. Kapitalism behöver lagar, vakter och poliser. Nyliberalism kämpar sedan trettiotalet för att stärka statens skydd av marknaden. Det är inte så att nyliberalismen vill ha en svag stat, den vill ha en starkare stat. Militär, lag och ordning är traditionella exempel på vad som behöver stärkas. Andra exempel  är förstärkandet av övernationella institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Kravaller blir ett välsignat stöd för att öka investeringar i övervakning, ordningsmakt och rättssystem.

Per Herngren
11 juni 2020, version 0.1.1

Civil olydnad vänder upp och ner på maktordningar

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Genom att göra målet till medlet vänder civil olydnad på traditionella politiska roller. När Medborgarrättsrörelsen och Rosa Parks bryter apartheid dyker det snabbt upp protestgrupper som säger ”Nej, så får ni inte göra!” Säkerhetsvakter, poliser, åklagare och Ku Klux Klan skyndar till för att hindra och protestera. De försöker stoppa Medborgarrättsrörelsen med blockader, motdemonstrationer, gripanden, rättegångar och fängelse.

När dessa grupper vänder sig mot medborgarrättsrörelsens civila olydnad placerar de medborgarrättsrörelsen oavsiktligt i centrum. Mäktiga grupper placerar på så sätt sig själva i underläge genom att bli nej-sägare. Genom reducera sig till mot-rörelse utnämner de medborgarrättsrörelsen till ansvarigt subjekt, de som utför.

Ickevåldsgrupper vänder genom civil olydnad på föreställningen om vem som genomför och vem som protesterar. I och med att subjekt och objekt byter plats inom ickevåldsaktioner undergrävs samtidigt maktordningens logik, vem som är överordnad och vem som är underordnad.

Till skillnad mot maktpolitik försöker civil olydnad inte producera en maktkamp eller styrkemätning. Civil olydnad behöver bli demokrati snarare än ett maktverktyg för förändring (Herngren, 2016).

Civil olydnad handlar i så fall inte om att vinna utan om att praktisera demokrati och rättigheter när detta brister eller saknas. Att ta bort vinna-tänkandet blir dock kontroversiellt om politik uppfattas som maktkamp och styrkemätning.

Gandhis ickevåld ”avskaffar fienden” och skiljer på sak och person. Gandhi kunde vara motståndare till system, strukturer och handlingar, men han vägrade vara mot personer. I dialog under aktioner och rättegångar görs motparten till del av den politiska förändringen. När debattklimatet präglas av hårdare ton kan Gandhis förhållningssätt möjligen skapa broar som bryter hatets dynamik. Ickevåld inkluderar motparten i lösningen.

Statens offentliga utredningar gör en elegantare sammanfattning av en av mina böcker än vad jag hade lyckats med: ”I Sverige har Per Herngren argumenterat att civil olydnad inte är att sätta sig över lagen. Även om lagen bryts så ignoreras den inte” (SOU 1999:101).

Per Herngren
30 maj 2020, version 0.4

Lydnad större problem än regeringar

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Det är inte främst regeringen som är problemet, hävdar Henry David Thoreau. Problemet är snarare när medborgare lyder och samarbetar med våld och förtryck. Utan lydnad skapar sig det destruktiva inget utrymme.

Orättvisans ”mest samvetsgranna stöttepelare” och ”det allvarligaste hindret” för förändring är de som trots att de protesterar mot regeringen ”skänker den sin lydnad” (Thoreau, 1977, s 14, original 1849).

Även Gandhi visar hur makt och överhet skapas genom lydnad. ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem” (Gandhi, 1985, s 18).

Eftersom Thoreau och Gandhi hävdar att problemen kring våld och förtryck beror på lydnad pekar de ut civil olydnad som avgörande medel för politisk förändring.

Thoreau och senare Gandhi vänder alltså upp och ner på den vanliga föreställningen om att makt kommer uppifrån, från makthavare som skulle äga någon sorts mäktig kraft. Inom ickevåld förstås makt istället som samarbete och lydnad (Herngren, 1990, 1999, 2016; Sharp, 1980).

Ifall det här stämmer, om makt är lika med lydnad, skulle nästan all kamp, om den så bekämpar mobbning, härskartekniker, sexism, rasism, nationalism eller krig, till stor del handla om att bryta åskådarnas och de passivas lydnad. Ickevåld bjuder in passiva till att bli ingripare.

Det här sättet att tänka blir märkligt i en tid som är fixerad vid ledare. Ledardiskursen lägger sitt hopp till ledare. Och ifall något är fel skylls det på ledare. Ickevåld ignorerar snarare mäktiga ledare. Civil olydnad griper istället direkt in i förtryckande system och strukturer.

Civil olydnad bryter rädslan för straff

I och med att makt uppfattas som lydnad får straffet en speciell roll inom ickevåld. I sitt klassiska traktat Om civilt motstånd från 1849 hävdar Thoreau att straffet är avgörande både för dominerande makt och för att göra motstånd.

Straff är det som ytterst skapar lydnad. ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset” (Thoreau, 1995, s 18, original 1849).

Genom att ta konsekvenserna av olyd­na­den utmanas fler att bryta mot orättvisa lagar och beslut. De som fängslas visar att ett hinder för rättvisa – rädslan för straff och andra personliga konsekvenser – går att övervinna. De visar att det är möjligt att riva rädslans fängelse.

Gandhis erfarenhet är att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete ute i friheten: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined” (Gandhi, vol 51, 1999, original 1931).

Fängelser får funktionen att producera lydnad mer än att straffa de olydiga. De håller lydiga fängslade i lydnaden. Här ligger ickevåld nära Michel Foucaults analys av fängelset som producent av lydnad och disciplin snarare än som straff (Foucault, 2004; Herngren, 1990).

När destruktiv makt och lag saknar medborgares stöd blir hotet om straff ett medel för att få den som engagerar sig att ändå förbli lydig. Fängelsemurar blir på så sätt vrängda ut och in. De främsta fångarna blir de som fångas i lydnad trots att de protesterar mot ordningen. Andra murar som fångar oss i lydnad kan vara rädsla för hot och våld, uppsägning och utfrysning.

Civil olydnad i traditionen från Thoreau och Gandhi får funktionen att riva de murar som håller den politiskt engagerade medborgaren fängslad. Civil olydnad blir en kamp mot rädslan för sårbarhet och påföljder snarare än kamp mot härskare och ledare.

Gandhi förvandlar fängelserna till en plats för glädje och motstånd. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det ger till och med utrymme för kreativitet: ”disobeying is a duty and imprisonment for disobeyance not a task but a matter of joy.” (Gandhi, 1999 volume 41, original 1928.)

Själv har jag suttit i fängelse i USA och Europa för civil olydnad. Min erfarenhet är att det blir fel att skönmåla fångenskapen. Även om jag klarade mig bra mötte jag många som for illa. Jag läser inte Gandhi som att han glorifierar fångenskapen utan istället poängterar att vi behöver leva befrielse mitt i förtryckande institutioner.

Genom att Gandhi gjorde fängelserna till hem för motstånd rev han murarna. Han bröt dess funktion att hålla honom lydig och instängd i en kolonial ordning.

Per Herngren

2020, version 0.3

Referens

Foucault, M. (2004). Övervakning och straff : fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag, A-Z förlag.

Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.
Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.Hebert, N. Jacobsson, K. (1999). Olydiga medborgare, Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, Demokratiutredningens skrift nr 27, Statens Offentliga Utredningar 1999:101. Stockholm: Statens Offentliga Utredningar.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
King, M. L. (1964). Letter from Birmingham Jail. Why We Can’t Wait. New York, NY: New American Library. Översättning av citat Per Herngren.
Skolverket. (2011). Läroplan för gymnasieskolan 2011. Stockholm: Skolverket.
McAllister, P. (1982). Reweaving the Web of Life. Philadelphia: New Society Publishers.
Pejcic, M. Rutgersson, T. (2015). Vi har pratat med Per Herngren. Demokratimodellen Gör din förening livskraftig och inkluderande. Stockholm: Trinambai.
Rawls, J. (1971). A theory of justice. Cambridge, MA: The Belknap Press of Harvard University Press.
Sharp, G. (1980). The method of nonviolent action. Boston, MA: Porter Sar­gent Publishers. (Original publicerad 1973).
Sharp, G. (2009). Self-Liberation A Guide to Strategic Planning for Action to End a Dictatorship or Other Oppression. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Sharp, G. (2010). From Dictatorship to Democracy A Conceptual Framework for Liberation. East Boston: The Albert Einstein Institution. (Original publicerad 1993).
Sharp, G. (2013). How Nonviolent Struggle Works. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

Konservatism som härskarteknik

Konservatism har utvecklat en politiskt förlamande föreställning som kan användas som härskarteknik i såväl personliga som politiska sammanhang:

– Vi kan inte börja förändra! Alla måste vara med!

– Sverige kan inte börja, det måste göras i EU.
– Göteborg kan inte lösa det här, det måste beslutas i riksdagen.
– Det är inget vår avdelning kan göra något åt, det måste ske i hela organisationen.
– Nej, vår lilla förening kan inte börja lösa den här frågan.
– Det är en alltför stor fråga. Vi kan bara skapa opinion för att Samhället ska ordna det.

Det finns aktivistiska varianter av denna konservativa passiviseringsteknik:

– Vadå börja? Revolutionen kommer först när produktionsförhållandena är tillräckligt utvecklade.
– Först när vi kan få män/vita/rika att verkligen förstå så får vi förändring.
– Vi behöver bli många fler vid nästa aktion. Då lyssnar de!

Det myllrar av utvägar ur sådan här förlamande konservatism: exemplets makt, experimenterande, unilaterala initiativ, unilaterala avtal, performativa handlingar, proaktivt motstånd, queer, alternativa samhällsbyggen, Gandhis konstruktiva program, civil olydnad, rättvis handel …

Per Herngren

10 november 2006, omskriven 2019, version 0.2

Shibbolet som härskarteknik bland aktivister

Shibbolet används som ett språktest för att urskilja vilka som inkluderas som oss och vilka som pekas ut som motståndare. De som säger fel stöts ut som dom andra. Det mest kända exemplet idag är kanske språktest för medborgarskap.

Men shibbolet-tester används även av en del aktivister för att särskilja vilka som tillhör oss och vilka som exkluderas.

I Tidskrift för genusvetenskap visar Karin Milles hur en inkluderande språkaktivism kring att ersätta man med en ibland kapas som shibbolet för att utesluta aktivister från gemenskapen när de använder fel pronomen.

På liknande sätt kan annan inkluderande språkaktivism kapas som shibbolet för att exkludera de som “inte tillhör oss”. Exempelvis kan användandet hen kapas, liksom ersättandet av tjänsteman med tjänsteperson. Eller så kan undvikandet att beteckna vuxna som flickor, eller undvikandet att beteckna djur som ting förvandlas till shibbolet. Språkaktivism som är till för att bli inkluderande och jämlik kan alltså kapas och förvandlas till exkluderande shibbolet, en härskarteknik.

Shibbolet gör flyktingar till fiender – bibeln

Bibeln berättar om hur shibbolet användes som test på flyktingar. Ifall flyktingarna uttalade ordet sibbolet, som fel folk gjorde, höggs de ihjäl.

“Gileaditerna spärrade vadställena över Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ”Är du efraimit?” Om han svarade nej. ‘Säg shibbolet!’ Om han då sade ‘sibbolet’, därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället.” (Domarboken 12:5-6).

Per Herngren
7 juli 2019, version 0.1.2

Tidigare publicerad på ickevald.net/perherngren.

Referens

Domarboken 12:5-6, Bibel 2000, bibeln.se.

Karin Milles, “Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar.” Normkritiskt en – ideologiskt, identitetsskapande. Och inkluderande?”,
Tidskrift för genusvetenskap, 40 (1), 2019.

Per Herngrens texter om härskartekniker.

Individen görs till statens motor - Bartonek & Hegel

Den borgerliga revolutionen konstruerar stat och individ som motsatser. De görs till varandras negation. Överraskande visar Hegel att det är genom att individen görs till statens motståndare som staten får makt från individen. De blir motpoler i en gemensam dans.

