11 mars 2009

Singularitet eller centralstyrning - Deleuze & revolution II

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här andra artikeln går jag igenom några av Deleuze begrepp. Dessa begrepp hjälper oss att se hur motstånd är nödvändigt i organisationer och samhällen för att skapa ordning. Alltför stor lydnad skapar kaos.

När jag tillsammans med vänner spelar salsa och latinjazz kan jag som congaspelare sätta igång en ny rytm som fortsätter generera sig själv utan att de andra musikerna kopierar mitt congaspel. De andra tar upp den nya rytmen: spelar med och mot den. Ifall jag med mina congas inte är helt dominant svarar jag på de andra. Min rytm återvänder som ny rytm och ändrar mitt spelande. Musiken förändras genom att den spelas.

Istället för att se förändringen i musiken som helhetsförändringar — nyss var det salsa nu är det chacha — kan vi se det som mångfaldigande av särskilda rytmer och melodier som lever sida vid sida.

Med Deleuze kan vi kalla en självgenererande rytm för singularitet. Men självgenererande menas att den inte helt kontrolleras av noter, dirigent eller genre. En singularitet kan skapa sig sin egen lydnad och makt men den kan inte förstås som lydnad till någon yttre makt.

 

Puls

Med hjälp av pulsen kopplar sig rytmer och melodier till varandra och samspelar. En repetition kan i cubansk musik bestå av en eller flera klaves. En klave är en rytm som slås med trästavar under två takter. Klaven slås sällan på pulsslagen. Klaven cirkulerar snarare runt pulsen. Och de andra instrumenten cirkulerar runt klaven.

Klaverytmen skapar en affekt som ger kraft till musiken. I Deleuze filosofi verkar affekt genom att sätta fart på. Dessutom kan affekt skapa dragkraft som singulariteter cirkulerar runt. I olika böcker kallar Deleuze detta för puls, resonans, repetition eller den eviga återkomsten.

Rytmer och melodier multipliceras, avbryts och återkommer. Variationerna mångfaldigar, eller multipliceras.

Här anar vi skillnaden mellan centralstyrda organisationer och mer samspelande multipliciteter. Man hör när musiker i en orkester är alltför fixerade vid noterna eller dirigenten och inte lyssnar på sina medspelare. Musiken låter steril. Medspelare som spelar mot och med varandra skapar levande musik.

Men även i toppstyrda orkestrar mångfaldigar sig vanligtvis singulariteter och skapar en levande musik som inte går att förklara med dirigentens tolkning av stycket. Att ge erkännandet eller skulden helt till ledaren skapar en skenbild av hur orkestrar och organisationer fungerar.

Multipliciteter och singulariteter är så dynamiska att de gör sig oberoende av central styrning och kontroll även i auktoritära organisationer. Mångfaldigandet sätter alltså fart också i extremt centralstyrda organisationer.

Till synes toppstyrda organisationer konstruerar alltid utrymme för att organisationen ska kunna leva sitt eget liv. Annars skulle organisationen inte överleva.

Även organisationer som identifierar sig som centralstyrda inför olika skyddsmekanismer mot toppstyrning. Sådana skyddsmekanismer kan vara: Årsmöten, styrelser och chefer ska undvika mikrostyrning av medlemmar och tjänstemän. Eller att regering, riksdag och kommunfullmäktige inte får utöva politikervälde. Politiker får inte agera tjänstemän. Sådana skyddsmekanismer finns även i organisationer som använder sig av diktatur som beslutssystem: alltså även i enpartistater, privata stiftelser eller i transnationella storbolag.

Man hör dock tjänstemän som själva hävdar att de bara följer order eller regelverk. Som tjänsteman måste jag följa reglerna. Detta är en falsk självbild. Ifall de faktiskt gjorde detta skulle de inte få något gjort. Om tjänstemän bara följde order eller regler skulle staten kollapsa inom några timmar.

