18 maj 2009

Välkommen på fortsättningskurs i Proaktivt Konfliktingripande

tre dagar, lördag-måndag: 27-29 juni 2009

Fortsättning på kurs i ickevåld och Proaktivt Konfliktingripande, samt övning i att träna andra. Innehåller förutom träning i konfliktingripande även nya radikala mötestekniker och metoder för att redan nu börja leva det samhälle vi vill ha. Dessutom övning i att lära ut teknikerna till andra. Möjlighet till lite bad och semester också …

Läs hela inbjudan

05 maj 2009

Makt är mer resonans än centralstyrning - Deleuze & revolution VI

Styrteknik eller reglerteknik

Innan vi undersöker makt i samhällen låt oss först snegla lite på styrning av tekniska system. Styrteknik ses som en gren inom reglertekniken. Styrning behöver ofta inte ta hänsyn till egenskaper hos det som styrs eller vilka förhållanden som gäller. Det förutsätts att styrningen har kontroll över situationen. I extremfallet av styrning behöver man inte ta hänsyn till resonansen, man kan ignorera med- eller motsvängningar.

Andra former av reglerteknik däremot använder återkoppling som uppfattar hur systemet reagerat tidigare. Adaptiva reglertekniker förändrar sig efter förändrade förhållanden. Återkopplingen följer en puls vilket gör att regleringen blir en del av en resonans. Regleringen, återkopplingen och det som regleras är alla med och skapar denna resonans. Genom att motverka icke önskvärd resonans skapar regleringen ordning.

 

Makt är sällan toppstyrning

Organisationer — som motståndsgrupper, företagsledningar eller regeringar — kan inte koppla solida styrstänger eller hydrauliska slangar till sina medlemmar eller lönearbetare. Styrning kan därför inte överföras via en sådan mekanism.[1] Auktoritet och ledande verkar främst genom andra maktmekanismer än centralstyrning eller toppstyrning. Makt som styrning uppifrån gäller bara i några specialfall. Jag föreslår att puls, resonans och rytm är vanligare maktmekanismer än styrning.

Det går inte att reducera makt till någon enstaka mekanism. Olika maktdynamiker verkar samtidigt. Dessa kan motverka eller stärka varandra. De kan också koppla sig eller verka oberoende av varandra.

Här gör jag inget anspråk på att ta upp alla dessa maktmekanismer. Jag kritiserar en centraliserad pyramidföreställningen om makt och försöker visa på rimligare förklaringar till makt.

 

Centrala beslut utan pyramid

Vissa beslut i en organisation måste förstås som centrala. Men för att beslut tagna av en styrelse eller en regering ska bli en del av organisationens makt måste nya beslut tas. Några av dessa icke-centrala besluten handlar om hur man ska följa de centrala besluten. Men flertalet ”lokala” beslut handlar snarare om hur den ”lokala” verksamheten ska fortgå. Kommittéer, arbetsgrupper, utskott är främst självgående och självskapande. De ska inte förstås som styrda marionetter. Så fort de låter sig toppstyras eller när någon annan försöker styra dem så blir de tröga. Ifall toppstyrningen blir alltför stor kollapsar verksamheten.

Detta innebär att en överlägsen del av alla viktiga beslut inom en maktordning är icke-centrala. Icke-central är väl inget bra begrepp, men just här är det till för att undvika decentralisering vilket återskapar föreställningar om centrum och periferi. Motsatsparet centrum och periferi ger en falsk bild av makt som centraliserad. (När jag i brist på synonymer här och var ändå använder decentralisering så försök tänka bort motsatsparet centrum-periferi.)

 

Centrum är inte makt eller makthavare

Centrala beslut är i sig inte makt. För att centrala beslut ska kunna bli delaktig i maktskapandet måste de mångfaldiga sig och decentraliseras.

Auktoritet, ledande och hierarki mångfaldigar sig genom olika dynamiker. Detta sker utan att solida styrmekanismer konstrueras. Ledande och hierarki är mer samspel än styrning. Avdelningar, styrelser och arbetsgrupper koordinerar sig med varandra genom repeterande puls.

Genom att anpassa sig till en puls skapas resonans. Makt är att hänga på pulsen. Makten svänger! Den är resonans.

Diktaturer såväl som demokratier fungerar, enligt Deleuze, genom medsvängningar snarare än som uppifrån-kontroll. The “most rigid of segmentarities does not preclude centralization: this is because the common central point is not where all the other points melt together, but instead acts as a point of resonance” “Even when the State is totalitarian, its function as resonator for distinct centers”[2].

Med hjälp av Deleuze kan vi se hur makt och motstånd bildar resonans. Vare sig makt eller motstånd handlar speciellt mycket om centrum eller centralstyrning. De är snarare spridningar. Spridningar av pulser, repetitioner och rytmer.