När individen motverkar staten skapar sig staten makt, enligt Anders Bartoneks läsning av Hegel. "Men individerna offras inte bara, utan deras funktion är att på olika sätt motarbeta det allmänna för att just få detta att utvecklas. Hegel visar hur historiens gång gynnas särskilt av de individer eller en viss typ av individualism som till synes motarbetar det allmänna och går sin egen väg." (Bartonek s 44)

Den borgerliga revolutionen förvandlar den individuella egoismen till kraftkälla för staten. "Hegel använder sig av negationens produktivitet: i det faktum att den individuella egoismen negerar kollektivet består statens möjlighet att utvecklas." (s 58) "Negerandet av det allmänna blir därmed en nödvändig instans för skapandet av det allmänna." (s 45)

Antikollektiva driver det kollektiva

Den individualistiska individen blir nyttig för staten. Individen upphöjs och idealiseras men blir i slutändan verktyg för staten och det nationella kollektivets intresse. ”'Förnuftets list' är ett centralt begrepp för att förstå hur Hegel gör de enskilda och ofta antikollektiva momenten i historien till de drivande. Genom förnuftets list segrar det allmänna över det enskilda, samtidigt som det är det enskildas förtjänst. Det enskilda blir medel till förnuftets allmänna mål, men det blir det genom att initialt handla på ett sätt som motarbetar det allmänna. Negerandet av det allmänna blir därmed en nödvändig instans för skapandet av det allmänna." (Bartonek s 44-45)

Individen gör egoismen till mål men i praktiken får individen en avgörande funktion för staten: "så bildas det borgerliga samhällets individ utan dess vetande eller vilja till att bli en allmän individ – så ser (Hegel) i detta en avgörande förberedning för statens kollektivitet. Staten kan bara utvecklas och bildas historiskt därigenom att det borgerliga samhällets individuella och ekonomiska egoism förfinas såsom hot mot statens kollektiv." (s 58)

Individualismen införlivar statens mål i det individuella. Individualismen "bär det allmänna ändamålet inom sig. Detta inte trots, utan på grund av att de handlar egensinnigt. Det allmänförnuftiga resultatet är oavsiktligt för den enskilde, men resulterar ur förnuftets list, varigenom det allmänna låter den enskilde gynna det självt under egoismens sken." (s 45)

Staten existerar alltså inte enbart utanför individen. Staten införlivas i individualismen. Individen blir staten genom att motverka staten. "Men icke desto mindre så förblir individerna ... bara medel för helhetens ändamål." (s 46)

Individen görs till statens motor

Jag tror inte man bör förstå individualismen som enbart ett bränsle för staten. Snarare är individerna motorer som driver staten framåt. "Samhället drivs av individualism, själviskhet och anonym konkurrens. Här måste individen slå sig fram, utveckla sina färdigheter och hålla stånd mot konkurrensen. ... Individerna tror visserligen att de bara handlar för sig själva" (Bartonek s 57).

Individualiseringen av personer och organisationer tillverkar miljontals motorer. Dessa motorer mobiliseras i svärmar och driver olika delar av staten. "Negationen av det allmänna genom individens negativa frihet är förutsättningen för införlivandet av det individuella i statens allmänhet och för att etablera statens politiska system. Den moderna staten står sedan Hegels tider och kapitalismens uppkomst inför uppgiften att hantera det individuella och för att tämja individen inom ramen för statens politik försöker han låta individen bli en väsentlig motorisk dimension inom ramen för staten. Hegel försöker låta det individuella momentet – såsom kritik av det kollektiva – bli en statsbekräftande kraft." (s 59)

Identitet med den Andra

Individen införlivar staten genom att göra staten till något annat. Denna dynamik är besläktad med hur det manliga görs manligt genom att införliva det kvinnliga. Som den Andra. Införlivandet av den Andra är också del av hur raser konstrueras. Identitet är en ouppnåelig utopi. Identitetspolitik (nationalstat, man, vit) lyckas aldrig blir identisk med sig själv. Ifall det lyckades bli identiskt skulle det inte vara politik. Identiteten tvingas därför bli det annorlunda. Icke-identitet är vad identitet behöver för att bli till.

"Problemet för Hegel är frågan hur subjektet kan bli sig självt genom att förändras (alltså bli annorlunda), men begriper detta som att subjektet förmedlas med sitt annorlunda-blivande. Subjektet blir sig självt genom denna negation och landar i en likhet med sig självt. Annorlunda-blivandet, såsom produktiv negation, måste tas tillbaka och integreras i subjektets identitet." (Bartonek s 51)

Familj, lag, parlament, universitet som motpoler

På motsvarande sätt som individen görs till statens negation görs även familjen till statens motsats. "Framförallt är det det borgerliga samhället och dess präglande individualism liksom människornas egoism som ger det borgerliga samhället en avgörande roll såsom produktiv negation inom ramen för den politiska filosofin. Det borgerliga samhället negerar familjens gemenskap och utgörs av en negation som sedan upphävs i statens politik. (Bartonek s 55)

Staten använder dessutom sin egen organisation för att skapa negationer. Lagstiftande och lagtolkande görs till varandras motsatser. Och politik och administration görs till motsatser. Motsatsförhållanden inom statens organisation förvandlas sedan till motorer för staten. Så den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra. De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

Borgerliga revolutionen kämpar mot kejsarväldet

Den borgerliga revolutionen tränger undan alltför centraliserat styre. "En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (s 60)

Den borgerliga revolutionen blir en revolution genom att den skapar andra system för makt än det centraliserade kejsarväldet. Individ och familj behövs som motinstitutioner för att ta sig ur och ersätta kejsarväldet. Det innebär inte att kejsarväldet är helt bortträngt. Kejsarväldet frodas i centralstyrda företag. Och kejsarväldet återkommer i de folkrörelser som styrs alltmer centralt och där lokalgrupperna dör ut.

Nu sker möjligen en kontrarevolution mot den borgerliga revolutionen där kejsarväldet återtar makt, inte bara inom företag, utan även i demokratier. Istället för att beslutsfattare behöver möta motstånd så förväntas beslutsfattare istället förankra sina beslut. Demokrati genom argument mot varandras förslag ersätts med överhetens övertalning. Demokrati återgår till drömmen om den gode kejsaren, den upplyste beslutsfattaren.

Det är alltså inte alla demokratier som följer den borgerliga revolutionen. En del bevarar kejsarväldets maktcentralism - fast "kejsaren" väljs demokratiskt. Ifall en president, riksstyrelse, ordförande, tjänsteperson ges övergripande makt utan maktdelning och motpoler så är de i praktiken kejsare i ett kejsarvälde. Troligen bör vi idag analysera kejsarväldets återkomst inom demokratier.

Demokratier som centraliserar beslutsfattandet och ges lydnad istället för motstånd kan vi kalla kejsardemokratier.

Per Herngren

4 juli 2019, version 0.1.1

Divider eller individer - bilaga

Individualism reducerar personer till individer, odelbara. Det är dock främst i omröstningar, statistik, medlemsregister, konsumtion vi görs till individer. Annars är vi snarare divider, delbara. Vi är personer mer än individer. Vi består av delar. Vi kan dela med oss av oss själva. Vi kan dessutom sprida ut oss. Jag består av ungefär två kilo bakterier, glasögon, flöden av vätskor, näring och luft som tar sig genom mig för att sedan lämna mig. Jag sprids ut i olika register, förvandlas till medlem i organisationer. Min själ delas ut som författare i flera böcker på olika språk. Jag är utspridd på internet. Spåren av mig på olika platser är också del av mig. Dessutom lever jag i andra människor och djur, det kan vara minnen av mig som person eller kunskapsfragment där mitt namn sen länge är borta.

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd, Korpen, 2016.
Per Herngren, Kritik och protest blir maktens motor, 2018.
Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet, 2018.
Per Herngren, Antropocentrisk individualism, 2016.
Per Herngren, Medvetna individer förändrar ej, 2013.
Per Herngren, Utanförskap döljer makt, 2013.
Per Herngren, Valmöjligheter tränger undan våra möjligheter att välja, 2013.
Per Herngren, När aktör, individ och empowerment blir härskarteknik, 2016.
Per Herngrens texter om postprotest.