Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III

I denna fristående artikel tar jag upp hur Karen Barad bryter med uppdelningen mikro och makro. Hon bryter också med föreställningar om att vi skulle vara instängda i, och styrda av, stora system som kapitalism eller patriarkatet. Det är inte heller självklart att nationalstater och företag är mäktigare än motståndsgrupper och folkrörelser. Karen Barad visar hur politisk förändring är möjligt utan att peka ut nationalstater och regeringar som aktörer. Jag tar upp flera likheter mellan Karen Barads queermaterialism och Bruno Latours föreställning om aktörer som samagerar i svärmar.

Symmetrisk metod är när forskning, politisk teori, motståndsteori eller journalistik begriper olika aktörer utifrån jämlika teorier. Man använder exempelvis samma begrepp, samma förklaringar och samma teorier för att förstå motståndsgrupper, stater, familjer, personer och organisationer. Symmetrisk metod har utvecklats och finslipats främst inom kvantfysik och systemteori men senare även i aktör-nätverk teori och i realistiska filosofier.

Ifall en motståndsgrupp med ett halvt dussin personer, med tillgång till ett par bilar och några datorer, kämpar mot vissa specifika handlingar som utförs av en organisation som kallar sig USA (vilken både är lokaliserad till Washington och samtidigt verkar på mängder av platser runtom vår jord); är det inte nödvändigt så att USA kan dominera och undertrycka motståndsgruppen. Motståndsgruppen kan på många platser krossa eller tränga undan USAs möjlighet att dominera.

Jämlik metod kan upptäcka hur den ena eller andra organisationen dominerar i olika situationer genom att undersöka vilka allianser och handlingar som i olika situationer och på lokaliserade platser samagerar med varandra.

Jag gör en avstickare till Bruno Latour innan jag återkommer till Karen Barads jämlika queermaterialism.

Jämlika aktörer

Bruno Latour definierar aktör som det som skapar skillnad. “In my vocabulary, an actor that makes no difference is not an actor at all.”[1]

En aktör är aldrig den som bara överför eller förmedlar en skillnad. En aktör kan därmed inte vara helt kontrollerad av ett system, inte heller av en härskare eller av dominerande grupper. En aktör måste bidra med något själv för att bli aktör.

En aktör kan inte heller helt orsaksförklaras. Ifall man helt orsaksförklarar en aktör avsätter man aktören som aktör. Förklaringen blir aktören: ”which means they are not actors at all: they simply carry the force that comes through them.”[2]

Aktörer är aldrig ensamma aktörer. De agerar med miljontals andra aktörer, exempelvis bakterier, nervtrådar, torg, mötesrum, parlament, stolar, bord, organisationer: “action is always dislocated, articulated, delegated, translated.”[3]

Ett subjekt eller en aktör är alltid samagerande, en medaktör bland andra medaktörer.

Bortom mikro och makro

Bruno Latour bryter med föreställningen att makro är större än mikro. Det vi kallar makro är ofta färre, eller enklare eller mindre komplext än det vi kallar mikro.

Jag (eller vi) som sitter och skriver den här texten består av fler varelser än alla människor på jorden. Som ni andra har jag (jaja ursäkta ”vi” menar jag) ett eller två kilo bakterier i kroppen. Jag är många, många fler än man kan föreställa sig.

“Macro no longer describes a wider or a larger site in which the micro would be embedded like some Russian Matryoshka doll, but another equally local, equally micro place, which is connected to many others through some medium transporting specific types of traces. No place can be said to be bigger than any other place, but some can be said to benefit from far safer connections with many more places than others.”[4]

Storleken är inte avgörande

Även Karen Barad bryter med uppdelningen stort och litet, stora organisationer och små grupper, väldiga system och små handlingar.

Världen består inte av olika nivåer, olika skalor: “the different scales of individual bodies, homes, communities, regions, nations, and the global are not seen as geometrically nested in accordance with some physical notion of size but rather are understood as being intra-actively produced through one another”[5].

Med Barad blir det inte heller självklart att globalt och lokalt är olika företeelser. Eller att geografisk närhet egentligen är närmare än stora avstånd.

“The relationship between the local, the regional, the national, and the global is not a geometrical nesting. Local, regional, national, and global are topological matters, intra-actively produced through one another”[6].

Under en specifik motståndskamp kanske organisationen USA kan bygga upp resonanser och samagerande med Säpo, med metodologiskt nationalistiska föreställningar bland aktivister och protestgrupper, med överflöd av information på Facebook, med en missionkyrkas rädsla för att förlora statsbidrag.

En motståndsgrupp kanske bygger upp samagerande med en domstol, med ett par andra motståndsgrupper, med en feministisk clowngrupp, med en folkhögskola, med ett torg och kanske även med vädret. I en viss situation kan motståndsgruppen med alla sina allianser soppa mattan med USA.

För att undersöka möjligheten till motstånd och hur makt blir makt behövs jämlika metoder. Jämlika metoder krävs också för att undersöka hur ojämlikhet blir ojämlikhet. Teorier som förutsätter över- och underordning osynliggör hur över- och underordning ständigt måste återskapas, varje dag, varje timme.

Jämlika metoder kan upptäcka möjligheter till motstånd, revolutioner och direkt performativt förverkligande, sådant som teorier som förutsätter stora maktsystem och ojämlikhet riskerar att dölja.

Per Herngren

2012-09-24, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005.
Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.

[2] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.

[3] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 166.

[4] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 176.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 245.

[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 246.

Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II

Karen Barad och hennes queermaterialism bryter med föreställningar om att vi befinner oss inuti. Saker och ting är inte placerade inne i olika sfärer: inuti kulturen, inuti civilisationen, inuti kapitalismen, inne i globaliseringen, i naturen, inne i en viss nationalstat eller inlåsta i västvärlden. Visst, vi kan vara inlåsta i en cell eller sova inne i ett sovrum. Men hus, lådor och fängelser är olyckliga metaforer för att begripa hur vi i andra sammanhang fungerar tillsammans.

“I am to dislocate the container model of space, the spatialization of time, and the reification of matter”[1].

Container-föreställningar ser ekonomin, marknaden, kulturen, naturen, samhället, nationalstaten, politiken och vetenskapen som väldiga lådor. Saker skulle i så fall befinna sig inuti en låda. Det är svårt att vara inne i olika lådor samtidigt. Dessa olika sfärer eller lådor skulle skapa sig sina egna förutsättningar, logiker, lagar som inte skulle gälla i de andra lådorna.

Naturen pekas ut som en egen sfär som fungerar utifrån helt andra lagar och förutsättningar än marknaden eller kulturen.

