Hur medmänsklighet och rättigheter utnyttjas antipolitiskt
Mänskliga rättigheter och människors liv utnyttjas ibland effektivt för att motverka direkta interventioner som förändrar och bygger nya samhällen. Här är några tekniker som ibland används inom rättighetsarbete för att hindra radikala och politiska samhällsförändringar:
- Hjälpa enskilda jämförs med, och ställs mot, direkta interventioner i exempelvis vapenfabriker, företag och i institutioner. "Vi hjälper faktiskt en människa! Ser ni något resultat?"
- Aktioner som hjälper enskilda utformas kring empati, istället för att koppla ihop empati med byggande av samhällsförändringar.
- Aktionerna utformas så man har bråttom. Vi hinner inte med "det där andra". Kortsiktighet och "urgent" byggs effektivt in i aktionen så att detta kan användas som argument för att hindra mer politiska interventioner.
- Blockader som hindrar "ett fel" väljs framför ockupationer som försöker genomföra politiska lösningar.
- Nejet, protesten och hindrandet suger effektivt kraften ur byggandet.
- Hjälpa flyktingar som gömmer sig genomförs humanitärt istället för politiskt.
- "Politik" hänvisas till en elit i Stockholm och Bryssel istället för att göra sig själva till politiska aktörer, bli politiker.
- Istället för att börja regera, och producera demokrati, så protesterar man mot en "myndighet" eller en regering någonstans.
- Man gör sig själv till kvasisubjekt som pekar ut "de styrande" som det egentliga subjektet. "Vi agerar för att "de där därborta" ska bli lösningen."
- Klagan används för att slippa arbeta innovativt och byggande: "Hur kan "de" göra så? Det är ju fel!"
- Betoningen av "brist" och "avsaknad" hindrar effektivt kreativt byggande.
- Betoningen på rättigheter används för att individualisera och avpolitisera. Människors frihet att leva för sig själva tränger undan och ersätter gemensamma beslut och lösningar.
- En ovilja att bygga långvariga institutioner kring motstånd och solidaritet försvaras med mytiska föreställningar om platt organisering.
- Det politiska offentliga samtalet privatiseras på Facebook eller retweetras med enkla musklick. "Gilla" och "retweet" ses som bevis på effektivitet, inte som narcissistisk ersättning av offentliga samtal.
- Politiska organisationer bygger in självdestruktivitet i organisationen. Kampanjer, projekt, kortvariga aktioner har ett inbyggt "avslut". Byggandet av organisationer, lokalgrupper och institutioner hinns inte med.
- Föredrag, seminarier och konferenser, där deltagare görs till åhörare och publik, ges mycket mer tid än samtal i smågrupper. Publiken ska lyssna, och ta till sig, istället för att konspirera.
- Information, speciellt negativt information om elände, pumpas ut som dimslöjor istället för att använda innovativ tystnad och nyfikna frågor. Budskap och information prioriteras framför innovativt frågande.
- Överföring av kunskap prioriteras framför skapandet av kunskap, folkbildning.
Per Herngren
2012 12 11, version 0.1
Inlägg
Hjälp till enskilda måste alltid utföras vid sidan av en samhällsförändrande verksamhet!
SvaraRaderaDet blir farligt om det ena ska utesluta det andra, oavsett vilket alternativ en väljer.
Tackar för synpunkt, Lisa!
SvaraRaderaOm jag förstår det rätt testar du två motsatta ståndpunkter:
1) "Hjälp till enskilda måste alltid utföras vid sidan av en samhällsförändrande verksamhet!"
Jo, detta är väl liberalismens dogma!
2) "Det blir farligt om det ena ska utesluta det andra, oavsett vilket alternativ en väljer."
Precis, det är poängen med min text. De är intrasslade i varandra och går inte att särskilja. Handlingar kan inte hoppa ur det ena eller andra.
När man däremot försöker göra ren välvilja eller ren humanitär handling blir handlingen bara ännu mer politisk. Det blir ett återskapande av den liberala dualismen mellan medmänsklig solidaritet och gemensamma politiska lösningar.
Ska prova ett tillägg:
SvaraRaderaPolitiskt byggande går inte via staten. Därför anses det nyliberalt.
Tekniken går ut på att ställa upp en enkel dualism där det politiska byggandet hamnar på "fiendesidan" eftersom det finns några få gemensamma drag mellan dem.
En besläktad alternativ teknik är att det politiska byggandet anklagas för att bidra till en allmän nyliberal tendens eftersom den också försöker hitta alternativa organiseringsformer än staten.
Tack Monki! Precis!
SvaraRaderaRättighetsgrupper reproducerar ibland en liberal loop som det är svårt att ta sig ur.
Jag läser dualismen som du tar upp som en motor. Loopen går runt och runt på det här sättet:
1 Politik hänvisas till några organisationer i Stockholm som tagit sig namnen Riksdagen och Regeringen. EU och kommuner kan också få vara med.
2 Det en rättighetsrörelse gör blir en negation mellan sig själv och politiken: ickepolitisk medmänsklighet. Negationen kan också ta sig uttrycket: påverka de "riktiga" politikerna.
3 Radikalisering av kampen blir en radikalisering av denna dualism (och negering) mellan solidaritet och politik. Och därmed hindrar dualismen möjligheten för organisationer (ex här i Hammarkullen) att regera och bygga, att utföra politik.
4 Radikaliseringen av rättighetskamp blir därmed en energikälla som stärker de där organisationerna Regeringen och Riksdagen. Illusionen av dualism mellan politik och folkrörelse blir i så fall ännu starkare med radikalare protester.
Hmm, några andra tankar nån?
Jag tycker att psykologin bakom denna som det verkar ganska allmänt förekommande övertro på att "överbyggnader" eller "maktcentra" är en mer effektiv plats för förändring är ganska intressant. Jag föreställer mig att denna berättelse om "stordriftens fördelar" reproduceras inte bara inom politiken utan också inom t.ex. ekonomi och kultur. Någon gång - kanske pga industrialismen, eller nationalstatsprojektet - har vi gjort den berättelsen till vår.
SvaraRaderaJag vill testa tanken att mycket av det som uppfattas som humanitära, individuella insatser i själva verket är kollektiva dito - inte minst när de kanaliseras via stora ideella organisationer. Genom att prata om insatserna som individuella kan vi behålla tanken på det individuella som något meningsfullt - samtidigt som vi behåller berättelsen om stordriftens fördelar.
Jag föreställer mig att man därmed kan ifrågasätta dualismen mellan individ och stat/organisation - och försöka skifta perspektivet mot ett annat håll. Osäkert än åt vilket. :)
Det var intressant, Jon! Det måste jag fundera ett par varv till på.
SvaraRaderaDu har ju helt rätt i att pratet om det individuella är kollektiva föreställningar. Individualisering är kollektiv, inte individuell.
En ansats från Latour (och ända bak från Gabriel Tarde från 1800-talet) när det gäller dualismen individ och organisation/stat, är att använda jämlik metod. Jämlik metod (symmetri) ser saker, organisationer, stater och företeelser utspridda på yta istället för innestängda i varandra. Som den där ryska dockan där dockorna finns i varandra:
Samhälle
Det som kretsar kring torg:
Göteborg blir då lika mycket samhälle som en familj (kök som torg).
En motståndsorganisation blir lika mycket samhälle som avdelningar på Volvo eller Hammarkullen, eller en myrstack.
Individ
Det som kan agera enskilt:
(Individen gör sig därmed enskild (särskild men inte oberoende) gentemot sina egna delar och sin omgivning.)
Organisationer blir individer, motståndsgrupper, stater, relationer, medlemskap blir individer..
Motståndsaktioner och konferenser blir egna individer. Individuella ting och enskilda platser kan börja agera enskilt och bli individer.
Antagligen går det även att prata om ett enskilt samtal som en egen individ, och därmed skild från de andra individerna som deltar i samtalet.