Singularitet eller centralstyrning - Deleuze & revolution II

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här andra artikeln går jag igenom några av Deleuze begrepp. Dessa begrepp hjälper oss att se hur motstånd är nödvändigt i organisationer och samhällen för att skapa ordning. Alltför stor lydnad skapar kaos.

När jag tillsammans med vänner spelar salsa och latinjazz kan jag som congaspelare sätta igång en ny rytm som fortsätter generera sig själv utan att de andra musikerna kopierar mitt congaspel. De andra tar upp den nya rytmen: spelar med och mot den. Ifall jag med mina congas inte är helt dominant svarar jag på de andra. Min rytm återvänder som ny rytm och ändrar mitt spelande. Musiken förändras genom att den spelas.

Istället för att se förändringen i musiken som helhetsförändringar — nyss var det salsa nu är det chacha — kan vi se det som mångfaldigande av särskilda rytmer och melodier som lever sida vid sida.

Med Deleuze kan vi kalla en självgenererande rytm för singularitet. Men självgenererande menas att den inte helt kontrolleras av noter, dirigent eller genre. En singularitet kan skapa sig sin egen lydnad och makt men den kan inte förstås som lydnad till någon yttre makt.

 

Puls

Med hjälp av pulsen kopplar sig rytmer och melodier till varandra och samspelar. En repetition kan i cubansk musik bestå av en eller flera klaves. En klave är en rytm som slås med trästavar under två takter. Klaven slås sällan på pulsslagen. Klaven cirkulerar snarare runt pulsen. Och de andra instrumenten cirkulerar runt klaven.

Klaverytmen skapar en affekt som ger kraft till musiken. I Deleuze filosofi verkar affekt genom att sätta fart på. Dessutom kan affekt skapa dragkraft som singulariteter cirkulerar runt. I olika böcker kallar Deleuze detta för puls, resonans, repetition eller den eviga återkomsten.

Rytmer och melodier multipliceras, avbryts och återkommer. Variationerna mångfaldigar, eller multipliceras.

Här anar vi skillnaden mellan centralstyrda organisationer och mer samspelande multipliciteter. Man hör när musiker i en orkester är alltför fixerade vid noterna eller dirigenten och inte lyssnar på sina medspelare. Musiken låter steril. Medspelare som spelar mot och med varandra skapar levande musik.

Men även i toppstyrda orkestrar mångfaldigar sig vanligtvis singulariteter och skapar en levande musik som inte går att förklara med dirigentens tolkning av stycket. Att ge erkännandet eller skulden helt till ledaren skapar en skenbild av hur orkestrar och organisationer fungerar.

Multipliciteter och singulariteter är så dynamiska att de gör sig oberoende av central styrning och kontroll även i auktoritära organisationer. Mångfaldigandet sätter alltså fart också i extremt centralstyrda organisationer.

Till synes toppstyrda organisationer konstruerar alltid utrymme för att organisationen ska kunna leva sitt eget liv. Annars skulle organisationen inte överleva.

Även organisationer som identifierar sig som centralstyrda inför olika skyddsmekanismer mot toppstyrning. Sådana skyddsmekanismer kan vara: Årsmöten, styrelser och chefer ska undvika mikrostyrning av medlemmar och tjänstemän. Eller att regering, riksdag och kommunfullmäktige inte får utöva politikervälde. Politiker får inte agera tjänstemän. Sådana skyddsmekanismer finns även i organisationer som använder sig av diktatur som beslutssystem: alltså även i enpartistater, privata stiftelser eller i transnationella storbolag.

Man hör dock tjänstemän som själva hävdar att de bara följer order eller regelverk. Som tjänsteman måste jag följa reglerna. Detta är en falsk självbild. Ifall de faktiskt gjorde detta skulle de inte få något gjort. Om tjänstemän bara följde order eller regler skulle staten kollapsa inom några timmar.

Kanske kan man totalt styra en trummaskin men det vore omöjligt att totalstyra komplexa organisationer. Centralstyrning fungerar för bankautomater och trummaskiner. Men total toppstyrning kan inte hantera komplexitet. Stelheten skulle producera oordning och ineffektivitet.

Singulariteter eller motstånd ska alltså inte förstås som avvikande beteende eller som kaos. Singulariteter skapar ordning under konstant förändring. Singulär olydnad skapar ordning i komplexa organisationer.

Total laglydnad skulle däremot producera kaos och kollaps. Motstånd måste därför ses som en nödvändighet i alla samhällen och organisationer. Under komplexa förhållanden krävs olydnad för att skapa stabilitet. Föreställningen att laglydnad leder till ordning, och att olydnad leder till oordning, är falsk. Däremot skapar samspelet mellan dem ordning.

Per Herngren

2009-03-11, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

Per Herngren, Postprotest, 2005.