Var kommer aktionens effekt från?
Traditionell politisk handlingsteori förutsätter mystiska, närmast magiska, krafter som skulle skapa indirekta effekter vilka är kontrollerbara genom någon sorts manipulativ strategi och taktik. Här är ett förslag på hur vi kan avmystifiera aktioner och bättre förklara deras politiska effekt.
Vänstern och folkrörelserna som ska ge sig ut i offentligheten dras alltför ofta till följande former av mystifierande magi:
Gnostisk magi: Andlig insikt, upplysning, medvetande eller information anses ge en effekt antingen på hur folk lever eller hur makthavare tar beslut. Här förutsätts att det är anden, medvetandet som styr kroppen och samhället.
Besvärjelsemagi: genom att mässa korta budskap tänker man sig att orden får politisk effekt. Två typer av besvärjelsemagi används: Mässande förbannelser riktade mot makthavare, samt upprepande av ramsor för att stoppa ett krig eller ett förtryck. I vardagligt tal säger man talkörer eller slagord.
Numerisk magi: Antalet personer samlade på speciella platser anses också ha effekt. För att få effekt måste då personerna omvandlas från lokalgrupper, folkrörelser, gemenskaper, kollektiv, individer till en massa. Två tekniker används för att omvandla grupper till massa. Den ena är massdemonstrationen och den andra är massmöten. Båda styrs med panoptiska verktyg (Jeremy Bentham och Michel Foucault). Deltagarnas blickar riktas bort ifrån varandra och mot en talare under massmöten eller mot en imaginär makthavare under demonstrationer.
Direkt magi
Den indirekta effekten av de tre magier jag nämnt är inte riktad mot kampens mål, både den indirekta handlingen och effekten riktas snarare bort från målet. Däremot är dessa tre former mycket kraftfulla för att omvandla kamp mot makt till negerande bekräftelse på makt. De har en magisk dragningskraft just för att de inte är medel utan mål i sig själ. Massmötet och massprotesten tros vara medlet för politiskt arbete. Men de genererar sina egna referenser och system. De blir då målet för politiskt arbete. Andra tänkta mål göms i praktiken undan som åsikter, de blir alltså inte praktik utan tanke. Protester och massmöten har alltså inte den indirekta effekt som utövarna hoppas på.
Indirekta effekter av aktioner är inte speciellt kontrollerbara eller ens förutsägbara. Därför blir den del av vänsterns taktik och strategi som främst är ”upplysande” eller ”protesterande” mystifieringar av hur samhälle och kamp fungerar.
Ett logiskt misstag vore att man tänka sig direkta aktioner som motsatsen mot indirekta aktioner. En direkt aktion utan indirekta effekter vore totalt privat. Direkta aktioner har alltid indirekta effekter. I vardagligt tal pratar vi om exemplets makt. Indirekta effekter hos direkta aktion är en inbjudan till upprepning av det direkta. Den indirekta effekten skulle mycket väl kunna vara mycket större hos direkta aktioner än hos indirekta aktioner. Jag vill föreslå att man ska använda direkta aktioner om man vill få indirekta effekter. Detta kan tyckas paradoxalt men är egentligen mycket mer begripligt än det traditionella särskiljandet av medel och mål.
Låt oss för en stund hålla oss kvar inom den magiska världen. Magin erbjuder ett helt annat mer direkt sätt att se på kraft. Den för fram tre direkta former av magi:
Kontagiös magi, smittsam magi, ofta från beröring, visar på kraften hos direkt kontakt samt exemplets makt. Ett annat begrepp är homomagi (i antropologin beskriven som homeopatisk magi). Homomagi innebär att lika leder till lika. Ett tredje begrepp är illusionen. Illusionen att något fungerar kan göra att något börjar fungera, det kanske tydligaste exemplet är hur ett mått på värde har förvandlats till den huvudsakliga varan (pengar).
Om vi lämnar magins begrepp vill jag föreslå en teori om politisk effekt som är inspirerad av Judith Butlers mat(t)erialisering, Jacques Derridas dekonstruktion och Donna Harraways cyborg.
Dessa teoretiker, och aktivister, avvisar närvaron av mystiska indirekta krafter. De sysselsätter sig snarare med handlingar som förvandlas till inskrift och därmed blir möjliga att upprepas, återberättas, citeras. Jag föreslår att denna inskrifts karaktär är den politiska handlingens effekt.
Judith Butlers poststrukturalistiska feminism visar hur upprepningen gör att världen materialiseras och får betydelse (matters, mat(t)erialize).
Derrida visar i sina diskussioner om textualitet som föregående tanken och talet, att det inte finns någon mystisk linjärt riktad kraft inbyggd i aktioner. Utifrån Derridas begrepp iteration (repetition), kan man förstå politisk effekt som direkt inbjudande. Politisk effekt är hur handlingen inbjuder till upprepning och därmed materialiseras genom inskrift. Sättningar och förskjutningar i de politiska aktionerna ger öppningar och möjligheter till iteration - upprepning.