Stora sfärer och containrar delas dessutom in i mindre lådor. Tekniska vetenskaper ses som en annan låda än politisk teori, psykologi eller sociologi. Arkitektur ses som en annan låda än kemi.

För Karen Barad är saker och ting mer hoptrasslade med varandra. Vi är inte i, som i inuti. Vi är mer bland saker och ting. Istället för att tänka inuti och utanför, internt och externt, så agerar vi med – eller inte med. Vi kopplar – eller kopplar ur.

Vi är del av saker och ting. Samtidigt är vi inte del av andra saker.

Kön, klass, samhällen som trassel

Inte heller kön och klass ska ses som olika sfärer. De är hopptrasslade och sammanflätade: ”gender is constituted through class and community and other structural relations of power. Gender, class, and community are enfolded into, and produced through, one another.”[2]

Lägg märke till sista delen i citatet ovan: producerade genom varandra. Annars riskerar Karen Barad att ramla in i den fälla hon själv kritiserar. Karen Barad letar ord för att begripa bättre. Men orden trasslar ihop sig med saker och ting, och orden lurar oss gärna tillbaka i de fällor vi kritiserar. Det vore olyckligt att läsa citatet ovan som att kön, klass och samhällen är hopflätade med varandra: Som om de var för sig bestod av rena substanser. Kön är inte något rent könsligt. Kön är snarare trassel av politik, biologi, kemi, språk, teknik, klass, kapitalism. Och klass är ett trassel av kön, biologi, nationalism, rasism, teknik …

Karen Barad måste alltså läsas som att trassel trasslar sig med varandra. Flätor flätar sig med varandra.

Genast hamnar vi i nästa fälla. En fläta är inte hopflätad med en mindre fläta som i sin tur är hopflätad med en ännu mindre fläta. Det är mer som när några dansare och musiker jazzar i hörnet på en klubb. En dialog mellan bongo och piano ändrar förutsättningar för dansen. En kvinna som sitter i baren nickar uppskattande till ett danspars nya tur. Vilket genast ändrar dansturen. Vilket också ändrar dialogen mellan bongo och piano.[3]

När jag försöker nyansera Barads formulering ovan ramlar jag givetvis själv i liknande fällor. När jag påstår att kön är trassel av teknik, språk …, så skulle man kunna tro att det kunde finnas en rent teknisk teknik eller ett rent språkligt språk. Som alltså skulle kunna trassla in sig med exempelvis kön. Men levande språk är också trassel. Trassel av teknik, kemi, biologi. Och kemi är … Hmm, bäst att stoppa där, annars skulle jag kunna hålla på hur länge som helst.

Fenom – att agera med varandra

När saker och ting agerar med varandra skapas vad Karen Barad kallar fenomen. Fenomen är inte sfär utan samagerande. Ett skoköp i en skoaffär, en viss ekonomiska transaktion, kanske samagerar med ett bord, några stolar, miljarder bakterier, solens nedgång, kaffe, flera olika patent, en rad kemiska reaktioner. Och med andra kunders blickar. Och den ekonomiska överföringen genom ett kreditkort av exempelvis 990 kronor samagerar kanske med någon diktatur, och med gamla postkoloniala relationer av över- och underordning. Det är väldigt trassligt.

Inte ens natur och kultur kan ses som olika sfärer: “’materiality’ refers to phenomena, which are explicitly not elements of nature-outside-of-culture. Any attempt to reinstate materiality as ‘natural’ – as brute positivity or the essential givenness of things – would be exposed as being quite bizarre, since this would be to assign materiality to a place outside the real”[4].

Varje fenomen består av samagerande mellan saker som vi i traditionella föreställningar gärna skulle vilja placera i olika sfärer: naturen, kulturen, ekonomin.

Motstånd är samagerande

Motstånd och politisk förändring sker alltid genom samagerande. Motstånd samagerar i fenomen. Men aldrig i sfärer. Motstånd sker aldrig i civilsamhället. Inte heller i kulturen.

Motstånd är hoptrasslat samagerande. Samagerande med politiska motståndare. Med maskiner, med en åklagare, med olika organisationer, med ett konstverk därbak i domstolssalen, med marknader på internet och på torget, med förmiddagens regnväder, och med årstiden, med olika uppfinningar, med pågående och avslutade samtal, med teorier och färdigheter. Och med flera andra pulser och rytmer runt om oss.

Det handlar absolut inte om att allt hör ihop. Tvärtom. Fenomen är specifikt samagerande. Specifika avgränsningar. Karen Barad kallar det för ”cut”. Hon använder snitt eller ”cut” i en betydelse som liknar den när man skär ut en tårtbit. Det finns miljarders miljarder andra fenomen runt omkring som inte samagerar. Samagerande stänger ute annat samagerande. Negativa protester kan utesluta möjligheten till att proaktivt bli del av lösningen av problemet. Våld kan utesluta möjligheten till gemensamma överenskommelser. Sårbarhetspolitik kan utesluta maktkamp.

Motstånd handlar därmed om vad som ska agera ihop, och hur detta ska agera ihop.

Etik utan individualism

Politiskt och etiskt ansvar är, för Karen Barad, aldrig vad jag kan göra åt våld och förtryck. Politiskt ansvar är hur jag ska samverka. Samverka i den politiska förändringen, samverka i motståndet mot våld och förtryck.

Politiskt ansvar handlar inte om att en enskild person eller organisation skulle kunna ställa saker och ting tillrätta. Ifall det inte finns kedjor av påverkan mellan individer går det inte att leva etiskt som enskild. Det går inte att ta ett eget etiskt ansvar. Etiska teorier och diskussioner om individer blir oftast orimliga och overkliga.

“Rejecting the metaphysics of individualism that serves as a foundation for traditional approaches to ethics, agential realism proposes an alternative meta/physics that entails a reworking of the notions of causality and agency.”[5]

Etik handlar om att vi, och om att andra och annat, är del av makt och motstånd, förtryck och befrielse. Vi är del genom olika samageranden som sträcker sig runt världen oberoende av om vi vill eller inte. Det gäller för oss (personer, ting, materia) att bli medansvariga för de förtryckta, för varandra och för politisk förändring. För den enskilde innebär därmed etik att vara del av, att inte längre vara enskild.

”Ethics is about mattering, about taking account of the entangled materializations of which we are a part … even the smallest cuts matter. … ethics is about accounting for our part of the entangled webs we weave.”[6]

Per Herngren

2012-09-19

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 225.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 243.

