Per tränar civil olydnad i Kurdistan norra Irak - Och publicerar bok

Pressmeddelande 19 april 2011

Kurdiskt förlag publicerar bok av Per Herngren 2011
Lär ut civil olydnad i södra Kurdistan och norra Irak över påsk
 
Per Herngren åker till södra Kurdistan, vars område också är ockuperat av  Irak, över påsk (20-25 april) för att lära ut civil olydnad till bl a ledamöter av parlamentet, demokratiaktivister och en polichef. Ett förlag i Kurdistan publicerar en av Per Herngrens böcker på kurdiska. Och i samband med detta har en  tidning  bjudit in honom till Kurdistan för att hålla träning och föredrag om civil olydnad och ickevåld. I ett område där han ska hålla ickevåldsträning har flera kurdiska demonstranter blivit dödade av militären under våren 2011.

Per är aktiv i plogbillsrörelsen och har deltagit i två plogbillsaktioner (avrustning av vapen med hammare) vid vapenföretag som tillverkat vapen för krig i Irak. Han har även suttit fängslad för detta.

Kontakt

Siawash Goudarzis (översättare svenska-kurdiska samt tolk under resan) mobil Sverige 0768354598
Pers mobil i Sverige 0708877211
Pers mobil i Irak 009647503680138

• Info om Per Herngren
• Pers bilder från södra Kurdistan, norra Irak
• Pers kurser i ickevåld och civil olydnad
• Per Herngrens manus på kurdiska
• Bilder från deltagande i plogbillsaktion (civil olydnad) på SAAB Microwave som levererade eldledningssystem för irakkriget.

Åldersism bland aktivister

Ickevåldsrörelsen har inte lika många verktyg för att upptäcka åldersism (diskriminering på grund av ålder) i den egna rörelsen som att upptäcka rasism eller sexism. Det är därför intressant och användbart att läsa Arne Nilssons personliga artikel om åldersism bland internationella ickevåldsaktivister på Västbanken, Palestina. Han tar upp konkreta maktmedel för åldersism som användes av aktivisterna. Läs Arnes artikeln.

Arne Nilsson arbetar med queerforskning. Bland annar har han forskat om manligt homoliv kring mitten av 1900-talet i Göteborg och på de svenska amerikabåtarna.

Erfarenheter med underlättare, stämningsunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare - audio poddradio

På inspelningen föreläser Per Herngren om erfarenheter och misstag när olika grupper använder innovativa mötesfunktioner från feminism och ickevåld. Mötesunderlättare, stämningsunderlättare, maktingripare och tidsunderlättare används ofta omtänksamt och effektivt, men han visar också hur funktionerna alltför ofta används destruktivt och hindrande istället för att underlätta demokratin och omsorgen om varandra.
(1 mars 2011 Jämshögs Folkhögskola, 7 min 30s)

Lyssna på föredraget om mötesfunktioner

Gå kurs i mötestekniker.

Lyssna på andra program på Billradion (poddradio)

Allianser av olikhet istället för identitetspolitik - Judith Butlers ickevåld V

Förra artikeln i den här serien om Judith Butlers ickevåld tar upp hur prekaritet, bekymmer, gör att vi behöver varandra. Ömsesidig hjälp och att vara social är en förutsättning för att kunna leva.

Denna fristående artikel visar att prekaritet gör att även folkliga rörelser och organisationer behöver varandra. Judith Butler menar att motstånd och folkliga rörelser behöver skapa skillnader snarare än identitet. Organisationer som arbetar för solidaritet, feminism, rättvisa, politisk förändring behöver samarbeta i allianser. Att organisera sig autonomt skulle vara en återvändsgränd.

Kritiken mot  individualism blir ibland alltför individualistisk. Judith Butler kritiserar dessutom organisationers individualism. Även politiska rörelser och motståndsgrupper är beroende av samarbete och ömsesidig hjälp.

Butler skriver: ”Prekaritet skär tvärs över såväl identitetskategorier som mångkulturella kartor, och bildar sålunda grunden för … allians … mot statligt våld och dess förmåga att skapa, exploatera och distribuera prekaritet för ändamålen profit och territoriellt försvar. En sådan allians skulle inte kräva enighet i alla frågor om begär eller övertygelse eller självidentifikation. Det skulle bli en rörelse som ger skydd åt vissa slags pågående motsättningar mellan deltagarna och värdesätter sådana fortgående och animerande skiljaktigheter som tecknet på och substansen i en radikalt demokratisk politik.”[1]

Motståndsgrupper och politiska organisationer kan inte vara sig själva nog. De behöver alltid gå in i allianser och koalitioner med andra grupper.

Allianser istället för identitetspolitik

Istället för en kamp som bygger på enhet och identitetspolitik föreslår Judith Butler allianser och koalitioner mellan grupper som producerar skillnader snarare än identitet.

Judith Butler menar att därför ”bör inriktningen vara mindre på identitespolitik, eller de slags intressen och övertygelser som formulerats med identitesanspråk som grund, och mer på prekaritet och dess differentiella distribution, i förhoppning att nya koalitioner kan bildas”[2].

Det solidaritetsgrupper, vänster, feminister, ickevåldsrörelser har gemensamt är inte identitet utan sårbarhet, osäkerhet, oförutsägbarhet, prekaritet. Att de behöver varandra.

Möjligheten till förändring ligger därför i allianser och koalitioner mellan grupper och organisationer. Prekaritet är det som tvingar fram samarbete därför behöver allianserna också ha prekaritet som avgörande del av alliansen, av hur man organiserar sig, av hur man tar hand om varandra, av hur man kan bli solidariska med varandra. Att erkänna och ta hand om varandras osäkerhet och sårbarhet tvingar fram andra former av organiserande än kamp som bygger på styrka och enhet.

Bejakande av prekaritet förändrar vårt organiserande på åtminstone två sätt. För det första behöver allianser alltid organisera och kämpa utifrån sårbarhet och osäkerhet. För det andra behöver allianserna organisera hur man fördelar de resurser som hanterar eller tryggar den osäkerhet människor lever under.

Allianser istället för autonomt självorganiserande

Prekaritet blir hos Judith Butler en kritik mot föreställningar om autonoma subjekt. Kollektiva subjekt: klasser, kvinnor, undertryckta folk eller sociala rörelser, har i kritiska teorier ibland setts som förutsättning för radikala politiska förändringar.

Ofta har synliggörandet av revolutionära eller progressiva subjekt ställts gentemot ödesbestämd determinism, strukturalism eller mekanisk materialism vilka skulle bortse från aktörer och subjekt.

Genom prekaritet blir det dock möjligt för Butler att välja en tredje väg: ”(K)oalitionen i sig kräver ett omprövande av subjektet som en dynamisk samling sociala relationer. Mobiliserande allianser formas inte nödvändigtvis mellan etablerade och erkännbara subjekt, och de är inte heller beroende av en förhandling mellan identitära anspråk. Istället kan de mycket väl komma att sättas igång av kritik mot godtyckligt våld, kringskärandet av den offentliga sfären, … samt instrumentaliseringen av rättighetsanspråk”[3].

Subjektet blir därmed inte en ensam politisk aktör eller grupp som ensam utför en förändring. Det är snarare samarbetet och våra relationer (inklusive djur, natur) som är subjektet, det som bygger samhällen och förändring. Subjektet är inte enhet: ”där ’subjektet’ inte är så mycket en separat substans som en aktiv och transitiv uppsättning ömsesidiga förhållanden.”[4]

Det skulle därmed bli missvisande att förstå allianser som nya enheter. Det handlar inte om den ena eller andra samarbetsorganisationen eller om just den gemensamma kampanjen. Judith Butler talar om det ständiga sökandet efter samarbete med andra, med de som är olika, med de som inte riktigt passar in, med de som har fel. Snarare än allians som substantiv bör man nog förstå det som verb: samarbete mellan grupper och organisationer snarare än just ett definierat samarbete.

Kamp producerar konflikter och skillnader – inte enhet

Istället för en klasskamp eller kvinnokamp som skapar enhet visar Butler att möjligheten till verklig förändring finns i kamp som producerar skillnader och konflikt, alltså även mellan de som kämpar med varandra.

”Tvärtom fortsätter jag, i Laclaus och Mouffes fotspår, att argumentera att antagonism håller alliansen öppen och suspenderar idén om försoning som ett mål.  … Det som håller en allians mobil är … det kontinuerliga fokuserandet på de maktformationer som överskrider den strikta definitionen av identitet tillämpad på dem som är inkluderade i alliansen.”[5]

Konflikt och antagonism kan därmed bli kreativt. Det hindrar motståndet från att kollapsa in i enhet, identitet och autonomt självorganiserande. Det är inte rätt ideologi eller rättfärdigt leverne som gör en organisation radikal utan snarare fel ideologi och orättfärdigt leverne.

Kamp för rättvis fördelning av resurser och politisk förändring innebär alltid samarbete med dem som har fel, med dem som inte är så ’upplysta som en själv’. Krav på ett upplyst medvetande skulle göra både motstånd och socialt liv tillsammans omöjligt.

”(S)ekulariserade eliters försök att exkludera religion från den offentliga sfären kan ha sitt ursprung i vissa klassprivilegier och en blindhet inför det faktum att religiösa nätverk ofta ger det stöd som sårbara befolkningar med nödvändighet är beroende av.”[6]

För att sammanfatta: Prekaritet skapar förutsättningarna för hur vi organiserar och kämpar. Sårbarhet och osäkerhet avgör metoderna för hur vi organiserar tillsammans, men även hur vi gör motstånd mot våld och förtryck, samt hur vi organiserar våra samhällen så resurserna för att hantera livets prekaritet fördelas jämlikt mellan oss.

Per Herngren

2011-03-30, version 0.1

---

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 38.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 38.

[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 149.

[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 137.

[5] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 138.

[6] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 135.

Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV

I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld försöker jag förklara ordet prekaritet, bekymmersamhet. Det är skillnad mellan hur Butler använder prekaritet som förutsättning för motstånd och för liv överhuvudtaget; och hur prekaritet ibland används i klassanalyser av marxister, autonoma och anarkister. De behöver inte motsäga varandra, men Butler använder prekaritet i en vidare bemärkelse vilket inte kan reduceras enbart till kapitalism eller klass.

I nästa artikel tar jag upp hur Butlers prekaritet tvingar identitetspolitik över i en osäkerhetspolitik som producerar skillnader, inte identitet. Enhet i kampen och autonomt självorganiserande ersätts av allianser. Butler visar på nödvändigheten av samarbete som bejakar och producerar konflikter och olikheter.

Hmm, men först en diskussion om själva ordet.

Prekär betyder bekymmersam, vansklig, ömtålig. Prekaritet och prekär kommer från det latinska precarius: ”som vinns genom böner”. Även om jag inte hittat något ställe där Judith Butler själv tar upp ordets etymologi menar jag att den blir viktig för hur hon använder begreppet i sin teori om ickevåld.

Livets bekymmersamhet kan leda till elände, men det kan också tvinga oss till ömsesidigt stöd. Till av vi bekymrar oss om varandra. Istället för att ensam klara sig genom svåra bekymmer finns möjligheten att be om hjälp och att hjälpa andra.

Butler visar hur prekaritet gör socialitet nödvändigt. Hushåll, samhällen och organisationer skulle inte behövas om inte prekaritet fanns. Prekaritet som sårbarhet blir därmed också nödvändigt för motstånd, både som medel och som mål.

Civil olydnad och ickevåld kan ses som handgriplig solidarisk intervention. Men interventionen löser inte problemen. Det är inte nog. Civil olydnad måste därför också förstås som en bön om hjälp. Ickevåld och civil olydnad förstärker genom sårbara interventioner i våld och förtryck de förtrycktas rop efter solidaritet.

Detta behöver inte förstås som att motståndsgruppen representerar de förtryckta. Det kan läsas som resonans: resonans som ömsesidig förstärkning. Förtrycktas kamp och solidariskt motstånd kan hamna i resonans med varandra. De förstärker i så fall varandra. Detta sker inte alltid jämlikt. Maktproblem kan givetvis uppstå. Representation av det förtryckta blir då en bland flera möjliga maktproblem som motståndet kan hamna i.

Butlers poäng med prekaritet som del av ickevåld är dock här att en kamp av sårbarhet och osäkerhet också kan producera ökad sårbarhet som gör socialitet möjligt.

Prekaritet i senkapitalismen

Prekaritet är inte bara nödvändigt för att skapa socialitet och samhällen, prekaritet kan fördelas orättvist och leda till ökat elände för vissa. Prekaritet kan öka på destruktiva sätt genom krig eller genom imperiers agerande runt om i världen.

Prekaritet har diskuterats av autonoma, marxister och anarkister utifrån ökningen av otrygghet och osäkerhet i lönearbetet under senkapitalismen. Arbetsrätten försämras. Skyddsnätet vid arbetslöshet försämras. Exempel är försämringar i a-kassan. Eller exploateringen av kvinnor och barn i viss låglöneproduktion där arbetarna slits ut snabbt och förväntas lämna jobbet efter några år.

Prekariatet används ibland om de som står utan arbete eller utan ett skyddsnät. Prekariatet kan då ses som en underklass, antingen under arbetaklassen eller som en del av arbetarklassen.

En kritik mot att koppla prekaritet enbart till klass skulle vara att den i så fall missar prekaritet som inte enbart kan förklaras genom kapitalism, klass eller arbetsförhållanden. Det finns flera exempel som inte enkelt kan reduceras till klassrelationer: prekaritet för hbtq-personer runt om i världen där lagen hotar snarare än skyddar, för de som flyr förtryck och krig, för kvinnor som utsätts för våld från familj.

Romantisering och fetischering av prekaritet

I vänsterdiskussioner om prekaritet har jag hittat[1] en intressant självkritik kring hur ’den nya vänstern’ ibland använder prekaritet. Prekariatet, de utan skyddsnät, har pekats ut som den nya revolutionära klassen. Flera är dock kritiska till att romantisera ett liv i marginalen, att leva utan skyddsnät. Detta är inte bara en kritik mot bohemer och hippies utan mot autonoma och anarkister när de fetischiserar ett liv ”utanför”.

Fetischering av utanförskap är då man utvinner kraft, ett högre sinnestillstånd eller speciella insikter, i fattigdom och utanförskap.

Denna kritik är viktig även för ickevåld. Flera ickevåldsrörelser har som praxis att leva i sårbarhet med människor i marginalen, att leva i kollektiv utan privat egendom, att själv sitta i fängelse för civil olydnad, att flytta till områden där fattiga lever, samt att leva och verka i krigsområden. När dessa olika praxis av sårbarhet med tiden hamnar i resonans med varandra uppstår ickevåldssamhällen.

Den politiska och solidariska förändringskraften i dessa intensifieringar av sårbarhet kommer inte genom den utvinner revolutionär kraft ur utanförskap och elände. Tvärtom, det är genom att sårbarheten i ickevåld har möjlighet att skapa hållbarare och kraftfullare former av samarbete och solidaritet som den kan tränga undan förtryck och våld.

Samtidigt frestas även ickevåldsaktivister att romantisera och fetischera fattigdom och marginalitet. Det behöver inte alltid vara ickevåldsaktivisterna själva som romantiserar, det kan vara tidningsartiklar, och fetischeringen kan frammanas under föredrag och seminarier när ickevåldsaktivister bjuds in efter att de suttit i fängelse eller handgripligt intervenerat i en krigszon.

Judith Butler visar hur prekaritet är en nödvändig del av politisk förändring. Hennes teori om ickevåld och sårbart motstånd hjälper oss att undvika romantisering och fetischering av prekaritet.

Prekaritet nödvändig del av motstånd

När Judith Butler kopplar prekaritet till ickevåld använder hon det lite annorlunda än autonoma och marxister. Prekaritet handlar inte främst om arbetslivet, eller om senkapitalismens produktion av otrygghet och elände.

Judith Butler kopplar prekaritet till sin sociala ontologi om hur sårbarhet och osäkerhet förutsätter att vi samarbetar och blir sociala och politiska varelser.

Ömtålighet och bekymmersamhet är en del av livet, en del av att överleva. Det går inte att få kontroll. Säkerhet är ouppnåeligt. Prekaritet är oförutsägbarhet och osäkerhet. Det är denna sårbarhet alla människor och allt liv har gemensamt i alla tider.

Säkerhet och osårbarhet ökar våldet

Ifall man försöker göra det omöjliga, ifall man försöker fly prekaritet, ifall man försöker nå säkerheten, produceras dynamiker av kontroll, härskande och våld, vilket därmed ökar prekariteten för andra. Exempel på metoder som ska öka säkerheten och minska den egna prekariteten är koncentration av rikedom och krig. Judith Butler menar att det omöjliga projektet att tvinga fram säkerhet, säkra stater eller säkra områden, ökar prekariteten hos andra.

Försök till osårbarhet och säkerhet producerar krigsoffer, flyktingar, våld mot kvinnor, våld mot barn, rättslöshet, gangstervälde, vapenhandel, samt orättvisa skillnader mellan rika och fattiga.

Stärka sårbarhet och osäkerhet

Till synes paradoxalt ökar ickevåldmotstånd sårbarheten och osäkerheten; samtidigt som den därigenom stärker solidaritet och omsorg. Genom att öka sårbarheten får samhällen möjlighet att bli starkare och tryggare.

Prekaritet gör oss beroende av varandra, av varandras omsorg och solidaritet. Prekaritet är en del av det som skapar sociala relationer, hushåll, samhällen och organisationer. Prekaritet och omsorg, inte säkerhet och kontroll, är det som gör det möjligt att leva och verka tillsammans. Vi lever inte själva, vi lever genom varandra.

Civil olydnad är inte undantag

Solidariska interventioner då samarbete inte fungerar, när våld och förtryck uppstår, är nödvändiga delar av att leva tillsammans. Prekaritet gör det alltså nödvändigt med handgripliga interventioner.

Direkta interventioner, som civil olydnad, är därmed inte ett undantagstillstånd vid extremt förtryck eller när ’makten’ flippat ut. Ickevåld som sårbara interventioner är nödvändigt i alla relationer. Ickevåld omöjliggör därmed en absolut uppdelning i vi och dom, förtryckta och förtryckare.

Ickevåld är både mål och medel. Sårbarhet och osäkerhet används för att stärka den sårbarhet och osäkerhet som gör omsorg och solidaritet möjligt, det som gör sociala relationer och samhällen möjliga.

Per Herngren

2011-03-24, version 0.1

---

[1] Diskussioner om fetischering av prekaritet på old.socialism.nu 2006 04 samt på socialism.nu 2010 03

Inte princip eller mirakelmedel - Judith Butlers ickevåld III

Mekaniska eller linjära föreställningar om politisk förändring söker politiska metoder som ger säkra resultat. En mekanisk föreställning om motstånd och förändring behöver inte vara naiv. Man kan tänka sig att det finns mängder med hinder. Men ifall dessa hinder börjar övervinnas ger metoden resultat. Mekaniska föreställningar söker förutsägbarhet.

Bland ’aktivister’ i Europa och USA urskiljer jag åtminstone två vanliga typer av mekaniska föreställningar kring politisk förändring. Den ena skiljer på medel och mål. Där tänker man sig att kraften i aktionen påverkar opinion och regering. Den andra för istället ihop mål och medel: mål och medel blir ett. Målet uppnås genom ett recept eller en handling som löser problemet.

Sådana recept kan dock bara lösa det politiska problemet när tillräckligt många följer det. När tillräckligt många lever klimatneutralt är det problemet löst. Ifall alla blir veganer är djurförtryck borta. När tillräckligt många lever enkelt löses problemet med överkonsumtion. Ifall folk är snälla mot varandra slipper vi mobbning. Ifall män och kvinnor lever jämlikt tillsammans så blir det jämlikt. I grupper som tänker sig politisk förändring så används renlevnadsregler eller principer som man ska följa.

Här tänker man sig att generella lösningar, såsom livsstil, aktioner och handlingar, kan aggregeras till en global lösning. Ibland är lösningen individuell, ex individuell renlevnad av något slag, ibland tänker man sig större kollektiva enheter som behöver handla rätt.

Inom ickevåldet finns båda mekaniska föreställningarna. Civil olydnad är ofta tänkt att ge politiskt kraft antingen genom att vara spektakulärt, medialt kraftfullt eller genom att mobilisera en massa som ger tyngd åt de politiska kraven. Här är medel och mål åtskilda.

Ickevåld som individualism

Det finns andra mekaniska föreställningar där mål och medel blir ett, och där lösningen istället ligger i att tillräckligt många utför lösningen, eller alternativt vägrar utföra det som är fel. Pacifismen tänker sig att krig inte kan genomföras om flertalet vägrar bli soldater och vägrar att betala militärskatt.

Mahatma Gandhi och Martin Luther King lanserar en annan mekanisk variant. Istället för antalet deltagare bygger den politiska kraften på aktionernas och deltagarnas renhet. Bara man agerar helt rent, eller gör helt rätt, får vi politisk förändring. Ytterligare en variant ersätter renhet med mod och oräddhet. Tillräckligt stort personligt mod skapar politisk förändring.

Den här andra typen av mekanisk föreställning om politisk förändring kan vi kalla för generell eller principiell. Bara man följer en generell princip eller en generell regel är ett problem löst. Det är inte helt tokigt. Det gäller ju faktiskt i många sammanhang. Ifall alla tar av sig skorna i hallen så slipper vi få lera och hundskit i kök och vardagsrum.

Jag argumenterar för att mekaniska (linjära) lösningar där ett visst medel ger säkra resultat främst gäller i enkla sammanhang. När många enkla lösningar verkar på varandra, krockar med varandra, dynamiskt samverkar, då produceras komplexitet och osäkerhet. Osäkerhet är alltså en förutsättning för samhällen, makt, och för motstånd och politisk förändring.

Ickevåld är inte princip

Som jag visat i tidigare artiklar i den här serien om Judith Butler lanserar hon osäkerhet som ontologisk förutsättning för liv. Vi är i grunden sociala och sårbara. Vi behöver varandra. Osäkerhet blir därmed också förutsättning för politisk förändring. Därmed får vi överge alltför principiella och generella lösningar på hur vi ska agera politiskt.

”Jag tvivlar starkt på att icke-våld kan vara en princip, om vi med princip menar en kraftfull regel som kan tillämpas med samma tillförsikt och på samma sätt i alla upptänkliga situationer. Ifall det finns ett hävdande av icke-våld eller om icke-våld kommer med hävdanden gentemot oss, då tycks det vara en annan sak. Icke-våldet anländer då som ett tilltal eller en appell. Den väsentliga frågan blir då: under vilka omständigheter är vi responsiva gentemot ett sådant hävdande, var gör det möjligt att acceptera hävdandet när det anländer, eller, snarare, vad ombesörjer hävdandets ankomst överhuvudtaget?”[1]

Judith Butlers ickevåld och feminism skapar alltså inte generella principer eller livsstilar, inte heller politiska metoder som ger förutbestämda politiska resultat. Hennes ickevåld och hennes feminism är alltså inga mirakelmedel. De bygger istället på osäkerhet, att vi är sårbara, och att vi behöver varandra för att leva.

När hon säger att ickevåld är tilltal och hävdande ska man inte se detta som påverkan som ger resultat. Dynamiken i ickevåld kommer istället från vår respons till varandra, till de förtrycktas krav, vår respons när någon ropar på hjälp. Ickevåld är respons, och ickevåld gör respons möjligt.

Jag menar att man kan läsa Judith Butler så att ickevåld faktiskt börjar materialisera lösningar. Ickevåld verkar genom att mål och medel blir ett. Men detta sker dynamiskt, inte mekaniskt. Ickevåld behöver frigöra sig från mekaniska, linjära föreställningar.

Kriget bygger på en dröm om säkerhet, ickevåldet är inte ett nytt medel för att bättre än kriget nå denna säkerhet. Ickevåld verkar i och genom komplexa, oförutsägbara former för gemenskap och politik. Genom att stärka osäkerheten och sårbarheten stärker ickevåldet möjligheten till respons.

Per Herngren

2011-03-10, version 0.1

---

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 153.

Respons istället för politisk påverkan - Judith Butlers ickevåld II

Judith Butler visar att vår sårbarhet inför varandra och vårt beroende av varandra bestämmer förutsättningarna för politisk förändring och hur vi överhuvudtaget kan leva tillsammans. Hon kritiserar föreställningar om politik som en strategisk eller taktisk maktkamp. Jag visar här att hennes kritik också drabbar protester och massaktioner. Detta är den andra i en serie fristående artiklar om Judith Butlers ickevåld och feminism.

Även Mahatma Gandhi visar att sårbarhet är en förutsättning för motstånd och för hur samhällen fungerar. Men när protestgrupper i Europa och USA översatte Gandhis ickevåld och civil olydnad reducerades sårbarhet ofta till taktik eller tom ickevåldsretorik. I styrkedemonstrationer genom blockader och massaktioner togs sårbarheten ofta bort helt.

Proteströrelsen sökte i ickevåldet kraft snarare än sårbarhet. Civil olydnad tänktes få tyngd genom föreställningen om massa. Ickevåld kopplades därmed till massrörelse och massaktioner. Civil olydnad förvandlades till ett styrkemedel i en maktkamp med ’makten’. Dynamikerna som uppstår genom att göra sig sårbar inför motståndaren och inför varandra pressades undan från ickevåldet.

Istället för att öka osäkerheten och stärka vårt beroende av varandra sökte proteströrelsen tyngd i massaktionen. Civil olydnad skulle producera (mot)makt, civil olydnad skulle bli mäktigt – det skulle absolut inte öka osäkerheten, inte göra oss mer sårbara inför varandra.

Ickevåld är inte strategi

Judith Butlers teori om ickevåld ligger närmare Gandhi än mycket av det ickevåld som utvecklades i väst:

”Osäkerheten är inte effekten av en viss strategi, utan en generaliserad betingelse för vilken strategi som helst.”[1]

Istället för att föreställa sig att ickevåld är ett medel för en framtida politisk förändring visar Judith Butler att ickevåld förändrar direkt, ickevåld är förändring. Denna förändring konstituerar dessutom möjligheten för nya förändringar. Precis som för Gandhi blir därmed mål och medel samma sak, och samtidigt något som går utöver sig själv, något som producerar förutsättningar för nya förändringar.

”Våld och icke-våld är inte bara strategier eller taktiker, utan de formar subjektet och blir dess konstitutiva möjligheter och, således, en pågående kamp.”[2]

Ickevåld är kroppsligt, fysiskt kemiskt

Den mekaniska, linjära föreställningen hos proteströrelsen tänker sig att massaktioner skapar en opinionskraft som överförs av massmedia för att när den får tillräcklig tyngd till slut påverka regeringen. Protesten vänder sig därmed till regeringen, den utnämner regeringen till subjektet för förändring. Protesten tror sig därmed stå utanför regerandet. Protesten avsätter sig själv som ett regerande.

Butler bryter med linjära föreställning om politik och motstånd. Politik kan inte reduceras till orsak-verkan, medel-mål. Ickevåld är därmed inte en linjär påverkanskraft som pekar mot regeringen eller mot makthavarna.

Detta ska inte läsas som att Butlers politik bara skulle vara självskapande och introvert. Politik och ickevåld är att relatera sig, det är att ställa krav, att hävda. Ickevåld bygger genom civil olydnad nya sårbara och osäkra relationer. Ickevåld intervenerar i olika maktordningar. En kamp som bara ägnar sig åt sig själv producerar inte förändring.

Ickevåld är förändring

Butler menar att ickevåld materialiserar själva förändringen samtidigt som den ställer krav på ytterligare förändring. Ickevåld är förändring. Och ickevåld är krav på förändring. Jag skulle föreslå, vilket möjligtvis Butler håller med om, att detta sker i just den ordningen. Kraven på förändring kommer inte före förändringen. De politiska kraven materialiseras genom att ickevåld börjar producera politisk förändring.

Ickevåld förändrar inte främst genom massmedier. Ickevåld verkar genom alla sinnen. Detta sker genom lukter, smaker och känsel, och genom bilder och ljudet av röster. Butler skapar alltså en materialism som, jag menar, skiljer sig radikalt från idealistiska föreställningar om politisk påverkan genom demonstrationer, massmedia och opinion.

”Med andra ord sker hävdandet … genom sinnena, vilka delvis är formade genom olika former av media: den sociala organiseringen av ljud och röst, av bild och text, av känsel och lukt. Om den andres hävdande gentemot mig skall kunna nå mig, måste det medieras på något sätt, vilket innebär att själva vår kapacitet att respondera med icke-våld … beror på de ramar som kringskär världen och framträdandets domän.”[3]

Ickevåld är alltså kroppslighet och materialitet, förkroppsligande och materialiserande. När Butler använder begreppet ’media’ och ’medieras’ får det en annan betydelse än information eller massmedia.

Respons snarare än politisk påverkan

En fälla vore att förstå ickevåldets materialitet som bara ett nytt effektivare sätt för politisk påverkan. Jag menar att Judith Butlers ickevåld ersätter föreställningen om politisk påverkan med begrepp som respons, materialisering och performativa handlingar (handlingar som faktiskt genomför).

Osäkerhet och sårbarhet ska alltså inte förstås som en ny säkerhet. Ickevåld innebär inte att om vi bara gör oss sårbara kan vi bli säkra på politisk förändring. Vår respons till varandra är oförutsägbara och bygger på komplexa omständigheter.

När vi hävdar saker genom civil olydnad ska vi alltså inte förstå detta som att vi påverkar motparten, och att regeringen är det egentliga subjektet, den som till slut ska förändra politiken.

Med Butlers ickevåld menar jag att vi kan lämna föreställningen om politisk påverkan genom aktioner. För att politisk förändring ska bli begriplig behöver vi överge föreställningar om linjära påverkanskedjor: aktion-massmedia-opinion-regering.

Den respons som uppstår mellan oss (mellan makter, ordningar, motståndare, allianser) är mer som resonans, som att dansa med varandra, än en kausal orsak-(på)verkans-kedja. Respons är ömsesidighet, respons är motstånd. Respons är vägran och följsamhet. Vår respons inför varandra är både medel och mål. Om protesten bygger på en mekanisk orsak-verkan föreställning bygger Judith Butler snarare på våra ömsesidiga relationer till varandra, på att vi är sociala varelser.

Per Herngren

2011-03-03, version 0.1

---

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 166.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 153.

[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 165.

Människans ontologi är sårbarhet - Judith Butlers ickevåld I

Judith Butler utvecklar i Krigets ramar När är livet sörjbart? en ontologi för människan som bygger på förutsättningarna för ickevåld. Vår sårbarhet inför varandra ska ses som möjlighet inte något som ska övervinnas. Säkerhet är en omöjlighet som med nödvändighet leder till våld och förtryck. Detta är den första i en serie fristående artiklar om Judith Butlers teori om ickevåld.

Det vi har gemensamt som levande varelser är att vi är sårbara, att våra liv är osäkra och att vi därför är beroende av varandra.

Vi är dessutom är beroende av övrig natur, vi är beroende av annan materia och andra ting än våra egna kroppar. Alla dessa relationer är förutsättningen för vår gemensamma överlevnad.

Att själv försöka klara sig själv, att försöka bevara sig själv, att själv överleva, producerar våld och förtryck.

Det vi har gemensamt som människor, vår ontologi, är, enligt Butler, att vi inte kan separeras helt från varandra. Vi kan därmed inte reduceras till enbart individer. Vi kan inte ha ett vara som enskild människa.

Vi kan inte heller separeras från andra ting, från annan natur. Det går alltså inte att dualistiskt skilja helt på människor och ting, eller på människa och natur.

Vi är i grunden sociala, men socialitet kan aldrig reduceras till ren mänsklig socialitet, vi är sociala i/med/genom ting och annat levande. Som människa kan jag alltså inte reduceras till enbart människa.

Genom att bryta med dualismer som samhälle-individ, natur-människa, natur-kultur, ande-materia, blir det återigen möjligt att tala om människor och om det sociala utan att ramla in de motsägelser som produceras genom föreställningar om en ren mänsklighet.

När Judith Butler diskuterar människor och socialitet ska man alltså inte läsa det som ren humanism eller ren mänsklig socialitet. Viss kritik av Butler utgår dock från just en sådan läsning av henne. Ett sådant avfärdande av Butler tyder snarare på att kritikerna förutsätter att socialitet och mänsklighet är något rent, något i sig själv.

Inte ens våra ’egna’ kroppar kan ses som helt skilda från varandra och från övrig natur. Vi bär på ett eller två kilo bakterier som vi inte kan klara oss utan. Var och en av oss är samhällen av miljarder varelser, vi är ekologier. Dessutom materialiseras våra kroppar på olika sätt genom ordningar, genom makt och motstånd. Vi kanske smälter in som vita i vita rum, eller framträder som ickevita i vita rum. Eller vi kanske smälter in som män i manliga rum eller framträder som kvinnor i manliga rum. Här lägger sig Judith Butler nära Donna Haraway och cyborgfeminismen.

”Vi måste överväga om kroppen är korrekt definierad som ett begränsat slags väsen. Vad som gör en kropp särskiljd är inte en etablerad morfologi, som om vi kunde identifiera vissa kroppsliga gestalter eller former som paradigmatiskt mänskliga. Jag är i själva verket inte säker på att vi kan identifiera en mänsklig form”[1].

Liv är osäkra – säkerhet döljer liv

Människors liv är osäkerhet och sårbarhet. Detta skapar en grundläggande relation mellan oss av beroende.

”Liv är per definition osäkra: de kan släckas med vilja eller av olyckshändelse … I viss bemärkelse är detta en egenskap hos allt liv, och det finns inget tänkande om liv som inte är osäkert – utom i fantasin förstås, och i militära fantasier i synnerhet.”[2]

Vår sårbarhet och vårt beroende av varandra gör kriget  och militärapparaten begriplig som det omöjliga försöket att ta bort osäkerheten. Kriget försöker ta bort osäkerheten för ’en själv’ som grupp, stat eller nation genom att öka osäkerheten för andra. ”Om vi tar livets osäkerhet som utgångspunkt, då finns det inte något liv utan behovet av husrum och mat, inget liv utan beroende av större nätverk av socialitet och arbete, inget liv som höjer sig över skadebarhet och dödlighet. Vi skulle då kunna analysera några av militärmaktens kulturella tillflöden under dessa perioder som försök att maximera osäkerhet för andra”[3].

Statens symbios med kriget bygger därmed på en omöjlig vision om säkerhet vilket i sig återskapar kriget.

”Att bli skyddad från våld av nationalstaten är att vara utsatt för det våld som utövas av nationalstaten, att förlita sig på nationalstaten för skydd från våld är alltså inget annat än att byta ett potentiellt våld mot ett annat.”[4]

Sårbarhet innebär grundläggande jämlikhet med varandra

Det finns en grundläggande jämlikhet mellan oss människor som vi delar med annat liv, det är vårt beroende av varandra. Vår jämlikhet bygger alltså inte på en individuell egenskap eller likhet utan på vårt beroende av varandra.

”Det finns inget liv utan de livsbetingelser som på olika sätt bevarar liv, och dessa betingelser är i grunden sociala, de skapar inte den separata ontologin om personen, utan snarare om det ömsesidiga beroendet mellan personer, vilket inbegriper reproducerbara och livsbevarande sociala relationer, och relationer till miljön och till icke-mänskliga former av liv, i vid bemärkelse. Denna form av social ontologi (för vilken det inte existerar någon absolut distinktion mellan det sociala och det ekologiska) har konkreta implikationer för hur vi på nytt närmar oss frågorna om reproduktiv frihet och antikrigspolitik.”[5]

Sårbarhet blir därmed också en grundläggande förutsättning för motstånd och för politik. Detta ska jag med Judith Butler utveckla i kommande artiklar.

Per Herngren

2011-02-12, version 0.1

---

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 57.

[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32-33

[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32.

[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 33.

[5] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 28.

ProVoka pris till Ofog! Men priset missförstår civil olydnad

Grattis till Ofog för att de får ProVoka pris för att Ofog avrustat haubits och carlgustaf granatgevär! I motiveringen till priset ser man dock att ProVoka-priset förvandlar civil olydnad till en paranoid handling som bekräftar och återinsätter makten/lydnaden. Andra sätt att se på civil olydnad är att den ersätter och tränger undan (displace) makt genom att återskapa lösningen igen och igen. Gandhi skulle säga att civil olydnad är att låta målet bli medlet. Tarde skulle säga att civil olydnad smittar genom att den imiteras igen och igen (samhällen är imitationskedjor).

Civil olydnad som paranoia
'Paranoia' används ibland av sociologer, som Latour, och poststrukturalister, som Deleuze, om föreställningen att det skulle finnas konspirationer eller något gömt som behöver avslöjas. I den paranoida traditionen tror man att detta avslöjande leder till ett nytt seende, en insikt, ett nytt medvetande. Denna insikt om det som tidigare var gömt skulle sedan skapa någon sorts kraft som leder till samhällsförändring.

Här är några exempel på paranoida föreställningar i motiveringen till ProVoka priset:
"syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets"
"för att synliggöra"
"inte tycks vilja inse vår egen medverkan"
"med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på"

Uppmärksamhet som bekräftelse och återinsättande av makt
Postprotest, Nietzsche och Deleuze, Judith Butler och många feminister har visat hur "kritisk uppmärksamhet" tenderar att återinsätta och bekräfta makt och härskande. Alternativet till att vända sig mot makten, alternativet till att återinsätta och bekräfta makten genom uppmärksamhet, är att vika av, producera och leva andra lösningar. Detta sätt att bli "politiken", bli det samhälle man vill ha, har möjlighet att tränga undan och ersätta (displace) destruktiv makt.

Här är ett exempel hur ProVoka motiveringen uppfattar civil olydnad som (negativ) reklam:
"Ofog har således såväl aktivt informerat om" och "uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten"

Per Herngren
20101227, version 0.1


Bilaga
Motivering för ProVoka priset: "Nätverket OFOG får 2010 års ProVoka-pris för "en envis och personligt uppoffrande kamp med syfte att uppmärksamma den militära upprustningens vanvett och avslöja våldets förödande följder". I "bästa provokation" inbegriper vi såväl personligt mod och kurage som envist agerande för att synliggöra en ökad politisk acceptans av militära strukturer och ökad svensk medverkan i krigshandlingar där allt fler oskyldiga människor blir offer, medan vi i Sverige inte tycks vilja inse vår egen medverkan. Därför går årets pris till nätverket Ofog. Nätverket har med små medel och ideellt arbete satt strålkastare på sådant som stora delar av mainstreammedia tycks anse vara helt i sin ordning. Ofog har således såväl aktivt informerat om, och agerat mot, att Sverige upplåter Europas största övningsområde för Natos träning  för bombflyg, som uppoffrande och modigt uppmärksammat den ökande svenska vapenexporten."

Opium för aktivister

Jag undersöker här hur aktivism ibland genererar sin egen stimulans som förvandlas till droger och gör aktivister passiva.

Informationsmissbruk

Symptom: Missbrukaren känner behov att informera och bli informerad. Man fyller gärna sina vänners ’inkorg’ med fakta och information om vad som sker i rörelsen eller i världen. Vänner görs därför gärna medberoende.

Informationsmissbrukaren upplever att information  har en magisk kraft som gör världen, regeringen eller individen bättre.

Behandling: Ursäkta dig och gå iväg när folk prackar på dig information vid föredrag eller vid kaffebordet. Använd filter i din email. Skicka inte information vidare även om den känns frestande viktig.

Information dränerar aktioner på kreativ kraft. Ifall du är organisatör, skicka inte ut information, ange istället en länk eller hänvisa till ett arkiv. Viss information som datum, plats och klockslag kan vara nödvändigt, det går inte att vara informations-absolutist.

Informationsmissbrukaren kan träna sig berätta berättelser istället för att informera. Berättelser och politiska aktioner kan hamna i resonans och stärker då varandra. Berättelser blir ofta ett effektivt skydd mot informationsmissbruk.

’Förtryck’-missbruk

Symptom: Negativ information är en farligare variant av informationsdrogen. ’Förtryck’-missbrukaren vill inte gärna acceptera att hon eller han är missbrukare. Missbrukaren känner behov av att informera andra, och själv bli informerad, om förtryck, våld, övergrepp, krig och missförhållanden. ’Förtryck’-missbrukaren får stimulans av att tänka på motståndaren och låta dennes handlingar fylla ens tankar. Man blir mer stimulerad av motståndarens ondska än av att försöka leva lösningen.

En variant är att utvinna stimulans ur skvaller om enskilda personers misstag eller övergrepp.

’Förtryck’-missbrukaren gör gärna andra medberoende genom att pracka på dem historier och skvaller om missförhållanden och elände.

Behandling: Fokusera på att bygga istället för att vara emot. Utveckla innovativa lösningar istället för att bara säga nej till det som fungerar dåligt. Träng undan det negativa genom att försöka leva det samhälle man vill ha.

Föredragsmissbruk

Symptom: Föredragsmissbrukare söker aha-upplevelser och nya insikter. Föredragsmissbrukaren utvinner kraft och tillfredsställelse av att förvandlas till åhörare, åskådare och publik. I USA kallas föredragsmissbrukare för seminar junkie.

Föredrag genererar olika former av stimulans som gör att den stillasittande åhöraren utvinner kraft och en känsla av engagemang. Föredrag blir då magisk fetischism. Effekten avtar snabbt så man söker snart nya föredrag.

Behandling: Undvik föredrag där det inte ges möjlighet till aktiva samtal i smågrupper. Diskutera, konspirera och organisera är bra behandlingar mot föredragsmissbruk.

Per Herngren

2010-10-19, version 0.1

Hur riksdagsval skapar enpartistat - ickelinjärt VIII

Handlingar producerar spektrum av andra möjliga handlingar. Låt oss kalla detta spektrum av möjligheter för möjlighetsutrymme. Ifall alla tillgängliga möjligheter sprids ut på en yta så får vi alltså ett möjlighetsutrymme. Detta utrymme ger oss ett verktyg att analysera dynamiker som produceras av möjligheter istället för av utförda handlingar. Möjlighetsutrymmet kallas inom matematiken för fasutrymme. Fasutrymme är alltså den rymd av möjligheter som framträder under vissa relationer och förhållanden.

Jag ska här visa hur utrymmet av möjligheter under speciella omständigheter producerar likhet. Hur utrymmet av möjligheter tar bort möjligheterna.

Möjlighetsutrymmet är en förklaring till hur företag som konkurrerar med varandra börjar producera närmast identiska produkter, alltså till hur konkurrens i vissa fall avskaffar konkurrens.

Möjlighetsutrymmet är också en förklaring till hur konkurrerande partier i ett parlament sätter igång och producerar närmast identiska motioner och förslag. Möjlighetsutrymmet förklarar alltså hur konkurrens och parlamentsval tar bort valmöjligheter.

Det intressanta med möjlighetsutrymme är att förklaringen till det som sker kommer från det som inte sker.[1] “Phase space contains not just what happens but what might happen under different circumstances. It’s the space of the possible. … What’s possible depends on what questions you ask.”[2]

Hur konkurrens minskar konkurrensen

I The Collapse of Chaos använder de båda komplexitetsforskarna Cohen och Stewart en badstrand för att enkelt förklara dynamiken i möjlighetsutrymmet.

Tänk på en lång strand och två glassförsäljare. Den ena heter Eva och den andra Rosa. Eva och Rosa konkurrerar med varandra om att få sälja glass till badgästerna. Optimalt för de som badar är ifall Eva och Rosa delar upp stranden i två delar och ställer sig mitt på sin egen del. Då får badgästerna kortast väg att gå för att köpa glass. Den som råkar bada mitt på den smala stranden har lika långt till Eva och Rosa och kan alltså välja vilken som utan att behöva gå längre.

Eva sneglar på alla badgäster och bort mot Rosa. Hon kommer på att hon kan öka sin intäkt genom att dra sig närmare Rosa. Några av Rosas kunder får då närmare till Eva.

Tyvärr får de av Evas kunder som ligger längst ut på yttersidan längre att gå för att köpa glass, men de har inget val, det finns ingen annan säljare åt det hållet.

Dynamiken i möjlighetsutrymmet (phase space, fasutrymmet) gör att de båda glassförsäljarna, Eva och Rosa, till slut hamnar bredvid varandra. Mitt på den långa stranden! Detta är ingen bra lösning för badgästerna som i snitt får gå längre för att köpa glass. 

Och den totala försäljningen för Eva och Rosa tillsammans blir antagligen lägre då de som badar längst bort, och har längst att gå i solhettan, struntar i att köpa glass. Men ifall antingen Eva eller Rosa struntar i möjlighetsutrymmet förlorar hon väldigt många kunder till den andre. Ifall de vill sälja så mycket som möjligt och få så mycket vinst som möjligt måste båda dra sig mot mitten. Detta är inte vinstmaximering eftersom de båda sänker sina intäkter när båda ställer sig bredvid varandra. De förlorar kunderna längst ut. De hade fått högre vinst ifall de stannat kvar på sina ursprungliga platser. Men strävan att öka vinsten minskar med tiden vinsten.

Möjlighetsutrymmet skapar en attraktor (gravitation, dragkraft, affekt) som drar både Eva och Rosa mot samma ställe. Denna attraktor ligger alltså mitt på strandremsan.

Attraktorn produceras genom den enkla regeln, eller snarare dynamiken, som uppstår när man kombinerar strävan-att-öka-vinsten och möjlighetsutrymmet på badstranden[3].

Även på andra marknader kan möjlighetsutrymmet leda till en dynamik som gör att man till slut säljer i stort sett samma produkt. Konkurrens sätter i vissa fall igång dynamiker som tar bort konkurrensen. Ibland kallar vi sådana likhets-attraktorer för trender eller mode.

Vi anar här att önskan att få uppmärksamhet i massmedia eller att få så många deltagare som möjligt genom motsvarande trendutrymme skulle kunna få proteströrelser att producera likhet istället för att mångfaldiga kampen.

Hur parlament skapar ’enpartisystem’

Möjlighetsutrymmet i glassexemplet kan även hjälpa oss att förstå hur dynamiken i parlament och i allmänna val kan leda till närmast identiska partier, kanske inte i sina partiprogram men i hur de praktiskt röstar och motionerar i parlamentet.

Möjlighetsutrymmet är en förklaring till då partiblock eller två dominerande partier driver i stort sett samma praktiska politik.

Skillnaderna mellan partierna förstoras givetvis upp av partierna själva men när vi tittar efter upptäcker vi att partierna i omröstningar bara skiljer sig ekonomiskt från varandra med några procentenheter.

Ibland kan dock ett parti eller en politiker motionera om ett helt nytt förslag. Andra kan stödja eller rösta emot det. Men det som tycks vara helt skilda förslag är bara små och marginella. De är ofta så marginella att de egentligen borde beslutas lokalt eller av tjänstemän. I praktiken är det samma politik som drivs av alla partier. Striderna kring de stora reformerna förpassas till en stolt historia, hmm, innan partierna genom möjlighetsutrymmet gjorde sig till kopior av varandra.

’Glassförsäljar-dynamiken’ verkar främst i parlament med två politiska block eller två dominerande partier. När partierna sätter igång dynamiken hamnar alla partier alltså till slut på samma plats.

Skillnaderna mellan parlament blir större än inom

Ett sätt att undersöka ifall denna dynamik verkar i ett parlament är att jämföra systerpartier i olika länder. Dynamiken skulle i så fall leda till att partier i ett parlament liknar varandra mer än vad partierna liknar sina systerpartier i andra staters parlament.

Vi struntar i retoriken och tittar på konkreta motioner och omröstningar. När dynamiken verkar skulle socialister i ett parlament hamna närmare de konservativa i samma parlament än till socialister i andra stater. Samma sak skulle förstås hända mellan konservativa i olika länder.[4] Vissa konservativa partier kämpar för kärnvapen, för rätt till tortyr och mot äktenskap mellan homosexuella. Medan konservativa från andra parlament har motsatta ståndpunkter i samma frågor.

Möjlighetsutrymmet i den här typen av parlamentarisk demokrati kan alltså producera en dynamik som skapar ett skimärt flerpartisystem. I praktiken har vi inget att välja mellan. Det händer när ett visst valsystem sätter igång en dynamik som med tiden tar bort möjligheten att välja. Riksdagsval och parlamentsval kan alltså producera en form av enparti-stater.

Per Herngren

2010-09-11, version 0.1

---

[1] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 202.

[2] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200.

[3] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 205.

[4] Jack Cohen, Ian Stewart, The Collapse of Chaos, Harmondsworth: Penguin, 1994, p 200-2002.

Avskaffa styrelser - ickelinjärt VII

Traditionen med central styrelse och en ordförande växte fram ur myten om den styrande fursten. Den gamla utopiska visionen om en furste, kung eller härskare som faktiskt styrde flertalets angelägenheter moderniserades och demokratiserades genom att återinföras som regering, president, styrelse och ordföranden.

Furstar har väl aldrig styrt speciellt mycket av det som faktiskt händer men myten om fursten som faktiskt härskar har funnits länge. Den har under århundraden producerat centralistiska organisationsformer, identitets- och enhetssymboler, allsmäktiga gudsbilder och teoretiska föreställningar om maktpyramider.

Jag argumenterar här för att styrande styrelser skapar tröghet mer än styrning. Det finns dock undantag. Styrelser har till viss del kunnat styra när verksamheten har varit enkel och förutsägbar (linjär) snarare än komplex: exempelvis när organisationen producerat några få bilmodeller eller arrangerat enstaka demonstrationer någon gång i månaden.

Fast inte ens i dessa enkla fall har lydnaden dominerat organisationen. Ifall anställda eller deltagare plötsligt valde att enbart vara lydiga skulle även enkla organisationer och verksamheter tvärstanna och upplösas.

Nitisk lydnad blir sabotage

Hur en alltför stark lydnad leder till sabotage av organisationens verksamhet illustreras på ett komiskt sätt av Jaroslav Hašeks Den tappre soldaten Švejk vilken har skapat en egen motståndsform som kallas svejkism. Genom nitisk lydnad saboteras en verksamhet.

När organisationer utvecklas och möjlighetsutrymmet mångfaldigas blir styrande styrelser alltmer en flaskhals. Visserligen kan inte central styrning helt hindra komplexitet förutom i maskiner och enkla datorprogram. Ickestyrning (komplexitet) kan till och med produceras av försök till styrning.  Men ifall organisationen alltför mycket lyder den centrala ledningen undergrävs verksamheten. Nitisk lydnad mot central styrning motverkar produktiviteten. Resultatet blir att mycket energi går åt till att producera ganska lite.

Istället för styrelser

Som ett sätt att utveckla större komplexitet har organisationer innovativt prövat olika sätt att mångfaldiga maktcentran.

Vissa radikala folkrörelser har ersatt styrelsen med flera koordineringsgrupper, råd och interventionsgrupper. Detta ersättande av styrelsen ska förstås som ett mångfaldigande av maktcentran, alltså ett mångfaldigande av grupper som kan ta beslut vilka berör en stor del av organisationen.

Det är alltså inte så att makten minskar ifall centralstyrning ersätts med komplexa organisationer. När ickelinjära dynamiker mångfaldigar maktcentran kan även den totala mängden makt öka:

Fler beslut kan tas. Mer disciplin kan tränas in. Delaktigheten i beslut och genomförande kan ökas.

Ifall engagemanget ökar ökar vanligtvis lydnaden till beslut. Detta gäller både i demokratiska folkrörelser såväl som i ickedemokratiska organisationer så som Google. Centralstyrda organisationer har inte möjlighet att producera samma mäktighet.

Problemet med centralstyrda organisationer är inte att de skapar för mycket makt: Det är snarare att centralismen producerar för lite makt. Den bemäktigar inte att lösa problem.

Per Herngren

2010-08-17, version 0.1