Donna Harraways cyborgfeminism visar hur aktioner föder hybrider och cyborgar. Här vill jag främst lyfta fram hur radikala aktioner föder hybrider mellan borgerliga livsformer och antikapitalistiska livsformer. Precis som den postkoloniala diskussionen (Spivak, Bhabha) visar, kan man inte hoppa ut ur det moderna, imperialistiska, borgerliga samhället. Hybrid och cyborg visar på revolutionära möjligheter snarare än att drömma sig bort till något helt annat.
Politik är alltid iterativ
Utifrån dessa tre tänkare föreslår jag att politisk effekt av aktioner är iterativ, upprepningsbar. Upprepningsbarhet ger möjlighet till inskrift och därmed materialisering av nya revolutionära samhällen. Handlingsteorin måste då lämna traditionell koppling till instrumentell handlingsteori och närma sig språk- och systemteori. Men man måste också lämna de gamla strukturteorier som uppfattar samhället som lika med nationen. Det engelska ”community” visar på en ändlös radda av samhällen från kollektivet till globala organisationer. Användbara begrepp hos strukturteorier - som tänker via strukturer snarare än genom handlingar och beslut – är funktion, disposition (möjligheter, färdigheter, teknik, träning), position (hur en kamp positioneras och lutar sig både mot andra former av kamp och mot etablerade system), materialisering.
Även inom vänstern finns en lång fruktbar diskussion att knyta an till: Från aktivistbegreppen blir direkt aktion realiserande, och därför realistiskt, medan indirekt aktion blir mystifierande. Direkt aktion lyfter fram inbjudan snarare än påbjudan. Indirekt aktion skulle förutsätta att vi hade någon mystisk kraft som gör att andra lyder. Och om vi hade denna kraft så kanske lydnad ändå inte är lösningen.
Andra tankar som ligger nära direkt aktion: Mahatma Gandhi hävdar att målet är medlet. Särskiljande är feltänkande: Ickesolidaritet leder inte till solidaritet, ickefred leder inte till fred. Målet är medlet innebär att jämställdheten i en motståndsgrupp inbjuder till jämställdhet. Varje kamp materialiserar sitt eget mål, och verkar genom detta mål. Gandhi lyfter även fram nödvändigheten av det kreativa program. Proaktivt skapande blir mer revolutionärt än reaktivt protesthandlande vilket låser fast aktivisten i en bekräftande negering.
I plogbillsrörelsen och ickevåldsrörelsen finns en diskussion om symbolisk kraft hos direkt aktion som ställs mot den utpekande, och därmed bekräftande, kraften hos indirekta negerande protester.
Jag föreslår att politisk kraft bör undersökas utifrån spelet mellan (1) innovativ kraft och (2) möjligheterna till rättvisa, solidaritet, omsorg, gemenskap som framträder (materialiseras). Min ansats kan användas både för att tydliggöra kraften hos kapitalismen, nationalismen och kraften hos revolutionära och radikala praktiker.
1 Innovativ effekt. Innovation som slår igenom skapar tradition. Tradition är en innovation som slagit igenom. Uppfinningar är, enligt Derrida, både upprepning och brytning. Här lyfter jag fram tre aspekter av innovation.
a) Möjlighet: Så kan man ju göra! Skapa nya handlingshorisonter, strukturer, dispositioner.
b) Innovativ utmaning: Är det rimligt/are sätt att handla, genomföra, leva? Det uppstår en dekonstruktion av moral, mening, sanning genom åtskillnaden mellan den nya innovativa handlingen och de traditionella handlingar den håller på att ersätta.
c) Iterativ användbarhet. Hur väl utarbetad är handlingen för att den ska kunna upprepas? Vilken träning behövs och finns den träningen tillgänglig? Här uppstår en cirkulär rörelse mellan möjligheten att upprepa och finslipningen under själva upprepandet.
2 Solidaritet, rättvisa, demokrati, omsorg och gemenskap kan inte instrumentellt skapas. Anarkismens kritik mot proletariatets diktatur blir även riktad mot alla försök hos en elit att genom effektiva (manipulativa) medel styra folket in i socialismen eller in i ett globalt, ekologisk samhälle. Visst innebär rättvisa kontroll av orättvisa, men samtalen som föds ur motsättningar och kamp måste också innehålla obestämbarhet.
Demokrati eller gemenskap kan inte styras. Men de kan inte heller förklaras som naturvetenskapens orsak och verkan. Vi är inte enbart orsakade: våra val och praktiker begränsas (och möjliggörs) av tvingande nödvändighet men kan aldrig reduceras till orsak. Däremot kan man diskutera vilka praktiker som ökar eller minskar möjligheterna till rättvisa och socialism.
En kamp handlar om att självkritiskt experimentera med nya former som kan ersätta andra. Det är så här vi kan förstå den borgerliga revolution: hur kapitalismen från tusentalets Italien till idag experimenterade sig från bankkapitalism till handels- och förlagskapitalism, fram till de moderna formerna för industri- och programmerad kapitalism. Hur öppnar innovativa dispositioner och institutioner upp möjligheterna till rättvisa? Och hur blir de till nya makttekniker som kontrollerar oss?
Per Herngren
Version 0.2