[3] Fenomen ska här inte blandas ihop med komplexitet. Fenomen behöver inte handla om ömsesidig, komplex och oförutsägbar påverkan. Samagerande är något annat än påverkan. Pianot och bongo kan fortsätta att spela med varandra ovetande om vad som händer runt omkring. Men om kvinnan i baren följer dansen ändras fenomenet åskådare och dansare och blir något annat än om hon vänder sig om flörtar med en annan kvinna i baren (och därmed blir icke-åskådare till dansen). Åskådandet samagerar även med det som inte är medvetet om att det blir betraktat. Detta kan därmed inte (eller bara ibland) reduceras till gamla föreställningar om växelverkan eller nyare om komplexitet.

[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 211.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 393.

[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 384.

Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I

I en serie texter undersöker jag hur Karen Barads queermaterialism öppnar upp för en bättre förståelse av hur motstånd och politisk förändring går till. I denna första artikel tar jag upp hur Barad avvisar att materia och mening skulle kunna separeras från varandra. Hennes materialism kontrasterar mot hur många ”hårda materialismer” förandligar, hur de idealiserar, politik.

När en ”hård” materialist försöker härleda politiska beslut eller ideologier till materiella förhållanden så förandligar materialisten samtidigt politik och idéer. En sådan materialism blir därmed en idealism. Idealisering av politik, och idealisering av idéer.

Halva världen idealiseras.

“Matter and meaning are not separate elements. They are inextricably fused together, and no event, no matter how energetic, can tear them asunder.”[1]

Karen Barad bryter med den idealisering av tankar, kultur och mening som gärna dyker upp i materialistiska föreställningar. En idé, en fundering, en dikt, ett samtal är lika materiellt som en sten eller som en vind.

Mening är materiellt, mening materialiserar. Mening är inte något andligt som kan härledas ur något annat mer handfast, något som är hårdare och därför skulle vara mer materiellt, eller till och med mer verkligt.

Föreställningen att det som är hårt skulle vara mer materiellt än det som är mjukt blir alltför banal för att någon materialist skulle hävda det. Men man kan ändå ana att det gömmer sig en sådan intuitiv föreställning inom flera materialismer. Det som är hårt är dock inte mer materiellt än det som är mjukt, en sten är inte mer materiell än elden eller solen.

Materia agerar meningsfullt

Materia är, enligt Karen Barad, inte passivt död. Materia agerar. Och materia agerar meningsfullt. Det som materia och saker gör och åstadkommer är begripligt eller obegripligt. Ifall något är begripligt eller obegripligt är det också meningsfullt. Det är därmed översättningsbart: till språk, till teori, till en dikt, till teater, till matematik. Ofta har vi svårt att översätta det som sker. Men det innebär inte att det är meningslöst.

“But matter and meaning, the literal and the figurative, are never as separate as we like to pretend”[2].

Dualismen mellan material och ande renodlades i grekisk filosofi, speciellt bland platonister och gnostiker. Samtidigt som grekisk filosofi utvecklades fanns det inom judendom och senare kristendom en ickedualistisk syn på mening och materia. I den judiska och i den tidigt kristna filosofiska och religiösa traditionen gick det inte att separera ande och materia från varandra. Karen Barad fortsätter och utvecklar en sådan ickedualistisk föreställning om ande och materia, om politik och materialitet.

När jag skriver ande och materia skulle man kunna läsa det som att ande och materia är två olika ”saker” men att de sitter ihop, och att de hela tiden påverkar varandra. Men det skulle i så fall fortfarande vara en form av dualism. Materia är meningsfullt. Och mening materialiserar. Mening och materia är inte två saker som hör ihop. Det är snarare olika ord som beskriver olika aspekter av samma sak.

I senare texter ska jag ta upp hur Karen Barad visar hur politik och motstånd är att agera tillsammans med saker och ting. Detta tillsammans-agerande skapar direkt förändring. Direkt innebär att mål och medel blir ett. Inte heller mål och medel kan dualistiskt separeras från varandra.

Per Herngren

2012-09-11, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 3.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 362.

Gentrifiering - radikal medelklass tränger bort underklass

Gentry betyder fint folk. Ruth Glass myntade begreppet gentrifiering 1964. Hon var sociolog i England, och hade tidigare flytt nazityskland.

När radikal medelklass flyttar in i "lågstatus" eller "fattiga" områden startar de ibland förfiningsaktiviteter. Proggresiv konst, stadsodling och häftig design sätter igång processer som lockar investerare, bostadsbolag och lokalstaten att göra området finare, trivsammare och mer accepterat bland fint folk.

Fint folk (gentry) och höjda hyror tränger sedan undan arbetarklass, nysvenskar, bidragstagare, missbrukare och arbetslösa. Deras nätverk och gemenskaper i området slås sönder. Även radikala aktivister, kollektiv och konstnärer som satte igång processen att göra området "inne" kan trängas undan. Ett tidigare heterogent område blir med denna process ett mer homogent och segregerat medelklassområde. Detta kallas gentrifiering.

Ett sätt att motverka gentrifiering är att börja demokratisera och ta över området istället för att börja med att göra området finare, mysigare och mer "kulturellt". Demokratiseringar i ett område tränger undan ägande och andra maktordningar. Ersätta och tränga undan (displace) är antagligen politiskt effektivare än att försöka påverka de som man tror "styr". Med gentrifiering möjliggör Ruth Glass en annan teori om förändring än föreställningen om "styrande". Politik är att trängas. Makt och motstånd trängs med varandra.

Per Herngren
2012 07 26, version 0.2



Referens

Ruth Glass, London; Aspects of Change, Edit. by the Centre for Urban Studies' London, MacGibbon & Kee, 1964.

Tack till Anders Westerström och Robert Anderssons föredrag på Krokstrandsfestivalen 2012 07 26. Jag publicerar denna text via två hopkopplade mobiler tio minuter innan föredraget är klart, så se den inte som ett fullständigt referat.

Vinner vi förlorar vi - sårbarhetspolitik

Krig och spel har använts som metaforer för att förklara motstånd och politisk kamp. Nyckelbegrepp blir därmed taktik och strategi, styrka och styrkeförhållanden, att vinna eller att förlora.

En motståndsgrupp skulle i så fall kämpa för att vinna över sin motpart. Genom smarta uttalanden kan man vinna politiska poänger. Genom att använda humor som vapen kan man förlöjliga och försvaga motståndaren. Genom att samla fler och fler demonstranter eller namnunderskrifter tror man sig bli starkare i en styrkemätning med motparten.

Mohandas Gandhi och Judith Butler visar att det istället är vår sårbarhet, vårt beroende av varandra, som bygger samhällen och skapar politisk förändring. Inom feminism har denna politiska praktik börjat kallas för sårbarhetspolitik.

Sårbarhetspolitik bryter med föreställningen om politisk förändring och kamp som något sorts spel eller krig. Det är istället sårbarhet och ömsesidigt beroende som bygger upp det samarbete som gör samhällen och det politiska möjligt.

Sårbar civil olydnad
Pingsten 2012 gick en grupp in på Saab Microwave för att plantera vin och fikon, samt hålla en pingstmässa. En av oss kom på en formulering som visade hur dumt våra motståndare tänkte. Vi skulle vinna politiska poänger genom att avslöja krigsföretagets och lagens hyckleri.

Efter lite funderingar kom vi dock fram till att ifall vi vinner poänger över våra motståndare riskerar vi att förlora dem. Vi valde därför att formulera om oss så att poliser, vakter, jurister och anställda på krigsföretaget kunde fundera tillsammans med oss istället för att bli bortgjorda.

Därmed blev det så att vakter och polis faktiskt deltog i innovativa och kritiska samtal kring motstånd, och motståndets förutsättningar. Under ett par timmars tid var de med och utvecklade det politiska motståndet.

Få kritik
För en sårbarhetspolitik som erkänner vårt beroende av varandra blir det mer avgörande att få intressant och innovativ kritik än att själv kritisera motparten.

I den sårbarhetspolitik som Butler och Gandhi utvecklar så stärker motståndet motparterna istället för att försvaga dem. Genom gemensamt funderande kan motståndet få konstruktiv kritik av motparten. Sårbart motstånd blir därmed en innovativ process, ett gemensamt skapande, snarare än en styrkemätning.

Motståndskraft
Begreppet motstånd ligger därmed närmare en organisms eller ett systems motståndskraft än elektricitetens motstånd som hindrande, kraftmätning.

Sårbart motstånd intervenerar i förtryck och våld genom att återskapa liv, rättvis fördelning, demokrati, jämlikhet och omsorg. Motstånd blir ett ständigt återkommande, ett värdeskapande som pulserar. Mål och medel blir ett.

Judith Butler tar upp möjligheten till performativt handlandet. Performativ är att i handlingen genomföra målet. Performativt handlande är därmed något helt annat än instrumentellt och strategiskt handlande, där mål och medel är åtskilda.

Sårbarhetspolitik skapar politisk förändring genom att ersätta och tränga undan det instrumentellt destruktiva. Det görs genom motståndskraften i direkt performativt skapande, skapande av värde. 

Skapandet av värde utförs inte långt bort från våld och förtryck, det vore inte en sårbarhetspolitik. Det politiska skapandet blir sårbart genom att gå in och intervenera i våld och förtryck.

Sårbart motstånd skapar affekt, samarbete och samhällen istället för vinnare och förlorare.

Per Herngren
2012 07 14, version 0.1


Välkommen på ickevåldskurs där sårbarhet och ömsesidigt stöd blir metod för förändring.

Referens
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Per Herngren, Sårbar förutsättning för politik - Judith Butler, 2011.

Medarbetarskap - alternativ till fixeringen vid ledarskap och styrmodeller

I främst Sverige och Norge utvecklas medarbetarskap som alternativ till fixeringen på ledarskap, övertro på att chefer och ledning styr vad som händer i en organisation.

Stefan Tengblad, professor i företagsekonomi, föreslår ett byte av fokus inom organisationsteori: Hur medarbetare arbetar tillsammans är mer avgörande för hur organisationer fungerar än ledarskap.

Tengblad argumenterar för att medarbetarskap är ett samspel mellan olika delar av organisationen, det är även ett samspel med andra organisationer och aktörer. Medarbetarskap innebär därmed inte självstyre eller autonomi[1].

Medarbetarskap ska inte heller blandas ihop med föreställningen om platta organisationer. Istället för en centralistisk och pyramidformad hierarki uppstår samarbeten och kontrakt som både kan vara jämlika och samtidigt producera beslut och avtal som ska följas. Hierarkier och styrning mångfaldigas snarare än att centraliseras till chefer och ledning.

Samspel och medarbetarskap tar tid för att växa fram, det finns inga enkla fix. Medarbetarskap kan därmed inte fångas in i en styrmodell.

Existerar centralstyrning överhuvudtaget?

Även organisationer som är ledarskapsorienterade fungerar mer genom samspel snarare än genom styre. Tengblad hänvisar till forskning som anger att chefer arbetar med faktiskt ledarskap ungefär 15-20 procent av sin arbetstid. Möjligen kan man förstå ett chefsjobb som en extremt överbetald assistent eller sekreterare, åtminstone utifrån vad chefen faktiskt sysslar med.

Begreppet ledarskap blir då, enligt Stefan Tengblad, främst till för att legitimera chefernas övervärderade betydelse och extremt höga löner.

Per Herngren

2012-07-03, version 0.1

Välkommen på helgkurs om effektivt samarbete och om att medarbeta!

Eller beställ en kurs i medarbetarskap till er organisation.

Referens

Deploy AB.

Per Herngren, Ledarfixering, 2007.

Per Herngren, Skicklig inkompetens på ledarkurser, 2008.

Per Herngren, Räfflad organisation – inte platt, 2010.

Per Herngren, Bortom styrmodeller, 2010.

Per Herngren, Makt är mer resonans än centralstyrning – Deleuze & revolution VI, 2009.

Stefan Tengblad, Medarbetarskap i praktiken, Studentlitteratur, 2006.

Stefan Tengblad, Den myndige medarbetaren – strategier för ett konstruktivt medarbetarskap, Liber, 2003.

---

[1] Stefan Tengblad, föredrag för Deploy AB, Handelshögskolan Göteborg, 2012-03-08.

Femme: yta, ytlighet och femininitet - politisk materialism V

Genom aktivism, filosoferande, tankar, attityder, smink, frisyrer och kläder arbetar femme kreativt med ytan. Femme lyfter fram ytligheten. I denna fristående text om politisk materialism tar jag upp femmerörelsens bidrag till motstånd, eller kanske snarare till motståndskraft och ytspänning.

Femme är del av queer och feminism. Ulrika Dahl visar i sin artikel, Ytspänningar, att femme kreativt skapar och omskapar feminitet. Hon visar hur femme därmed också queerar klass, nation, vetenskap, filosofi och politik.

Queer som ord användes tidigare för att peka ut och kategorisera vissa som underliga och onormala. Idag betecknar queer aktivt omskapande, görande, queer blir mer ett verb. Queer underliggör och onormaliserar. Queer bryter upp kategorier. Femme queerar feminitet genom yta, genom hud, hår, smycken, målning och det synbara.

Femme får därmed motståndskraft. Från elektricitet och friktion förstås motstånd som hinder. Politiskt fastnar ett sådant motstånd i det negativa. Men biologi och systemteori visar hur saker kan få en mer positiv motståndskraft. Det är motståndskraft i skapandet och levandet. Ett sådant motstånd, en sådan motståndskraft, kan därmed tränga undan och ersätta andra system och verksamheter.

Femmes skapande av feminitet, eller snarare femininitet, bygger upp en motståndskraft som tränger undan idealiserandet av det djupa, inre, inre äkta, äkta jaget, autentiska och naturliga.

När aktivism återskapar 'medelklass' och 'nation'

Bland radikala aktivister ställs ibland djup före ytlighet, äkthet före det artificiella och skönmålade. I femme-rörelser kritiseras detta för att vara ytterligare en teknik som medelklassen använder för att distansera sig från underordnade klasser.

En politisk radikalitet som upphöjer det djupa, äkta, autentiska och intima blir ett medel i underordnandet av underordnade.

Dessutom blir idealiseringen av äkthet en fortsättning på nationalismens och kolonialismens visioner och ideal. Det får släktskap med hur tidiga upptäcktsresande och missionärer idealiserade det primitiva och det naturliga. ”Civilisationen” sågs som artificiell och konstlad. Det primitiva och det kvinnliga sågs som närmare naturen.

”Det ’autentiska’ naturliga (kvinno)ideal som ofta hyllas i dessa feministiska falanger är alltså inte oskyldigt eller universellt, det har en nationalistisk historia, och är ett ideal som … konstrueras i kontrast mot en artificiell, banal och glamorös femininitet … en femininitet utan klass och med mycket yta.”[1]

Ulrika Dahl visar här hur femme därmed blir motstånd mot klass och klassuppdelning. Dessutom blir femme ett praktiskt motstånd mot koloniala makttekniker och föreställningar vilka gärna återskapas i motståndsgrupper och i andra radikala rörelser.

Femme bryter paranoid radikalism

Att dela upp människor i ett yttre och ett inre, ytlighet och djup skapar en paranoid syn på människor. Gömt i ett inre, eller under ytan, skulle det finnas ett mer äkta jag. Ett jag som vi inte har tillgång till. Två paranoida föreställningar skiljer sig åt från varandra: Den ena menar att bara personen själv har tillgång till det inre. Den andra menar att inte heller personen själv har tillgång till sitt verkliga jag. Mycket av oss skulle vara gömt i det undermedvetna.

Ulrika Dahl lanserar begreppet femmebodiment. Här bryter hon med en paranoid syn på människor. Det finns inget äkta eller verkligt självt undangömt innanför eller därunder ytan.

Dualismen yttre och inre producerar en splittrad människa. Därmed skapas ett artificiellt jag och ett inre, dolt, autentiskt jag.

”Med begreppet femmebodiment vill jag här visa att ytan dock inte kan reduceras till den dekorerade, smyckade, sminkade, ständigt rörliga konturen av kroppen som vi ser. Ytan är också kroppens största sinnesorgan, vilket öppnar för alternativa förståelser av både ytor och ytlighet.”[2]

Femme queerar femininitet. Feminin blir kreativitet. Politiskt blir detta något annat än att skapa en god, radikal feminitet skild från en konservativ feminitet. Det blir också något annat än att kritiskt ta avstånd från det feminina som skapat genom könsmakt eller av den heterosexuella matrisen.

Genom att göra ytan och det feminina till kreativitet bryter femme med en identitetspolitik som betonar gemensam erfarenhet eller en gemensam plattform. Dahl använder begreppet figurationer för att visa på brytningen med identiteter utan att producera ny identitet.

”Femmefigurationen jag här tecknar ger inte uttryck för vare sig en gemensam erfarenhet, delade förståelser av femininitet eller en gemensam feministisk historia eller plattform. Det finns exempelvis en intern kritik av den imperialistiska nostalgi som präglar estetiken i Sydneys vit-dominerade femmerörelse. En del vänder sig mot att symbolen för Femme-gillet är en vit handske formad som en knytnäve. En vit handske associeras då med en vit överklass som önskar skydda sin huds yta från att färgas av den starka solen.”[3]

Femme blir queer i betydelsen skillnad som producerar skillnad, istället för skillnad som producerar (annan) likhet och identitet.

Femme är inte negation eller protest

Femme idealiseras ibland för att vara frivillig femininitet. Men Dahl argumenterar för att femme snarare upplöser ytspänningen mellan en medveten radikal feminitet och en normativ påtvingad feminitet. Denna negation skulle annars upprätthålla den ordning som den försöker underminera.

”Med denna ansats riskerar jag att gå emot delar av de rörelser jag själv ingår i eftersom det numera blivit en identitetspolitisk norm att insistera på att femme skiljer sig från ’normativ’ feminitet eftersom den är ’vald’ snarare än påtvingad, eller ’överdriven’ snarare än vanlig, vilket i sin tur är ett sätt att insistera på att det finns ett ’djup’ under den till synes ytliga ytan. … Det är värt att fundera på om en sådan dikotomisering upprätthåller precis den ordning den önskar underminera.”[4]

Femme gör därmed motstånd mot en radikalitet som skiljer på de radikala och de som inte är tillräckligt radikala.

”Vad jag kallar femmebodiment är ett femme-inint somatekniskt förkroppsligande, där huden inte kan reduceras till en yta vilken enkelt kan läsas och kritiseras utifrån hur den smyckas och sminkas eller vars uttryck enkelt säger oss något om vem som är queer eller inte, eller vem som hör hemma eller inte.”[5]

Jag läser Ulrika Dahl som att queer i femme därmed lyckas undvika att bli samlingskategori för hbt, homo-bi-trans. Hbt eller hbtq eller hbttq som kategori på en viss typ av personer blir en maktmetod för normaliseringen av hbt. Queer skulle i så fall fastna i mångfaldsfällan, de är olika oss och det ska vi respektera. Queer underliggör och onormaliserar även hbt. Femmes queer blir därmed mångfaldigande snarare än mångfald.

Bortom yttre och inre, yta och djup

Femme undergräver en uppdelning av oss i ett yttre och ett inre. Dahl skriver att ”om vi ska utmana cartesianska dualismer mellan kropp och sinne måste vi också ifrågasätta dikotomin mellan yta och djup, mellan insida och utsida, och mellan jaget och den andra.”[6]

Här hamnar femme i resonans med intressanta diskussioner kring yta av Michel Foucault, Gilles Deleuze, Kathy Ferguson, Jacques Ranciére och på senare tid av flat-ontology-filosofin.

Michel Foucault föreslår att vi begriper allt som utspritt på en yta. På denna yta kan det givetvis finnas förtätningar och gigantiska avstånd. Men väldig yta får helt annan dynamik än en värld där saker, personer och samhällen döljer sig innanför sitt eget skal, där ytan skulle representera eller inte representera ett verkligt inre.

Ifall Foucault talar om en gigantisk yta så tänker sig Gilles Deleuze och Felix Guattari istället ytor i plural. Ytor i form av platåer. Olika företeelser existerar på olika platåer. De kan därmed leva skilda liv, men de är inte instängda i något inre, inte gömda från varandra innanför sin egen yta.

Dessa uppgörelser med ett yttre och ett inre gör precis som femme motstånd mot container-föreställningar: att personer, organisationer och motståndsgrupper, och även länder och samhällen, skulle vara containrar (contain-innehålla). Container-föreställningar tänker på personer, kulturer och samhällen som lådor eller sfärer som innehåller saker och ting.

Femme bygger kreativt motstånd. Ett motstånd som sprider sig över ytor.

Per Herngren

2012-06-16, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, http://perherngren.blogspot.se/2008/01/befria-sig-frn-container-vrldsbilden.html, 2008.

Per Herngren, Yta utan djup, http://ickevald.net/perherngren/ytautandjup.htm, 2007.

Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.

---

[1] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 19.

[2] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 9.

[3] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 19-20.

[4] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 21.

[5] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 22.

[6] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 21.

Skicka ej pressmeddelande till nyhetsredaktioner

Civil olydnad och andra former av motstånd blir ganska lätt nyhet i nyhetsmedia. Förvandlingen till nyhet motverkar dock politisk förändring. Den politiska förändringen skulle därmed kunna förstärkas genom att undvika att göra den till nyhet, genom att undvika att skicka pressmeddelanden till nyhetsredaktioner. Och genom att undvika att kontakta nyhetsmedia.

Denna text skrevs under reflektionen kring valet av att skicka mejl och pressmeddelande om en civil olydnads-aktion bara till rörelsetidningar, bloggar, mejllistor och olika forum på internet.

Nyheter är inte en representation av vad som händer. Nyheter är en intervention. Genom olika tekniker förvandlar nyheter något till nyhet. Detta ska inte förstås som maktkonspiration. Det finns inget bakom som styr nyheterna. Bakomliggande nyhets-konspirationer är snarare undantag än regel.

Nyheter är istället självreproducerande system. Nyheter representerar därför inte någon dold makt eller något bakomliggande maktsystem. Nyheter producerar däremot själv makt.

Nyhet blir både medel och mål. Nyhets-handlingar skapar nyhets-handlingar. Läsandet av nyheter, pratet om nyheter, är del av nyhets-interventionen. Även läsandet av nyheter omvandlandet något till nyhet. Läsande är alltså en intervention.

Konkreta tekniker används för att omproducera något till en nyhet. Dessa tekniker är inbakade i nyheten, de är en del av nyheten. Det finns därmed inga dolda makttekniker bakom nyheterna.

Nyhetstekniker kan innovativt slipas och imiteras av andra nyhetsjournalister och nyhetsredaktioner. Nyheter smittar av sig genom att återanvändas i långa imitationskedjor.

Nyheter skapar genom ständig reproduktion pulser, resonans och gravitationskraft. Nyheter producerar därmed egna planetsystem med fantastisk dragningskraft. Sådan dragningskraft skapar ibland svarta hål som slukar politiska verksamheter. Svarta hål osynliggör politisk förändring.

Hur nyheter slukar politisk förändring

Nyheter motverkar reproduktionen av politisk förändring genom bland annat följande framställningstekniker:

Gårdagens nyhet: Genom att framställa en politisk förändring som nyhet förvandlas den snabbt och effektivt till gårdagens nyhet. Till en icke-nyhet. En motståndsaktion återges därmed som tillfällighet.

Aktuell och inaktuell, inne och ute: Genom att framställa en politisk fråga som aktuell görs den till medel för att framställa andra politiska frågor som inaktuella. En motståndsgrupp som görs till nyhet blir därmed delaktig i att osynliggöra andra politiska förändringar.

Spektakel: Genom att förvandla politisk förändring till något spektakulärt framställs den som undantag snarare än pulserande repetition.

Sudda ut politiska subjekt: Motståndsaktörer och andra politiska subjekt suddas via nyhetsinslag ut och ersätts med föreställningar om central makt, eller föreställningar om centrala makthavare och politiker.

Subjekten för politisk förändring pekas i nyheter ut som regeringar, parlament, styrelser och företagsledning.

En individualistisk variant av denna teknik pekar istället ut enskilda som besitter poster inom dessa organ som politiska aktörer, exempelvis ministrar, chefer och presidenter.

Deltagare i motstånd eller folkrörelser framställs inte som politiker. Politiker pekas istället ut som en speciell yrkesgrupp som sitter i en riksdag eller regering för en statlig organisation. Andra som pekas ut som politiker är semiprofessionella i kommun och liknande lokalstater.

Återinsätta makthavare: De politiska aktörer som genomför politisk förändring under olika aktioner reduceras till medel för att påverka den verkliga aktören, det egentliga subjektet: regeringen. Aktivism skildras genom nyheter därmed som icke-politisk-förändring. Aktivism blir istället medel för att utnämna makthavare till makthavare.

Motstånd omvandlas genom nyheter därmed till medel för att återinsätta regeringar som regerande, motståndet utnämner alltså regeringen som just regering.

Motståndet avsätter därmed sig själv som regerande.

Mystifiera makt. Genom att med hjälp av opposition och motstånd framställa makt som något som kan innehas förtingligas makt. Makt föreställs som egenskap hos vissa eller som något man skulle kunna låsa in någonstans. Därmed osynliggörs makt. Makt är handlingar, handlingar av lydnad. På så sätt kan nyheter också osynliggöra att makt omedelbart upphör i samma ögonblick som lydnaden och samarbetet upphör. Makt är inget som kan låsas in. Makt-havare finns inte.

Narcissism: Politisk förändring ersätts med narcissism. Den förändring som genomförs genom ickevåldsmotstånd tonas ned och ersätts med speglingens attraktionskraft. Bilden i nyhetsmedia framställs som viktigare än själva aktionen. Speglingen görs attraktivare än de faktiska politiska förändringar som sker i motståndsorganisationer och under aktioner. 

Nyheten är nyheten: Civil olydnad framställs som instrument för att bli nyhet, som medel för att få uppmärksamhet. Civil olydnad framställs även som medel för att uppmärksamma en viss fråga. Civil olydnad reduceras därmed till medel för att komma in i nyhetsmedia.