Kanske kan man totalt styra en trummaskin men det vore omöjligt att totalstyra komplexa organisationer. Centralstyrning fungerar för bankautomater och trummaskiner. Men total toppstyrning kan inte hantera komplexitet. Stelheten skulle producera oordning och ineffektivitet.

Singulariteter eller motstånd ska alltså inte förstås som avvikande beteende eller som kaos. Singulariteter skapar ordning under konstant förändring. Singulär olydnad skapar ordning i komplexa organisationer.

Total laglydnad skulle däremot producera kaos och kollaps. Motstånd måste därför ses som en nödvändighet i alla samhällen och organisationer. Under komplexa förhållanden krävs olydnad för att skapa stabilitet. Föreställningen att laglydnad leder till ordning, och att olydnad leder till oordning, är falsk. Däremot skapar samspelet mellan dem ordning.

Per Herngren
2009-03-11, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.
Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.
Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.
Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.
Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.
Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.
Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.
Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.
Per Herngren, Postprotest, 2005.

13 kommentarer:

  1. Jag antar att samspelet lydnad/olydnad är applicerbart på t ex Röda Brigaderna i Italien på sin tid (Aldo Moro)? Dvs att de uppkom inte ur tomma intet, utan som en konsekvens, vilket skapar en total syntes. Bader Meinhof är ett annat exempel.

    En fråga är dock varför detta inte hände i de nordiska länderna? Vad är skillnaden?

    SvaraRadera
  2. Du får gärna utveckla din tes.

    Jag tänker mig annars att militära konfrontationer som de du nämner är en form av resonans. De olika parterna lyder varandra.

    Det är alltså hög grad av lydnad till överheten hos terrorister. Fast det är ett samspel med militära medel inte en lydnad gentemot direkta order. Militära konfrontationer skapar en sorts enhet mellan parterna, ungefär som pardans eller brottning.

    På vardagligt plan är trots och trotsighet också en form av lydnad, fast spegelvänd. Trots är lydnad till direkt order, fast omvänt.

    Jag vet inte om detta var relevant?

    SvaraRadera
  3. Jag kan förstå att trotset är ett gensvar/samspel, men har svårt att greppa vad man lyder genom trotset, är det pulsen? :) Det var intressant att läsa och jag håller helt med om att företällningen att lagolydnad _alltid_ leder till oordning är mycket tveksam.

    SvaraRadera
  4. Tack Mathias för kommentar!

    Jag är inte helt säker jag förstår frågan: "har svårt att greppa vad man lyder genom trotset, är det pulsen?"

    Är det "varför" eller "vad" du undrar över?

    "Vad" man lyder när man är trotsig är ju motpartens order, även om man inverterar den. Man gör tvärtemot det motparten säger till en. Då är det alltså motparten som bestämmer vad man ska göra. Även om det blir omvänt.

    Jag är äldste bror och när jag och mina syskon var små brukade jag säga åt min bror eller min syster vad jag ville ha (ex en speciell godis) eller tala om för dem vad de skulle göra. Eftersom jag visste att de skulle trotsa mig så sa jag tvärtemot vad jag menade. Ok, jag vet, det var elakt av mig. Fast de genomskådade mig när de blev äldre.

    Detta är en skillnad mot andra former av olydnad, ex civil olydnad, som inte behöver vara en negation av motparten (en form av lydnad) utan kan vara ett eget skapande som inte är beroende av motpartens beslut.

    SvaraRadera
  5. Men jag är inte riktigt säker på att jag hänger med här. Om man får en order och inte lyder den så lyder man alltså fast tvärtom. Men om man har en struktur som man inte gillar, vill förändra, och agerar i civil olydnad så är inte det en reaktion?

    Är inte civil olydnad också en reaktion, negation, beroende av motparten, även om det är ett eget skapande?

    Civil olydnad är väl att göra något som "man inte får" med avsikt att förändra. Jag kan inte komma på några bra exempel, det enda jag kommer att tänka på är fildelning och plogbillsrörelsen, så heter väl de som kedjar fast sig?

    Men _det_ är väl också en reaktion, en del av pulsen.

