31 december 2012

Fängelse är aktör i motståndet – civil olydnad queerar straff

Fängelser tusenfaldigar kraften hos civil olydnad. Hos Gandhi blir detta mystiskt. Var kommer denna kraft ifrån? Karen Barads queermaterialism gör dynamiken mellan fängelse och civila olydnad mer begriplig. Civil olydnad och fängelser samarbetar med varandra, de förvandlar varandra.

Med Barads queermaterialism kan vi undersöka hur straff, fängelser, rädslor, maktmedel, relationer, vänskap, organisationer, motsättningar, visioner, misstag, erfarenheter, torg, rum, celler, prylar, ägande, kläder, kroppsdelar, banklån, lönearbete blir medaktörer i motstånd och makt. De är alla medaktörer som producerar och förändrar makt, underordning, förtryck, motstånd och befrielse.

Queer är ingripande i en ordning. Att göra den underlig och märklig. Queer är att onormalisera. Queer är inte protest eller negation. Det är faktiskt skapande, det är förverkligande av något underligt, av något som attraherar oss snarare än påverkar och styr oss. Queer drar i oss istället för påverkar.

Karen Barads queermaterialism undersöker hur alla inblandade saker medverkar. De agerar med varandra. Med hjälp av varandra. Och tack vare varandra. Saker ingriper och ändrar ständigt på varandra. De agerar tillsammans, med och mot varandra.

Fängelser queeras av motstånd

Genom att trappa upp olydnaden så att fängelse blir en del av motståndet queeras fängelset. Fängelset börjar agera. Fängelset medagerar med den fängslade befrielsekämpen. Fängelset börjar samarbeta. Fängelset gör motstånd.

Fängelsemurar är vanligtvis inverterade. Det håller lydiga medborgare och ickemedborgare fängslade i lydnaden. Fängslade i rädslan för straff, beroende och sårbarhet.

De som fängelserna inte lyckas hålla fängslade i lydnaden utvisas av domstolar utanför lydnadens trygga fängelse. Eller de utvisas till ”innanför” murarna, som man säger i vardagsspråket. Detta ”innanför” ska upprätthålla illusionen av att vi som är fängslade i lydnaden inte är de egentliga fångarna, de som är fångar är ju de andra, de som sitter ”innanför” murarna.

Fängelset queerar motståndet

Genom att göra cellen till hem. Till kreativ arbetsplats. Till intensivt center för politiskt motstånd. Så hamnar detta hem, denna familj, denna arbetsplats, detta motståndscenter, i resonans med den politiske fången. Resonans är ömsesidig förstärkning 1+1+1+1=1000.

Fängelset blir inte längre negation. Fängelset blir inte hindrande. Fängelset blir inte det som blockerar den olydiga kreativiteten. Fängelset blir inte längre protest mot laglösheten. Fängelser blir istället produktivt skapande.

Queerade fängelser befriar samhällen. Och de blir själva befriade samhällen. Fängelser blir retreatgårdar, kloster, hälsohem, bostad, hem, familj. Fängelser bygger nya familjer, syster- och broderskap. Queerade fängelser bygger ansvar, moral, solidaritet, gemenskap, vänskap, närhet, erotik, trohet, begär, befrielse.

Queerade fängelser bygger solidaritet med de som underordnas, med de som trängs bort, med de som kriminaliseras. Fängelser bygger samhällen av jämlikhet, demokrati, socialistisk egendomsbefrielse, feministisk intervention, ickevåldsligt ingripande.

Queerade fängelser intervenerar i det politiska. Det politiska kan inte längre neutraliseras genom underordning, lydnad, tyckande, opinion, medvetande, information. Fängelser som queeras med civil olydnad materialiserar befrielse. Fängelser befriar oss, och vårt myller av samhällen, från politisk fångenskap.

Per Herngren
2012-12-31, version 0.1.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Mohandas Gandhi, Collected works of Mahatma Gandhi, volume 41 och 51, 1999.


Bilaga: Från Gandhi till Karen Barads queera kvantpolitik

Mohandas Gandhi drar politiken ur den mekaniska världsbilden. Mekanisk politik är linjär. Den föreställer sig att en aktion påverkar regeringen eller opinionen. Gandhis brytning med mekaniska föreställningar sker på olika sätt. Gandhi lyfter bland annat fram en rekursiv politik där målet förverkligas i varje aktion. Mål och medel blir ett. Med feminism och queerteori har Judith Butler och Karen Barad lanserat motsvarande teorier runt performativitet, där handlingen faktiskt förverkligar sitt mål.

Läsningen av Gandhi, och ibland Gandhi själv, ramlar dock gärna tillbaka in i mekanisk politik där fängelset skulle äga en politisk kraft som antas påverka politiken. Detta är en linjär föreställning om politik (orsak-verkan, påverkan-politisk effekt).

En mekanisk förståelse av fängelse i civil olydnad tillskriver fängelserna en mystisk kraft. Fängelser gör den politiska aktionen åtminstone tusen gånger effektivare. Men hur? Skulle fängelser innehålla någon sorts fetischistisk kraft som civil olydnad kan utvinna?

Karen Barads  queermaterialism gör Gandhis motstånd mer begripligt. Det handlar inte om en mystisk politisk kraft hos fängelser. Politik är inte linjär politisk påverkan med kraftfulla medel, med medel som har någon mystisk, magisk kraft. Politik handlar istället om medverkan. Kraften förstås därmed som ömsesidigt samverkande, ex som resonans, affekt, dragningskraft, gravitation och kaskader.

Fängelse ger politisk kraft

Gandhi visar att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete i frihet: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined.”[1]

Gandhi queerar fängelset

Gandhi queerar gång på gång både fängelse och straff. Hen förvandlar fängelser till medaktörer i motståndet. ”must have the inner conviction that disobeying is a duty and imprisonment for disobeyance not a task but a matter of joy.”[2]


Fotnoter



[1] Mohandas Gandhi, ”Interview to the press”, januari 27 1931, The Collected works of Mahatma Gandhi, volume 51, 1999, p 73-74.
[2] Mohandas Gandhi, ”Letter to Urmila Devi”, 1928, The Collected works of Mahatma Gandhi, volume 41, 1999.

24 december 2012

Antireduktionism räddar förklaringarna

En del förutsätter att antireduktionism avfärdar alla förklaringar, avfärdar alla försök att reducera något till något annat. Det är snarare så att antireduktionism räddar reduktionen, förklaringarna, från reduktionismen.

Reduktionismen lyfter fram en eller flera förklaringar och suddar ut det myller av förklaringar som verkar. Istället för att bejaka hur förklaringar kan vara med och göra sig självständiga och samtidigt samverka så reduceras alla dessa svärmar av förklaringar till en eller ett par förklaringar.

Hur förklaringar kan vara med och göra något oförklarigt! Hur förklaringar kan vara med och göra något till aktör! Hur förklaringar kan vara med och göra något självständigt! Det blir obegripligt i reduktionismen.

Per Herngren
2012 12 24, version 0.1


Referens
Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

22 december 2012

Forskningsobjekt gör motstånd

I forskning används åtminstone två metoder för att ta kontroll över sina objekt:

1 Objekten underordnas hypotes, problem eller teori. Objekten tvingas därmed falsifiera och bekräfta den värld undersökningen är med och skapar. Genom upprepning producerar forskning självgående motorer, projekt, som rullar vidare på till synes oförutbestämda vägar.

2 Objekten underordnas annan aktör. Genom att förklara objektet blir förklaringen aktör. Och objektet reduceras till förmedlare. Förklaringen (den egentliga aktören) kan vara en logik, individuell eller kollektiv, som strävan efter lycka eller klassintressen. Eller en identitet som homofob, rasist, preferens eller genus. Eller så kan den egentliga aktören gömma sig bakom objektet, som den kausala orsaken: gener, marknaden, makten, systemet eller kapitalismen. Detta kallas reduktionism eller bort(om)förklaring.

När ett objekt gör motstånd, när det börjar samverka med forskare och andra, så blir det subjekt. Det bidrar med något oväntat tillsammans med andra som bidrar. Det samverkar. Det kan inte reduceras till sig själv eller till något annat. Det är vare sig själv nog eller helt underställd.

Objektets bidrag är alltid oförklarligt, annars skulle ju bidraget egentligen komma från förklaringen. Aktör är därmed det som inte kan förklaras eller kontrolleras.

Olika förklaringar kan dock vara mer eller mindre jämlika bidragsgivare tillsammans med forskningsobjektet. Samverkan och samarbete är trassligt.

Förklaringarna kan bidra till att göra objektets oförklarighet möjligt. Göra aktörskap möjligt. Självständighet kommer från ömsesidigt motstånd, motsträvig samverkan, inte från självet. Själv är aldrig självt.

Per Herngren
2012 12 22, version 0.2


Förklaring som aktör
När förklaringen bidrar, blir aktör, så kan detta bidrag inte förklaras med en annan förklaring. För i så fall vore den andra förklaringen den egentliga aktören.

Antireduktionistisk läsning av "Forskningsobjekt gör motstånd"
Forskning ska inte läsas som förklaring i analysen. Det finns ingen konspiration eller inbyggd tendens hos forskning att använda de två kontrollteknikerna. Kontrollteknikerna kan mycket väl vara vanliga, de smittar lätt av sig, och de kan översättas till nya undersökningar. Kontrollteknikerna är inte generella eller universella. Kontrollteknikerna är istället transaler, universaler, som kan hoppa ur kontexter över till andra kontexter.

Forskning ska inte läsas som en stor sfär eller container som innehåller något. Forskning är snarare den del i en undersökning, artikel, rapport, bok, anställning, byråkrati som gör anspråk på att vara "forskning". Forskning är alltså en underavdelning eller subsystem till konkreta undersökningar och artiklar. Forskning är alltså inte överordnat system. Ifall forskning förstås som helhet är helheten mindre än delen.

Referens
Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.
Maine de Biran, 1766-1824. Själv produceras tillsammans med, och med hjälp av, att annat och andra gör motstånd.
Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, se speciellt sidan 322.

11 december 2012

Hur medmänsklighet och rättigheter utnyttjas antipolitiskt

Mänskliga rättigheter och människors liv utnyttjas ibland effektivt för att motverka direkta interventioner som förändrar och bygger nya samhällen. Här är några tekniker som ibland används inom rättighetsarbete för att hindra radikala och politiska samhällsförändringar:

  • Hjälpa enskilda jämförs med, och ställs mot, direkta interventioner i exempelvis vapenfabriker, företag och i institutioner. "Vi hjälper faktiskt en människa! Ser ni något resultat?"
  • Aktioner som hjälper enskilda utformas kring empati, istället för att koppla ihop empati med byggande av samhällsförändringar.
  • Aktionerna utformas så man har bråttom. Vi hinner inte med "det där andra". Kortsiktighet och "urgent" byggs effektivt in i aktionen så att detta kan användas som argument för att hindra mer politiska interventioner.
  • Blockader som hindrar "ett fel" väljs framför ockupationer som försöker genomföra politiska lösningar.
  • Nejet, protesten och hindrandet suger effektivt kraften ur byggandet.
  • Hjälpa flyktingar som gömmer sig genomförs humanitärt istället för politiskt.
  • "Politik" hänvisas till en elit i Stockholm och Bryssel istället för att göra sig själva till politiska aktörer, bli politiker.
  • Istället för att börja regera, och producera demokrati, så protesterar man mot en "myndighet" eller en regering någonstans.
  • Man gör sig själv till kvasisubjekt som pekar ut "de styrande" som det egentliga subjektet. "Vi agerar för att "de där därborta" ska bli lösningen." 
  • Klagan används för att slippa arbeta innovativt och byggande: "Hur kan "de" göra så? Det är ju fel!"
  • Betoningen av "brist" och "avsaknad" hindrar effektivt kreativt byggande.
  • Betoningen på rättigheter används för att individualisera och avpolitisera. Människors frihet att leva för sig själva tränger undan och ersätter gemensamma beslut och lösningar.
  • En ovilja att bygga långvariga institutioner kring motstånd och solidaritet försvaras med mytiska föreställningar om platt organisering.
  • Det politiska offentliga samtalet privatiseras på Facebook eller retweetras med enkla musklick. "Gilla" och "retweet" ses som bevis på effektivitet, inte som narcissistisk ersättning av offentliga samtal.
  • Politiska organisationer bygger in självdestruktivitet i organisationen. Kampanjer, projekt, kortvariga aktioner har ett inbyggt "avslut". Byggandet av organisationer, lokalgrupper och institutioner hinns inte med.
  • Föredrag, seminarier och konferenser, där deltagare görs till åhörare och publik, ges mycket mer tid än samtal i smågrupper. Publiken ska lyssna, och ta till sig, istället för att konspirera.
  • Information, speciellt negativt information om elände, pumpas ut som dimslöjor istället för att använda innovativ tystnad och nyfikna frågor. Budskap och information prioriteras framför innovativt frågande. 
  • Överföring av kunskap prioriteras framför skapandet av kunskap, folkbildning.
Någon som kommer på fler tekniker för att individualisera rättigheter och engagemang "istället för" att bygga politisk förändring?

Per Herngren
2012 12 11, version 0.1

09 december 2012

Vad är makt?

  • Makt är lydnad.
  • Makt är mer skapande och producerande än förbjudande (Foucault).
  • Makt, lydnad, hörsam och följsam används här som synonymer. Dessa skapar dessutom förmåga. Förmåga att producera och skapa. Därmed hör mäkta, bemäktiga och givetvis även förmåga nära ihop med makt.
  • Makt kan även användas för att hindra, förbjuda, våldföra och förtrycka. Denna negativa makt är dock inte lika mäktig som skapande makt (Nietzsche).
  • Makthavare existerar inte. Makthavare är en illusion som döljer att den som lyder producerar makt bara de gånger den lyder. Makten kan inte behållas, bevaras eller innehas. Det som gör att illusionen upprätthålls är att vissa frukter av makt kan behållas, som position eller rikedomar.
  • Tvång är motsatsen till makt. Den som inte lyder kan tvingas med galler eller fysiks styrka. Tvång används alltså när makt saknas.
  • Härska innebär att trycka ner och krossa motstånd eller avvikelse. Härska används när lydnaden är svag. När makten är stark blir härskartekniker ineffektiva och oekonomiska.
  • Auktoritär personlighet lanserades av Theodor Adorno 1950 som beteckning på en personlighetstyp som tenderar att underordna sig och lyda överhet. Tidigare hade dock Abraham Maslow 1943 och Erich Fromm använt begrepp med liknande betydelse.

Per Herngren
2012-12-09, version 0.1
Läs mer om makt här.

Helgkurser om metoder för att ingripa vid makt

24 november 2012

Patetism

Patetism är att ta saker på allvar. Patetism fungerar också som ironi mot ironi, eller dubbel ironi. Traditionell ironi är den uppgivna radikalitetens teknik att dölja sin uppgivenhet och samtidigt neutralisera andras engagemang. Engagemang utpekas som patetiskt. Traditionell ironi låter ofta radikal och upprorisk men den får en konservativ funktion.


Patetismens ironi mot ironin gör att traditionell ironi förlorar sin kraft. Patetism blir en motståndsteknik. Men patetismen vänder sig inte emot. Den bejakar. Den vill skapa. Den fastnar därmed inte i protestens och ironins självdestruktiva negerande.

”Nej, fattar du inte? Jag sa det på skämt.”

Som exironiker ramlar jag tyvärr tillbaka in i ironins skadeglädje när en ironiker säger så. Ironikern gick på det! Ironikern tog sin ironi på alltför stort allvar. Hen trodde jag inte fattade. En starkare patetist skulle istället låta engagemangets dubbla ironi verka utan att känna skadeglädje. Jag har åtminstone lärt mig att inte längre påpeka att jag faktiskt fattade. När jag lyckas vara patetistisk undviker jag att visa skadeglädje. Jag fnissar lite diskret bara.

Patetisk kommer från grekiskans pathetikos: lidande, känslig, känslofull. Det har utvecklats till att även inkludera att vara engagerad och att ta saker på allvar. Patetism är att verkligen ta problem, människor och saker på allvar. Patetismen driver allvaret så långt att humorn i engagemanget bejakas, men inte på andras bekostnad.

Per Herngren
2012-11-24, version 0.1

19 november 2012

Protest mot det negativa gör det positivt

Minus gånger minus blir plus. Detta gäller i vissa fall även det politiska. Nej mot ett nej förvandlar nejet till ja. En protest mot negativitet förvandlar det negativa till det positiva skapandet. Till det etablerade som protesten protesterar mot. Protesten pekar ut och återinsätter det etablerade som etablerat.

Negativitet som egentligen är ganska maktlöst kan genom andras protester på så sätt få makt. Protester mot exempelvis homofobi genererar makt till homofobin.

Det geniala med queer är att det queerar, det negerar inte. Samma gäller hacktivism, performativ feminism, Gandhis ickevåld och andra produktiva interventioner.

Per Herngren
2012 11 19, version 0.1.1

Bilaga
Egentligen är det slutresultat som blir positivt. Så ifall protesten "vinner" så blir protesterandet det etablerade, det positiva skapandet. I båda fallen byggs samhällen upp av negativitet, produktion av ickeskapande.

15 november 2012

Antropocentrisk individualism

Människocentrerad individualism förnekar att grupper, organisationer, stater, saker, händelser, teorier, dikter, beslut och handlingar kan bli individer. Dessa anses ofta inte heller kunna ha relationer. Eller agera som aktörer. De ses bara som passiva verktyg för människoindivider.

Människocentrerad individualism reducerar personer till individer, odelbara. Men det är främst i omröstningar, i statistik och i medlemsregister vi görs till individer. Annars är vi snarare divider, delbara. Vi är personer mer än individer. Vi består av delar. Och vi kan dela med oss av oss själva. Vi kan dessutom sprida ut oss. Jag består av två kilo bakterier, glasögon, flöden av vätskor, näring och luft som tar sig genom mig för att sedan lämna mig. Jag finns utspridd i olika register, i böcker som författare, på internet, i människors och möjligtvis även i djurs minnen.

Per Herngren, divid (delar med mig)
2012 11 15, version 0.2

Bilaga
Posthumanister kritiserar föreställningar som är antropocentristiska för att de tror att allt utgår från, eller cirkulerar runt, människan.

10 november 2012

Språk och materia bortom dualism – Karen Barad X

Föreställningen om en dualism mellan språk och materia skapar två ytterlighetspositioner som gärna reducerar vad som händer åt det ena eller åt det andra hållet.


Språkkonstruktivism skulle vi kunna kalla den ena sidan. Den menar att vi inte kan relatera till den rena materian. Vi kan bara uppfatta och tala om saker och ting. Genom att använda språk och teorier producerar våra språkhandlingar mening för oss, en stol får en viss mening genom att vi bestämt att det är en stol. En extrem variant kallas solipsism: världen är bara vår subjektiva uppfattning eller upplevelse av den.

Traditionell realism kan vi kalla den andra sidan av dualismen. Den menar att saker och materia agerar oberoende av hur vi använder språket. När vi pratar om saker och ting så gör pratandet inget med materian. Pratandet blir då bara påståenden, representationer, fakta, vetenskaplig metod och spekulation. Det kan vara helt tokiga påståenden eller så är det rimliga och sanna påståenden.

Tittar vi riktigt noga på dessa två ytterligheter upptäcker vi att de nästan säger samma sak.

Språk och materia bortom dualism

Queermaterialisten Karen Barad visar tillsammans med kvantfysikens fader Niels Bohr hur mätinstrument, dikter, teater, diskurser, stenar, dragningskraft, resonanser är likvärdiga materiella handlingar.

När stenar i vattnet slipar på varandra, eller när en sten och en borrmaksin, eller en sten och en konstnär, medagerar med varandra så ska detta förstås på samma sätt. De agerar med varandra. De producerar tillsammans något speciellt, något som inte fanns innan. Detta medagerande kallar de för fenomen.

Världen blir för Barad och Bohr därmed inte dualistisk. Den kan inte reduceras till mekanik eller till språk. “Bohr’s point that apparatuses are productive of the phenomena they measure is not to be understood as some idealist claim that reality is a product of human concepts. On the contrary, Bohr insists that the reason why theoretical concepts matter to the results produced is that concepts are specific material arrangements.”[1]

Materia agerar meningsfullt och diskursivt

Karen Barad reducerar inte mening och diskurs till språkhandlingar. Stenar, molekyler, vindar och dragningskrafter agerar meningsfullt. Därmed skulle jag vilja lägga till att saker och ting dessutom har möjlighet att agera obegripligt. Mening ger möjlighet till meningslöshet.

Eftersom saker och ting agerar meningsfullt kan deras agerande ofta, eller möjligtvis alltid, översättas till andra meningsfulla handlingar som dragningskraft, cirkulation, simulationer, dans, matematik, dikter, diskussioner och teorier.

“Discursive practices are the material conditions for making meaning. In my posthumanist account, meaning is not a human-based notion; rather, meaning is an ongoing performance of the world in its differential intelligibility.”[2]

Materia är aktörer snarare än substans

Materia agerar och skapar mening. Materia är därmed aktör mer än substans: “matter does not refer to a fixed substance; rather, matter is substance in its intra-active becoming – not a thing but a doing, … agency. Matter is a stabilizing and destabilizing process of iterative intra-activity.”[3]

Aktör och subjekt är agerande snarare än egenskap

Radikal politisk teori kan ibland peka ut förtryckta, kvinnor, flyktingar och fattiga som aktörer. På så sätt vill man visa att dessa inte kan reduceras till objekt eller offer. De är inte bara objekt eller offer för ”makten”. De ska ses som aktörer.

Detta räcker inte för Karen Barad. Man kan egentligen inte bara vara aktör: “agency is a matter of intra-acting; it is an enactment, not something that someone or something has.”[4] Aktör blir därmed knutet till den och det som är med och medagerar, och till själva agerandet. Det handlar därmed inte så mycket om att man är författare till sitt liv, att det skulle vara jag som skapat mitt liv.

Om jag läser henne rimligt så är aktörskapande och objektskapande sammantrasslat i ett medagerande. I en teori kan detta trassel analyseras. Men att generellt reducera vissa till aktörer och andra till objekt blir tokigt.

Val och ansvar

Inom vissa föreställningar tänker man sig att en aktör är ensam ansvarig för sina val och för konsekvenserna av dessa val. Karen Barad visar att sådana situationer inte existerar. Vi är alltid medaktörer. Det går inte att agera ensam, det går inte att vara helt ensam ansvarig för något.

Denna ansats blir intressant när man analyserar konflikter, härskande, krig och förtryck. En fallgrop vore att skylla vad som händer på offret. Men inte heller det går ifall Karen Barads medagerande stämmer.

Karen Barads analys av aktör och ansvar bejakas delvis i domstolar. Domstolen dömer dem man har bevis mot. Medbrottslingar som inte ställs inför rätta kan bejakas utan att de påverkar straffet. Det kanske inte finns bevis. Domstolar kan dessutom justera straffet på grund av tvångstankar, omständigheter, missförstånd, rykten, illusioner och andra saker som spelat roll.

Agerande som inte reduceras till kapitalism eller kön

Karen Barad reducerar inte människors handlingar till kapitalismen, barndomen, trauman, kontexten, könet eller könsmaktsordningen.

Däremot kan vi medagera tillsammans med vår barndom, kapitalistisk profitjakt, manlighet, kvinnlighet, män, kvinnor, könsdelar. Genom att se dessa som jämlika aktörer upptäcker vi ojämlikhet och märkligheter. Dominans, ordning och queerande av ordningar blir därmed inte resultat av Systemet utan snarare medagerande och systematiskt medagerande. Tja, även dominans kan bli en aktör som faktiskt undergräver de som dominerar. Förtryck kan börja agera mot förtryckaren. Och även radikalt motstånd kan agera mot motståndsrörelsen.

Handlingar blir subjekt. Och subjekt blir objekt.

“We are responsible for the cuts that we help enact not because we do the choosing (neither do we escape responsibility because ‘we’ are ‘chosen’ by them), but because we are an agential part of the material becoming of the universe. Cuts are agentially enacted not by wilful individuals but by the larger material arrangement of which ‘we’ are a ‘part’.”[5]

Karen Barads queermaterialism innebär att vi inte kan bli rena aktörer och att saker inte kan bli rena objekt. Politiskt behöver vi medagera med djur, växter, materia och ting. Vi behöver hitta sätt att samarbeta som gör att vi tillsammans kan producera den politiska mening och det politiska agerandet vi vill leva. Som vi vill leva tillsammans.

Per Herngren
2012-11-10, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 334.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 335.
[3] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 336.
[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.
[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.

30 oktober 2012

Maktstrukturer är handlingar – Karen Barad IX

Strukturer agerar. Handling och struktur står inte i opposition till varandra. En struktur, hos Karen Barad, blir därmed inte en stor extern ordning som kontrollerar handlingarna. Struktur är istället en typ av handling vi skulle kunna kalla för ”ordnande” eller ”strukturerande”.

Karen Barads bryter med uppdelningen handling och struktur. Denna fristående text analyserar vad hennes teori om struktur innebär för motståndet mot maktstrukturer som kön, klass, nationalism och etnicitet.


Struktuerandet måste agera för att bli struktur. Alla handlingar är dock inte struktur. Struktur är en speciell typ av handling genom att den faktiskt genomför sig själv. Struktur är alltså en performativ handling. Den blir det den gör. Mål och medel blir ett.

Det innebär därmed att en struktur kan misslyckas. Och att vi kan tränga undan och ersätta den med andra strukturer, andra struktureranden.

Struktur är att strukturera med varandra

På en bilväg skulle man kunna tänka sig att vita linjer strukturerar bilarnas körande åt ena eller andra hållet. Eller så hjälper de vita linjerna vissa bilar att köra av vägen, in på en annan väg.

Men bilarna är också med och strukturerar vägen genom att köra åt ena eller andra hållet, genom att agera tillsammans med de vita linjerna. En struktur måste bli ett samagerande för att bli struktur.

Karen Barad vidareutvecklar Foucaults teori om strukturer. Struktur är i Foucaults teori inte externa till handlingarna. Struktur är att ordna och strukturera tillsammans. Struktur är att relatera sig: “structures are not an external set of relations but ‘force relations immanent in the sphere in which they operate’ (Foucault 1978).”[1]

Aktör strukturerar om

Aktör förstås som det som skapar skillnad. För Barad sker detta genom medagerande, genom sammanflätning. Det är en helt annan förståelse av aktör än den som förstår aktör som påverkan, att påverka något annat. För Karen Barad medverkar aktörer. De verkar sällan på något annat, något som skulle vara ett rent objekt, en ren mottagare.

Aktörer kan ändra strukturer. Men det gör aktörer bara genom att bli strukturer, genom att bli en del av strukturerandet: “agency – rather than being thought in opposition to structures as forms of subjective intentionality and the potential for individual action – is about the possibilities for changing the configurations of spacetimematter relations.”[2]

Motstånd mot kön, etnicitet, nationalism och klass

Kön, sexualitet, etnicitet och klass är inte stora externa system som styr vårt handlande. De är snarare en typ av handlande: Handlande som särskiljer. Handlande som över- och underordnar.

Strukturer kan bli väldigt stabila och kraftfulla genom att struktureranden kan hamna i resonans med varandra.

Ett strukturerande kan vara med och strukturera sig själv, och det kan även vara med och strukturera andras strukturerande.

Olika varianter av könanden (kläder, personer, träd, blommor, stilar, parning, födande, ord, grammatik, beteenden) kan hamna i resonans och förstärka varandra. Det är alltså inte så att bara biologin, eller att bara språket, könar.

Könanden hamnar också i resonans med struktureranden som ras, etnicitet, nationalitet, familj, hushåll, platser och klass. Indier och afrikaner kan feminiseras. Krig kan maskuliniseras samtidigt som stater feminiseras. Dessa olika struktureranden kan förstärka varandra och ibland undergräva varandra.

Motstånd mot maktordningar är att bli ordning, att bli ett ordnande. Motstånd mot maktstrukturer är ett ordnandets makt att ordna sig själv, och samtidigt ordnandets makt att tränga undan och ersätta det där andra ordnandet, det som man gör motstånd mot.

Per Herngren
2012-10-30, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 229.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 230.

22 oktober 2012

Motstånd flätar ihop platser och skapar utrymme – Karen Barad VIII

Motstånd flätar alltid samman. Motstånd flätar ihop med motpart, med andra organisationer, med saker och ting, och med platser.

I denna fristående text om Karen Barads teori om rumslighet undersöker jag hur platser och utrymme blir till i motstånd. Och hur platser blir olydiga, hur platser gör motstånd.


Karen Barad kallar en sammanflätning av samagerande för fenomen eller intra-aktion: “phenomena are the ontological inseparability/entanglement of intra-acting ‘agencies’.[1]

Det är alltså inte så att bara människor och organisationer agerar. Även saker och platser agerar. Med varandra, och med oss.

Motstånd är med Barads begrepp intra-aktion. Och intra-aktion kan aldrig utföras bara på en enstaka plats. Motstånd är aldrig inlåst eller bunden av en viss kontext.

Motstånd flätar snarare samman olika kontexter.

“Neither are we simply located at particular places in the world; rather, we are part of the world in its ongoing intra-activity.”[2]

Motstånd agerar ihop med fabriker, kontor, garage, bunkrar …

Att göra motstånd är att vara med och få olika plaster att agera tillsammans. Och att vara med och få andra platser att inte agera tillsammans.

Det är inte så att platserna är passiva. Platser agerar ihop med motståndet. Platser sätter fart på motståndet. Platserna förmår motståndet att agera.

Platserna gör motstånd.

Vad eller vem som är subjekt och objekt är inte förutbestämt. Det växlar. Eller så är man både och, samtidigt[3].

Att bli subjekt, att bli aktör, är inte en egenskap hos något eller någon. Det uppstår i agerandet. Det är att agera tillsammans: “agency is a matter of intra-acting; it is an enactment, not something that someone or something has.”[4]

Motståndet blir motstånd genom att göra motstånd. En plats tar plats genom att ta plats. Plats är mer verb än substantiv.

Materia materialiserar, agerar, tar plats: “matter does not refer to a fixed substance; rather, matter is substance in its intra-active becoming – not a thing but a doing, … agency. Matter is a stabilizing and destabilizing process of iterative intra-activity.”[5]

Intra-aktion utförs inte på en plats. Intra-aktion är inte att påverka en plats eller en sak. Det är alltid medagerande. Att medagera med platser. Och det är platser som medagerar med varandra.

Motstånd skapar utrymme

Platser som flätar sig samman skapar utrymme. Utrymme, rumslighet produceras genom att platser skapar utrymme mellan varandra. Och utrymme, rumslighet, är med och flätar ihop olika platser.

Rumslighet är mer intra-agerande än egenskap.

Motstånd skapar utrymme. Detta utrymme tränger undan och ersätter andra maktordningar. Genom att vara med och foga ihop platser tränger motståndet undan makt och härskande.

Motstånd tränger alltid undan. Gör saker omöjliga.
Motstånd inkluderar alltid. Gör saker möjliga.

Intra-aktion bemäktigar, drar med och stänger ute: “intra-actions are constraining but not determining. … new possibilities open up as others that might have been possible are now excluded”[6].

Makt är inte överordnad motståndet. Motstånd är jämlikt med makt. Och makt är jämlikt med motstånd. Motstånd producerar och ger utrymme till makt, lydnad, bemäktigande, förmåga.

Precis som makt alltid producerar motstånd. Makt ger alltid utrymme för motstånd. Makt har alltid rum för motstånd.

Motstånd är motståndskraft. Motstånd är en förmågas förmåga att skapa utrymme. Motståndskraft är platsers förmåga att fortsätta att ta plats.

Per Herngren
2012-10-22, version 0.1


Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 139.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 184.
[3] Aktör och objekt ska dock inte reduceras till samma sak.
[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.
[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 336.
[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 234.

21 oktober 2012

Civil olydnad eller lag-fundamentalism?

Sveriges Television bad mig svara en tidigare riksdagsledamot på en debattartikel om civil olydnad. Mitt svar är skrivit så att man inte behöver läsa ursprungligt inlägg. Någon som kan bidra med funderingar?

Henrik S Järrels menar att en statschef, eller kung, inte bör främja eller belöna civil olydnad. Jag tycker argumentet är intressant. För några år sedan kändes det som att lag-fundamentalismen, tron på total lydnad mot lagar, försvann.

Det var 1999 som Statens Offentliga Utredningar (99:101) kom fram till att civil olydnad är nödvändigt för att demokratier ska kunna bli demokratier.

Järrel hjälpte mig dock att begripa bättre vad som egentligen hände där i slutet på nittiotalet. Tron på att alla medborgare ska vara totalt lydiga har i stort sett försvunnit. Men, och detta är intressant, lag-fundamentalismen har istället överförts till statliga tjänstemän och politiker. Vissa hävdar då att total lydnad är nödvändigt för att statens inre verksamhet ska fungera. Men man bejakar samtidigt att staten kan göra fel och att medborgare ibland därför behöver civil olydnad för att rätta till tokigheter.

Lag-fundamentalism är en vision, en utopi. Den har aldrig kunnat genomföras. Regeringar, statschefer, avdelningar, institutioner, tjänstemän och även politiker är minst lika olydiga som andra medborgare. Ibland leder detta olyckligtvis bara till tröghet. President John F. Kennedy hävdade att hälften av hans beslut ignorerades. Proportionerna är kanske ungefär samma idag? Vi skulle ofta behöva mer lydnad i våra institutioner. Mycket mer. Ibland räddas dock hotade människor och gemensamma värden genom att tjänstemän inte är speciellt bokstavstroende gentemot enskilda beslut och lagar. De värnar andra viktigare värden, exempelvis andra lagar och överenskommelser.

Total lydnad är omöjligt. Det gäller demokratier såväl som diktaturer. Total lydnad går helt enkelt inte att genomföra. Det finns till och med en aktionsform som kallas svejkism inspirerad av den tappre soldaten Svejk. Genom ordagrann och bokstavlig lydnad saboterade soldat Svejk de order han fick av överordnade.

Det går inte att argumentera övertygande för att all lydnad eller all olydnad är bra. Som tur är har vi andra värden som är viktigare för oss, och för våra institutioner, än lydnad eller olydnad. Genom demokratiska samtal, som exempelvis civil olydnads-rättegångar, lyckas vi ibland tränga undan orättvis fördelning, och orätt förstörelse, av gemensamma resurser. Genom samtal och samarbete som inte underordnar sig någon fundamentalism bygger vi samhällen som förhoppningsvis blir mer demokratiska.

Per Herngren
2012-10-19, version 1.0

16 oktober 2012

Skola, journalistik och forskning medverkar i verkligheten – Karen Barad VII

Det finns ett ideal om hur vi neutralt kan observera en ren, oberoende verklighet därute. Detta ideal formar en journalistik som ska observera utan att påverka och störa. Eller så kritiseras viss journalistik för att den producerar sina egna nyheter, den borde ju bara beskriva verkligheten, inte skapa verkligheten!


Motsvarande ideal finns i forskning och i skolundervisning. Att neutralt observera och beskriva. Utan att påverka och störa.

Från kvantfysiken tror man sig samtidigt ha lärt sig att man alltid påverkar och stör verkligheten. Idealet omvandlas då istället till att man ska störa så litet som möjligt. Ju mindre man stör ju bättre förstår man verkligheten därute.

Här tar jag upp kvantfysikern Niels Bohrs och queerfeministen Karen Barads alternativ till sådana föreställningar.

Denna fristående text om Karen Barads queermaterialism är ett förarbete till en annan text som redan publicerats vilken ger alternativ till föreställningar om politisk påverkan: Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV.

Från påverkan till medagerande

Werner Heisenberg fick nobelpriset i fysik 1932 för sitt bidrag till kvantfysiken. Han formulerade osäkehetsprincipen. Från början tänkte han sig att en mätning av en partikel påverkade och störde partikeln.

Hans lärare Niels Bohr som fick nobelpriset 1922 menade att det inte handlade om påverkan eller störning. Det var snarare ett gemensamt och ömsesidigt agerande mellan instrument och det som mättes. Mätningar och beskrivningar är med och agerar tillsammans med det som mäts.

Resultatet är därmed inte bestämt i förväg.

Det är därför bättre att kalla det för en obestämdbarhetsrelation än en osäkerhetsprincip.
Mätinstrumentet är med och skapar resultatet. Men det som mäts är också med och skapar resultatet. Eller det är snarare så att deras samagerande skapar resultatet.

Det är alltså inte så att forskning, medvetande, språk eller journalistik producerar verkligheten, de är bara med och producerar verkligheter.

Det är inte heller så att det som observeras är passivt, att det bara är objekt. Det är också med och skapar verkligheter.

”Påverkan” får oss att missförstå kvantfysiken

Niels Bohr menade att föreställningen om påverkan gör att vi missförstår vad det är som sker. Så här skriver han själv:

“Speaking, as is often done, of disturbing a phenomenon by observation … is, in fact, liable to be confusing” (1938).

Och tio år senare skriver han: “All confusion arises, in fact, from the use of such utterances as ‘disturbance of phenomena by their observation’, a phrase equally irreconcilable with any unambiguous meaning of the very words ‘observation’ and ‘phenomena’” (1946)[1].

Ontologi

Niels Bohr skriver inte så mycket om ontologi, om saker och tings vara. Men Karen Barad har gått igenom alla hans texter för att vaska fram hans ontologi, hans lära om varat.

Men hennes forskning om Niels Bohr är inte bara en beskrivning av Bohrs teorier. Hans böcker, brev och artiklar börjar samverka med Karen Barads teorier. De samagerar med varandra.

Istället för påverkan så lyfter Karen Barad och Niels Bohr fram hopflätning mellan observatör och det som observeras ”entanglement of ’objects’ and ’agencies of observation.’”[2]

Istället för påverkan så handlar det alltså om sammanflätning, medagerande. Det går inte att skilja helt på subjekt och objekt. De är båda subjekt och objekt.

Föreställningar om att subjekt gör något med ett objekt, att orsak skapar en verkan, kallas för linjär eller mekanisk förklaring.

Karen Barad hittar hos Bohr en annan föreställning om aktör och objekt.

“Rather than a question of disturbance, what is at issue for Bohr in our understanding of the nature of physical reality is the objective resolution of the ontological indeterminacy between ‘object’ and ‘agencies of observation’”[3].

Världen är inte deterministisk och förutsägbar. Olika samagerande skapar olika resultat: “since they use different experimental arrangements to measure different complementary variables, there is an essential ambiguity in their criterion of physical reality.”[4]

Ifall detta även gäller motstånd och politiska aktioner så skulle man inte prata om att en politisk påverkan skulle leda till ett mål någon gång framtiden. Olika typer av motstånd skapar helt olika resultat. Och dessa resultat är inte avlägsna i framtiden. Vi får därmed en mängd politiska fenomen, ett mångfaldigande av politiska verkligheter. Politiska verkligheter som samagerar med kvantpartiklar, jorden, solen … Politiken är inte en egen värld eller en egen nivå.

Bortom mikro och makro

Kvantmekaniken är inte instängd i en mikrovärld. Exempelvis mätinstrumenten som Bohr och Heisenberg talar om när de diskuterar osäkerhet eller obestämdbarhet kan vara större än hus. Gigantiska instrument medagerar med mikropartiklar. Inte är de i olika världar.

Vare sig Karen Barad eller Niels Bohr gör en skarp uppdelningen mellan mikrovärld och makrovärld, kvantfysisk värld och mekanisk värld. Det är samma värld.

Ok, kvantfysik kan inte förklara allt. Men den visar på flera saker som kan gälla i många olika sammanhang.
Det blir därmed olyckligt om att prata om vår mänskliga och maskinella värld som Newtons mekaniska värld. Och att det skulle finnas en annan mikrovärld någon annanstans. Som verkade på en annan nivå.

Karen Barad menar att kvantfysiken och mekaniken inte kompletterar varandra. Kvantfysiken ersätter snarare mekaniken.

“No empirical evidence exists to support the assertion that there are two different domains of physical laws: one described by quantum physics and another by classical mechanics … Quantum physics supersedes Newtonian physics; it does not merely supplement it.”[5]

Fenomen av medagerande

Karen Barad skapar en queermaterialism som samagerar med Niels Bohrs teori om hur observation och det som observeras tillsammans skapar avskilda fenomen.

Det är alltså inte holistisk teori om hur allt påverkar allt. Det är en teori om hur medagerande skapar gemensamma fenomen. Och hur fenomen skiljer sig från andra fenomen.

Hennes queermaterialism undviker på det sättet individualistiska förklaringar till hur världen fungerar. Och den undviker dessutom föreställningar om att stora helheter som kapitalismen eller patriarkatet bestämmer hur världen fungerar.

Medagerande inom olika fenomen skapar olika verkligheter.

Per Herngren
2012-10-16, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Niels Bohr 1938 och 1946 citerat från fotnot i Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 401.
[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 403.
[3] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 274.
[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 275.
[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 279.

13 oktober 2012

Performativ är inte performance, uppträdande – Judith Butler & Karen Barad

Här försöker jag reda ut ett vanligt missförstånd om Judith Butlers begrepp performativ. Det blandas ihop med ’performance’, uppträdande, framträdande. Performativ är ett nyckelbegrepp hos Butler. Performativ är också ett nyckelbegrepp i Karen Barads queermaterialism så missförståndet lär smitta av sig i läsningen av Barad.


Performativ kommer från John Langshaw Austins föreläsning[1] om talhandlingar från 1955. Performativ är en handling som faktiskt förverkligar sitt mål. En handling vars syfte fullföljs i och med handlingen. Mål och medel är ett. 

En präst som förklarar två personer som vigda har faktiskt vigt dem. En domare som uttalar en dom mot någon har faktiskt dömt denne. Lovar jag någon något så har jag faktisk gett ett löfte. Austin fokuserar på performativa yttranden. Judith Butler breddar detta till andra handlingar än tal. En doktors skriftligt fastställande av kön fastställer kön. Diskriminerande beteende uppnår diskriminering. Jämlik behandling förverkligar jämlikhet. Karen Barad breddar performativ till ting och materia. Även saker genomför och förverkligar på meningsfulla sätt.

