Inte princip eller mirakelmedel - Judith Butlers ickevåld III
Mekaniska eller linjära föreställningar om politisk förändring söker politiska metoder som ger säkra resultat. En mekanisk föreställning om motstånd och förändring behöver inte vara naiv. Man kan tänka sig att det finns mängder med hinder. Men ifall dessa hinder börjar övervinnas ger metoden resultat. Mekaniska föreställningar söker förutsägbarhet.
Bland ’aktivister’ i Europa och USA urskiljer jag åtminstone två vanliga typer av mekaniska föreställningar kring politisk förändring. Den ena skiljer på medel och mål. Där tänker man sig att kraften i aktionen påverkar opinion och regering. Den andra för istället ihop mål och medel: mål och medel blir ett. Målet uppnås genom ett recept eller en handling som löser problemet.
Sådana recept kan dock bara lösa det politiska problemet när tillräckligt många följer det. När tillräckligt många lever klimatneutralt är det problemet löst. Ifall alla blir veganer är djurförtryck borta. När tillräckligt många lever enkelt löses problemet med överkonsumtion. Ifall folk är snälla mot varandra slipper vi mobbning. Ifall män och kvinnor lever jämlikt tillsammans så blir det jämlikt. I grupper som tänker sig politisk förändring så används renlevnadsregler eller principer som man ska följa.
Här tänker man sig att generella lösningar, såsom livsstil, aktioner och handlingar, kan aggregeras till en global lösning. Ibland är lösningen individuell, ex individuell renlevnad av något slag, ibland tänker man sig större kollektiva enheter som behöver handla rätt.
Inom ickevåldet finns båda mekaniska föreställningarna. Civil olydnad är ofta tänkt att ge politiskt kraft antingen genom att vara spektakulärt, medialt kraftfullt eller genom att mobilisera en massa som ger tyngd åt de politiska kraven. Här är medel och mål åtskilda.
Ickevåld som individualism
Det finns andra mekaniska föreställningar där mål och medel blir ett, och där lösningen istället ligger i att tillräckligt många utför lösningen, eller alternativt vägrar utföra det som är fel. Pacifismen tänker sig att krig inte kan genomföras om flertalet vägrar bli soldater och vägrar att betala militärskatt.
Mahatma Gandhi och Martin Luther King lanserar en annan mekanisk variant. Istället för antalet deltagare bygger den politiska kraften på aktionernas och deltagarnas renhet. Bara man agerar helt rent, eller gör helt rätt, får vi politisk förändring. Ytterligare en variant ersätter renhet med mod och oräddhet. Tillräckligt stort personligt mod skapar politisk förändring.
Den här andra typen av mekanisk föreställning om politisk förändring kan vi kalla för generell eller principiell. Bara man följer en generell princip eller en generell regel är ett problem löst. Det är inte helt tokigt. Det gäller ju faktiskt i många sammanhang. Ifall alla tar av sig skorna i hallen så slipper vi få lera och hundskit i kök och vardagsrum.
Jag argumenterar för att mekaniska (linjära) lösningar där ett visst medel ger säkra resultat främst gäller i enkla sammanhang. När många enkla lösningar verkar på varandra, krockar med varandra, dynamiskt samverkar, då produceras komplexitet och osäkerhet. Osäkerhet är alltså en förutsättning för samhällen, makt, och för motstånd och politisk förändring.
Ickevåld är inte princip
Som jag visat i tidigare artiklar i den här serien om Judith Butler lanserar hon osäkerhet som ontologisk förutsättning för liv. Vi är i grunden sociala och sårbara. Vi behöver varandra. Osäkerhet blir därmed också förutsättning för politisk förändring. Därmed får vi överge alltför principiella och generella lösningar på hur vi ska agera politiskt.
”Jag tvivlar starkt på att icke-våld kan vara en princip, om vi med princip menar en kraftfull regel som kan tillämpas med samma tillförsikt och på samma sätt i alla upptänkliga situationer. Ifall det finns ett hävdande av icke-våld eller om icke-våld kommer med hävdanden gentemot oss, då tycks det vara en annan sak. Icke-våldet anländer då som ett tilltal eller en appell. Den väsentliga frågan blir då: under vilka omständigheter är vi responsiva gentemot ett sådant hävdande, var gör det möjligt att acceptera hävdandet när det anländer, eller, snarare, vad ombesörjer hävdandets ankomst överhuvudtaget?”[1]
Judith Butlers ickevåld och feminism skapar alltså inte generella principer eller livsstilar, inte heller politiska metoder som ger förutbestämda politiska resultat. Hennes ickevåld och hennes feminism är alltså inga mirakelmedel. De bygger istället på osäkerhet, att vi är sårbara, och att vi behöver varandra för att leva.
När hon säger att ickevåld är tilltal och hävdande ska man inte se detta som påverkan som ger resultat. Dynamiken i ickevåld kommer istället från vår respons till varandra, till de förtrycktas krav, vår respons när någon ropar på hjälp. Ickevåld är respons, och ickevåld gör respons möjligt.
Jag menar att man kan läsa Judith Butler så att ickevåld faktiskt börjar materialisera lösningar. Ickevåld verkar genom att mål och medel blir ett. Men detta sker dynamiskt, inte mekaniskt. Ickevåld behöver frigöra sig från mekaniska, linjära föreställningar.
Kriget bygger på en dröm om säkerhet, ickevåldet är inte ett nytt medel för att bättre än kriget nå denna säkerhet. Ickevåld verkar i och genom komplexa, oförutsägbara former för gemenskap och politik. Genom att stärka osäkerheten och sårbarheten stärker ickevåldet möjligheten till respons.
Per Herngren
[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 153.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar