Allianser av olikhet istället för identitetspolitik - Judith Butlers ickevåld V
Förra artikeln i den här serien om Judith Butlers ickevåld tar upp hur prekaritet, bekymmer, gör att vi behöver varandra. Ömsesidig hjälp och att vara social är en förutsättning för att kunna leva.
Denna fristående artikel visar att prekaritet gör att även folkliga rörelser och organisationer behöver varandra. Judith Butler menar att motstånd och folkliga rörelser behöver skapa skillnader snarare än identitet. Organisationer som arbetar för solidaritet, feminism, rättvisa, politisk förändring behöver samarbeta i allianser. Att organisera sig autonomt skulle vara en återvändsgränd.
Kritiken mot individualism blir ibland alltför individualistisk. Judith Butler kritiserar dessutom organisationers individualism. Även politiska rörelser och motståndsgrupper är beroende av samarbete och ömsesidig hjälp.
Butler skriver: ”Prekaritet skär tvärs över såväl identitetskategorier som mångkulturella kartor, och bildar sålunda grunden för … allians … mot statligt våld och dess förmåga att skapa, exploatera och distribuera prekaritet för ändamålen profit och territoriellt försvar. En sådan allians skulle inte kräva enighet i alla frågor om begär eller övertygelse eller självidentifikation. Det skulle bli en rörelse som ger skydd åt vissa slags pågående motsättningar mellan deltagarna och värdesätter sådana fortgående och animerande skiljaktigheter som tecknet på och substansen i en radikalt demokratisk politik.”[1]
Motståndsgrupper och politiska organisationer kan inte vara sig själva nog. De behöver alltid gå in i allianser och koalitioner med andra grupper.
Allianser istället för identitetspolitik
Istället för en kamp som bygger på enhet och identitetspolitik föreslår Judith Butler allianser och koalitioner mellan grupper som producerar skillnader snarare än identitet.
Judith Butler menar att därför ”bör inriktningen vara mindre på identitespolitik, eller de slags intressen och övertygelser som formulerats med identitesanspråk som grund, och mer på prekaritet och dess differentiella distribution, i förhoppning att nya koalitioner kan bildas”[2].
Det solidaritetsgrupper, vänster, feminister, ickevåldsrörelser har gemensamt är inte identitet utan sårbarhet, osäkerhet, oförutsägbarhet, prekaritet. Att de behöver varandra.
Möjligheten till förändring ligger därför i allianser och koalitioner mellan grupper och organisationer. Prekaritet är det som tvingar fram samarbete därför behöver allianserna också ha prekaritet som avgörande del av alliansen, av hur man organiserar sig, av hur man tar hand om varandra, av hur man kan bli solidariska med varandra. Att erkänna och ta hand om varandras osäkerhet och sårbarhet tvingar fram andra former av organiserande än kamp som bygger på styrka och enhet.
Bejakande av prekaritet förändrar vårt organiserande på åtminstone två sätt. För det första behöver allianser alltid organisera och kämpa utifrån sårbarhet och osäkerhet. För det andra behöver allianserna organisera hur man fördelar de resurser som hanterar eller tryggar den osäkerhet människor lever under.
Allianser istället för autonomt självorganiserande
Prekaritet blir hos Judith Butler en kritik mot föreställningar om autonoma subjekt. Kollektiva subjekt: klasser, kvinnor, undertryckta folk eller sociala rörelser, har i kritiska teorier ibland setts som förutsättning för radikala politiska förändringar.
Ofta har synliggörandet av revolutionära eller progressiva subjekt ställts gentemot ödesbestämd determinism, strukturalism eller mekanisk materialism vilka skulle bortse från aktörer och subjekt.
Genom prekaritet blir det dock möjligt för Butler att välja en tredje väg: ”(K)oalitionen i sig kräver ett omprövande av subjektet som en dynamisk samling sociala relationer. Mobiliserande allianser formas inte nödvändigtvis mellan etablerade och erkännbara subjekt, och de är inte heller beroende av en förhandling mellan identitära anspråk. Istället kan de mycket väl komma att sättas igång av kritik mot godtyckligt våld, kringskärandet av den offentliga sfären, … samt instrumentaliseringen av rättighetsanspråk”[3].
Subjektet blir därmed inte en ensam politisk aktör eller grupp som ensam utför en förändring. Det är snarare samarbetet och våra relationer (inklusive djur, natur) som är subjektet, det som bygger samhällen och förändring. Subjektet är inte enhet: ”där ’subjektet’ inte är så mycket en separat substans som en aktiv och transitiv uppsättning ömsesidiga förhållanden.”[4]
Det skulle därmed bli missvisande att förstå allianser som nya enheter. Det handlar inte om den ena eller andra samarbetsorganisationen eller om just den gemensamma kampanjen. Judith Butler talar om det ständiga sökandet efter samarbete med andra, med de som är olika, med de som inte riktigt passar in, med de som har fel. Snarare än allians som substantiv bör man nog förstå det som verb: samarbete mellan grupper och organisationer snarare än just ett definierat samarbete.
Kamp producerar konflikter och skillnader – inte enhet
Istället för en klasskamp eller kvinnokamp som skapar enhet visar Butler att möjligheten till verklig förändring finns i kamp som producerar skillnader och konflikt, alltså även mellan de som kämpar med varandra.
”Tvärtom fortsätter jag, i Laclaus och Mouffes fotspår, att argumentera att antagonism håller alliansen öppen och suspenderar idén om försoning som ett mål. … Det som håller en allians mobil är … det kontinuerliga fokuserandet på de maktformationer som överskrider den strikta definitionen av identitet tillämpad på dem som är inkluderade i alliansen.”[5]
Konflikt och antagonism kan därmed bli kreativt. Det hindrar motståndet från att kollapsa in i enhet, identitet och autonomt självorganiserande. Det är inte rätt ideologi eller rättfärdigt leverne som gör en organisation radikal utan snarare fel ideologi och orättfärdigt leverne.
Kamp för rättvis fördelning av resurser och politisk förändring innebär alltid samarbete med dem som har fel, med dem som inte är så ’upplysta som en själv’. Krav på ett upplyst medvetande skulle göra både motstånd och socialt liv tillsammans omöjligt.
”(S)ekulariserade eliters försök att exkludera religion från den offentliga sfären kan ha sitt ursprung i vissa klassprivilegier och en blindhet inför det faktum att religiösa nätverk ofta ger det stöd som sårbara befolkningar med nödvändighet är beroende av.”[6]
För att sammanfatta: Prekaritet skapar förutsättningarna för hur vi organiserar och kämpar. Sårbarhet och osäkerhet avgör metoderna för hur vi organiserar tillsammans, men även hur vi gör motstånd mot våld och förtryck, samt hur vi organiserar våra samhällen så resurserna för att hantera livets prekaritet fördelas jämlikt mellan oss.
Per Herngren
[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 38.
[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 38.
[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 149.
[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 137.
[5] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 138.
[6] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 135.
Inlägg
Hej Per!
SvaraRaderaHåller med i stort av din läsning av Butler, hon är ju mångbottnad och öppen för spinn-off effekter. Din läsning kantas av en bok, "Krigets ramar När är livet sörjbart?". För att fördjupa din teoretiska tyngd av att vår sårbarhet inför varandra ska ses som möjlighet och något vi som människor uppstår ifrån rekomenderar jag: "Undoing gender", "Psychic life of power" och "Who sings the nation-state?". De kopplar samman människans ontologiska utveckling utifrån begrepp som: subjektivitetens dimensioner, psykologins produktivitet och språkets relationsmekanismer. Jag tycker din introduktioner till ett tänkande bär på mycket matnyttigt men även din egen vilja att komma vidare i ditt eget tänkande av att förstå icke-våldets möjligheter. Jag tror att du kan komma vidare i denna utveckling då du använder fler av Butlers verktyg.
Hej Per! Jo, jag håller med. Speciellt Undoing gender tycker jag är intressant, speciellt om man kopplar det rekursiva performativa handlandet till hennes mat(t)erialism i Bodies that Matter.
SvaraRadera"Who sings the nationstate?" var jag lite besviken på, där var hon och Spivak inte lika radikala som de brukar.
Psychic Life of Power har jag inte läst, men det får jag göra.
Subjektivitetens dimensioner. Jag tror här att icke-våld eller vilken metodologisk praktik gruppen hänger sig åt producerar subjekt, icke-våld kan här komma att möjligöra en _avsubjektivering_ av både den kvinnliga och manliga föreställningen om varanda i handling. Praktiker som innan kändes "obekväma" öppnas åter upp, blir flytande. I "Undoing gender" (såväl Bodies that matter och de mer genusbetonande verken) så förstås våld som de processer som tvingar människor att relatera till sig själva utifrån givna kategorier, något som föregår dem själva. Möjligheten att nomadiskt bege sig åt alla håll stängs ned av en subjektivering, dvs. av skapandet av sociala skript som dikterar och införlivar begär. Den biologiska kroppen subjektiveras till en historiskt given manlig- eller kvinnlighet och bygger upp och relaterar sina begär efter dessa positioner. Genus innebär förväntningar på att införliva vissa relationssystem och därmed konkretiseras ett ”jag” utifrån vilka kontaktytor en individ har i relation till den här världens fenomen. Det är utifrån ovanstående utgångspunkter Butler menar att sociala kategorier som påförs utifrån alltid är en fråga om våld i den meningen att de skapar beteendemönster individen blir människa utifrån.
SvaraRaderaTack Per för din analys!
SvaraRaderaDu skriver "Butler menar att sociala kategorier som påförs utifrån alltid är en fråga om våld i den meningen att de skapar beteendemönster individen blir människa utifrån."
I sin bok om ickevåld (Krigets ramar) tar hon upp en liknande kritik hon fått vilken skulle innebära att allt ickevåld är våld. Men hon argumenterar bra och jag undrar om hon inte håller på att nyansera sig lite här. Att vi handgripligen omformar varandra hela tiden (hälsar som en 'vän', eller går förbi som en 'medpassagerare' på spårvagnen etc) ska inte ses som våld.
Våld är bestående skador som vi skulle behöva värja oss mot. Då kan man se att formandet av varandra till män och kvinnor blir våld och en fångenskap som det är svårt att befria sig ifrån.
Kritiken mot Butler är att alla språkhandlingar är våld. Men det är att blanda ihop omkonstruerande, som ex hantverk, smideri, med våld som är bestående skador snarare än konstruktivt byggande.
Hmm... Genus är i slutändan en praktik som omger sig med fantasier för subjektet att fly in i, ett vetande om sig själv som varelse. Men subjektets självbild är inte utan melankoli, att förneka sig själv att ta plats. Risken att införliva icke-normativa praktiker innebär att ”allt annat” rasar samman. Icke-våld aktivism, för att ta ett exempel, kan därmed komma att innebära hemliga fantasier, skam, rädsla för att förlora sin familj, utpekande i grannskapet, förlöjligande på arbetsplatsen, föräldrarnas avståndstagande osv. Subjektet är inte bara en alstring som får ny hastighet av sina begär utan definieras även utifrån vad som inte kan framträda, saknaden, ångesten, den inre kampen av den inkorporerande melankolins icke-förmåga.
SvaraRaderaHär kommer vi in på civil olydnad som del av ickevåld: Du skrev "innebära hemliga fantasier, skam, rädsla för att förlora sin familj, utpekande i grannskapet, förlöjligande på arbetsplatsen, föräldrarnas avståndstagande osv."
SvaraRaderaDet som är speciellt med Gandhis ickevåld är att man genom civil olydnad gör dessa hot (utpekande, förlora sin familj etc) till medel för att neutralisera sig själva. Man böjer sig inte för rädslan utan utmanar hoten och straffen vilket innebär att man använder straffen för att riva straffen.
Hej igen. Jag tar som du förstår upp alla dina texter i din serie om Judith Butler i de här kommentarerna.
SvaraRaderaIcke-våld som rörelse kan komma att värja sig från mysticism, magkänslor, myter osv. och istället komma att producera historiska och nutida analyser. Rörelsen får i relation till den bundna självbilden ett upplysningsprojekt i att avdramatisera sociala praktiker och existentiell ångest som finns inneboende i det diskursiva (relationssystemet). Skuld och skam kan inte ses som essentialistiska lagbundenheter utan som faktiska emotionella uttryck för begär som pacifism, fred, anti-militarism som inom samhällskroppen som nekas framträda. Ett nekande i framträdelsen är lika mycket ett konstituerande av identiteten som att få agera inom samhälliga kontexter. Den subjektiverande processen som styltar upp identitetens formning, platstagande och effekt är bunden både till vad som kan visa sig och vad som inte får framträda. Icke-våld kan här förstås som något som ges utifrån en pågående konflikt, som alstras av en konflikt och på grund av denna konflikt och i detta motstånd producerar subjekt som får reella kroppsliga affekter, de materialiseras!
Tack för allt arbete du lägger ner. Vi bygger tillsammans!
