30 mars 2010

Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II

(Denna text är också publicerad på kurdiska, samt internationellt här)

Nietzsche ger med sin eviga återkomst ett alternativ till linjära föreställningar om samhällen och samhällsförändring. Den kanske vanligaste linjära föreställningen om samhällsförändring är politisk påverkan av makthavare genom aktioner, medvetandegörande och opinionsbildning. Med Nietzsche och ickelinjär teori kan vi bryta med denna dominerande föreställning om hur samhällen fungerar. Och hur man förändrar dem.

Politik som återkomst låter kanske konservativt snarare än som politisk förändring. Men låt oss påminna oss om att re- i revolution och reform hänvisar till återkomst. Jag ska här försöka visa att återkomst eller rekursivitet kanske är den viktigaste förklaringen till politisk förändring.

Vad är rekursiv?

Rekursiv är något som anropar eller sätter igång sig självt. Det kan vara en domstol som dömer sig själv; en hemsida som har en länk till sig själv. De flesta har säkert sett en bild som innehåller en mindre bild på sig själv som i sin tur innehåller samma bild på sig själv i all oändlighet.

Inom datorprogrammering är rekursiva återanrop kanske det viktigaste verktyget för programmering. Här anas kopplingen till samhällen och politisk förändring: Låt oss tänka oss ett program som heter Avrustning. I slutet av programmet finns ett kommando som skulle kunna lyda enligt följande: ”Ifall det fortfarande finns vapen kvar utför Avrustning.” Programmet repeteras igen och igen tills alla vapen är borta. Det rekursiva anropandet av sig själv är inte bara en tom loop som går runt och runt. Programmet kan innehålla tusentals eller miljontals andra saker som behöver repeteras varje gång programmet återanropas.

Flertalet institutioner, regeringar, parlament, organisationer och företag är rekursiva. De repeterar sig själva och blir därmed självskapande. De anropar sig själva. Ifall någon av dessa istället sätts igång eller styrs externt, utifrån är den inte rekursiv.

De föreställningar av politik och motstånd som dominerar inom proteströrelser, politisk aktivism och samhällsvetenskap missar gärna detta. Istället dominerar en linjär föreställning där kraften i politiska aktioner påverkar beslutsfattarna. Som med bilmotorer tänker man sig att ju kraftfullare aktioner desto större påverkan. Linjär politik söker kraftfulla aktioner och påtryckningar. Rekursiv politik återanropar istället sig själv så smidigt och intensivt som möjligt. Den rekursiva politiken skapar genom intensitet attraktion eller dragningskraft.

Från Aristoteles till kristendom och judendom

Den rekursiva brytningen med dualismen medel och mål finns redan i Aristoteles praxis-begrepp. Praxis är när den andre är mål i sig själv snarare än medel för ett mål. Hos techne eller instrumentellt handlande skils däremot medel och mål från varandra. Den andre blir ett medel för ett externt mål.

Det tycks som Jesus också tillhör de tidiga sociologer som bryter med det linjära medel-mål-tänkandet.: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”[1] Lagen ska alltså, enligt Jesus, läsas rekursivt – mål och medel blir ett i en ständig cirkulation. Lagen uppfylls i det rekursiva. Samhälls-kritiken (det profetiska) var inom både judendomen och kristendomen ofta rekursiv, (åter)skapa genom att uppfylla.

Både religioner och politiska aktioner fastnar gärna i rekursiv negativitet. Det som återskapas är bara protesten och det som protesten vände sig emot. Genom att vända-sig-emot återskapar därmed protesten makten i ett rekursivt återupprepande. Då protesten särskiljer sitt vara-emot från byggandet ramlar protesten därmed ur det rekursiva uppfyllandet av samhällsförändring. Protesten blir därmed återskapande av makt inklusive dess negation.

Gandhi uppfinner rekursivt motstånd

Gandhis förstod motstånd och ickevåld på ett rekursivt sätt vilket ligger nära komplexitetsteoretikerna. 1926 tänker han sig att medel och mål är ”inter-connected”, de sitter ihop eller hör ihop.

“From some of my actions you have reached the conclusion that I would use any means to gain my end. It is absolutely against my nature to act in that manner. I have stated time and again, and proved through my actions, that I believe means and ends to be intimately inter-connected.”[2]

På trettiotalet går Gandhi ännu längre. Medel och mål blir helt utbytbara. Dualismen mellan medel och mål, och linjariteten mellan dem, kollapsar och blir istället rekursiv, återkommande och självuppfyllande:
“I believe that ultimately means and ends are convertible terms”[3].
“But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”[4].

Radikaliteten hos Gandhi blir därmed att ickevåld förändrar genom att bli självskapande. Det självskapande ickevåldsmotståndet kan upprepas av andra och tränger därmed undan och ersätter förtryckande makt. Som vi ska se nedan är förtryck och makt också rekursivitet snarare än väldiga samhällssystem som styr oss.

Samhällen som rekursiva istället för styrda

Parallellt med dominerande linjär sociologi har rekursiva sociologier utvecklats. Den rekursiva och ickelinjära sociologen John Law nämner exempelvis symbolisk interaktionism. ”It tells that society and mind are recursive processes.

Den rekursiva sociologin undergräver föreställningar om generella samhällsordningar som nationalstater, kapitalism, globalisering eller imperiet: “So I’ve already tried to argue that there is nothing outside – no ‘last instance’ – that drives the process of the social. So we’re left with this awkward conclusion: somehow or other, they are driving themselves. They are self-generating processes. This is the message of recursion … the social is both a medium and an outcome”[5].

Samhällsordning finns inte

Givetvis kan rekursiv reproduktion upprepas i den omfattning att man får uppfattningen att det skulle finnas en jättelik ordning som styr. Komplexitetsteori förklarar sådana stabila ordningar med små, enkla handlingar och relationer som genom att repeteras skapar oförutsägbar komplexitet. Komplexitet skapar både ordning och oordning. Det finns därmed ingen överordnad, jättelik ordning som styr.

“There is no social order. Rather, there are endless attempts at ordering. Indeed, this is where I have gone to draw my own picture of the social: the recursive but incomplete performance of an unknowable number of intertwined orderings.”[6]

Istället för att se kapitalism, stater, könsordning, apartheid, familj, fascism, rasism, kolonialism som väldiga system som styr och ställer kan vi upptäcka hur enkla rekursiva handlingar och relationer återskapas i vår vardag. Detta vardagliga återskapande skapar genom sitt repeterande, sin puls och rytm, nya oförutsägbara komplexa relationer.

För en motståndsgrupp innebär detta att det inte finns något fjärran system att bekämpa eller krossa. Att som på sextiotalet bekämpa ”systemet” är att slåss mot väderkvarnar. “this pragmatism is linked to a commitment to recursion – to the idea that events are self-organizing in character – then the tug from necessity is even greater. The assumption is that the search for distant causes is, indeed, a lost cause.”[7]

Det är avgörande att skilja rekursiv sociologi från andra föreställningar om reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Flera cirkulära föreställningar förklarar återskapandet med en övergripande logik eller en central ordning. Repetitionerna återförs därmed till en linjär orsak. Det rekursiva blir därmed förlorat: “sociology of process … tends to want to say, sure, there are processes. But then it slips away from symmetry to make non-recursive suggestions about how those flows are shaped.”[8]

Rekursiv materialism bortom dualism

Rekursivitet hjälper oss att bryta med dualistiska föreställningar om språk och materia. Dualismen leder till vad Deleuze kallar en paranoid föreställning om världen. Språket representerar i den paranoida föreställningen en materiell verklighet. Vi får då en ickemateriell språkvärld och en fysisk värld. Språket blir därmed en paranoid mystifiering av det materiella.

Det rekursiva kan visa hur stenar, årstider, dans, musik och motstånd är med och tänker och talar. Tänkandet är inte subjektiv upplevelse av en mystisk yttervärld. Exempelvis en stol återkallar rekursivt sig själv, bland annat genom att stolen kallas för stol. Stolen har en åkallan av sig själv i ordet stol. Den kan därmed återanvändas som stol. Världen materialiseras med oss genom sin rekursivitet, där språket är en del av detta materialiserande.

Min rekursiva materialism liknar Judith Butlers diskussion om mat(t)erialism i Bodies that Matter, 1993, och performativa och queera språkhandlingar i bland annat Excitable Speech: A Politics of the Performative, 1997, och Undoing Gender, 2004.

