Singularitet istället för påverkan - Deleuze & revolution V
I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här femte artikeln tar jag upp hur ett för stort fokus på motstånd och politik genom påverkan av styrande är slöseri med kraft och tid. Samhällen fungerar bara marginellt genom styrning uppifrån. De skapas och förändras mer som självskapande singulariteter.
Samhällen förklaras ofta genom styrning uppifrån. Folklig politisk verksamhet tänks då fungera genom påverkan av opinion och makthavare. Ifall inte påverkan fungerar skulle man kunna dra undan makten från den centrala ordningen genom olydnad. Civil olydnad blir i så fall riktad mot en central ordning. Den här typen av samhällen fungerar som en buss med förare och passagerare.
Komplexitet tänkbara möjligheter oöverblickbara. Styrning uppifrån skulle därför skapa tröghet och handlingsförlamning. Jag hävdar här att styrning uppifrån och att politik genom att påverka styrande har ett begränsat förklaringsvärde. Samhällen fungerar till största del med helt andra dynamiker.
I traditionen från Gabriel Tarde och Gilles Deleuze finns verktyg för att se hur samhällen och politisk verksamhet fungerar som repeterande puls, en puls som återskapar sig själv och som driver sig själv framåt. Sådant motstånd och sådan politik fungerar mer som medryckande dans och improviserande musik än som en buss vilken är möjlig att styra från platsen längst fram.
Istället för att påverka centrala ordningar sker sådana samhällsförändringar genom utstrålning: kaskader, kedjeeffekter, kedjor av imitationer, repetitioner, övning, träning, genom smittor som går från grupp till grupp och från händelse till händelse. Deleuze använder begreppen singularitet och repetition för att visa på förändringar nerifrån snarare än uppifrån.
Singulariteter återskapar sig själv. Singulariteter skapar puls, repetitioner och innovationer. Singulariteten kopierar inte något annat, den repeterar. We “must find the Self of repetition, the singularity within that which repeats. For there is no repetition without a repeater, nothing repeated without a repetitious soul.”[1]
Singulariteter driver sig själv framåt genom intensivt pulserande. Dess väsen är inte ett tillstånd utan intensitet och förändring. ”What Spinoza calls singular essence, it seems to me, is an intensive quality”.[2]
I repeterandet förändrar singulariteten sig själv, skapar nytt, delar sig, avviker. Genom den repeterande pulsen skapas direkt förändring. Singulariteter är inte enskilda händelser eller aktioner. Singulariteter mångfaldigar sig (multiplicitet), utan att underordna sig någon generell[3] eller logisk princip. ”What is a judgment of singularity? It’s not the same thing as a judgment called particular, nor the same thing as a judgment called general.”[4]
Singulariteter bryter med marknaden, med kapitalismens profit, de bryter med överordnade trender, de bryter med överordnad makt, och de bryter med generella ideologier. “If repetition exists, it expresses at once a singularity opposed to the general, a universality opposed to the particular, a distinctive opposed to the ordinary, an instantaneity opposed to variation and an eternity opposed to permanence.”[5]
Singulariteter kan skapa ordning och makt, över och underordning. Men singulariteten är inte själv underordnade en ordning. Visst kan andra ordningar hindra, avgränsa eller krossa singulariteten. Men det vi kallar singulärt är det som är repeterande, det som skapar sin egen förändring.
Singulariteten blir aldrig något enskilt, den blir aldrig sig själv nog, den dras till andra singulariteter, för att samarbeta eller för att göra motstånd. “’Singularity’ is not the individual but rather the case, the event, the potential, or better, the distribution of potentials in a given matter. Draw the political map of an individual, of a group, or of a society, and there is no essential difference: the aim is to extend one singularity toward proximity with another in such a way as to produce a ‘configuration of events’”[6]
Samhällsförändringar är aldrig renodlade. Singulariteter lever jämsides med generella eller överordnade processer. Singularitet och generalitet stärker eller motverkar varandra, vävs ihop eller gör sig oberoende av varandra.
Men generella beslut från styrande — såväl regeringar som bolagsstyrelser — förklarar bara en liten del av vad som sker. Singulariteter och andra underifrån mekanismer utgör en mycket större del av våra samhällen. Därför blir en för stor fokusering på politik och motstånd genom påverkan av regeringar eller styrande slöseri med kraft och tid. Singulärt motstånd och politik experimenterar med de samhällen de vill leva. Genom repeterande puls och innovationer sker samhällsförändring som kedjeeffekter. Det är politik nerifrån snarare än uppifrån.
Per Herngren
2009-04-21, version 0.1
2009-04-21, version 0.1
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar