Maktstrukturer är handlingar – Karen Barad IX
Strukturer agerar. Handling
och struktur står inte i opposition till varandra. En struktur, hos Karen Barad,
blir därmed inte en stor extern ordning som kontrollerar handlingarna. Struktur
är istället en typ av handling vi skulle kunna kalla för ”ordnande” eller ”strukturerande”.
Karen Barads bryter med
uppdelningen handling och struktur. Denna fristående text analyserar vad hennes teori om struktur innebär för motståndet mot maktstrukturer som kön, klass, nationalism och etnicitet.
Struktuerandet måste agera för att bli struktur. Alla
handlingar är dock inte struktur. Struktur är en speciell typ av handling genom
att den faktiskt genomför sig själv. Struktur är alltså en performativ
handling. Den blir det den gör. Mål och medel blir ett.
Det innebär därmed att en struktur kan misslyckas. Och att
vi kan tränga undan och ersätta den med andra strukturer, andra struktureranden.
Struktur är att strukturera med varandra
På en bilväg skulle man kunna tänka sig att vita linjer strukturerar
bilarnas körande åt ena eller andra hållet. Eller så hjälper de vita linjerna vissa
bilar att köra av vägen, in på en annan väg.
Men bilarna är också med och strukturerar vägen genom att
köra åt ena eller andra hållet, genom att agera tillsammans med de vita
linjerna. En struktur måste bli ett samagerande för att bli struktur.
Karen Barad vidareutvecklar Foucaults teori om strukturer.
Struktur är i Foucaults teori inte externa till handlingarna. Struktur är att
ordna och strukturera tillsammans. Struktur är att relatera sig: “structures
are not an external set of relations but ‘force relations immanent in the
sphere in which they operate’ (Foucault 1978).”[1]
Aktör strukturerar om
Aktör förstås som det som skapar skillnad. För Barad sker detta
genom medagerande, genom sammanflätning. Det är en helt annan förståelse av
aktör än den som förstår aktör som påverkan, att påverka något annat. För Karen
Barad medverkar aktörer. De verkar sällan på något annat, något som skulle vara
ett rent objekt, en ren mottagare.
Aktörer kan ändra strukturer.
Men det gör aktörer bara genom att bli strukturer, genom att bli en del av
strukturerandet: “agency – rather than being thought in opposition to
structures as forms of subjective intentionality and the potential for
individual action – is about the possibilities for changing the configurations
of spacetimematter relations.”[2]
Motstånd mot kön, etnicitet, nationalism och klass
Kön, sexualitet, etnicitet och klass är inte stora externa
system som styr vårt handlande. De är snarare en typ av handlande: Handlande
som särskiljer. Handlande som över- och underordnar.
Strukturer kan bli väldigt stabila och kraftfulla genom att struktureranden
kan hamna i resonans med varandra.
Ett strukturerande kan vara med och strukturera sig själv, och det
kan även vara med och strukturera andras strukturerande.
Olika varianter av könanden (kläder, personer, träd, blommor,
stilar, parning, födande, ord, grammatik, beteenden) kan hamna i resonans och
förstärka varandra. Det är alltså inte så att bara biologin, eller att bara
språket, könar.
Könanden hamnar också i resonans med struktureranden som ras,
etnicitet, nationalitet, familj, hushåll, platser och klass. Indier och
afrikaner kan feminiseras. Krig kan maskuliniseras samtidigt som stater
feminiseras. Dessa olika struktureranden kan förstärka varandra och ibland
undergräva varandra.
Motstånd mot maktordningar är att bli ordning, att bli ett
ordnande. Motstånd mot maktstrukturer är ett ordnandets makt att ordna sig
själv, och samtidigt ordnandets makt att tränga undan och ersätta det där andra
ordnandet, det som man gör motstånd mot.
Per
Herngren
2012-10-30,
version 0.1
Referens
Karen Barad, Meeting the Universe
Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning,
[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics
and the entanglement of matter and meaning, London : Duke University Press, 2007, p 229.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics
and the entanglement of matter and meaning, London : Duke University Press, 2007, p 230.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar