När ickevåldsträning blir oanvändbart

I en sporttidning jag läste i väntrummet inför ett sjukbesök skrevs det om forskningen kring koncentrationsträning för elitidrottare. Olika undersökningar hade visat att rena koncentrationsövningar, affirmationsövningar etc, inte har någon stärkande effekt på focus under tävlingar.

De rena koncentrationsövningarna hade låg överföringsgrad.

Om man blev bra på dem innebar det bara att man blev bra på dem - inte att koncentrationen ökade under tävlingarna. Det som däremot fungerade, enligt undersökningarna, var att under den normala träningen för sin sport dessutom träna koncentration.

Denna sport-forskning skulle möjligtvis kunna stärka den inriktning inom ickevåld som menar att övningarna under ickevåldsträning ska ligga nära ”verkligheten”. Att utveckla indirekta och orealistiska övningar för ickevåld skulle ha låg överföringsgrad. Precis som Gandhis devis målet är medlet så ska man öva sig på att leva det liv och det samhälle man vill leva. Genom övning blir man bra på det man övar; det blir inte så många andra effekter.

Övningar under ickevåldskurser för att medvetandegöra deltagare skulle då bli slöseri med deltagarnas tid. Medvetandeövningar kan till exempel vara ett dilemma som deltagarna ska lösa, ett spel eller en pedagogisk uppgift. Istället för att träna tekniker går medvetandeövningar ut på att frambringa en aha-upplevelse, en insikt hos deltagarna. Medvetandeövningar plockar ut individen från verkligt förtryck och politik, från det gemensamma, och gör om ickevåld till individuella egenskaper: om bara individen blir medveten så ändrar hon sitt beteende. Tanken är att förändring börjar hos individen inte i det gemensamma.

Därmed blir ickevåld en maktteknik som döljer vad politik, lydnad, makt och motstånd egentligen handlar om: Vad som sker mellan oss! Hur vi fungerar ihop! Vilka innovationer, färdigheter och överenskommelser som behövs! Hur vi stödjer varandra och ger varandra utrymme!

Detta ligger i linje med Mearleau-Pontys och Bourdieaus forskning om disposition: Kroppslig kunskap som inte sitter enbart i det egna huvudet. Utan lika mycket i kroppen, situationen, positionen och relationerna mellan varandra. Disposition är alltså inte individuella kunskaper som vi lär in och bär med oss. Disposition är kunskaper som bara finns när vi kopplar ihop oss och arbetar tillsammans.

I sin bok om manlig makt kritiserar Bourdieau medvetanderörelsens tro att ökat medvetande skulle skapa förändring. Under sjuttiotalet skapade man medvetandegrupper som genom samtal om fattigdom, könsroller, föräldrarskap skulle skapa förändring. Bourdieau kritiserar tron att könsordning skulle ändras bara man blev medveten om genusproblematiken. Sjuttiotalets medvetandegrupper blev en återvändsgränd.

Däremot blir dagens queer-rörelse mer intressant. Här testar och prövar man nya ordningar. Det finns inget indirekt linjärt tänkande att det ena leder till det andra. Queer är snarare ickelinjärt. Genom att plugga ihop sig i molekyler, plugga ut, och plugga ihop på nya sätt så skapas förändring mer direkt. Queer har därmed stora likheter med den variant av ickevåldsträning som i Gandhis anda experimenterar med olika tekniker och lösningar för att innovativt utveckla färdigheter som gör det möjligt att leva det samhälle vi vill leva. Den här formen av ickevåld handlar om att finslipa och experimentera med nya demokratiformer, pröva styrkan och svagheterna hos olika tekniker för att ingripa vid våld och förtryck.

Det har skett en hel del forskning de senaste tjugo åren som om den togs på allvar skulle förändra ickevåldsträningen så den blev mer realistisk och relevant. Det tål att reflektera vidare på!

Per Herngren

Publicerad i Fredsnytt 2008