SvaraRaderaDu skriver: "Icke-våld som rörelse kan komma att värja sig från mysticism"
Tyvärr har dock stora delar av ickevåldsrörelsen i väst dragits med av proteströrelsen och fastnat i en paranoid världsbild i betydelsen att det skulle finnas makthavare någonstans som styr och ställer.
Det innebär också att ickevåldet dras in i samma ockultism som proteströrelsen ofta utövar.
Ockult förstås här då som: Ockultism från occultus: ob: av, upp + culere, celare: att gömma, to hide, latin.Celare: att gömma, to hide, latin.
Ockultism är alltså att avslöja det gömda, dolda.
Politik reduceras därmed i proteströrelsen gärna till att avslöja makten, att göra makten synlig, att visa hur förtryckande den är.
Ickevåldet behöver hålla kvar vid Gandhis poäng att mål och medel är samma sak, att kampen främst är rekursiv. Då blir kampen ett kreativt skapande snarare än bara ett motsägande, negerande.
Jag fortsätter med psykologins produktivitet:
SvaraRadera(...) power that at first appears as external, pressed upon the subject, pressing the subject into subordination, assumes a psychic form that constitutes the subjectś self-identity (Butler, 1997:3).
Relationer (skolan till aktivistgrupper) vaktas av ett vetande impregnerat med makt, dvs. självförklarande sanningar som inte kräver bevis då dessa samhälleliga ritualer endast framträder som axiom.
Om kvinnor innan skulle raka benen ska de nu inte raka benen, du är falsk om du som homosexuell man ligger med en kvinna. Subkulturer kräver avkall på vissa typer av beteende till förmån för andra. Att överskrida normen betyder således inte att vara fri från subjektivering. Det kan snarare stärka subjektiveringsprocessen och det kan även stärka synen på det normativt naturliga.
Ur en psykologisk vinkel och med relation till identitet formande tolkar jag Butler som att det inte handlar om att söka vad man skulle kunna kalla en proper identitet. Det verkligt radikala tycks vara att sträva mot en singularitet utan identitet och därmed nå en gemenskap utan att ta något för givet. En verklighet där sociala praktiker är just bara sociala praktiker utan hänsyn till sociala kategorier att motbevisa eller tvingas reflektera över.
Icke-våld som rörelse skulle kunna komma att verka för att vara en rörelse som transporterar pacifisten – inte mot en viss subjektivitet – utan mot en multipelhet, ett förutsättningslöst blivande. Risken är väll här att icke-vålds metoden testas ur nya synvinklar, kanske överges och man blir en avfälling i sökandet av allianser.
Det här var intressant! Jag har möjligtvis en invändning:
SvaraRaderaPer Ström: "Det verkligt radikala tycks vara att sträva mot en singularitet utan identitet och därmed nå en gemenskap utan att ta något för givet. En verklighet där sociala praktiker är just bara sociala praktiker utan hänsyn till sociala kategorier att motbevisa eller tvingas reflektera över."
Jag läser Butler delvis genom poststrukturalism. Derrida har ju visat att vi inte kan hoppa ur sociala kategorier (metafysiken). Dekonstruktion blir då inte frihet från, utan förskjutningar, sättningar. Ett ständigt innovativt befriande. Ett hackande av olika kategorier snarare än total befrielse. Jag läser Butler som att hon är i den traditionen.
Men jag håller med om att ickevåldskamp är byggande av singulariteter. Det är inte medel för ett fjärran mål. Det är direkt befriande, allians-organiserande snarare än självorganiserande. Och förhoppningsvis kan singulariteterna tränga undan förtryck och smitta (översättas, imiteras).
Hmm. Jag skulle också vilja lyfta fram språkets relationsmekanismer.
SvaraRaderaFör att förstå allianser och se möjligheter i språk tror jag att vi måste se språket som en hel serie av dynamiska blivanden och differenser. Det svenska språket består av en hel rad olika former och färger, finlandsvenskan, skånskan, stockholmskan, norrländskan, ”invandrarsvenskan” osv. Svenska språkets grammatik och ordförråd arbetas på, tar sig i nya uttryck, regleras och införlivas. Språkets utveckling kan därför tänkas som en fors av en mängd serie av blivanden, olika strömmar av sociala skript att upprätta relationer och kontakt med. Språkets forsande, föränderliga bubblande av processer åt en mängd olika håll och riktningar är samtidigt högst subtilt.
Den lingvistiska matrisen blir tydlig då vi kliver utanför den, tittar på dess utveckling i ett större historiskt skeende. Vi kan således inte prata om utveckling i termer av tes-antites-syntes utan en tyst mångfald av meningar och incitament som tar plats över tid.
Språkets förändliga karaktär är inte en linjär och dikotom utveckling utan processer som sjuder och bubblar fram. Språket bör inte ses som en tes vi kan vrida och vända på inför nästa antites som ska krocka med dess vara. Språket är överallt och på en mängd olika sätt. Skulle vi göra ett nedslag i en given tidsperiod skulle vi se språket brukas på en mängd sätt med olika kontextuella innebörder. Det skulle innebära en mängd olika saker att vara ”fin” eller ”att äta gott” osv.
Hela samhället skulle vara i kontakt med den lingvistiken men på olika sätt och gjort olika förbindelser mellan kategoriers innebörd. Språket framträder i högsta grad som en mängd blivanden där inte ett resultat är det rätta utan det tar plats i olika domäner som nyttjar och förvandlar språket till sociala skript.
Människan träffas inte av språket likt en kula som träffar en annan kula utan ges i relation ur en mängd blivanden då detta subjekt införlivar en samhällelig relation. Språket får en väldigt avgörande roll i identitetessproduktionen då lingvistiken och dess perfromativitet för med sig ett vetande. Vi försöker förstå språket normativt då vi letar efter inneboende mening i tomma gester och agerande. Språket spelas ut och upp olika och vi kan ta stöd av dess allgoriska funktion men det betyder inte att samhällets oväsen kan prata.
Språket får en dominant ställning då kommunikationen innebär en förbestämd ordning av oväsendets innebörd. Vi letar efter ordens innebörd, djup och mening i t.ex. sexuella kontexter men inte vad som strukturerat dess tyngd i samhället. För att skapa allianser måste möjligheten att lära av den andre ligger i förmågan att förstå andra ”kategoriers” narrativ. Lyssnandet framträder ur denna position som en relationell form, hur språket äger betydelse och blir meningsbärande. Det en tudelad process där vi får möjlighet att förstå andra "kategoriers" relation till sin omgivning vikten ligger i att närma sig en annans livshistoria utan att översätta den till något vi redan kan förstå, det är mer än ett material som behöver dechiffrering.
Uppmärksammandet av den andres tal är att träda in i relation med en annan meningskapare och här i tror jag det stora problemet ligger, det finns få punkter i samhället som uppmuntrar detta, jag har även svårt att se vad som skulle kunna skapa dem en möjlighet att få mötas i det tomma rummet mellan sociala kategorier.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTack!
SvaraRaderaDu skriver "Uppmärksammandet av den andres tal är att träda in i relation med en annan meningskapare".
Jag gillar uttrycket "träda in" i relation. Jag har använt relatera sig, koppla sig, ansluta sig. Men att "träda in" har andra spännande nyanser.
Men med fokus på allianser och relation behöver man väl ta bort "förståelse" som förutsättning för relationerna?
Du skriver "För att skapa allianser måste möjligheten att lära av den andre ligger i förmågan att förstå andra ”kategoriers” narrativ."
Du skriver ju på ett annat ställe "det är mer än ett material som behöver dechiffrering".
Förståelse och tolka är två begrepp som drar oss in i paranoida världsbilder där det är något gömt som behöver förstås. Självklart behöver vi använda tolka och förstå vardagligt, och ibland är det något gömt som ska förstås. Men du diskuterar Judith Butlers filosofi och då tror jag vi (inklusive Butler) behöver andra begrepp än förståelse.
Lyssnandet i relationer är att begripa varandra, i betydelsen greppa och sträcka ut handen/tanken, och därmed greppa tag i varandra, greppa tag om saker och ting.
Här behövs givetvis fler begrepp än "begripa", ex från dansen: följa, följsamhet, följa med.
Eller att komma i resonans och dissonans med varandra.
Att begripa varandras, vad är det du använder? jo, "kategoriers narrativ"; det handlar då om att träna sig att kunna delta i, och använda sig av, varandras berättelser, snarare än att förstå dem.
Greppa, begripa, som möjligheten att följa med i varandras berättelser, eller intervenera i dem.
Men inte att förstå en undangömd mening i berättelserna.
På det här sättet slipper vi förhoppningsvis ut ur en representativ språk- eller narrativ filosofi som annars drar oss in i paranoia och ockultism (avslöja det gömda).