Motstånd i blivande eller axiomatik - Deleuze & revolution I

I en serie artiklar visar jag hur Gilles Deleuze vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till.

I A Thousand Plateaus gör Deleuze och Guattari upp med en kraftlöshet som driver in politisk kamp i återvändsgränder. I trettonde platån (kapitlet) lyfter de fram den skarpa åtskillnaden mellan kamp i blivande och kamp i axiomatik[1]. Det är kamp i blivande och aktualiserande som ger möjlighet till revolutionära förändringar. Axiomatisk kamp skapar istället kraftlöshet.

Axiomatisk kamp kan förstås som hävdande och krävande. Den kan hävda mänskliga rättigheter, kvinnlig rösträtt, stopp för ett krig eller rätt till mat och husrum. Axiomatisk kamp är viktigt, enligt dem, men den når alltid en punkt där den går in i en återvändsgränd. Det axiomatiska har svårt att lösa problem.

Deleuze och Guattari betecknar den axiomatiska kampen som impotent. Om jag läser dem rätt ska impotens förstås som makt oförmögen att producera — en kraftlös makt. Idag känns impotens som en något sliten och förlegad metafor. Dessutom producerar den en sexistisk idealbild av ett potent motstånd. Deleuze och Guattari såg dock inte impotens som metafor utan som en faktisk egenskap hos axiomatisk kamp.

Axiomatisk kamp ska inte uteslutas helt. Den pekar på en annan kamp. Axiom fungerar som index: utpekande av något annat. Axiom manifesterar därmed ett gap mellan de två formerna för kamp: Å ena sidan skapas flöde och blivande, och å andra sidan hävdas axiom: protest, krav och anspråk.

Om vi använder blivande och axiomatisk på motstånd knyter de an till två begrepp jag lanserade i ”Postprotest” (2005): proaktivt motstånd respektive reaktivt protestmotstånd. Jag betonade skillnaden mellan att initiera den förändring man vill ha gentemot att reaktivt säga nej till det man inte vill.

Axiomatisk och blivande knyter också an till de gamla motståndsbegreppen indirekt och direkt aktion. Direkt aktion är handlingar som börjar lösa problemen. Och indirekt aktion är handlingar som inte löser något men som kräver att någon ska göra det.

Per Herngren
2009-02-23, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

---

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 520.

Välkommen på rättegång och Hopp & Motståndfestival

31 mars-1 april 2009

Saab Microwave Blivande² Plogbill ställs inför rätta 1 april för att ha hamrat på krigsradar och Saab Microwaves testanläggning i somras 24 och 26 juni 2008.

Välkommen på rättegång och Hopp & Motståndsfestival! Se schema och vägbeskrivning för hela festivalen nedan.

Rättegången är till för att bygga motståndssamhällen och få igång nya avrustningar. Därför finns det inga åhörare i en plogrättegång. Det handlar om att koppla ihop motstånd och rättvisa, bygga och sätta fart. Enligt Nietzsche är vi alla lagstiftare.

På knytkalaset kvällen innan rättegången inleder biologen Adam Brenthel med reflektion om vad en motståndsgrupp kan lära av biologins och kroppens motstånd.

Läs mer om plogbillsaktionen och kopplingen med Deleuzes blivande-filosofi. Anmäl dig till knytkalaset eller hela Hopp & Motstånd.

Rättegången, plogbillsaktionen och Hopp & Motståndsfestivalen är ett samarbete mellan Blivande² Plogbill, Deleuze forskarseminarier i Göteborg, Fikonträdet Svenska Freds Göteborg Rosa Huset, Kristna Freds Smeder.

Tisdag 31 mars

13:00 Åtalade träffas Rosa Huset
18:00 Hopp & Motstånds-Knytkalas Rosa Huset, Presentationsrunda
19:00 Adam inleder samtal: Vad kan en motståndsrörelse lära sig av biologins ”motstånd”? (bl a utnyttja nischutrymme, kaskader, motstånd mot motstånd)
20 Äta och mingla.

Onsdag 1 april

9:00 Frukost Rosa Huset
10 Göra rättegången till blivande rättvisa
10:30 Delar upp i stöd (rättegångsförstärkare) och åtalade
11:25 Åker buss och spårvagn mot Mölndals Tingsrätt
12:30 Mingel med dricka och tilltugg i Mölndals Tingsrätt
13 Rättegång Mölndals tingsrätt, Södra Vägen 25, vid Heden
Ca 15 Posträttegångs-reflektion på Café Condecco Avenyn (lätt lunch, rättvisemärkt kaffe, soja-latte)
17 Fortsätter till pub på Avenyn

Författarkurser våren och sommaren 2009

Författarkurserna jag håller på Folkuniversitetet i Göteborg vänder sig till den som vill träna metoder och tekniker för att berätta: Hur skriver man litterära reportage, noveller eller romaner? Hur gestaltar man istället för att förklara för läsaren? Hur undviker man perspektivsvaj? Hur gör man karaktärer och relationer levande? Hur bakar du in miljön i handlingen? Under kursen väljer du själv om du vill arbeta med skrivövningar eller med en egen novell eller roman.

