Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV

I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld försöker jag förklara ordet prekaritet, bekymmersamhet. Det är skillnad mellan hur Butler använder prekaritet som förutsättning för motstånd och för liv överhuvudtaget; och hur prekaritet ibland används i klassanalyser av marxister, autonoma och anarkister. De behöver inte motsäga varandra, men Butler använder prekaritet i en vidare bemärkelse vilket inte kan reduceras enbart till kapitalism eller klass.

I nästa artikel tar jag upp hur Butlers prekaritet tvingar identitetspolitik över i en osäkerhetspolitik som producerar skillnader, inte identitet. Enhet i kampen och autonomt självorganiserande ersätts av allianser. Butler visar på nödvändigheten av samarbete som bejakar och producerar konflikter och olikheter.

Hmm, men först en diskussion om själva ordet.

Prekär betyder bekymmersam, vansklig, ömtålig. Prekaritet och prekär kommer från det latinska precarius: ”som vinns genom böner”. Även om jag inte hittat något ställe där Judith Butler själv tar upp ordets etymologi menar jag att den blir viktig för hur hon använder begreppet i sin teori om ickevåld.

Livets bekymmersamhet kan leda till elände, men det kan också tvinga oss till ömsesidigt stöd. Till av vi bekymrar oss om varandra. Istället för att ensam klara sig genom svåra bekymmer finns möjligheten att be om hjälp och att hjälpa andra.

Butler visar hur prekaritet gör socialitet nödvändigt. Hushåll, samhällen och organisationer skulle inte behövas om inte prekaritet fanns. Prekaritet som sårbarhet blir därmed också nödvändigt för motstånd, både som medel och som mål.

Civil olydnad och ickevåld kan ses som handgriplig solidarisk intervention. Men interventionen löser inte problemen. Det är inte nog. Civil olydnad måste därför också förstås som en bön om hjälp. Ickevåld och civil olydnad förstärker genom sårbara interventioner i våld och förtryck de förtrycktas rop efter solidaritet.

Detta behöver inte förstås som att motståndsgruppen representerar de förtryckta. Det kan läsas som resonans: resonans som ömsesidig förstärkning. Förtrycktas kamp och solidariskt motstånd kan hamna i resonans med varandra. De förstärker i så fall varandra. Detta sker inte alltid jämlikt. Maktproblem kan givetvis uppstå. Representation av det förtryckta blir då en bland flera möjliga maktproblem som motståndet kan hamna i.

Butlers poäng med prekaritet som del av ickevåld är dock här att en kamp av sårbarhet och osäkerhet också kan producera ökad sårbarhet som gör socialitet möjligt.

Prekaritet i senkapitalismen

Prekaritet är inte bara nödvändigt för att skapa socialitet och samhällen, prekaritet kan fördelas orättvist och leda till ökat elände för vissa. Prekaritet kan öka på destruktiva sätt genom krig eller genom imperiers agerande runt om i världen.

Prekaritet har diskuterats av autonoma, marxister och anarkister utifrån ökningen av otrygghet och osäkerhet i lönearbetet under senkapitalismen. Arbetsrätten försämras. Skyddsnätet vid arbetslöshet försämras. Exempel är försämringar i a-kassan. Eller exploateringen av kvinnor och barn i viss låglöneproduktion där arbetarna slits ut snabbt och förväntas lämna jobbet efter några år.

Prekariatet används ibland om de som står utan arbete eller utan ett skyddsnät. Prekariatet kan då ses som en underklass, antingen under arbetaklassen eller som en del av arbetarklassen.

En kritik mot att koppla prekaritet enbart till klass skulle vara att den i så fall missar prekaritet som inte enbart kan förklaras genom kapitalism, klass eller arbetsförhållanden. Det finns flera exempel som inte enkelt kan reduceras till klassrelationer: prekaritet för hbtq-personer runt om i världen där lagen hotar snarare än skyddar, för de som flyr förtryck och krig, för kvinnor som utsätts för våld från familj.

Romantisering och fetischering av prekaritet

I vänsterdiskussioner om prekaritet har jag hittat[1] en intressant självkritik kring hur ’den nya vänstern’ ibland använder prekaritet. Prekariatet, de utan skyddsnät, har pekats ut som den nya revolutionära klassen. Flera är dock kritiska till att romantisera ett liv i marginalen, att leva utan skyddsnät. Detta är inte bara en kritik mot bohemer och hippies utan mot autonoma och anarkister när de fetischiserar ett liv ”utanför”.

Fetischering av utanförskap är då man utvinner kraft, ett högre sinnestillstånd eller speciella insikter, i fattigdom och utanförskap.

Denna kritik är viktig även för ickevåld. Flera ickevåldsrörelser har som praxis att leva i sårbarhet med människor i marginalen, att leva i kollektiv utan privat egendom, att själv sitta i fängelse för civil olydnad, att flytta till områden där fattiga lever, samt att leva och verka i krigsområden. När dessa olika praxis av sårbarhet med tiden hamnar i resonans med varandra uppstår ickevåldssamhällen.

Den politiska och solidariska förändringskraften i dessa intensifieringar av sårbarhet kommer inte genom den utvinner revolutionär kraft ur utanförskap och elände. Tvärtom, det är genom att sårbarheten i ickevåld har möjlighet att skapa hållbarare och kraftfullare former av samarbete och solidaritet som den kan tränga undan förtryck och våld.

Samtidigt frestas även ickevåldsaktivister att romantisera och fetischera fattigdom och marginalitet. Det behöver inte alltid vara ickevåldsaktivisterna själva som romantiserar, det kan vara tidningsartiklar, och fetischeringen kan frammanas under föredrag och seminarier när ickevåldsaktivister bjuds in efter att de suttit i fängelse eller handgripligt intervenerat i en krigszon.

Judith Butler visar hur prekaritet är en nödvändig del av politisk förändring. Hennes teori om ickevåld och sårbart motstånd hjälper oss att undvika romantisering och fetischering av prekaritet.

Prekaritet nödvändig del av motstånd

När Judith Butler kopplar prekaritet till ickevåld använder hon det lite annorlunda än autonoma och marxister. Prekaritet handlar inte främst om arbetslivet, eller om senkapitalismens produktion av otrygghet och elände.

Judith Butler kopplar prekaritet till sin sociala ontologi om hur sårbarhet och osäkerhet förutsätter att vi samarbetar och blir sociala och politiska varelser.

Ömtålighet och bekymmersamhet är en del av livet, en del av att överleva. Det går inte att få kontroll. Säkerhet är ouppnåeligt. Prekaritet är oförutsägbarhet och osäkerhet. Det är denna sårbarhet alla människor och allt liv har gemensamt i alla tider.

Säkerhet och osårbarhet ökar våldet

Ifall man försöker göra det omöjliga, ifall man försöker fly prekaritet, ifall man försöker nå säkerheten, produceras dynamiker av kontroll, härskande och våld, vilket därmed ökar prekariteten för andra. Exempel på metoder som ska öka säkerheten och minska den egna prekariteten är koncentration av rikedom och krig. Judith Butler menar att det omöjliga projektet att tvinga fram säkerhet, säkra stater eller säkra områden, ökar prekariteten hos andra.

Försök till osårbarhet och säkerhet producerar krigsoffer, flyktingar, våld mot kvinnor, våld mot barn, rättslöshet, gangstervälde, vapenhandel, samt orättvisa skillnader mellan rika och fattiga.

Stärka sårbarhet och osäkerhet

Till synes paradoxalt ökar ickevåldmotstånd sårbarheten och osäkerheten; samtidigt som den därigenom stärker solidaritet och omsorg. Genom att öka sårbarheten får samhällen möjlighet att bli starkare och tryggare.

Prekaritet gör oss beroende av varandra, av varandras omsorg och solidaritet. Prekaritet är en del av det som skapar sociala relationer, hushåll, samhällen och organisationer. Prekaritet och omsorg, inte säkerhet och kontroll, är det som gör det möjligt att leva och verka tillsammans. Vi lever inte själva, vi lever genom varandra.

Civil olydnad är inte undantag

Solidariska interventioner då samarbete inte fungerar, när våld och förtryck uppstår, är nödvändiga delar av att leva tillsammans. Prekaritet gör det alltså nödvändigt med handgripliga interventioner.

Direkta interventioner, som civil olydnad, är därmed inte ett undantagstillstånd vid extremt förtryck eller när ’makten’ flippat ut. Ickevåld som sårbara interventioner är nödvändigt i alla relationer. Ickevåld omöjliggör därmed en absolut uppdelning i vi och dom, förtryckta och förtryckare.

Ickevåld är både mål och medel. Sårbarhet och osäkerhet används för att stärka den sårbarhet och osäkerhet som gör omsorg och solidaritet möjligt, det som gör sociala relationer och samhällen möjliga.

Per Herngren

2011-03-24, version 0.1

---

[1] Diskussioner om fetischering av prekaritet på old.socialism.nu 2006 04 samt på socialism.nu 2010 03