Makt som med- och motsvängningar

Det är inte pulsen som blir makt utan det som cirkulerar runt pulsen, alltså rytmen. Varje grupp som väljer att underordna sig resonansen i en organisation tar mängder med egna beslut. Ifall dessa olika beslut bildar resonans med varandra stärks makten.

Makt ska därmed förstås som den resonans respektive dissonans som stärker eller försvagar pulsen. Detta får inte förstås som att dissonans skulle försvaga pulsen medan resonans stärker dem. Både resonans och dissonans kan försvaga eller stärka pulsen.

Med- och motsvängningar skapar intensitet, de bygger upp ett sväng. Att följa (lyda) pulsen alltför mycket minskar intensiteten och försvagar framåtkraften.

Det är inte de individuella egenskaperna hos det som svänger med som driver pulsen framåt utan hur de förhåller sig till varandra. Rytmen (intensiteten) är alltså skillnaden till pulsen och skillnaden till de andra instrument som bygger upp rytmen. Skillnad är det som driver pulsen framåt, inte likhet.

Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken.

Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen.

Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet.

Per Herngren
2009-05-05, version 0.2

Referens
[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004, p 105.
[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 224.

22 april 2009

Sex månaders fängelse för försök att avrusta JAS

Annika, Pelle och Martin fick upp till sex månaders fängelse för "Försök till sabotage". De tog sig in i JAS hangaren i Linköping med hammare för att avrusta Jas plan. Läs om avrustnings aktionen och rättegången.

21 april 2009

Singularitet istället för påverkan - Deleuze & revolution V

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här femte artikeln tar jag upp hur ett för stort fokus på motstånd och politik genom påverkan av styrande är slöseri med kraft och tid. Samhällen fungerar bara marginellt genom styrning uppifrån. De skapas och förändras mer som självskapande singulariteter.

Samhällen förklaras ofta genom styrning uppifrån. Folklig politisk verksamhet tänks då fungera genom påverkan av opinion och makthavare. Ifall inte påverkan fungerar skulle man kunna dra undan makten från den centrala ordningen genom olydnad. Civil olydnad blir i så fall riktad mot en central ordning. Den här typen av samhällen fungerar som en buss med förare och passagerare.

Komplexitet tänkbara möjligheter oöverblickbara. Styrning uppifrån skulle därför skapa tröghet och handlingsförlamning. Jag hävdar här att styrning uppifrån och att politik genom att påverka styrande har ett begränsat förklaringsvärde. Samhällen fungerar till största del med helt andra dynamiker.

I traditionen från Gabriel Tarde och Gilles Deleuze finns verktyg för att se hur samhällen och politisk verksamhet fungerar som repeterande puls, en puls som återskapar sig själv och som driver sig själv framåt. Sådant motstånd och sådan politik fungerar mer som medryckande dans och improviserande musik än som en buss vilken är möjlig att styra från platsen längst fram.

Istället för att påverka centrala ordningar sker sådana samhällsförändringar genom utstrålning: kaskader, kedjeeffekter, kedjor av imitationer, repetitioner, övning, träning, genom smittor som går från grupp till grupp och från händelse till händelse. Deleuze använder begreppen singularitet och repetition för att visa på förändringar nerifrån snarare än uppifrån.

Singulariteter återskapar sig själv. Singulariteter skapar puls, repetitioner och innovationer. Singulariteten kopierar inte något annat, den repeterar. We “must find the Self of repetition, the singularity within that which repeats. For there is no repetition without a repeater, nothing repeated without a repetitious soul.”[1]

Singulariteter driver sig själv framåt genom intensivt pulserande. Dess väsen är inte ett tillstånd utan intensitet och förändring. ”What Spinoza calls singular essence, it seems to me, is an intensive quality”.[2]

I repeterandet förändrar singulariteten sig själv, skapar nytt, delar sig, avviker. Genom den repeterande pulsen skapas direkt förändring. Singulariteter är inte enskilda händelser eller aktioner. Singulariteter mångfaldigar sig (multiplicitet), utan att underordna sig någon generell[3] eller logisk princip. ”What is a judgment of singularity? It’s not the same thing as a judgment called particular, nor the same thing as a judgment called general.”[4]

Singulariteter bryter med marknaden, med kapitalismens profit, de bryter med överordnade trender, de bryter med överordnad makt, och de bryter med generella ideologier. “If repetition exists, it expresses at once a singularity opposed to the general, a universality opposed to the particular, a distinctive opposed to the ordinary, an instantaneity opposed to variation and an eternity opposed to permanence.”[5]

Singulariteter kan skapa ordning och makt, över och underordning. Men singulariteten är inte själv underordnade en ordning. Visst kan andra ordningar hindra, avgränsa eller krossa singulariteten. Men det vi kallar singulärt är det som är repeterande, det som skapar sin egen förändring.

