Lag är moral

Moral är hur vi ska agera mot varandra. Vi använder olika praktiker för moral så som krav, regler, juridisk lag och beslut. Nationalism försöker dock skapa ett undantagstillstånd för juridisk lag. Det knuffas ut utanför moralen som något åtskilt.

Rättsfilosofiska professorn Ronald Dworkin kritiserar ett sådant undantagstillstånd. Han menar att lag är en av alla former för moral. ”We have now scrapped the old picture that counts law and morality as two separate systems and then seeks or denies, fruitlessly, interconnections between them. We have replaced this with a one-system picture: we now treat law as a part of political morality.”[1]

Kritik som menar att lagen behöver ta mer hänsyn till moral återskapar undantagstillståndet, att lag står utanför moral.

Per Herngren

2024 11 01, version 0.1

Fotnot

[1] Ronald Dworkin, Justice for Hedgehogs, Cambridge, Massachusetts, London: Harvard University Press, 2011, s 405.

Nato är världsregering

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) startar 1949 som ett regionalt politisk organ. Redan 1951 bygger Nato även upp en militär struktur som opererat runt om i världen, exempelvis Afghanistan, Irak och Libyen.

Natos regerande organ består bland annat av Nordatlantiska rådet, generalsekreterarens stab, Försvarsplaneringskommittén, Kärnvapenplaneringsgruppen. Både var för sig och tillsammans får de funktionen av världsregering. Nato organiseras som en federal stat. Federal kommer från latines foedus som betyder fördrag. Intressant är att Natos statliga organisationsform återanvänder delar av den feodala ordningen med länsväsende. Genom att tillhandahålla soldater och överlämna en del av sin frihet får länderna (länen) ett löfte om skydd och privilegier i utbyte.

Nato som stat står i motsättning till de nationella stater som ingår i Nato. Annars skulle det inte behövas ett fördrag mellan medlemmarna. Natos fördrag påbjuder världskrig när någon medlem hamnar i krig. Ifall en blir attackerad är alla del i det kriget: ”attack against one (…) shall be considered an attack against them” all1. Ifall flertalet medlemmar anser att de behöver delta i kriget innebär det fler krigande nationalstater än under tidigare världskrig. En av Natos funktioner som världsregering är att legitimera ständigt hot om folkmord (kärnvapen) och att ifall hotet misslyckas praktiskt bruka folkmord som medel. Andra medlemmar hindras att fysiskt stoppa hot om, eller bruk av, folkmord. 

Per Herngren 

2024 03 11, version 0.1

Fotnot

1 ”Article 5 The Parties agree that an armed attack against one or more of them (...) shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them (...) will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
(...) Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”
The North Atlantic Treaty Washington D.C. - 4 April 1949, https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm

Internets världsregeringar

Utkast till boken Civilsamhälle och Makt Hur kritik förvandlas till lydnad som ska komma ut 2024.

Världsregeringar som reglerar olika delar av internet som ICANN (1998) och W3C (1994) är intressanta. Deras regerande bygger ganska öppet på motsättningar och begränsning av nationalstaternas makt.

Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN) regerar tekniskt över inter i internet. ICANN gör det möjligt att kommunicera utanför det egna nätverket. ICANN reglerar motsatser och skillnader i de nät som kopplar ihop sig till internet. Till viss del motsvarar det Skatteverkets folkbokföringsregister vilket skapar en struktur för att kommunicera med andra än bekanta eller med de som råkar befinna sig inom hörhåll.

ICANN är en världsregering som är registrerad i Kalifornien som ickevinstdrivande företag. Det är alltså en världsregering som organiserat sig som privat företag[1]. Fram till 2016 var det underställt USA. Men även innan dess delegerade USA regerandet till starka intressegrupper runt civilsamhället[2]. Större kommersiella företag, ickevinstdrivande organisationer och nationalstater har inflytande genom olika organ. Intressegrupper är del av regerandestrukturen, men i den centrala styrelsen finns regler mot att vara avlönad av kommersiella företag.

Professor Milton Mueller forskar om världsregeringar för internet. Han undersöker hur nationalstaten bara är ett bland flera sätt att regera[3]. Ett annat sätt är mellanstatliga världsregeringar. Världsregeringar som styr internet skiljer sig dock från mellanstatliga världsregeringar. Enligt Muellers forskning reducerar ICANN makten hos både nationella regeringar och mellanstatliga organisationer. ”ICANN’ s (…) marked a revolutionary departure from traditional approaches to global governance. It significantly reduced the power of national governments and existing intergovernmental organizations”.[4]

ICANN representerar en typ av världsregering som inte kontrolleras lika mycket av nationalstater som exempelvis ekonomiska världsregeringar. ICANN är alltså inte en internationell världsregering utan snarare en global världsregering. På så sätt kan den skydda internets struktur mot nationalstaternas beslut. ”ICANN ’s decisions about the Internet’s identifier systems usually had a truly global and binding effect, and did not permit jurisdictional variation, making it closer to the “world government” some of its defenders feared.”[5]

Per Herngren

2024 03 09, version 0.1

Fotnoter finns här.

Kravaller förvandlas av kapitalism till vinst

Ett genialiskt drag i kapitalismen är att den är skicklig på att förvandla kostnader till vinst. Kapitalismen är faktiskt beroende av kostnader. Den behöver ständigt producera kostnader för att kunna producera vinst och ackumulerande av kapital. Krig, stölder och katastrofer kan på så sätt öka omsättningen bland kapitalistiska företag. Kapitalismens kontraintuitiva logik blir dock märklig för de som är vana vid att tänka på kostnader utifrån traditionella hushåll.

Här ställer jag  kapitalismens dynamik gentemot hur kravaller ibland legitimeras. De som försvarar kravaller använder ibland argumentet att det skapar kostnader för motståndarna. Här är ett par exempel som visar hur kravaller istället skapar vinst och kapitalackumulation, samt stärker och legitimerar maktordningar som skyddar egendom och kapital.

1. Sönderslagna torg och fönster ökar kapitalets omsättning. Karl Marx analyserar hur omsättning och rotation av kapital accelereras i kapitalism. Han tar upp det enkla räkneexemplet att om rotationen av kapital sker fyra gånger istället för två gånger under ett år så fördubblas vinsten. Det är inte bara fönsterföretagen som tjänar pengar. Även kapitalism som ett myller av vinstdrivande och samverkande verksamheter ökar sin omsättning och vinst.
2. Kapitalism behöver lagar, vakter och poliser. Nyliberalism kämpar sedan trettiotalet för att stärka statens skydd av marknaden. Det är inte så att nyliberalismen vill ha en svag stat, den vill ha en starkare stat. Militär, lag och ordning är traditionella exempel på vad som behöver stärkas. Andra exempel  är förstärkandet av övernationella institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Kravaller blir ett välsignat stöd för att öka investeringar i övervakning, ordningsmakt och rättssystem.

Per Herngren
11 juni 2020, version 0.1.1

Individen görs till statens motor - Bartonek & Hegel

Den borgerliga revolutionen konstruerar stat och individ som motsatser. De görs till varandras negation. Överraskande visar Hegel att det är genom att individen görs till statens motståndare som staten får makt från individen. De blir motpoler i en gemensam dans.

När individen motverkar staten skapar sig staten makt, enligt Anders Bartoneks läsning av Hegel. "Men individerna offras inte bara, utan deras funktion är att på olika sätt motarbeta det allmänna för att just få detta att utvecklas. Hegel visar hur historiens gång gynnas särskilt av de individer eller en viss typ av individualism som till synes motarbetar det allmänna och går sin egen väg." (Bartonek s 44)

Den borgerliga revolutionen förvandlar den individuella egoismen till kraftkälla för staten. "Hegel använder sig av negationens produktivitet: i det faktum att den individuella egoismen negerar kollektivet består statens möjlighet att utvecklas." (s 58) "Negerandet av det allmänna blir därmed en nödvändig instans för skapandet av det allmänna." (s 45)

Antikollektiva driver det kollektiva

Den individualistiska individen blir nyttig för staten. Individen upphöjs och idealiseras men blir i slutändan verktyg för staten och det nationella kollektivets intresse. ”'Förnuftets list' är ett centralt begrepp för att förstå hur Hegel gör de enskilda och ofta antikollektiva momenten i historien till de drivande. Genom förnuftets list segrar det allmänna över det enskilda, samtidigt som det är det enskildas förtjänst. Det enskilda blir medel till förnuftets allmänna mål, men det blir det genom att initialt handla på ett sätt som motarbetar det allmänna. Negerandet av det allmänna blir därmed en nödvändig instans för skapandet av det allmänna." (Bartonek s 44-45)

Individen gör egoismen till mål men i praktiken får individen en avgörande funktion för staten: "så bildas det borgerliga samhällets individ utan dess vetande eller vilja till att bli en allmän individ – så ser (Hegel) i detta en avgörande förberedning för statens kollektivitet. Staten kan bara utvecklas och bildas historiskt därigenom att det borgerliga samhällets individuella och ekonomiska egoism förfinas såsom hot mot statens kollektiv." (s 58)

Individualismen införlivar statens mål i det individuella. Individualismen "bär det allmänna ändamålet inom sig. Detta inte trots, utan på grund av att de handlar egensinnigt. Det allmänförnuftiga resultatet är oavsiktligt för den enskilde, men resulterar ur förnuftets list, varigenom det allmänna låter den enskilde gynna det självt under egoismens sken." (s 45)

Staten existerar alltså inte enbart utanför individen. Staten införlivas i individualismen. Individen blir staten genom att motverka staten. "Men icke desto mindre så förblir individerna ... bara medel för helhetens ändamål." (s 46)

Individen görs till statens motor

Jag tror inte man bör förstå individualismen som enbart ett bränsle för staten. Snarare är individerna motorer som driver staten framåt. "Samhället drivs av individualism, själviskhet och anonym konkurrens. Här måste individen slå sig fram, utveckla sina färdigheter och hålla stånd mot konkurrensen. ... Individerna tror visserligen att de bara handlar för sig själva" (Bartonek s 57).

