24 mars 2011

Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV

I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld försöker jag förklara ordet prekaritet, bekymmersamhet. Det är skillnad mellan hur Butler använder prekaritet som förutsättning för motstånd och för liv överhuvudtaget; och hur prekaritet ibland används i klassanalyser av marxister, autonoma och anarkister. De behöver inte motsäga varandra, men Butler använder prekaritet i en vidare bemärkelse vilket inte kan reduceras enbart till kapitalism eller klass.

I nästa artikel tar jag upp hur Butlers prekaritet tvingar identitetspolitik över i en osäkerhetspolitik som producerar skillnader, inte identitet. Enhet i kampen och autonomt självorganiserande ersätts av allianser. Butler visar på nödvändigheten av samarbete som bejakar och producerar konflikter och olikheter.

Hmm, men först en diskussion om själva ordet.

Prekär betyder bekymmersam, vansklig, ömtålig. Prekaritet och prekär kommer från det latinska precarius: ”som vinns genom böner”. Även om jag inte hittat något ställe där Judith Butler själv tar upp ordets etymologi menar jag att den blir viktig för hur hon använder begreppet i sin teori om ickevåld.

Livets bekymmersamhet kan leda till elände, men det kan också tvinga oss till ömsesidigt stöd. Till av vi bekymrar oss om varandra. Istället för att ensam klara sig genom svåra bekymmer finns möjligheten att be om hjälp och att hjälpa andra.

Butler visar hur prekaritet gör socialitet nödvändigt. Hushåll, samhällen och organisationer skulle inte behövas om inte prekaritet fanns. Prekaritet som sårbarhet blir därmed också nödvändigt för motstånd, både som medel och som mål.

Civil olydnad och ickevåld kan ses som handgriplig solidarisk intervention. Men interventionen löser inte problemen. Det är inte nog. Civil olydnad måste därför också förstås som en bön om hjälp. Ickevåld och civil olydnad förstärker genom sårbara interventioner i våld och förtryck de förtrycktas rop efter solidaritet.

Detta behöver inte förstås som att motståndsgruppen representerar de förtryckta. Det kan läsas som resonans: resonans som ömsesidig förstärkning. Förtrycktas kamp och solidariskt motstånd kan hamna i resonans med varandra. De förstärker i så fall varandra. Detta sker inte alltid jämlikt. Maktproblem kan givetvis uppstå. Representation av det förtryckta blir då en bland flera möjliga maktproblem som motståndet kan hamna i.

Butlers poäng med prekaritet som del av ickevåld är dock här att en kamp av sårbarhet och osäkerhet också kan producera ökad sårbarhet som gör socialitet möjligt.

Prekaritet i senkapitalismen

Prekaritet är inte bara nödvändigt för att skapa socialitet och samhällen, prekaritet kan fördelas orättvist och leda till ökat elände för vissa. Prekaritet kan öka på destruktiva sätt genom krig eller genom imperiers agerande runt om i världen.

Prekaritet har diskuterats av autonoma, marxister och anarkister utifrån ökningen av otrygghet och osäkerhet i lönearbetet under senkapitalismen. Arbetsrätten försämras. Skyddsnätet vid arbetslöshet försämras. Exempel är försämringar i a-kassan. Eller exploateringen av kvinnor och barn i viss låglöneproduktion där arbetarna slits ut snabbt och förväntas lämna jobbet efter några år.

Prekariatet används ibland om de som står utan arbete eller utan ett skyddsnät. Prekariatet kan då ses som en underklass, antingen under arbetaklassen eller som en del av arbetarklassen.

En kritik mot att koppla prekaritet enbart till klass skulle vara att den i så fall missar prekaritet som inte enbart kan förklaras genom kapitalism, klass eller arbetsförhållanden. Det finns flera exempel som inte enkelt kan reduceras till klassrelationer: prekaritet för hbtq-personer runt om i världen där lagen hotar snarare än skyddar, för de som flyr förtryck och krig, för kvinnor som utsätts för våld från familj.

Romantisering och fetischering av prekaritet

I vänsterdiskussioner om prekaritet har jag hittat[1] en intressant självkritik kring hur ’den nya vänstern’ ibland använder prekaritet. Prekariatet, de utan skyddsnät, har pekats ut som den nya revolutionära klassen. Flera är dock kritiska till att romantisera ett liv i marginalen, att leva utan skyddsnät. Detta är inte bara en kritik mot bohemer och hippies utan mot autonoma och anarkister när de fetischiserar ett liv ”utanför”.

Fetischering av utanförskap är då man utvinner kraft, ett högre sinnestillstånd eller speciella insikter, i fattigdom och utanförskap.

Denna kritik är viktig även för ickevåld. Flera ickevåldsrörelser har som praxis att leva i sårbarhet med människor i marginalen, att leva i kollektiv utan privat egendom, att själv sitta i fängelse för civil olydnad, att flytta till områden där fattiga lever, samt att leva och verka i krigsområden. När dessa olika praxis av sårbarhet med tiden hamnar i resonans med varandra uppstår ickevåldssamhällen.

Den politiska och solidariska förändringskraften i dessa intensifieringar av sårbarhet kommer inte genom den utvinner revolutionär kraft ur utanförskap och elände. Tvärtom, det är genom att sårbarheten i ickevåld har möjlighet att skapa hållbarare och kraftfullare former av samarbete och solidaritet som den kan tränga undan förtryck och våld.

Samtidigt frestas även ickevåldsaktivister att romantisera och fetischera fattigdom och marginalitet. Det behöver inte alltid vara ickevåldsaktivisterna själva som romantiserar, det kan vara tidningsartiklar, och fetischeringen kan frammanas under föredrag och seminarier när ickevåldsaktivister bjuds in efter att de suttit i fängelse eller handgripligt intervenerat i en krigszon.

Judith Butler visar hur prekaritet är en nödvändig del av politisk förändring. Hennes teori om ickevåld och sårbart motstånd hjälper oss att undvika romantisering och fetischering av prekaritet.

Prekaritet nödvändig del av motstånd

När Judith Butler kopplar prekaritet till ickevåld använder hon det lite annorlunda än autonoma och marxister. Prekaritet handlar inte främst om arbetslivet, eller om senkapitalismens produktion av otrygghet och elände.

Judith Butler kopplar prekaritet till sin sociala ontologi om hur sårbarhet och osäkerhet förutsätter att vi samarbetar och blir sociala och politiska varelser.

Ömtålighet och bekymmersamhet är en del av livet, en del av att överleva. Det går inte att få kontroll. Säkerhet är ouppnåeligt. Prekaritet är oförutsägbarhet och osäkerhet. Det är denna sårbarhet alla människor och allt liv har gemensamt i alla tider.

Säkerhet och osårbarhet ökar våldet

Ifall man försöker göra det omöjliga, ifall man försöker fly prekaritet, ifall man försöker nå säkerheten, produceras dynamiker av kontroll, härskande och våld, vilket därmed ökar prekariteten för andra. Exempel på metoder som ska öka säkerheten och minska den egna prekariteten är koncentration av rikedom och krig. Judith Butler menar att det omöjliga projektet att tvinga fram säkerhet, säkra stater eller säkra områden, ökar prekariteten hos andra.

Försök till osårbarhet och säkerhet producerar krigsoffer, flyktingar, våld mot kvinnor, våld mot barn, rättslöshet, gangstervälde, vapenhandel, samt orättvisa skillnader mellan rika och fattiga.

Stärka sårbarhet och osäkerhet

Till synes paradoxalt ökar ickevåldmotstånd sårbarheten och osäkerheten; samtidigt som den därigenom stärker solidaritet och omsorg. Genom att öka sårbarheten får samhällen möjlighet att bli starkare och tryggare.

Prekaritet gör oss beroende av varandra, av varandras omsorg och solidaritet. Prekaritet är en del av det som skapar sociala relationer, hushåll, samhällen och organisationer. Prekaritet och omsorg, inte säkerhet och kontroll, är det som gör det möjligt att leva och verka tillsammans. Vi lever inte själva, vi lever genom varandra.

Civil olydnad är inte undantag

Solidariska interventioner då samarbete inte fungerar, när våld och förtryck uppstår, är nödvändiga delar av att leva tillsammans. Prekaritet gör det alltså nödvändigt med handgripliga interventioner.

Direkta interventioner, som civil olydnad, är därmed inte ett undantagstillstånd vid extremt förtryck eller när ’makten’ flippat ut. Ickevåld som sårbara interventioner är nödvändigt i alla relationer. Ickevåld omöjliggör därmed en absolut uppdelning i vi och dom, förtryckta och förtryckare.

Ickevåld är både mål och medel. Sårbarhet och osäkerhet används för att stärka den sårbarhet och osäkerhet som gör omsorg och solidaritet möjligt, det som gör sociala relationer och samhällen möjliga.

Per Herngren
2011-03-24, version 0.1



[1] Diskussioner om fetischering av prekaritet på old.socialism.nu 2006 04 samt på socialism.nu 2010 03

3 kommentarer:

  1. Per! Tack för svar på mail. Jag ska fortsätta att läsa det mesta av det du
    skriver, såväl på hemsidan som på bloggen, det är ju ett helt existentiellt
    bibliotek att fördjupa sig i. Tack för det. Har du skrivit något om, eller
    hos någon filosof hittat något som, handlar om sambandet mellan nuets
    ögonblickstid och den långsamt framskridande tiden som syns och känns,
    omänsklig.

    SvaraRadera
  2. Tack Rolf för uppmuntran!

    Du frågade om ögonblickstid. Inte direkt. Det närmaste skulle väl i så fall vara min Heidegger text om omedvetande som publicerades för något år sedan på denna blogg.

    http://perherngren.blogspot.com/2009/11/borja-inte-med-dig-sjalv-ii-heidegger.html

    SvaraRadera
  3. Det är själva nyhetsomvälvningspunktögonblicket jag är ute efter. Någon med
    stark identitet går ut i media i rätt tid och säger eller skriver, de rätta
    filosofiska eller teologiska orden, och ett kvalitativt avbrott i den
    svenska oandliga, sekulära betongfundamentet sker.

    Ordet ”kvalitativt avbrott” har jag tagit från Herbert Marcuse. Redan år
    1969 i början på september skrev jag till honom, och fick ett positivt svar
    i slutet av september. Därefter har jag som outsider hållit på och skrivit
    och ”tvingats huka” med mina postmoderna åsikter och insikter, i ”världens
    modernaste land”. Ja, du och dina vänner är väl de, som vet hur det känns
    att vara i underläge mot de styrande i maktpositioner.

    En gång skrev jag att Jesus var den förste postmodernisten, hans evangelium
    är den direkta motsatsen men även den nödvändiga kompletteringen, till
    faderns lag.Och det är vi kanske överens om att den kompletteringen
    accelererar nu mellan det civila ”evangeliska” samhället och det
    lagstyrande politiska-sekulära-materiella-ekonomiska.

    Själva den fundamentala grunden med paradoxal enhet vid tidens början och
    tidens slut tror jag vi måste genomlysa. Människan är redan från början
    indragen i en fruktansvärd olycka, men samtidigt den som en ny livsbärare
    fått livet som en möjligt bra gåva. Dock med en början i bortvändhet från
    Gud, genom utdrivandet ur paradiset. Denna bortvändhet fortsätter nu det
    globala mammonsamhället sin framfart i, alltmedan de de som söker sina
    andliga vägar är på väg till det återvunna paradiset.

    Bland andra, är Sverige, Sweden alltså ett delat land, och det är det anser
    jag att vi såväl sekulära som konkret religiösa, måste klart förklara för
    de som vill begränsa tillvaron till enbart jordelivets, endimensionellt,
    materialistiska och sekulära värld. Där de som har politisk-ekonomisk makt
    inte alls tillräckligt demokratiskt, styr.

    Beroende på vår personlighet och karaktär, blir vi sedan dömda av Högre
    makt tror jag. Eller medvetet eller omedvetet väljer vi själva, om vi här i
    livet eller efter döden, önskar komma till det lagstyrande,
    nödvändighetsriket, där ”Derridas rättvisa” kanske sent om länge
    förverkligas, eller bli del i det mer arbetsbefriade alternativet, att i
    tro nå Guds rike, det återvunna paradiset, frihetens rike. Viss samverkan
    mellan de två rikena tror jag dock måste finnas.

    Ja, den blev lite för enkel och otålig, denna beskrivning av min teologiska
    vision. Min ålder och mina korta perspektiv nuförtiden, gör, att jag är den
    ”minst lämpade” att vara annat än ett ensamt bräckligt lerkärl. Och se mig
    som ”.. en del utav oändligheten…. en del av alltets stora kraft, en ensam
    värld inom miljoner världar”, som Edith Södergran skrev.

    SvaraRadera