28 maj 2012

Motstånd kommer i gungning först efter tredje aktionen - politisk materialism IV

En aktion är en enskild händelse och därmed en form av återvändsgränd.
Två aktioner bestämmer ’bara’ intervallets längd.
Först utifall tidsintervallet används igen för en tredje aktion har en puls uppstått.

En puls skapar med tiden resonans. Resonans förstärker kraften i aktionerna, ofta tusenfalt. Jämför med hur väggar, tak och dansare kan hamna i resonans med musiker. Ifall musikerna nu håller takten.

Resonans skapar gravitation, dragningskraft. Inte mot ett ursprungligt centrum utan mot fortsatt pulserande. Ifall en motståndsrörelse kan hålla takten producerar resonans och gravitation tillsammans en drivande ’motor” i motståndet. Denna motstånds-motor blir politisk förändring. Och den blir senare tradition, vana, institution och historia.

Per Herngren

2012-05-28, version 0.1

Tack till Bengt Andréasson som hjälpte mig reda ut detta inför en civil olydnad vid SAAB Microwave 27 maj 2012 som om ett par år kan komma i gungning.

12 maj 2012

Politik är att materialisera – politisk materialism III

I några artiklar skissar jag en politisk materialism utifrån materialisering och blivande. I denna fristående artikel tar jag upp en materialism som undviker att reducera det politiska till bakomliggande orsaker och förhållanden. Materialisering är ett blivande. Materia förstås inte passivt. Materia förstås inte heller som en mekanisk och deterministisk materialism.

Judith Butler visar i Bodies that matter (1993) hur materia materialiserar[1]. Queerfeministen och kvantfysiken Karen Barad bygger i Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning (2007) vidare på Butlers materialisering. Materia är aktivt, materia är processer i blivande, materialiserande.

Materiella förhållanden ligger inte bakom det politiska. Materian styr inte det politiska. För det skulle förutsätta en dualism mellan det politiska och materia. Det skulle förutsätta att politik är icke-materia. Det politiska materialiserar lika mycket som vårväder och gräsängar materialiserar. Det politiska är inte mindre materiellt än stenar.

Sårbarhetens politik

I sin bok om ickevåld (2009) tar Judith Butler upp hur växter, djur och människor är ontologiskt sårbara och beroende av varandra[2]. Liv är beroende av samarbete. Inget liv kan vara liv ensamt. Liv måste agera tillsammans med andra och annat.

Med sitt sårbarhetsbegrepp liknar Butlers ontologi till viss del anarkisten Kropotkins utvecklingslära i Inbördes hjälp (1902). Kropotkin skapar en utvecklingslära om hur växter, djur och samhällen utvecklas genom samarbete snarare än konkurrens. Han skrev Inbördes hjälp som en alternativ utvecklingslära till Darwins inbördes konkurrens.

Om Judith Butler främst diskuterar liv (växter, djur, människor) så argumenterar Karen Barad för hur även saker, maskiner, instrument och materia agerar. Och dessa agerar sällan mekaniskt och förutsägbart. De är med och ändrar förhållanden på märkliga sätt. Instrument och saker är, enligt Barad, mer queer än mekaniskt förutsägbara. Barads materialism är en queermaterialism snarare än en linjär, mekanisk materialism.

Performativ materia

Materia är performativt, enligt Barad. Performativ kommer från John Langshaw Austins föreläsning om talhandlingar från 1955[3]. Performativ är en handling som faktiskt förverkligar något. En handling vars syfte fullföljs i och med handlingen. Mål och medel är ett. Performativ är alltså något helt annat än instrumentella handlingar där målet eller förverkligandet ligger i framtiden.

Med hjälp av bland annat Niels Bohrs teori om mätning i kvantfysik visar Karen Barad hur ting intervenerar, bygger och förverkligar. Materia ska därmed inte förstås linjärt som en lång orsakskedja.

Materia intervenerar på meningsfulla sätt. Materia är diskursivt och meningsfullt. Meningsfullt i sig. Inte för att vårt språk gör materian meningsfullt.

Saker och ting intervenerar. De ändrar och ställer till. De blir därför politiska samarbetspartners. Eller så blir saker och ting politiska motståndare. Det går inte att agera politiskt utan att samarbeta med, och göra motstånd mot, annan materia än den mänskliga. Det går inte ens att leva enbart mänskligt.

Reducera inte det politiska

En materialiserande demokrati reduceras inte till vissa institutioner, inte till någon härskare, inte till enbart språkliga argument, inte heller till åsikter och avsikter. Inte till individer eller till individers handlande. Inte heller reduceras politik till mekaniska processer, eller till bakomliggande materiella förhållanden.

Individuella åsikter och avsikter ligger inte bakom demokratin. Språk styr inte demokratin. Materiella förhållanden styr inte demokratin. Ingen av dessa konspirerar. De materialiserar tillsammans. De agerar på olika sätt. Tillsammans.

För att bli politisk gäller det att undvika dualismen politik och materia.

Samtal, åsikter och tankar materialiserar lika mycket som ett berg eller en vind materialiserar. Maskiner, saker och andra former av materia är aktiva aktörer i demokratier. Demokrati för att bli demokrati materialiserar.

Per Herngren

2012-05-12, version 0.1.1

Välkommen på kurs om performativa metoder för jämlikare samarbete och proaktivt konfliktingripande.

Referens

Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005.

Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998.

Gabriel Tarde, ”Sociology 1898”, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of "Sex", Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Pjotr Kropotkin, Inbördes hjälp, Federativs förlag, 1978. Original 1902, London, när Kropotkin levde i exil i England.

John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

[1] Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of "Sex", Routledge, 1993.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

[3] John Langshaw Austin, How to do Things with Words, The Lectures delivered at Harvard University in 1955. Ed. J. O. Urmson, Oxford: Clarendon, 1962.

02 maj 2012

Vad är civil olydnad?

Jag behöver idéer och hjälp med att skriva en ny version av de båda böckerna Handbok i civil olydnad samt Civil olydnad en dialog. Här har jag ändrat ett avsnitt tidigt i boken där jag försöker att koncentrerat beskriva civil olydnad. Skriv gärna kommentar!

Vad är civil olydnad?

Civil olydnad är i traditionen från Thoreau och Gandhi[1]:

1. Öppen, offentlig handling,

2. som använder ickevåld.

3. Den är olaglig, eller bryter mot regel, order eller beslut.

4. Den har dessutom samhälleliga, politiska, sociala och etiska syften.

5. Den använder straffet för att bryta lydnaden.

Civil betyder medborgerlig. I ickevåldsrörelsen[2]står civil dessutom i motsatsställning till våld och militär. De som utför handlingen uppträder med vänlighet[3] och respekt för motparten som person.

Med motpart menas samtalspart. Dessa kan vara åklagare, polis, regering, ägare till ett företag, arbetarna på en vapenfabrik, lydiga medborgare men även andra aktivister.

Civil olydnad utförs offentligt. Civil olydnad är inte att i nattens mörker måla ett anonymt budskap. Deltagarna smiter inte undan polis, rättegång, straff och andra konsekvenser.

Mahatma Gandhi, och på senare år Judith Butler[4], visar hur sårbarhet är avgörande för att kunna leva tillsammans, och för politisk förändring. Deltagare i civil olydnad river genom sin sårbarhet lydnadens fängelse. De smiter därför inte undan från straff eller hot.
Fängelsemurar är alltid vrängda ut och in. Fängelser är till för att producera lydnad snarare än att straffa de olydiga. Fångarna är därför de medborgare som genom lydnad aldrig placeras ”i” fängelse. Det finns olika murar som fångar oss i lydnad: rädsla för straff och våld, samt rädsla för uppsägning och andra påföljder.

Per Herngren

2012 05 02, version 2.1

[1] Detta är inte en definition utan en beskrivning av Thoreaus och Gandhis syn på civil olydnad.

[2] Ickevåldsrörelsen kallar jag den rörelse som i tradition från Thoreau och Gandhi arbetar med, eller reflekterar över, frågor om civil olydnad och ickevåld. Gandhi skilde på pacifism, som handlade om att själv inte aktivt delta i våld, och ickevåld, som snarare var att aktivt ingripa vid förtryck och våld.

[3] Annika Spalde, Pelle Strindlund, I vänliga rebellers sällskap Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, Arcus förlag, 2004.

[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32-33.

30 april 2012

Ting och djur bygger också samhällen: Tarde – politisk materialism II

I denna andra fristående artikel om politisk materialism tar jag upp Gabriel Tardes märkliga artonhundratals-sociologi om hur djur, växter och ting agerar socialt och politiskt. Och hur de faktiskt även bygger samhällen. Han visar också att samhällsförändring sker vertikalt genom smittor och imitationskedjor snarare än från opinioner eller från regeringar.

På artonhundratalet visade den klassiske sociologen Gabriel Tarde hur saker, växter och djur socialiserar och ibland bygger samhällen. Myrstackar, familjer, grupper, organisationer blir samhällen[1].

Grupper och samhällen blir dessutom levande. De blir liv och de agerar. Detta kallar Tarde social vitalism[2], eller socialt liv.

Det finns inget samhälle som är byggt helt och hållet av en enda art. Samhällen byggs alltid av olika sorters liv, och av ting och materia. Detta blir extra tydligt på torg med duvor, springbrunnar, gatstenar, ogräs, blommor, insekter, gatulampor, caféer. Djur och ting agerar med oss, mot oss och med varandra.

Politik är smitta och imitationer

Tarde visar hur samhällsförändring är smittor och imitationer. Olika metoder för organisation och beslut kan smitta av sig i samhällen och mellan samhällen. Dessa sociomateriella och politiska smittor stoppas inte av några gränser. De smittar mellan fiender. Och mellan samhällen som inte tycks ha kontakt med varandra.

För Tarde hör innovationer och imitationer tätt ihop. Politik är innovation och imitation. Innovationer smittar av sig. De sätter igång imitationskedjor. Vi härmar och därmed förändras samhällen.

Samhällen bygger inte på kontrakt eller överenskommelse, enligt Gabriel Tarde. Samhällen skapas genom förslag[3]. Om jag förstår Tarde rätt blir saker, handlingar och tillvägagångssätt också förslag. Ett ting, en flock, en plats kan kopieras. Mutationer kopieras och sprids. En genväg skapad av rådjur kan börja användas av människor.

Ett ting, en organisation, en metod, ett samarbete förstås som något i sig och samtidigt som förslag. Något som kan kopieras eller avfärdas. Politisk förändring blir därmed att starta eller haka på innovativa imitationskedjor.

Per Herngren

2012-04-30, version 0.1

Fotnoter

[1] Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890, s 112.

[2] Gabriel Tarde, ”Sociology 1898”, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969, s 79.

[3] Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890, s 325.

23 april 2012

Halvera skoltiden

Min skoltid från fyran till och med gymnasiet var till ganska stor del slöseri med tid och resurser. Och när jag håller konflikthanteringskurser för lärare vittnar deltagarna om att det finns olika begränsningar som gör det är svårt att genomföra exempelvis Freire, ickevåldspedagogik, befrielsepedagogik och genuspedagogik. Skolan är fast i överföringspedagogik. Eleverna görs alltför mycket till åhörare och arkiv. Kunskap individualiseras och ses inte som träning och färdigheter utan som vetande.

Ifall vi nu till slut får konstatera att det tar för mycket kraft att revolutionera skolan så varför inte minska den?

En idé, som man skulle kunna reflektera vidare kring, är om skoltiden minskas till två dagar i veckan. Detta skulle kunna ske från trean till och med gymnasiet. Skolan skulle därmed kunna halvera klasserna så vissa får gå måndag-tisdag, medan andra går onsdag-torsdag. Eleverna och lärarna skulle få kapacitet att lära sig mycket mer än som när de idag alltför mycket behöver mobilisera sin energi för att skydda sig från information overload, stress, mobbning, övergrepp, härskartekniker, hierarkier och stora grupper.

Bildning

Men de avgörande bildningsprocesserna för eleverna skulle ske de andra dagarna. Resurser som blir över när man halverar skoltiden skulle gå till studieförbund, folkhögskolor och föreningar som organiserar träning i demokrati, organisationsmetoder, argumentationsteknik, dialogtekniker, författarkurser, ickevåld, konflikthantering, samarbetstekniker, ingripande vid härskartekniker och våld, organisera kooperativ och ideella föreningar, hantverk, dans, låtskrivande, hip hop, queer-design, forskningsmetod, källkritik, webbdesign, hackande, open source programmering, etcetera, etcetera.

Detta skulle kunna ske i olika former som träning, klubbar, tävlingslag. En elev är med i tre-fyra klubbar eller träningslag under kanske fem års tid. Sedan känner hen att det skulle vara spännande att pröva något annat ett par år.

Istället för att elever tvingas träna avgörande kunskap efter skoltid och efter att de gått ur skolan skulle unga medborgare få färdigheter redan i tjugoårsåldern som de idag inte hinner få förrän i trettioårsåldern. De samhällen och stadsdelar som inför detta skulle kunna bli kreativa centran. Det som byggs upp i dessa intensiva, lokala kunskapsområden skulle kunna smitta av sig via besök, studentutbyte, wiki, bloggar till lokala samhällen runt om i världen. Och kanske landa i stadsdelar i Colombia där det faktiskt redan har utvecklats spännande undervisning utifrån ickevåldsliga och feministiska mötestekniker samt Freire. Sedan smittas det tillbaka med nya tekniker och övningar.

Tja, någon som har funderingar?

Per Herngren
2014-04-23, version 0.1

För er som under skoltiden missade detta så finns här helgkurser i samarbetstekniker, demokratitekniker, ickevåld, konflikthantering, feministiska mötestekniker och i att ingripa vid härskartekniker.

19 april 2012

Saker är också samarbetspartners: Latour - politisk materialism I

Bruno Latour är kanske den idag som är mest känd för att hävda att materia, instrument och saker är aktörer[1], och därmed även politiska aktörer.

Alla saker,organisationer och personer som skapar en förändring är aktörer, enligt Latour: “any thing that does modify a state of affairs by making a difference is an actor, … an actant. … Does it make a difference in the course of some other agent’s action or not?”[2]

Inget eller ingen skapar en förändring helt själv. Men ifall något är med och förändrar så är det en aktör. Aktörer är alltid samarbetspartners eller medaktörer. Samtidigt bidrar de med något eget.

Latour bryter här med relationism. Relationerna bestämmer inte över saker och ting. Världen består inte bara av flöden eller relationer. Relationer är visserligen förutsättning för att aktörer ska kunna bli aktörer. Aktörerna tillför dock alltid något utöver relationen, annars vore de inte aktörer.
Jag kan inte hamra själv. Och en hammare kan inte hamra själv. Men tillsammans kan vi hamra, hammaren och jag. Det kräver dock ett någorlunda bra grepp, följsamhet snarare än kontroll och en bra puls.

Politiska aktörer är inte determinerade

Aktörskap kan inte förklaras. I så fall skulle förklaringens förklaring bli aktören. Latour avvisar sociologi som försöker orsaksförklara aktörer. Det finns inga relationer, totaliteter, dynamiker eller bakomliggande orsaker som determinerar en aktör som aktör. När det är möjligt att deterministiskt orsaksförklara något så är det alltså ingen aktör.
Det innebär att personer och saker till viss del är aktörer, till viss del objekt för andras agerande, till viss del kausalt orsakade. Dessa saker kan samverka, men de ska inte blandas ihop.

Ifall en politisk organisation kan förklaras genom något annat, genom maktrelationer eller ekonomiska förhållanden, i så fall är organisationen inte en aktör. I en del av organisationens verksamhet är alltså organisationen aktör, medan i andra delar är organisationen inte aktör.

Så ifall en forskare förklarar en feministisk grupps kamp med något bakomliggande, exempelvis motsättningar i patriarkatet, så avsätter forskaren gruppen som aktör: ”which means they are not actors at all: they simply carry the force that comes through them.”[3]

Jämlika aktörer

Aktörer ska, enligt Latour, förstås som jämlika. Detta kallar han platt ontologi. Det innebär att exempelvis regeringar, krig, civil olydnadsgrupper, motståndsgrupper, ekologiska åkrar, hammare, jordbävningar förstås som jämlika aktörer.

Det innebär inte att allt är jämlikt. Tvärtom, Latours platta ontologi blir ett sätt att upptäcka ojämlikhet.

Genom att flera aktörer skapar relationer och mobiliserar varandra kan dessa tillsammans bli starkare. Jag läser därmed Latour så att ojämlikhet alltid behöver förklaras. Styrka måste förklaras med allianser, samarbete, lydnad och bundsförvanter. Det går alltså inte att förutsätta att en regering är starkare än en ickevåldsgrupp. Det går inte att förutsätta att ett multinationellt företag är starkare än en aktionsgrupp. Det går inte heller att förutsätt att företaget är starkare än en hammare, än en mobiltelefon, än ett datorprogram.

En tjuv, en kofot och en kolsvart natt kan samarbeta och bryta sig in i företaget, stjäla tillgångar vilket skakar om företaget, eller till och med får företaget på fall. Och små, små saker som mögel skulle kunna göra något liknande med företaget.

Ting är politiska aktörer och auktoriteter

Saker och ting är politiska aktörer. Ett datorprogram, eller en flod kan skapa politisk förändring. Saker kan till och med ta beslut och ge oss order: “things might authorize, allow, afford, encourage, permit, suggest, influence, block, render possible, forbid, and so on.”[4]

Att saker ger order är inte så konstigt när det gäller hissar, lås och portar. Och att man samarbetar med en cykel eller ett verktyg är kanske inte heller så märkligt. Vi accepterar att datorer tar självständiga beslut.

Latour tar detta på så stort allvar att uppdelningar mellan natur och civilisation, teknik och kultur, ekonomi och politik försvinner. Saker och ting samarbetar eller vägrar samarbeta med oss på märkliga sätt. Nya samarbeten skapas hela tiden. Andra bryts.

Makro är mikro

Latour krossar föreställningen om väldiga system och små aktörer. Det finns inte väldiga makro-system och små mikroaktörer. Det finns ingen makronivå däruppe och inte heller någon mikronivå härnere: ”makro-aktörer är mikro-aktörer sittande högst upp på en mängd (otäta) svarta lådor. De är varken större eller mer sammansatta än mikro-aktörer; tvärtom är de av samma storlek och … faktiskt mer okomplicerade än mikro-aktörer.”[5]

Demokratier, institutioner, förvaltningar, politiskt motstånd är jämlika. Befrielserörelser och demokratier är dessutom jämlika med diktaturer och förtryckare. Arméer är jämlika med ickevåldsgrupper.

De behöver alla mobilisera andra aktörer. För att bli starka än andra, för att dominera över andra, behöver de samarbeta med andra aktörer.

Många av dessa aktörer är saker och ting. ”Varje gång en byråkrat rör sig genom sitt tjänsterum, håller en telefon, undertecknar ett papper, nitar ihop en rapport, klickar med musen, mobiliserar hon hundratals andra handlingar utspridda i tid och rum.”[6]

Allianser, lydnad, samarbete och motstånd

Latours förståelse av sociologins uppgift blir också ett sätt att begripa politik: ”Ett alternativt sätt att definiera sociologi är att göra det till studiet av förbindelser”, ”hur det kommer sig att vi är förbundna med varandra och att vissa befallningar blir åtlydda medan andra inte blir det.”[7]

Demokratier, kapitalismer, diktaturer och revolutioner blir svärmar av relationer snarare än väldiga system. ”Skala uppnås inte genom att man byter ”nivåer” utan genom att man mångfaldigar förbindelser. Vad vi menar med ”makro” är helt enkelt en ”mikro”-interaktion som är förenad, genom förmedling av många delar av vetenskap och artefakter, med ett flertal andra miljöer. Alla organisationer är ”platta”.”[8]

Makt är lydnad

Precis som Mahatma Gandhi visar Bruno Latour att föreställningen om makthavare är vidskepelse. I Gandhis ickevåld existerar inga makthavare. Latour begriper makt på liknande sätt som Gandhi. Det går inte att ha makt. Det går inte att stoppa in eller låsa in makt någonstans.

”Makt är ingenting man kan äga och samla på hög. Antingen har man det i praktiken och då är det inte man själv som har det — utan andra — eller också har man det bara i teorin och då har man det inte heller.”[9]

För Gandhi, och hans inspirationskälla Henry David Thoreau, är makt lydnadshandlingar. Makt är synonymt med lydnad. Bruno Latour har samma föreställning: ”Makt är tvärtom vad som måste förklaras genom deras handlingar som lyder”[10]. ”’Makt’ är alltid den illusion folk får när någon lyder dem”.[11]

Vi får genom Gandhi och Latour en maktteori där makt förstås som lydnad, hörsamhet och samarbete. Motstånd mot makt blir därmed olydnad, ohörsamhet och ickesamarbete. Latour skulle lägga till förbindelse eller ickeförbindelse.

Det jag ännu inte hittat hos Gandhi men som Latour tillför är att ting kan vägra samarbeta. En grind kan strejka lika mycket som portvakten kan strejka. Kroppar kan bli ohörsamma. Utbrändhet, trötthet och stressjukdomar blir därmed motstånd lika mycket som när organisationer och institutioner vägrar samarbeta.

Produktiv olydnad

Både Gandhi och Latour lyfter fram aktörer (politiska och andra) som produktiva. Enbart olydnad skapar inte politisk förändring. Olydnad bryter bara maktens styrka. För Latour är styrka och makt enbart de förbindelser som finns, bryts vissa förbindelser förloras den styrkan omedelbart.

Vill man ha politisk förändring behöver man skapa politisk förändring genom förbindelser och samarbete.

Olydnad för att bli politisk förändring måste samtidigt vara ett samarbete, ett byggande tillsammans. Gandhi kallar detta för det konstruktiva programmet. Motstånd för Gandhi är att direkt göra det som är målet för kampen. Mål och medel blir därmed samma sak i Gandhis ickevåld.

Per Herngren

2012-04-19, version 0.1

Bilaga: Dualism demokrati och materia

Liberala och deliberativa demokratier skapar gärna dualism mellan det materiella och demokrati. Detta leder antingen till idealistiska föreställningar om demokrati, eller till paranoida föreställningar om hur materiella förhållanden gömmer sig bakom demokratin, kontrollerar den.

I liberala demokratier leder åsikter och opinion till beslut, och beslut till handlande. När handlingen är demokratisk representerar den människors åsikter: opinionen. Opinionen representeras vanligtvis via språkliga eller statistiska uttryck. Här produceras en rad dualismer mellan språk och materia, politisk kamp och handling, opinion och beslut, representation och genomförande.

Deliberativa demokratier bryter med åsikter genom att överväga olika argument. Övervägande av alla relevanta argument ska leda till beslut om handling.

Dessa övervägande samtal (deliberationer) förstås som talhandlingar eller texthandlingar. Deliberativa demokratier gör därmed en poäng av att bryta dualismen språk och handling, demokratiska samtal och handling. Ett samtal är lika mycket handling som genomförandet av ett demokratiskt beslut. Eller som maskinell industriproduktion.

Både liberala och deliberativa demokratier producerar dock dualismen demokrati och materia. Materian reduceras till objekt för demokrati. Materian agerar inte i demokratin. Materian är möjligtvis ett hinder, ett problem eller en katastrof. Men materian agerar vare sig demokratiskt eller odemokratiskt.

[1] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005.

[2] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 71.

[3] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.

[4] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 72.

[5] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 20.

[6] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 279.

[7] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 55-56.

[8] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 280.

[9] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 41.

[10] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 42.

[11] Bruno Latour, Artefaktens återkomst, Stockholm: Nerenius & Santérus förlag, 1998, s 45.

11 april 2012

Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII

Queerfeministen Karen Barad visar hur materia materialiserar på märkliga sätt. Materia håller sig inte till det naturliga eller normala. Materians vara, dess ontologi, är enligt Karen Barad, queer.
Människor står inte vid sidan av tingen. Materia är inte passivt, medan vi skulle vara subjekt, aktörer. Människor, djur och växter agerar tillsammans på besynnerliga sätt. Jag använder hennes metod för att pröva om politikens vara, dess ontologi, är queer. Detta är en kort inledning kring Barads queerfeminism och materialiserande politik, förhoppningsvis kommer ytterligare ett par texter. Detta är också en fortsättning på mina artiklar om demokrati.

Politik är inte förutsägbart. Då vore det inte politik. Politik bestämmer sig för att ändra det bestämda. Politik bryter med det normala, politik är onormalt, annars skulle det normala kunna ersätta politiken. Politik ändrar om det naturliga. Men politik drar sig inte undan tingen. Politik deltar i besynnerliga samarbeten mellan ting, växter, djur och människor.

Politik är udda, konstigt, besynnerligt, märkligt, egendomligt: annars skulle politik kunna ersättas med det självklara. Politik är lite skumt: annars hade det kunnat ersättas med vetenskap. Politik är lite tokigt, annars hade det kunnat ersättas med logik. Politik gör gärna bort sig, annars hade det räckt med förvaltning. Politikens ontologi är queer.

Per Herngren

2012-04-11, version 0.1

Bilaga – Karen Barad bortom reduceringar

Karen Barad reducerar inte. Politik kan inte förklaras med sexualitet. Sexualitet kan inte förklaras med politik. Det finns inte heller någon bakomliggande materia som styr oss. Hon bryter med mekanisk och linjär materialism. Hon bryter också med dualismer som materia och ande, materia och språk, bas och överbyggnad. Politik är lika materiellt som en sten. Och en sten är också en aktör.

Hur ska man då förstå hennes queer-materialism? Är inte det en reducering? Hon menar snarare att olika saker är sammanflätade. Politik kan vara sammanflätad med kroppslighet och kön utan att det ena förklaras med det andra. Sammanflätningarna skapar oförutsägbarhet: de kan inte förklaras deterministiskt. Jag skulle dock vilja tillägga att sammanflätningar kan skapa resonans med varandra. De kan fungera som varandras förstärkare.

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

05 april 2012

Demonstration+Motdemonstration=En sak

I objektorienterad filosofi är en relation lika mycket en sak eller ett objekt som en sten. Ett danspar blir ett nytt objekt. Och detta objekt kan inte reduceras till de individuella dansarna eller deras avsikter. Objektet (dansparet) skapar sig ett eget 'liv', som gör sig oberoende av de delar som är med och dansar tillsammans. Men oberoendet är dock beroende av att delarna deltar. Skulle delarna försvinna eller göra något annat så upphör objektet att existera, dansen är över.

Samma sak gäller delarna (de enskilda dansarna). De är också egna individuella objekt frigjorda från sina delar. Men ifall alla mag- och tarmbakterier hos en av dansarna dör så dör också dansaren. Dansaren som dansare kan dock inte förklaras med bakteriernas agerande i tarmarna. Möjligtvis vid magsjuka. Fast då blir magsjukan ett eget objekt, hmm.

Graham Harman lyfter fram hur relationer blir ett eget objekt, en egen sak: "every relation must form an object"(1)."Any relation forms a kind of new reality"(2). Och dessutom är varje sten och varje sak också uppbyggda av relationer, händelser och andra objekt. Dualismen relation och ting försvinner därmed i objektorienterad filosofi.

En demonstration och en motdemonstration blir i så fall ett enhetligt objekt eller sak. Denna sak lever sitt eget liv. Saken kan inte reduceras till de individer eller grupper som deltar. Deras enskilda sak är något annat än den gemensamma saken. 'Saken' kan alltså inte heller reduceras till avsikter eller åsikter. Mot/demonstrationen frigör sig både från deltagarna och från deltagarnas avsikter. Den blir ett eget objekt. Samtidigt är denna saks oberoende beroende av att grupper, poliser, individer, plakat och slagord agerar ihop. Ifall de slutar agera tillsammans så upphör saken (mot/demonstrationen) att existera.

Per Herngren
2012-04-05, version 0.11

Fotnot

1) Graham Harman, "Physical nature and the paradox of qualities", Towards Speculative Realism, zero books, 2010, article first published 2006, p 133.
2) Graham Harman, "The revival of metaphysics in continental philosophy", Towards Speculative Realism, zero books, 2010, article first published 2002, p 119.

27 mars 2012

Civil olydnad i deliberativ demokrati – demokrati VII

Förenklat kan man säga att deliberativ demokrati bygger demokrati med hjälp av minoriteter medan liberal demokrati bygger demokrati med hjälp av majoriteten (dominans). Här finns en introducerande artikel om deliberativ respektive liberal demokrati.

Deliberativ demokrati överväger en mångfald av argument genom att lyssna på minoriteters argument. Inget argument får tystas genom makt eller dominans. Deliberativ demokrati behöver därmed innehålla metoder som minoriteter kan använda för att stoppa oacceptabla majoritetsbeslut.

Två sådana medel är veto och civil olydnad.

Civil olydnad får i liberal demokrati funktionen att demonstrera åsikt och vilja. Genom civil olydnad görs åsikten till politisk påverkan. Civil olydnad blir därmed i den liberala demokratin ett påtryckningsmedel.

I deliberativ demokrati får istället civil olydnad två helt andra funktioner: 1) Experiment med lösningar. 2) Veto mot verksamheter som inte är acceptabla, rättvisa eller demokratiska.

Demokrati som komplexitet av experimenterande

Gandhi föreslog att vi skulle experimentera med att leva det liv och de samhällen vi ville ha. Detta kallade han för ”experiment med sanningen” eller ”det konstruktiva programmet”.

Även civil olydnad såg Gandhi som experiment med lösningar snarare än som negativ protest. Civil olydnad kunde innebära att man gick in i en diktatorisk institution och experimenterade med bättre lösningar, bättre ur både praktisk och demokratisk synvinkel.

Demokrati som experiment blir delvis en kritik mot ett förandligande av demokratin, tron att man genom enbart samtal kan komma fram till acceptabla lösningar. Demokrati måste ständigt materialiseras och testas igen och igen. Testandet blir en avgörande metod för demokrati.

Demokrati som experiment är också en kritik mot övertron på generella lösningar. Demokrati som byggs via experimenterande snarare än generella lösningar kräver mångfaldigande av demokratier. Centralisering av beslut skulle ta död på experimenterandet.

Experimenterandet med många olika praktiska och materiella lösningar blir en förutsättning för att kunna överväga vad som fungerar och inte fungerar, vad som är acceptabelt och vad som inte är acceptabelt.

Deliberativ experimentell demokrati lyfter fram de avvikande experimenten. Vissa experiment kan stoppas direkt för det är uppenbart att de är oacceptabla, de skadar, dödar eller förslavar. Dessa experiment vore oetiska. Men inom vissa ramar krävs experimenterande demokrati mångfaldigande av materialiseringar och experiment. Varje experiment, varje misstag, varje ny lösning behöver övervägas.

Demokrati som materialiserande smitta

Experimentell demokrati bygger på att mängder med olika system och lösningar mångfaldigar sig. Demokratin sprider sig via imiterandet mer som en smitta än genom centrala beslut och institutioner.

Imiterandet av ett annat experiment innebär samtidigt ett nytt experimenterande. Demokrati förnyas genom imitation. Bara imitation kan förnya demokrati.

Demokratier smittar av sig horisontellt åt olika håll istället för att kontrolleras via centrala beslut. Bra demokratier ska smitta av sig. Om inte, så behövs finslipning.

Demokrati blir därmed mångfaldigande av minoriteters olika försök att lösa problem. Experimentell demokrati mångfaldigar därmed minoriteterna.

Veto som rationalitet

I många deliberativa demokratier används veto som formellt verktyg för att tvinga fram bästa beslut. Vetot ska tvinga fram övervägande av det bästa beslutet. Vetot är en demokratisk metod att värja sig mot beslut som vunnit i en maktkamp genom dominans, som i liberala demokratier.

Veto i deliberativ demokrati är inte ett nej i betydelsen opposition eller protest, utan ett sätt att tvinga fram en fortsättning av övervägandet, alltså av det deliberativa samtalet. Vetot sätter därmed igång eller intensifierar demokratier. Ifall vetot bara bromsar används det inte deliberativt.

Vetot ska därmed öppna upp för oförutsägbarhet. Ifall vetot istället bara används taktiskt behöver andra lägga veto mot veto. Veto mot veto innebär formellt en konflikt.

I deliberativa demokratiska processer uppstår konflikten formellt först när det finns veto mot veto. Innan dess finns inte en formell konflikt. Ett enda veto är alltså formellt inte en konflikt, det är snarare accepterat av andra som ett rimligt veto.

Veto mot det oacceptabla

I deliberativ demokrati är veto kopplat till acceptabel eller inte acceptabelt. Acceptabel förstås i deliberativ demokrati inte som åsikt utan som ett argument:

”Detta beslut är oacceptabelt eftersom det gör vissa hemlösa.”

”Detta beslut är inte acceptabelt eftersom det skadar människor.”

Vetot ska därmed göra demokrati till rationalitet snarare än kompromiss och maktkamp. Ifall en liten svag minoritet har ett mer acceptabelt och rationellt förslag än majoriteten ska det rationella förslaget leda till beslut.

Civil olydnad som veto

Inom deliberativ demokrati blir civil olydnad en form av veto. Civil olydnad blir ett formellt demokratiskt verktyg. Olydnaden blir därmed en institutionaliserad del av demokrati.

Civil olydnad är ett sätt att lägga in ett veto mot ett beslut eller en verksamhet. Detta ska göras så att nya demokratiska överväganden sätts igång. Den som använder civil olydnad ska därmed inte använda det för politisk påverkan utan för att tvinga igång demokrati, sätta fart på övervägandet av bästa möjliga beslut.

Civil olydnad inkluderar snarare än exkluderar

Civil olydnad är möten mellan människor, förtryck, våld, maskiner, företag, industrier, ekosystem, växter och djur. I deliberativ demokrati blir civil olydnad därmed också ett sätt att lyssna på, och överväga, andras argument. Civil olydnad blir också ett sätt att låta djur, växter, saker och ting vara med i övervägandet. De får vikt.

Greenpeace använder civil olydnad i samarbete med valar och sälar. Djurrättsaktivister ger instängda hönor och försöksdjur nya hem. Både djuren och ’hemmet’ blir därmed demokratiska aktörer samtidigt som de djurrättsaktivister som låses in gör burarna till aktörer.

Civil olydnad gör mötet med motpart till aktör

Civil olydnad kan förstås som oförutsägbara möten mellan motståndare. Själva mötet blir en demokratisk aktör, en aktör som inte ska kontrolleras av parterna. Mötet gör något med aktivisterna såväl som med motståndarna.

Motpartens argument är viktiga i civil olydnad. Ifall dessa ignoreras används civil olydnad odemokratiskt.

Som en metod att sätta igång demokratiska överväganden blir det begripligt att man vid ickevåldslig civil olydnad ofta bjuder motparten på dryck och fika. För att ha ork att träffas och överväga olika lösningar behövs fika. Fikat blir därmed en demokratisk aktör, fikat skapar demokrati.

Inom liberal demokrati skulle man istället tolka fikat taktiskt, som manipulativa försök att påverka, som försök att få motståndaren mer sympatiskt inställd.

Civil olydnad är demokrati i sig

Deliberativ och ickevåldslig civil olydnad ska inte producera manipulation, maktkamp, opposition eller negation utan just demokrati. Civil olydnad skapar överväganden. Civil olydnad blir därmed demokrati.

Det är vanligt att de som deltar i civil olydnad förstärker och finslipar motpartens argument så att helt nya argument uppstår. Vanligen sker detta i rättegångar genom att pröva brottsbalken eller internationell lag, men det kan även ske under exempelvis förhör, eller i samtal mellan aktivister och arbetare på ett företag.

Civil olydnad handlar inte om att vinna utan om att leva demokrati där demokrati saknas. Civil olydnad sätter igång övervägandet där demokratin misslyckats, där våld och förtryck produceras. Civil olydnad som inte är demokrati måste därför avvisas.

Per Herngren

2012-03-27, version 0.1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.

Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.

Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.

Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.

Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

15 mars 2012

'Lycka' som maktteknik

Makt är när vi styr oss själva. I vardagliga situationer. I relationer. I verksamheter. I grupper. Eller som individer. Det går inte att låsa in och bevara makt någonstans. Det går inte att ha makt. Makthavare existerar inte. Däremot kan olika vanor och rutiner hamna i resonans med varandra så att det bildas olika maktkoncentrationer, vilka i sin tur kan hamna i resonans med varandra.

Genom att som en närmast självklarhet lansera lycka som högsta värdet i filmer och tv-serier från USA naturaliseras individualism och liberalism. Lycka är del av en politisk ideologi som individualiserar och avpolitiserar. Det myller av värden som skapas av människor, djur och saker underordnas en enkel princip: gör detta oss lyckligare?

Solidaritet, omsorg, liv, gravitation, puls, meningsfullhet, demokrati, jämlikhet, innovation, skapande, affekt, arbetsglädje, begär, passion, och att vara nöjd reduceras till lycka. De är alla egentligen till för att öka lyckan. Lycka görs till ett metavärde. En kung som underordnar sig alla andra värden.

Genom att göra lyckan till ett metavärde som koloniserar individen, familjen, karriären och lönearbetet kamoufleras dessutom andra mäktiga metavärden som dominerar olika organisationer i större utsträckning än lyckan: ex vinst, tillväxt, förmögenhet och nationalism. Det tycks som om dessa mycket mer dominerande värden egentligen ödmjukt underordnade sig lyckan.

Per Herngren
2012-03-15, version 0.11

08 mars 2012

Rekursiv demokrati i två steg – demokrati VI

I förra artikeln om demokrati introducerar jag rekursiv demokrati. Precis som i Gandhis rekursiva praxis är mål och medel ett, och utbytbara. Rekursiv demokrati bryter därmed med den vanliga mekaniska och linjära föreställningen om politik: att påverka ett styre, att påverka makt.

Rekursiv är att förverkliga målet i medlet. Det är att göra målet till en del av medlet.

I denna fristående artikel visar jag hur rekursiv demokrati minimerar sig tills den kan förverkligas helt och hållet. I nästa steg intervenerar demokratin i odemokrati och sätter igång processen igen. Det blir därmed en pulserande och vibrerande demokrati. Det är genom detta ständiga återskapande som demokratin mångfaldigar sig, breder ut sig och tränger undan det odemokratiska.

I resonans med hur matematiker och programmerare löser vissa komplexa problem genom rekursivititet visar jag hur rekursiv demokrati förverkligar demokrati i två steg. Men låt oss först titta på hur vi i vardagen ofta använder oss av rekursivt återskapande.

Städning som paradigm för demokrati

Det finns olika sätt att städa. Ett sätt är att putsa runt lite. En annan städmetod är rekursiv. Här använder jag rekursiv städning som paradigm för demokrati:

Låt oss bestämma att målet med den rekursiva städningen är ”skinande rent”. När man har redskapen i handen, börja med att förminska städytan så att den verkligen kan putsas skinande ren. Möjligen är en armlängd lagom.

Putsa ytan skinande ren.

Titta dig omkring efter en smutsig yta. Gå dit. Förminska städområdet till en armlängd. Eller så mycket som behövs för att göra ytan skinande ren. Putsa ytan skinande ren. Titta dig omkring efter en smutsig yta …

Rekursiv städning använder en minimalistisk metod för att städa stora ytor. Skinande rent förverkligas igen och igen tills det inte finns någon smutsig fläck kvar. På så sätt kan även större ytor, som hem eller kontor, bli skinande rena.

Städningen kan förstås som två steg: förminska sig och ingrip.

Minimalistisk demokrati

Precis som i städmetoden gör det rekursiva demokratin genomförbar genom att minimera sig. Ifall demokratin ändå blir för stor: minimera ännu mer! Demokratin behöver bli så minimalistisk att den kan förverkligas.

Detta kan ske på flera olika sätt. Genom att förminska konflikten, förminska problemet, förminska området, förminska antalet deltagare.

Visst, ibland kan minimeringen gå för långt. Man behöver kalibrera och justera.

Men rekursiv demokrati försöker inte lösa ”stora konflikter och problem” på en gång eller genom centralstyrning.

Demokratin förverkligar sig i större sammanhang genom att lokalt återskapa sig själv igen och igen. Även komplexa konflikter som förtryck eller krig löses genom att lösa konflikten helt och hållet, lokalt och minimalistiskt. Och sedan igen och igen.

Låt oss som en rekursiv datorprogrammerare skissa på ett konstruktivt demokratiskt program. Ett demokratiskt program som har möjlighet att lösa komplexa och svåra problem. Vi kan kalla det konstruktiva programmet för, tja, varför inte: Demokrati.

I så fall återproducerar Demokrati sig självt ungefär så här:

Demokrati

1) Minimera Demokrati

Gör ett sammanhang tillräckligt litet för att förverkliga Demokrati fullständigt. Ifall sammanhanget ändå är för stort för att kunna förverkliga Demokrati, minimera det ännu mer.

2) Mångfaldiga Demokrati

Sök upp odemokratiskt, maktdominerat, förtryckande eller våldsamt sammanhang. Intervenera och sätt igång Demokrati.

De två stegen kan också uttryckas i motsatt ordning (med steg två först) ungefär så här: Intervenera i förtryckande och odemokratiska organisationer, förverkliga demokratin minimalistiskt. Intervenera i förtry…

Man kan anta att i en organisation med stort förtryck behöver man minimera demokratin ännu mer för att kunna förverkliga den fullständigt. Men denna minimalism gör det också enklare att mångfaldiga demokratin i förtrycket.

Precis som i demokratins barndom förväntar ingen sig att demokratin kommer att införas centralt av kungen. Demokratin sprider sig själv, åt alla möjliga oväntade håll. Demokratin sprids som svamprötter.

Rekursiv demokrati tar sina två steg, igen och igen. Som en motor. Den rekursiva motorn är dock aningen abstrakt. Demokrati är givetvis mycket mer än denna rekursiva puls som jag tar upp i den här artikeln.

Varje steg kan innehålla tusentals andra steg: hämta stolar, sätta stolarna i smågrupper istället för på rader; se till att det finns papper och pennor; skriva upp olika problem på ett block, fördela makt och resurser rättvist, se till att rättigheter fungerar ... Det vore farligt att reducera demokrati enbart till rekursivitet, eller till någon annan logik eller dynamik. Rekursivitet är bara en aspekt av rekursiv demokrati. I denna artikel kan vi dock ignorera andra aspekter av demokrati.

Demokrati som mål och medel

Rekursiva demokratier viker av från liberala demokratier och deliberativa demokratier på flera sätt:

Målet är en del av metoden. Metoden innehåller målet. Målet blir metoden. Metoden blir att genomföra målet fullständigt.

Effektivitet handlar därmed inte om att uppnå målet i framtiden. Effektivitet blir snarare hur man genomför en sak utan att använda för mycket energi. Precis som i dans och i städning blir man effektiv genom träning, finslipning och genom att samarbeta på ett bra sätt.

Helheten blir en del av delen. Helheten blir underrutin till delen. Helheten blir på så sätt mindre än delen. Helheten blir därmed praktiskt genomförbar istället för att svälla upp, bli stor och ogenomförbar.

Detta kan tyckas märkligt och teoretiskt. Men det är snarare väldigt praktiskt. Det är ofta så vi genomför saker i vardagen. Rekursiv demokrati är ett effektivt sätt att kunna genomföra demokrati istället för att putsa runt lite.

Det radikala med rekursiv demokrati är att:

den förverkligar sig helt (minimalistiskt) istället för att göra sig stor, trög och ogenomförbar.
den mångfaldigar sig och svärmar istället för att skapa illusoriska fantomsfärer.
den intervenerar ständigt i odemokrati, förtryck och diktatur istället för att skapa sig ett litet fint hörn någonstans. Rekursiv demokrati bryter därmed med politiskt radikala alternativ, radikal demokrati vid sidan av.

Demokrati är ett sätt att agera, inte en egenskap. Demokrati är därmed inte en attribut hos vissa organisationer. Demokrati agerar. Och demokrati måste agera igen och igen, annars existerar den inte.

Liberal demokrati föreställer sig istället kunna skapa väldiga sfärer av demokrati. Vi skulle därmed kunna befinna oss i en demokrati, kunna befinna oss inuti demokratin.

Rekursiva demokratier svärmar, de bildar svärmar av demokratier. Man kan därför befinna sig bland demokratier, inte inuti. Oftast befinner man sig mitt bland demokratier, diktaturer, aristokratier och andra former för beslut.

Rekursiv demokrati mångfaldigar demokrati. Det är en demokrati som återskapar sig själv igen och igen. Det blir därmed en singulär, självgående, självkorrigerande demokrati. Demokratin får därmed liv.

Per Herngren

2012-03-06, version 0.1

Välkommen på kurs om rekursiva demokratiformer och samarbetstekniker!

Tack till Lena Kloo som i en kommentar (1 december 2011) till min artikel Samhällsförändring är rekursiv på ett genialiskt enkelt sätt förklarar hur rekursivt ickevåld faktiskt löser svåra och komplexa problem.

04 mars 2012

Individualiserad jämlikhet - en härskarteknik?

Jag översätter här Sara Eldéns feministiska kritik av individualiseringen av populär parterapi till begreppet "individualiserad jämlikhet".

"Individualiserad jämlikhet" är en teknik för att dölja strukturell makt, ex genus, klass. Problem i parrelationer belastas "parterna" själva: "Båda parter" har problem. "Båda" har ansvar att lösa ...

Individualiserad jämlikhet används för att beskriva problem hos heterosexuella parrelationer i ex parterapeutiska tv-shower. Men liknande makttekniker används även i arbetslag samt vid 'kulturalism' och 'integration'. Min läsning av hennes analys är att det är en individualiserande maktteknik och inte låst till heterosexism och parrelationer.

I sin artikel "Scripts for good couple" tar Sara Eldén upp hur individualisering kan användas för att individualisera kontroll och makt. Detta får åtminstone två effekter: Strukturell makt döljs. Och makt reproduceras av individerna själva. "individualizing processes primarily have the effect, not of 'freeing' people ... but of individualizing those scripts." (s 12, 2012).

Individualiseringen av relationsproblem kombineras dessutom med en föreställning om jämlikhet mellan parterna vilket döljer olika maktstrukturer: "construction of an equal problem" ... that both partners are responsible ... detached from social structures and cultural norms of gender" (s 11, 2012).

Jämlika problem och individualiserad jämlikhet

Sara Eldén använder inte själv "individualiserad jämlikhet". I ett mejl till mig berättar hon att hon ibland använder "jämlika problem", för att visa hur strukturell makt döljs genom att individualisera problem som uppstår i parrelationer.

"Jämlika problem" är användbart i hennes analys. För mina kurser i samarbetstekniker, ickevåld och konfliktingripande behöver jag dock ett begrepp som pekar på hur både jämlikhet och individualisering kombineras till maktteknik. Jag kommer att använda begreppet för praktiska övningar som handlar om hur man kan ingripa på olika sätt när den individualiserande makttekniken används. Därför prövar jag "individualiserad jämlikhet".

Per Herngren
2012, version 0.11

Skriv gärna kommentar med egna funderingar och förslag kring "individualiserad jämlikhet".

Välkommen på konflikthanteringskurs om metoder för att ingripa vid "mjuka" härskartekniker.