Ickelinjära teoretiker fastnar ibland i dualistiska föreställningar av språk. De talar om att vår värld är både språklig och fysisk. Något motsägelsefullt blir ickelinjära materialister därmed gärna idealister när de ska förklara språk och mening. Men det finns undantag. John Law gör ett försök att förstå diskurs som rekursivitet, förkroppsligande och materialitet: ”Discourse is discourse is discourse … For a discourse is a pattern that performs recursively. This means that we can look for the pattern in its performances and embodiments and ask how these generate the discursive effects of which they are products.”[9]

Det här var några snabba reflektioner om hur rekursivitet tvingar våra föreställningar om samhällsförändring och motstånd in i oväntade och självskapande banor. Skriv gärna en kommentar!

Per Herngren
2010-03-30
, version 0.1


[1] Matteus 7:12
[2] Gandhis Collected Works vol 36, p 29, original 1926.
[3] Gandhis Collected Works vol 54, p 269, original 1931.
[4]Gandhis Collected Works vol 76, p 31, original 1939.
[5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 15.
[6] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 101.
[7] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 96.
[8] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 16.
[9] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107.

16 kommentarer:

monki sa...

Jättebra inlägg! Jag tycker att det tangerar det jag försökte få fram i inlägget om framtidsvisioner kring internet här: http://www.blay.se/2010/03/31/fighting-the-3d-reptiles/

Det går inte bara att reagera mot orättvisor i namn av abstraktioner som demokrati och yttrandefrihet, utan vi som gillar internet måste också fundera på vilka praktiker det är som vi vill ska återkomma. Om mediaindustrin framställer framtidens internet på ett visst sätt, vilken framtid är då "vår egen". Framtid får här inte förstår som nödvädigtvis något nytt, utan utgörs av det som upprepas.

Därmed blir det en fråga om etik snarare än moral. Inte om vad som är rätt (abstraktionerna) utan om vad som bör göras.

Per Herngren sa...

Tack! Just nu efter den långa mörka vintern är jag svag för beröm.

På din blogg tar du bl a upp två saker vilka jag läser rekursivt:
# Disruptive development
# Post-digital circulation

Med "post-digital" bryter du (som vanligt) tydligt med dualismen internet och away-from-keyboard (afk).

Internet är inte bara en intern självskapande loop. Det rekursiva återanropandet via internet och afk får en massa saker att materialiseras på skärmar och i pubar. Dessa materialiseringar handlar ofta om solidaritet och motstånd. Ex hamrande på vapen vid vapenfabriker inkarneras för oss genom kroppar och verktyg som cirkulerar via bilder och berättelser på internet, vilket skapar fängelsestöd, och bjuder in till rättegångsfestivaler (vilka twittras nästan i realtid).

Bra rättegångar brukar fungera som rekursiva återanrop av det motstånd som är åtalat under rättegången. Det rekursiva återanropandet sker genom affekt och inspiration som skapas av rytmerna runt rättegången (frukostar, dans, teater, samtal med företag, polis och åklagare) och det viktigaste av allt under en rättegång: inbjudningar till träffar för nytt motstånd. Det är ett återanropande av motståndet i motståndet istället för att initiativet tas av ledare eller styrelser.

Man kan väl dock kunna tänka sig dualistiska tendenser på internet, vilket du antyder med kritiken av "Future Internet": Som ex när politiska kampanjer låses in "inuti" facebook. Det rekursiva blir en alltför enkel loop där solidaritet-för-förtryckta blir en klick på rutan "Gå med", vilket i sin tur genererar nya inbjudningar att visa sin solidaritet genom att klicka på "Gå med", vilket ...

Jag är dock inte helt säker på att detta blir "etik snarare än moral". Moral kan ses som självgenererande rekursiv praktik som inte är beroende av ett avancerat etiskt resonemang. Motstånd kräver ex moral att göra det man lovat att göra, eller att komma i tid, eller ta hand om den som mår dåligt.

Moral skulle väl då kunna ses som abstrakt-maskin? Rekursivt själv-genererande.

Etik däremot behövs för att justera riktningen, eller för att krossa en självupptagen moral, eller för att öka moralen i en grupp.

Berätta gärna om du använder begreppen etik och moral annorlunda än mig??

Linus Ericsson sa...

När du talar så ingående om rekursion, måste jag tipsa om ett (av många) matematiska vis att klassificera och bearbeta rekursiva (men kontinuerliga) samband.

Den övergripande metoden är transformen. Man kan likna det vid att ta ett fenomen, fångat i en uppställning, vanligtvis som en differentialekvation, för att sedan linda in den i en annan funktion, som genom sitt sätt att vara, gör att den ursprungliga funktionen kan ses på ett annorlunda, ibland mer praktiskt sätt.

En av flera transformer är Laplace-transformen, av den franske matematikern. Denna klarar av att hantera rekursiva samband, och transformerar dem till så kallade överföringsfunktioner, där man tydligt kan se resonans och de ställen där de dör ut.

Nu råkar jag känna till att denna idealbild inte fungerar så väl i dynamiska/icke-linjära system, men det kan var en tröst att veta att det finns matematiska metoder som i vissa fall kan göra det du söker göra med den komplexa modellen av samhället.

Per Herngren sa...

Tack Linus!
Transformen låter ju i högsta grad relevant. Du får gärna hjälpa mig att översätta transformen till ickematematiska termer!

Är jag helt ute och cyklar med följande exempel: Man gör en teoretisk modell av en struktur av över och underordning, ex män och kvinnor, ägare och anställda. Denna maktmodell blir statisk och allenarådande. Genom att lägga till en enkel transformen (?) tid, blir fluktuationer, maktomkastningar, motståndet, och kampen kring makt synliga.

Strukturen 'över och underordning' av könsmakt eller klass blir då verb snarare än substantiv. Föreställningen om fasta objektiva strukturer försvinner. Därmed blir makt/motstånd inte väsensskilt från de strukturer makt/motstånd rör sig i. Struktur och handling blir samma fenomen.

Använder jag begreppet tranformen här på något rimligt sätt?

Anonym sa...

Rekursion används i programmeringssammanhang när lösningen av ett problem beror av lösningar av mindre instanser av det generella problemet, t ex i söknings- eller sorteringsalgoritmer, eller för att söka igenom stora datamängder.
Det stämmer ju bra in på icke-våldsfilosofin som den lärs ut i t ex Pers kurser - man "sprider fred" i små sammanhang så kommer det att smitta av sig på större.

Allt som man i programmeringssammanhang kan göra rekursivt kan även göras iterativt. (Gäller detsamma icke-våld?)
Ett vanligt exempel i programmeringssammanhang är att beräkna n! (n fakultet) rekursivt iterativt.
Exempel: 6! = 6*5*4*3*2*1 = 720. ,
Ett iterativ lösning blir ungefär så här (för att få 6! anropar man funktionen factorial(6)):

int factorial (int n) {

int temp = 1;
// for betyder att det här är en loop mellan {}, man upprepar temp = temp*i och ökar värdet på i varje gång tills det nått värdet n, då är man klar
for (int i = 1; i<=n; i++) {
temp = temp*i;
}
return temp; //här är man klar, temp är returvärdet
}


Så här ser det ut om med rekursion istället
int factorial(int n) {

if (n < 2) {
return 1;
} else {
return factorial(n - 1) * n;
}

delvis citerat från
http://toggleon.wordpress.com/2010/08/29/grundlaggande-programmeringskoncept-forklarade-iteration-och-rekursion/#vad_ar_rekursion

Lena K

Per Herngren sa...

Tack Lena för ett fantastiskt arbete!

Om jag förstår dina exempel rätt så är både rekursion och iteration nödvändigt för ickevåld (och för demokrati, feminism, solidaritet etc).

Rekursion tittar på en plats, grupp, organisation och frågar: Behövs ickevåld här? (eller feminism, solidaritet, omsorg, fest?) Detta blir då If-satsen.

Ifall det behövs materialiseras hela ickevåldet där på plats, målet blir medlet. Helheten finns i delen. Samma gäller då andra rekursioner som rättvisa, demokrati, feminism ... Vilka givetvis kan inkludera varandra rekursivt.

Ickevåld kan alltså inkludera helheten feminism, och feminism kan inkludera helheten ickevåld.

Om jag förstår Nietzsche rätt är hans eviga återkomst rekursiv filosofi.

Iteration fokuserar väl istället på att skapa puls och rytmer. Alltså puls av ickevåld. Plogbillar i USA har pulser av civil olydnad på Hiroshimadagen, påsk, pingst och några fler datum.

Puls och iteration skapar resonanser av ickevåld vilket sparar otroligt med energi. Genom resonans kan en verksamhet kosta en tusendel eller en hundradel av den energi som det tar att organisera tillfälliga aktioner, events, och tillfälliga samlingar.

Stämmer detta, Lena, med logiken i de programmeringsexempel som du ger? Det vore kul att driva logiken ganska strikt så svara inte ja alltför lättvindigt. Hm...

Anonym sa...

Nja, jag skulle snarare säga att if-satsen inte är analog med "behövs ickevåld här" utan "är detta ett tillräckligt litet sammanhang för att kunna förverkliga ickevåld fullständigt?".
Om svaret är nej, dvs sammanhanget är för stort, så tar men ett steg från periferin till centrum och sprider ickevåld där, och anropar sedan sig rutinen igen. Då dyker frågan upp igen "är detta ett tillräckligt litet sammanhang?" och så håller man på tills man äntligen kan svara ja på frågan, och då har man förverkligat ickevåldet i hela det stora sammanhang som man tänkt sig från början.

Iteration är enklare för oss att tänka i, men det kanske är en kulturell fråga? Vi kanske är skolade i iteration i och med vår linjära tidsuppfattning?
I kulturer/religioner där man tänker tid cykliskt,som i indiska religioner kanske man har lättare att tänka rekursivt? Bara spekulation från min sida.
/Lena K

Per Herngren sa...

Tack Lena! If-satsen "är detta ett tillräckligt litet sammanhang för att kunna förverkliga ickevåld fullständigt?" ger oss praktik och filosofi som gör ickevåld möjligt. Och ickevåld blir inte isolerat eftersom det genom nästa steg i if-satsen bygger in mångfaldigandet.

En fråga bara: Varför behövs det att ta ett steg från periferin mot centrum? Och vad är centrum och periferi i sådan här programmering?

Går det att byta ut centrum mot våldets och förtryckets centran? Att ta ett steg dit där ickevåldet behövs mest.

Och sedan återigen med if-satsen fråga om det är tillräckligt litet sammanhang för att förverkliga ickevåldet just där mitt i kriget, förtrycket, våldet?

Per Bergman sa...

Som jag ser det...

Rekursion innebär att en funktion anropar sig själv, direkt eller indirekt.

Att lösa ett större problem genom att dela upp i mindre bitar som löses rekursivt kallas ibland 'divide and conquer', en applikation av rekursion sas.

Detta är annorlunda än att dela upp ett problem i mindre bitar som löses på olika sätt, inte rekursivt.

Ett annat intressant fenomen är farming, där ett problem/delproblem sänds ut till många entiteter som processar självständigt, sedan samlas resultatet.
Detta kallas 'cloud' idag men har funnits i obskyra labb under många år.

Oftast används sedan olika former av reell/skenbar parallelism för att lösa problem snabbare, vi kommer då in på komplexitetsteori.

En annan användbar mekanism är asynkrona händelser, dvs jag ställer en fråga men väntar inte på ett direkt svar. Svaret kan komma tillbaka senare eller jag frågar då och då om det finns ett svar, detta kan sen bli rekursivt och parallelt!


Per

Per Herngren sa...

Tack Per Bergman!

Ur ickevålds- och samhällsförändrings-perspektiv blir det geniala i Lenas if-sats att det lokala ickevåldet själv undersöker om det är tillräckligt litet för att befrielsen/ickevåldet ska kunna genomföras helt och hållet.

Ifall det blir nej måste det minskas ytterligare. Det ligger alltså inbyggt i den rekursiva självanropandet att förminska sig själv tillräckligt för att sedan mångfaldiga sig själv.

Skulle man kalla detta divide and conquer, Per?

Om man då tänker sig att det ligger i självanropandet en möjlighet att sätta igång andra självanropande parallella ickevåldsprocesser som kontaktar varandra för att samarbeta och koordinera: Skulle man kalla det asynkrona händelser och äkta parallellism?

Är det inte farming när det inte finns en central instans som styr och samlar in resultaten från rekursiva processer? Eller kan det vara farming när rekursiva processer själva anropar varandra?

Det jag är ute efter är hur man med rekursivt (möjligen kombinerat med iterativt programmeringsspråk) skulle benämna processer (ex ickevåldsaktioner) som
1) återanropar sig själv,
2) mångfaldigar sig själv
3) samarbetar (oförutsägbart, icke-centralstyrt)
4)Som inte bara blir egocentrerat självanropande, utan också relationer och komplext oförutsägbart samarbete.

I sociala system-teori pratar Luhmann om autopoiesis: självskapande system. Jag söker mig snarare till någon sorts co-poiesis: system som samarbetar, skapar sig själv i samverkan, och gör sig beroende av varandra.

Tja, Lena och Per. Det här är fantastiskt. Det tycks som vi håller på att bygga några enkla principer som kan visa hur samhällsförändring, befrielse, ickevåld faktiskt är möjligt. Din If-sats Lena -är det tillräckligt litet för att genomföras helt - bryter ju med tendensen att göra motsatsen: Varje enhet växer tills målet inte kan genomföras. Och målet skjuts på framtiden.

Fler tankar!? Begreppen behöver bli precisa så man inte ramlar in i någon förenklad pedagogisk version av rekursiv programmering. Jag försöker undvika att hamna i metaforer och istället se hur processer, principer, logiker faktiskt kan översättas i nya sammanhang.

Gerrit Holl sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Gerrit Holl sa...

Allt som man i programmeringssammanhang kan göra rekursivt kan även göras iterativt. (Gäller detsamma icke-våld?)

Inte allting som kan göras rekursivt kan göras iterativt; till exempel, Ackermann-talen kan bara göras rekursivt. Är ickevåld kanske så komplex att det endast kan göras rekursivt?

Per Herngren sa...

Välkommen Gerrit!
Jag har tänkt mig ickevåld som främst rekursivt. Men efter Lenas reflektion börjar jag tänka att iteration (upprepandet) har egna viktiga funktioner. Iteration behövs då jämte rekursivt ickevåld.

Iteration skapar pulser och rytmer. Genom puls kan ickevåldet spara väldigt mycket energi. Ickevåldet lunkar fram, pulserar.

Ickevåld tar genom iteration inte så mycket kraft som "events", kampanjer, projekt, stora massaktioner - alla dessa ska ju sättas igång och så ska de avslutas.

Plogbillar i USA, England/Skottland och i Sverige har använt sig mycket av iteration. I USA har man civil olydnad på ex Hiroshimadagen, pingst, före nyår ..., varje år sedan kanske 30 år. Civil olydnad blir närmast självgående.

Trident Ploughshares i England har haft civil olydnad var tredje månad under långa perioder.

Både i USA och i Sverige organiserar (eller deltar) plogbillar ofta i soppkök varje vecka. Dessa soppkök är bl a för papperslösa, hemlösa men de blir också en viktig del i mötet mellan ickevåld, förtryck, förföljelse och fattigdom.

Olika pulser kan också hamna i resonans med varandra. Resonans är ju en form av förstärkning. Två pulser som hamnar i resonans med varandra kan tiodubbla eller mångfaldiga kraften.

Är det någon som vet ifall följande historia stämmer? Man lär har gjort en test där en häst ensam lyckades dra ett ton lass. När man spände för två hästar lyckades de två tillsammans dra tolv ton utifrån samma förutsättningar. Jag vet inte säkert ifall detta delvis ska förklaras som en resonanseffekt; men samarbete och dragkraft kan ju hamna i resonans.

Per Bergman sa...

Kort om farming/cloud: ifrån ett datorperspektiv syftar all processsing till att få ett resultat i slutändan inom ändlig tid, dvs exekvera en algoritm. Så en farm måste samla ihop alla delresultat.

Anonym sa...

Hej,

för mej som inte är ordnörd (men däremot nörd på en del andra grejer...) är det lite klurigt att hänga med i resonemanget, men jag tror att jag är med på själva poängen.

Jag tror att liv i stort karaktäriseras av att vara icke-linjärt, komplext och till en rejäl grad oförutsägbart. Därav att det blir klasch så ofta i dagens linjära målstyrda samhälle. För att få till verklig, djupgående förändring tror jag att vi behöver agera med utgångspunkt i att komma bortom strukturer som upprätthåller det vi vill förändra.

Ickevåld har den förändringspotentialen, det tror jag också, precis som ni andra som diskuterar här. Här skulle jag lite extra vilja understryka det här med komplexiteten och oförutsägbarheten... Det händer nånting när en försöker målstyra för mkt. Men vi fostras i tänkande som bygger på mätbarhet, beräkning, och det är en utmaning att ta sej bortom det. Vi jobbar på det tillsammans...

Fredshälsningar
LindaN

Per Herngren sa...

Tack Linda för din reflektion, och att du kommer på besök!

Det skulle vara intressant att höra dina funderingar på någon annan av mina artiklar om komplexitet och oförutsägbarhet(se länk nedan).

Tankar, erfarenheter, associationer: allt kan hjälpa oss att bygga vidare åt olika håll!

Här börjar ickelinjär och komplexitetsartiklarna:
http://perherngren.blogspot.com/2010/03/introduktion-till-ickelinjar-teori-i.html

Gadgeten innehöll ett fel