Språk och materia bortom dualism – Karen Barad X

Föreställningen om en dualism mellan språk och materia skapar två ytterlighetspositioner som gärna reducerar vad som händer åt det ena eller åt det andra hållet.

Språkkonstruktivism skulle vi kunna kalla den ena sidan. Den menar att vi inte kan relatera till den rena materian. Vi kan bara uppfatta och tala om saker och ting. Genom att använda språk och teorier producerar våra språkhandlingar mening för oss, en stol får en viss mening genom att vi bestämt att det är en stol. En extrem variant kallas solipsism: världen är bara vår subjektiva uppfattning eller upplevelse av den.

Traditionell realism kan vi kalla den andra sidan av dualismen. Den menar att saker och materia agerar oberoende av hur vi använder språket. När vi pratar om saker och ting så gör pratandet inget med materian. Pratandet blir då bara påståenden, representationer, fakta, vetenskaplig metod och spekulation. Det kan vara helt tokiga påståenden eller så är det rimliga och sanna påståenden.

Tittar vi riktigt noga på dessa två ytterligheter upptäcker vi att de nästan säger samma sak.

Språk och materia bortom dualism

Queermaterialisten Karen Barad visar tillsammans med kvantfysikens fader Niels Bohr hur mätinstrument, dikter, teater, diskurser, stenar, dragningskraft, resonanser är likvärdiga materiella handlingar.

När stenar i vattnet slipar på varandra, eller när en sten och en borrmaksin, eller en sten och en konstnär, medagerar med varandra så ska detta förstås på samma sätt. De agerar med varandra. De producerar tillsammans något speciellt, något som inte fanns innan. Detta medagerande kallar de för fenomen.

Världen blir för Barad och Bohr därmed inte dualistisk. Den kan inte reduceras till mekanik eller till språk. “Bohr’s point that apparatuses are productive of the phenomena they measure is not to be understood as some idealist claim that reality is a product of human concepts. On the contrary, Bohr insists that the reason why theoretical concepts matter to the results produced is that concepts are specific material arrangements.”[1]

Materia agerar meningsfullt och diskursivt

Karen Barad reducerar inte mening och diskurs till språkhandlingar. Stenar, molekyler, vindar och dragningskrafter agerar meningsfullt. Därmed skulle jag vilja lägga till att saker och ting dessutom har möjlighet att agera obegripligt. Mening ger möjlighet till meningslöshet.

Eftersom saker och ting agerar meningsfullt kan deras agerande ofta, eller möjligtvis alltid, översättas till andra meningsfulla handlingar som dragningskraft, cirkulation, simulationer, dans, matematik, dikter, diskussioner och teorier.

“Discursive practices are the material conditions for making meaning. In my posthumanist account, meaning is not a human-based notion; rather, meaning is an ongoing performance of the world in its differential intelligibility.”[2]

Materia är aktörer snarare än substans

Materia agerar och skapar mening. Materia är därmed aktör mer än substans: “matter does not refer to a fixed substance; rather, matter is substance in its intra-active becoming – not a thing but a doing, … agency. Matter is a stabilizing and destabilizing process of iterative intra-activity.”[3]

Aktör och subjekt är agerande snarare än egenskap

Radikal politisk teori kan ibland peka ut förtryckta, kvinnor, flyktingar och fattiga som aktörer. På så sätt vill man visa att dessa inte kan reduceras till objekt eller offer. De är inte bara objekt eller offer för ”makten”. De ska ses som aktörer.

Detta räcker inte för Karen Barad. Man kan egentligen inte bara vara aktör: “agency is a matter of intra-acting; it is an enactment, not something that someone or something has.”[4] Aktör blir därmed knutet till den och det som är med och medagerar, och till själva agerandet. Det handlar därmed inte så mycket om att man är författare till sitt liv, att det skulle vara jag som skapat mitt liv.

Om jag läser henne rimligt så är aktörskapande och objektskapande sammantrasslat i ett medagerande. I en teori kan detta trassel analyseras. Men att generellt reducera vissa till aktörer och andra till objekt blir tokigt.

Val och ansvar

Inom vissa föreställningar tänker man sig att en aktör är ensam ansvarig för sina val och för konsekvenserna av dessa val. Karen Barad visar att sådana situationer inte existerar. Vi är alltid medaktörer. Det går inte att agera ensam, det går inte att vara helt ensam ansvarig för något.

Denna ansats blir intressant när man analyserar konflikter, härskande, krig och förtryck. En fallgrop vore att skylla vad som händer på offret. Men inte heller det går ifall Karen Barads medagerande stämmer.

Karen Barads analys av aktör och ansvar bejakas delvis i domstolar. Domstolen dömer dem man har bevis mot. Medbrottslingar som inte ställs inför rätta kan bejakas utan att de påverkar straffet. Det kanske inte finns bevis. Domstolar kan dessutom justera straffet på grund av tvångstankar, omständigheter, missförstånd, rykten, illusioner och andra saker som spelat roll.

Agerande som inte reduceras till kapitalism eller kön

Karen Barad reducerar inte människors handlingar till kapitalismen, barndomen, trauman, kontexten, könet eller könsmaktsordningen.

Däremot kan vi medagera tillsammans med vår barndom, kapitalistisk profitjakt, manlighet, kvinnlighet, män, kvinnor, könsdelar. Genom att se dessa som jämlika aktörer upptäcker vi ojämlikhet och märkligheter. Dominans, ordning och queerande av ordningar blir därmed inte resultat av Systemet utan snarare medagerande och systematiskt medagerande. Tja, även dominans kan bli en aktör som faktiskt undergräver de som dominerar. Förtryck kan börja agera mot förtryckaren. Och även radikalt motstånd kan agera mot motståndsrörelsen.

Handlingar blir subjekt. Och subjekt blir objekt.

“We are responsible for the cuts that we help enact not because we do the choosing (neither do we escape responsibility because ‘we’ are ‘chosen’ by them), but because we are an agential part of the material becoming of the universe. Cuts are agentially enacted not by wilful individuals but by the larger material arrangement of which ‘we’ are a ‘part’.”[5]

Karen Barads queermaterialism innebär att vi inte kan bli rena aktörer och att saker inte kan bli rena objekt. Politiskt behöver vi medagera med djur, växter, materia och ting. Vi behöver hitta sätt att samarbeta som gör att vi tillsammans kan producera den politiska mening och det politiska agerandet vi vill leva. Som vi vill leva tillsammans.

Per Herngren

2012-11-10, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 334.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 335.

[3] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 336.

[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.

Maktstrukturer är handlingar – Karen Barad IX

Strukturer agerar. Handling och struktur står inte i opposition till varandra. En struktur, hos Karen Barad, blir därmed inte en stor extern ordning som kontrollerar handlingarna. Struktur är istället en typ av handling vi skulle kunna kalla för ”ordnande” eller ”strukturerande”.

Karen Barads bryter med uppdelningen handling och struktur. Denna fristående text analyserar vad hennes teori om struktur innebär för motståndet mot maktstrukturer som kön, klass, nationalism och etnicitet.

Struktuerandet måste agera för att bli struktur. Alla handlingar är dock inte struktur. Struktur är en speciell typ av handling genom att den faktiskt genomför sig själv. Struktur är alltså en performativ handling. Den blir det den gör. Mål och medel blir ett.

Det innebär därmed att en struktur kan misslyckas. Och att vi kan tränga undan och ersätta den med andra strukturer, andra struktureranden.

Struktur är att strukturera med varandra

På en bilväg skulle man kunna tänka sig att vita linjer strukturerar bilarnas körande åt ena eller andra hållet. Eller så hjälper de vita linjerna vissa bilar att köra av vägen, in på en annan väg.

Men bilarna är också med och strukturerar vägen genom att köra åt ena eller andra hållet, genom att agera tillsammans med de vita linjerna. En struktur måste bli ett samagerande för att bli struktur.

Karen Barad vidareutvecklar Foucaults teori om strukturer. Struktur är i Foucaults teori inte externa till handlingarna. Struktur är att ordna och strukturera tillsammans. Struktur är att relatera sig: “structures are not an external set of relations but ‘force relations immanent in the sphere in which they operate’ (Foucault 1978).”[1]

Aktör strukturerar om

Aktör förstås som det som skapar skillnad. För Barad sker detta genom medagerande, genom sammanflätning. Det är en helt annan förståelse av aktör än den som förstår aktör som påverkan, att påverka något annat. För Karen Barad medverkar aktörer. De verkar sällan på något annat, något som skulle vara ett rent objekt, en ren mottagare.

Aktörer kan ändra strukturer. Men det gör aktörer bara genom att bli strukturer, genom att bli en del av strukturerandet: “agency – rather than being thought in opposition to structures as forms of subjective intentionality and the potential for individual action – is about the possibilities for changing the configurations of spacetimematter relations.”[2]

Motstånd mot kön, etnicitet, nationalism och klass

Kön, sexualitet, etnicitet och klass är inte stora externa system som styr vårt handlande. De är snarare en typ av handlande: Handlande som särskiljer. Handlande som över- och underordnar.

Strukturer kan bli väldigt stabila och kraftfulla genom att struktureranden kan hamna i resonans med varandra.

Ett strukturerande kan vara med och strukturera sig själv, och det kan även vara med och strukturera andras strukturerande.

Olika varianter av könanden (kläder, personer, träd, blommor, stilar, parning, födande, ord, grammatik, beteenden) kan hamna i resonans och förstärka varandra. Det är alltså inte så att bara biologin, eller att bara språket, könar.

Könanden hamnar också i resonans med struktureranden som ras, etnicitet, nationalitet, familj, hushåll, platser och klass. Indier och afrikaner kan feminiseras. Krig kan maskuliniseras samtidigt som stater feminiseras. Dessa olika struktureranden kan förstärka varandra och ibland undergräva varandra.

Motstånd mot maktordningar är att bli ordning, att bli ett ordnande. Motstånd mot maktstrukturer är ett ordnandets makt att ordna sig själv, och samtidigt ordnandets makt att tränga undan och ersätta det där andra ordnandet, det som man gör motstånd mot.

Per Herngren

2012-10-30, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 229.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 230.

Motstånd flätar ihop platser och skapar utrymme – Karen Barad VIII

Motstånd flätar alltid samman. Motstånd flätar ihop med motpart, med andra organisationer, med saker och ting, och med platser.

I denna fristående text om Karen Barads teori om rumslighet undersöker jag hur platser och utrymme blir till i motstånd. Och hur platser blir olydiga, hur platser gör motstånd.

Karen Barad kallar en sammanflätning av samagerande för fenomen eller intra-aktion: “phenomena are the ontological inseparability/entanglement of intra-acting ‘agencies’.”[1]

Det är alltså inte så att bara människor och organisationer agerar. Även saker och platser agerar. Med varandra, och med oss.

Motstånd är med Barads begrepp intra-aktion. Och intra-aktion kan aldrig utföras bara på en enstaka plats. Motstånd är aldrig inlåst eller bunden av en viss kontext.

Motstånd flätar snarare samman olika kontexter.

“Neither are we simply located at particular places in the world; rather, we are part of the world in its ongoing intra-activity.”[2]

Motstånd agerar ihop med fabriker, kontor, garage, bunkrar …

Att göra motstånd är att vara med och få olika plaster att agera tillsammans. Och att vara med och få andra platser att inte agera tillsammans.

Det är inte så att platserna är passiva. Platser agerar ihop med motståndet. Platser sätter fart på motståndet. Platserna förmår motståndet att agera.

Platserna gör motstånd.

Vad eller vem som är subjekt och objekt är inte förutbestämt. Det växlar. Eller så är man både och, samtidigt[3].

Att bli subjekt, att bli aktör, är inte en egenskap hos något eller någon. Det uppstår i agerandet. Det är att agera tillsammans: “agency is a matter of intra-acting; it is an enactment, not something that someone or something has.”[4]

Motståndet blir motstånd genom att göra motstånd. En plats tar plats genom att ta plats. Plats är mer verb än substantiv.

Materia materialiserar, agerar, tar plats: “matter does not refer to a fixed substance; rather, matter is substance in its intra-active becoming – not a thing but a doing, … agency. Matter is a stabilizing and destabilizing process of iterative intra-activity.”[5]

Intra-aktion utförs inte på en plats. Intra-aktion är inte att påverka en plats eller en sak. Det är alltid medagerande. Att medagera med platser. Och det är platser som medagerar med varandra.

Motstånd skapar utrymme

Platser som flätar sig samman skapar utrymme. Utrymme, rumslighet produceras genom att platser skapar utrymme mellan varandra. Och utrymme, rumslighet, är med och flätar ihop olika platser.

Rumslighet är mer intra-agerande än egenskap.

Motstånd skapar utrymme. Detta utrymme tränger undan och ersätter andra maktordningar. Genom att vara med och foga ihop platser tränger motståndet undan makt och härskande.

Motstånd tränger alltid undan. Gör saker omöjliga.

Motstånd inkluderar alltid. Gör saker möjliga.

Intra-aktion bemäktigar, drar med och stänger ute: “intra-actions are constraining but not determining. … new possibilities open up as others that might have been possible are now excluded”[6].

Makt är inte överordnad motståndet. Motstånd är jämlikt med makt. Och makt är jämlikt med motstånd. Motstånd producerar och ger utrymme till makt, lydnad, bemäktigande, förmåga.

Precis som makt alltid producerar motstånd. Makt ger alltid utrymme för motstånd. Makt har alltid rum för motstånd.

Motstånd är motståndskraft. Motstånd är en förmågas förmåga att skapa utrymme. Motståndskraft är platsers förmåga att fortsätta att ta plats.

Per Herngren

2012-10-22, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 139.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 184.

[3] Aktör och objekt ska dock inte reduceras till samma sak.

[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 178.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 336.

[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 234.

Skola, journalistik och forskning medverkar i verkligheten – Karen Barad VII

Det finns ett ideal om hur vi neutralt kan observera en ren, oberoende verklighet därute. Detta ideal formar en journalistik som ska observera utan att påverka och störa. Eller så kritiseras viss journalistik för att den producerar sina egna nyheter, den borde ju bara beskriva verkligheten, inte skapa verkligheten!

Motsvarande ideal finns i forskning och i skolundervisning. Att neutralt observera och beskriva. Utan att påverka och störa.

Från kvantfysiken tror man sig samtidigt ha lärt sig att man alltid påverkar och stör verkligheten. Idealet omvandlas då istället till att man ska störa så litet som möjligt. Ju mindre man stör ju bättre förstår man verkligheten därute.

Här tar jag upp kvantfysikern Niels Bohrs och queerfeministen Karen Barads alternativ till sådana föreställningar.

Denna fristående text om Karen Barads queermaterialism är ett förarbete till en annan text som redan publicerats vilken ger alternativ till föreställningar om politisk påverkan: Motstånd medagerar – bortom politisk påverkan – Karen Barad IV.

Från påverkan till medagerande

Werner Heisenberg fick nobelpriset i fysik 1932 för sitt bidrag till kvantfysiken. Han formulerade osäkehetsprincipen. Från början tänkte han sig att en mätning av en partikel påverkade och störde partikeln.

Hans lärare Niels Bohr som fick nobelpriset 1922 menade att det inte handlade om påverkan eller störning. Det var snarare ett gemensamt och ömsesidigt agerande mellan instrument och det som mättes. Mätningar och beskrivningar är med och agerar tillsammans med det som mäts.

Resultatet är därmed inte bestämt i förväg.

Det är därför bättre att kalla det för en obestämdbarhetsrelation än en osäkerhetsprincip.

Mätinstrumentet är med och skapar resultatet. Men det som mäts är också med och skapar resultatet. Eller det är snarare så att deras samagerande skapar resultatet.

Det är alltså inte så att forskning, medvetande, språk eller journalistik producerar verkligheten, de är bara med och producerar verkligheter.

Det är inte heller så att det som observeras är passivt, att det bara är objekt. Det är också med och skapar verkligheter.

”Påverkan” får oss att missförstå kvantfysiken

Niels Bohr menade att föreställningen om påverkan gör att vi missförstår vad det är som sker. Så här skriver han själv:

“Speaking, as is often done, of disturbing a phenomenon by observation … is, in fact, liable to be confusing” (1938).

Och tio år senare skriver han: “All confusion arises, in fact, from the use of such utterances as ‘disturbance of phenomena by their observation’, a phrase equally irreconcilable with any unambiguous meaning of the very words ‘observation’ and ‘phenomena’” (1946)[1].

Ontologi

Niels Bohr skriver inte så mycket om ontologi, om saker och tings vara. Men Karen Barad har gått igenom alla hans texter för att vaska fram hans ontologi, hans lära om varat.

Men hennes forskning om Niels Bohr är inte bara en beskrivning av Bohrs teorier. Hans böcker, brev och artiklar börjar samverka med Karen Barads teorier. De samagerar med varandra.

Istället för påverkan så lyfter Karen Barad och Niels Bohr fram hopflätning mellan observatör och det som observeras ”entanglement of ’objects’ and ’agencies of observation.’”[2]

Istället för påverkan så handlar det alltså om sammanflätning, medagerande. Det går inte att skilja helt på subjekt och objekt. De är båda subjekt och objekt.

Föreställningar om att subjekt gör något med ett objekt, att orsak skapar en verkan, kallas för linjär eller mekanisk förklaring.

Karen Barad hittar hos Bohr en annan föreställning om aktör och objekt.

“Rather than a question of disturbance, what is at issue for Bohr in our understanding of the nature of physical reality is the objective resolution of the ontological indeterminacy between ‘object’ and ‘agencies of observation’”[3].