Anmäl dig här till Författarkurserna
Läs kursprogrammet

Våren och sommaren 2009

• 28 feb-1 mars - Grundkurs, nivå 1
• 28-29 mars - Bygga spänning, nivå 1 och 2
• 25-26 april - Grundkurs, nivå 1
• 9-10 maj - Dialog och karaktär
• 7-10 juli - Grund-Fortsättning, nivå 1-2, Fyra dagar
• 15-16 augusti - Grundkurs, nivå 1

Film om att sitta i kvinnofängelse för civil olydnad

”Nothing but the truth” (2008) är en bra hollywoodfilm om en kvinna som sitter i fängelse knappt två år i USA för civil olydnad. Filmen bygger på en sann historia.

Filmen tar upp olika makttekniker och strafftekniker som används mot kvinnan av åklagare, poliser, fängelset, äkta make och vid ett par tillfällen även av hennes advokater. Men den tar också upp betydelsen av principer, stöd och uthållig solidaritet för att orka med fängelsetiden.

Filmen kan laddas ner här!

Frys ut de jobbiga - självhjälp VI

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Här i sista artikeln prövar jag en analys som inte direkt finns hos Aspelin.

Självhjälpsrörelsen lär ut att vi genom ett harmoniskt utbyte får energi och kraft från andra människor. Detta överordnas andra värden. Vi måste ”göra rent bland våra sociala relationer”[1]. För att må väl måste vi rensa bort relationer som inte ger energi och behålla de relationer som ger energi.

Det här innebär att personer med sjukdomar, depressioner, problem, missbruk eller de som är fattiga och hemlösa behöver uteslutas ur vår gemenskap. Åtminstone om de inte ger oss något! Möjligtvis kan några av dessa ge oss energi under välgörenhetsarbete, när vi får ut energi av att hjälpa dem. Fast de jobbiga får inte tränga sig på och stjäla ens kraft.

Fascism kan definieras som att låta ett enda värde överordnas alla andra värden. Klassisk fascism sätter folket och nationen före värden som mat till de hungrande, hem till hemlösa, solidaritet med fattiga, rättvisa åt de förtryckta och demokrati för de som berörs. Fascismen avskaffar medmänniskan och ersätter henne med folket.

I den radikalaste delen av självhjälpsrörelsen lär man ut att man ska dra sig undan dem som tar min kraft. Personlig välgång och utveckling blir det överordnade värdet. Detta utesluter effektivt de som inte passar in. Här skapas en maktteknik som liknar den klassiska fascismen. Detta ska inte läsas som att självhjälpsrörelsen är fascistisk som helhet, utan som att en fascistisk maktteknik förökar sig och smittar delar av rörelsen.

De tärande, de som inte tillför något, som inte ger mig (nationen) något, de fryses ut från min gemenskap (samhället). I den del av självhjälpsrörelsen som är smittad av denna fascism avskaffas medmänniskan och man ersätter henne med jagets behov och utveckling.

Per Herngren
2009-01-22, version 0.1.1

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 37.

Självkontroll och instrumentalism - självhjälp V

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.

Självhjälpsrörelsens livsfilosofi försätter individen i projektläge[1], menar Thomas Johansson i sin Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Individen ”behöver utveckla sig själv. Framgång kan både ges en materiell som en mental sida”[2]. ”Drivkraften kommer från individen själv”[3], och individen bestämmer själv om hon vill vara lycklig[4]. ”Vem du än må vara är det en följd av dina egna val och något du bär ansvar för”[5].

Jaget görs till objekt. Ett objekt som ska utvecklas. Jaget måste drivas framåt av en stark längtan efter att vara aktiv och växa som människa[6]. Jaget instrumentaliseras. När jaget görs till objekt för sig själv kan jaget kontrolleras.

Enligt Martin Buber har vi en vilja att hävda att det är jag som utfört det här, eller att det är jag som gjort det där. Detta kallar Buber för upphovsmannadriften. Jag hävdar att det var jag som diskade i morse eller att det var jag som skrev den här texten.

Denna upphovsmannadrift tillhör tingens värld. Enligt Buber har vi inte en drift att hävda att det var jag som tillverkade den där personen, eller att det var jag som gjorde henne till den hon är. Men i självhjälpslitteraturen underställs både jaget och omvärlden upphovsmannadriften. Instrumentalismen förvandlar oss till ting.

I vissa delar av självhjälpsrörelsen leder detta till artisteri — jag är konstnären i mitt liv. I andra fall leder det till ren teknokrati, alltså instrumentalism[7]. Jaget blir både producent och produkt.

”Än en gång är din attityd helt avgörande! Det enda du behöver göra är att omprogrammera det du säger till dig själv.”[8] Och Dave Pelzer ger oss rådet: ”Lägg ner tid och energi på att verkligen investera i din viktigaste tillgång: dig själv”[9].