Nyhetsmedia som självgenererande: Civil olydnad och motstånd raffineras till rent bränsle för nyhetsmedias reproduktion av sig själv. Nyheter (re)producerar nyheter. Civil olydnad och andra former av engagemang omvandlas därmed till bränsle för nyhetsmedias drivande motor.

Civil olydnad blir fetischism. Nyheter omvandlas till stimulans och underhållning. Man läser om aktioner och får kraft. Denna kraft gör att man orkar med stress och lönearbete. Genom nyheter överförs därmed kraft från civil olydnad till lönearbete, ibland till profit, ibland till institutionell maktkoncentration.

Förändring skjuts på framtiden: Politisk förändring skjuts via nyhetsberättelsen bort till en avlägsen framtid. Detta sker genom en mekanisk och linjär skildring av politik. Motstånd och civil olydnad framställs som politisk påverkan, påverkanskraft. 

Gandhis ickevåld innebar att mål och medel var samma sak. En politisk förändring skapar politisk förändring. Ickevåld leder till ickevåld. 

En mekanisk framställning av politik separerar istället mål och medel. Ickevåld och civil olydnad reduceras till medel snarare än mål. Det politiska målet kan därmed skjutas bort till en fjärran framtid.

Mellanhand och förmedlare: Nyhetsmedia framställer sig själv som rimligt neutral förmedlare av opinion, opposition och protest. Denna förmedling förutsätts påverka makthavare. Nyheter skulle upplysa makthavarna, man tänker sig att upplysning föregår beslut och handlande. Nyhetsmedia framställs som en nödvändig mellanhand för politisk förändring. Därmed frestas politiska grupper att ställa sig i kö för att få komma med i denna förmedling.

Avslöjande och paranoia: Motstånd framställs som att den avslöjar makten. Motståndet drar bort den slöja som döljer makten. Motståndet skulle avslöja en bakomliggande dold makt. Motståndet görs därmed till medel för att producera en paranoid syn på makt. Makt som något bakom. Dolt bakom. Det skulle alltså finnas en slöja som döljer makt och som behöver dras undan för att vi ska upptäcka vad makten sysslar med.

Denna paranoida föreställning om makt hamnar i resonans med vissa varianter av grävande journalistik och vetenskaplig maktkritik. Maktkritik i denna traditionen av-slöjar makt och makthavare. Makten som blir till makt mitt ibland oss genom olika handlingar döljs därmed. Utpekandet av det dolda döljer det uppenbara.

Protest blir nihilism: Genom att omvandla civil olydnad till negation, till ett Nej förvandlas ickevåldet till protest. När civil olydnad och ickevåld framställs som protest istället för konstruktivt byggande förvandlas den till nihilism: Viljan att inte vilja skapa värde. Ickevåld omvandlas till en ovilja till att vara med och bygga samhällen. Ickevåldet får inte bygga omsorg, solidaritet och samhällen. Ickevåldet får bara negera Staten, Kapitalet eller det Globala.

Civil olydnad hindras genom den negativa protesten därmed från att bli blivande samhälle. Bli blivande motståndssamhälle. Bli sårbart och solidariskt ickevåldssamhälle.

Nyheter producerar ickekommunikation. Jean Baudrillard visar hur massmedia producerar ickekommunikation, den förvandlar folk till mottagare snarare än till medaktörer[1]. Baudrillards kritik är dock generell mot massmedia och hamnar lite utanför min analys av nyhet som intervention.

Media är inte svartvit

Nyhetsgenren är en egen genre. Den bygger på annorlunda berättartekniker än reportage, innovativa intervjuer, tester och berättelser. Man kan därmed inte säga att ett nyhetsmedia består bara av nyheter. I samma media kan det publiceras mycket annat vilket får helt andra mer kreativa funktioner än nyheter.

Det kan givetvis även smyga in nyhets-skapande här och var i reportage, i tester och i personporträtt. Nyheter kan intervenera och neutralisera i den övriga berättelsen som finns i samma reportage och i samma artikel. Ett inslag eller ett reportage behöver inte vara enhetligt. Motstridiga funktioner kan motverka varandra.

Det kan därför även smyga in berättelser i rena nyheter. Nyhetsartiklar är inte alltid rena nyheter.

Nyheter och politisk förändring som konkurrerande solsystem

Civil olydnad och ickevåld utförs i traditionen från Gandhi som en faktisk politisk förändring. Målet blir medlet. Genom möten, berättelser, samtal, bloggar, twitter, reportage, intervjuer blir det ibland lättare att härma och imitera den politiska förändringen. Och genom att läsa om andras berättelser från motstånd, om deras misstag, om deras experimenterande, blir det därmed möjligt att innovativt finslipa motståndet. Politisk förändring skapar växelverkningar.

Förändring och imitation genererar varandra. Att imitera är alltid en sorts förändring. Detta återskapande av motstånd kan sprida sig som smittor och imitationskedjor. Motstånd bygger på så sätt samhällen, kollektiv och gemenskaper.

Politisk förändring upprepning

Politisk förändring är repetition. Politisk förändring sprids genom att återigen återskapa den politiska förändringen. Precis som i Gandhis ickevåld är mål och medel ett. Politisk förändring är det som skapar politisk förändring.

En sådan förståelse av politik drar sig bort från en mekanisk föreställning av politik som påverkan. Den drar sig undan från en föreställning om att politiska utspel skulle påverka de egentliga politiska aktörerna: makthavarna. Och att dessa mäktiga makthavare sedan skulle ha makten att styra oss, att ställa saker tillrätta.

Men att visa hur politisk förändring blir självproducerande visar snarare på politisk dragkrafter än politisk påverkan.

Själva reproducerandet producerar repeterande pulser. Pulser ger resonans. Resonans förstärker den politiska kraften och skapar gravitationskraft. Organisationer, institutioner, samhällen och grupper kan känna en sorts gravitationskraft till varandra. De kan känna av ett sug att själva genomföra de politiska förändringar som pågår runt omkring. Det är dock inte alls säkert att organisationer, saker och människor dras med.

Spinoza påpekar att dragkraften i affekt är beroende av en förmåga att låta sig affekteras. Att en affektkraft byggs upp innebär inte alls att saker och ting, eller att vi, därmed automatiskt dras med.[2]

Nyheter fungerar på samma sätt som politisk förändring. Nyheter producerar nyheter. Mål och medel blir ett. Ett ständigt pulserande. Gravitationskraften hos nyheter konkurrerar därmed med gravitationskraften hos andra verksamheter. Ett sätt att bryta makten hos nyheter är att undvika nyheter, undvika att bli nyhet.