Världen är inte deterministisk och förutsägbar. Olika samagerande skapar olika resultat: “since they use different experimental arrangements to measure different complementary variables, there is an essential ambiguity in their criterion of physical reality.”[4]

Ifall detta även gäller motstånd och politiska aktioner så skulle man inte prata om att en politisk påverkan skulle leda till ett mål någon gång framtiden. Olika typer av motstånd skapar helt olika resultat. Och dessa resultat är inte avlägsna i framtiden. Vi får därmed en mängd politiska fenomen, ett mångfaldigande av politiska verkligheter. Politiska verkligheter som samagerar med kvantpartiklar, jorden, solen … Politiken är inte en egen värld eller en egen nivå.

Bortom mikro och makro

Kvantmekaniken är inte instängd i en mikrovärld. Exempelvis mätinstrumenten som Bohr och Heisenberg talar om när de diskuterar osäkerhet eller obestämdbarhet kan vara större än hus. Gigantiska instrument medagerar med mikropartiklar. Inte är de i olika världar.

Vare sig Karen Barad eller Niels Bohr gör en skarp uppdelningen mellan mikrovärld och makrovärld, kvantfysisk värld och mekanisk värld. Det är samma värld.

Ok, kvantfysik kan inte förklara allt. Men den visar på flera saker som kan gälla i många olika sammanhang.

Det blir därmed olyckligt om att prata om vår mänskliga och maskinella värld som Newtons mekaniska värld. Och att det skulle finnas en annan mikrovärld någon annanstans. Som verkade på en annan nivå.

Karen Barad menar att kvantfysiken och mekaniken inte kompletterar varandra. Kvantfysiken ersätter snarare mekaniken.

“No empirical evidence exists to support the assertion that there are two different domains of physical laws: one described by quantum physics and another by classical mechanics … Quantum physics supersedes Newtonian physics; it does not merely supplement it.”[5]

Fenomen av medagerande

Karen Barad skapar en queermaterialism som samagerar med Niels Bohrs teori om hur observation och det som observeras tillsammans skapar avskilda fenomen.

Det är alltså inte holistisk teori om hur allt påverkar allt. Det är en teori om hur medagerande skapar gemensamma fenomen. Och hur fenomen skiljer sig från andra fenomen.

Hennes queermaterialism undviker på det sättet individualistiska förklaringar till hur världen fungerar. Och den undviker dessutom föreställningar om att stora helheter som kapitalismen eller patriarkatet bestämmer hur världen fungerar.

Medagerande inom olika fenomen skapar olika verkligheter.

Per Herngren

2012-10-16, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Niels Bohr 1938 och 1946 citerat från fotnot i Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 401.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 403.

[3] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 274.

[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 275.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 279.

Motstånd bortom position och perspektiv – Karen Barad VI

Vi är inte placerade i världen. Vi innehar inte en position i världen. Vi har inte heller en position i ett maktsystem. Vi är istället intrasslade och sammanflätade. I denna fristående text tar jag upp Karen Barads alternativ till en feminism och en maktkritik som utgår från position, situering och perspektiv.

Att utgå från individen, eller från den subjektiva upplevelsen är vanligt inom liberal filosofi och subjektfilosofi. Ibland förstås företeelser som individers samlade ageranden. Ibland ställs individen istället utanför verkligheten eller utanför världen. Världen reduceras då till individens upplevelse av verkligheten. Vi kan kalla detta för perspektivism.

Dualismen mellan individ och verklighet överförs ibland till skolan och verkligheten, eller till vetenskapen och verkligheten, eller till massmedia och verkligheten.

Det finns även feministiska, postkoloniala och socialistiska teorier som utgår från perspektiv och position.

Position, situering och perspektiv

Position kan handla om position i över- och underordning: maktposition, offerposition, motståndsposition. Position eller situering blir direkt kopplad till makt.

Position kan också handla om kontext. I vilket sammanhang är förtryckta eller motståndsgrupper placerade?

Det finns också flera spännande analyser kring kroppens plats och kroppens position.

Relationen position och kontext kopplas gärna till perspektiv. Några feminister och postkoloniala teoretiker lyfter fram osynliggjorda eller tystade perspektiv. På så sätt mångfaldigar de perspektiven.

Ibland skapas här en paranoid föreställning om att det finns en dold verklighet därute som vi bara kan ”av-slöja” genom att se via alla dessa olika perspektiv.

Samagerande som direkt solidaritet snarare än att avslöja makten

Med dålig göteborgshumor skulle jag kunna säga att Karen Barad har ett annat perspektiv. Men skämtet blir givetvis tokigt. Karen Barads feminism utgår inte från hennes, kvinnornas eller de förtrycktas perspektiv. Hennes queermaterialism är alltså inte ett queerperspektiv (bland andra perspektiv). Hennes feminism är inte ett feministiskt perspektiv (bland andra perspektiv). Hennes teorier kan alltså inte reduceras till henne, till kollektiv, till egenskap, till intresse eller till plats och position.

Hennes feminism och hennes queermaterialism är inte hennes.

De är istället hennes direkta samagerande med andra ageranden runt om i världen. Hennes teorier är direkt med och ändrar i olika fenomen. Och andras ageranden är med och ändrar på hennes queermaterialism. Den är därmed vare sig statisk eller ens underordnad Karen Barad. Hon är med och agerar. Men hennes böcker agerar också. Och tryckpressar och bibliotek blandar sig i. Och vårt läsande i, eller om, böckerna agerar med henne.

Begrepp som praxis och direkt solidaritet ligger närmare ”hennes” feminism än ett fokus på att ”avslöja makten”, eller ett fokus på att ”förstå” genom att lyfta fram olika perspektiv.

Motstånd bortom plats och perspektiv

Samageranden begränsas inte av platser, kroppar, kontexter, positioner eller perspektiv. Medagerande bryter snarare med enskilda kroppar, handlingar, positioner och perspektiv.

“Bodies are not situated in the world; they are part of the world. Objectivity can’t be a matter of seeing from somewhere, as opposed to the view from nowhere (objectivism) or everywhere (relativism), if being situated in the world means occupying particular coordinates in space and time, in culture and history.”[1]

Det är inte så att vi finns i världen. Vi har inte en position i världen. Vi är del av världen.

Varje motståndshandling är lika verklig som det förtryck eller våld motståndet försöker krossa och tränga bort. Det blir därmed en förminskning att förstå motstånd som ett försök att påverka verkligheten.

Per Herngren

2012-10-08, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 376.

Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III

I denna fristående artikel tar jag upp hur Karen Barad bryter med uppdelningen mikro och makro. Hon bryter också med föreställningar om att vi skulle vara instängda i, och styrda av, stora system som kapitalism eller patriarkatet. Det är inte heller självklart att nationalstater och företag är mäktigare än motståndsgrupper och folkrörelser. Karen Barad visar hur politisk förändring är möjligt utan att peka ut nationalstater och regeringar som aktörer. Jag tar upp flera likheter mellan Karen Barads queermaterialism och Bruno Latours föreställning om aktörer som samagerar i svärmar.

Symmetrisk metod är när forskning, politisk teori, motståndsteori eller journalistik begriper olika aktörer utifrån jämlika teorier. Man använder exempelvis samma begrepp, samma förklaringar och samma teorier för att förstå motståndsgrupper, stater, familjer, personer och organisationer. Symmetrisk metod har utvecklats och finslipats främst inom kvantfysik och systemteori men senare även i aktör-nätverk teori och i realistiska filosofier.

Ifall en motståndsgrupp med ett halvt dussin personer, med tillgång till ett par bilar och några datorer, kämpar mot vissa specifika handlingar som utförs av en organisation som kallar sig USA (vilken både är lokaliserad till Washington och samtidigt verkar på mängder av platser runtom vår jord); är det inte nödvändigt så att USA kan dominera och undertrycka motståndsgruppen. Motståndsgruppen kan på många platser krossa eller tränga undan USAs möjlighet att dominera.

Jämlik metod kan upptäcka hur den ena eller andra organisationen dominerar i olika situationer genom att undersöka vilka allianser och handlingar som i olika situationer och på lokaliserade platser samagerar med varandra.

Jag gör en avstickare till Bruno Latour innan jag återkommer till Karen Barads jämlika queermaterialism.

Jämlika aktörer

Bruno Latour definierar aktör som det som skapar skillnad. “In my vocabulary, an actor that makes no difference is not an actor at all.”[1]

En aktör är aldrig den som bara överför eller förmedlar en skillnad. En aktör kan därmed inte vara helt kontrollerad av ett system, inte heller av en härskare eller av dominerande grupper. En aktör måste bidra med något själv för att bli aktör.

En aktör kan inte heller helt orsaksförklaras. Ifall man helt orsaksförklarar en aktör avsätter man aktören som aktör. Förklaringen blir aktören: ”which means they are not actors at all: they simply carry the force that comes through them.”[2]

Aktörer är aldrig ensamma aktörer. De agerar med miljontals andra aktörer, exempelvis bakterier, nervtrådar, torg, mötesrum, parlament, stolar, bord, organisationer: “action is always dislocated, articulated, delegated, translated.”[3]

Ett subjekt eller en aktör är alltid samagerande, en medaktör bland andra medaktörer.

Bortom mikro och makro

Bruno Latour bryter med föreställningen att makro är större än mikro. Det vi kallar makro är ofta färre, eller enklare eller mindre komplext än det vi kallar mikro.

Jag (eller vi) som sitter och skriver den här texten består av fler varelser än alla människor på jorden. Som ni andra har jag (jaja ursäkta ”vi” menar jag) ett eller två kilo bakterier i kroppen. Jag är många, många fler än man kan föreställa sig.

“Macro no longer describes a wider or a larger site in which the micro would be embedded like some Russian Matryoshka doll, but another equally local, equally micro place, which is connected to many others through some medium transporting specific types of traces. No place can be said to be bigger than any other place, but some can be said to benefit from far safer connections with many more places than others.”[4]

Storleken är inte avgörande

Även Karen Barad bryter med uppdelningen stort och litet, stora organisationer och små grupper, väldiga system och små handlingar.

Världen består inte av olika nivåer, olika skalor: “the different scales of individual bodies, homes, communities, regions, nations, and the global are not seen as geometrically nested in accordance with some physical notion of size but rather are understood as being intra-actively produced through one another”[5].

Med Barad blir det inte heller självklart att globalt och lokalt är olika företeelser. Eller att geografisk närhet egentligen är närmare än stora avstånd.

“The relationship between the local, the regional, the national, and the global is not a geometrical nesting. Local, regional, national, and global are topological matters, intra-actively produced through one another”[6].

Under en specifik motståndskamp kanske organisationen USA kan bygga upp resonanser och samagerande med Säpo, med metodologiskt nationalistiska föreställningar bland aktivister och protestgrupper, med överflöd av information på Facebook, med en missionkyrkas rädsla för att förlora statsbidrag.

En motståndsgrupp kanske bygger upp samagerande med en domstol, med ett par andra motståndsgrupper, med en feministisk clowngrupp, med en folkhögskola, med ett torg och kanske även med vädret. I en viss situation kan motståndsgruppen med alla sina allianser soppa mattan med USA.

För att undersöka möjligheten till motstånd och hur makt blir makt behövs jämlika metoder. Jämlika metoder krävs också för att undersöka hur ojämlikhet blir ojämlikhet. Teorier som förutsätter över- och underordning osynliggör hur över- och underordning ständigt måste återskapas, varje dag, varje timme.

Jämlika metoder kan upptäcka möjligheter till motstånd, revolutioner och direkt performativt förverkligande, sådant som teorier som förutsätter stora maktsystem och ojämlikhet riskerar att dölja.

Per Herngren

2012-09-24, version 0.1

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005.
Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.

[2] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 153.

[3] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 166.

[4] Bruno Latour, Reassembling the Social An introduction to Actor-Network-Theory, Oxford University Press, 2005, p 176.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 245.

[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 246.

Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II

Karen Barad och hennes queermaterialism bryter med föreställningar om att vi befinner oss inuti. Saker och ting är inte placerade inne i olika sfärer: inuti kulturen, inuti civilisationen, inuti kapitalismen, inne i globaliseringen, i naturen, inne i en viss nationalstat eller inlåsta i västvärlden. Visst, vi kan vara inlåsta i en cell eller sova inne i ett sovrum. Men hus, lådor och fängelser är olyckliga metaforer för att begripa hur vi i andra sammanhang fungerar tillsammans.

“I am to dislocate the container model of space, the spatialization of time, and the reification of matter”[1].

Container-föreställningar ser ekonomin, marknaden, kulturen, naturen, samhället, nationalstaten, politiken och vetenskapen som väldiga lådor. Saker skulle i så fall befinna sig inuti en låda. Det är svårt att vara inne i olika lådor samtidigt. Dessa olika sfärer eller lådor skulle skapa sig sina egna förutsättningar, logiker, lagar som inte skulle gälla i de andra lådorna.

Naturen pekas ut som en egen sfär som fungerar utifrån helt andra lagar och förutsättningar än marknaden eller kulturen.

Stora sfärer och containrar delas dessutom in i mindre lådor. Tekniska vetenskaper ses som en annan låda än politisk teori, psykologi eller sociologi. Arkitektur ses som en annan låda än kemi.

För Karen Barad är saker och ting mer hoptrasslade med varandra. Vi är inte i, som i inuti. Vi är mer bland saker och ting. Istället för att tänka inuti och utanför, internt och externt, så agerar vi med – eller inte med. Vi kopplar – eller kopplar ur.

Vi är del av saker och ting. Samtidigt är vi inte del av andra saker.

Kön, klass, samhällen som trassel

Inte heller kön och klass ska ses som olika sfärer. De är hopptrasslade och sammanflätade: ”gender is constituted through class and community and other structural relations of power. Gender, class, and community are enfolded into, and produced through, one another.”[2]

Lägg märke till sista delen i citatet ovan: producerade genom varandra. Annars riskerar Karen Barad att ramla in i den fälla hon själv kritiserar. Karen Barad letar ord för att begripa bättre. Men orden trasslar ihop sig med saker och ting, och orden lurar oss gärna tillbaka i de fällor vi kritiserar. Det vore olyckligt att läsa citatet ovan som att kön, klass och samhällen är hopflätade med varandra: Som om de var för sig bestod av rena substanser. Kön är inte något rent könsligt. Kön är snarare trassel av politik, biologi, kemi, språk, teknik, klass, kapitalism. Och klass är ett trassel av kön, biologi, nationalism, rasism, teknik …

Karen Barad måste alltså läsas som att trassel trasslar sig med varandra. Flätor flätar sig med varandra.

Genast hamnar vi i nästa fälla. En fläta är inte hopflätad med en mindre fläta som i sin tur är hopflätad med en ännu mindre fläta. Det är mer som när några dansare och musiker jazzar i hörnet på en klubb. En dialog mellan bongo och piano ändrar förutsättningar för dansen. En kvinna som sitter i baren nickar uppskattande till ett danspars nya tur. Vilket genast ändrar dansturen. Vilket också ändrar dialogen mellan bongo och piano.[3]

När jag försöker nyansera Barads formulering ovan ramlar jag givetvis själv i liknande fällor. När jag påstår att kön är trassel av teknik, språk …, så skulle man kunna tro att det kunde finnas en rent teknisk teknik eller ett rent språkligt språk. Som alltså skulle kunna trassla in sig med exempelvis kön. Men levande språk är också trassel. Trassel av teknik, kemi, biologi. Och kemi är … Hmm, bäst att stoppa där, annars skulle jag kunna hålla på hur länge som helst.

Fenom – att agera med varandra

När saker och ting agerar med varandra skapas vad Karen Barad kallar fenomen. Fenomen är inte sfär utan samagerande. Ett skoköp i en skoaffär, en viss ekonomiska transaktion, kanske samagerar med ett bord, några stolar, miljarder bakterier, solens nedgång, kaffe, flera olika patent, en rad kemiska reaktioner. Och med andra kunders blickar. Och den ekonomiska överföringen genom ett kreditkort av exempelvis 990 kronor samagerar kanske med någon diktatur, och med gamla postkoloniala relationer av över- och underordning. Det är väldigt trassligt.

Inte ens natur och kultur kan ses som olika sfärer: “’materiality’ refers to phenomena, which are explicitly not elements of nature-outside-of-culture. Any attempt to reinstate materiality as ‘natural’ – as brute positivity or the essential givenness of things – would be exposed as being quite bizarre, since this would be to assign materiality to a place outside the real”[4].

Varje fenomen består av samagerande mellan saker som vi i traditionella föreställningar gärna skulle vilja placera i olika sfärer: naturen, kulturen, ekonomin.

Motstånd är samagerande

Motstånd och politisk förändring sker alltid genom samagerande. Motstånd samagerar i fenomen. Men aldrig i sfärer. Motstånd sker aldrig i civilsamhället. Inte heller i kulturen.

Motstånd är hoptrasslat samagerande. Samagerande med politiska motståndare. Med maskiner, med en åklagare, med olika organisationer, med ett konstverk därbak i domstolssalen, med marknader på internet och på torget, med förmiddagens regnväder, och med årstiden, med olika uppfinningar, med pågående och avslutade samtal, med teorier och färdigheter. Och med flera andra pulser och rytmer runt om oss.

Det handlar absolut inte om att allt hör ihop. Tvärtom. Fenomen är specifikt samagerande. Specifika avgränsningar. Karen Barad kallar det för ”cut”. Hon använder snitt eller ”cut” i en betydelse som liknar den när man skär ut en tårtbit. Det finns miljarders miljarder andra fenomen runt omkring som inte samagerar. Samagerande stänger ute annat samagerande. Negativa protester kan utesluta möjligheten till att proaktivt bli del av lösningen av problemet. Våld kan utesluta möjligheten till gemensamma överenskommelser. Sårbarhetspolitik kan utesluta maktkamp.

