Mystifiering inom vänstern och proteströrelsen

Var kommer aktionens effekt från?

Traditionell politisk handlingsteori förutsätter mystiska, närmast magiska, krafter som skulle skapa indirekta effekter vilka är kontrollerbara genom någon sorts manipulativ strategi och taktik. Här är ett förslag på hur vi kan avmystifiera aktioner och bättre förklara deras politiska effekt.

Vänstern och folkrörelserna som ska ge sig ut i offentligheten dras alltför ofta till följande former av mystifierande magi:

Gnostisk magi: Andlig insikt, upplysning, medvetande eller information anses ge en effekt antingen på hur folk lever eller hur makthavare tar beslut. Här förutsätts att det är anden, medvetandet som styr kroppen och samhället.

Besvärjelsemagi: genom att mässa korta budskap tänker man sig att orden får politisk effekt. Två typer av besvärjelsemagi används: Mässande förbannelser riktade mot makthavare, samt upprepande av ramsor för att stoppa ett krig eller ett förtryck. I vardagligt tal säger man talkörer eller slagord.

Numerisk magi: Antalet personer samlade på speciella platser anses också ha effekt. För att få effekt måste då personerna omvandlas från lokalgrupper, folkrörelser, gemenskaper, kollektiv, individer till en massa. Två tekniker används för att omvandla grupper till massa. Den ena är massdemonstrationen och den andra är massmöten. Båda styrs med panoptiska verktyg (Jeremy Bentham och Michel Foucault). Deltagarnas blickar riktas bort ifrån varandra och mot en talare under massmöten eller mot en imaginär makthavare under demonstrationer.

Direkt magi

Den indirekta effekten av de tre magier jag nämnt är inte riktad mot kampens mål, både den indirekta handlingen och effekten riktas snarare bort från målet. Däremot är dessa tre former mycket kraftfulla för att omvandla kamp mot makt till negerande bekräftelse på makt. De har en magisk dragningskraft just för att de inte är medel utan mål i sig själ. Massmötet och massprotesten tros vara medlet för politiskt arbete. Men de genererar sina egna referenser och system. De blir då målet för politiskt arbete. Andra tänkta mål göms i praktiken undan som åsikter, de blir alltså inte praktik utan tanke. Protester och massmöten har alltså inte den indirekta effekt som utövarna hoppas på.

Indirekta effekter av aktioner är inte speciellt kontrollerbara eller ens förutsägbara. Därför blir den del av vänsterns taktik och strategi som främst är ”upplysande” eller ”protesterande” mystifieringar av hur samhälle och kamp fungerar.

Ett logiskt misstag vore att man tänka sig direkta aktioner som motsatsen mot indirekta aktioner. En direkt aktion utan indirekta effekter vore totalt privat. Direkta aktioner har alltid indirekta effekter. I vardagligt tal pratar vi om exemplets makt. Indirekta effekter hos direkta aktion är en inbjudan till upprepning av det direkta. Den indirekta effekten skulle mycket väl kunna vara mycket större hos direkta aktioner än hos indirekta aktioner. Jag vill föreslå att man ska använda direkta aktioner om man vill få indirekta effekter. Detta kan tyckas paradoxalt men är egentligen mycket mer begripligt än det traditionella särskiljandet av medel och mål.

Låt oss för en stund hålla oss kvar inom den magiska världen. Magin erbjuder ett helt annat mer direkt sätt att se på kraft. Den för fram tre direkta former av magi:

Kontagiös magi, smittsam magi, ofta från beröring, visar på kraften hos direkt kontakt samt exemplets makt. Ett annat begrepp är homomagi (i antropologin beskriven som homeopatisk magi). Homomagi innebär att lika leder till lika. Ett tredje begrepp är illusionen. Illusionen att något fungerar kan göra att något börjar fungera, det kanske tydligaste exemplet är hur ett mått på värde har förvandlats till den huvudsakliga varan (pengar).

Om vi lämnar magins begrepp vill jag föreslå en teori om politisk effekt som är inspirerad av Judith Butlers mat(t)erialisering, Jacques Derridas dekonstruktion och Donna Harraways cyborg.

Dessa teoretiker, och aktivister, avvisar närvaron av mystiska indirekta krafter. De sysselsätter sig snarare med handlingar som förvandlas till inskrift och därmed blir möjliga att upprepas, återberättas, citeras. Jag föreslår att denna inskrifts karaktär är den politiska handlingens effekt.

Judith Butlers poststrukturalistiska feminism visar hur upprepningen gör att världen materialiseras och får betydelse (matters, mat(t)erialize).

Derrida visar i sina diskussioner om textualitet som föregående tanken och talet, att det inte finns någon mystisk linjärt riktad kraft inbyggd i aktioner. Utifrån Derridas begrepp iteration (repetition), kan man förstå politisk effekt som direkt inbjudande. Politisk effekt är hur handlingen inbjuder till upprepning och därmed materialiseras genom inskrift. Sättningar och förskjutningar i de politiska aktionerna ger öppningar och möjligheter till iteration - upprepning.

Donna Harraways cyborgfeminism visar hur aktioner föder hybrider och cyborgar. Här vill jag främst lyfta fram hur radikala aktioner föder hybrider mellan borgerliga livsformer och antikapitalistiska livsformer. Precis som den postkoloniala diskussionen (Spivak, Bhabha) visar, kan man inte hoppa ut ur det moderna, imperialistiska, borgerliga samhället. Hybrid och cyborg visar på revolutionära möjligheter snarare än att drömma sig bort till något helt annat.

Politik är alltid iterativ

Utifrån dessa tre tänkare föreslår jag att politisk effekt av aktioner är iterativ, upprepningsbar. Upprepningsbarhet ger möjlighet till inskrift och därmed materialisering av nya revolutionära samhällen. Handlingsteorin måste då lämna traditionell koppling till instrumentell handlingsteori och närma sig språk- och systemteori. Men man måste också lämna de gamla strukturteorier som uppfattar samhället som lika med nationen. Det engelska ”community” visar på en ändlös radda av samhällen från kollektivet till globala organisationer. Användbara begrepp hos strukturteorier - som tänker via strukturer snarare än genom handlingar och beslut – är funktion, disposition (möjligheter, färdigheter, teknik, träning), position (hur en kamp positioneras och lutar sig både mot andra former av kamp och mot etablerade system), materialisering.

Även inom vänstern finns en lång fruktbar diskussion att knyta an till: Från aktivistbegreppen blir direkt aktion realiserande, och därför realistiskt, medan indirekt aktion blir mystifierande. Direkt aktion lyfter fram inbjudan snarare än påbjudan. Indirekt aktion skulle förutsätta att vi hade någon mystisk kraft som gör att andra lyder. Och om vi hade denna kraft så kanske lydnad ändå inte är lösningen.

Andra tankar som ligger nära direkt aktion: Mahatma Gandhi hävdar att målet är medlet. Särskiljande är feltänkande: Ickesolidaritet leder inte till solidaritet, ickefred leder inte till fred. Målet är medlet innebär att jämställdheten i en motståndsgrupp inbjuder till jämställdhet. Varje kamp materialiserar sitt eget mål, och verkar genom detta mål. Gandhi lyfter även fram nödvändigheten av det kreativa program. Proaktivt skapande blir mer revolutionärt än reaktivt protesthandlande vilket låser fast aktivisten i en bekräftande negering.

I plogbillsrörelsen och ickevåldsrörelsen finns en diskussion om symbolisk kraft hos direkt aktion som ställs mot den utpekande, och därmed bekräftande, kraften hos indirekta negerande protester.

Jag föreslår att politisk kraft bör undersökas utifrån spelet mellan (1) innovativ kraft och (2) möjligheterna till rättvisa, solidaritet, omsorg, gemenskap som framträder (materialiseras). Min ansats kan användas både för att tydliggöra kraften hos kapitalismen, nationalismen och kraften hos revolutionära och radikala praktiker.

1 Innovativ effekt. Innovation som slår igenom skapar tradition. Tradition är en innovation som slagit igenom. Uppfinningar är, enligt Derrida, både upprepning och brytning. Här lyfter jag fram tre aspekter av innovation.

a) Möjlighet: Så kan man ju göra! Skapa nya handlingshorisonter, strukturer, dispositioner.

b) Innovativ utmaning: Är det rimligt/are sätt att handla, genomföra, leva? Det uppstår en dekonstruktion av moral, mening, sanning genom åtskillnaden mellan den nya innovativa handlingen och de traditionella handlingar den håller på att ersätta.

c) Iterativ användbarhet. Hur väl utarbetad är handlingen för att den ska kunna upprepas? Vilken träning behövs och finns den träningen tillgänglig? Här uppstår en cirkulär rörelse mellan möjligheten att upprepa och finslipningen under själva upprepandet.

2 Solidaritet, rättvisa, demokrati, omsorg och gemenskap kan inte instrumentellt skapas. Anarkismens kritik mot proletariatets diktatur blir även riktad mot alla försök hos en elit att genom effektiva (manipulativa) medel styra folket in i socialismen eller in i ett globalt, ekologisk samhälle. Visst innebär rättvisa kontroll av orättvisa, men samtalen som föds ur motsättningar och kamp måste också innehålla obestämbarhet.

Demokrati eller gemenskap kan inte styras. Men de kan inte heller förklaras som naturvetenskapens orsak och verkan. Vi är inte enbart orsakade: våra val och praktiker begränsas (och möjliggörs) av tvingande nödvändighet men kan aldrig reduceras till orsak. Däremot kan man diskutera vilka praktiker som ökar eller minskar möjligheterna till rättvisa och socialism.

En kamp handlar om att självkritiskt experimentera med nya former som kan ersätta andra. Det är så här vi kan förstå den borgerliga revolution: hur kapitalismen från tusentalets Italien till idag experimenterade sig från bankkapitalism till handels- och förlagskapitalism, fram till de moderna formerna för industri- och programmerad kapitalism. Hur öppnar innovativa dispositioner och institutioner upp möjligheterna till rättvisa? Och hur blir de till nya makttekniker som kontrollerar oss?

Per Herngren

Version 0.2

Nancy Frasers kritik av identitets-politik

Några tankar en sen onsdag natt

Jag håller precis på att läsa några av Nancy Frasers artiklar och böcker. Hennes förslag/kritik ndg kombinationen socialism och feminism är intressant.

För er som inte läst henne än så kommer här en extremt kort sammanfattning:

Hon skiljer analytiskt på omfördelning (ekonomisk omfördelning, socialism) och erkännande (Adam Smith, Hegel, lika rättigheter).

Kritiken från svarta, gay, feminister från sextiotalet har bl a varit att erkännande inte kan reduceras till omfördelning. Erkännande/misskännande har sina egna logiker.

Under åttio- och nittiotalet trängdes materiella omfördelningsfrågor undan inom erkännande-politiken. Den extremaste varianten av erkännande politik blev identitetspolitik (nya sociala rörelser). Lösningen var att upphöja förtryckta grupper genom att ge dem speciella egenskaper och genom separatistisk politik.

Detta undanträngande av omfördelningspolitik samtidigt med nyliberalismens frammarsch blir enligt Fraser reaktionärt.

Nancy Fraser avfärdar identitetspolitik men hon avfärdar också en reduktionistisk omfördelningspolitik. Hon försöker hitta en kombination genom att visa vad i erkännandet som är nödvändigt. Istället för identitet lyfter hon fram status som avgörande för erkännandepolitiken. - Får individer högre/lägre status när det gäller beslutsfattande, rättigheter, tillgång till resurser på grund av att de definieras som kvinnor, gay eller definieras in i viss etnicitet eller ras.

För att undergräva diskriminerande eller förtryckande gruppstatus eller gruppidentitet lyfter hon också fram vikten av att identitet dekonstrueras. Status är dessutom mer kopplat till ex Foucaults eller feminismernas olika maktbegrepp.

Fraser visar också att genom statusbegreppet kan hon koppla erkännande och omfördelning och visa hur de (kanske alltid) hör samman och vävs samman (intersektion), utan att reducera det ena till det andra. Även klass kopplas alltså till erkännande.

(Med reduktion menar jag här att förklara exempel förtryck av kvinnor enbart med det kapitalistiska systemet.)