Per Herngren

2012-06-05, version 0.1.1

Referens

Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Course Vincennes, 1978 01 24.

Jean Baudrillard "The Masses: The Implosion of the Social in the Media," trans. Marie Maclean, New Literary History, vol. 16, no. 3 (Spring 1985)

Per Herngren, Singularitet istället för påverkan, 2009.

Per Herngren, Härskare styr inte – Spinoza-Deleuze, 2009.

Per Herngren, Bygga eller ställa krav – Deleuze, 2009.
 

Fotnoter

---

[1] Jean Baudrillard "The Masses: The Implosion of the Social in the Media," trans. Marie Maclean, New Literary History, vol. 16, no. 3 (Spring 1985), pp. 577-89.

[2] Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Cours Vincennes, 1978 01 24.

http://perherngren.blogspot.se/2009/04/singularitet-istallet-for-paverkan.html

http://perherngren.blogspot.se/2009/07/harskare-styr-inte-spinoza-deleuze.html

Motstånd kommer i gungning först efter tredje aktionen - politisk materialism IV

1. En aktion är en enskild händelse och därmed en form av återvändsgränd.
2. Två aktioner bestämmer ’bara’ intervallets längd.
3. Först utifall tidsintervallet används igen för en tredje aktion har en puls uppstått.

En puls skapar med tiden resonans. Resonans förstärker kraften i aktionerna, ofta tusenfalt. Jämför med hur väggar, tak och dansare kan hamna i resonans med musiker. Ifall musikerna nu håller takten.

Resonans skapar gravitation, dragningskraft. Inte mot ett ursprungligt centrum utan mot fortsatt pulserande. Ifall en motståndsrörelse kan hålla takten producerar resonans och gravitation tillsammans en drivande ’motor” i motståndet. Denna motstånds-motor blir politisk förändring. Och den blir senare tradition, vana, institution och historia.

Per Herngren

2012-05-28, version 0.1

Tack till Bengt Andréasson som hjälpte mig reda ut detta inför en civil olydnad vid SAAB Microwave 27 maj 2012 som om ett par år kan komma i gungning.

Politik är att materialisera – politisk materialism III

I några artiklar skissar jag en politisk materialism utifrån materialisering och blivande. I denna fristående artikel tar jag upp en materialism som undviker att reducera det politiska till bakomliggande orsaker och förhållanden. Materialisering är ett blivande. Materia förstås inte passivt. Materia förstås inte heller som en mekanisk och deterministisk materialism.

Judith Butler visar i Bodies that matter (1993) hur materia materialiserar[1]. Queerfeministen och kvantfysiken Karen Barad bygger i Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning (2007) vidare på Butlers materialisering. Materia är aktivt, materia är processer i blivande, materialiserande.

Materiella förhållanden ligger inte bakom det politiska. Materian styr inte det politiska. För det skulle förutsätta en dualism mellan det politiska och materia. Det skulle förutsätta att politik är icke-materia. Det politiska materialiserar lika mycket som vårväder och gräsängar materialiserar. Det politiska är inte mindre materiellt än stenar.

Sårbarhetens politik

I sin bok om ickevåld (2009) tar Judith Butler upp hur växter, djur och människor är ontologiskt sårbara och beroende av varandra[2]. Liv är beroende av samarbete. Inget liv kan vara liv ensamt. Liv måste agera tillsammans med andra och annat.

Med sitt sårbarhetsbegrepp liknar Butlers ontologi till viss del anarkisten Kropotkins utvecklingslära i Inbördes hjälp (1902). Kropotkin skapar en utvecklingslära om hur växter, djur och samhällen utvecklas genom samarbete snarare än konkurrens. Han skrev Inbördes hjälp som en alternativ utvecklingslära till Darwins inbördes konkurrens.

Om Judith Butler främst diskuterar liv (växter, djur, människor) så argumenterar Karen Barad för hur även saker, maskiner, instrument och materia agerar. Och dessa agerar sällan mekaniskt och förutsägbart. De är med och ändrar förhållanden på märkliga sätt. Instrument och saker är, enligt Barad, mer queer än mekaniskt förutsägbara. Barads materialism är en queermaterialism snarare än en linjär, mekanisk materialism.

Performativ materia

Materia är performativt, enligt Barad. Performativ kommer från John Langshaw Austins föreläsning om talhandlingar från 1955[3]. Performativ är en handling som faktiskt förverkligar något. En handling vars syfte fullföljs i och med handlingen. Mål och medel är ett. Performativ är alltså något helt annat än instrumentella handlingar där målet eller förverkligandet ligger i framtiden.

Med hjälp av bland annat Niels Bohrs teori om mätning i kvantfysik visar Karen Barad hur ting intervenerar, bygger och förverkligar. Materia ska därmed inte förstås linjärt som en lång orsakskedja.

Materia intervenerar på meningsfulla sätt. Materia är diskursivt och meningsfullt. Meningsfullt i sig. Inte för att vårt språk gör materian meningsfullt.

Saker och ting intervenerar. De ändrar och ställer till. De blir därför politiska samarbetspartners. Eller så blir saker och ting politiska motståndare. Det går inte att agera politiskt utan att samarbeta med, och göra motstånd mot, annan materia än den mänskliga. Det går inte ens att leva enbart mänskligt.

Reducera inte det politiska

En materialiserande demokrati reduceras inte till vissa institutioner, inte till någon härskare, inte till enbart språkliga argument, inte heller till åsikter och avsikter. Inte till individer eller till individers handlande. Inte heller reduceras politik till mekaniska processer, eller till bakomliggande materiella förhållanden.

Individuella åsikter och avsikter ligger inte bakom demokratin. Språk styr inte demokratin. Materiella förhållanden styr inte demokratin. Ingen av dessa konspirerar. De materialiserar tillsammans. De agerar på olika sätt. Tillsammans.

För att bli politisk gäller det att undvika dualismen politik och materia.

Samtal, åsikter och tankar materialiserar lika mycket som ett berg eller en vind materialiserar. Maskiner, saker och andra former av materia är aktiva aktörer i demokratier. Demokrati för att bli demokrati materialiserar.

Per Herngren

2012-05-12, version 0.1.1

Välkommen på kurs om performativa metoder för jämlikare samarbete och proaktivt konfliktingripande.

Referens

Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005.

Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998.

Gabriel Tarde, ”Sociology 1898”, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of "Sex", Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Pjotr Kropotkin, Inbördes hjälp, Federativs förlag, 1978. Original 1902, London, när Kropotkin levde i exil i England.

John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

---

[1] Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of "Sex", Routledge, 1993.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

[3] John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.