Motstånd handlar därmed om vad som ska agera ihop, och hur detta ska agera ihop.

Etik utan individualism

Politiskt och etiskt ansvar är, för Karen Barad, aldrig vad jag kan göra åt våld och förtryck. Politiskt ansvar är hur jag ska samverka. Samverka i den politiska förändringen, samverka i motståndet mot våld och förtryck.

Politiskt ansvar handlar inte om att en enskild person eller organisation skulle kunna ställa saker och ting tillrätta. Ifall det inte finns kedjor av påverkan mellan individer går det inte att leva etiskt som enskild. Det går inte att ta ett eget etiskt ansvar. Etiska teorier och diskussioner om individer blir oftast orimliga och overkliga.

“Rejecting the metaphysics of individualism that serves as a foundation for traditional approaches to ethics, agential realism proposes an alternative meta/physics that entails a reworking of the notions of causality and agency.”[5]

Etik handlar om att vi, och om att andra och annat, är del av makt och motstånd, förtryck och befrielse. Vi är del genom olika samageranden som sträcker sig runt världen oberoende av om vi vill eller inte. Det gäller för oss (personer, ting, materia) att bli medansvariga för de förtryckta, för varandra och för politisk förändring. För den enskilde innebär därmed etik att vara del av, att inte längre vara enskild.

”Ethics is about mattering, about taking account of the entangled materializations of which we are a part … even the smallest cuts matter. … ethics is about accounting for our part of the entangled webs we weave.”[6]

Per Herngren

2012-09-19

Referens

Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007.

Per Herngren, "Hur materialism förandligar och idealiserar – Karen Barad I", 2012.
Per Herngren, "Bortom marknaden och samhället: trassel istället för sfärer – Karen Barad II", 2012.

Per Herngren, "Jämlik metod och jämlikt motstånd – Karen Barad III", 2012.
Per Herngren, "Politik är queer – Karen Barad - demokrati VIII", 2012.

---

[1] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 225.

[2] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 243.

[3] Fenomen ska här inte blandas ihop med komplexitet. Fenomen behöver inte handla om ömsesidig, komplex och oförutsägbar påverkan. Samagerande är något annat än påverkan. Pianot och bongo kan fortsätta att spela med varandra ovetande om vad som händer runt omkring. Men om kvinnan i baren följer dansen ändras fenomenet åskådare och dansare och blir något annat än om hon vänder sig om flörtar med en annan kvinna i baren (och därmed blir icke-åskådare till dansen). Åskådandet samagerar även med det som inte är medvetet om att det blir betraktat. Detta kan därmed inte (eller bara ibland) reduceras till gamla föreställningar om växelverkan eller nyare om komplexitet.

[4] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 211.

[5] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 393.

[6] Karen Barad, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, London: Duke University Press, 2007, p 384.

Femme: yta, ytlighet och femininitet - politisk materialism V

Genom aktivism, filosoferande, tankar, attityder, smink, frisyrer och kläder arbetar femme kreativt med ytan. Femme lyfter fram ytligheten. I denna fristående text om politisk materialism tar jag upp femmerörelsens bidrag till motstånd, eller kanske snarare till motståndskraft och ytspänning.

Femme är del av queer och feminism. Ulrika Dahl visar i sin artikel, Ytspänningar, att femme kreativt skapar och omskapar feminitet. Hon visar hur femme därmed också queerar klass, nation, vetenskap, filosofi och politik.

Queer som ord användes tidigare för att peka ut och kategorisera vissa som underliga och onormala. Idag betecknar queer aktivt omskapande, görande, queer blir mer ett verb. Queer underliggör och onormaliserar. Queer bryter upp kategorier. Femme queerar feminitet genom yta, genom hud, hår, smycken, målning och det synbara.

Femme får därmed motståndskraft. Från elektricitet och friktion förstås motstånd som hinder. Politiskt fastnar ett sådant motstånd i det negativa. Men biologi och systemteori visar hur saker kan få en mer positiv motståndskraft. Det är motståndskraft i skapandet och levandet. Ett sådant motstånd, en sådan motståndskraft, kan därmed tränga undan och ersätta andra system och verksamheter.

Femmes skapande av feminitet, eller snarare femininitet, bygger upp en motståndskraft som tränger undan idealiserandet av det djupa, inre, inre äkta, äkta jaget, autentiska och naturliga.

När aktivism återskapar 'medelklass' och 'nation'

Bland radikala aktivister ställs ibland djup före ytlighet, äkthet före det artificiella och skönmålade. I femme-rörelser kritiseras detta för att vara ytterligare en teknik som medelklassen använder för att distansera sig från underordnade klasser.

En politisk radikalitet som upphöjer det djupa, äkta, autentiska och intima blir ett medel i underordnandet av underordnade.

Dessutom blir idealiseringen av äkthet en fortsättning på nationalismens och kolonialismens visioner och ideal. Det får släktskap med hur tidiga upptäcktsresande och missionärer idealiserade det primitiva och det naturliga. ”Civilisationen” sågs som artificiell och konstlad. Det primitiva och det kvinnliga sågs som närmare naturen.

”Det ’autentiska’ naturliga (kvinno)ideal som ofta hyllas i dessa feministiska falanger är alltså inte oskyldigt eller universellt, det har en nationalistisk historia, och är ett ideal som … konstrueras i kontrast mot en artificiell, banal och glamorös femininitet … en femininitet utan klass och med mycket yta.”[1]

Ulrika Dahl visar här hur femme därmed blir motstånd mot klass och klassuppdelning. Dessutom blir femme ett praktiskt motstånd mot koloniala makttekniker och föreställningar vilka gärna återskapas i motståndsgrupper och i andra radikala rörelser.

