Uttalande-politik och uttalande-trötthet: Sara Ahmed

Engagerade organisationer skapar en uttalande-kultur som återskapar sig själv igen och igen. Uttalanden genererar en loop. Detta tränger undan genomförande. Uttalande-politik ersätter performativ politik.

Queerfeministen Sara Ahmed använder performativ om handlingar som genomför sitt mål. Praktiker där mål och medel är ett.

Organisationer och institutioner producerar, och fångas av, en kultur där de förväntas skriva måldokument, värdegrundsdokument, policydokument och uttalanden. Denna upptagenhet med uttalanden och dokument tränger undan, och ersätter, genomförandet av rättvisa, jämlikhet och mångfald.  Det blir alltså uttalanden om rättvisa, jämlikhet och mångfald som i allt större utsträckning tränger undan rättvisa, jämlikhet och mångfald.

Uttalande-trötthet

Ett allt större fokus på att göra uttalanden och skriva måldokument skapar trötthet, enligt Sara Ahmed. Tid ägnas åt att skriva förslag på uttalande, inbjuda till möte, genomföra möte, komma överens, besluta och sprida. Och de som mottar uttalandet ägnar tid åt att läsa och sedan återigen sprida vidare ("dela" i flödes-kulturen). Möjligen ägnar några dessutom tid åt att kritisera uttalandet. Detta skapar, enligt Sara Ahmed, en uttalande-kultur som återskapar sig igen och igen. Denna uttalande-kultur genererar uttalande-trötthet. (s 86)

Problemet är inte att det är skillnad på ord och handling. Problemet är snarare att uttalanden och dokument agerar. Uttalanden agerar väldigt mycket. Uttalanden förverkligar. Uttalanden förverkligar en uttalande-kultur som tränger undan performativt genomförande.

Uttalandet blir en handling som hindrar det uttalandet handlar om.

Per Herngren
2013 10 26, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Maktkritik döljer lydnad: Sara Ahmed

Norm- och maktkritik får ibland funktionen att dölja protestgruppers och organisationers lydnad till förtryckande ordningar och lagar, visar queerfeministen Sara Ahmed.

Maktkritik skyddar därmed organisationer från att begripa sig som medbrottsling i förtryck och våld. Detta skulle annars innebära att de skulle behöva bryta lagar och regler och ingripa vid förtryck. “I realized how the presumption of our own criticality can be a way of protecting ourselves from complicity.”[1]

Normkritik kan göra det möjligt att samarbeta med en maktordning utan att begripa det som underordning och samarbete. Som om vi genom kritiken ställer oss utanför ordningen. Kritik blir i så fall ett sätt att slippa tränga ännu längre in i maktordningen och göra motstånd.

Per Herngren

2013-10-10, version 0.1

Tack till Queera & postdisciplinära läsgruppen vid Genusvetenskapen, Göteborg för intressant samtal om Sara Ahmeds text.

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.

Bilaga

Målsättning och manifest som kamouflage av makt

Kritik som kamouflagetekniken liknar hur visionära målsättningar, manifest och radikala handlingsprogram ibland används i organisationer som kamouflagetekniker. Ett handlingsprogram kan fungera som ersättning för ingripande: “it is as having a policy becomes a substitute for action.”[2]

Fotnoter

---

[1] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 3.

[2] Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012, p 11.

Vi vill så gärna lyda: Erich Fromm

Verkligt mäktig makt kräver längtan efter att bli lydig. Erich Fromm vänder upp och ner på den vanliga föreställningen att makt är att få organisationer och folk att göra saker mot deras vilja. 

Mäktig makt genererar istället önskan att få bli lydig och laglydig, att få underordna sig.

Detta skulle i så fall förklara varför exempelvis Google och liberala stater tycks ha mer makt över sina anställda och medborgare än mer diktatoriska företag och stater.

Rädsla för straff ger inte effektiv makt

Organisationer som bygger upp rädsla för straff och repressalier producerar inte så mycket makt. Fromms intressanta analys är kontraintuitiv: magkänslan är att makten borde öka när folk blir rädda för chefer och härskare.

"furthermore there are many kinds of work which cannot be done properly if nothing but fear is behind the obedience. Hence the obedience which is only rooted in the fear of force must be transformed into one rooted in man's heart. Man must want and even need to obey, instead of only fearing to disobey." 

Mäktig makt behöver uppfattas som inkännande, kunnig och lyssnande. Opinionsundersökningar, medinflytandeträffar och medborgarmöten är avgörande metoder för effektiv makt.

"If this is to be achieved, power must assume the qualities of the All Good, of the All Wise; it must become All Knowing.

Befrielse innebär olydnad

Befrielse innebär inte att ledare och regeringar befriar oss. Befrielse innebär alltid olydnad, enligt Erich Fromm. Civil olydnad behöver därmed generera dragningskraft som kan konkurrera med längtan efter att få lyda. Denna dragningskraft uppstår när tusentals olika pulser hamnar i resonans och börjar förstärka varandra. En alltför stor fixering vid olydnads-aktioner blir därmed en återvändsgränd. Civil olydnad behöver själv bli samhälle: befriande samhällen som kan börja tränga undan lydiga samhällen.

Per Herngren
2013 10 08, version 0.1

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.

Ensidig o/lydnad: Erich Fromm

En organisation som är ensidigt olydig och rebellisk hindrar befrielse lika mycket som en organisation som är ensidigt lydig.

Eftersom den kritiske psykologen Erich Fromm visar att befrielse alltid innebär olydnad kan en tro att hen skulle vara emot all lydnad och laglydnad. Men att lyda befriande, demokratiska och rättvisa beslut är lika avgörande för befrielse som att bli olydig mot förtryck och härskande.

Lydnad är olydnad

Dessutom är varje olydnad lydnad och varje lydnad olydnad.

Varje akt av lydnad är olydnad mot något annat. Och varje akt av olydnad är lydnad mot något: exempelvis lydnad mot krigets offer eller mot en grupps beslut om civil olydnad.

Att lyda en lag kan innebära olydnad mot förtrycktas rop, mot en moral, eller mot en princip om rättvisa. Att vara passiv är aktiv olydnad mot undertrycktas krav på befrielse.

"But I do not mean to say that all disobedience is a virtue and all obedience is a vice. Such a view would ignore the dialectical relationship between obedience and disobedience. Whenever the principles which are obeyed and those which are disobeyed are irreconcilable, an act of obedience to one principle is necessarily an act of disobedience to its counterpart and vice versa." (Fromm 1963)

Ensidighet är återvändsgränd

En organisation som är enbart laglydig förverkligar en form av slaveri. Den som bara sätter sig på tvären blir enbart rebell, en negation, visar Fromm.

Protest pekar ut dominerande ordning som aktör - ni borde inte! - och återinsätter därmed den makt protesten vänder sig till. Protest bygger därför inte befrielse.

"If a man can only, obey and not disobey, he is a slave; if he can only disobey and not obey, he is a rebel (not a revolutionary); he acts out of anger, disappointment, resentment, yet, not in the name of a conviction or a principle." (Fromm 1963)

Lydnad och olydnad återskapar befrielse

Både lydnad och olydnad kan återskapa och bekräfta befrielse. Självständigt val av lydnad vilket bekräftar och förstärker jämlikhet och befrielse är inte underordning. Bekräftelse ska här inte förstås som åsikt eller attityd utan som en aktiv förstärkning av befrielse.

"Obedience to ... reason or conviction (autonomous obedience) is not an act of submission, but one of affirmation." (Fromm 1963)

Per Herngren
Version 0.1

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.

Kurser i ickevåld

Befriande eller liberalt ickevåld

Mohandas Gandhi förverkligade ett befriande ickevåld. Han och många andra experimenterade med jämlika ickevåldssamhällen som ashrams. De utvecklade nya befriande praktiker som satyagraha och ickevåldsträning. De ingrep i förtryck och våld genom civil olydnad.

Här i nord och väst fortsätter olika grupper att utveckla Gandhis befriande ickevåld. Kvinnofredslägren i USA och England under åttio- och nittiotalet är tydliga exempel. Ett annat exempel är de anarkistiska Cahtolic Worker kommuniteterna runt om i världen som både ger husrum till flyktingar och hemlösa och som samtidigt använder civil olydnad för att ta bort orsakerna till flykt och hemlöshet.

Liberalt och individualistiskt ickevåld

Gandhis ickevåld är befrielse, men minst lika vanligt, kanske ännu vanligare, är att i nord omvandla ickevåld till en form av liberalism. Det liberala ickevåldet fokuserar gärna på individen; på individuella livsstilar och attityder; på tolerant mångfald. Ickevåldet förvandlas i den här traditionen från politisk befrielse till verktyg för personlig utveckling.

Gandhis olydiga ickevåld möter motstånd. Motstånd möter motstånd. Det innebär fängelse, förföljelse och lidande för deltagarna. Civil olydnad är mycket en kamp mot rädslan för att bli bestraffad, rädslan för de hot som gör oss lydiga. Att göra sig sårbar är hur ickevåld ingriper i makt och förtryck. Idag utvecklar queerfeminister som Judith Butler sårbarhetspolitik som ligger nära Gandhis ickevåld.

Istället för att göra sig sårbar och riskera lidande blir det liberala ickevåld stimulerande. Det blir ytterligare ett sätt att ladda batterierna. Detta genomförs med hjälp av bland annat Aha!-övningar, värderingsövningar och tankeväckande föredrag.

Individen, individens livsstil, individens medvetande och individens rättigheter blir huvudpersoner i det liberala ickevåldet. Lite motsägelsefullt görs gärna individen samtidigt till åhörare, publik och mottagare genom karismatiska föredrag och utskick. “Det är viktigt att individen blir medveten om maktproblemen i världen.” Bara individen blir medveten så befrias världen. 

Det liberala ickevåldet gör oss till atomer. Det brukar jag kalla politisk individualism. Men atomisering är kanske ett bättre begrepp faktiskt. Politisk individualism blir en antipolitik ifall vi förstår politik som gemensamma beslut och lösningar. 

Politisk individualism, liberalt ickevåld, belastar individen med det vi borde lösa tillsammans.

Per Herngren

2013 09 19, version 0.1

Detta är ett utkast från en ny bok jag skriver tillsammans med Otto von Busch. Synpunkter är därför mycket tacksamma!

Klicka på Kommentera. Välj exempelvis Namn/URL, skriv ditt namn och ange en länk till din webbsida (URL). "Publicera kommentaren". På denna blogg är du skyddad mot personkritik och näthat genom att alla kommentarer modereras, det kan därför ta några timmar innan kommentaren syns.

'Upptagen' som flykt från befrielse: Erich Fromm

Genom att erbjuda aktiviteter skänker politiska och religiösa grupper möjligheten att fly befrielse. Upptagenhet blir på så sätt flykt från frihet, enligt Erich Fromm.

"Att göra något", "hjälpa till", "ställa upp", görs till flyktvägar bort från befrielse, till vägar ut ur förverkligandet av befriande gemenskaper och samhällen.

Psykologen Erich Fromm skrev sin bok om flykt från frihet 1941 men den är egentligen mer aktuell nu med dagens fokus på tillfällighet och upptagenhet.

Befrielse är förverkligande olydnad

Att leva aktivt ställer Fromm som motsats till aktiviteter. "we do not mean "doing something", but the quality of creative activity". (Escape from Freedom p 223)

Det aktiva livet förverkligar befrielse. Befrielse innebär enligt honom alltid olydnad. Samt förverkligande. Faktiskt förverkligande av frihet är olydnad mot andra ordningar. Befrielse och olydnad är därmed både mål och medel, enligt Fromm.

Det aktiva livet blir dock alltför skrämmande för den enskilde så genom att göra aktivister upptagna med aktiviteter erbjuder religiösa och politiska grupper möjligheten att fly befrielse. Politiska aktiviteter blir vägen in i lydnad, laglydnad och underordning.

"Intense activity is often mistaken for evidence of self-determined action" (Escape p 218)

Frihet-från skapar olidlig ensamhet

Varför denna flykt från befrielse? Erich Fromm visar hur kapitalism förverkligar en negativ frihet för västerländsk medelklass. Det är en "frihet från". De som inte lyckas ta sig över i en positiv frihet, förverkligande befrielse, dras in i en ensam, tung individualism.

"Aloneness ... remain; people cannot stand it for ever. They cannot go on bearing the burden of "freedom from"; they must try to escape from freedom altogether unless they can progress from negative to positive freedom." (Escape p 115)

Upptagen blir beroende

Aktiviteter blir ett sätt att dölja känslan av att vara maktlös och obetydlig. Upptagenhet döljer dessutom själva flykten. Upptagenhet får oss att känna att vi verkligen gör något. Upptagenhet ersätter engagemang.

Men för att behålla denna känsla måste vi ständigt söka upp nya tillfälliga politiska aktiviteter. Politiska och religiösa grupper kan på så sätt vara med och skapa beroende och ibland även tvångsmässigt handlande.

"Activity in this sense assumes a compulsory quality: the individual has to be active in order to overcome his feeling of doubt and powerlessness. This kind of effort and activity is not the result of inner strength and self-confidence; it is a desperate escape from anxiety." (Escape p 78-79)

Det är svårt för individen att själv ta sig ur detta beroende av aktiviteter. Svårigheten kommer inte från makt eller förtryck utan från individualismens politiska ensamhet. Grupper och organisationer har dock möjlighet att överge sina aktiviteter och istället bjuda in till olydig befrielse. Individen behöver befriande gemenskap, solidaritet och stöd för att kunna ta sig över från flykt till befrielse.

Per Herngren
2013 09 17, version 0.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Bilagor

Individuella aktiviteter flyr in i upptagenhet

Mitt fokus ovan är på politiska aktiviteter som flykt, men politiska aktiviteter är inte den vanligaste flyktvägen. Fromm visar hur egna individuella aktiviteter hjälper personer att göra sig upptagna och på så sätt fly befrielse och olydnad.

"It is covered over by the daily routine of his activities, by the assurance and approval he finds in his private or social relations, by success ..., by any number of distractions, by "having fun", "making contacts", "going places"." (Escape p 115)

Kapitalism i resonans med religion och vänster

Kapitalismens fokus på individuella aktiviteter hamnar i resonans med allt större fokus på aktiviteter inom vänster och olika religioner. Kapitalism, religiösa samhällen och protester förstärker därmed varandras flykt in i upptagenhet.

"the general characteristics of capitalistic economy: the principle of individualistic activity. In contrast with the feudal system of the Middle Ages under which everybody had a fixed place in an ordered and transparent social system, capitalistic economy put the individual entirely on his own feet. What he did, how he did it, whether he succeeded or whether he failed, was entirely his own affair. That this principle furthered the process of individualisation is obvious and is always mentioned as an important item on the credit side of modern culture. But in furthering "freedom from", this principle helped to sever all ties between one individual and the other and thereby isolated and separated the individual from his fellow men. This development had been prepared by the teachings of the Reformation." (Escape p 93-94)

Metod

Jag låter Erich Fromms socialpsykologiska kritik av aktiviteter som flykt intervenera i dagens allt större fokus på tillfälliga politiska aktiviteter. Fromm producerar på så sätt ny maktkritik. Här krävs respekt och kärlek till Fromms ansats så jag inte förvränger den.

Stat och riksorganisationer blir konformistiska genom resonans - kortfilm

Hur kommer det sig att så många folkrörelser, och politiska och religiösa organisationer, organiserar sig som kopior på nationalstaten?

Film som visar resonans istället för styrning

En förklaring till "riksorganisationer" skulle kunna vara att nationalstaten dominerar och styr. Andra organisationer lyder nationalstaten. Den här filmen visar en annan möjlig förklaring: riksorganisationer hamnar i resonans: de dansar med varandra och härmar varandra.

Här är en film som visar hur 32 metronomer går från anarki till konformism via resonans snarare än central styrning och regerande.

Folkrörelser och solidaritetsgrupper som kloner

Det är inte bara namnen Sveriges Arbetares Centralorganisation, Svenska Freds eller Svenska Kyrkan som är nationalistiska. Även riksorganisationers organisationsstruktur härmar nationalstaten. Riksorganisationer organiserar sig som kopior på nationalstaten. De införlivar nationalstaten i sig. Riksorganisationer blir en version av nationalstaten.

Riksorganisationer

1. bygger en struktur med riksorganisation och underordnade lokalföreningar som geografiskt härmar staten.
2. kopierar statens centralistiska pyrmamidstruktur med en "regerande" styrelse i topp.
3. identifierar sig nationalistiskt.
4. definierar medlemskap nationalistiskt.
5. med samma nationalitet vänder sig mot varandra som i ringdans för att kunna ta samma steg, eller parera varandras steg.
6. ägnar sig ofta åt vad som uppfattas som "våra politiska frågor och problem"; där "våra" och "andras" utgår från nationalistiska föreställningar om gränser mellan oss. 

Hur kan resonans förklara kopierandet

Hur kan filmens metronomer förklara hur folkrörelser, aktivister och vänstergrupper skapar riksorganisationer?

1. Först behöver nation och stat i "nationalstat" analytiskt separeras. Nation och stat har egentligen aldrig varit en enhet. "Nation" betyder folk. Försöket att koppla ihop folk och stat och landområde, och göra dem till enhet är en utopi som aldrig förverkligats. Folk blandar sig hela tiden, folk rör sig och folk är till stor del gränslösa. 
2. Stater och lokalstater (kommuner) är organisationer. Ifall vi ser stater som organisationer bland andra organisationer blir stater "jämlika" med folkrörelser, aktivistorganisationer och religiösa samfund. För att koppla till filmen blir en stat därmed en metronom jämsides med ex Svenska Freds, Vänsterpartiet och andra riksorganisationer.
3. Nationalism och "riks" motsvarar det rörliga underlaget. Nationalism och "riks" är alltså inte styrande eller kontrollerande utan snarare rörliga fält, territorier och områden som stater och riksorganisationer valt att stå på. Nationalism kan vara rörligt underlag eftersom det inte är massivt, det är inte samma som landområde. Nationalism är snarare avgränsningar, färgade plastband, armbindlar och andra markeringar som visar att svenskarna dansar med varandra, ni danskar dansar med varandra, och ni tyskar får allt dansa för er själva. 
4. Medsvängningarna som överförs via det rörliga underlaget i filmen överförs mellan riksorganisationer via delningar på twitter och facebook, Almedalsveckan, utskick, riks- och inrikesnyheter, samarbetsråd, konferenser och seminarier.
5. Resonans är ömsesidig förstärkning. Stater växer fram genom, och förstärks av, folkrörelser och andra riksorganisationer, precis som dessa blir till genom resonans med varandra och med stater.
6. Resonans fungerar bara genom att hålla takten. Samtidigt hjälper resonans till att hålla takten. Den ömsesidiga förstärkning som uppkommer när vissa håller samma takt skapar en enorm kraft som kan tränga undan de organisationer som håller en annan takt, som organiserar sig på andra sätt än genom att kopiera nationalistisk utopi.

Vilka alternativ finns till nationalistiska riksorganisationer?

Aktionsgrupper och lokala grupper är inte alltid smittade av nationalism. När organisationerna blir större börjar de dock gärna dansa med andra större organisationer. Men det har länge funnits större organisationer som inte kopierar nationalstaten. Genom mejl och internet har det uppkommit nya möjligheter att organisera sig icke-nationalistiskt. Har någon erfarenhet av andra sätt att organisera större organisationer än genom att kopiera och införliva nationalstaten?

Håller resonans-förklaringen?

Finns det någon matematiker som skulle kunna förklara resonans-matematiken bakom filmen i ord snarare än siffror? Hur behöver min analys ovan justeras för att stämma med hur resonans fungerar?

Per Herngren
2013 09 15, version 0.2

Tack till Magnus Eriksson för tips och reflektion om filmen!
Länk till Magnus blogg.

Information hindrar tänkande: Erich Fromm

Tänkandet befrias genom att bli olydigt, menar socialpsykologen Erich Fromm. Det fria tänkandet är aktivt skapande. Och skapande är att uppfinna, att göra saker och ting annorlunda, inte som det brukar vara.

Det fria tänkandet blir olydigt mot auktoriteter och normer, mot det normala och sunt förnuft, mot sina egna upplevelser och erfarenheter. Tänkandet blir märkligt, queert, snarare än självklart.

Vidskepelse

Aktivism frestas - precis som universitet, utbildning och journalistik - ibland att fastna i vad Erich Fromm menar är vidskepelse. Vidskepelsen att mer information och fakta skulle få oss att begripa världen bättre. Och att mer information dessutom skulle leda till politisk förändring.

"methods used to-day which in effect further discourage original thinking. One  is the emphasis on knowledge of facts, or I should rather say on information. The pathetic superstition prevails that by knowing more and more facts one arrives at knowledge of reality." (Escape from freedom p 214)

Information som flykt från befrielse

Denna vidskepelse blir, enligt Fromm, en flykt från befrielse. Istället för att genom olydnad befria varandra från auktoritet, konformism och härskande slösar aktivister tid på att läsa och sprida information.

"Hundreds of scattered and unrelated facts are dumped into the heads ...; their time and energy are taken up by learning more and more facts so that there is little left for thinking." (Escape from freedom p 214)

Information och fakta som maktteknik

Erich Fromm skrev sin bok om hur vi så gärna flyr olydnad och befrielse redan 1941, men boken är egentligen mer aktuell idag. Spridande av information på Facebook, tv och i tidningar fängslar aktivister i ofantliga mängder av fakta. Information blir ett sätt för aktivister att passivisera varandra, i tron att de egentligen engagerar varandra.

Resultatet blir antingen en cynisk maktrealism som är skeptisk mot gruppers försök att faktiskt förverkliga befrielse. Denna cynism vänder sin frustration mot ledare, regeringar och andra aktivister. Den sprider avslöjande information om enskilda ledare, även från andra radikala grupper.

Eller så blir resultatet istället en entusiastisk idealism som gärna berättar succéhistorier om hur de fått träffa olika ledare, ex i Almedalen, som faktiskt lyssnade på vad de hade att säga. "Ifall bara vår information når fram så ..."

Båda dessa grupper använder information för att fly befrielse, fly olydnad. Informationen döljer lydnaden.

"The individual feels helplessly caught in a chaotic mass of data ... The result of this kind of influence is twofold: one is a scepticism and cynicism towards everything which is said or printed, while the other is a childish belief in anything that a person is told with authority." (Escape from freedom p 226)

Fakta som antiteori

Tron på fakta avfärdar tänkandet. Tänkandet ersätts med registrering av fakta. Tänkandet reduceras till att bedöma ifall fakta är sant eller falskt. Tänkandet banaliseras. Svåra resonemang och komplexa teorier avfärdas som osakliga.

"The scientist has to approach facts with sterilized hands as a surgeon approaches his patient. The result of this relativism, which often presents itself by the name of empiricism or positivism ..., is that thinking loses its essential stimulus - the wishes and interests of the person who thinks; instead it becomes a machine to register "facts". (Escape from freedom p 214)

Per Herngren
2013 09 05, version 0.1

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.

Erich Fromm om fakta som vidskepelse

"I want to mention briefly some of the educational methods used to-day which in effect further discourage original thinking. One  is the emphasis on knowledge of facts, or I should rather say on information. The pathetic superstition prevails that by knowing more and more facts one arrives at knowledge of reality. Hundreds of scattered and unrelated facts are dumped into the heads of students; their time and energy are taken up by learning more and more facts so that there is little left for thinking. To be sure, thinking without a knowledge of facts remains empty and fictitious; but "information" alone can be just as much of an obstacle to thinking as the lack of it." (Escape from freedom p 214)

Civil olydnad är att misslyckas: Erich Fromm

Enligt Mohandas Gandhi är civil olydnad och ickevåld experiment med sanningen. Experiment används främst när varje experiment kan uppnå sitt mål. Eller misslyckas. Därmed blir mål och experiment ett. Målet finns inbyggt i experimentet. Ickevåldets politik blir, enligt Gandhi, att uppfinna. Och testa, analysera, justera, och testa igen.

 

Innovativa rörelser misslyckas, annars skulle ju inte experimenterandet behövas. Att experimentera är att misslyckas igen och igen. När experimenten börjar lyckas håller experimenterandet på att bli överspelat. När saker och ting fungerar behövs experimenten inte längre.

Utveckling är olydnad

Kontroll och lydnad hindrar utveckling. Socialpsykologen Erich Fromm menar att utveckling kräver olydnad. Och olydnad förutsätter misslyckande. Historisk och politisk utveckling växer, enligt honom, fram ur olydnad och misslyckande.  Utveckling är alltså avvikelse snarare än (straight) fortsättning och konformitet.

I både Gandhis och Fromms teori blir misslyckandet viktig del av civil olydnad och befrielse. Att misslyckas är dock både jobbigt och skrämmande. Det krävs, säger Erich Fromm, mod för att våga misslyckas.

Motståndsgruppen behöver utvecklas

Mod att misslyckas krävs alltså för att skapa utveckling. Men sedan vänder Fromm på det. För att en motståndsgrupp och dess deltagare ska våga misslyckas behöver gruppen ständigt utvecklas. Utveckling behövs för att vi ska våga.

Det innebär att allt som nämnts här om förutsättningarna för historisk och politisk befrielse också gäller motståndsgruppen. Dess organisation är lika politisk som andra samhällen. Det krävs olydnad och mod även i motståndsgruppen. Den är inget undantag. Den står inte för dig själv. Den är lika mycket ett samhälle i utveckling (eller så fastnar den i konformitet och stagnation).

"In order to disobey, one must have the courage to be alone, to err, and to sin. But courage is not enough. The capacity for courage depends on a" groups "state of development. ... thus has acquired the capacity, ... only then can" they "have the courage to say "no" to power, to disobey. A" group "can become free through acts of disobedience by learning to say no to power." (Fromm, Disobedience, 1963)

Per Herngren
2013 08 29, version 0.1

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.

Metod

Erich Fromm analyserar hur utveckling kräver olydiga individer och organisationer. Mycket av analysen handlar om hur individen blir lydig eller olydig. Han skapar en socialpsykologi med betoning på individens betydelse i det politiska. Flera av hans analyser om individer går dock att överföra på grupper, menar jag. Jag läser därför Fromm som en undersökning om gruppens lydnad och olydnad mer än individens. Fromm producerar på så sätt en kreativ grupppsykologi där gruppen inte reduceras till deltagarna.

Rebell blir underordning och hetero: Erich Fromm

Den auktoritetsbundne producerar två kön, säger Erich Fromm: De med makt och de utan makt. Denna heterorelation blir det normala. Som varandras motsatser genererar dominans och underordning attraktion. Den auktoritetsbundne attraheras av de med makt.

I några fristående texter tar jag upp socialpsykologen Erich Fromms analys om varför organisationer och personer flyr befrielse och går in i laglydigt engagemang och aktivism. Fromm menar att rebellen och den underdånige båda dras mot "makt". Båda producerar attraktion till makt. Det blir deras läggning.

Den auktoritetsbundne anstränger sig för att få uppmärksamhet från parlament och regering, eller från chef och styrelse. Dessa ledare borde ta hand om oss. De borde lösa våra problem. Den lydige vänder sig inte i andra riktningar. Inga queera politiska avvikelser. Inte själva börja regera. Otänkbart! Det vore onormalt! Nej, makten ska ta hand om oss.

"For the authoritarian character there exist, so to speak, two sexes: the powerful ones and the powerless ones. His love, admiration and readiness for submission are automatically aroused by power, whether of a person or of an institution. Power fascinates him not for any values for which a specific power may stand, but just because it is power." (Escape from freedom, 1941, p 144)

Rebeller underordnar sig

Heteromatrisen ger två riktningar. Den auktoritetsbundne behöver inte alls bli lydig ja-sägare. Hen kan lika gärna bli nej-sägare. Och därmed ständigt säga nej till auktoriteter. Trotsa. Avfärda. Aldrig lyda. Aldrig följa. Enligt Fromm blir detta en variant av underordning. Rebeller är inte revolutionärer.

"There is one feature of the authoritarian character which has misled many observers: a tendency to defy authority and to resent any kind of influence from "above". Sometimes this defiance overshadows the whole picture and the submissive tendencies are in the background. This type of person will constantly rebel against any kind of authority, ... However, the authoritarian character's fight against authority is essentially defiance. It is an attempt to assert himself and to overcome his own feeling of powerlessness by fighting authority, although the longing for submission remains present, whether consciously or unconsciously. The authoritarian character is never a "revolutionary"; I should like to call him a "rebel". (Escape p 145)

Maktkritik blir underordning och flykt

De politiska rörelser som ständigt kritiserar "makten" är alltför ofta auktoritära rörelser. De är fixerade av "makten". De bygger inte befriande samhällen. Maktkritik blir flykt från befrielse. Maktkritik genererar i så fall lydnad istället för olydnad.

"There are many ... political movements that are puzzling to the superficial observer because of what seems to be an inexplicable change from "radicalism" to extreme authoritarianism. Psychologically, those people are the typical "rebels"." (Escape p145-146)

Per Herngren
2013 08 24, version 0.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1994, först publicerad 1941.

Erich Fromm om rebellen

"There is one feature of the authoritarian character which has misled many observers: a tendency to defy authority and to resent any kind of influence from "above". Sometimes this defiance overshadows the whole picture and the submissive tendencies are in the background. This type of person will constantly rebel against any kind of authority, even one that actually furthers his interests and has no elements of suppression. ... In persons of the first type in whom the rebellious attitude is in the centre of the picture, one is easily led to believe that their character structure is just the opposite to that of the submissive masochistic type. It appears as if they are persons who oppose every authority on the basis of an extreme degree of independence. They look like persons who, on the basis of their inner strength and integrity, fight those forces that block their freedom and independence. However, the authoritarian character's fight against authority is essentially defiance. It is an attempt to assert himself and to overcome his own feeling of powerlessness by fighting authority, although the longing for submission remains present, whether consciously or unconsciously. The authoritarian character is never a "revolutionary"; I should like to call him a "rebel". (Escape p 145)

Makthavare finns inte: Erich Fromm

Auktoritet är inget som en organisation eller person kan ha eller äga. Här liknar Erich Fromms analys av auktoritet Mohandas Gandhis och Michel Foucaults analys av makt.  Själv kallar jag denna teori om makt för makthavare-ateism: Makthavare finns inte.

När vi uppfattar makthavare, att en grupp har makt, så är det snarare en illusion. Makt är lydnad och följsamhet. Det finns ingenstans där någon kan låsa in eller förvara makt. Så fort makt slutar att ges upphör den. Lydnad kan riktas och ifall den upprepas av många skapas maktkoncentrationer. Olika maktkoncentrationer kan hamna i resonans med varandra och på så sätt stärka varandra.

"Authority is not a quality one person "has", in the sense that he has property or physical qualities. Authority refers to an interpersonal relation in which one person looks upon another as somebody superior to him" or her. (Escape from freedom, p 141)

Per Herngren

2013 08 19, version 0.1.1

Referens

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1994, först publicerad 1941.

Lydnad är läggning och attraktion: Erich Fromm

Erich Fromm visar hur organisationer och människor dras till lydnad och flyr befrielse. Detta skapar svårigheter för civil olydnad och befrielserörelser.

En motståndsgrupp har svårt att överleva ifall dess deltagare dras mot laglydnad. Laglydig aktivism ger kraft, inspiration och trygghet. Lydiga protester tenderar därför att dra bort aktivister från civil olydnad och befrielse.

Olydnad är del av befrielse

I några fristående artiklar tar jag upp Erich Fromms analys om hur olydnad är nödvändig del av befrielse, de går inte att skilja åt. Laglydnad ger inte befrielse. Erich Fromm är en av socialpsykologins klassiker och en av dem som byggde upp Frankfurtskolan och kritisk teori.

I traditionen från Gandhis satyagraha (sanningsingripande) ska varje civil olydnads-aktion direkt börja förverkliga sina mål. Mål och medel blir ett. Ifall olydnaden fungerar tar den plats och tränger undan andra ordningar. Civil olydnad riktar sig alltså inte mot härskare så som protest eller opposition.

Switcha

Vanligtvis riktar sig dock ordningsmakt mot civil olydnad. Det gör att ordningsmakt till viss del underordnar sig civil olydnad. Ordningsmakt protesterar mot civil olydnad. Ordningsmakten blir proteströrelsen. Civil olydnad blir subjekt, regerande, det som ska stoppas och hindras.

Straight kamp

Gandhis satyagraha blir queer och märklig i samhällen där normen är att dras mot härskare. Satyagraha uppfattas som märkligt och tokigt även för deltagare i civil olydnad. De är ofta mer vana vid att orientera sig mot makt. De känner sig lätt obekväma och vilsna. De vill därför gärna räta ut olydnaden, straighta upp den.

Det finns två vanliga sätt att normalisera kampen. Det ena är att vrida bort civil olydnad från gandhitraditionens queerande och förverkligande för att istället rikta den rakt mot härskare, så som i blockader eller olagliga protester. Det andra sättet är att trappa ner olydnaden till nästan lydnad. Eller helt enkelt överge den och istället fokusera på lagliga kampanjer och protester.

Dominerad som läggning

För att begripa hur lydnaden drar folkrörelser och aktivism bort från befrielse låter vi Erich Fromm få hjälp av queerfeministen Sara Ahmed. Hen breddar begreppet "sexual orientation": Hur kroppar och saker riktas och orienteras, hur de läggs ut i förhållande till varandra. Läggning eller orientering blir därmed inget en har eller äger, det handlar snarare om att känna sig hemma i vissa riktningar (orienteringar) och inte i andra.

Protest och lydnad riktar kroppar, handlingar och saker åt samma håll. Mot dominans. Båda låter sig bli dominerade genom att vända sig mot det dominerande. Att protestera men ändå lyda känns lustfyllt och behagligt.

"Why" are we "so prone to obey and why is it so difficult for" us "to disobey? As long as I am obedient to the power of the State, the Church, or public opinion, I feel safe and protected. In fact it makes little difference what power it is that I am obedient to. It is always an institution, or men, who use force in one form or another and who fraudulently claim omniscience and omnipotence. My obedience makes me part of the power I worship, and hence I feel strong." (Fromm 1963)

Per Herngren
2013 08 16, version 0.1

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.

Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1994, först publicerad 1941.

Sara Ahmed, Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others, Durham: Duke University Press, 2006.

Fokus olydnad inte laglydig aktivism: Erich Fromm

Radikala grupper i nord fokuserar gärna på laglydig aktivism. Civil olydnad används bara undantagsvis vid extremt våld eller förtryck. Erich Fromm vänder på detta. Vill vi ha befrielse och politisk förändring måste fokus ligga på olydnad.

Lydnad och lagligt engagemang blir mer av ett undantag. Lydnad används främst när vi vill bevara normer och ordningar snarare än att skapa befrielse och förändring.

Erich Fromm var del av Frankfurtskolan och kritisk teori. Han använder Marx på psykoanalys och psykoanalys på Marx. På så sätt bygger han en kritisk teori som inte reducerar till vare sig individualism eller väldiga system.

Befrielse kräver olydnad, enligt Erich Fromm. Befrielse är en ständig pågående olydnad.

Laglydiga organisationer hindrar befrielse

Laglydig protest är inte bara otillräcklig. Nej, problemet är snarare att lydiga aktioner producerar lydnad. De stärker därmed rådande maktordningar. 

Här ligger Fromm nära Henry David Thoreau som i sin Civil olydnad från 1849 skriver att problemet inte är regeringen utan de som protesterar mot orättvisa men ändå lyder. Befrielse är kamp mot organisationers och gruppers lydnad.

Frihet och olydnad är omöjliga att separera. De är både mål och medel.

"But not only is the capacity for disobedience the condition for freedom; freedom is also the condition for disobedience. If" we are "afraid of freedom," we  "cannot have the courage to be disobedient. Indeed, freedom and the capacity for disobedience are inseparable".

Laglydnad gör en befrielserörelse falsk

En politisk eller religiös organisation som förkunnar befrielse men utesluter olydnad från sin verksamhet blir, enligt Fromm, osann och falsk. Det som gör den falsk är att den säger sig hävda frihet men producerar underordning, lydnad och ofrihet.

"hence any social, political, and religious system which proclaims freedom, yet stamps out disobedience, cannot speak the truth."

Per Herngren
2013 08 11, version 0.1

Referens

Erich Fromm, "Disobedience as a Psychological and Moral Problem", 1963. Publicerad bland annat i Ed. Larence Behrems and Leonard Rosen, Writing and Reading Across the Curriculum, New York: Pearson, 2009, samt även i Erich Fromm, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.

Metod

Erich Fromm skapar en social psykologi som undviker "psykologiska" förklaringar, och han skapar en individualism som undviker individuella förklaringar. Han använder bland annat begreppet "sociala typer" för att förklara hur gemenskap, makt och ordningar skapar olika personlighetstyper som i sin tur formar gemenskapen. På så sätt undviker han individualistiska förklaringar av individen (individualistisk reduktionism).

Genom att använda Fromms analys på grupper och organisationer men undvika att gå vidare därifrån till sociala typer menar jag att Fromm ger oss intressant teori även om motståndsgrupper, folkrörelser och organisationer. På så sätt låter jag Fromms anti/individualism bli mindre individualistisk.

Cyborgfeminism & civil olydnad: Donna Haraway

Cyborg, som vi finner i science fiction, är delvis människa, delvis maskin. Inte helt mekanisk. Och inte helt organisk.

Cyborgfeminism lär civil olydnad att det inte räcker med att intervenera i, och bryta, lagen. Det räcker inte heller att bli medveten och informerad. Opinion och åsikter skapar inte radikal politisk förändring.

Cyborgmotstånd bygger om maskiner.

Cyborgmotstånd är maskin-människa som tillsammans handgripligt griper in i fabriker, gränskontroller och på militärbaser.

Inte genom sabotage som bara skulle hindra maskinen tillfälligt, utan genom att tillsammans med maskinen bygga om, bygga något bättre. Bygga något som vaknar till liv, och som kan börja leva ett gott liv.

Plogbillars direkta omsmidning av vapen med hammare är cyborgmotstånd. Tillsammans med verktyg börjar plogbillar hamra om maskiner som för krig till maskiner som istället samarbetar med oss. Rättegångar och fängelser hjälper till att ge liv till nya plogbillsaktioner.

Cyborgmanifestet

Donna Haraways Cyborgmanifest från 1985 visar hur vi är blandning människa, maskin, djur, natur, kvinna, man, hetero, homo. De knivskarpa gränserna existerar inte. Människan är inte särskild från maskinen eller från naturen. Vi är inte helt särskilda från varandra.

Identitet blir därmed omöjligt att uppnå. Vi är hybrider av varandra. Istället för identitet behöver vi gå in i hybriditet. Bli hybrider som producerar andra hybrider. Cyborgmotstånd förs därför alltid i koalitioner. 

Civil olydnad är att bli hybrid med motparten. Civil olydnad ändrar därför direkt på både motparten och på ickevåldsgruppen som intervenerar. Det bildas något nytt. Civil olydnad förs därför inte på distans från motparten. Ickevåld har inget bindestreck mellan icke och våld. Det finns inget ickevåld på säkert avstånd från förtryck.

"A cyborg is a cybernetic organism, a hybrid of machine and organism, a creature of social reality as well as a creature of fiction."

Politik är hybridpolitik

Politik är aldrig ren mänsklig angelägenhet. All politik är hybrider av andra hybrider. Politiska aktioner är materiella förändringar. Cyborgpolitik är materialistiskt.

"we are all chimeras, theorized and fabricated hybrids of machine and organism; in short, we are cyborgs. This cyborg is our ontology; it gives us our politics."

Cyborgfeminism visar att politik inte handlar så mycket om opinion, kunskap, medvetande eller åsikt. Men cyborgfeminism avvisar även vulgärmaterialism. Fantasi, utopi och myt är nödvändiga delar av politik. Det finns, enligt Donna Haraway, ingen knivskarp uppdelning mellan fantasi och vetenskap, eller mellan drömmar och politik. Fantasi materialiserar. Utan fantasi skulle både vetenskap och politik ersättas med administration.

"The cyborg is a condensed image of both imagination and material reality, the two joined centres structuring any possibility of historical transformation."

Krig är cyborgkrig

Även krig och industri blir i Haraways analys exempel på hur intrasslade våra liv är med maskiner. Vi tänker tillsammans med maskiner. Våra liv levs maskinistiskt. Men maskiner dödar oss också.

"Cyborg replication is uncoupled from organic reproduction. Modern production seems like a dream of cyborg colonization work, a dream that makes the nightmare of Taylorism seem idyllic. And modern war is a cyborg orgy".

Per Herngren
2013 07 28, version 0.1

Referens

Donna Haraway, "A Cyborg Manifesto: Science, Technology, and Socialist-Feminism in the Late Twentieth Century," in Simians, Cyborgs and Women: The Reinvention of Nature, New York: Routledge, 1991, pp.149-181. Original 1985.

http://www.plowshares.se/
http://ickevald.net/perherngren/plogrorelsen_innehall.htm

Vill du göra eller stödja civil olydnad
på Saab Electronic Defence Systems?

Vi träffas några gånger hösten 2013 för att reflektera och bilda en vängrupp för att utföra civil olydnad på Saab Electronic Defence Systems, ett av världens största vapenföretag för krigsradar. Vi verkar i tradition från plogbillsrörelsen. Du är mycket välkommen!

Kontakta: Lisa Gerenmark 0704-57 91 38,
lisa.gerenmark(snabel-a)gmail.com

Bilagor:

Av-gränsa istället för att avgränsa

"In the traditions of 'Western' science and politics - the tradition of racist, male dominant capitalism; the tradition of progress; the tradition of the appropriation of nature as resource for the productions of culture; the tradition of reproduction of the self from the reflections of the other - the relation between organism and machine has been a border war. The stakes in the border war have been the territories of production, reproduction, and imagination. This chapter is an argument for pleasure in the confusion of boundaries and for responsibility in their construction." 

Medicin och cyborg

Att gränsen människa-maskin inte håller blir tydligt på sjukhus med livsuppehållande maskiner och näringstillskott. Men även tandlagning, glasögon, kläder och bil visar hur tekniken är del av oss. Hur teknik är med och bestämmer över oss.

"Modern medicine is also full of cyborgs, of couplings between organism and machine, each conceived as coded devices, in an intimacy and with a power that was not generated in the history of sexuality."

Konsumera främlingen - kapitalism/rasism: Sara Ahmed

Rasism upprätthålls inte så mycket av rasister, elaka människor eller extremister utan snarare av vår lydnad till nationalstater, gränser, kapitalism, egendom och konsumtion.

Ras, kön, klass och kapitalism är inte olika sfärer. De trasslar in sig i varandra, och de bygger varandra. Men det är inte så att det ena är orsakat av det andra, kön kommer inte från klass, ras kommer inte kapitalism. Det är snarare så att de samverkar. De förstärker varandra när de hamnar i resonans.

Här tar jag upp Sara Ahmeds analys av hur kapitalism och konsumtion erbjuder oss att bli främlingen. Icke-vita  människor görs till varor. Varor som vi kan konsumera genom exotiska parfymer, danskurser, etnomusik, resor och kläder.

Sara Ahmed forskar kring kritiska vithetstudier, queerfenomenologi och feminism.

Konsumtion gör oss intima med främlingen

Genom konsumtion blir vithet och rasism att ta till sig främlingen snarare än att trycka ner eller stöta bort främlingen. Konsumtionsvaror ger vita möjlighet att komma intimt nära främlingen.

”Inom konsumentkulturen ger handelsvaran – som på en gång är en bild och ett materiellt ting – subjektet en möjlighet att på nära håll möta en avlägsen andre (den som redan har identifierats som ’främlingen’)” (s 35).

Det finns en hel värld med främlingar. Genom handelsvaran erbjuds vi att bli del av den världen, ”handelsvaran införlivar konsumenten i en ’värld’ av främlingar” (s 36)

Det innebär att den främmande världen blir del av oss. Världen blir något jag kan köpa, äga och ha på mig. Världen blir något vi gör. Vi gör världen till vår värld.

Vithet är att bli främlingen

Kapitalism ger oss även möjlighet att själv bli främlingen. ”Konsumentkulturen ger konsumenterna illusionen att de kan bli främlingen, om än tillfälligt, eller att de kan bli som främlingen genom att använda vissa produkter eller äta vissa maträtter. … blivandet kan vara ett sätt att komma närmare den andre för att upprätthålla en skillnad.” (s 41).

Vithet skapas här alltså genom att bli brun, att bli del av främlingen. Den vite blir främlingen som just den som är något annat än främlingen.

Främlingen lyfts upp och blir något underbart som jag genom varor och exotiska platser kan få del av. Främlingen blir del av mig. Genom att göra främlingen till del av mig underordnar jag främlingen mig.

”Med andra ord konstrueras etnicitet som ’det exotiska’ i analogi med mat; svarta människor är pikanta och annorlunda. Det konsumerande vita subjektet inbjuds att äta den andre” (s 39).

Främlingen blir fetisch

Främlingar, mångfald, tolerans, kläder, musik, platser, dofter, bilder, danser, kulturmöten samt olika ting och objekt fetischeras.

Fetisch innebär att människor, saker och gemenskaper plockas ut ur sina relationer och verksamheter och ges en egen kraft. En underbar främmande kraft som kan överföras och utvinnas.

Ahmed menar att det finns ”samband mellan handelsvarans och främlingens fetischkaraktär … objektet till och med blir främlingen” (s 36).

Kapitalism gör främlingen till en vara. Varan blir främlingen. Och genom varan får jag bli främlingen. Främlingen blir alltså något som kan säljas och erbjudas oss.

Per Herngren

2013-07-15, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, Hägersten: Tankekraft, 2011.

Protest blir fetischism - Zizek

Slavoj Žižeks analys av fetischism som falsk aktivism blir en skarp - och smärtsam - kritik av den lagliga protesten.

Protesten är mycket väl medveten om sin lydiga undergivenhet. Men lydnaden spelar ingen roll eftersom makten ju har genomskådats. Genom att fnysa åt kapitalismens dumheter uppfattar protesten sig fri från delaktighet i våld och förtryck.

"It enables you to fully participate in the frantic pace of the capitalist game while sustaining the perception that you are not really in it; that you are well aware of how worthless this spectacle is" 

Protestens kraft skymmer laglydnad

Protestens laglydnad avfärdas eftersom kraft utvinns ur protesten. "Men ni känner väl! Vilken kraft!" Protestens fantastiska kraft blir mer verklig än den laglydiga hörsamheten. Lydnaden blir diffus, föses undan och uppfattas inte som det relevanta.

"you know you can always with-draw. In a further specification, one should note that the fetish can function in two opposite ways: either its role remains unconscious ... or you think that the fetish is that which really matters, ... unaware that the "truth" of his existence is in fact the social involvement which he tends to dismiss as a mere game."

Protesten är realistisk

Själv har jag ibland kritiserat protest för att den skapar idealistiska illusioner om samhällsförändring. Protestens fetischistiska kraft blir en magisk önskedröm om kraftfull politisk påverkan. Protesten skulle innehålla någon sorts kraft som påverkar och skapar förändring. Men med Zizeks analys blir protesten realistisk snarare än drömmande. Protesten förstår mycket väl hur lydnad gör vapenhandel, krig och svält möjliga. Detta skapar ett fruktansvärt tryck på oss. Vår lydnad dödar tragiskt nog många fler än alla terrorister tillsammans. Den fetischistiska kraften i protesten tar dock bort detta hemska politiska och moraliska tryck som verkligheten lägger på oss.

"Fetishists are not dreamers lost in their private worlds. They are thorough "realists" capable of accepting the way things effectively are, given that they have their fetish to which they can cling in order to cancel the full impact of reality."

Falsk aktivism

Fetischism gör det möjligt att skapa en falsk aktivism. Protesten föreställer sig som kraftfull och aktiv när den egentligen är passiv.

"This allows us to propose the notion of false activity: you think you are active, while your true position, as it is embodied in the fetish, is passive"

Här skulle jag dock möjligen använda passiv annorlunda än Zizek? Passivitet är lika aktivt deltagande som andra former av deltagande. Att frånsäga sig regerandet och ingripande är en aktiv handling. Att distansera sig som kritisk åskådare är att aktivt delta.

Per Herngren
2013 07 01, version 0.1.2

Slavoj Žižek om fetischism

"This allows us to propose the notion of false activity: you think you are active, while your true position, as it is embodied in the fetish, is passive…"
Slavoj Zizek, The Interpassive Subject Fetish between structure and humanism, http://www.egs.edu/faculty/slavoj-zizek/articles/the-interpassive-subject.

"Fetishists are not dreamers lost in their private worlds. They are thorough "realists" capable of accepting the way things effectively are, given that they have their fetish to which they can cling in order to cancel the full impact of reality."
Slavoj Žižek, "From Western Marxism to Western Buddhism", Cabinet Magazine Issue 2 Mapping Conversations, 2001.

Buddhism i väst

"'Western Buddhism' is such a fetish. It enables you to fully participate in the frantic pace of the capitalist game while sustaining the perception that you are not really in it; that you are well aware of how worthless this spectacle is; and that what really matters to you is the peace of the inner Self to which you know you can always with-draw. In a further specification, one should note that the fetish can function in two opposite ways: either its role remains unconscious ... or you think that the fetish is that which really matters, as in the case of a Western Buddhist unaware that the "truth" of his existence is in fact the social involvement which he tends to dismiss as a mere game."
Slavoj Žižek, "From Western Marxism to Western Buddhism", Cabinet Magazine Issue 2 Mapping Conversations, 2001.

Metod

Med respekt för hur Zizek utför sin kritik mot fetischism inom vänster, kyrka och buddhism översätter jag Zizeks kritik på protest. Metoden kommer från Deleuze som varsamt och kärleksfullt samarbetade med döda filosofer och fick dem att filosofera kring dagens problem. Det handlar inte om att spekulera om vad dessa skulle tycka och tänka idag utan om att sätta fart på filosofin igen. Genom att noggrant följa filosofins tillvägagångssätt agerar den idag.

Makt har inga makthavare - från utkast till roman

Nu när jag korrekturläste en roman jag håller på och skriver hittade jag ett kort dialogavsnitt där ett par magiker och deras "spårare" skissar en hel maktteori. Fungerar dialogen eller hittar ni formuleringar som är övertydliga? Romantexten får ju inte bli didaktisk (pedagogisk). 

Tacksam för eventuella tips! Per 
(För er som undrar varför jag könar härskare så är det en patriarkal värld.)

"– När vi lyckas få magin att fungera hoppas vi kunna hjälpa hela städer, sa iQsio.

  – Där medborgarna kontrollerar sig själva, sa Kapri.

  Han granskade bergspasset. Telines trupp höll på att omgruppera.

  – Njaoo, där de snarare disciplinerar sig själva, sa iQsio.

  – Makt utan makthavare, sa Kapri. Imponerande!

  – Det kan så tyckas, sa Etzeen. Fast har det någonsin funnits någon härskare som faktiskt har makt? Var skulle han i så fall förvara den där makten? I en låda? Möjligen har dockspelaren makt, som med sina trådar dirigerar marionettens alla rörelser och handlingar. En skicklig dockspelare klarar av att styra fyra marionetter. De flesta härskare har större ambitioner än så, men i så fall behöver de låta folk styra sig själva. De behöver följa varandra, inte härskaren.

  – Om du inte äger en låda där du kan förvara makten, i så fall måste den ges igen och igen, sa iQsio. Ifall den inte ges är den borta! Försvunnen! Det är där vi kommer in. Svarteksbyn är speciellt intressant för oss eftersom vi förväntar oss att pojkmagikern ska bekämpa vår magi.

  Två svartgamar cirkulerade åt byhållet till. Möjligtvis rakt ovanför byn. Vanligtvis gillade han mästare iQsio, men han retade sig på att iQsio blev övertydlig. Samtidigt undanhöll något.

  – I tio år har ni betalat mig för att organisera bevakningen av pojkmagikern, sa Kapri. Så jag förstår givetvis att Belin är del av era magiska experiment. Men det finns ju många orena magiker och häxor häruppe i bergen. Vad är det som gör Belin så speciell?

  – Vår gamle ärkemagiker Axner modulerade om pojken till att skada oss, sa Etzeen. Mäktig magi behöver bygga upp sitt eget immunförsvar om den ska bli bestående. Vårt problem just nu är att vi saknar fiender. Vi hoppas möta lite motstånd i den här Svarteksbyn!"

Kämpa glokalt - undvik riksnivå

Psykologiskt, individuellt, lokalt, stat och globalt uppfattas som olika nivåer. Jag föreslår att sådana nivåer är chimärer, luftslott. Chimär kommer från franskans chimère fantasifoster, hjärnspöke.

Paradoxalt nog suddar föreställningen om nivåer ut de lokala kamper som ständigt förs mellan mängder med olika maktintensiteter.

Ett litet barn kan trampa på Apple så att Apple förlorar makten över mobilen. Apple kan faktiskt vara mindre än en mobiltelefon. Fast Apple är fler än en. Apple kan gömma sig i andra mobiltelefoner också.

Ifall vi ser världen som platt blir det möjligt att upptäcka hur över- och underordning återskapas genom små handlingar och händelser. Små handlingar uppträder i större eller mindre svärmar snarare än på olika nivåer.

Svärmar och spunna trådar

Förutom att handlingar uppträder i svärmar kan de spinna tunna trådar över världen till andra handlingar och händelser.

Saab Electronic Defence Systems i Mölndal spinner trådar mellan bombningar, radarstationer, datorer och satelliter. Och vidare till Chalmers, skattemyndigheten samt till olika vapenmässor. Saab i Mölndal har genom bland annat irakkrigen troligen varit med och dödat fler människor än alla terroristgrupper tillsammans.

Men dödandet av människoliv kamoufleras genom chimärer av nivåer. Nivåer av krig, global ekonomi och global politik. Nivåer som ska uppfattas som ovanför vår vardag.