    SvaraRadera
  6. Bra att du pressar mig när jag är otydlig!!!

    Att vara olydig är inte lydnad. Det är trots som är lydnad (fast omvänt).

    Om du bara har två alternativ: att gå vänster eller höger. Jag ger dig order att gå höger och du därför går vänster. Då lyder man ju fast omvänt.

    Om man däremot är oberoende av makten och går den väg man tror är bäst så är man ju inte reaktiv. Alltså om man tror den vänstra avtagsvgägen är bättre och väljer den oberoende om jag ger order om att gå vänster eller höger. Blev jag mer begriplig nu?

    SvaraRadera
  7. mjo mja nja.. Jag har verkligen svårt att se att skillnaden skulle vara så stor att man är oberoende av makten i civil olydnad, eftersom ja det är en reaktion, trots att den är medveten. Hade det inte funnits någon makt hade det inte funnits något att vara olydigt mot.

    Men kanske är det för att jag har svårt att förstå varför denna distinktion är viktig.

    Det är kanske det viktiga. Vad försöker vi säga här? Är det ett sätt att rättfärdiga civil olydnad? Eller vad handlar det om.

    SvaraRadera
  8. Jag tänker mig att det finns två typer av civil olydnad: protest olydnad och proaktiv/skapande olydnad. Enligt min analys här och tidigare i Nietzsche/Deleuze texterna från i höstas så är problemet med protest och protest olydnad att det skapar ett reaktivt samspel med makten. Och därmed stärker makten.

    Borgarna i Sverige gjorde revolution mot kungen genom att ignorera honom och skapa ett parlament. Kungen är ganska betydelselös här.

    I England halshögg man en massa drottningar och kungar. Där var man mer reaktiv. Där har också drottningen mycket större makt.

    Så protest-demonstrationer kan få motsatt effekt mot vad man tänkt sig. De kan stärka makten.

    SvaraRadera
  9. Ok, intressant iaktagelse. Jag återkommer.

    SvaraRadera
  10. "Om man däremot är oberoende av makten och går den väg man tror är bäst så är man ju inte reaktiv. Alltså om man tror den vänstra avtagsvgägen är bättre och väljer den oberoende om jag ger order om att gå vänster eller höger."

    Frågan blir då vad som är grunden till ens val?
    Man kan välja oberoende, men någonting får en ju att välja?

    Dvs. moral, rädsla, undermedvetenhet, trotsighet, lydnad, egoism, logik etc är alla komponenter i valets grund.

    Hur kan någon veta hur valet sker?
    Jag tror

    SvaraRadera
  11. Nej, du har rätt. Det kan man ju inte veta.
    Deleuze är nog lite inspirerad av Spinoza här. Det gäller att träna sig på att låta sig fångas upp av producerandet, skapandet, byggandet.
    Besvikelsen eller det negativa/reaktiva är inte skapande i Deleuze läsning av Spinoza.
    Det intressanta är att man behöver träna sig på egenskapen av att låta sig fångas av skapandet (dras med i affekten).

    SvaraRadera
  12. Det liknar kanske konstnärlig kreativitet? Dvs skapande kommer ifrån en inre drivkraft utan krav på någon extern 'belöning?

    Men vad säger man då om Picassos 'Guernica' som var en protest mot kriget? Vad var hans syfte?

    Ett annat exempel är Göran Kropp, en person som verkade ha en stark vision, men en mycket egoistisk vision kanske?

    En altruistisk, skapande person kanske är vår att finna? Kanske Dalai Lama som förkroppsligar det sk bodhisattva idealet kommer nära?

    SvaraRadera
  13. Det verkar som Spinoza trodde att man fångades upp (affekt) av det positivt skapande (conatus) mer än av det destruktiva (dekomposition). Här tror jag Spinoza är ute och cyklar. Nietzsche ser tydligare att man kan fångas upp av det negativa lika mycket som av det positiva. Det negativa som egentligen är svagare än det positivt skapande kan ändå besegra det positiva genom att det förlamar dess handlingskraft.

    SvaraRadera