Femme bryter paranoid radikalism

Att dela upp människor i ett yttre och ett inre, ytlighet och djup skapar en paranoid syn på människor. Gömt i ett inre, eller under ytan, skulle det finnas ett mer äkta jag. Ett jag som vi inte har tillgång till. Två paranoida föreställningar skiljer sig åt från varandra: Den ena menar att bara personen själv har tillgång till det inre. Den andra menar att inte heller personen själv har tillgång till sitt verkliga jag. Mycket av oss skulle vara gömt i det undermedvetna.

Ulrika Dahl lanserar begreppet femmebodiment. Här bryter hon med en paranoid syn på människor. Det finns inget äkta eller verkligt självt undangömt innanför eller därunder ytan.

Dualismen yttre och inre producerar en splittrad människa. Därmed skapas ett artificiellt jag och ett inre, dolt, autentiskt jag.

”Med begreppet femmebodiment vill jag här visa att ytan dock inte kan reduceras till den dekorerade, smyckade, sminkade, ständigt rörliga konturen av kroppen som vi ser. Ytan är också kroppens största sinnesorgan, vilket öppnar för alternativa förståelser av både ytor och ytlighet.”[2]

Femme queerar femininitet. Feminin blir kreativitet. Politiskt blir detta något annat än att skapa en god, radikal feminitet skild från en konservativ feminitet. Det blir också något annat än att kritiskt ta avstånd från det feminina som skapat genom könsmakt eller av den heterosexuella matrisen.

Genom att göra ytan och det feminina till kreativitet bryter femme med en identitetspolitik som betonar gemensam erfarenhet eller en gemensam plattform. Dahl använder begreppet figurationer för att visa på brytningen med identiteter utan att producera ny identitet.

”Femmefigurationen jag här tecknar ger inte uttryck för vare sig en gemensam erfarenhet, delade förståelser av femininitet eller en gemensam feministisk historia eller plattform. Det finns exempelvis en intern kritik av den imperialistiska nostalgi som präglar estetiken i Sydneys vit-dominerade femmerörelse. En del vänder sig mot att symbolen för Femme-gillet är en vit handske formad som en knytnäve. En vit handske associeras då med en vit överklass som önskar skydda sin huds yta från att färgas av den starka solen.”[3]

Femme blir queer i betydelsen skillnad som producerar skillnad, istället för skillnad som producerar (annan) likhet och identitet.

Femme är inte negation eller protest

Femme idealiseras ibland för att vara frivillig femininitet. Men Dahl argumenterar för att femme snarare upplöser ytspänningen mellan en medveten radikal feminitet och en normativ påtvingad feminitet. Denna negation skulle annars upprätthålla den ordning som den försöker underminera.

”Med denna ansats riskerar jag att gå emot delar av de rörelser jag själv ingår i eftersom det numera blivit en identitetspolitisk norm att insistera på att femme skiljer sig från ’normativ’ feminitet eftersom den är ’vald’ snarare än påtvingad, eller ’överdriven’ snarare än vanlig, vilket i sin tur är ett sätt att insistera på att det finns ett ’djup’ under den till synes ytliga ytan. … Det är värt att fundera på om en sådan dikotomisering upprätthåller precis den ordning den önskar underminera.”[4]

Femme gör därmed motstånd mot en radikalitet som skiljer på de radikala och de som inte är tillräckligt radikala.

”Vad jag kallar femmebodiment är ett femme-inint somatekniskt förkroppsligande, där huden inte kan reduceras till en yta vilken enkelt kan läsas och kritiseras utifrån hur den smyckas och sminkas eller vars uttryck enkelt säger oss något om vem som är queer eller inte, eller vem som hör hemma eller inte.”[5]

Jag läser Ulrika Dahl som att queer i femme därmed lyckas undvika att bli samlingskategori för hbt, homo-bi-trans. Hbt eller hbtq eller hbttq som kategori på en viss typ av personer blir en maktmetod för normaliseringen av hbt. Queer skulle i så fall fastna i mångfaldsfällan, de är olika oss och det ska vi respektera. Queer underliggör och onormaliserar även hbt. Femmes queer blir därmed mångfaldigande snarare än mångfald.

Bortom yttre och inre, yta och djup

Femme undergräver en uppdelning av oss i ett yttre och ett inre. Dahl skriver att ”om vi ska utmana cartesianska dualismer mellan kropp och sinne måste vi också ifrågasätta dikotomin mellan yta och djup, mellan insida och utsida, och mellan jaget och den andra.”[6]

Här hamnar femme i resonans med intressanta diskussioner kring yta av Michel Foucault, Gilles Deleuze, Kathy Ferguson, Jacques Ranciére och på senare tid av flat-ontology-filosofin.

Michel Foucault föreslår att vi begriper allt som utspritt på en yta. På denna yta kan det givetvis finnas förtätningar och gigantiska avstånd. Men väldig yta får helt annan dynamik än en värld där saker, personer och samhällen döljer sig innanför sitt eget skal, där ytan skulle representera eller inte representera ett verkligt inre.

Ifall Foucault talar om en gigantisk yta så tänker sig Gilles Deleuze och Felix Guattari istället ytor i plural. Ytor i form av platåer. Olika företeelser existerar på olika platåer. De kan därmed leva skilda liv, men de är inte instängda i något inre, inte gömda från varandra innanför sin egen yta.

Dessa uppgörelser med ett yttre och ett inre gör precis som femme motstånd mot container-föreställningar: att personer, organisationer och motståndsgrupper, och även länder och samhällen, skulle vara containrar (contain-innehålla). Container-föreställningar tänker på personer, kulturer och samhällen som lådor eller sfärer som innehåller saker och ting.

Femme bygger kreativt motstånd. Ett motstånd som sprider sig över ytor.

Per Herngren

2012-06-16, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, http://perherngren.blogspot.se/2008/01/befria-sig-frn-container-vrldsbilden.html, 2008.

Per Herngren, Yta utan djup, http://ickevald.net/perherngren/ytautandjup.htm, 2007.

Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.

---

[1] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 19.

[2] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 9.

[3] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 19-20.

[4] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 21.

[5] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 22.

[6] Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011, s 21.