Men jaget blir inte bara ett ting i självhjälpsrörelsen. Den tar ett steg till och omvandlar jaget till en ägodel[10]. Jaget är skapat av mig själv och jaget är helt och hållet mitt. Ingen annan får lägga sig i! Jaget förvandlas därmed till ägandets det[11]. Det jag äger.

En självhjälpsförfattare vittnar: ”Jag har tränat mig själv till att ta ägandeskapet över min kreativa kraft genom att se varje livserfarenhet som en möjlighet att växa och lära.”[12]

Här får vi låna Erich Fromms kritik mot modernismen: Självhjälpsrörelsen förvandlar ”allting — också det egna jaget — till ting att äga och bruka”[13].

 

Våra medmänniskor förtingligas — objektivering

Det är inte bara jaget som görs till verktyg. Även omvärlden förvandlas till instrument. ”Du skapar den respons du får från omvärlden.”[14]

Relationer och bekantskaper förtingligas! Allt kan göras ”till objekt för individens målmedvetna handlingar.”[15] Vänner och bekanta görs om till nätverk — till saker och ting som kan exploateras! Martin Buber menar att vi ser en gradvis ökning av förtingligade relationer[16]. Vänner och gemenskaper görs om till varor, till nytta som ska exploateras. Självhjälpsrörelsen rättfärdigar detta genom argumentet att exploateringen är tänkt att ske ömsesidigt, man ger och tar. Gemenskap och vänner stöps om till byteshandel i harmoni.

Självhjälpsrörelsens ”idealmänniska är sig själv närmast och behöver inte omgivningen annat än som medel för sitt personliga projekt”[17]. Varje situation blir ett medel för jaget: En självhjälpsförfattare berättar stolt hur han använder allt som händer till sin egen utveckling. I varje situation frågar han: ”Hur kan jag använda denna situation för att göra mig till en bättre människa?”[18]

Per Herngren
2009-01-19, version 0.1

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006, 79.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 21.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 36.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 32.
[5] Refererat av Wayne W Dyer, Älska dig själv. Eller: Inte sämre än man gör sig. Stockholm: Forum, 1980, s 14, från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 92.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 98.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 59.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 78.
[9] Dave Pelzer, Att hjälpa sig själv. Om hoppet, modet och lyckan, Stockholm: Månpocket, 2005, s 110. Från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 97.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 83.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 100.
[12] Cheryl Richardson, Stand up for your life. A practical step-by-step plat to build inner confidence and personal power, London: Bantam Books, 2003, s 51, citerad från Aspelin s 92.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 87.
[14] Philip McGraw, Angelägenheter. Finn ditt autentiska jag. Symposion, 2004, s 91, citerat från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 50.
[15] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 81.
[16] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 67.
[17] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 87.
[18] Cheryl Richardson, Stand up for your life. A practical step-by-step plat to build inner confidence and personal power, London: Bantam Books, 2003, s 51, citerad från Aspelin s 92.

Kärlek ersätts med självkärlek - självhjälp IV

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.

Eventuell kärlek till andra är egentligen en äkta kärlek till sig själv. Solidaritet och medmänsklighet ersätts med egot. Den som sitter fast i en destruktiv omgivning kan ta sig samman och bryta sig ur den[1]. Den som hävdar att hon är förtryckt eller hotad får svaret att det egentligen handlar om henne själv. Det gäller bara att skapa en positiv självkontroll och förbli positiv.

Var och en är utrustad med det hon behöver för att kunna fullfölja sin uppgift här på jorden.[2] Hon behöver ingen annan.

Aspelin menar att självhjälpslitteraturen skapar en allsmäktig människa[3]. Ytterst är det hon själv som bestämmer. Att vara sig själv blir att vara sig själv nog.

Vårt ansvar berör främst oss själva och våra egna handlingar[4]. Den fria människan är hänvisad till sig själv. Den gemensamma moralen och solidariteten ersätts med det subjektiva, med den egna upplevelsen av den andre.

Det här innebär att självhjälpsrörelsen motarbetar den sfär som existerar mellan människa och människa. Den andre blir något som bara existerar inom mig själv. Min nästa reduceras till min egen upplevelse av den andre[5]. Kärlek är inte en kärlek till något radikalt annat än mig själv, till den som kan störa och göra mig ledsen: Kärlek förvandlas till självkärlek.

Per Herngren
2009-01-10, version 0.1

 

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 91.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 45.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 50-51.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 57.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 76.

Solipsism: Världen är jaget! - självhjälp III

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.

Självhjälpslitteraturen utgår från en åtskillnad mellan en ”yttre” omvärld och en ”inre” omvärld[1]. Det som räknas är individens inre verklighet. Inom den radikala delen av självhjälpsrörelsen skapas därmed en paradox: Dualismen mellan det yttre och det inre övergår till en monism: Det yttre handlar egentligen bara om min egen attityd[2]. Det yttre är bara min upplevelse av omvärlden. Självhjälpsrörelsen förvandlar därmed ”yttervärlden till en spegling av ditt inre tillstånd”[3]. En av självhjälpsförfattarna John Gray använder just spegelmetaforen. Den ”värld du lever i är faktiskt en spegelbild av ditt inre tillstånd”[4].