Individualiseringen av personer och organisationer tillverkar miljontals motorer. Dessa motorer mobiliseras i svärmar och driver olika delar av staten. "Negationen av det allmänna genom individens negativa frihet är förutsättningen för införlivandet av det individuella i statens allmänhet och för att etablera statens politiska system. Den moderna staten står sedan Hegels tider och kapitalismens uppkomst inför uppgiften att hantera det individuella och för att tämja individen inom ramen för statens politik försöker han låta individen bli en väsentlig motorisk dimension inom ramen för staten. Hegel försöker låta det individuella momentet – såsom kritik av det kollektiva – bli en statsbekräftande kraft." (s 59)

Identitet med den Andra

Individen införlivar staten genom att göra staten till något annat. Denna dynamik är besläktad med hur det manliga görs manligt genom att införliva det kvinnliga. Som den Andra. Införlivandet av den Andra är också del av hur raser konstrueras. Identitet är en ouppnåelig utopi. Identitetspolitik (nationalstat, man, vit) lyckas aldrig blir identisk med sig själv. Ifall det lyckades bli identiskt skulle det inte vara politik. Identiteten tvingas därför bli det annorlunda. Icke-identitet är vad identitet behöver för att bli till.

"Problemet för Hegel är frågan hur subjektet kan bli sig självt genom att förändras (alltså bli annorlunda), men begriper detta som att subjektet förmedlas med sitt annorlunda-blivande. Subjektet blir sig självt genom denna negation och landar i en likhet med sig självt. Annorlunda-blivandet, såsom produktiv negation, måste tas tillbaka och integreras i subjektets identitet." (Bartonek s 51)

Familj, lag, parlament, universitet som motpoler

På motsvarande sätt som individen görs till statens negation görs även familjen till statens motsats. "Framförallt är det det borgerliga samhället och dess präglande individualism liksom människornas egoism som ger det borgerliga samhället en avgörande roll såsom produktiv negation inom ramen för den politiska filosofin. Det borgerliga samhället negerar familjens gemenskap och utgörs av en negation som sedan upphävs i statens politik. (Bartonek s 55)

Staten använder dessutom sin egen organisation för att skapa negationer. Lagstiftande och lagtolkande görs till varandras motsatser. Och politik och administration görs till motsatser. Motsatsförhållanden inom statens organisation förvandlas sedan till motorer för staten. Så den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra. De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

Borgerliga revolutionen kämpar mot kejsarväldet

Den borgerliga revolutionen tränger undan alltför centraliserat styre. "En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (s 60)

Den borgerliga revolutionen blir en revolution genom att den skapar andra system för makt än det centraliserade kejsarväldet. Individ och familj behövs som motinstitutioner för att ta sig ur och ersätta kejsarväldet. Det innebär inte att kejsarväldet är helt bortträngt. Kejsarväldet frodas i centralstyrda företag. Och kejsarväldet återkommer i de folkrörelser som styrs alltmer centralt och där lokalgrupperna dör ut.

Nu sker möjligen en kontrarevolution mot den borgerliga revolutionen där kejsarväldet återtar makt, inte bara inom företag, utan även i demokratier. Istället för att beslutsfattare behöver möta motstånd så förväntas beslutsfattare istället förankra sina beslut. Demokrati genom argument mot varandras förslag ersätts med överhetens övertalning. Demokrati återgår till drömmen om den gode kejsaren, den upplyste beslutsfattaren.

Det är alltså inte alla demokratier som följer den borgerliga revolutionen. En del bevarar kejsarväldets maktcentralism - fast "kejsaren" väljs demokratiskt. Ifall en president, riksstyrelse, ordförande, tjänsteperson ges övergripande makt utan maktdelning och motpoler så är de i praktiken kejsare i ett kejsarvälde. Troligen bör vi idag analysera kejsarväldets återkomst inom demokratier.

Demokratier som centraliserar beslutsfattandet och ges lydnad istället för motstånd kan vi kalla kejsardemokratier.

Per Herngren

4 juli 2019, version 0.1.1

Divider eller individer - bilaga

Individualism reducerar personer till individer, odelbara. Det är dock främst i omröstningar, statistik, medlemsregister, konsumtion vi görs till individer. Annars är vi snarare divider, delbara. Vi är personer mer än individer. Vi består av delar. Vi kan dela med oss av oss själva. Vi kan dessutom sprida ut oss. Jag består av ungefär två kilo bakterier, glasögon, flöden av vätskor, näring och luft som tar sig genom mig för att sedan lämna mig. Jag sprids ut i olika register, förvandlas till medlem i organisationer. Min själ delas ut som författare i flera böcker på olika språk. Jag är utspridd på internet. Spåren av mig på olika platser är också del av mig. Dessutom lever jag i andra människor och djur, det kan vara minnen av mig som person eller kunskapsfragment där mitt namn sen länge är borta.

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd, Korpen, 2016.
Per Herngren, Kritik och protest blir maktens motor, 2018.
Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet, 2018.
Per Herngren, Antropocentrisk individualism, 2016.
Per Herngren, Medvetna individer förändrar ej, 2013.
Per Herngren, Utanförskap döljer makt, 2013.
Per Herngren, Valmöjligheter tränger undan våra möjligheter att välja, 2013.
Per Herngren, När aktör, individ och empowerment blir härskarteknik, 2016.
Per Herngrens texter om postprotest.

Vara med och regera – governmentality hos Foucault

Michel Foucaults begrepp governmentality kan översättas med konsten att bli med och regera. Traditionella föreställningar om makt, att vi skulle styras av en centralmakt, vänds upp och ner. Foucault visar hur regerande gör oss till aktörer i regerandet.

Istället för att en mystisk makt långt däruppe skulle styra oss som lydiga objekt blir vi subjekt. Det är vi som skapar makt. Vi är med och regerar. Makt är samverkan och lydnad.

Makt begrips därmed inte som en maktpyramid. Dominans och ojämlikhet produceras snarare på en mer platt yta. Över- och underordning kommer från att vi medregerar.

Ojämlikhet produceras alltså mer jämlikt än vad vi kanske förutsätter.

Governmentality är:

1. Hur rumsliga och kroppsliga makttekniker blir aktörer tillsammans med organisationer och personer. Metoderna blir aktörer. Makttekniker agerar med oss. Träning och metoder, saker och platser är också aktörer.
2. Hur regerandet utvecklas som färdigheter, och som kroppsliga och rumsliga ordningar. Vi tränar oss i att ta på oss bördan att regera.
3. Hur vi medagerar med andra grupper. Regerande sker mellan, och i mellanrum.
4. Hur vi regerar med och mot olika maktcentran, som bilföretag eller statliga organ.
5. Hur regerande skapar samlingsregeringar, medregerande mellan regerande aktörer. Det existerar ingen regering som ensam regerar.

Makt och regerande mystifieras om vi föreställer oss att makthavare styr oss. Vad skulle det vara för mystiska trådar som någon marionettspelare (regering, företag, styrelse) skulle ha tillgång till? Makt är samverkan och lydnad. Det går därför inte att inneha makt. Jag föreslår att Foucault bör förstås som makthavare-ateist. Det finns ingen som har makt undanskuffad i något förråd. Makthavare existerar alltså inte.

Per Herngren
26 mars 2019, version 0.1

Referens

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009.
Per Herngrens texter om Michel Foucault.
Per Herngrens texter om makt.

Foucault-texter om governmentality - bilaga

Begripa governmentality

"By this word “governmentality” I mean three things. First, by governmentality” I understand the ensemble formed by institutions, procedures, analyses and reflections, calculations, and tactics that allow the exercise of this very specific, albeit very complex, power that has the population as its target, political economy as its major form of knowledge, and apparatuses of security as its essential technical instrument. Second, by “governmentality” I understand the tendency, the line of force, that for a long time, and throughout the West, has constantly led towards the pre-eminence over all other types of power – sovereignty, discipline, and so on – of the type of power that we can call “government” and which has led to the development of a series of specific governmental apparatuses (appareils) on the one hand, [and, on the other]† to the development of a series of knowledges (savoirs). Finally, by “governmentality” I think we should understand the process, or rather, the result of the process by which the state of justice of the Middle Ages became the administrative state in the fifteenth and sixteenth centuries and was gradually “governmentalized.”"

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 108.

Foucault historicerar governmentality

"We live in the era of a governmentality discovered in the eighteenth century."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 109.

Governmentality bygger staten

"And it is likely that if the state is what it is today, it is precisely thanks to this governmentality that is at the same time both external and internal to the state, since it is the tactics of government that allow the continual definition of what should or should not fall within the state’s domain"

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 109.

Regerande är inte att ge order

"Assuming that “governing” is different from “reigning or ruling” and not the same as “commanding” or “laying down the law” or being a sovereign, suzerain, lord, judge, general, landowner, master, or a teacher, assuming therefore that governing is a specific activity, we now need to know something about the type of power the notion covers."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 115-116.

Bli subjekt - pastoral bakgrund till regerande som lydnad

"So, the pastorate is a prelude to governmentality in that way. And it is also a prelude to governmentality through the constitution of a specific subject, of a subject whose merits are analytically identified, who is subjected in continuous networks of obedience, and who is subjectified (subjectivé) through the compulsory extraction of truth. Well, I think this typical constitution of the modern Western subject makes the pastorate one of the decisive moments in the history of power in Western societies."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 184-185.

Staten en händelse i governmentality

"But the state is only an episode in government, and it is not government that is an instrument of the state. Or at any rate, the state is an episode in governmentality."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 248.

Governmentality ersätter förbud och tvång

"What does it mean to say that the facts of population and economic processes are subject to natural processes? It means, of course, that not only will there be no justification, but also quite simply there will be no interest in trying to impose regulatory systems of injunctions, imperatives, and interdictions on these processes. The basic principle of the state’s role, and so of the form of governmentality henceforth prescribed for it, will be to respect these natural processes, or at any rate to take them into account, get them to work, or to work with them. That is to say, on the one hand, intervention of state governmentality will have to be limited, but this limit will not be just a sort of negative boundary. An entire domain of possible and necessary interventions appears within the field thus delimited, but these interventions will not necessarily, or not as a general rule, and very often not at all take the form of rules and regulations. It will be necessary to arouse, to facilitate, and to laisser faire, in other words to manage and no longer to control through rules and regulations. The essential objective of this management will be not so much to prevent things as to ensure that the necessary and natural regulations work, or even to create regulations that enable natural regu-lations to work."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 352-353.

Staten skyddar tryggheten och friheten

"The fundamental objective of governmentality will be mechanisms of security, or, let’s say, it will be state intervention with the essential function of ensuring the security of the natural phenomena of economic processes or processes intrinsic to population. This explains, finally, the insertion of freedom within governmentality, not only as the right of individuals legitimately opposed to the power, usurpations, and abuses of the sovereign or the government, but as an element that has become indispensable to governmentality itself. Henceforth, a condition of governing well is that freedom, or certain forms of freedom, are really respected. Failing to respect freedom is not only an abuse of rights with regard to the law, it is above all ignorance of how to govern properly. The integration of freedom, and the specific limits to this freedom within the field of governmental practice has now become an imperative. You can see how that great over-regulatory police I have been talking about breaks up."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 353.

Staten placerar sig i evigheten

"we could say that raison d’État basically posited as the primary, implacable law of both modern governmentality and historical science that man henceforth has to live in an indefinite time. There will always be governments, the state will always be there, and there is no hope of having done with it."

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 355.

Governmentality utan stat

"when, if you like, the indefinite governmentality of the state will be brought to an end and halted. By what? Well, by the emergence of something that will be society itself. The day when civil society can free itself of the constraints and controls of the state, when the power of the state can finally be reabsorbed into this civil society"

Michel Foucault, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan 2009, p 356.

Följa Foucaults metod för att läsa Foucault

1. Ifall vi försöker förstå vad Foucault egentligen menade riskerar vi att gå åt fel håll: letar bakom texten. När jag läser Foucault försöker jag istället respektfullt följa Foucaults metod. Jag använder Foucault på Foucault. Var kommer det ifrån och vart är det på väg. Vad gör Foucault och hur kan vi göra samma för att greppa andra företeelser. Det innebär att vi kan samarbeta med Foucault för att intervenera i den värld vi lever i.
2. Foucault lanserar inte en individualistisk teori som förklarar politik utifrån attityder och föreställningar. Inte heller skapar han en teori om hur en regering högt däruppe styr oss. Governmentality analyserar snarare medregerandet mellan grupper, organisationer och personer.
3. Governmentality är vanligtvis en analys av hur vi underordnar oss. Hur vi underordnar varandra. Men governmentality kan också bygga regerande som konkurrerar med annat regerande. Det är därför möjligt att använda governmentality för att analysera motstånd.

Förstärka konflikter – systemteori

Konflikt förstås som intressemotsättningar i Niklas Luhmanns systemteori. Det är alltså motsättningar mellan intressen, inte mellan personer, som är konflikt. Motsättningar mellan grupper och personer får inte funktionen av konflikt i ett system. Mobbning, baktaleri, ovänskap eller krig fungerar till och med konfliktundvikande. De trycker ned konflikter.

Konflikter är, enligt Luhmann, avgörande för organisationers och samhällens fortbestånd. Konflikter utvecklar samhällen. De skapar dessutom skydd mot hot och kollaps. De bygger upp immunförsvar för organisationer och samhällen.

Fler parter stärker konflikter

Politik och samhällsengagemang handlar delvis om att förstärka konflikter och göra konflikter kreativa. En organisation eller samhälle utan motsättningar stagnerar och tenderar att kollapsa. Märk väl att även organisationer blir samhällen i Luhmanns systemteori. En by och en organisation kan båda börja fungera som levande samhällen vilka kretsar kring något form av torg.

Ett sätt att förstärka en konflikt är att dra in fler parter. Ifall argumentationen ökar genom att dra med fler så ökar samtidigt konfliktens komplexitet, enligt Luhmann. Konflikten mångfaldigas. Parter ska inte alltid göra upp själva. Dra in fler. Öka konfliktens omkrets.

Att mångfaldiga relevanta konflikter blir funktionellt för organisationer och samhällen. 

Våld och förtryck undertrycker konflikter

Våld och förtryck undertrycker och hindrar motsättningar. De är medel för att trycka ner konflikter. Tvärtom mot vad massmedia gärna skriver så är förtryck och våld konfliktundvikande. De blir därmed dysfunktionella för samhällen.

Våld och förtryck förstör samhällenas immunsystem. Samhällen utan myller av komplexa konflikter får svårt att hantera störningar, katastrofer, hot och stagnation. Detta kan skapa en spiral där konflikter undertrycks med mer våld och förtryck.

Personliga motsättningar är inte konflikt

I vardagligt språk betecknas gärna ovänskap och fiendeskap, alltså motsättningar mellan personer och grupper, som konflikter. Men systemteori visar att sådana personliga motsättningar snarare fungerar konfliktundvikande. Personliga motsättningar tränger undan intressemotsättningar. De blir därmed inte funktionella för samhällen.

Personangrepp, förtal och mobbning blir alltså dysfunktionella, bland annat för att de undertrycker och undviker konflikter istället för att hålla dem vid liv. Här vänder systemteori upp och ner på den dominerande förståelsen av konflikter.

Dominans och härskartekniker undertrycker konflikter

Att krossa en motpart krossar samtidigt en massa konflikter. När grupper dominerar över andra grupper så trängs konflikter bort. Dominans trycker ner konflikter.

Förutom vid brottning, övergrepp och på slagfält så bygger dominans på lydnad snarare än muskler och styrka. En dominerande ordning är den som många lyder. Med Thoreau och Gandhi skulle man hävda att civil olydnad och motstånd krävs för att bryta hierarkins dominans. Utan civil olydnad stagnerar organisationer och samhällen.

Politisk aktivism inspireras ibland av tävlingar och militärt tänkande. Aktivister pratar om att segra och att vinna. Men att segra över en motståndare tränger undan konflikter och skapar därmed gärna stagnation.

Luhmanns systemteori ger oss verktyg för att analysera hur dominerande hierarkier blir konfliktdämpande och med tiden dysfunktionella.

Härskartekniker är konfliktundvikande

På liknande sätt som andra former av dominans blir även härskartekniker konfliktundvikande. Att härska är att trycka ned konflikter.

De som ingriper vid härskartekniker och mobbning pekas gärna ut som de som skapar konflikt. Eftersom övergrepp inte är konflikt i systemteori så skulle ett ingripande introducera konflikt mot övergreppet. Konflikt som en form för ingripande introducerar etik och normer, vad som är rätt och fel. Konflikt som ingripande kan kreativt lyfta fram vilken ordning vi vill ha. Ingripandet skapar en intressemotsättning. Konflikt bygger en annan ordning än den som tolererar dominans och härskartekniker (undertryckandet av konflikter).

Här kan det vara användbart i analysen att skilja på ett ingripande som räddar en enskild person eller grupp, vilket har med övergreppet att göra. Och ett konfliktingripande som bygger en annan ordning (en ordning som mångfaldigar konflikter).

Beslut som avslut

Det som Luhmann inte tar upp i de böcker jag läst är att ett beslut efter en omröstning avgör en konflikt. Ett beslut undertrycker i så fall konflikten. Ifall beslut tas för tidigt utan att intressemotsättningar har fått mångfaldigas kan det leda till dåliga beslut och stagnation.


Beslutsmetoder och mötesteknikerna behöver förlänga och förstärka konflikter så att dessa blir produktiva innan beslut kan tas. Om man exempelvis tar beslut med kvalificerad majoritet istället för majoritetsbeslut måste fler övertygas med argument. Argumenten och konflikternas komplexitet ökar.


En annan metod för att förlänga och förstärka konflikten är att använda vetorätt (konsensus). Beslut med vetorätt förstärker konflikter eftersom alla deltagare behöver övertygas eller mot-övertygas.

Per Herngren
2019, version 0.2, tidigare version 2006.

Funktionell och dysfunktionell – bilaga 1

Tidig systemteori föreställde sig gärna att samhällen tenderar att bli funktionella. Systemet skulle ha en inneboende intelligens som skapade funktioner som var bra för helheten.
Den föreställningen blir gärna en mysticism som används för att rättfärdiga den rådande ordningen. Organisationer och samhällen kan ramla in i olika dynamiker som kan vara funktionella för olika intressen. Funktioner kan motverka varandra. Och de kan både vara destruktiva och funktionella samtidigt. Systemteori är metod för att undersöka komplexa dynamiker.

Föreställningen att helheten har en inbyggd intelligens som utgår från vad som är bra för sig själv blir alltså mysticism i äldre systemteori. Niklas Luhmann ger flera teoretiska verktyg för att ta sig ur idealiserandet av helheten.

System – bilaga 2

System är:

• Hur en verksamhet återskapas, igen och igen. 
• Hur den skyddar sin verksamhet från påverkan och information. 
• Hur den samverkar med omgivning och andra system. 

System består alltså av hur. Hur något görs. System består inte av personer, stater eller företag; system är hur dessa kan agera.

Exempelvis danssteget dile que no är ett system för att koppla ihop olika dansturer i salsa. Salsadansare som använder dile que no får inte med sig hundratusentals andra dansare i dansturen. Dile que no är bara ett system för hur dansare kan koppla ihop olika dansturer. Systemet dile que no sprider sig mellan dansare som en smitta istället för att bilda en väldig systembubbla som innehåller alla salsadansare. System är alltså små men myllrande snarare än stora bubblor.

Att ta betalt för mer än vad något kostar är ett kapitalistiskt system för att föra över rikedomar från vissa till andra. Men den som väljer att ta extra mycket betalt får inte med sig en massa kapitalister. Det finns alltså inga kapitalister i systemet kapitalism. Olika kapitalistiska system visar hur man agerar kapitalistiskt. Kapitalism mångfaldigas till ett myller av system som kapitalister och institutioner kan kopiera.

Referens

Niklas Luhmann, Social Systems, Stanford University Press, 1995.

Per Herngren, “Kritik och protest blir maktens motor – Bartonek & Hegel“, 2018.

Per Herngrens texter om system.

Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel

Ett system som hamnar i harmoni förlorar sin förmåga att utvecklas. Den borgerliga revolutionen uppfinner maktdelning som medel för att bevara konflikter inom staten. Och konflikterna måste fortsätta att utvecklas om staten ska utvecklas. Ifall konflikten mellan exempelvis domstolar och parlament upplöses genom att den ena underordnar sig den andre stagnerar staten och dess makt.

"En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018, s 60)

Det är inte bara så att staten som helhet stärks genom maktdelning. De institutioner som delar makt mellan sig förstärker också varandra. Konflikter skapar motdansare där dansarna ger varandra energi och kraft. Maktdelning genererar ömsesidig förstärkning. Ifall institutionerna låter varandra vara och istället börjar fungera som enskilda öar förlorar de kraft.

Interna konflikter legitimerar staten

Maktdelning legitimerar staten genom att producera en konflikt inom staten. Den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra." (Bartonek s 61)

"De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

Per Herngren
4 oktober 2018, version 0.1

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Per Herngren, "Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel", 2018.
Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
Per Herngren, artiklar om postprotest.

Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel

Moderna stater behöver protest och opposition som motor för att producera makt. Hegel visar att utan motpart stagnerar makten och makten försvagas.

Ifall Hegel har rätt tenderar demokratier med starka proteströrelser att producera mer makt än diktaturer som lyckats krossa opposition och motstånd. Makt förstås här som samarbete och lydnad inte som någon mystisk, väldig kraft.

I slutet av artikeln lyfter jag fram verktyg från queer, hacktivism och ickevåld som bryter sig ur protest och opposition.

Hegel som maktteoretiker

Anders Bartonek läser Hegel som en genialisk teoretiker av de maktsystem som växte fram under den borgerliga revolutionen (Kampen om kritiken, Korpen, 2018). Att läsa Hegel som maktteoretiker gör det möjligt att använda Hegel för att begripa specifika maktordningar snarare än att försöka förstå mystiska helheter som Samhället eller Historiens framväxt. Det gör Hegel mer användbar för att undersöka dagens maktordningar. Och för att bygga befrielse.

Under den borgerliga revolutionen växte nationalstaten fram genom att skapa motsatspar. Staten och civilsamhället. Det offentliga och det privata. Staten och individen. Dessa par utvann kraft genom sitt motstånd mot varandra. Genom att bli varandras negationer.

"Det är till och med så att systemet inte skulle kunna utvecklas om det inte stötte emot motstånd. Utan de kriser som kritiken och motståndet innebär kan Hegels system inte överleva utan skulle stagnera och gå under." (Bartonek s 34)

Hegel undersöker system som utvinner kraft från, och gör sig beroende av, kritik och opposition: "det kritiska och negativa momentet blir till den princip hos Hegel genom vilken system bildas, utvecklas och upprätthålls." (s 33)

Kritik blir motor för maktsystem

Borgerliga filosofer under sextonhundratalet utvecklade motsatsparet stat och civilsamhälle. Civilsamhällets funktion blev att legitimera staten genom att tillsammans bilda ett par, de blev motparter i en gemensam dans.

Men det är Hegel som utvecklar motsättningarna till en hel filosofi om samverkan. "Hos Hegel används för första gången på ett systematiskt sätt negationen som en funktion för systemet självt, och härigenom riskerar kritiken att förlora sin möjlighet att på ett grundläggande sätt kritisera systemet. Negationen eller kritiken av systemen riskerar genom Hegel nämligen att förlora just sin radikalt kritiska möjlighet: kritiken stärker i själva verket det den vill kritisera. ... Kritiken och negationen vändes till sin motsats." (s 61)

Den borgerliga revolutionens maktsystem kräver kritik för att skapa både stabilitet och utveckling. "Kritiken har här funktionen av att vara en intern utmaning som systemet behöver för att hålla sig stabilt och samtidigt utvecklas." (s 12)

Makt får kraft från radikal kritik

Det är inte snälla kritiker som maktordningar behöver utan snarare radikala konstnärer, författare och politiska tänkare. "Negationen bör vara så vågad som möjligt för ur den kommer också en så stark stat som möjligt." (s 59)

Eftersom kritiken är nödvändig för maktsystem så behöver det kritiska införlivas i systemet. "Kritiken oskadliggörs genom att införlivas i systemet. Eller: den har fortfarande sin produktiva funktion för systemet". (s 35)

Kritiken får en funktion för att producera lydnad och samarbete, eller med ett annat ord: makt. Folkrörelser, partier och aktivister ska välja att bli kritiska hellre än olydiga. "Kan det vara så att samhället behöver och därför producerar den ”kritiske” medborgaren för att just undvika densamme?" (s 61)

Protestgrupper och kritiska folkrörelser förvandlas genom att vända sig mot maktordningar till deras allierade. På så sätt kan kritiken tränga bort olydnaden. Kritiken blir med i att producera lydnad.

"Hegels insikt om att systemet måste absorbera kritiken på ett produktivt sätt – göra den till sin allierade – för att utvecklas är utgångspunkten för denna boks kritik av det samtida integrerandet och institutionaliseringen av det kritiska tänkandet." (s 61)

Kritik och protest nödvändigt för maktens utveckling

Hos Hegel bildar alltså det som är för och det som är emot ett motsatspar. Och detta motsatspar lyfter sig tillsammans upp till högre nivåer. Det kallar Hegel dialektik. Hegel skapar en filosofi för hur system ska kunna utvecklas istället för att stagnera i enhetlighet.

På svenska använder hegelfilosofer gärna begreppet upphäva, ett motsatspar hävs upp till en högre ordning. Och samtidigt upphävs den gamla motsättningen. Nya motsättningar tar dess plats. "Aufheben betyder på tyska (1) att upphäva eller att upplösa något, men också (2) att spara och bevara något och (3) att lyfta upp något (i vardagligt tal till exempel att lyfta upp något från marken)." (s 38)

Det geniala med de borgerliga revolutionerna är att förändring genom motsättningar blir mer stabiliserande än det statiska härskandet. Statiska system och maktordningar som avvisar kritik stagnerar och förlorar makt.

"Det lömska med det är att man inte bryter med historiens förlopp om man går en annan väg än tidigare civilisationer, utan enligt Hegels logik snarare hjälper det stora historiska schemat på traven. Motsatsen till det föregående är införlivad i framsteget" (s 47). Förändring blir en nödvändig del av maktordningen.

Kritik behöver bryta sig ur lydnaden

Som alternativ till den kritik som införlivas i maktordningar söker Anders Bartonek en systembrytande kritik som inte införlivas och blir motor för systemen.

"Kampen står mellan två läger där det ena för vidare det hegelianska arvet och utvecklar dialektiska teorier i vilka det negativa och kritiska momentet får en väsentligt systembärande funktion. ... Negationerna i deras systematiska filosofier utgör inte ett egentligt hot mot suveränitet, kapitalism eller sociala system utan är snarare den instans som utvecklar och stärker systemet i fråga. ... Det andra lägret däremot försöker att mot bakgrund av och med en medvetenhet om detta ”Hegel-problem” hitta vägar att formulera en kritik som kan riktas mot systemet utan att absorberas och upphävas i det kritiserade systemet." (s 150)

Min analys är dock att systembrytande kritik som håller sig kvar i lydnaden riskerar att absorberas av maktordningar. Systembrytande kritik som fastnar i lydnad kan få funktionen av ett legitimerande Andra. Den platsar på så sätt i ordningens självbild: att tolerera en mångfald av normer och föreställningar.

En ordning kan utvinna legitimitet genom att upphöja och fira föreställningar om helt andra ordningar än de rådande. Ett par banala exempel är idealiserandet av brainstormen på sjuttiotalet eller att tänka utanför boxen i början av 2000-talet. Mer intressant är kanske upphöjandet av kommunistiska konstnärer, regissörer och författare inom borgerlig kultur under nittonhundratalet.

Bryta sig ur kritikens självupptagenhet

Kritik som blir del av befrielse bryter sig ur isolerade kritiska sfärer. Den lämnar distansierandet. Den lämnar sin självupptagenheten med att vara kritisk. Den blir med i att materialisera befrielse. Och den möter fattiga och förtryckta. Den skapar omsorg och sårbara relationer.

Befrielse som får kritik utvecklas istället för att stagnera. Kritik som riktar sig mot befrielse legitimerar befrielsen. Som något demokratiskt, som något jämlikt. Den hjälper befrielsen ur sekterism och nytt härskande.

Kritik som bygger

Kritiken är en gåva till befrielsen.  Kritik som kritiskt allierar sig med kreativt skapande blir del av skapandet. Kritiken slukas inte i ett hål av negationer.

Befrielse är inte så enkelt som att överge system och institutioner. Befrielse bygger. Befrielse bygger innovativt system och institutioner, jämlikare ordningar som bryter sig ur lydnaden till orättvisa och ojämlika ordningar.

Här gäller det att inte idealisera olydnaden för då blir den bara en negation till lydnaden. Olydnad som riktar sig mot en ordning får funktionen av motpart och blir därmed motor för maktordningen. Olydnaden behöver avvika snarare än att vända sig mot.

Civil olydnad i nord återinför maktkamp och negation när den fixerar sig vid blockader. Blockader återskapar den maskulina styrkemätningen i det politiska. Och blockader låser in sig i negationen genom att försöka stoppa en verksamhet utan att samtidigt bygga en annan ordning. Blockader bryter på så sätt med Gandhis konstruktiva ickevåld.

Olydnaden skapar former för samarbete.  Och samarbete är en form av lydnad. Befrielsen olydnad är annan lydnad. Lydnad till samarbetet. Lydnad till demokratiska beslut. Lydnad till rättvisa och etiska riktlinjer. All lydnad till en ordning är olydnad till andra ordningar. Och olydnad som inte fastnar i det rena trotset är lydnad till något annat.

Befrielse sker inte bortom makt

Befrielse som flyr makten riskerar att återskapa negationen som det där Andra. Som det därborta. Ett exempel är hur kommunistiska och kapitalistiska stater tillsammans skapade batterier av motpoler. Istället för att ställa sig bredvid så intervenerar befrielse i våld och makt.

Interventionen ska inte förstås som att gå in i och slukas av maktsystemen. Utan snarare som att gå in mitt bland. Ersätta och tränga undan. Det engelska ordet displace innehåller båda betydelserna ersätta och tränga undan.

Om den inte önskar fungera som motor för härskandet tar befrielsen sig ur opponerandet, protesten och 'kritiken mot'. Befriande befrielse bryter lydnad och samarbete med en ordning. Men befrielsen söker inte en oas från ordningen. Befriande befrielse avviker snarare än ställer sig bredvid. Befrielsens riktning blir avgörande om befrielse ska förverkligas eller om den ska exploateras av dominerande ordningar.

Tre paradigm för befrielse utan negation

Här lyfter jag fram tre paradigm för befrielse. Alla tre uppfinner verktyg för att ta sig ur protest och negation. Paradigm förstås här som mönster som kan imiteras.

1. Queer avvikelse: Queer onormaliserar och märkliggör ordningen istället för att vända sig mot. Även när queer vänder sig till en rådande ordning, som exempelvis drag, så visar Judith Butler hur drag queerar negationen. Återskapandet av ordningen onormaliserar och onaturliserar ordningen. Queer avvikelse uppfinner ständigt innovativa verktyg som inte vänder sig mot, eller fastnar i en motsats. Ibland dras dock queer över av en rättighetspolitik som handlar om att få plats i ordningen. Ordningen återinsätts därmed som den rådande ordningen. Där man borde få plats.
2. Hacktivism: Hacka är att gå in i en ordning och ändra på dess kopplingar och förutsättningar. Hacktivism undviker fällan att helt lämna en ordning och börja från början, vilket varit en frestelse för alternativrörelser och liknande grupper. Hacktivism använder systemet för att bryta sig ur systemet. Men detta utbrytande gäller inte all hacktivism. En del hacktivism hjälper istället till att få ordning på ordningen. Rätta till buggar i systemet så systemet fungerar ordentligt.
3. Civil olydnad och ickevåld: Gandhis ickevåld vänder på mål och medel. Målet är det man startar med. När Rosa Parks 1955 satte sig på en vit sittplats långt fram i bussen avskaffade hon apartheid. På just den stolen. Målet blev medlet. Civil olydnad från Ickevåldsträning uppfinner kontinuerligt konstruktiva verktyg som bryter sig ur det negativa och undviker att bli motrörelse. Ickevåld skapar dessutom sårbarhetspolitik som hjälper motstånd ur styrkemätning och maktkamp.

Queerfeminister som Judith Butler och Sara Ahmed använder performativ på ett sätt som ligger nära Gandhis ickevåld. Performativ är handlingar som förverkligar målet. När handlingen är slutförd är målet uppnått. Performativ möjliggör en annan politik än att vända sig mot överheten och be om förändring.

Det är inte så att performativ agerar ensamt. Performativ gör sig beroende av att andra tar de performativa handlingarna på allvar. Performativ bygger tillit till det performativa förverkligandet. Och denna tillit blir samtidigt förutsättning för det performativa.

Eftersom performativa handlingar förverkligar sina mål har de möjlighet att ta sig ur opposition och protest. Ett exempel är feministiska mötestekniker som performativt förverkligar jämlikhet och demokrati i varje möte. Eller så misslyckas det. Demokrati är inget vi har. Demokrati är något som kontinuerligt uppfinns och finslipas. Demokrati fungerar som ett fotbollslag eller salsaband. Mycket övning och många justeringar. Demokrati misslyckas och lyckas om vartannat. Demokrati måste därför regelbundet träna. Performativ demokrati mångfaldigar sig snarare än att be någon mystisk, centraliserad demokrati däruppe att bli mer demokratisk.

Performativ är upprepning och imitation snarare än stora manifestationer. Performativa handlingar förverkligar sig genom att skapa pulser och hamna i resonans med andra handlingar. Resonans är ömsesidig förstärkning. Befrielserörelser förstärker varandra. De möjliggör varandra genom att ersätta och tränga undan protest som fångats i resonans med härskande ordningar.

Performativa handlingar kan lyckas eller misslyckas. De kräver att aktören blir innovatör och tränare istället för åsiktsproducent. Politik blir träning snarare än att handla om opinion och tyckande.

Per Herngren
2018, version 0.1.5

Diktaturers negationer - bilaga 1

Diktaturer skapar sig egna negationer som fiender (krig), konkurrens (företag) eller De Andra (rasistiska institutioner). Negationen införlivas som motor för diktaturens makt.

Bygger maktsystem öppningar till befrielse? - bilaga 2

Här är några teorier om hur maktsystem producerar utvägar till befrielse. Härskandet kan inte hindra att det skapar öppningar för motstånd. Dessa teorier lyfter fram hur även system och maktordningar blir aktörer i produktionen av motstånd. Varje ordning producerar öppningar och möjligheter som inte stämmer med ordningen. Intressant är också att teorierna inte reducerar befrielse enbart till individer. Även strukturer och konstruktioner blir aktörer för befrielse.

