Hur riksdagsval skapar enpartistat - ickelinjärt VIII
Handlingar producerar spektrum av andra möjliga handlingar. Låt oss kalla detta spektrum av möjligheter för möjlighetsutrymme. Ifall alla tillgängliga möjligheter sprids ut på en yta så får vi alltså ett möjlighetsutrymme. Detta utrymme ger oss ett verktyg att analysera dynamiker som produceras av möjligheter istället för av utförda handlingar. Möjlighetsutrymmet kallas inom matematiken för fasutrymme. Fasutrymme är alltså den rymd av möjligheter som framträder under vissa relationer och förhållanden.
Jag ska här visa hur utrymmet av möjligheter under speciella omständigheter producerar likhet. Hur utrymmet av möjligheter tar bort möjligheterna.
Möjlighetsutrymmet är en förklaring till hur företag som konkurrerar med varandra börjar producera närmast identiska produkter, alltså till hur konkurrens i vissa fall avskaffar konkurrens.
Möjlighetsutrymmet är också en förklaring till hur konkurrerande partier i ett parlament sätter igång och producerar närmast identiska motioner och förslag. Möjlighetsutrymmet förklarar alltså hur konkurrens och parlamentsval tar bort valmöjligheter.
Det intressanta med möjlighetsutrymme är att förklaringen till det som sker kommer från det som inte sker.[1] “Phase space contains not just what happens but what might happen under different circumstances. It’s the space of the possible. … What’s possible depends on what questions you ask.”[2]
Hur konkurrens minskar konkurrensen
I The Collapse of Chaos använder de båda komplexitetsforskarna Cohen och Stewart en badstrand för att enkelt förklara dynamiken i möjlighetsutrymmet.
Tänk på en lång strand och två glassförsäljare. Den ena heter Eva och den andra Rosa. Eva och Rosa konkurrerar med varandra om att få sälja glass till badgästerna. Optimalt för de som badar är ifall Eva och Rosa delar upp stranden i två delar och ställer sig mitt på sin egen del. Då får badgästerna kortast väg att gå för att köpa glass. Den som råkar bada mitt på den smala stranden har lika långt till Eva och Rosa och kan alltså välja vilken som utan att behöva gå längre.
Eva sneglar på alla badgäster och bort mot Rosa. Hon kommer på att hon kan öka sin intäkt genom att dra sig närmare Rosa. Några av Rosas kunder får då närmare till Eva.
Tyvärr får de av Evas kunder som ligger längst ut på yttersidan längre att gå för att köpa glass, men de har inget val, det finns ingen annan säljare åt det hållet.
Dynamiken i möjlighetsutrymmet (phase space, fasutrymmet) gör att de båda glassförsäljarna, Eva och Rosa, till slut hamnar bredvid varandra. Mitt på den långa stranden! Detta är ingen bra lösning för badgästerna som i snitt får gå längre för att köpa glass.
Och den totala försäljningen för Eva och Rosa tillsammans blir antagligen lägre då de som badar längst bort, och har längst att gå i solhettan, struntar i att köpa glass. Men ifall antingen Eva eller Rosa struntar i möjlighetsutrymmet förlorar hon väldigt många kunder till den andre. Ifall de vill sälja så mycket som möjligt och få så mycket vinst som möjligt måste båda dra sig mot mitten. Detta är inte vinstmaximering eftersom de båda sänker sina intäkter när båda ställer sig bredvid varandra. De förlorar kunderna längst ut. De hade fått högre vinst ifall de stannat kvar på sina ursprungliga platser. Men strävan att öka vinsten minskar med tiden vinsten.
Möjlighetsutrymmet skapar en attraktor (gravitation, dragkraft, affekt) som drar både Eva och Rosa mot samma ställe. Denna attraktor ligger alltså mitt på strandremsan.
Attraktorn produceras genom den enkla regeln, eller snarare dynamiken, som uppstår när man kombinerar strävan-att-öka-vinsten och möjlighetsutrymmet på badstranden[3].
Även på andra marknader kan möjlighetsutrymmet leda till en dynamik som gör att man till slut säljer i stort sett samma produkt. Konkurrens sätter i vissa fall igång dynamiker som tar bort konkurrensen. Ibland kallar vi sådana likhets-attraktorer för trender eller mode.
Vi anar här att önskan att få uppmärksamhet i massmedia eller att få så många deltagare som möjligt genom motsvarande trendutrymme skulle kunna få proteströrelser att producera likhet istället för att mångfaldiga kampen.
Hur parlament skapar ’enpartisystem’
Möjlighetsutrymmet i glassexemplet kan även hjälpa oss att förstå hur dynamiken i parlament och i allmänna val kan leda till närmast identiska partier, kanske inte i sina partiprogram men i hur de praktiskt röstar och motionerar i parlamentet.
Möjlighetsutrymmet är en förklaring till då partiblock eller två dominerande partier driver i stort sett samma praktiska politik.
Skillnaderna mellan partierna förstoras givetvis upp av partierna själva men när vi tittar efter upptäcker vi att partierna i omröstningar bara skiljer sig ekonomiskt från varandra med några procentenheter.
Ibland kan dock ett parti eller en politiker motionera om ett helt nytt förslag. Andra kan stödja eller rösta emot det. Men det som tycks vara helt skilda förslag är bara små och marginella. De är ofta så marginella att de egentligen borde beslutas lokalt eller av tjänstemän. I praktiken är det samma politik som drivs av alla partier. Striderna kring de stora reformerna förpassas till en stolt historia, hmm, innan partierna genom möjlighetsutrymmet gjorde sig till kopior av varandra.
’Glassförsäljar-dynamiken’ verkar främst i parlament med två politiska block eller två dominerande partier. När partierna sätter igång dynamiken hamnar alla partier alltså till slut på samma plats.
Skillnaderna mellan parlament blir större än inom
Ett sätt att undersöka ifall denna dynamik verkar i ett parlament är att jämföra systerpartier i olika länder. Dynamiken skulle i så fall leda till att partier i ett parlament liknar varandra mer än vad partierna liknar sina systerpartier i andra staters parlament.
Vi struntar i retoriken och tittar på konkreta motioner och omröstningar. När dynamiken verkar skulle socialister i ett parlament hamna närmare de konservativa i samma parlament än till socialister i andra stater. Samma sak skulle förstås hända mellan konservativa i olika länder.[4] Vissa konservativa partier kämpar för kärnvapen, för rätt till tortyr och mot äktenskap mellan homosexuella. Medan konservativa från andra parlament har motsatta ståndpunkter i samma frågor.
Möjlighetsutrymmet i den här typen av parlamentarisk demokrati kan alltså producera en dynamik som skapar ett skimärt flerpartisystem. I praktiken har vi inget att välja mellan. Det händer när ett visst valsystem sätter igång en dynamik som med tiden tar bort möjligheten att välja. Riksdagsval och parlamentsval kan alltså producera en form av enparti-stater.
Per Herngren
[1] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 202.
[2] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200.
[3] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 205.
[4] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200-2002.
Inlägg
Jag håller helt med om att glasskioskeffekten leder till att partierna i praktiken blir i princip likadana när vi väl är framme vid valdagen.
SvaraRaderaMen det är inte bara negativt. Dels innebär det att politiken blir mindre ryckig än om det vore stor skillnad på riktigt mellan röda och blå blocket.
Men framför allt innebär det att vi faktiskt har möjlighet att påverka med rösten, genom att det blir rimligt att rösta på ett parti med en vågmästarstrategi.
Läs inlägget Demokrati och glasskiosker på stranden
Piratpartiet ställer upp i riksdagsvalet som pågår nu, och är ett verkligt alternativ.
Den här logiken som du skisserar skulle passa väl med ett förslag som dök upp en sen kväll här i Göteborg, nämligen "resident-president". Det enda sättet att skapa dynamik i parlamentarisk politik är att göra utbyten mellan länderna. Vi skulle kunna få mexikanska politiker i Sverige och svenska politiker i Kina osv.
SvaraRaderaSkämt å sido, den här logiken förklarar också varför det kan upplevas som att parlamentariska debatter inom EU-parlamentet kan vara mycket mer vida än de inom sverige.
Det är hedrande att i denna fråga få besök av en eminent piratpartist, Christian, och från en som forskar bl a om tunnlar som ett sätt att undergräva kontroll, Monki.
SvaraRaderaChristian "inte bara negativt", "mindre ryckig än om det vore stor skillnad", "vågmästarstrategi".
Ifall jag förstår glasskiosk-effekten och komplexitet någorlunda så blir nackdelen att 'enfald' skapar en dynamik av tröghet och instabilitet.
Det behövs ett ständigt mångfaldigande av beslut och politiska innovationer för att skapa stabilitet i komplexitet. Ifall partiblocken blir i princip samma så blir även vågmästarpartiet fast i likhets-skapandet: åtminstone ifall det agerar som vågmästare.
Ett sätt att producera komplexitet tycks i glass-kiosk-exemplet vara att mångfaldiga parlamenten.
Ifall organisationer, kooperativ, institutioner organiserar parlament lokalt eller globalt (som i en international ex War Resisters International skulle lösningarna kunna mångfaldigas istället för att enfaldigas. Förutsättningen är att alla dessa parlament lämnar protesten och börjar producera lösningar som de börjar implementera proaktivt. Detta kan statliga parlament klassa som lagligt eller olagligt.
Mångfaldiganet av lösningar kan genom sin ostyrda (ickelinjära) interaktion sinsemellan producera stabila förhållanden (komplexitet) i världen som inte är så tröga som 'centralismen'.
(Jag har skrivit mer om centralismens tröghet i artikel 6 och 7 i denna serie om ickelinjärt.)
Monki: "parlamentariska debatter inom EU-parlamentet kan vara mycket mer vida än de inom sverige".
Intressant, i så fall har inte glass-kiosk-effekten börjat verka i EU. Ifall väljarna inte tänker europeiskt utan globalt eller lokalt kanske det finns ett immunsystem mot glass-kiosk-effekten i EU parlamentet??
Men händer det att mångfaldigandet av lösningar ibland börjar implementeras?
Det skulle kunna finnas en annan (än glasskiosk) dynamik i EU parlamentet ifall majoritets-beslut med tiden producerar en minsta-gemensamma-nämnare attraktor. Det skulle i så fall också producera centralistisk tröghet och enfald. Men det kanske inte hänt än?
Som ni två mycket väl vet så är det ju avgörande i komplexitetsteori, precis som i aktion-nätverksteori, att det inte finns en överordnad dynamik eller system eller regel som vi följer. Det är vårt agerande sinsemellan som producerar dynamikerna och systemen. Det finns inget överordnat som kapitalismen eller samhället eller staten eller globalismen som vi är instängda i. Det finns mängder med handlingar som interagerar och reproducerar mikroeffekter vi kallar stater, organisationer, samhällen och marknader.
En stat är då inte en helhet utan mängder av mikro-stat-handlingar, där smådelarna hegemoniskt representerar 'staten'. Visst finns det resonanser och kompositioner mellan dessa mikro-stat-handlingar. Annars skulle vi ju inte känna igen dem som ex svenska staten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaKonkurransjämförelsen, den som likställdes med stranden med försäljarna Eva och Rosa, den förutsätter att deras kunder vill ha exakt samma produkt. En av försäljarna kunde istället fokusera på en annan sorts glass, kanske sorbé istället? Och situationen hade varit helt annorlunda, den hade varit som den verkliga konkurrensen verkligen är, konkurrensen om kunderna. Med kunderna i fokus så kan dom nu välja vilken försäljare dom vill gå till beroende på deras rykte eller tidigare erfarenhet av glassen dom säljer. Kunder väljer det den tycker om, och eftersom alla människor inte tycker om samma saker så kommer detta få ett mycket intressantare utveckling än den som beskrivs.
SvaraRaderaInte att glömma är ju också, om nu Eva och Rosa klumpar ihop sig på mitten så några kunder blir lidande så kommer ju någon ny aktör komma in på marknaden, när denne ser att behov finns, och tillgodose marknadens behov på utkanten av stranden.
