Mångfald är inte att enas

Här är en fundering över varför samarbete mellan ickevåldsmotståndsgrupper och folkrörelser ibland blir passiviserande. Folkrörelser har en lång tradition av att utveckla former för samarbete. Dessa samverkansformer kan både stärka mångfalden eller urvattna den.

Mångfald är inte att enas kring det man är överens om. Tendensen i folkrörelser att samarbeta kring minsta gemensamma nämnare är snarare ett tecken på enfald. Det man redan är överens om är ju det som är likt. Om likhet är värdet för samarbete blir olikhet och skillnad det som stör samarbetet.

Olikhet och konflikt kan i mötet leda till nya olikheter och konflikter. Vi får en dynamik av förändring. Likhet och identitet däremot gör att en folkrörelse stagnerar.

Men än värre är att likhet och identitet är uteslutande gentemot de som är olika, de som inte tillhör ”vi”. Den fransk-argentinske filosofen Ernesto Laclau visar att identitet sker på bekostnad av möjligheten till identifiering. Om identiteten någonsin skulle fullbordas, om vi som individer eller grupp blev identiska, kan vi inte längre identifiera oss med andra. Identifiering förutsätter olikhet och distans, att vi kan se något av oss i något annat.

Ytterligare en fransk forskare, Michel Foucault, hävdar att om en grupp är enig och harmonisk har någon fått lida för detta. Någon har stötts ut eller tystats. Vi ska alltså inte vara misstänksamma eller rädda för de sammanhang där konflikter uppstår, vi borde bli vettskrämda när vi inte kan upptäcka några konflikter. Detta kallar vår tredje franske tänkare, Paul Ricoeur, för intimitetens konsensus. Intim kommer från intimus, att vara väldigt nära, och intus, att vara inom eller inuti. Ett till synes brett samarbete där man är lyckligt överens och enig ska snarare förstås som ett internt samarbete inom en dominerande ideologi: vilket vår förste italienare, Antonio Gramsci, betecknar hegemoni.

En av Gramscis stora förtjänster är att förhållanden vi uppfattar som naturliga och självklara har blivit så inom en maktideologi. På den stora världskonferensen i Göteborg, under juni om feminism och filosofi, använde en av huvudtalarna, Chantal Mouffe, begreppet för att lyfta fram att mångfald innebär att hegemonier lidelsefullt konfronteras (agonistic confrontation). En sansad hopjämkning är tecken på att en hegemoni håller på att krossa andra hegemonier.

Jag föreslår att utvecklandet av samarbetsformer ska inriktas på det som skiljer oss. När våra folkrörelser organiserar arrangemang där man inte står bakom innehållet, där flera organisationer kraftfullt och engagerat tar avstånd från delar av innehållet och detta uppfattas som utmanande och positivt, då bygger folkrörelsernas samverkan på mångfald snarare än enfald.

Per Herngren

Först publicerad på plogbill@yahoogroups.com 2004-06-24 Vers 0.2