När världen är lika med individens upplevelse kallar vi det solipsism. Världen reduceras då till en subjektiv upplevelse. ”Ditt sätt att uppleva världen och de situationer som du drar till dig eller dras till ger en bild av din inre värld.” ”Till syvende och sist är det individens attityd som bestämmer hur och vad hon ska känna.”[5]

Solipsismen ersätter osäkerheten, överraskningen med självkontroll. Fascinationen med att upptäcka hur ickeavsedda, aldrig tidigare skådade verkligheter, växer fram runt omkring oss, ersätts med rätt attityd. Sårbarhet ersätts med upptränad och kontrollerad upplevelse av omvärlden. Världen blir bara vår upplevelse av den. Det gäller därmed att uppleva världen rätt!

Allteftersom du återvinner förmågan att bestämma hur du ska uppleva din värld, förändras sättet världen berör dig. Allt finns i ditt sinne, det är det enda som räknas[6]. ”Självkärlek betyder att du älskar dig själv — den kräver inte kärlek från andra. Det finns inget behov av att övertyga andra. Ett inre godtagande av det egna jaget är helt tillräckligt. Detta har inget som helst att göra med vad andra anser.”[7]

För den radikala självhjälprörelsen inträffar saker och ting inte längre. Inget kan träffa oss.

Per Herngren
2009-01-08, version 0.1

 

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 49, 51.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 79.
[3] John Gray, Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har, Brombergs Bokförlag, 2000. Citerat från Jonas Aspelin, 2008, s 49.
[4] John Gray, Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har, Brombergs Bokförlag, 2000. Citerat från Jonas Aspelin, 2008, s 53.
[5] Jonas Aspelin, 2008, s 37.
[6] Jonas Aspelin, 2008, s 50.
[7] Wayne W Dyer, Älska dig själv. Eller: Inte sämre än man gör sig. Stockholm: Forum, 1980, s 58, från Jonas Aspelin, 2008, s 98.

Medvetande går före handling - självhjälp II

I en serie texter tar jag upp makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Jag utgår från Jonas Aspelin genomgång av människosynen: Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008.

Gnosticismens filosofi utvecklades i relation till nyplatonism. Gnosticismen tror på en dualism mellan kropp och ande, och den hävdar att insikt föregår handling. Högre medvetande ska leda till handling.

Den självhjälpsrörelse Jonas Aspelin studerat är starkt gnostisk. Tanken formar ens liv[1]. Tankarna ses som magneter. Positiva tankar drar till sig det positiva. Negativa drar till sig det negativa. ”Det är viktigt att vara medveten om vem man är och ta ansvar för sina handlingar.”[2] Eller så formuleras det: ”För att bli lycklig och framgångsrik fordras det att du hela tiden är medveten om vem du är och vill vara, vad du gör och vill göra”[3].

Den som är olycklig hon ”tycker inte om sig själv, står inte i kontakt med sig själv”[4]. Hon har bara sig själv att skylla. Det som krävs är gott självförtroende, att man tänker positivt och att man ”är övertygad om att man kommer att lyckas med det man företar sig”[5].

Vissa delar av självhjälpslitteraturen visar hur man genom positiva tankar, insikter och gott självförtroende får ökad materiell välgång. I andra böcker ses det materiella som yttre hot gentemot självet. Jaget och självet förandligas och ställs i motsats till det materiella.

Per Herngren

2009-01-04, version 0.1

 

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 50.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 37.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 34.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 97.

Bara det inre är äkta - självhjälp I

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, analyserar Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans undersökning för att upptäcka makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.

Självhjälpsböckerna ger oss budskapet: ”vänd dig inåt och förverkliga dig själv”[1]. Enligt Jonas Aspelin verkar rörelsen ”för en demontering av den mellanmänskliga sfären”. Därmed skapas en dualism mellan ”en personlig insida — vilken står i förbund med en andlig kraft — och en opersonlig utsida. Människan förlorar sig själv om hon vänder sig utåt utan att stå i kontakt med sitt inre”.

Dualism tänker inte mellan. Dualismen skapar ett inre jag vilket är skilt från det yttre. Det inre och det yttre ses som motpoler. Det ”finns ett motsatsförhållande mellan ’det inre’ och ’det yttre’ i människans liv”[2].

Antingen kontrollerar andra oss eller så kontrollerar jag mig själv. Kontrollen ligger antingen hos samhället eller hos individen, i yttre omständigheter eller i jagets inre[3].

Befrielse är att vända sig till ett inre äkta jag. Det inre undertrycks av det yttre. Det måste därför befrias från det yttre.

Det äkta jaget är inte riktigt autentiskt och äkta ifall det påverkas av det yttre, av andra personer, av det materiella, av saker och ting[4]. Det är bara det opåverkade innersta som anses riktigt äkta. En oupplyst människa ”avskärmas ifrån sig själv genom att uppehålla ett falskt utanpåverk”.