Referens

Sara Eldén, "Scripts for the good couple: Individualization and the reproduction of gender inequality", Acta Sociologica vol 55, No 1, March 2012.
Sara Eldén, Konsten att lyckas som par: Populärterapeutiska berättelser, individualisering och kön. Lund Dissertation in Sociology, 2009.

Självhjälpsrörelsen.

25 februari 2012

Rekursiv demokrati – demokrati V

I rekursiv demokrati är mål och medel samma sak. I denna fristående artikel ges en introduktion till rekursiv demokrati. I kommande artiklar ska jag fortsätta att utveckla rekursiv demokrati. Detta är den femte artikeln i en serie om olika former av demokrati. I en tidigare artikel, Samhällsförändring är rekursiv, tar jag för första gången upp begreppet rekursiv och hur politik och samhällen blir rekursiva.

Rekursiv kommer från latinets recurrere, ’springa tillbaka’. Betydelsen blir något enklare om man istället tänker ’springa tillbaka och hämta’.

Lekar och dans är vanligtvis rekursiva. När jag dansar salsa så förverkligas salsan i varje takt. Varje steg hämtar tillbaka salsan. Varje salsatur förverkligar salsan fullt ut.

Paula, som sitter vid fönstret på Henriksberg och tar sig en öl med en vän som är ny i salsaväarlden, pekar på mina fötter och säger:

”Det där, det är salsa, det! Lite colombiansk salsa kanske, han gör ju en spark på fyran. Men det är ändå salsa.”

Eller så misslyckas jag och ramlar ur salsan. Och då säger Igor, som sitter borta vid bardisken: ”Det där var inte alls salsa, det!”

När Igor blänger på mig försöker jag lyssna efter congaspelarens dubbelslag. Dubbelslaget, som kommer precis innan ettan i takten, är väldigt mycket salsa. Och med hjälp av dubbelslaget kan salsan återhämtas.

Salsan förverkligas inte i ett fryst ögonblick. Salsa är relation mellan fötter och armar, mellan dansare, med dubbelslaget på congas, med en elbas som vägrar spela på ettan, med ett trångt dansgolv ...

Salsan återanropar sig själv i dessa relationer. Inte som en total mängd, eller en totalitet av alla salsadansare. Utan snarare i varje takt. Salsa blir därmed aldrig något mystiskt ideal som ingen kan uppnå. Visst, man kan säga att man aldrig lärt sig salsa. Men en som inte kan salsa kan ofta peka ut dansare och säga att det där är salsa.

När en mor och en dotter dansar salsa med varandra är deras dans större än salsan. Salsan förverkligas helt när de dansar med varandra. Men salsan är samtidigt mindre än deras dans tillsammans. Under dansen kanske de planerar vad de ska äta efteråt. De kanske dessutom upplever att de trivs ihop. Eller så tjatar dottern på sin mor.

Det händer mycket när folk dansar salsa som inte ska reduceras till salsa.

Del och helhet

Som i salsaexemplet ovan är rekursivitet när delen hämtar helheten. När delen återanropar helheten. Helheten blir därmed del av delen.

Vanligen tänker vi oss att delen är en liten del av en större helhet. Detta kan vi kalla totalitetstänkande. I det rekursiva är helheten snarare en del av delen.

Helheten blir därmed mindre än delen.

På så sätt görs helheten möjlig att förverkliga.

På så sätt görs helheten möjlig att mångfaldiga, imitera, kopiera samtidigt som den ständigt kan finslipas, justeras och förändras.

Demokrati, jämlikhet och rättvisa

Demokrati går inte att skilja från delaktighet och jämlikhet, rättvis fördelning av makt och resurser, rättigheter och skydd mot övergrepp och förtryck.

Rekursiv demokrati producerar:

delaktighet och jämlikhet som i sig själv är demokrati som producerar demokratier som producerar jämlikhet som …
rättvis fördelning av makt och resurser som i sig själv är demokrati som producerar demokratier som producerar rättvisa som …
politiska lösningar på gemensamma problem som i sig själva är demokratier vilka producerar demokratier som producerar gemensamma lösningar som …

Demokrati som hel helhet

I ett traditionellt helhetstänkande blir demokrati ouppnåeligt. Demokrati uppnås aldrig totalt. Demokrati kan inte förverkligas som en stor sfär eller en generell egenskap. Det traditionella helhetstänkandet bejakar att man kan närma sig demokratin, men demokratin förblir ändå avlägsen. Våra demokratiska strävanden kanske liknar verklig demokrati. Men demokratin är ändå aldrig riktigt här. Demokratin blir därmed paranoid.

Börja med att förverkliga demokratin

Rekursiv demokrati däremot börjar i förverkligandet av demokrati. Demokratin genomförs genom minimalistisk demokrati. Rekursiv demokrati minimerar sig för att kunna förverkliga sig som både mål och medel.

Därmed blir det också möjligt för demokrati att innovativt ingripa när demokratin misslyckas. Det blir också möjligt att genom motstånd ingripa när härskande, dominans och orättvisa trycker ner eller tränger undan demokrati.

Demokrati kan förverkliga sig i samtal mellan två eller tre personer. Demokratier kan förverkliga sig i svärmar med hundratusentals grupper och deltagare. Genom att fördela talutrymmet rättvist mellan de som talar förverkligar demokratin sig. Och genom att ingripa vid härskartekniker och dominans, för att skapa utrymme för jämlik delaktighet, förverkligar sig demokrati.

Demokrati förverkligas gång på gång. Och på många olika sätt. På parkbänkar, i mötesrum, och vid automatsvarvar. Demokratier skapar sig ibland utrymme mitt i diktaturer, som exempelvis i privata företag. Demokratier skapar sig utrymme på marknader och i nätverk som annars inte är speciellt demokratiska. Demokrati kan sprida sig på en massa oförutsägbara sätt.

Fantomdemokrati

Rekursiv demokrati undviker att göra sig till en fantomsfär. Fantomdemokratier utnämner ofta hela områden och regioner till demokratier.

Rekursiv demokrati producerar istället svärmar av demokratier. Svärmar av hela demokratier istället för demokratisk helhet.

Föreställningen om en väldig demokratisk container som skulle kunna göra hela områden med alla sina organisationer och relationer demokratiska kan aldrig bli något annat än fantomdemokrati.

Rekursiv demokrati förverkligar istället sig själv demokratiskt igen och igen. Demokrati misslyckas då och då. Misslyckandet är kanske det avgörande skälet för att demokrati behövs. Demokrati är att tillsammans ta itu med våra misslyckanden: med att leva tillsammans och med att inbördes stödja varandra.
Orättvisor, konflikter och misslyckanden kräver politik och demokrati. Demokrati strävar inte mot överenskommelse. Demokrati går åt ett helt annat håll. Demokrati ger sig in i, och intervenerar i, konflikter.

Per Herngren

2012-02-25, version 0.1

Välkommen på kurs om metoder för i rekursiv demokrati!