Singulariteten blir aldrig något enskilt, den blir aldrig sig själv nog, den dras till andra singulariteter, för att samarbeta eller för att göra motstånd. “’Singularity’ is not the individual but rather the case, the event, the potential, or better, the distribution of potentials in a given matter. Draw the political map of an individual, of a group, or of a society, and there is no essential difference: the aim is to extend one singularity toward proximity with another in such a way as to produce a ‘configuration of events’”[6]

Samhällsförändringar är aldrig renodlade. Singulariteter lever jämsides med generella eller överordnade processer. Singularitet och generalitet stärker eller motverkar varandra, vävs ihop eller gör sig oberoende av varandra.

Men generella beslut från styrande — såväl regeringar som bolagsstyrelser — förklarar bara en liten del av vad som sker. Singulariteter och andra underifrån mekanismer utgör en mycket större del av våra samhällen. Därför blir en för stor fokusering på politik och motstånd genom påverkan av regeringar eller styrande slöseri med kraft och tid. Singulärt motstånd och politik experimenterar med de samhällen de vill leva. Genom repeterande puls och innovationer sker samhällsförändring som kedjeeffekter. Det är politik nerifrån snarare än uppifrån.

Per Herngren
2009-04-21, version 0.1

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 23.
[2] Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Cours Vincennes, 1978 01 24
[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 27.
[4] Gilles Deleuze, Leibniz, Cours Vincennes, 1980 04 22.
[5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 2-3.
[6] Gilles Deleuze, Pericles and Verdi: The Philosophy of Francois Chatelet, Opera Quarterly, Vol. 21, No. 4, 2005, p 720.

07 april 2009

Intressanta domskäl för plogbillsaktion

Tingsrättsdomare Petra Lundin skriver i domslutet:

”Med hjälp av pinnar konstruerade de en stege i stängslet och använde sedan stegen för att klättra över detsamma. Väl inne på området hamrade de med varsin smideshammare … en radarkupol … De planterade också fikonträd.” De åtalade hävdar att ”aktionen var fredlig, proportionerlig och försvarbar. Bolaget tillverkar utrustning avsedd för militärt bruk, vilken använts i bl.a. kriget mot Irak. Irakkriget är kriminellt enligt internationell lag. Bolaget är således delaktigt i massmord och verksamheten är olaglig. Såsom samhällsmedborgare ser de det som sin plikt att upprätthålla lag och att ingripa när människor riskerar att skadas eller dödas.” ”Denna fara har varit reell eftersom Irakkriget skördat ungefär en miljon civil irakiska offer. De har genom sitt agerande försökt upprätthålla lagen för att förhindra irakiska offer i Irakkriget.”

Under rubriken Tingsrättens bedömning fortsätter domare Petra Lundin: ”Tingsrätten ifrågasätter inte … att de agerat på ett sätt som de uppfattar varit det enda moraliskt godtagbara.” Men hon avvisar att avrustningen skulle vara rättsligt försvarlig: ”Inte heller har det inom detta område förelegat någon fara för liv, hälsa, egendom eller annat viktigt intresse”.

Så här kommenterar jag domskälen i pressmeddelandet: ”Domen är intressant. Den innebär att jag inte har vare sig rätt eller plikt att ingripa mot exempelvis en terroristorganisations laboratorie eller en kriminell vapenleverans till maffian ifall vapnen är planerade att döda sina offer på annan plats.”

Från pressmeddelande 2009-04-07

Dagsböter för hamrande på krigsradarkupol

Idag fick Ulla Røder och Per Herngren domen 40 dagsböter av Mölndals Tingsrätt för olaga intrång (4 kap 6 § 2 st brottsbalken, mål nr B 2761-08). Rättegången hölls 1 april 2009. 24 och 26 juni 2008 hade de två åtalade som är medlemmar i plogbillsrörelsen gått in på Saab Microwave i Mölndal och hamrat med smideshammare på krigsradarkupol samt delar av testanläggningen.

Kontakt

Dömda Ulla Røder och Per Herngren: 070-88 77 211.

Tingsrättsdomare Petra Lundin, Mölndals Tingsrätt: 031-739 41 00

Rättegången, plogbillsaktionen

Lyssna på hela rättegången (mp3).

Per Herngrens sakframställan under rättegången:

Pressmeddelande efter plogbillsaktionen 26 juni, med personlig info.

Högupplösta bilder från plogbillsaktionen.

04 april 2009

Lyssna på hela plogbillsrättegången

Det går nu att höra hela plogbillsrättegången på Billradion, en radiostation som drivs av några motståndsgrupper.

1 april 2009 ställdes Ulla Røder och Per Herngren inför tingsrätten för att med var sin smideshammare ha avrustat en krigsradarkupol. Detta skedde torsdagen 26 juni 2008. Två dagar innan, den 24 juni, hade de dessutom börjat avrusta Microwaves test-anläggning för krigsradar i Mölndal. Plogbillsgruppen som kallar sig Saab Microwave Blivande2 Plogbill planterade dessutom fikon inne på krigsfabriken.