Terrorismen däremot är ett tydligt hot mot vår vardag. Terrorism hotar mig. Men inget krig kan kriga på någon annan nivå än den lokala. Varje skott, varje bomb, varje tillverkningsmaskin, varje transport, verkar lokalt, samt genom nät mellan andra lokala handlingar.

Plana ytor

Institutioner, stater, krig, multinationella företag, föreningar och familjer trängs och knuffas med varandra på samma plana yta. Staten finns tryckt på en deklarationsblankett på mitt skrivbord. Innan deklarationen finns staten i min stressade mage för att efter inlämnandet försvinna bort någon annanstans. Staten tar plats i min blick och försöker dela upp mina vänner i svenskar och ickesvenskar.

På lokala platser är det inte säkert att staten eller multinationella företag är mäktigare än en motståndsgrupp, en familj eller ett kooperativ. I ett fängelse kan vi upptäcka platser där fångar har mer makt än fångvaktare. En tjuv kan på ett ögonblick ersätta kapitalism med ett annat utbytessystem. Fattiga kan i delar av kåkstäder, ghetton och byar tränga undan och ersätta kapitalism genom att exempelvis byta saker med varandra och genom att hjälpa varandra utan att ta betalt.

Jag föreslår att politisk aktivism

1. analyserar vår gemensamma värld som lokal och platt och utspridd och kopplad. 
2. försöker upptäcka de tunna trådar som spinns mellan lokala handlingar över stora delar av världen.
3. ser det globala som nät som binder samman lokala handlingar, inte som en nivå över det lokala.
4. analyserar stat, regering och riksdag som organisationer jämsides med föreningar, företag, institutioner och familjer.
5. inte tar maktskillnader på lokala platser för givna.
6. försöker tränga undan orättvisa och förtryckande ordningar och ersätta dem med andra.
7. minskar utrymmet för undanträngandet ifall aktivismen inte lyckas tränga undan andra ordningar.
8. aktioner utförs så att de är möjliga att imitera av andra och koppla ihop till nya samhällen och nya ordningar.
9. analysera hur olika institutioner och grupper tränger undan varandra glokalt snarare än globalt eller lokalt.
10. behandlar alla gemensamma beslut som politik oberoende av om de tas av företag, organisationer, kollektiv, familjer eller stater.
11. undviker att delta i politisk aktivism som förs på chimära nivåer: lokalt, globalt eller riks.
12. analyserar hur lokala handlingar spinner och fastnar i nät som sträcker sig runt vår värld.
13. försöker få lokala politiska handlingar att hamna i resonans med, och kopplas ihop med, andra lokala handlingar runt om i vår värld.

Per Herngren
2013 06 25, version 0.1


Metodologisk nationalism: Att agera som om nationalstaten vore den styrande enheten kallas metodologisk nationalism.

Metodologisk individualism: Agera som om individen vore den enhet som egentligen styr. Viss metodologisk individualism tror att politisk förändring kommer från personers handlingar. Andra ser organisationer och stater som individer. Båda dessa undervärderar de politiska betydelserna av relationer, resonanser, kaskader, system, ordningar. Och hur ting, platser, djur och växter är med och agerar politiskt.

Mannen som förklaring till kvinnan - heteromatris

Hetero bygger ordningar av motsatser: man-kvinna, regering-protest, våld-ickevåld, makt-motstånd.

Motsatser formar matriser, heteromatriser. Motsatsmatriser används för att förklara en saks egenskap genom skillnad. Ickevåld reduceras då till (utan)våld. Motstånd reduceras till att hindra makt. Civil olydnad reduceras till lagbrott och olydnad.

När något förklaras av skillnaden till sin motsats placeras motsatsen som dess centrum.

Kvinnan som motsatsen till mannen

Heteromatris förklarar gärna kvinnors egenskaper och handlingar som annorlunda mannen, eller i motsats till mannen. Mannen blir därmed centrum för kvinnans handlingar, som den kvinnan är annorlunda. Feminismen reduceras till en reaktion på mannens överordning och förtryck. Mannen sätts på så sätt i centrum även för feminismen. Lesbiskhet förklaras av manshat eller av att kvinnor fått dåliga erfarenheter av män. Lesbiskhet handlar egentligen om mannen.

Heteromatris förklarar något som

1. Begär till sin motsats 
2. Begär att bli sin motsats
3. Motvilja mot sin motsats 
4. Motstånd mot sin motsats

Exempelvisvis butch förklaras via heteromatris som en kvinnas begär att bli man. Att använda manliga attribut skulle alltså förklaras som vilja att bli man eller att bli som en man. Även om detta i några fall skulle stämma så är butch mycket annat, manliga attribut är mycket annat än män.

Drag och transvestiter förklaras genom heteromatris som ett begär att bli kvinna eller att bli som en kvinna. Utvecklandet av kvinnlighet och kvinnliga attribut skulle därmed bero på en kvinnlig brist, brist på kvinnlighet, och alltså inte på kreativitet med kvinnlighet. Skulle i så fall även kvinnors användning av kvinnliga attribut, smink och kläder, förklaras som avsaknad av kvinnlighet?

En del tidig radikalfeministisk kritik mot drag, transvestiter, transpersoner (maletofemale) och bögar som uttryck för kvinnohat fastnar i heteromatris. Judith Butler analyserar hur kvinnan i denna form av feminism görs till förklaringen, till det som förklarar drag och bög. För dessa radikalfeminister skulle drag och även bög egentligen handla om kvinnan.

Reaktiv

När något är fast i sin reaktion mot något annat blir det reaktivt. Det som blir reaktivt tenderar att se sig själv som motsatsen till vad det vänder sig mot. Därmed låter det reaktiva vad det vänder sig mot bestämma sina egenskaper. Heteromatriser gör systematiskt saker och ting till reaktiva motsatspar.

Men visst, mycket fastnar faktiskt i sin reaktiva reaktion, heteromatriser är inte alltid falska. Det tycks finnas starka begär att bli reaktiv. Och det finns starka begär att ställa sig mot varandra som motsatspar, att vara emot. 

Protester och nej-sägande fastnar gärna i heteromatris. Ickevåld, som hos Gandhi överskred och lämnade sin negation till våldet, pressas i västvärlden tillbaka in i en heteromatris. Ickevåld reduceras här gärna till våldets motsats, till snällhet eller till frånvaro-av-våld. Ickevåld som hos Gandhi handlade om ingripande i våld och upptrappning av motstånd förlorar därmed sin betydelse.

Många saker fastnar aldrig i heteromatriser eller reaktivitet. De prövar nya riktningar och variationer som inte är bestämda av motsatser. De skapar, uppfinner, upptäcker och queerar. De ger inte makt till sin motsats, om det nu finns någon. De vägrar dansa pardans. Men de dansar!

Per Herngren

2013 06 23, version 0.2

Judith Butler om radikalfeministisk kritik mot drag och bögar som kvinnohat

"This tradition within feminist thought has argued that drag is offensive to women and that it is an imitation based in ridicule and degradation. Raymond, in particular, places drag on a continuum with cross-dressing and transsexualism, ... maintaining that in each practice women are the object of hatred and appropriation, and that there is nothing in the identification that is respectful or elevating." (s 126)

"The problem with the analysis of drag as only misogyny is, of course, that it figures male-to-female transsexuality, cross-dressing, and drag as male homosexual activities-which they are not always-and it further diagnoses male homosexuality as rooted in misogyny. The feminist analysis thus makes male homosexuality about women, and one might argue that at its extreme, this kind of analysis is in fact a colonization in reverse, a way for feminist women to make themselves into the center of male homosexual activity (and thus to reinscribe the heterosexual matrix, paradoxically, at the heart of the radical feminist position). Such an accusation follows the same kind of logic as those homophobic remarks that often follow upon the discovery that one is a lesbian: a lesbian is one who must have had a bad experience with men, or who has not yet found the right one." (s 127)

Judith Butler, Bodies that matter, 1993.