1. Foucault: Makt producerar alltid motstånd. Motståndet kan fångas i reaktionen mot makten, men motståndet kan också frigöra sig från maktkampen. Motstånd behöver därför undvika att fångas i taktik och strategi. Foucault lanserar antistrategi som motståndsform.
2. Derrida: Konstruktioner uppfinner saker som inte stämmer med konstruktionen. Meningen med något skapar alltid andra betydelser. Detta uppfinnande kallar Derrida för dekonstruktion. Dekonstruktion händer i själva konstruktionen, och när vi använder konstruktionen, och när konstruktioner samverkar med andra konstruktioner.
3. Deleuze: Varje område som ockuperas skapar utvägar (flyktvägar) ut ur ordningen. Dessa utvägar får dessutom gravitation. De drar i oss. De begär av oss att fly ut ur ordningen. Befrielse blir att ockupera nya områden.

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel, 2018.
Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
Per Herngren, artiklar om postprotest.

Stormöten som funktionell dumhet

Är stormöten så populära just för att de drar in organisationen i funktionell dumhet? Attraherar stormöten för att de tränger undan och ersätter organisationens syfte?

Stormöten skapar olika dynamiker som har en benägenhet att ersätta genomförande. Stormöten blir i så fall effektiva som flykt från förverkligande. Stormöten är en bland flera förklaringar till hur grupper och organisationer dras in i funktionell dumhet.

Funktionell dumhet

Funktionell dumhet tenderar att uppstå när en organisation eller grupp utvinner mer kraft och energi av att inte genomföra vad den är till för än av att genomföra det. Ickegenomförande får en funktion i organisationen.

En dynamik växer fram där organisationen med tiden oavsiktligt ersätter sitt syfte med andra verksamheter, exempelvis mätningar, rapporter och utvärderingar. Dessa andra verksamheter utformas mer tillfredsställande än att genomföra syftet. Det blir mer engagerande att genomföra ickegenomförande än att genomföra genomförande.

Stormöten centraliserar

Frågor som annars skulle hanteras i små arbetsgrupper centraliseras till stormöten. Arbetsgrupper frågar stormötet eller informerar stormötet. Dessa möten fastnar i så fall i tröghet och 'information overload'.

Även konflikter som kunde ha hanterats av en mindre ansvarig grupp centraliseras till stormötet. Deltagarna dras in i alla möjliga konflikter. Eller så blir organisationen konflikträdd och konfliktundvikande.

Hur stormöten skapar funktionell dumhet

1. Stormöten är tröga för att lösa problem. Detta gör att deltagarna istället fokuserar på tyckanden och invändningar. Att inför andra tycka något stimulerar och fungerar som flykt från förverkligandet. Att tycka och påpeka saker blir attraktivare än att konstruera, bygga och genomföra.
2. Invändningar fungerar dessutom som stoppsignaler. Det går alltid att hitta en invändning. Och deltagare blir skickliga invändare. Det gör att växelspelet mellan uppfinnande, misslyckande och konstruerande stoppas och trängs undan.
3. De som invänder framställer sig som realister. Detta bygger en kraftfull mur mellan realiserande och realism. Det realistiska blir att undvika att realisera. Realiserandet pekas ut som orealistiskt.
4. Utspel och åsikter pissar in revir. Att markera position och domän blir mer tillfredsställande än att innovativt lösa problem. Domäner måste pissas in regelbundet för att inte bli otydliga. Markeringar blir ett återkommande inslag på stormöten.
5. Att vara emot varandra genererar energi, som plus och minus på ett batteri. Att bromsa och kritisera varandras förslag producerar självgenererande system. Motståndare stimulerar varandra genom att vända sig mot varandra.
6. Två parter som vänder sig mot varandra drar in övriga deltagare i dikotomin. En motsättning kan sätta igång en dynamik där den gör sig själv till huvudmotsättning. Avvikande lösningar trängs undan.
7. Två parter som vänder sig mot varandra tenderar att prata mycket och dominera diskussionen. De blir varandras motparter i en pardans. Deras gemensamma dominans är svår att genomskåda eftersom de säger emot varandra. 
8. Och de två skola bli ett. Två parter som vänder sig mot varandra blir i praktiken en part, som när dansare blir ett danspar.
9. Att ersätta kreativa konflikter med motparter som vänder sig mot varandra gör att organisationen blir inlåst i vissa återkommande frågor. Organisationen stagnerar. Detta kan skapa trygghet. Stagnation får en betryggande funktion för deltagarna.

Konfliktundvikande

1. Att centralisera konflikter till stormöten blir för många grupper jobbigt. För att undvika konflikter övergår dessa till att bli konfliktundvikande.  Konflikter tas inte till vara. Problem hanteras inte.
2. Konfliktundvikande kan förvandla stormöten till informationsmöten. Detta producerar "information overload". Stormötet blir organisationens flaskhals. Informerandet skapar en självgående stimulerande aktivitet som ersätter förverkligande.
3. Det gemensamma skapandet kan trängas undan av att deltagare rapporterar om rapporter. Parallellt med att arbete alltmer ersätts med redovisningar och rapporter så skapas behovet av bekräftelse. Annars skulle rapporterna producera tomhet. Stormötet blir därför ett forum där redovisningar får redovisas ännu en gång.

Utvinna kraft - fetischism

1. Konfliktundvikande kan förvandla stormöten till en trevlig stund där snälla och uppmuntrande saker sägs. Det sociala tar över.
2. Att förvandla en stor del av gruppen till publik skapar fetischistisk kraft som utvinns ur publiken. Informella och formella ledare utvinner energi från åhörarna. Energi överförs därmed från passiviserade åhörare till ledning och informella ledare. Stormöten uppfattas därmed som funktionella för ledningen.
3. Att göras till publik kan även användas av den passiva åhöraren för att utvinna kraft. Stormöten drar till sig karismatiska talare som inspirerar publiken. Inspirerandet ersätter kämpande med att förverkliga.
4. Värde kan ersättas av utvärderingar. Att få bra utvärderingar ersätter skapande av värde. Stormöten blir en arena som bekräftar utvärderingarnas resultat, eller som analyserar hur resultatet kan förbättras. Resultat av arbete ersätts med resultat i utvärderingar.
5. Skapande av värde kan också ersättas av mätande. Värdet i att bruka, skapa, samarbeta och samtala ersätts med mätande av kundnöjdhet och nöjda medarbetare. Nöjdhet tränger genom mätningar bort förverkligande. Stormötet blir ett forum där statistik förvandlas till kraft. Det alstrar nummermagi. Nummer uppfattas innehålla kraft.
6. Eftersom energi kan utvinnas ur stormöten blir den funktionella dumheten funktionell. Varje förslag om att arbeta mer självständigt i mindre grupper motverkas kraftfullt. Och varje förslag om att grupper ska samarbeta och koordinera med varandra tolkas som att stormötena faktiskt ändå är nödvändiga. Stormötet gör sig immunt mot förverkligande arbete i mindre grupper.

Per Herngren
2017 07 22, version 0.1.1

Stormöten vs mindre grupper - bilaga 1

En utgångspunkt för den här texten är att möten är effektiva på att lösa komplicerade problem i storlek från två till åtta deltager. För exempelvis textskrivning kan två personer vara effektivare än fem. För att uppfinna kan fem personer vara effektivare än åtta. För att upptäcka problem och fallgropar kan åtta personer vara effektivare än två.

Formeln n(n-1)/2 ger antalet individuella relationer i en grupp. Där n är gruppens antal. Formeln visar alltså antalet par som behöver förstå varandra och samarbeta med varandra. Hur många individuella missförstånd som behöver redas ut. Och hur många möjliga personliga konflikter som gruppen behöver hantera.

Det finns andra faktorer som skapar flaskhalsar och tröghet men något förenklat visar formeln att en grupp som går från exempelvis sju till nio deltagare fördubblar svårigheten och komplexiteten i att försöka förstå varandra, samarbeta och hantera konflikter.

Formeln blir därmed en delförklaring. I möten med fler än åtta deltagare behöver några dra sig tillbaka och bli mer tysta och passiva. Jämlikhet blir matematiskt omöjligt.

Stormöten måste producera åhörare och publik för att de ska fungera. Själva samtalet förs mellan kanske fem-sex deltagare. Ifall fler yttrar sig så sker det i form av monologer snarare än samtal. Det är inte praktiskt möjligt att jämlikt referera till varandra. Inte heller att bolla tankar fram och tillbaka. Samtalande, tillsammans-talande, sker mellan max sju-åtta personer oberoende om gruppen har åtta, femton eller hundra deltagare.

Förutom formeln som visar antalet individuella relationer använder jag arbetsgrupper som paradigm (mönster) för att jämföra med stormöten. Arbetsgrupper som arbetar självständigt utan att mikrostyras av styrelse, ledning eller stormöte utvecklar andra arbetssätt än stormöten. Arbetsgrupper varvar planering, genomförande, problemlösning, omsorg och ömsesidig hjälp. Den växlar mellan olika typer av möten, och den varvar funderande med genomförande. Arbetsgruppen kan misslyckas eller lyckas med detta. Arbetsgruppen är inget enhetligt ideal utan bara ett hjälpmedel i analysen.