Är det någon som har intressant kritik mot Nancy Fraser? Och har jag förstått henne? Det finns ju en debatt här i Göteborg om att identitetspolitik kan vara frigörande, ex den nya avhandlingen om Negritude-rörelsen av Mikela Lundahl. Men det tycks som den debatten förutsätter kritiken mot identitetspolitik, alltså att identitet är ett problem i sig, men att man hos konkreta identitetsrörelser "ändå" hoppas kunna hitta frigörande potential.

Per Herngren

Version 0.1

Feministiska klassiker inom ickevåldsrörelsen.

Feminismen har förändrat ickevåldsrörelsen. Jag skriver här lite kort om några feministiska ickevåldsböcker för de som inte läst dem. Andra får gärna ge andra tolkningar.

1 Barbara Deming:

Prisons that could not hold. 1995.

We are all part of another. 1984.

Deming tar bl a upp att makt är lydnad. Problemet är de som lyder inte regeringen. Här finns en intressant paralell till dagens feministiska diskussion om att kvinnor inte behöver vänta på att männen ska bli upplysta, männen är inga räddande prinsar. Männen tjänar på patriarkaten och kommer inte att förändra sig på grund av lobbying utan av motstånd (olydnad).

Ett problem med detta synsätt är att om vi ser det på ett moraliskt handlingsplan så blir bördan på den enskilda kvinnan/mannen. Eftersom patriarkatet splittrar kvinnors solidaritet så blir den bördan oerhört svår. Deming tycker jag därför förutsätter det som Joreen och andra feminister skapade några år senare, alltså vängrupper där deltagarna får stöd.

2 Reweaving the Web of Life (red Pam McAllister, 1982) Den finns på svenska med ett urval av texterna från det engelska originalet.

I antologin finns bl a två kritiska kapitel om Gandhi.

Här finns också den klassiska diskussionen från 70 talet om att androgynitet skulle vara lösningen på patriarkatet. Androgynitet blev inne i ickevåldsrörelsen på sjuttiotalet. Män skulle utveckla sina kvinnliga sidor och kvinnor sina manliga sidor (andro-man, gyno-kvinna). Flera senare feminister har på ett övertygande sett visat att androgynitet bygger på den heterosexistiska uppdelningen av kön i man och kvinna. Varför skulle manligt och kvinnligt vara något bra som kompletterar varandra? Manligt och kvinnligt är hos Judith Butler båda skapade i en heterosexistisk matris. Vi behöver alltså överskrida det manliga och det kvinnliga.

3 Jo Freeman

Strukturlöshetens Tyranni (1971).

Det är förmodligen denna klassiska text som inspirerade till alla feministiska verktyg i ickevåldsrörelsen: vängrupp, stämningsunderlättare, förtrycksobservatör, sexismobservatör, tidsunderlättare, rundor, personlig rapport.

Denna text visar att struktur är en motvikt mot vänskapens kotterier.

4 En feminist som inte används så ofta inom den feministiska ickevåldsrörelsen är Donna Haraway som bl a skrivit Cyborgmanifestet. Där har hon det klassiska citatet: Jag är hellre en cyborg än en gudinna. Hon gör upp med idealiseringen och särskiljandet av det manliga, kvinnliga, mänskliga, naturliga och vetenskapliga.

Hon lyfter också fram en plogbillsaktion/avrustning i Kalifornien som ett ex på hur vi alla är cyborgare.

Hennes cyborgfeminism är intressant för just plogbillsrörelsen. Hon visar hur vi gör motstånd mot det kvinnliga, manliga, mänskliga, naturliga bl a med hjälp av tekniken eller genom att förändra tekniken. Avrustning är därför en cyborgaktion.

Hon menar att det inte finns några rena män, kvinnor, människor, natur, naturfolk. Vi är alla delvis teknik, människa, natur, djur etc. Ex så använder jag kläder, glasögon, amalgam, mediciner, bor i hus etc. Det går inte att skilja oss helt från naturen eller tekniken. Tekniken kan användas för att göra motstånd mot det naturliga, mänskliga eller mot teknokratin.

Det är nog fler inom ickevådlsrörelsen som läst Harraways feministiske föregångare Marge Piercy. Marge Piercy har skrivit många cyborg science fictions. Den klassiska från 70-talet är On the edge of time. Vad jag minns är det där hon tar upp möjligheten av att med tekniken göra så att skillnaden i reproduktionen mellan kvinnor och män försvinner.

Per Herngren

0.3

Star Trek en plogbillsserie?

Martin Smedjeback från vin och fikonträdsplanterarna rekommenderade Star Trek för mig. Han menade att den tar upp frågor kring ickevåld. Martin och några av oss som var på vår rättegång med Vine & Fig Tree i England (feb 2006) började se Star Trek efter rättegångsdagarna när vi kom hem till Stephens kollektiv i Oxford.

Nu har jag precis sett klart säsong 1-7 av Star Trek Voyager (ladda ner den på thepiratebay.org). Alla säsongerna är totalt cirka 170 avsnitt. I ungefär 130 av dessa avsnitt görs plogbillsaktioner, alltså avrustningar av vapen, dock med fazer istället för hammare, utan att skada människor. Upptakten i dessa avsnitt börjar (nästan alltid) med försök till dialog. När inte dialogen fungerar avrustas krigarnas vapen utan att skada dem. Sedan kommer dialogen vanligtvis igång, vilken stundom leder till överenskommelse.

Serien innehåller en rad dilemman kring ickevåld, våld och rasism. Ofta håller man inte med. Det intressanta är dock att serien antyder att konsekventa ickevåldsliga metoder och principer ger bättre resultat än taktiska pragmatiska kompromisser.

Tja, någon annan som analyserat Star Trek utifrån ickevåld?

Hilsen fra Hammarkullen

Per Herngren

Hur man korrumperar en motståndskämpe - en självkritik

Korruption kommer från det latinska corruptus, skämd, bortskämd samt från corrumpere, ödelägga, förstöra eller bryta ner. Om vi tittar på en motståndsrörelsen kan vi förstå korruption som det som skämmer bort oss så att rörelsen ödeläggs och bryts ner.

Varje motståndsrörelse hotas av mutor, inte enskilda bidrag från våra motståndare, utan från lockelser i den borgerliga livsstilen eller frestelsen att välja den enkla breda vägen och omvandla en motståndsrörelse till en riskfri, trivsam, oförargerlig proteströrelse. För oss blir det då intressant att skilja på två varianter av korruption: Den som lockar bort från motståndet samt den som oskadliggör motståndet.

Plogbillsrörelsen är en motståndsrörelse som med hjälp av hammare oskadliggör och avrustar vapen. Men det blir inte så många vapen avrustade. Tydligen är det något som distraherar. I samtal plogbillar emellan har vi försökt rannsaka vad som korrumperar oss. Här följer ett försök till sammanställning:

Borgerlig korruption som fångat oss

Lönearbete och karriär: För oss har det varit lockande med ”meningsfulla” borgerliga yrken som bokskrivande, journalism, konst, religiösa eller politiska anställningar, samt forskning. När vi fångas av ett yrke tar det snart mer tid, och engagerar oss mer, än motståndet.

Privat egendom: Privat egendom suger upp en stor del av ens tid och engagemang. Någon motståndsnisse lär ha sagt att det är svårare att göra motstånd om man har egendom än att krypa igenom ett nålsöga.

Kärnfamilj eller tajta parförhållanden: Alla grupper som upptar mycket av ens engagemang tenderar att totaliseras. Kärnfamiljen är, tillsammans med arbetsplatsen, två gemenskaper där sekterism är socialt accepterat och dessutom uppmuntras.

Apartheid från förtryckta: Ensidigt umgänge med folk från medelklassen, eller de med samma ålder, likasinnade, starka och välartade, gör att vi slipper utmanas. Våra liv ruckas bara av den borgerliga .

Korruption inom motståndsrörelsen

Sidoaktiviteter och lågriskaktioner: Nyårsläger och mindre protest-civil olydnad har dragit vårt engagemang bort från motstånd: Nedtrappning är skönare än upptrappning.

Sidokarriärer: Konflikthantering har setts som en ickevåldslig karriärmöjlighet. Vi har fått för oss att vi behöver inkomster och om vi censurerar delar av det radikala motståndet kan vi tjäna pengar och till och med göra karriär. De senaste åren har suget efter konflikthanteringskurser varit lockande. Även informationskampanjer för den lydiga fredsrörelsen, eller idealistisk folkbildning har frestat.

Ickevåld som livsstil: Ickevåld förvandlas från hur man stoppar folk från att dödas och förtrycks till hur man ska leva med gott samvete. Medelklassens villaidyll har återuppstått som introverta kollektiv och ekobyar.

Ickevåld som personlig utveckling: Ickevåld som effektivt motstånd ersätts med självkontroll, snällhet och det egna jaget som ett utvecklingsprojekt. Man läser hellre uppbyggelselitteratur än motståndshandböcker. Man deltar i kvasiterapeutisk konfliktlösning eller gemen-skapande snarare än i motstånd. Också själva plogbillsaktionen kan vara korrumperande. Man avrustar ett vapen och känner att man gjort något gott för världen, sedan behöver man inte rörelsen längre.

Tycke och smak: Istället för att undersöka vad som handgripligen behöver göras för att skydda förtryckta och fattiga från våra vapen och multinationella företag ser man vilka man trivs med och vad som känns kul. Aktivistkompisar och aktiviteter blir en marknad. Slit och släng ersätter uthållighet och lojalitet.

Kanske tänker man sig att mutan, det som lockar oss bort från det vi ansåg vara viktigt, är något dåligt. Problemet är snarare att det som förleder är så bra. Det attraherar för att det fungerar bättre än det outvecklade motståndet, tillfredställer bättre, är mer utmanande och inspirerande. Mutan fungerar effektivare när den uppfattas som något gott, som mer genuin, som ett sätt att åtminstone själv få komma närmare det goda livet. Det är inte konstigt att det som känns gott är mer attraktivt än det som känns nytt och svårt och hotfullt. Det är inte säkert alls att vi ska göra oss av med allt som korrumperar. Vi får lära oss att göra val och hitta tekniker för att skydda våra beslut mot det som leder bort från det motstånd som kan avgöra om vi ska lyckas få ett bättre samhälle för alla.

Per Herngren

Först publicerad 2002 07 23, vers 1.1

Definition av staten

Länge trodde jag att staten hade sitt säte i Stockholm. Så åkte jag dit häromsistens men upptäckte ingen stat. Då tänkte jag att staten måste vara någon sorts myt vi i Hammarkullen återberättar för att ha något gemensamt att jobba för eller emot. Staten är alltså en vardaglig praktik bland oss vanliga aktivister och medborgare. Staten finns inte någon annanstans än i vår praktik. Här är ett försök till definition av staten.

Staten är den symbol på en förening som vi igen och igen försöker ställa över andra föreningar. Som symbol är staten ett system av tecken varav flaggan och lagboken är de mest privilegierade tecknen. Ett privilegierat tecken är ett tecken som har en styrande funktion för andra tecken. Staten är ett spel vi spelar lite då och då. Staten är ett försök att koordinera våra handlingar och kategorisera våra människor (vi, dom, äkta vi, oäkta vi (svensk, utlänning, ursprungs svensk, invandrare)).

Per Herngren

0.1

ps

Inte heller fotboll finns på någon mystisk plats, eller i något mystiskt fotbollsförbund, eller bland byråkraterna i någon VM turnering. Det är en praktik med vissa regler, en viss laganda, gemenskap och utslagning som återskapas varje gång fotboll spelas. Spelet som spel kan inte kontrolleras av något fotbollsförbund. Även när fyra-fem skolelever sparkar boll mot ett eller två mål kallas det fotboll. På samma sätt är det omöjligt för någon grupp, ex riksdagen, att ha kontroll över spelet staten.

Fotbollsförbundets möten är möten inte fotboll. Fotbollen pågår inte någonstans i några mystiska korridorer långt borta. Precis som regeringsmöten är möten och inte alls synonymt med staten. Staten är snarare ett spel vi vanliga människor spelar då och då under vår vardag. Ibland tröttnar vi och undviker spelet och ibland spelar vi för fullt.

Det som styr fotbollen är främst det privilegierade tecknet mål. Andra tecken: plan, lagdräkter, gränslinjer, bollen; styrs alla av målburen.

pps

System för mansvälde och patriarkat har skapat fallosen som privilegierat tecken (Lacan).

Return of Street Fighting Man - Feministisk kritik mot politiskt våld

Det dök upp en intressant radikalfeministisk kritik från Carol Moore mot
politiskt gatuvåld på plowshareslistan (plowshares-subscribe@yahoogroups.com). Nedan är en länk som visar hela Carol Moores onlinebok samt länkar till andra texter hon skrivit om tekniker
för fredsbevarande etc.

http://www.carolmoore.net/sfm/

Gentlemannafeminism

Under cirka tio år har vi i plogbillsrörelsen analyserat olika makttekniker som vi stött på i ickevåldsrörelsen eller i plogbillsrörelsen. Nu är det en lång lista. Gentlemannafeminism är en sådan manlig maktteknik som blivit vanligare på senare år.

Gentlemannafeminism

Stämpla kvinnor, funktionshindrade, yngre eller utlänningar som offer eller svaga genom att prata med dem på ett mjukare och försiktigare sätt än med jämlika män. Heta diskussioner och allvarlig kritik förs mellan jämlikar medan kvinnor och andra ”svaga” grupper hålls utanför. ”De tål inte kritik.” ”Man måste ju visa hänsyn så man inte gör ”dem” illa.” De radikala gentlemännens förväntar sig att ”de svaga” bekräftar sin ”svaghet” genom snyftroller, att omyndiggöra sig eller genom att förvänta sig att bli behandlad med silkesvantar, som annorlunda, som mer sårbar än andra. Att en kvinna gråter tolkas inte som styrka eller kraftsamlande utan som ett tecken på svaghet, att hon återigen blivit ett offer.

Den som inte följer det nya gentlemannaidealet utan behandlar folk som jämlikar ses som hård, elak, våldsam eller ondskefull.

Tja, lite analys

Per

0.1

Studentuppsatser som maktteknik

Tillsammans med några som gått på genusvetenskapens forskarseminarier har jag diskuterat makttekniker i studentuppsatser och avhandlingar som handlar om radikala grupper. Här är ett par tankar om hur man som uppsatsskrivare ofta blir ett verktyg för härskandet:

Förlängning av makten
- Många uppsatser syftar bara till att begripa (gripa) den gruppen den undersöker. Dessa kan då använda maktens tekniker för sortering och avskiljande. Vanligaste maktteknikerna är att sätta in aktivisterna/grupperna i olika kategorier, eller sätta in deras ideologi eller aktioner under förklarande rubriker, beteckningar.
- Dualistisk sortering delar upp i två kategorier. Fyrfältare låser in i fyra fält som bygger på två dualismer, den ena på ovansidan, den andra på sidan. En enkel maktteknik är att sortera genom att räkna upp en rad kategorier.
- Istället för att se vilken kunskap som finns i de begrepp som ”aktivistgruppen” använder vill maktens uppsatser gärna lansera egna begrepp som distanserar studerandet från motståndet. Egna begrepp ger uppsatsen status som nydanande
- Studenternas makttekniker kan objektivera den radikala gruppen, distansera forskning från motstånd samt att (bort)förklara aktivisterna.

Forskning för förändring
- I förändrande forskning ägnas uppsatsen åt frågor som:
- Vilken utmaning ger den här gruppen till oss?
- Vad kan vi lära oss av dessa erfarenheter?
- Hur skulle man kunna göra detta bättre idag?

De befriande uppsatserna vänder riktningen. Istället för att peka ut de radikala grupperna så gör man sig till lyssnare. Vad är det den här gruppen säger att vi borde göra? Uppsatsen utmanar då läsaren och ger (fingervisningar om de) verktyg som kan behövas för att ta gruppens budskap på allvar. En förändrande uppsats är aldrig neutral. Den kan upptäcka att motståndsgruppen motsäger sig själv och ger då förslag på lösningar. Den kan vara mycket kritisk och ge bättre förslag än aktivistgruppen, men den är en del av en förändrande, utvärderande och inspirerande motståndsprocess.
Per Herngren
version 0.2

Mångfald är inte att enas

Här är en fundering över varför samarbete mellan ickevåldsmotståndsgrupper och folkrörelser ibland blir passiviserande. Folkrörelser har en lång tradition av att utveckla former för samarbete. Dessa samverkansformer kan både stärka mångfalden eller urvattna den.

Mångfald är inte att enas kring det man är överens om. Tendensen i folkrörelser att samarbeta kring minsta gemensamma nämnare är snarare ett tecken på enfald. Det man redan är överens om är ju det som är likt. Om likhet är värdet för samarbete blir olikhet och skillnad det som stör samarbetet.

Olikhet och konflikt kan i mötet leda till nya olikheter och konflikter. Vi får en dynamik av förändring. Likhet och identitet däremot gör att en folkrörelse stagnerar.

Men än värre är att likhet och identitet är uteslutande gentemot de som är olika, de som inte tillhör ”vi”. Den fransk-argentinske filosofen Ernesto Laclau visar att identitet sker på bekostnad av möjligheten till identifiering. Om identiteten någonsin skulle fullbordas, om vi som individer eller grupp blev identiska, kan vi inte längre identifiera oss med andra. Identifiering förutsätter olikhet och distans, att vi kan se något av oss i något annat.

Ytterligare en fransk forskare, Michel Foucault, hävdar att om en grupp är enig och harmonisk har någon fått lida för detta. Någon har stötts ut eller tystats. Vi ska alltså inte vara misstänksamma eller rädda för de sammanhang där konflikter uppstår, vi borde bli vettskrämda när vi inte kan upptäcka några konflikter. Detta kallar vår tredje franske tänkare, Paul Ricoeur, för intimitetens konsensus. Intim kommer från intimus, att vara väldigt nära, och intus, att vara inom eller inuti. Ett till synes brett samarbete där man är lyckligt överens och enig ska snarare förstås som ett internt samarbete inom en dominerande ideologi: vilket vår förste italienare, Antonio Gramsci, betecknar hegemoni.

En av Gramscis stora förtjänster är att förhållanden vi uppfattar som naturliga och självklara har blivit så inom en maktideologi. På den stora världskonferensen i Göteborg, under juni om feminism och filosofi, använde en av huvudtalarna, Chantal Mouffe, begreppet för att lyfta fram att mångfald innebär att hegemonier lidelsefullt konfronteras (agonistic confrontation). En sansad hopjämkning är tecken på att en hegemoni håller på att krossa andra hegemonier.

Jag föreslår att utvecklandet av samarbetsformer ska inriktas på det som skiljer oss. När våra folkrörelser organiserar arrangemang där man inte står bakom innehållet, där flera organisationer kraftfullt och engagerat tar avstånd från delar av innehållet och detta uppfattas som utmanande och positivt, då bygger folkrörelsernas samverkan på mångfald snarare än enfald.

Per Herngren

Först publicerad på plogbill@yahoogroups.com 2004-06-24 Vers 0.2

Bryta maktbalanser - Ny princip för destruktiv konfliktdynamik och konfliktingripande

Här är en princip för konfliktingripande som jag vill pröva:

Vanligtvis tänker man sig att det är önskvärt att konfliktparter har jämlik makt, att det finns maktbalans. Här prövar jag motsatta teorin:

Konflikter som innehåller makt eller förtryck tenderar att låsa sig, stagnera om det uppstår maktbalans. I exempelvis personliga gräl eller motsättningar drar grälet ut på tiden och dör möjligvis ut av frustration och utmattning. Denna cementerande maktbalans bevaras av passivitet eller neutralitet från tredje part.

Ickevåldsingripande skulle därför vara till för att bryta maktbalansen genom att exempelvis reda ut, pröva eller fastställa vad som har rätt - moraliskt eller juridiskt. Genom att rucka maktbalansen förlorar konflikten en utdragen destruktiv dynamik.

Här stärker man ena sidan och försvagar den andra. Det skapar möjligheten att makten glider bort från parterna och över i en mer generell moral eller rätt.

Inom våld och krig leder maktbalanser, eller omöjligheten att besegra varandra, ibland till utdragna och fruktansvärda krig. En ickevåldsgrupp som verkar i ett område som uppfattas som den ena sidan i kriget skulle kunna bryta maktbalansen genom att minska den ”egna partens” makt för att få den egna sidan att ge sig, alltså att förlora. Detta kan ske genom att förstöra materiella resurser eller göra direkt aktion mot den ”egna” sidan. Detta skulle naturligtvis pekas ut som förräderi. Men när kriget är över blir det möjligt att bygga upp ickevåldsmotstånd mot den ”andra sidans förtryck”.

Tar gärna synpunkter

Per Herngren

0.1

Att förstärka konflikter

Konflikt definieras i system teori (Luhmann Social Systems theory) som uttalade intressemotsättningar.

Motsättningar och konflikter ses enligt system teori som avgörande för organisationers och samhällens fortbestånd och skydd mot kollaps. Det gäller att utveckla motsättningarna och konflikterna. En organisation eller samhälle utan motsättningar stagnerar och kollapsar.

Ett sätt att förstärka konflikter är, enligt Luhmann, att dra in tredje part. Speciellt om de ursprungliga parterna försöker vinna över tredje part på sin sida ökar argumentationen vilket också ökar konfliktens komplexitet. Detta blir då funktionellt för organisationen (alla organisationer ses som samhällen). Parter ska alltså, för samhällets skull, inte göra upp själva. Dra in fler. Öka konfliktens omkrets.

- Våld och förtryck ses som icke funktionellt eftersom det hindrar och sätter stopp för motsättningarna i och med segern eller krossandet av motparten. Samhällssystemen förlorar då sitt immunsystem mot katastrof och kollaps. Motsättningarna behöver snarare öka än minska för organisationernas och samhällenas skull. Min tolkning är att även personangrepp, förtal och mobbning blir icke funktionellt eftersom det undertrycker själva konflikten istället för att lyfta upp den. Individuella personliga motsättningar ses i systemteori som ointressant för samhället, det är intressemotsättningar som är funktionella, som skapar immunsystem.

- En stark hierarki ses i systemteorin som konfliktdämpande och därför ickefunktionellt för samhället eller organisationen.

Det som Luhmann inte tycks ta upp är att ett beslut i och med en omröstning avgör och tar bort konflikten. Beslut kan då bli ett dysfunktionellt hot mot samhället eller organisationen. Ett sätt att förlänga och förstärka konflikten är att göra det svårare att ta beslut. Om man tar beslut med kvalificerad majoritet måste fler vinnas över med argument. Konfliktens komplexitet ökar. Ytterligare ett steg för att utveckla konflikten är att använda vetorätt. Beslut med vetorätt skulle på ett radikalt sätt förlänga och öka konflikten eftersom alla måste övertygas eller mot-övertygas.

Tja, några tankar om konflikter och systemteori

Per Herngren

Version 0.1

Gringo, Gandhi och Martin Luther King

Här är en intressant kolumn om proaktivt motstånd av Gringos redaktör Zanyar Adami. Läs hela kolumnen http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13352770.asp

I Sverige hålls inga frihetsmarscher längre

Kolumn i Svenska Dagbladet av Zanyar Adami

"Aldrig någonsin i historien har privilegierade grupper släppt ifrån sig sina privilegier frivilligt" Ett av mina favoritcitat från en av mina husgudar: Martin Luther King.

Rätten till att bara få vara människa utan att reduceras i sin mänsklighet är få förunnat. De flesta reduceras till sin hudfärg, kön eller sexualitet. Det är bara genom kamp som du kan återerövra din mänsklighet som du föddes med men som tagits ifrån dig.

Alla ageranden vi människor gör kan kategoriseras under facken rädsla eller kärlek. En kamp som inte är kärleksfull är destruktiv. Martin Luther King drevs av kärlek i hela sitt hjärta och drömde om försoning och frihet utan våld. Det visade sig att Kings metod var den som till slut segrade.

King var inspirerad av min andra husgud Gandhi. När han började sin frihetsmarsch från sin lilla hemstad hade han sju följeslagare. Med sitt budskap om kärlek och ickevåld lyckades han dra i gång en rörelse som fick ett av de största imperierna världen någonsin sett på fall …

ZANYAR ADAMI zanyar.adami@svd.se

Läs resten av kolumnen http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13352770.asp

Svenska Dagbladet Publicerat 2 augusti 2006 05:30

Intervju om kombinationen ickevåld, postprotest och socialt arbete

GP har gjort ett personporträtt med mig vilket tar upp arbetet med postprotest och ickevåldsmotstånd. Lite väl smickrande, annars inte så pjåkigt skrivet kanske…

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=281352

Hilsen fra Hammarkullen

PH

Möjlig kritik av Fredstjänst i Chiapas och Guatemala

Jag försöker undersöka hur postkolonial kritik kan användas på ickevåld. Här är några ofärdiga funderingar på Kristna Freds Fredstjänst vilka bl a åkt till Chiapas och Guatemala för att som fredsobservatörer minska risken för våld.

1. Fredstjänst har en uppsättning metoder och tekniker när de åker till Chiapas och Guatemala. Om dessa tekniker inte tränas med intresserade grupper på plats får vi en monopoliserande situation där metoderna att hjälpa genom den skapade klyftan blir onåbar för de lokala aktivisterna. En postkolonial beroende situation skapas.

2. Klyftan eller dualismen skulle kunna reproducera illusionen av två kulturer (vår, deras) och på så sätt stärka kulturrasismen (ett folk är en kultur, ett annat folk är en annan kultur).

3. Man skulle också kunna använda Foucaults analys av seende som maktteknik. Han analyserade bl a panoptikon där de observerade kontrollerade sig själva just för att de kunde vara observerade. Fredsobserverandet som seende skapar hiearki och makten att anpassa sig till den seende, man börjar se på sig själv som sedd av en observerande observatör eller som man börjar se genom observatörens ögon. De sedda producerar dessutom observatören i sitt sätt att se på varandra och kan börja börja se på varandra som offer, objekt, exotiserande etc.

Tja, detta var inte en analys av Fredstjänst utan ett möjligt uppslag som skulle kunna användas för en analys. Fredstjänst tränar säkert en rad tekniker för att motverka sådan här makt. När fungerar dessa? Hur kan de utvecklas? Är de tillräckliga eller behövs det fler? Hur reproducerar motverkande-teknikerna det de försöker motverka?

Per Herngren

Plogbillsgrupp frikänd i Dublin - avrustat Irak-flyg

Plogbillsgrupp frikänd efter att avrustat USAs krigsflygplan

25 juli frikändes de fem plogbillarna i The Pitstop Ploughshares. Med hjälp av hammare avrustade plogbillsgruppen ett krigsflyg från USA 3 februari 2003 som mellanlandade på Shannon Airport i Irland på väg till Irak. Irakkriget bröt ut veckan efter.

Inspirationen till plogbillsaktioner kommer från ickevåld, civil olydnad och Mika 4:4 ”De ska smida sina svärd till plogbillar”

De fem är från tre olika världsdelar:

Deirdre Clancy, feminist och redaktör från Irland.

Nuin Dunlop, socialarbetare i Catholic Worker, från USA.

Karen Fallon, forskare från Irland.

Damien Moran, katolik från Catholic Worker från Irland.

Ciaron O’Reilly, utfört två plogbillsaktioner tidigare, från Australien.

Foton

http://www.indymedia.ie/article/77477

http://www.indymedia.ie/article/77472

Not Guilty. The Pitstop Ploughshares All Acquitted on All Charges

Tuesday July 25, 2006

The verdict was given at aproximately 11.50 a.m. this morning at this significant trial in The Four Courts. Since their action on the 3rd February 2003 the five defendants have waited three years for todays verdict, under onerous bail conditions. http://www.indymedia.ie/

Beskrivning av plogbillsaktionen

http://www.indymedia.ie/newswire.php?story_id=26615

"POST ACQUITTAL STATEMENT", DRAWN UP, CONSENTED ON & RELEASED TO MEDIA - BEFORE PIT STOP PLOUGHSHARES FIVE LEAVE COURT 23

The jury is the conscience of the community chosen randomly from Irish society. The conscience of the community has spoken. The government has no popular mandate in providing the civilian Shannon airport to service the US war machine in it's illegal invasion and occupation of Iraq.

In 1996 in Liverpool the Jury acquittal of the four 'ploughshares' women contributed to the end of arms exports to the Suharto dictatorship in Indonesia and the independence of East Timor.

The decision of this jury should be a message to London, Washington DC and the Dail that Ireland wants no part in waging war on the people of Iraq. Refuelling of US warplanes at Shannon Airport should cease immediately.

Deirdre Clancy, Nuin Dunlop, Ciaron Fallon, Damien Moran, Ciaron O'Reilly

IRIISH INDYMEDIA FEATURE (BACKGROUND TO PIT STOP PLOUGHSHARES ACTION, 3 TRIALS & ACQUITAL.

www.indymedia.ie

6) KATHY KELLY REFLECTS ON CLOSING SPEECHES

http://www.indymedia.ie/article/77455

Nationalstat och lönearbete som religion

Här är några utdrag ur en längre artikel för tidningen Trots Allt (januari 2006).

Nationalstaten och lönearbetet skulle kunna vara ett par av de ”makter” som hindrar ickevåldsmotsånd från att etablera sig i europa så som det har etablerats i ex USA och under perioder i Indien.

Min kontroversiella tes är att nationalstaten och lönearbetet inte är så absolut i USA som i Europa. Det verkar vara mer självklart att avstå lönearbete i USA för att ägna sig åt engagemang. Och den federala nationen har inte lika självklar ställning där som här i europa. Fler usa-are flyttar nära varandra för att bygga upp alternativa samhällen, vilket gör det lättare att också skapa motståndskommuniteter.

Några förslag på hur man skulle kunna bygga upp motståndsrörelser i Sverige och Europa?

Per

 

 Nationalstat som religion

 1762 lanserar Rousseau begreppet civil religion för att beskriva hur staten skapade ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar. Nationen blir en egen religion.

 Religionsociologins klassiker Émile Durkheim definierar religion som ett system av ”uppfattningar och praktiker som förenar till en sammanhängande moralisk gemenskap” (Religious Life, 1917). Med Rousseau och Durkheim får vi möjlighet att förstå hur nationalism övergår till religion.

