Protest mot det negativa gör det positivt
Minus gånger minus blir plus. Detta gäller i vissa fall även det politiska. Nej mot ett nej förvandlar nejet till ja. En protest mot negativitet förvandlar det negativa till det positiva skapandet. Till det etablerade som protesten protesterar mot. Protesten pekar ut och återinsätter det etablerade som etablerat.
Negativitet som egentligen är ganska maktlöst kan genom andras protester på så sätt få makt. Protester mot exempelvis homofobi genererar makt till homofobin.
Det geniala med queer är att det queerar, det negerar inte. Samma gäller hacktivism, performativ feminism, Gandhis ickevåld och andra produktiva interventioner.
Per Herngren
2012 11 19, version 0.1.1
Bilaga
Egentligen är det slutresultat som blir positivt. Så ifall protesten "vinner" så blir protesterandet det etablerade, det positiva skapandet. I båda fallen byggs samhällen upp av negativitet, produktion av ickeskapande.
Inlägg
Ge mig exempel! Hur queera homofobi?
SvaraRaderaOch varför vill din blogg att jag ska bevisa att jag inte är en robot? Herr cyborg?
Hej Lisa!
SvaraRaderaDet finns en robotofobi och cyborgofobi hos Blogger. Jag har försökt queera Blogger men jag lyckas inte så bra. Själv är jag väldigt attraherad av cyborgar!
Din första fråga: Jag har ingen bra idé på hur man kan queera homofobi förutom möjligen rollspel.
Jag blir inte själv upphetsad av homofobi men jag vet ju att många andra blir det, så något kinkigt rollspel där en spelar homofob kanske skulle kunna bli en ny trend?
Jag tror att många som ägnar sig åt homofobi gör det på ett queert sätt. Homofobi handlar ju mycket om fantasier om alla "konstigheter" som "andra" utför. Ifall homofober blir upphetsade av det så är det väl ok?
Mer intressant är väl att fixeringen hos homofober på att berätta konstigheter ger en del intressanta uppslag som ingen av oss tänkt på innan. En del uppfinningar och idéer inom queer kommer säkert från homofober.
Möjligen gömmer det sig en homofob och en heterofob och en cyborgofob inom oss alla. Fast det är väl svårt att komma ut ur garderoben med det.
Paula berättar om, och analyserar på ett intressant sätt, homofobin på en salsa-kurs. Hon knyter an till min bloggartikel här och diskuterar möjligheten att queera danskursen.
SvaraRaderaOm jag förstår henne rätt har hon flera verktyg att queera själva kursen. Men svårigheten är hur man queerar danslärarens bedyrande om att han inte är bög. Och flera deltagares skrattande varje gång detta sker.
Intressant är att det tycks som att själva salsan queerar dansläraren. Han protesterar flera gånger mot vad salsan gör med honom.
Hans protest hade väl slagit tillbaka på honom om det inte hade varit för deltagarnas skrattande. Skrattandet fungerar som resonanslåda. Kraften i homofobin kommer från skrattet, inte från läraren. (Lydnaden är problemet, inte ledarna. H D Thoreau)
Förmodligen är det så att några skrattar för att dansläraren är pinsam. Trots att någras skratt är nervös protest så får det funktionen att stärka homofobin.
http://paulaciosa.blogspot.se/2012/11/plus-ganger-minus-blir-plus.html?m=1
Intressant det där med att salsan queerar dansläraren. Särskilt som att han vanligtvis verkar i en kultur där dansen är en självklar del. Jag kan inte tänka mig att han står och bedyrar för sina kollegor i Havanna att han inte är bög när de tränar på vissa dansmoment. Det måste ju ha uppstått i mötet med vår kultur.. Hm..
SvaraRaderaTack för din bloggartikel!!
SvaraRaderaÄr det ok att jag funderar lite queer-sociologiskt kring detta? (Varning för viss högtravande queer-akademi alltså. Teoretisk-känsliga personer bör inte läsa vidare.)
Salsa är nog (bland annat) en uppsättning rörelser och tekniker som lär både män och kvinnor fjollighet. (Fast manlig och kvinnlig fjollighet särskiljs)
Om jag begriper den show-salsa jag sett på tv i olika länder i latinamerika och i USA (och även i Sverige) så rör sig salsa-"män" mellan fjollighet och machismo på intrasslade sätt. Fjollighet och machismo blir därmed inte varandras motsats.
Antagligen använder din lärare jag-är-inte-bög-signaler därhemma vilka han inte vet hur han ska översätta här i Göteborg. Han har inte hunnit lära sig motsvarande signaler. Då tar han istället till talhandlingar, han säger det högt istället. Jag är inte säker men jag funderar om detta möjligen gör honom mer sårbar här. Trots, eller till och med tack vare, hans bedyranden så queeras han ännu mer.
Skämtande splittrar sig: Han skämtade ju om att han inte var bög. Det skulle kunna begripas som en försonande process, alltså en process som inte bara behöver vara negativ. Judith Butler har en intressant analys av de svärmar av tv-komedier i USA som de senaste åren lyfter fram bögar, och driver både med bögar och med homofobi. Hon analyserar det som heterons sätt att hantera sina egna motsägelser. Ett annat sätt att hantera sina motstägelser är skapandet av rättigheter. Heteron gör sig själv stabilare med sådana metoder.
Konservativa och homofobiska motsägelser hotar alltmer heteron. Homofobi hotar heterons stabilitet.
Under dessa motsägelsefulla och försonande processer blir homo eller queer inte passiva offer. Det produceras mängder med sprickor och öppningar för motstånd och queerande. Vad som händer är inte givet.
Tja, det gäller att queera vidare alltså ...
Hmm, det här med kultur ...
Kultur blir ju knepigt utifrån den postkoloniala kritiken:
1 Kultur är handlingar i pluralis snarare än singularis. Det går inte att prata om en kultur, inte heller om "deras kultur".
2 Kultur är inte stora sfärer eller gigantisk containrar (som skulle kunna innehålla, contain). Ingen kan därför befinna sig i en kultur eller komma från en kultur.
3 Min användning: Det finns miljarder kulturer. Och de finns utspridda över hela världen. (Ta ex golfkulturerna: Det finns säkert tiotusentals golf-kulturer.)
Det kan dock finnas intensiteter som gör att man får för sig att det skulle kunna finnas "en" kultur på en viss plats.
Tack för en mycket intressant text och efterföljande diskussion som jag kommer att få anledning att återvända till.
SvaraRaderaRent spontant håller jag med dig om att vi har en tendens att reflexmässigt förenkla bilden av våra meningsmotståndare. Det här fenomenet återkommer ständigt i debatten kring SD och jag ställde häromveckan frågan "Vilket parti talar till SD:s väljare på ett sätt som får dem att släppa de främlingsfientliga idéerna och känna förtroende för samhället?" på Twitter.
I sin iver att distansera sig själva (och sina varumärken) från SD, glömmer övriga partier att inkludera SD:s väljare i dem man talar TILL och inte bara OM. Dessutom fastnar man i SD:s problemformulering "ansvarsfull invandringspolitik", istället för att belysa de VERKLIGA konflikterna som snarare handlar om klass och ekonomiska maktstrukturer.
Vad gäller ditt resonemang om negativitet kontra queer kommer jag att tänka på de rasistiska demonstrationerna i Salem under 2010-talet där vi motdemonstranter hetsade och skrek antifascistiska slagord med minst samma hatiska frenesi som skinnskallarna i fackeltåget uppvisade. Under min tid i SAC föreslog jag halvt på skämt att vi borde sätta upp ett kram-tält på torget i Rönninge och bjuda in rasisterna en i taget, spela stillsam musik för dem och ge dem en ordentlig kram tills de mjuknar. Låt mig säga att det röstades ned på ett tidigt stadium. ;)
Ärligt talat hade jag ibland svårt att se skillnad mellan de unga arga män som demonstrerade på AFA-sidan och de diton som gick i det rasistiska fackeltåget. I mina ögon hade de mer gemensamt än vad som åtskilde dem. De ideologiska överbyggnaderna tycktes snarast utgöra sekundära strategier att hantera den förtvivlade ilskan och besvikelsen.
Jag tror att schablonisering och "hatpropaganda mot hatarna" främst fungerar isolerande och hämmar nyrekrytering bland grupper som inte är lika marginaliserade som dem hatet riktar sig mot. Varför upplever SD ett behov av att avgränsa sig mot rasister och nazister? Jag tror att det kompakta motståndet mot rasistisk och nazistisk retorik är en viktig del av förklaringen till det. Deras strävan att nå acceptans bland bredare väljarskaror gör det omöjligt för dem att husera dessa extrema idéer, åtminstone offentligt.
Förenklingar gäller även enklare vardagsrasistiska fenomen, som betraktas som uttryck för bristande begåvning snarare än maktutövning. Häromdagen hade jag och Tanvir en intressant dialog kring en antirasistisk seriestripp i Aftonbladet, som jag delvis tycker speglar det här fenomenet.
Under min tid som medlem i Livets ord fick jag själv uppleva hur det var att tillhöra en radikal grupp som av omvärlden betraktades som spetälsk. Jag vill minnas att motståndet - särskilt det som byggde på lata förenklingar och missförstånd - bara bidrog till att svetsa oss samman och göra oss än mer radikala. Ingen hade kunnat marginalisera mig bort från Livets ord, eftersom det var mitt utanförskap som drev mig in i det sammanhanget från början.
I lumpen (ja, Gud ville att man skulle dö för sin nation! ;) ) träffade jag icke-kristna vänner som med uppriktig nyfikenhet och medmänsklig omsorg ställde initierade och kritiska frågor, som jag hade hjälp och glädje av i min frigörelseprocess från kyrkan flera år senare.
Slutligen: Jag hoppas att det är möjligt att se människorna bakom det rasistiska hatet, utan att förlora maktperspektivet och överpsykologisera.
Christofer, väldigt öppna och bra berättelser. Och suverän analys! Det vore förmätet av mig att försöka lägga till något till det du skrivit så jag säger bara: amen!
SvaraRadera