För självhjälpsrörelsen gäller det att söka sitt ”inre, autentiska jag”[5]. ”Autenticitet handlar … om kontakten mellan ego och ett inre väsen.”[6]

Det autentiska handlar därmed inte om det mellanmänskliga och det gemensamma. Det handlar inte heller om gemenskap och möten mellan människor. Autenticitet kan därför inte sökas i motståndet, i solidariteten med förtryckta eller i kampen för rättvisa. Autenticitet måste sökas i jagets inre.

Samhället underkuvar vårt autentiska jag

Självhjälpsrörelsen konstruerar en världsbild där samhället gör oss ofria[7]. Befrielsen från samhället är att finna — och även motsatsen att utveckla — sitt inre jag.

Här utförs flera operationer samtidigt: Samhället ses som helhet, en gigantisk container som låser oss inne och underkuvar oss[8]. Samhället ses som det stora, omslutande. Vi tänks befinna oss inuti samhället. Att föreningar, kollektiv, arbetslag och organisationer bildar samhällen suddas ut.

Då samhällena i plural, i sitt mångfaldigande, ersätts av Samhället, en gigantisk sfär, suddas relationerna mellan samhällena ut. Det blir därmed svårt att koppla ihop samhällen, koppla om dem på nya sätt eller koppla loss dem.

Men det är inte bara samhället som bildar en container. Även jaget görs till en container. Jaget har ett inre. Och detta jagets inre behöver befria sig från det yttre.

För självhjälpsrörelsen är befrielsen från samhället inte att skapa nya samhällen. Omvärlden kan inte befria dig! Omvärlden vill bara att vi ska anpassa oss och bli fogliga[9].

Jaget görs till en container med sitt egna innehåll. Ytterligare en operation utförs här: Jaget individualiseras och blir atom — en egen helhet. En helhet som är hel i sig. Istället för att ses som komplex person — med olika personligheter — görs hon till individ (in-divide, icke-delbar från latinets individúus)[10]:

Idealt behöver jaget ”ingen annan”[11]. Målet för självhjälp blir därmed självtillräcklighet.

Personen suddas ut och ersätts av individen. Hon rycks genom atomiseringen bort från kopplingar och gemenskaper som är viktiga delar av hennes personlighet.

Personlig utveckling blir ett maktverktyg för denna atomisering. Jaget formas till ”en inre sammanhållen enhet — och hon blir samtidigt alltmer separerad från omvärlden”[12].

Våra relationer och gemenskaper ska inte utvecklas — det är jag som ska utvecklas. Det innebär att personlig utveckling används för att avpersonifiera jaget.

Låt oss sammanfatta: Inom självhjälpslitteraturen som Jonas Aspelin analyserat finns det inte utrymme för att gemenskapen — de relationer och samhällen vi är del av — också skulle kunna vara del av oss[13].

Gentemot denna människosyn visar Jonas Aspelin att relationer alltid är del av både jaget och personligheten. Om individen isolerar sitt jag från sina relationer och det mellanmänskliga produceras främlingskap snarare än gemenskap[14]. Individualismen inom självhjälpsrörelsen blir därmed en uppsättning maktverktyg som ska ge självkontroll. Men därmed hotas individen själv.

Per Herngren

2008 12 31, 0.1

 

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 29-31.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 45-46.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 21.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 48.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 66.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 71.
[9] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 72.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 88.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 86.
[12] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 68.
[14] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 79-80.

Plogbill stämd efter hamrande på krigsradar

Pressmeddelande 2008-12-10

Med var sin hammare avrustade Ulla Røder och Per Herngren från plogbillsgruppen Saab Microwave Blivande² Plogbill, 26 juni 2008, kupolen till en krigsradar samt en del av Microwaves test-anläggning i Mölndal. Plogbillsgruppen greps efter att under en halvtimme hamrat på krigsradar samt planterat fikon inne på krigsfabriken. Även en forskargrupp deltog men blev inte gripna eller stämda (se pressmeddelande nedan från 26 juni).

10 december fick Per Herngren stämning till Mölndals Tingsrätt.

— Från idag får jag möjlighet att åberopa vittnen att Microwaves eldledningssystem användes i Irakkriget. Jag ska försöka bevisa att civil olydnad och  direkt avrustning av vapen därmed blir en plikt enligt internationell lag. När företag eller stater deltar i olagliga krig blev det i och med Nurnbergprinciperna medborgarens skyldighet att ingripa, hävdar Per Herngren.

(Nurnbergrättegångarna hölls efter andra världskriget och dömde i folkrättsbrott.)

Åtalet mot Per Herngren är olaga intrång. Mål nr B2761-08

Ulla Røder från Danmark meddelar att hon blev åtalad i november för samma plogbillsaktion. Varför Per Herngren fick stämningen 10 december är oklart. Möjligtvis försvann han en månad i tingsrättsbyråkratin men blev återfunnen under någon hög.

Läs mer. Se bilder från plogbillsaktionen.

När ickevåldsträning blir oanvändbart

I en sporttidning jag läste i väntrummet inför ett sjukbesök skrevs det om forskningen kring koncentrationsträning för elitidrottare. Olika undersökningar hade visat att rena koncentrationsövningar, affirmationsövningar etc, inte har någon stärkande effekt på focus under tävlingar.

De rena koncentrationsövningarna hade låg överföringsgrad.

Om man blev bra på dem innebar det bara att man blev bra på dem - inte att koncentrationen ökade under tävlingarna. Det som däremot fungerade, enligt undersökningarna, var att under den normala träningen för sin sport dessutom träna koncentration.

Denna sport-forskning skulle möjligtvis kunna stärka den inriktning inom ickevåld som menar att övningarna under ickevåldsträning ska ligga nära ”verkligheten”. Att utveckla indirekta och orealistiska övningar för ickevåld skulle ha låg överföringsgrad. Precis som Gandhis devis målet är medlet så ska man öva sig på att leva det liv och det samhälle man vill leva. Genom övning blir man bra på det man övar; det blir inte så många andra effekter.

Övningar under ickevåldskurser för att medvetandegöra deltagare skulle då bli slöseri med deltagarnas tid. Medvetandeövningar kan till exempel vara ett dilemma som deltagarna ska lösa, ett spel eller en pedagogisk uppgift. Istället för att träna tekniker går medvetandeövningar ut på att frambringa en aha-upplevelse, en insikt hos deltagarna. Medvetandeövningar plockar ut individen från verkligt förtryck och politik, från det gemensamma, och gör om ickevåld till individuella egenskaper: om bara individen blir medveten så ändrar hon sitt beteende. Tanken är att förändring börjar hos individen inte i det gemensamma.

Därmed blir ickevåld en maktteknik som döljer vad politik, lydnad, makt och motstånd egentligen handlar om: Vad som sker mellan oss! Hur vi fungerar ihop! Vilka innovationer, färdigheter och överenskommelser som behövs! Hur vi stödjer varandra och ger varandra utrymme!

Detta ligger i linje med Mearleau-Pontys och Bourdieaus forskning om disposition: Kroppslig kunskap som inte sitter enbart i det egna huvudet. Utan lika mycket i kroppen, situationen, positionen och relationerna mellan varandra. Disposition är alltså inte individuella kunskaper som vi lär in och bär med oss. Disposition är kunskaper som bara finns när vi kopplar ihop oss och arbetar tillsammans.

I sin bok om manlig makt kritiserar Bourdieau medvetanderörelsens tro att ökat medvetande skulle skapa förändring. Under sjuttiotalet skapade man medvetandegrupper som genom samtal om fattigdom, könsroller, föräldrarskap skulle skapa förändring. Bourdieau kritiserar tron att könsordning skulle ändras bara man blev medveten om genusproblematiken. Sjuttiotalets medvetandegrupper blev en återvändsgränd.

Däremot blir dagens queer-rörelse mer intressant. Här testar och prövar man nya ordningar. Det finns inget indirekt linjärt tänkande att det ena leder till det andra. Queer är snarare ickelinjärt. Genom att plugga ihop sig i molekyler, plugga ut, och plugga ihop på nya sätt så skapas förändring mer direkt. Queer har därmed stora likheter med den variant av ickevåldsträning som i Gandhis anda experimenterar med olika tekniker och lösningar för att innovativt utveckla färdigheter som gör det möjligt att leva det samhälle vi vill leva. Den här formen av ickevåld handlar om att finslipa och experimentera med nya demokratiformer, pröva styrkan och svagheterna hos olika tekniker för att ingripa vid våld och förtryck.

Det har skett en hel del forskning de senaste tjugo åren som om den togs på allvar skulle förändra ickevåldsträningen så den blev mer realistisk och relevant. Det tål att reflektera vidare på!

Per Herngren

Publicerad i Fredsnytt 2008

Välkommen på grundkurs Proaktivt Konfliktingripande!

Maximalt åtta är välkomna att delta på Grundkurs i Proaktivt Konfliktingripande Om att leva det samhälle man vill ha, lördag och söndag 17-18 januari 2009, utanför Göteborg. Kursen tar bland annat upp nya radikala tekniker och former för demokrati. Och hur man ingriper vid konflikter och övergrepp. Avgiften är subventionerad och det blir strax under halva priset. För de som vill veta mer och förbereda sig inför kursen finns anmälan och texter här.

Tre månaders fängelse för avrustning av Haubitz 77B

Vid lunchtid, 12 november, föll domen för Catherine Laska och Pelle Strindlund: Tre månaders fängelse och 220 000 kronor i skadestånd för att de den 16 oktober avrustade haubitsdelar på BAE Systems Bofors i Karlskoga.

Läs mer! Se filmer! Och läs berättelserna från häktet!

Hamrarna som användes för att avrusta vapnen. Effektivitetsanalys: Man ser att det är metall eller smideshammare - inte snickarhammare som skulle gått av när man smider på metall. På ”baksidan” är alla tre hamrarna spetsiga. Den sidan används för att oskadliggöra vapen med hård metall.

Makt utan makthavare - Nietzsche-Deleuze VII

Befallningen förutsätter att den andre inte är tvingad eller totalt underkuvad. Befallningen är i Deleuzes läsning av Nietzsche ”ett erkännande av att den absoluta makten hos motståndaren inte blivit besegrad, införlivad eller upplöst”[1]. Att befallningen behöver befalla och hävda sig befäster att den andre inte är totalt underkuvad, makten har inte övergått till tvång. Det är möjligt att bli olydig.

Makt och tvång utesluter därmed varandra. De kan kopplas och de kan båda generera varandra. Men de är särskiljande. Tvång används på den man inte har makt över. Man skulle inte spärra in den som lyder. Därmed ska vi inte tro oss upptäcka den största makten i förtrycket eller i härskandet. Dessa visar snarare att makten är begränsad eller håller på att förloras.

Vilja till makt

Deleuze läser Nietzsches ”vilja till makt” som viljan att producera[2]. Inte som en vilja att ha makt[3]. Deleuze preciserar viljan och visar att det handlar om att producera producerande, inte att skapa något statiskt och färdigt. ”Viljan” får en viktig funktion i Nietzsches filosofi. Den blir en filosofi om viljan att producera, inte om viljan till produkten eller resultatet.

Viljan till makt är en process, en kraft[4] inte något som uppnås, innehas eller ägs. Viljan att producera blir aldrig makthavande. Den är en ständig process utan annat mål än det som produceras. Resultatet är alltså skapandet inte något annat som orsakas i en mystisk påverkan-kedja.

Hindrande eller skapande makt

Både det negativa hindrandet och det positiva skapandet är makter. De återproducerar därmed sig själva. De är autopoietiska, självskapande. Blivandet är immanent, inte transcendent. Blivandet kommer från företeelsen själv, det är inte orsakat utifrån. Både det skapande och det negativa är alltså självskapande, och båda ska ses som makt.

Den negativa makten hindrar. Negativa makter ska ses som immanenta. De är inte orsakade utifrån och de är inte en del av en linjär orsaks-kedja. Protesten och hindrandet ska ses som självskapande verksamheter.

Då upptäcker vi en överensstämmelse mellan det hindrande motståndet och den förbjudande lagen. Både det motstånd som hindrar och den härskare och den lag som förbjuder producerar negativ makt. Makt som stryper skapandet. Sittblockaden hindrar en verksamhet, exempelvis en vapentransport. Ett lagförbudet producerar förbud mot skapande[5]. Det finns många skillnader mellan sittblockader och lagförbud, men med hjälp av Nietzsche kan vi se en grundläggande likhet. Det negativa skapar negativitet.

Nietzsche föreslår att vi istället ska övergå till att skapa skapande. Detta innebär inte att vi accepterar det destruktiva och det negativa: att skapandet blir ett komplement till hindrandet, att de skulle kunna försonas. Vi kan inte uppnå balans mellan protest och skapande. Vi får aldrig låta protesten försonas med skapandet. Bejakandet av livet är inte positivt tänkande, bejakandet är en hård och långa kamp[6]. Skapandet innehåller alltid förstörelse. Förstörelse av det negativa. Det negativa måste handgripligt konverteras, omvandlas och bli skapande[7]. Här visar Nietzsche på nödvändigheten av ett handgripligt och skapande motstånd som faktiskt griper in och förstör det negativa. Förstörelsen måste dock vara faktiskt skapande för att inte ramla in i negativitet.

Per Herngren
2008-11-11, version 0.1

- Detta är sjunde artikeln om Nietzsche och Deleuze

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 85.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 223.
[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 8.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 98.
[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[6] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 265.
[7] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 262.

Värderingslinje som maktteknik

Analys av värderingsövningar (Spectrum, Barometer) som hölls under Nonviolent training exchange WRI Bilbao, Spanien, 2008-10-27. Detta är en första delrapport från tränarutbytet.

I oktober deltog jag i ett ickevåldstränarutbyte i Spanien. Tränare från stora delar av världen utbytte tekniker med varandra. Där fanns tränare som deltagit och tränat ickevåld i flertalet kända krig och förtryck runt om i världen under de senaste tjugo åren. Nedan har jag gjort en maktanalys av värderingslinje som en nordamerikansk tränare visade oss. Värderingslinje är vanlig i Sverige, och den går ut på att man ställer sig utmed en linje från vägg till vägg. Ena väggen representerar ”håller med helt” och andra väggen ”håller inte alls med”. Min metod för maktanalys är inspirerad av Judith Butler och Michel Foucault.

 

Makttekniker under värderingsövningarna

1. Majoritetsskapande: Övningarna visualisering på ett effektfullt sätt majoriteter och majoritetsuppfattningar. Folk klumpade ihop på värderingslinjen. Enstaka personer befann sig i andra ändan eller utspridda utmed värderingslinjen.

2. Avvikare synliggörs. Ovanstående majoritetsdominans gjorde att värderingslinjen konstruerade avvikare och avvikelse.

3. Åsikt och person blandas ihop. Eftersom folk ställer sig utmed en värderingslinje (alternativt i fyra hörn) blir det svårt att värja sig mot att person och åsikt blandas ihop. Detta bryter med Gandhis tanke att skilja på sak och person.

