11 augusti 2006

Metodologisk nationalism

Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista

Det är en spännande kritik mot nationalstatsvänstern som Johan Lönnroth gör i Världsmedborgarvänstern.

Här är några nattliga tankar utifrån min läsning av Johan Lönnroths artikel: Inom sociologin pratar man om "metodologisk nationalism": när man sätter likhetstecken mellan samhället och nationalstaten. En enkel test kan avslöja metodologisk nationalism, om man säger samhället, och det då är underförstått staten eller nationen eller Sverige, så har man antagligen fångats i metodologisk nationalism.


I Sverige är metodologisk nationalism svårare att se än i andra länder. Engelskans society betyder ju förening, sammanslutning och samhälle, och engelskans community betyder samhälle, gemenskap, kollektiv.

Själv försöker jag undergräva min egen hjärntvättade metodologiska nationalism genom att använda samhällsbegreppet på föreningar, sammanslutningar, större företag, städer, byar, förorter, nationer. Det finns inte längre något entydigt samhället, i bestämd form. Fördelen är att nationalstaten reduceras till en bland många föreningar, och sammanslutningar om ändock extremt mäktig.

Olika samhällen lever överlappande, bredvid varandra. Ibland är det bättre att ett samhälle tar över delar av ett annat samhälles verksamhet. Aktioner skulle då vara att tillfälligt ta över en verksamhet. När aktionerna upprepas institutionaliseras verksamheten, om en gemenskap uppstår börjar ett samhälle bildas. Efter att olika samhällen konkurrerar om inflytandet
över en verksamhet kan den plötsligt övergå till det andra samhället. Eller så kan det första samhället reformera sig för att kunna behålla verksamheten. Inom folkrörelser och vänster bygger man ofta in nationalismen i sin egen organisation, ex genom riksstyrelse respektive lokalstyrelse. Ofta står nationsnamnet först i föreningens namn, som ex Svenska Freds och
Skiljedomsföreningen, eller Sveriges Kommunistiska Parti.

När jag satt i polis-arrest i England i sommar läste jag Michel Foucault, "Society must be defended". Där menar han att politiken är fortsättning på kriget. (Här syftar han på politik som är kopplad till nationalstaten). Analysen tar sin utgångspunkt i att alla nationer bildats genom krig. Antingen har några tilltvingat sig nationen genom erövrning eller tvingat den på andra (koloniala nationer).

Etienne Balibar visar i Ras, Nation, Klass (tillsammans med Immanuel Wallerstein) att det inte går att frikoppla ras och nationsbegreppet. De förutsätter varandra.

Själv anser jag att nationalstater är det mest effektiva och mest förödande apartheidsystemet i världshistorien. Vi har fått en värld med nästan fri rörlighet för rika och kringgärdade områden för fattiga och flertalet från tredje världen. Apartheid inom nationer har inte varit så effektivt eftersom den bl a hamnat i motsättning till nationalstatens konstruerande av konstgjorda "folk" (nation betyder folk, från latinets natio födelse, stam, nasci att födas).

Oj, det blev en del text så här på måndagkvällen.
Hilsen fra
Per
20050926

Inga kommentarer:

Gadgeten innehöll ett fel