03 april 2009

Min sakframställan under plogbillsrättegång

Nedan är min sakframställan under plogbillsrättegången 1 april 2009. Ulla Röder och jag var ställda inför rätta för att med hammare avrustat en radarkupol och delar av testanläggning på Saab Microwave. Rättegången blev en spännande dialog där åklagaren och vi i plogbillsgruppen utbytte funderingar kring om det är en plikt eller ett brott att avrusta vapen.

- Vad är det för organisation du tillhör?

Vår grupp kallar oss ’Saab Microwave Blivande2 Plogbill’. Och vi ser oss som en del av det hundratal plogbillsaktioner som utförts sedan 1980. Plogbillarna hamrar med hammare på kärnvapen, stridsflygplan, helikoptrar, JAS plan, granatgevär och ubåtar. Vi har nu avrustat mer spängkraft än vad som har använts i alla krig i världen från stenåldern fram till detta senaste Irakkrig.

Plogbill kommer från judendomens, kristendomens och Islams profet Mika (4:3-4) som säger åt oss att smida svärd till plogbillar. Att inte bli negativ och protestera utan börja bygga de lösningar vi uppfattar kan rädda människor och ge mat och husrum till alla. Förändring är inte att säga emot utan en positiv smitta av bra handlingar och verksamheter. Det är genom att skapa kedjor av repeteringar som samhällen skapas.

Under plogbillsaktionen samarbetade vi med ett forskarseminari kring Deleuze filosofi. Deleuze betonar blivandet och skapandet istället för att bli negativ och protestera.

- Vad vill ni uppnå?

Syftet är att rädda några människoliv och sätta igång en positiv smitta där fler avrustar vapen. Ulla Röder från Danmark och jag hamrade på en krigsradarkupol 26 juni 2008, samt på själva testanläggningen med smideshammare 24 juni 2008. Vi kallar detta för plogbillsaktioner, att smida svärd till plogbillar.

Vi ville dessutom försöka hjälpa till att bryta den närmast totalitära lydnaden hos solidaritetsgrupper och andra folkrörelser.

- Hur förberedde ni er inför aktionen?

Vi övade oss i att agera ickevåldsligt i olika situationer. Vi tog på oss ansvaret att vår plogbillsaktion skulle gå lugnt tillväga utan rädsla och hot. Ickevåld är ingen insikt eller åsikt utan något som sitter i kroppen efter långvarig träning. Därför måste vi hela tiden träna oss på motstånd och ickevåld.

Vi samtalade dessutom tillsammans med Deleuze forskarseminarie i Göteborg om den franske forskarens filosofi kring blivande. Inspirerad av Spinoza och Nietzsche har Deleuze byggt upp en blivande filosofi. Vi är i ett ständigt skapande och blivande. Vi är blivande demokrati och rättvisa. Eller så är vi blivande underordning och kontroll. Vi kan inte hävda att det är makthavare som sköter rättvisan eller demokratin. Vi måste bli blivande rätt och blivande rättvisa när domstolar, storföretag och regeringar deltar i mord och krig.

- Varför har ni valt de metoder ni gjort?

Om man räknar till antalet mördar regeringar och företag fler människor och begår större brott än de organisationer vi vanligtvis kallar kriminella eller terrorister. Lydnad mot kriminella organisationer, såväl knarkmaffia eller SAAB Microwave, blir i sig delaktighet i mördandet. Istället måste vi lyda rätten och rättvisan. När då domstolar skyddar brott och mord måste vi ingripa för att skippa rättvis.

29 mars 2009

JAS-avrustare häktade för försök till sabotage

Martin Smedjeback, Annika Spalde och Pelle Strindlund greps 22 mars 2009  inne i Saabs flyghangar i Linköping på väg att avrusta Jasplan genom att hamra på dem. Därinne höll de även en tyst minut för de tjugo barn som varje minut dör av fattigdomsrelaterade orsaker, i en värld som satsar mer på vapen än på fattigdomsbekämpning.
 
De tre är misstänkta för "försök till sabotage" och begärdes häktade tre veckor fram till rättegång.
Läs mer om deras avrustningsaktion.

23 mars 2009

Bygga eller ställa krav - Deleuze & revolution IV

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här fjärde artikeln tar jag upp skillnaden mellan kamp i blivande och kamp som kräver och protesterar. Kamp i blivande gör sig själv till subjekt medan protester ständigt måste (åter)tillsätta ledare och styrande.

Blivande och aktualiserande är direkt skapande och byggande. I platå tio i A Thousand Plateaus visar Deleuze och Guattari att blivandet är ett blivande av blivande, inte av något färdigt och slutgiltigt. Blivande-kamp bryter här med strategiska och instrumentella handlingar. Man använder alltså inte en strategi för att uppnå en revolution som leder till ett framtida mål, det nya systemet. 

Kampen är inte på väg mot ett mål. Man sätter snarare fart på målet. När målet aktualiseras är det målet som verkar här och nu. I blivandet byter mål och medel plats. Målet blir medlet[1]. "Becoming produces nothing other than itself.”[2]

Det som aktualiseras blir inte aktualiserat. Att aktualisera det samhälle man vill leva innebär inte att det blir aktualiserat. Aktualisering förblir ett verb, det är ett sätt att handla. Blivandet övergår inte i ett varande. Revolutionen är alltså inget som uppnås, istället skapas skapande. Blivande bygger byggande[3]. Revolution skapar revolution.

Det innebär att revolution pulserar. Den kan sätta fart och den kan vila. Den kan gå snett och den kan räta upp sig.

Kamp i blivande aktualiserar sina mål och sina visioner. Genom att aktualisera demokrati blir motståndet blivande demokrati. Genom att sätta fart på rättvisa blir kampen blivande rättvisa. Och på motsvarande sätt blivande jämställdhet. Blivande det samhälle vi vill leva.

Axiomatik försöker påverka

Axiomatisk kamp förstås hos Deleuze och Guattari som krav, hävdande eller protest. Denna typ av kamp skapar en klyfta mellan mål och medel. Ett medel är tänkt att åstadkomma ett mål. Till skillnad från i blivande kamp existerar inte målet i medlet. Axiomatisk kamp gör sig inte till en del av åstadkommandet. Det innebär att axiomatik försöker åstadkomma genom att inte åstadkomma. Undantag är yttrandefrihet där axiomatiken vanligtvis är ett direkt förverkligande av yttrandefrihet.

Axiomatikens icke-åstadkommandet avses generera kraft som påverkar och orsakar åstadkommandet någon annanstans. Denna mystiska kraft kan vi kalla påverkans-kraft. Kraften tänks uppkomma ur opinionen, mängden eller massan. Det är därför axiomatisk kamp är så fixerad vid antal. Eller det som Deleuze kallar för numrerandet.

’Politisk påverkan’ tänker sig att det finns makthavare som åstadkommer. Det finns någon därframme som styr. Någon som vi passagerare behöver påverka ifall vi vill ändra riktning. Den axiomatiska kampen pekar alltså ut någon som aktören, som det egentliga subjektet för förändring.

Det axiomatiska motståndet avsätter därmed sig själv som subjektet för förändring. Därför måste det ständigt tillsätta härskare. Detta utförs genom att motståndet vänder sig åt ett speciellt håll, den riktar sig till någon. Den kamp som kräver eller protesterar återinsätter ständigt härskarna. Den måste ge dem makt för att bli meningsfull.

Per Herngren
2009-03-23, version 0.1
För den som vill läsa mer om just blivande motstånd eller axiomatiskt motstånd kan läsa artikel ett.

Referens

Benedictus de Spinoza, A Treatise on Politics, London: Holyoake and Co, 1854.
Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.
Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.
Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.
Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.
Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.
Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.
Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.
Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.
Per Herngren, Postprotest, 2005.
Fotnoter
[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 300.
[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 238.
[3] 'Bygger' är inte ett Deleuzebegrepp. Det kommer från Otto von Busch läsning av Deleuze i Otto von Busch, Karl Palmås, Abstract Hacktivism: The making of a hacker culture, London: OpenMute, 2006.

19 mars 2009

Mångfaldigande och singularitet - Deleuze & revolution III

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här tredje artikeln tar jag upp Deleuzes begrepp mångfaldigande och singularitet. De gör det möjligt att förstå motstånd som direkt politisk förändring utan föreställningen att den går via centrala makthavare eller via en förändring av helheten.

Med multiplicitet hjälper oss Deleuze att komma ur föreställningen att det är helheten som innehåller delen och som dessutom bestämmer delens funktion. Multiplicitet är mångfaldigande. Det är både handlingens mångfaldiga och resultatet: ett mångfaldigande.

Det är viktigt att inte bland ihop mångfaldigande med begreppet mångfald som ofta används för att beteckna att olika helheter samsas. En mångfald av kulturer skapar kulturer som olikhet och helhet. Medan att mångfaldiga kultur skapar kopplingar, hybrider och innovationer. Mångfalden av metoder för motstånd skulle kunna leva sida vid sida utan att beröra eller motsäga varandra. Medan att mångfaldiga motståndsmetoderna innebär kopplingar, brytningar och förändringar.

Multiplicitet skapas av att delen mångfaldigar sig utan att underordna sig en central ordning. Eftersom del förutsätter en helhet behöver vi byta ut begreppet del. Här använder Deleuze singularitet från matematik och dynamisk teori. En singularitet mångfaldigar sig själv. Singularitet är en förändring som skapar nya förändringar. En metod för att både mångfaldiga sig och förändra. Singulariteten lyder inte en central princip eller ordning.

 

Singularitet som metod för mångfaldigande

I sin Difference and repetition, från 1968, visar Deleuze att singularitet är problem[1] och idéer som sätter fart på sig själv. Singulariteten ger inga generella lösningar som andra ska genomföra. Den ställer inte krav på att makthavarna ska lösa problemen.

Singularitet bygger och skapar multiplicitet utan att bestämmas av en utgångspunkt, av en ordning eller av en större helhet[2]. Singularitet är alltså inte en del av helhet utan sättet eller metoden för att mångfaldiga sig.

Singulariteten skapar själv, utan att bli sig själv nog.

Singulariteten bestäms inte av en inre bestående logik. Det är lätt att falla in i föreställningen att det finns en oföränderlig metod eller logik inbyggd i singulariteten. Men det som gör Deleuzes begrepp dynamiskt är att singulariteten förändrar egenskaperna när den kopplar sig.

För Deleuze ska singularitet inte förstås som kopiering utan som relationer och kopplingar. Detta blir alltså något helt annat än att kopiera ett original, eller att mångfaldiga en central idé. Den bestäms inte av någon övergripande logik eller av härskare. Den är inte heller bestämd av ett framtida mål.

Singularitet är metoden för att skapa eller bryta relationer, för att koppla sig eller koppla ur. Singulariteten bestämmer själv hur den kopplar sig. Men samtidigt förändras den, den har ingen kontroll över vad som blir till.

Per Herngren
2009-03-19, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.
Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.
Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.
Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.
Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.
Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.
Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.
Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.
Per Herngren, Postprotest, 2005.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 163, 1, 8.
[2] Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002, p 16.

11 mars 2009

Singularitet eller centralstyrning - Deleuze & revolution II

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här andra artikeln går jag igenom några av Deleuze begrepp. Dessa begrepp hjälper oss att se hur motstånd är nödvändigt i organisationer och samhällen för att skapa ordning. Alltför stor lydnad skapar kaos.

När jag tillsammans med vänner spelar salsa och latinjazz kan jag som congaspelare sätta igång en ny rytm som fortsätter generera sig själv utan att de andra musikerna kopierar mitt congaspel. De andra tar upp den nya rytmen: spelar med och mot den. Ifall jag med mina congas inte är helt dominant svarar jag på de andra. Min rytm återvänder som ny rytm och ändrar mitt spelande. Musiken förändras genom att den spelas.

Istället för att se förändringen i musiken som helhetsförändringar — nyss var det salsa nu är det chacha — kan vi se det som mångfaldigande av särskilda rytmer och melodier som lever sida vid sida.

Med Deleuze kan vi kalla en självgenererande rytm för singularitet. Men självgenererande menas att den inte helt kontrolleras av noter, dirigent eller genre. En singularitet kan skapa sig sin egen lydnad och makt men den kan inte förstås som lydnad till någon yttre makt.

 

Puls

Med hjälp av pulsen kopplar sig rytmer och melodier till varandra och samspelar. En repetition kan i cubansk musik bestå av en eller flera klaves. En klave är en rytm som slås med trästavar under två takter. Klaven slås sällan på pulsslagen. Klaven cirkulerar snarare runt pulsen. Och de andra instrumenten cirkulerar runt klaven.

Klaverytmen skapar en affekt som ger kraft till musiken. I Deleuze filosofi verkar affekt genom att sätta fart på. Dessutom kan affekt skapa dragkraft som singulariteter cirkulerar runt. I olika böcker kallar Deleuze detta för puls, resonans, repetition eller den eviga återkomsten.

Rytmer och melodier multipliceras, avbryts och återkommer. Variationerna mångfaldigar, eller multipliceras.

Här anar vi skillnaden mellan centralstyrda organisationer och mer samspelande multipliciteter. Man hör när musiker i en orkester är alltför fixerade vid noterna eller dirigenten och inte lyssnar på sina medspelare. Musiken låter steril. Medspelare som spelar mot och med varandra skapar levande musik.

Men även i toppstyrda orkestrar mångfaldigar sig vanligtvis singulariteter och skapar en levande musik som inte går att förklara med dirigentens tolkning av stycket. Att ge erkännandet eller skulden helt till ledaren skapar en skenbild av hur orkestrar och organisationer fungerar.

Multipliciteter och singulariteter är så dynamiska att de gör sig oberoende av central styrning och kontroll även i auktoritära organisationer. Mångfaldigandet sätter alltså fart också i extremt centralstyrda organisationer.

Till synes toppstyrda organisationer konstruerar alltid utrymme för att organisationen ska kunna leva sitt eget liv. Annars skulle organisationen inte överleva.

Även organisationer som identifierar sig som centralstyrda inför olika skyddsmekanismer mot toppstyrning. Sådana skyddsmekanismer kan vara: Årsmöten, styrelser och chefer ska undvika mikrostyrning av medlemmar och tjänstemän. Eller att regering, riksdag och kommunfullmäktige inte får utöva politikervälde. Politiker får inte agera tjänstemän. Sådana skyddsmekanismer finns även i organisationer som använder sig av diktatur som beslutssystem: alltså även i enpartistater, privata stiftelser eller i transnationella storbolag.