4. Mobb-teknik – att dra sig undan: När någon uttalade sig så uppmanades andra att dra sig närmare eller dra sig bort från den som talade. Detta var tänkt att visa ifall man höll med den som talade eller inte. Avståndstagande blev obehagligt synliggjort. Deltagare började dra sig undan när vissa pratade. När mer än tre började dra sig undan skapades en mobb-känsla. Vi var mellan 20 och 30 under övningarna. Jag uppfattade det som att åtminstone tio procent synliggjorde avståndstagande för att dessa skulle representera flertalet. För att mobb ska skapas måste dessutom de övriga vara passiva åskådare. Mobb är inte helhet utan representation.

5. Mobb-teknik – att göra handtecken. Några deltagare använde handtecken för avståndstagande eller medhåll när folk pratade. Genom speciella handtecken visade de att de inte höll med; eller att de höll med. När flera personer visuellt visade avståndstagande skapades en mobb mot den som talade. Det blev tydligt att folk tystnade när de upptäckte den visuella mobben.

6. Karismatisk övertalning: När övningsledaren frågade varför man ställt sig på olika platser utmed värderingslinjen passade flera deltagare på att karismatiskt predika för oss andra. Istället för problem-fördjupning övergick värderingslinjen till övertalning.

7. Ickevåldshegemoni. Ideologiska ord som holistic, empowerment m m, förutsattes vara tränargruppens gemensamma värde och helhetssyn på ickevåld. Vid några spännande ögonblick höll övningarna och samtalen på att producera värde (i motsatt till att värdera). Då använde flera deltagare, och även övnings-underlättaren, hegemoniska begrepp som fastställde vad som var viktigt med ickevåld. Under övningarna blev det svårt att undergräva hegemonin. Värdeskapande och innovativt nyskapande avbröts av värdering och fastställande. Hegemoni förstås här som att delen representerar helheten, en viss grupp fastställer vad som är ickevåld.

8. Värderingarna i övningen sägs inte ut öppet. De byggs in i hur övningen utformas och hur frågorna ställs.

9. Omöjligt att säga emot kursledaren: ”It is no right and wrong here.” Övningsledaren (underlättaren) redovisade inte sina egna åsikter. Detta gjorde det svårt för deltagarna att säga emot de värderingar som fanns inbyggda i övningen, i frågorna och i hela seminarie-kontexten.

10. Storgruppsdiskussion hindrar dialog: Storgruppsdiskussionerna efter varje övning gav bara möjlighet för några deltagare att uttala sig. Storgrupp hindrade effektivt en dialog mellan deltagarna.

11. Kvasidemokrati skapar dominans. En kvasidemokrati skapades genom att alla kunde lägga sig i alla frågor när som helst. En övning kunde avbrytas mitt i när någon tog upp en organisationsfråga. Detta innebar att några få dominerade och undergrävde arrangörernas och övnings-underlättarnas auktoritet. Idealet om direkt-demokrati fick underlättarna att tillåta att några få avbröt och tog upp sina hjärtefrågor inför alla. Ett antiauktoritärt ideal skapade därmed dominans. Självvalda informella ledare bildades. Ett tydligt exempel blev när förtroendet för de två inhyrda tolkarna undergrävdes då deltagare inför hela gruppen lade sig i hur man skulle arrangera tolkningen, hur radiosändarna skulle sända tolkningen till våra mottagare etc.

12. Sortering av deltagare. Värderingslinjen fungerar som urvalsteknik för att se vilka man kan ha förtroende för eller inte: Frågorna i värderingslinjen rörde synen på människovärde, samt ifall man kunde använda våld och liknande. De blev därmed effektiva sorteringstekniker för att urskilja vilka som man kunde ha förtroende för och bjuda in till aktioner och arrangemang. Värderingsfrågorna sorterade också deltagarna utifrån erfarenhet: vilka som var redo för ickevåld, vilka som var genomtänkta och vilka som inte hade kommit lika långt som andra.

 

Tekniker för att motverka makt

Det fanns flera tekniker som övningsledaren använde för att motverka makt:

1. Turordning: Övnings-underlättaren lät inte samma person uttala sig två gånger. Det blev därmed svårare för några att dominera gruppen.

2. Spektrum av värderingar: Namnet på några av värderingsövningarna var spectrum vilket uppfattades som ett positivt ord. Idealet var mångfald av åsikter. Namnet motverkade därmed lite av dominans-effekten av själva övningen.

3. Övnings-underlättaren berättade att hon använt smågrupper hemma i USA för att diskutera varje fråga på värderingsövningen. Detta såg hon som fördel gentemot storgruppsdiskussionen hon just använt på grund av tidsbrist.

4. Övnings-underlättaren var noga med att ge ordet till folk från olika kön. Jag fick uppfattningen att hon medvetet också försökte ge ordet till tränare från både nord och syd.

 Per Herngren

2008-11-07, version 0.1