Flera av de handlingar som tas upp i kritiken av storgrupper kan få en konstruktiv funktion i mindre arbetsgrupper. Det gäller att inte förvandla kritiken till moralism eller generaliseringar.

Dynamik - bilaga 2

Dynamik innebär att effekter med tiden skapar oväntade effekter. Förutsättningarna förändras. Det som är dynamiskt måste begripas historiskt, över tid. Det som gällde igår gör att något annat gäller idag. Förutsättningarna förändras. Nya förutsättningar skapar effekter som gör att de nya förutsättningarna snart inte heller gäller, inte på samma sätt. Samma sak kan alltså få olika effekter över tid.

Dynamisk analys ska därför inte blandas ihop med helhetsförklaringar eller statiska förklaringar eller linjära förklaringar.

Funktionell i systemteori - bilaga3

Funktionell i systemteorier syftar på återkommande handlingar, händelser, relationer, platser och saker som är med och återskapar delar av en organisation. Eller som återskapar delar av ett fenomen eller ett system.

Det funktionella är det som inte är avsiktligt. Funktionellt skiljer sig därför från instrumentellt handlande där effekten är avsiktlig och planerad. Funktioner är inte uttänkta. Exempelvis kan gemensamma fikapauser på en arbetsplats få funktionen att lösa problem, konflikter, sprida idéer och färdigheter.

Ifall organisationen medvetet organiserar fika för att lösa problem och konflikter blir fikat istället instrumentellt, inte funktionellt.

Instrumentalism och dess funktion

Instrumentella handlingar kan få en funktionell funktion i en organisation. Funktionell dumhet skulle delvis kunna förklaras med ensidigt fokus på instrumentella avsikter. Istället för att förverkliga så fokuserar organisationen på handlingar som ska sätta igång en kedjereaktion som förhoppningsvis uppnår målet i framtiden.

För teorin kan detta bli förvirrande. Skulle det instrumentella kunna vara samma sak som funktion? Nä, det gäller att skilja på funktionen med det instrumentella från instrumentalism. Instrumentella handlingar får alltså oavsiktliga konsekvenser. Instrumentella handlingar är till stor del icke-instrumentella. Detta kan leda till att det funktionella och det instrumentella ofta får motstridiga konsekvenser. Trots att det är samma handling. En viss avsikt får en helt annan funktion. Funktionell dumhet är ett typexempel på detta.

Förklara funktion i organisationer

Funktionella händelser orsaksförklaras ibland med funktionell effekt: att dess funktion i organisationen är orsaken till att de existerar.

Talcott Parson som var det stora sociologiska namnet inom strukturfunktionalismen under femtiotalet förklarade funktion med funktionen för helheten (organisationen, samhället).

Men att förklara funktioner utifrån en helhet blir en mystisk instrumentalism. Skulle det finnas nån mystisk intelligent kraft i system och organisationer som genererar funktioner som är bra för organisationen? Skulle organisationer ha sina egna gudar som ser till att det går bra för organisationen? Eller skulle det existera en omedveten högre intelligens i organisationer som vet vad som är bra för organisationen?

Funktion som resonans

Istället för att tänka helhet kan det vara mindre mystiskt att undersöka hur olika saker och händelser börjar dansa med varandra. Dansen skapar en form av gravitation, en dragkraft som drar till sig mer dansande. Och dansen fortsätter. Denna dans och puls får funktioner som drar iväg med organisationen. Detta kan vara bra eller dåligt för organisationen. Eller så omvandlas organisationen till något annat. En revolution sker.

Funktionella händelser skapar egna värden. Dessa värden kan dra med deltagare och grupper i organisationen. "Det var ett trevligt samtal! Hinner du vara med på eftermiddagsfikat? Jag köper nybakade bullar i bageriet." Goda bullar och trevligt sällskap kan få oväntade effekter för en organisation.

Luhmann och sociala systemteorin

Funktionalisten Niklas Luhmann började på sextiotalet kritisera mysticismens kring Talcott Parsons tro på helheten och vad som var bra för helheten. Luhmann förklarade istället funktion främst med hur system producerar skillnad från andra system. Och skillnad från sin omgivning.

Hur blir system självskapande? Hur rör sig danspar på dansgolvet utan att krocka, blanda ihop sig och upplösas som par?

Luhmanns systemteori undersöker hur system kan bli självständiga. Vad är det för funktioner i system som skyddar det från extern information och påverkan?

Hur kommer det sig att organisationer lever sina egna liv istället för att påverkas av andra organisationer? Det är det som Luhmanns sociala systemteori förklarar, eller försöker förklara.

Hans systemteori blir därmed också en hjälp att förstå hur regeringar, parlament och företag skyddar sig från påverkan från aktivister och solidariska organisationer.

Dysfunktionell

Att skilja på dysfunktionell och funktionell kan göra att analysen missar att det dysfunktionella ofta är funktionellt. Det får en funktion i organisationen. Det blir lätt att analytikern omedvetet blandar in åsikter och tyckanden i ordet dysfunktionell. Det återskapar en mystisk, rationell helhet. Ett högre rationellt syfte i systemet.

Dysfunktionell kan dock användas som en kritik. Kritiken blir då en intervention i organisationen. En intervention som kan få en egen funktion. Kritikern kan påpeka att:
1. en funktion i en organisation drar iväg med organisationen så den blir något annat än vad den är till för. 
2. en funktion kan blir självdestruktiv för organisation. Den gör att organisationen kollapsar.

Referens

Mats Alvesson, André Spicer, "A Stupidity-Based Theory of Organizations", Journal of Management Studies, Volume 49, Issue 7, November 2012, p 1194–1220.

 Mats Alvesson, André Spicer, The Stupidity Paradox. The power and pitfalls of functional stupidity at work, Profile Books Ltd, 2015.

Roland Paulsen, Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen,
Atlas, 2015.

Niklas Luhmann,  Social Systems, Stanford University Press, 1995.

Per Herngren, Skicklig inkompetens, 2008.
Per Herngren, Bortom styrmodeller, 2010.
Per Herngren, Funktionell dumhet, 2014.
Per Herngren, Postreformism, 2016.

Adverb och adjektiv flyr det politiska

Tyckanden och bedömanden fungerar som medel att distansera sig från saker och handlingar. De frestar oss att dra oss undan istället för att leva livet.

Adjektiv och adverb används för att ersätta samarbete och skapande med omdömen. Istället för att performativt förverkliga värde så fastnar vi i värderandet.

Och istället för att bjuda in och gestalta förklarar vi hur saker och ting ska uppfattas. Uppfattningen skymmer världen bakom en åsikt om världen. Uppfattningen har under några årtionden tenderat att bli alltmer paranoid. Åsikt om världen blir ersättning för världen. Den mystifieras som nånting vi inte riktigt har tillgång till, dold bakom upplevelsen. Däremot har vi tydligen tillgång till uppfattningen om världen.

Bjud med och välkomna

Det finns ingen anledning att avskaffa adjektiv och adverb. Ibland behöver vi tycka till. En av de mest kända kritikerna av adjektiv och adverb, Ernest Hemingway, använder faktiskt mycket adverb. Men hans adverb handlar ofta om tid, plats och frekvens för handlingar(1). Han tycker inte så mycket med dem. En större adverbhatare än Hemingway är Stephen King: "The road to hell is paved with adverbs."(2) Båda dessa författare experimenterar med olika tekniker för att bjuda in oss att delta istället för att vi ska lyssna på deras förklaringar.

När adjektiv och adverb gör oss till publik behöver vi hålla dem på avstånd. Vi behöver hitta medel för att öppna upp världen så vi kan leva tillsammans. Leva i världen.

Nedan reflekterar jag först kring hur adverb och adjektiv, utvärderingar och opinion används för att återskapa medelklassen som medelklass, och därefter reflekterar jag kring hur tyckanden tränger undan demokrati och det politiska.

Recenserandet som medelklassens paradigm

Medelklass återskapar sig som medelklass genom att bland annat producera skillnad mellan upplysta och oupplysta. Smak och omdöme fungerar som verktyg för att skapa denna särskillnad.

Medelklassen tycker saker. Den skapar en bred verktygslåda av tyckanden: recenserande, moraliserande, invändande, betygssättande. Dessa verktyg ersätter skapande och byggande med åsikter och opinion, mätningar och särskillnad, över och underordning.

Medelklass förstås här som verb snarare än som kategori eller en statistisk mängd. Upplysthet är inte bara ett instrument för att producera medelklass. Upplysning är medelklass. Upplysning och medelklass är både mål och medel. Det ena är inte instrument för det andra. Uppdelandet av upplysta och oupplysta är ett medelklassande, handling som återskapar medelklass.

Omdöme och utvärdering blir postdemokrati

Medelklassens återskapande av sig själv som medveten drar gärna med sig organisationer i postreformism och det postpolitiska. Omdömen och utvärderingsformulär får funktionen av flykt från det politiska. Folkrörelser, kommuner, skolor och andra organisationer som egentligen ser sig som demokratiska drar in sig själva i postdemokrati, flykt från demokrati.

Denna flykt från demokratin förvandlar adjektiv och adverb till modeller och siffror. Tyckandet producerar kvasivetenskaplig vidskepelse genom utvärderingar och opinionsmätningar. Tyckandet kan också producera politisk vidskepelse genom namninsamlingar och uttalanden. Ihärdigt byggande av komplexa, politiska organisationer ersätts med åsikten om något.

Demokrati är att överge sin uppfattning

Politik löser och hanterar gemensamma problem. Det politiska är att pröva och misslyckas. Och pröva igen. Politik förstås här som gemensamt byggande, uppfinnande och experimenterande. Politik är ett hantverk och det politiska behöver träning för att fungera. 

Det politiska är queer i betydelsen onormalisera. Det politiska är processen att göra saker ovanliga och onaturliga. Det politiska avviker. Denna avvikelse skapar osäkerhet. Demokrati är att gå in i otrygghet.

Det politiska är att komma över sina åsikter och tyckanden. Det politiska är att komma över det vi redan förstått, det vi redan vet.

När det politiska är demokratiskt är det just gemenskapens skapande som överskrider självklarheter i gemenskapen. Politik kommer över det som verkar vara givet. Det politiska livet intervenerar i sig själv. Politik representerar inte våra föreställningar. Politik förändrar dem.

Politik flyr in i administration

Något förenklat så skiljer sig det politiska från administration just genom att det politiska är samtal och överenskommelser om att vika av. Administration är istället medel för att fortsätta. Ifall styrelser, fullmäktige och parlament övergår till att justera ordningar så har de övergått till administration. Det politiska har övergivits. Parlament har i så fall valt att bli administration istället för politiska organ som faktiskt löser problem.

I praktiken behöver även en administration vara politisk för att fungera. Den kan inte vara alltför toppstyrd eller regelstyrd för då producerar den ineffektivitet, dumhet och tröghet. Administration kräver motstånd och olydnad, sprickor och öppningar. Annars fungerar den inte riktigt.

Det demokratiska och det politiska behövs i alla organisationer så länge det inte finns modeller, logik, fakta eller fix som löser gemensamma problem.

Invändningar saboterar det politiska

Det finns flera sätt att hindra det politiska. En av de effektivaste metoderna för att hindra det politiska är invändningen. Det går alltid att hitta en invändning. Invändningen är inte mäktigare än skapandet. Men invändningen suger kraft ur skapandet. Trots att invändningen är svagare än skapandet kan den hindra skapandet.

Skapande är otrygga och osäkra verksamheter. Invändandet fungerar som maktmedel för att jaga det politiska prövandet tillbaka in i tryggheten. Att experimentera, träna och testa är att ge sig ut på okänd och osäker mark. Demokrati är att lämna det säkra och gå in i det osäkra.

Demokrati som osäkert trevande

Etablerade metoder för att sabotera det osäkra, trevande, kreativa experimenterandet är recensioner och omdömen. Men även "opinionen" kan sabotera demokratin. Opinion som i den tidiga borgerliga revolutionen förstods som en omskapande verksamhet, med högläsning följd av diskussion, blir i dag ett cementerande av åsikter och tyckanden. Opinion som tidigare fungerade som uppfinnarverktyg övergår till att bli statistiska och statiska maktmedel som tränger bort det politiska.

Experimenterande är att producera nytt genom att återanvända. Och experimenterandet behöver misslyckandet mer än att visa upp det som lyckats.

För att det politiska ska kunna skapa sig utrymme och tränga undan postdemokrati behöver det politiska gå in i avvikelsen. Som när rotknölar i mycel och rhizom skickar iväg rötter i nya riktningar fungerar det politiska som svamprötter snarare än linjär målstyrdhet.

Avvikandet kan inte producera något helt nytt. Avvikandet är alltid historiskt. Avvikandet återanvänder. Avvikandet kombinerar imitation och innovation. Imitationen är med och skapar rotknölar där demokratin får möjlighet att vika av.

Per Herngren
Arbetarnas dag 1 maj 2017, version 0.1.2

Ordlista

Sabotage: Gammalt ord för att arbeta med träskor, alltså klumpigt utan att kunna slutföra jobbet. Träskor på den tiden hade även ovandelen gjord av trä.

Performativ: handlingar som uppnår målet när handlingen är slutförd. Mål och medel blir ett.

Fotnötter

1. Justin Rice, "What Makes Hemingway Hemingway? A statistical analysis of the data behind Hemingway's style", LitCharts, 2016.  
2. Zachary Petit, "72 of the Best Quotes About Writing", Writers Digest, 2012.

Dekonstruktion - aktör tillsammans med oss

Dekonstruktion händer när konstruktionen blir aktör. Konstruktionen skapar nya möjligheter som vi inte tänkt på, som vi inte planerat för. Konstruktionen konstruerar det den inte är konstruerad för. Det kallas dekonstruktion.

Morfemet de betyder av och från. De-konstruktion är något som kommer av konstruktionen, från konstruktionen. Konstruktionen dekonstruerar. Själva konstruktionen blir aktören.

Men konstruktionen är inte allsmäktig. Den lyckas inte få kontroll över sig själv. Eller snarare, själva försöket att få kontroll omkonstruerar. Konstruktionen öppnar upp för motstånd. Konstruktionens försök att hålla konstruktionen bygger nya konstruktioner.

Aktivisten upptäcker att sättet som aktionen görs på skapar politiska förändringar som inte var planerade. Snickaren lägger märke till att stolen gör andra saker än att vara stol. Författaren finner att hen förvandlats till förundrad läsare av sin egen text. Fångvaktaren misstänker att fångarna och fängelset konspirerar för befrielse. Regeringen anar att nationen inte riktigt lyckas med att ockupera ett land(område).

Medaktörer

En del tänker att dekonstruktion kommer från läsaren, författaren, aktivisten, forskaren, snickaren, målaren, filosofen. Eller från deras metod. Dekonstruktion skulle vara resultatet av en dekonstruktiv metod. Dekonstruktion skulle i så fall snarare vara deförfattaren (av författaren) eller demetoden (av metoden).

Nää, dekonstruktion är inte något som en människa gör. Inte ensam i varje fall. Dekonstruktion är när konstruktionen är med och gör.

Dekonstruktionen öppnar upp för andra aktörer. Det är alltså inte så att dekonstruktionen blir ensam aktör. Det går inte att reducera en händelse till dekonstruktionen, lika lite som det går att reducera händelsen enbart till individen, ledaren, kollektivet, strukturen eller systemet.

Konstruktionen samverkar med andra aktörer. Den bygger möjligheter och hindrar andra möjligheter. Dekonstruktion bjuder in till vinklar och vrår. Den bjuder in att följa sättningar och sprickor,

Innovativt skapande bortom individ eller struktur

Det som händer när vi följer (de)konstruktionen är att vi innovativt är med och bygger nytt. Det går alltså inte att reducera det som händer till dekonstruktionen eller till de människor, läsare, aktivister som agerar med konstruktionen. Aktörer skapar möjligheter för varandra. Och de hindrar varandra. Deras samverkan bygger det ingen aktör ensam skulle klara. Samverkandet blir aktör.

Per Herngren
2017 02 19, Version 0.1.2

Referens

Jacques Derrida, "Letter to a Japanese Friend", 1983, in David Wood, Robert Bernasconi (ed), Derrida and Différance, Northwestern University Press 1988.

Jacques Derrida om dekonstruktion

Dekonstruktion är inte metod

"I would say the same about method. Deconstruction is not a method and cannot be tranformed into one. Especially if the technical and procedural significations of the word are stressed. It is true that in certain circles (university orcultural, especially in the United States) the technical and methodological "metaphor" that seems necessarilyattached to the very word deconstruction has been able to seduce or lead astray. Hence the debate that has developed in these circles: Can deconstruction become a methodology for reading and for interpretation? Can itthus be allowed to be reappropriated and domesticated by academic institutions?"

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion är inte kritik eller avslöjande
"deconstruction is neither an analysis nor a critique and its translation would have to take that into consideration. It is not an analysis in particular because the dismantling of a structure is not a regression toward a simple element, toward an indissoluble origin. These values, like that of analysis, are themselves philosophemes subject to deconstruction. No more is it a critique, in a general sense or in Kantiansense. The instance of krinein or of krisis (decision, choice, judgment, discernment) is itself, as is all the apparatus of transcendental critique, one of the essential "themes" or "objects" of deconstruction."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion bryter upp modeller
"This is not limited to a linguistico-grammatical model, let alone a mechanical model. These models themselves ought to be submitted to a deconstructive questioning. It is true then that these "models" have been behind a number of misunderstandings about the concept and word of "deconstruction" because of the temptation to reduce it to these models."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.

Dekonstruktion bryter med det negativa förstörandet
"Among other things I wished to translate and adapt to my own ends the Heidggerian word Destruktion or Abbau. Each signified in this context an operation bearing on the structure or traditional architecture of the fundamental concepts of ontology or of Western metaphysics. But in French "destruction" too obviously implied an annihilation or a negative reduction much closer perhaps to Nietzschean "demolition" than to the Heideggerian interpretation or to the type of reading that I proposed."

Jacques Derrida, Letter to a Japanese Friend, 1983.