Du har rätt Syphico. Eva och Rosa kan sätta igång en dynamik som gör att de hamnar bredvid. Men sedan konkurrera med helt olika glass. Förutsättningen är dock att de inte sätter igång en liknande möjlighetsutrymmes-dynamik även med glassarna. De stora glassbolagen, bensinbolagen, elektronikbolagen, programföretag etc, sätter ofta igång dynamiker så de till slut producerar i stort sett samma produkt. Detta bör i så fall analyseras på samma sätt som stranden fast möjliga produkter sprids ut till ett möjlighetsutrymme. 99,9 % av möjliga produkter produceras kanske inte för att företagen skapar likhet genom sin konkurrens. Detta gäller självklart inte alla företag. I många fall skapas dynamiker som producerar olikhet. Ofta får vi kombinationer som när olika sorters öl och drinkar innovativt utvecklas men att sedan de stora pubarna producerar likhet i utbud.
SvaraRaderaHmm nu utgår man här iofs från en cynisk föreställning om att det enda politiska partier kan vilja är att vinna val. Jag kommer att tänka på Zizek och cynismen, samt Marcuse och det endimensionella tänkandet.
SvaraRadera1: Varför ska vi se på politiska partier som varor? Varför kan vi inte tänka att människor kan gå samman av en vilja att förändra samhället?
2: Varför missar vi alla de som inte röstar pga att politiken inte angår dem? Jag talar inte här om medvetna röstskolkare, jag talar om människor på samhällets botten som känner att ingen jävel bryr sig om dem. Det är ju där politik måste byggas.
Kanske är det så att vi inte kan skapa andra politiska alternativ för att hela världen talar om för oss att det inte går?
Folk skriker efter politik som betyder något. Utrymmet att ta det är enormt. Om man faktiskt vågar ha en politik som betyder något.
Det är så man hackar möjlighetsutrymmet och tvingar de i mitten att flytta sig närmre en själv. Men då gäller det ju att inte vara så dum i huvudet att man tror att man vinner på att anamma samma politik som alla andra.
Hej Klara! Senast vi sågs var väl Pirate Bays tingsrättsrättegång. Det var kul! I tingsrättens café skapades piratöar av kreativitet.
SvaraRaderaTack för din analys och reflektion! Jag håller med om flera saker. Här är några funderingar:
Klara: "utgår man här iofs från en cynisk föreställning om att det enda politiska partier kan vilja är att vinna val"
Nja, det är snarare en dynamik bland miljontals andra dynamiker. I vissa sammanhang kan dynamiker börja slita och dra och bli kraftfulla. Men det finns alltid andra dynamiker som konkurrerar med, eller stärker, varandra.
Med två block, två stora partier som vill vinna val så skapar denna 'enpartidynamik' med tiden en stark gravitation. Men den kan inte användas som förutsägelse, snarare för att i efterhand förstå varför partierna röstar i stort sett samma i parlamentet med några få procentenheters skillnad.
Men det finns självklart andra dynamiker som med tiden börjar skapa gravitation, ex:
*Tröghet i parlamentet-frustration/lättja/uppgivenhet-ineffektivt parlament.
*Bli accepterad och respekterad av innepolitikerna inom det egna partiet-rädsla för att sticka ut-enfald istället för mångfald inom partier.
Klara: "Kanske är det så att vi inte kan skapa andra politiska alternativ för att hela världen talar om för oss att det inte går?"
Jag tror politiken mångfaldigas hela tiden. Politik är att ta beslut som berör gemensamma saker. De som utför politik (politiker) blir då Volvo, Google, forskare, bostadsbolag.
Men även folkrörelser, torrentsajter, etc tar ju beslut om det gemensamma och blir därmed politiska subjekt (politiker).
'Staten' är bara en grupp organisationer (kommun, parlament, lag, militär etc) bland mängder med andra organisationer som tar politiska beslut om det gemensamma.
Proaktivt civil olydnad, postprotest, queer, feministiska beslutstekniker m fl är spännande eftersom de tydligt gör dem själva och oss till politiker (politiska subjekt).
Proteströrelsens nej-sägande och 'vara emot' pekar ut regeringar som subjekt och aktörer och fråntar oss vårt ansvar som politiska subjekt. Då får man illusionen att politiker främst finns inom stat och kommun.
Tja, det var väl inte så mycket invändningar utan mer öppningar inspirerade av din text.