Man hör dock tjänstemän som själva hävdar att de bara följer order eller regelverk. Som tjänsteman måste jag följa reglerna. Detta är en falsk självbild. Ifall de faktiskt gjorde detta skulle de inte få något gjort. Om tjänstemän bara följde order eller regler skulle staten kollapsa inom några timmar.

Kanske kan man totalt styra en trummaskin men det vore omöjligt att totalstyra komplexa organisationer. Centralstyrning fungerar för bankautomater och trummaskiner. Men total toppstyrning kan inte hantera komplexitet. Stelheten skulle producera oordning och ineffektivitet.

Singulariteter eller motstånd ska alltså inte förstås som avvikande beteende eller som kaos. Singulariteter skapar ordning under konstant förändring. Singulär olydnad skapar ordning i komplexa organisationer.

Total laglydnad skulle däremot producera kaos och kollaps. Motstånd måste därför ses som en nödvändighet i alla samhällen och organisationer. Under komplexa förhållanden krävs olydnad för att skapa stabilitet. Föreställningen att laglydnad leder till ordning, och att olydnad leder till oordning, är falsk. Däremot skapar samspelet mellan dem ordning.

Per Herngren
2009-03-11, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.
Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.
Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.
Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.
Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.
Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.
Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.
Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.
Per Herngren, Postprotest, 2005.

23 februari 2009

Motstånd i blivande eller axiomatik - Deleuze & revolution I

I en serie artiklar visar jag hur Gilles Deleuze vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till.
I A Thousand Plateaus gör Deleuze och Guattari upp med en kraftlöshet som driver in politisk kamp i återvändsgränder. I trettonde platån (kapitlet) lyfter de fram den skarpa åtskillnaden mellan kamp i blivande och kamp i axiomatik[1]. Det är kamp i blivande och aktualiserande som ger möjlighet till revolutionära förändringar. Axiomatisk kamp skapar istället kraftlöshet.
Axiomatisk kamp kan förstås som hävdande och krävande. Den kan hävda mänskliga rättigheter, kvinnlig rösträtt, stopp för ett krig eller rätt till mat och husrum. Axiomatisk kamp är viktigt, enligt dem, men den når alltid en punkt där den går in i en återvändsgränd. Det axiomatiska har svårt att lösa problem.
Deleuze och Guattari betecknar den axiomatiska kampen som impotent. Om jag läser dem rätt ska impotens förstås som makt oförmögen att producera — en kraftlös makt. Idag känns impotens som en något sliten och förlegad metafor. Dessutom producerar den en sexistisk idealbild av ett potent motstånd. Deleuze och Guattari såg dock inte impotens som metafor utan som en faktisk egenskap hos axiomatisk kamp.
Axiomatisk kamp ska inte uteslutas helt. Den pekar på en annan kamp. Axiom fungerar som index: utpekande av något annat. Axiom manifesterar därmed ett gap mellan de två formerna för kamp: Å ena sidan skapas flöde och blivande, och å andra sidan hävdas axiom: protest, krav och anspråk.
Om vi använder blivande och axiomatisk på motstånd knyter de an till två begrepp jag lanserade i ”Postprotest” (2005): proaktivt motstånd respektive reaktivt protestmotstånd. Jag betonade skillnaden mellan att initiera den förändring man vill ha gentemot att reaktivt säga nej till det man inte vill.
Axiomatisk och blivande knyter också an till de gamla motståndsbegreppen indirekt och direkt aktion. Direkt aktion är handlingar som börjar lösa problemen. Och indirekt aktion är handlingar som inte löser något men som kräver att någon ska göra det.
Per Herngren
2009-02-23, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.
Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.
Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.
Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.
Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.
Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.
Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.
Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 520.

13 februari 2009

Välkommen på rättegång och Hopp & Motståndfestival

31 mars-1 april 2009

Saab Microwave Blivande2 Plogbill ställs inför rätta 1 april för att ha hamrat på krigsradar och Saab Microwaves testanläggning i somras 24 och 26 juni 2008.

Välkommen på rättegång och Hopp & Motståndsfestival! Se schema och vägbeskrivning för hela festivalen nedan.

Rättegången är till för att bygga motståndssamhällen och få igång nya avrustningar. Därför finns det inga åhörare i en plogrättegång. Det handlar om att koppla ihop motstånd och rättvisa, bygga och sätta fart. Enligt Nietzsche är vi alla lagstiftare.

På knytkalaset kvällen innan rättegången inleder biologen Adam Brenthel med reflektion om vad en motståndsgrupp kan lära av biologins och kroppens motstånd.

Läs mer om plogbillsaktionen och kopplingen med Deleuzes blivande-filosofi. Anmäl dig till knytkalaset eller hela Hopp & Motstånd.

Rättegången, plogbillsaktionen och Hopp & Motståndsfestivalen är ett samarbete mellan Blivande2 Plogbill, Deleuze forskarseminarier i Göteborg, Fikonträdet Svenska Freds Göteborg Rosa Huset, Kristna Freds Smeder.

Tisdag 31 mars

13:00 Åtalade träffas Rosa Huset
18:00 Hopp & Motstånds-Knytkalas Rosa Huset, Presentationsrunda
19:00 Adam inleder samtal: Vad kan en motståndsrörelse lära sig av biologins ”motstånd”? (bl a utnyttja nischutrymme, kaskader, motstånd mot motstånd)
20 Äta och mingla.

Onsdag 1 april

9:00 Frukost Rosa Huset
10 Göra rättegången till blivande rättvisa
10:30 Delar upp i stöd (rättegångsförstärkare) och åtalade
11:25 Åker buss och spårvagn mot Mölndals Tingsrätt
12:30 Mingel med dricka och tilltugg i Mölndals Tingsrätt
13 Rättegång Mölndals tingsrätt, Södra Vägen 25, vid Heden
Ca 15 Posträttegångs-reflektion på Café Condecco Avenyn (lätt lunch, rättvisemärkt kaffe, soja-latte)
17 Fortsätter till pub på Avenyn

02 februari 2009

Författarkurser våren och sommaren 2009

Författarkurserna jag håller på Folkuniversitetet i Göteborg vänder sig till den som vill träna metoder och tekniker för att berätta: Hur skriver man litterära reportage, noveller eller romaner? Hur gestaltar man istället för att förklara för läsaren? Hur undviker man perspektivsvaj? Hur gör man karaktärer och relationer levande? Hur bakar du in miljön i handlingen? Under kursen väljer du själv om du vill arbeta med skrivövningar eller med en egen novell eller roman.

Anmäl dig här till Författarkurserna
Läs kursprogrammet


Våren och sommaren 2009

  • 28 feb-1 mars - Grundkurs, nivå 1
  • 28-29 mars - Bygga spänning, nivå 1 och 2
  • 25-26 april - Grundkurs, nivå 1
  • 9-10 maj - Dialog och karaktär
  • 7-10 juli - Grund-Fortsättning, nivå 1-2, Fyra dagar
  • 15-16 augusti - Grundkurs, nivå 1

25 januari 2009

Film om att sitta i kvinnofängelse för civil olydnad

”Nothing but the truth” (2008) är en bra hollywoodfilm om en kvinna som sitter i fängelse knappt två år i USA för civil olydnad. Filmen bygger på en sann historia.

Filmen tar upp olika makttekniker och strafftekniker som används mot kvinnan av åklagare, poliser, fängelset, äkta make och vid ett par tillfällen även av hennes advokater. Men den tar också upp betydelsen av principer, stöd och uthållig solidaritet för att orka med fängelsetiden.

Filmen kan laddas ner här!

22 januari 2009

Frys ut de jobbiga - självhjälp VI

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Här i sista artikeln prövar jag en analys som inte direkt finns hos Aspelin.

Självhjälpsrörelsen lär ut att vi genom ett harmoniskt utbyte får energi och kraft från andra människor. Detta överordnas andra värden. Vi måste ”göra rent bland våra sociala relationer”[1]. För att må väl måste vi rensa bort relationer som inte ger energi och behålla de relationer som ger energi.

Det här innebär att personer med sjukdomar, depressioner, problem, missbruk eller de som är fattiga och hemlösa behöver uteslutas ur vår gemenskap. Åtminstone om de inte ger oss något! Möjligtvis kan några av dessa ge oss energi under välgörenhetsarbete, när vi får ut energi av att hjälpa dem. Fast de jobbiga får inte tränga sig på och stjäla ens kraft.

Fascism kan definieras som att låta ett enda värde överordnas alla andra värden. Klassisk fascism sätter folket och nationen före värden som mat till de hungrande, hem till hemlösa, solidaritet med fattiga, rättvisa åt de förtryckta och demokrati för de som berörs. Fascismen avskaffar medmänniskan och ersätter henne med folket.

I den radikalaste delen av självhjälpsrörelsen lär man ut att man ska dra sig undan dem som tar min kraft. Personlig välgång och utveckling blir det överordnade värdet. Detta utesluter effektivt de som inte passar in. Här skapas en maktteknik som liknar den klassiska fascismen. Detta ska inte läsas som att självhjälpsrörelsen är fascistisk som helhet, utan som att en fascistisk maktteknik förökar sig och smittar delar av rörelsen.

De tärande, de som inte tillför något, som inte ger mig (nationen) något, de fryses ut från min gemenskap (samhället). I den del av självhjälpsrörelsen som är smittad av denna fascism avskaffas medmänniskan och man ersätter henne med jagets behov och utveckling.

Per Herngren
2009-01-22, version 0.1.1

Referens
Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.
Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.
Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 37.