Språk och materia bortom dualism – Karen Barad X

Föreställningen om en dualism mellan språk och materia skapar två ytterlighetspositioner som gärna reducerar vad som händer åt det ena eller åt det andra hållet.

Språkkonstruktivism skulle vi kunna kalla den ena sidan. Den menar att vi inte kan relatera till den rena materian. Vi kan bara uppfatta och tala om saker och ting. Genom att använda språk och teorier producerar våra språkhandlingar mening för oss, en stol får en viss mening genom att vi bestämt att det är en stol. En extrem variant kallas solipsism: världen är bara vår subjektiva uppfattning eller upplevelse av den.

Traditionell realism kan vi kalla den andra sidan av dualismen. Den menar att saker och materia agerar oberoende av hur vi använder språket. När vi pratar om saker och ting så gör pratandet inget med materian. Pratandet blir då bara påståenden, representationer, fakta, vetenskaplig metod och spekulation. Det kan vara helt tokiga påståenden eller så är det rimliga och sanna påståenden.

Tittar vi riktigt noga på dessa två ytterligheter upptäcker vi att de nästan säger samma sak.

Språk och materia bortom dualism

Queermaterialisten Karen Barad visar tillsammans med kvantfysikens fader Niels Bohr hur mätinstrument, dikter, teater, diskurser, stenar, dragningskraft, resonanser är likvärdiga materiella handlingar.

När stenar i vattnet slipar på varandra, eller när en sten och en borrmaksin, eller en sten och en konstnär, medagerar med varandra så ska detta förstås på samma sätt. De agerar med varandra. De producerar tillsammans något speciellt, något som inte fanns innan. Detta medagerande kallar de för fenomen.

Världen blir för Barad och Bohr därmed inte dualistisk. Den kan inte reduceras till mekanik eller till språk. “Bohr’s point that apparatuses are productive of the phenomena they measure is not to be understood as some idealist claim that reality is a product of human concepts. On the contrary, Bohr insists that the reason why theoretical concepts matter to the results produced is that concepts are specific material arrangements.”[1]

Materia agerar meningsfullt och diskursivt

Karen Barad reducerar inte mening och diskurs till språkhandlingar. Stenar, molekyler, vindar och dragningskrafter agerar meningsfullt. Därmed skulle jag vilja lägga till att saker och ting dessutom har möjlighet att agera obegripligt. Mening ger möjlighet till meningslöshet.

Eftersom saker och ting agerar meningsfullt kan deras agerande ofta, eller möjligtvis alltid, översättas till andra meningsfulla handlingar som dragningskraft, cirkulation, simulationer, dans, matematik, dikter, diskussioner och teorier.

“Discursive practices are the material conditions for making meaning. In my posthumanist account, meaning is not a human-based notion; rather, meaning is an ongoing performance of the world in its differential intelligibility.”[2]

Materia är aktörer snarare än substans

Materia agerar och skapar mening. Materia är därmed aktör mer än substans: “matter does not refer to a fixed substance; rather, matter is substance in its intra-active becoming – not a thing but a doing, … agency. Matter is a stabilizing and destabilizing process of iterative intra-activity.”[3]

Aktör och subjekt är agerande snarare än egenskap

Radikal politisk teori kan ibland peka ut förtryckta, kvinnor, flyktingar och fattiga som aktörer. På så sätt vill man visa att dessa inte kan reduceras till objekt eller offer. De är inte bara objekt eller offer för ”makten”. De ska ses som aktörer.

Detta räcker inte för Karen Barad. Man kan egentligen inte bara vara aktör: “agency is a matter of intra-acting; it is an enactment, not something that someone or something has.”[4] Aktör blir därmed knutet till den och det som är med och medagerar, och till själva agerandet. Det handlar därmed inte så mycket om att man är författare till sitt liv, att det skulle vara jag som skapat mitt liv.

Om jag läser henne rimligt så är aktörskapande och objektskapande sammantrasslat i ett medagerande. I en teori kan detta trassel analyseras. Men att generellt reducera vissa till aktörer och andra till objekt blir tokigt.

Val och ansvar

Inom vissa föreställningar tänker man sig att en aktör är ensam ansvarig för sina val och för konsekvenserna av dessa val. Karen Barad visar att sådana situationer inte existerar. Vi är alltid medaktörer. Det går inte att agera ensam, det går inte att vara helt ensam ansvarig för något.

Denna ansats blir intressant när man analyserar konflikter, härskande, krig och förtryck. En fallgrop vore att skylla vad som händer på offret. Men inte heller det går ifall Karen Barads medagerande stämmer.

Karen Barads analys av aktör och ansvar bejakas delvis i domstolar. Domstolen dömer dem man har bevis mot. Medbrottslingar som inte ställs inför rätta kan bejakas utan att de påverkar straffet. Det kanske inte finns bevis. Domstolar kan dessutom justera straffet på grund av tvångstankar, omständigheter, missförstånd, rykten, illusioner och andra saker som spelat roll.

Agerande som inte reduceras till kapitalism eller kön

Karen Barad reducerar inte människors handlingar till kapitalismen, barndomen, trauman, kontexten, könet eller könsmaktsordningen.

Däremot kan vi medagera tillsammans med vår barndom, kapitalistisk profitjakt, manlighet, kvinnlighet, män, kvinnor, könsdelar. Genom att se dessa som jämlika aktörer upptäcker vi ojämlikhet och märkligheter. Dominans, ordning och queerande av ordningar blir därmed inte resultat av Systemet utan snarare medagerande och systematiskt medagerande. Tja, även dominans kan bli en aktör som faktiskt undergräver de som dominerar. Förtryck kan börja agera mot förtryckaren. Och även radikalt motstånd kan agera mot motståndsrörelsen.

Handlingar blir subjekt. Och subjekt blir objekt.

“We are responsible for the cuts that we help enact not because we do the choosing (neither do we escape responsibility because ‘we’ are ‘chosen’ by them), but because we are an agential part of the material becoming of the universe. Cuts are agentially enacted not by wilful individuals but by the larger material arrangement of which ‘we’ are a ‘part’.”[5]

Karen Barads queermaterialism innebär att vi inte kan bli rena aktörer och att saker inte kan bli rena objekt. Politiskt behöver vi medagera med djur, växter, materia och ting. Vi behöver hitta sätt att samarbeta som gör att vi tillsammans kan producera den politiska mening och det politiska agerandet vi vill leva. Som vi vill leva tillsammans.

Per Herngren

2012-11-10, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 334.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 335.

[3] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 336.

[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.