 

 ...

 

 De senaste åren har vi sett hur tillväxt alltmer blir ett trossystem. Och hur krig framkallar religiös karisma. Gud definieras, enligt Luther, som den eller det man sätter sin tillit till.

 Under feodalismen var pengasamlandet en central motor i ekonomin. Pengar benäms därför redan inom judendom och tidig kristendom som en gud (Mammon).

 Under kapitalismens framväxt blir motorn istället vinst, återinvesteringar och tillväxt. De reformerta och lutherska kyrkornas betonande av arbetsplikten får en viktig funktion i denna omsvängning.

 Vi ser då två nya religioner växa fram: en folklig och en för eliten. I den folkliga religionen blir tilliten till lönearbete, plikt och lydnad centrala dogmer. Hos eliten är religionen snarare tillväxt och framgång.

 

 ...

 

 Lönearbete som absolut väsen

 Ibland får jag rysningar när jag hör mig själv säga: ”Nej, då kan jag inte. Jag jobbar”. Vadå kan? Förmodligen är lögnen främst riktad till mig själv. Jag gör ett val, jag prioriterar. Jag är ingen slav som andra äger. Men jag vill slippa känna ansvar för mina handlingar och förvandlar lönearbetet till en absolut gud, och därmed uppfattar jag det inte längre som mitt val. När lönearbetet blir ett absolut väsen uppstår stress. Denna stress kan ses som ett kroppsligt-andligt motstånd.

 Lönearbetet förvandlas till ett absolut väsen som lyckas uppnå högre lojalitet än våra systrar och bröder vilka kräver befrielse och solidaritet, inte välgörenhet och fritidsengagemang.

 

 ...

 

Makt kan aldrig bli total

Hos både nationalstaten och lönearbetet blir lydnaden helig. Lydnaden får ett högre värde än rättvisa och solidaritet vilka förvisas till det privata, till fritiden, när vi får tid över. Det har blivit tydligt i flertalet vänster- och folkrörelser. Lydnaden till lagen uppfattas som självklart. Civil olydnad förvisas till individer eller "nya sociala rörelser". Det är som om facket skulle hänvisa strejker till enskilda anställda och smågrupper.

 

 ....

 

 Så fort maktens gudar korrumperar oss skapas alltid utrymme att bryta vår lydnad och göra motstånd. Makt blir aldrig total.

 ...

 

 Tja, ett utdrag ur en längre artikel, några tankar?

 Per Herngren

 

 

Svenskar som planterade träd på brittisk kärnvapenanläggning dömda till fängelse

Fyra veckors fängelse för de två svenskar som planterade vin- och fikonträd på brittisk kärnvapenanläggning

De åtalade dömdes av domstolen i Newbury, England till fyra veckors fängelse. Fängelsestraffet är villkorligt i sex månader.

Mer info på hemsidan:

http://ickevald.net/vineandfigtreeplanters/

Bilder på vin- och fikonträdsplanteringen

Polisens bilder:

Egnahemsrörelsen som hinder för motstånd

I sin avhandling, Drömmen om det egna huset, problematiserar Annika Almqvist egnahemsrörelsen utifrån feminismen. Hon visar hur en bostad förvandlas till ett livsprojekt. Hennes analys kan också användas för att förstå egnahemsrörelsen som ett av de stora hindren för motstånd.

Annika Almqvist frågar i avhandlingen varför drömmen om det egna huset är så levande trots att ”kvinnorörelsen bedrivit kamp för att frigöra kvinnorna ur hemmen?” Denna kamp är inte ny. Under mellantiden lanserade bland annat Alva Myrdal en befrielse för kvinnan genom frigörelse från hemmet. Hon ”var en ivrig förespråkare för kollektivhusidén”.

Egnahemsrörelsen har i Sverige haft sina storhetstider i början av 1900 fram till trettiotalet, för att återigen sätta fart på 1970- och 1980-talet. ”Drömmen om det egna huset framträder till en början i ord som frihet, självbestämmande …, närhet till natur, ostört läge, barnvänlig miljö, frisk och sund miljö, möjlighet till viss självförsörjning, odling …, egen tomt …, någonstans för männen att ’hålla till’.”

Utopin blir privat

Annika Almqvist visar hur bostaden får utgöra en kompensation för ett alienerat lönearbete. Huset ses som en plats för självständigt skapande. För de som har svårt att påverka i samhället kan drömmen om det egna huset ”förstås som en önskan att skapa ett kärleksprojekt och en frizon” (Almqvist). Sökande efter mening sker alltmer i det privata. Man får tolka det som att samhällsvisionen, utopin, blir privat.

Almqvist ser egnahemsdrömmen som en del av ökad intimisering och individualiseringen. Skapandet av det egna hemmet blir ett livsprojekt i parrelationen. Här visar hon hur kvinnornas förhållningssätt till boendet fylls av paradoxer. Enligt hennes undersökning är det de kvinnor som har sämst möjlighet till autonomi och skapande på arbetet som är mest hem- och familjeorienterade.

Egnahemsrörelsen som hinder för ickevåldsmotstånd

Själv vill jag lägga till några tankar utifrån ickevåld. Eftersom motstånd är olagligt och snart leder till skadestånd skulle ett eget hem beslagtas av kronofogden. Motstånd och eget hem kommer därför med nödvändighet i konflikt med varandra. Utifrån ickevåld får då det egna hemmet korrumperande kraft. Inte bara för att man behöver undvika motstånd för att behålla det egna hemmet. Det egna hemmet slukar, enligt Almqvist, dessutom engagemang och tid. Det slukar ett helt livsprojekt.

Visioner och drömmar om ett bättre liv och ett bättre samhälle projiceras på det egna privata livet istället för gemensamt ägande och kollektiva livsprojekt (community). Kamp och solidaritet med förtryckta måste ersättas med välgörenhet för att inte hota det egna hemmet.

Per Herngren

2006, version 0.1

Läs mer:

Annika Almqvist, Drömmen om det egna huset Från bostadsförsörjning till livsprojekt, Uppsala Universitet, 2004.

Citaten är från: Recension av Lena Jarlöv, Sociologisk Forskning nr 3, 2005.