Performativ är alltså något helt annat än instrumentella handlingar där målet, förverkligandet, ligger i framtiden. Performativ är inte att påverka regeringen till att göra världen mer jämlik. Performativa jämlikhetshandlingar gör en del av världen jämlik direkt. Sedan kan detta självklart smitta av sig åt olika håll.

Performativ är inte performance

Performativ är också något annat än ”performance”. Att fullfölja och genomföra är något annat att uppträda, agera eller spela. Visst, uppträdande förverkligar också vissa av sina mål. Uppträdande förverkligar ofta teater, intensitet, upplevelse, äkthet och mycket annat. Det finns mängder med fall där orden överlappar. Men dessa överlappningar är möjliga att analysera eftersom orden har olika betydelser.

Så här säger Judith Butler själv om missförstånden och hopblandandet av performativ och performance:

“it is important to understand performativity - which is distinct from performance - through the more limited notion of resignification. I'm still thinking about subversive repetition, which is a category in Gender Trouble, but in the place of something like parody I would now emphasise the complex ways in which resignification works in political discourse. I suspect there's going to be a less celebratory, and less popular, response to my new book. But I wanted to write against my popular image. I set out to make myself less popular, because I felt that the popularisation of Gender Trouble - even though it was interesting culturally to see what it tapped into, to see what was out there, longing to be tapped into - ended up being a terrible misrepresentation of what I wanted to say!

[...]It is important to distinguish performance from performativity: the former presumes a subject, but the latter contests the very notion of the subject. The place where I try to clarify this is toward the beginning of my essay "Critically Queer", in Bodies that Matter, I begin with the Foucauldian premise that power works in part through discourse and it works in part to produce and destabilise subjects. But then, when one starts to think carefully about how discourse might be said to produce a subject, it's clear that one's already talking about a certain figure or trope of production. It is at this point that it's useful to turn to the notion of performativity, and performative speech acts in particular - understood as those speech acts that bring into being that which they name. This is the moment in which discourse becomes productive in a fairly specific way. So what I'm trying to do is think about the performativity as that aspect of discourse that has the capacity to produce what it names.[2]

Per Herngren
2012-10-13, version 0.1

Referens

John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.
Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.



[1] John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.
[2] Peter Osborne and Lynne Segal, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994.

08 oktober 2012

Motstånd bortom position och perspektiv – Karen Barad VI

Vi är inte placerade i världen. Vi innehar inte en position i världen. Vi har inte heller en position i ett maktsystem. Vi är istället intrasslade och sammanflätade. I denna fristående text tar jag upp Karen Barads alternativ till en feminism och en maktkritik som utgår från position, situering och perspektiv.


Att utgå från individen, eller från den subjektiva upplevelsen är vanligt inom liberal filosofi och subjektfilosofi. Ibland förstås företeelser som individers samlade ageranden. Ibland ställs individen istället utanför verkligheten eller utanför världen. Världen reduceras då till individens upplevelse av verkligheten. Vi kan kalla detta för perspektivism.

Dualismen mellan individ och verklighet överförs ibland till skolan och verkligheten, eller till vetenskapen och verkligheten, eller till massmedia och verkligheten.

Det finns även feministiska, postkoloniala och socialistiska teorier som utgår från perspektiv och position.

Position, situering och perspektiv

Position kan handla om position i över- och underordning: maktposition, offerposition, motståndsposition. Position eller situering blir direkt kopplad till makt.

Position kan också handla om kontext. I vilket sammanhang är förtryckta eller motståndsgrupper placerade?

Det finns också flera spännande analyser kring kroppens plats och kroppens position.

Relationen position och kontext kopplas gärna till perspektiv. Några feminister och postkoloniala teoretiker lyfter fram osynliggjorda eller tystade perspektiv. På så sätt mångfaldigar de perspektiven.

Ibland skapas här en paranoid föreställning om att det finns en dold verklighet därute som vi bara kan ”av-slöja” genom att se via alla dessa olika perspektiv.

Samagerande som direkt solidaritet snarare än att avslöja makten

Med dålig göteborgshumor skulle jag kunna säga att Karen Barad har ett annat perspektiv. Men skämtet blir givetvis tokigt. Karen Barads feminism utgår inte från hennes, kvinnornas eller de förtrycktas perspektiv. Hennes queermaterialism är alltså inte ett queerperspektiv (bland andra perspektiv). Hennes feminism är inte ett feministiskt perspektiv (bland andra perspektiv). Hennes teorier kan alltså inte reduceras till henne, till kollektiv, till egenskap, till intresse eller till plats och position.

Hennes feminism och hennes queermaterialism är inte hennes.

De är istället hennes direkta samagerande med andra ageranden runt om i världen. Hennes teorier är direkt med och ändrar i olika fenomen. Och andras ageranden är med och ändrar på hennes queermaterialism. Den är därmed vare sig statisk eller ens underordnad Karen Barad. Hon är med och agerar. Men hennes böcker agerar också. Och tryckpressar och bibliotek blandar sig i. Och vårt läsande i, eller om, böckerna agerar med henne.

Begrepp som praxis och direkt solidaritet ligger närmare ”hennes” feminism än ett fokus på att ”avslöja makten”, eller ett fokus på att ”förstå” genom att lyfta fram olika perspektiv.

Motstånd bortom plats och perspektiv

Samageranden begränsas inte av platser, kroppar, kontexter, positioner eller perspektiv. Medagerande bryter snarare med enskilda kroppar, handlingar, positioner och perspektiv.

“Bodies are not situated in the world; they are part of the world. Objectivity can’t be a matter of seeing from somewhere, as opposed to the view from nowhere (objectivism) or everywhere (relativism), if being situated in the world means occupying particular coordinates in space and time, in culture and history.”[1]

Det är inte så att vi finns i världen. Vi har inte en position i världen. Vi är del av världen.

Varje motståndshandling är lika verklig som det förtryck eller våld motståndet försöker krossa och tränga bort. Det blir därmed en förminskning att förstå motstånd som ett försök att påverka verkligheten.

Per Herngren
2012-10-08, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.



[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 376.

Gadgeten innehöll ett fel