Pacifism - bortom individualism

Vad innebär pacifism ifall vi använder begreppet på en gemenskap? Ett sätt att ta sig ur individualistiska föreställningar om politisk förändring är att översätta gamla individualistiska begrepp till gemenskaper och grupper. Här är ett förslag på definition av att vara pacifistisk.

En organisation är pacifistisk ifall den har som beslut, princip eller moral:
att inte använda våld
att inte tillåta våld i organisationen
att inte ge sitt aktiva stöd till andra organisationers användning av våld

Med denna definition upptäcker vi att pacifismen är etablerad bland organisationer. Våld är inte en accepterad verksamhet i speciellt många organisationer.

Per Herngren
2013 04 27, version 0.1

Metodologisk individualism förklarar politisk förändring med individers föreställningar, attityder, gener eller handlingar.

Skicklig inkompetens på föredrag

Skicklig inkompetens är när självklarheter och ibland dumheter låter väldigt smart. Åhörarna tränar sig under föredragen på att visa upp en okritisk attityd inför självklara lösningar och estetiska modeller. Detta sker på ett sofistikerat sätt vilket kräver mycket träning. Inkompetens under föredrag är en avancerad skicklighet.

1. En tummregel som inte ska ses som bevis är att ifall åhörarna hela tiden nickar bifallande så kan skicklig inkompetens ha uppstått. Det som åhörarna redan känner till förpackas på ett nytt och estetiskt vackrare sätt. Åhörarna hör det de hört förut fast det låter vackrare.
2. En annan tummregel är att ifall alla lösningar är individuella så undviker föredragshållaren gemensamma och politiska problem. Organisationer, samhällen och politiska lösningar suddas ut. Organisationer reduceras till fållor där individer springer runt och gör det de vill.
3. En tredje förenklad tumregel är att fall åhörarna skakar på huvudet är det mycket möjligt att föredraget faktiskt ger ny kunskap, att det inte ramlar ner i skicklig inkompetens. Ifall åhörarna irriterat viftar med händerna så bekräftar antagligen inte föredraget det åhörarna redan vet: Va? Vad är det du påstår egentligen? Men vi gör ju tvärtom. Det skulle ju innebära … Detta skulle ju tvinga oss att  …

Skicklig inkompetens

Chris Argyris lanserade begreppet skicklig inkompetens 1986. Redan 1914 påvisade Thorstein Veblen ett liknande fenomen: intränad oförmåga. Intränad oförmåga är att lära sig att inte se, eller att inte agera. Om intränad oförmåga förekommer på alla möjliga nivåer uppkommer skicklig inkompetens mellan föredragshållare, kursledare, ledare, chefer och deras åhörare eller underlydande.

Föredragshållare tränar sig på att tala på ett sätt som skickligt undviker att göra åhöraren upprörd. Åhöraren kan istället utvinna fetischistisk kraft ur föredraget. Åhörarna får kraft som dock försvinner inom några dagar och en efterfrågan på nya föredragshållare uppstår.

Enligt Argyris tar inte skicklig inkompetens itu med viktiga frågor och problem i samhällen och organisationer.

En ska inte förstå de skickliga föredragshållarna som avsiktligt manipulativa. Föredragshållarna försöker tillfredställa sina uppdragsgivare och åhörare. Det är alltså inte ett medvetet planerat sätt att få kontroll och makt. Det är snarare intränad omedvetenhet, ett sätt att se som också innebär ett sätt att inte se. Det är ett inlärt automatiserat beteende. Det är en skicklighet i att låta åhörarna slippa ta itu med grundläggande konflikter och problem.

Skickligt inkompetenta föreläsare presenterar olika lösningar utan att lyfta fram vilka politiska eller organisatoriska problem dessa lösningar ska lösa. Åhörarna ska alltså själv söka de problem lösningarna ska lösa.

Ett exempel på hur föreläsare skickligt kan begränsa tänkandet till självklarheter är att samtidigt som föreläsaren nickar och sänker rösten säger hen att åhörarna ska  ”tänka bort” gränser. ”Ni måste överskrida era gränser!” Här passar det väl in med lite nickande och bifall från åhörarna.

Ett annat sätt är att fånga åhörarna med estetiska modeller: trianglar, cirklar, trappor, fyrfältsscheman med tillhörande poetiska bokstavskombinationer som bildar ord och är lätta att komma ihåg.

Genom att inte precisera uppstår pseudokommunikation. Deltagarna pratar förbi varandra. På så sätt kan alla bli överens. Första upplevelsen är att det pågår lyssnande, bekräftelse, samtal och dialog men i praktiken pratade deltagarna inte riktigt med varandra.

Exempel på uttryck som kan användas för att skapa skicklig inkompetens är att det behövs ”en ny kultur”, ”en individuell mognad”, ”större medvetenhet”, ”mental träning”, ”trygghet”, ”måltänkande”, ”enighet kring vision och mål”, ”ny typ av ledning”.

Även åhörare behöver tränas på skicklig inkompetens. Skicklig inkompetens är en färdighet, inte bara hos föredragshållare utan även hos åhörare.

Per Herngren
2013-04-24, version 0.1.2

Referens

Per Herngren, "Skicklig inkompetens på ledarkurs", http://ickevald.net/perherngren/skickliginkompetens.htm, 2008.
Robert Wenglén, Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008.
Chris Argyris, On organizational learning, Oxford: Blackwell, 1999.
Chris Argyris, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986.
Thorstein Veblen, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, New York, Macmillian, 1914. 

Homosocialisation bland jämlika män

Den heterosexuella matrisen bygger på motsatsparet man och kvinna. Även om man-kvinna blir den huvudsakliga dikotomin så ger matrisen dessutom som logisk följd möjligheterna man-man och kvinna-kvinna. Pröva att lägga in hetero både på X-axeln och Y-axeln så får en ett fyrfältsschema där homo finns med.

Den heterosexuella matrisen inkluderar alltså bi, homo och hetero. Matrisen ger också möjligheten att polerna byts: att man blir kvinna, eller att kvinna blir man. Den heterosexuella matrisen inkluderar trans, fast bara när trans betyder byte. Trans skulle också kunna betyda överskrida, och därmed överskrida den heterosexuella matrisen.

Förklara inte för mycket

Den heterosexuella matrisen ska inte tolkas som att trans, bi, homo och hetero ska härledas helt ur den heterosexuella matrisen. Såväl hetero som homo överskrider logiken i den heterosexuella matrisen, bland annat genom att köna andra faktorer som klass, vänskap, makt, nationalitet och ras.

Den heterosexuella matrisen är kraftfull men inte alenarådande. Trans i betydelsen överskridande är alltid närvarande. Så fort en ordning skapas så överskrids, transas, den.

Alla transar. Det går inte att vara helt straight, helt linjär.

Queer, intergender, transgenre, könsmångfald och könsvariation vrider upp den heterosexuella matrisen. De gör produktiva och skapande interventioner i matrisen så att den förvrids. Queer gör att bi, homo och hetero blir instabila, dessa kategorier görs märkliga och underliga. Matrisen vacklar.

Heterosexuella matrisen blir stabil genom att svärma

Jag testar här tesen att svärmar med svaga sociala dynamiker samverkar och gör den heterosexuella matrisen stabil. Svärmar av små förklaringar förklarar hur hetero upprätthålls och blir stabilt. Stora mäktiga, våldsamma, konspiratoriska teorier förlorar sin plats på tronen.

Tanken är inspirerad från komplexitetsteori där mängder med små förklaringar interagerar med varandra. Detta skapar med tiden stabila system. Det är ett annat sätt att förstå stabila ordningar än linjära förklaringar. Linjär är att en orsak leder till en verkan, vilket orsakar en annan verkan …

När det gäller män och kvinnor så skulle en linjär teori härleda heterosexuella matriser, eller mäns makt över kvinnor, ur någon hotfull, våldsam eller mäktig förklaring: detta är Förklaringen!

Komplexitet utgår istället från mängder med förklaringar som samverkar på oförutsägbara sätt, och med tiden stabiliseras en ordning.

Homosocialisation

Homosocialisation är att män hellre umgås med män och kvinnor hellre med kvinnor. Lika barn leka bäst. Homosocialisation som begrepp skulle kunna utökas till att förklara varför medelklass umgås med medelklass, vita med vita, trettioåringar med trettioåringar etc. Här fokuserar jag dock på att män gärna umgås med män.

Bland män skulle homosocialisation kunna förklaras konspiratoriskt utifrån maktintresse. Detta stämmer säkert i olika sammanhang. Men mängder med svaga, omedvetna dynamiker skapar möjligen stabilare homosocialisation än avsiktlig konspiratorisk homosocialisation.

Homosociala dynamiker kan uppstå utifrån intressen, hobbyer, trygghet, lättja, bekvämlighet. Samtidigt kan män dra sig undan från kvinnor utifrån osäkerhet, obehag och tafatthet.

Hobbyer och intressen könas. Några män tror kanske att andra män har liknande intressen som de. Det gör att män pratar om sina intressen med andra män. Snart hittar de säkert något som är gemensamt och som bekräftar fördomen. En del män förväntar sig kanske att kvinnor tycker att deras intressen är tråkiga. Säkert hittar män någon kvinna som poängterar att de är tråkiga. Den som söker efter bekräftelse på sina fördomar hittar det även i undantaget. Ordningen bekräftas samtidigt som den skapar sig själv. Bäst då att dra sig undan från kvinnor.

Homosocialisation bland jämlika män

Här prövar jag hur försök till jämlikhet via heterosexuellt särskiljande kan hamna i dynamiker som leder till ojämlikhet och homosocialisation. Hur försök att ta sig ur klichéer kan hamna i dynamiker som bekräftar klichéerna. Ett problem med min analys av hur stereotyper återskapas är att stereotyperna ju faktiskt återskapas här i min text. Det antyder å andra sidan att de dynamiker som skapar homosocialisation inte är egenskapar hos män och kvinnor utan dynamiker som genereras av att föreställningar ska hantera andras föreställningar, av att förväntningar ska hantera andras förväntade förväntningar. Det som uppfattas som egenskaper kan alltså vara samspel mellan mängder med faktorer.

Jämlika män skulle kunna ha flera djupa relationer med kvinnor. Detta kan dölja att en del har få ytliga relationer med kvinnor, men många ytliga relationer med män. Här uppstår i så fall en särskild homosocialisation som hamnar i resonans med klass, ålder, ras. Jämlika män umgås kanske gärna med välutbildade kvinnor än med de som de uppfattar som ”omedvetna”. Jämlika män kanske därför inte har så många kvinnliga relationer med lågutbildade, arbetarklass, drogmissbrukare, eller hemlösa. Homosocialisation uppstår via klass. Ojämlikheten upptäcks inte förrän analysen kopplar ihop kön och klass.

Jämlika mäns ”homosocialisation” när det gäller klass, ålder och ras kamoufleras kanske genom att feministiska män har fler manliga relationer som bryter klass och rasgränser. Homosocialisationen bland män kan alltså ibland bryta klass, ålder och ras samtidigt som den upprätthålls gentemot kvinnor från ”andra” grupper.

Paranoia

Flirt genererar skyddsmekanismer gentemot de som flirtar. Detta kan smitta av sig och skapa homosocialisation. Traditionell heterosexuell flirt kan generera en lätt paranoia gentemot "det andra könet" vilket skapar homosocialisation mellan män och kvinnor.

Jämlika män som har flera trygga relationer med kvinnor kan ibland distansera sig från nya kvinnliga bekantskaper utifrån en svag släng av paranoia.

Denna paranoia skulle ibland kunna komma ifrån paranoian att kvinnor är paranoida när det gäller mäns avsikter.

Poängen här är att en svag paranoia gentemot "andra könet" bland välvilliga och hyggliga personer skapar stabilare homosocialisation än den homosocialisation som uppstår från vissa mäns hat mot kvinnor eller som uppstår från märkliga anklagelser att ”feminister” kränker män.

Jämlika män förväntar sig kanske att kvinnor förväntar sig att ifall kvinnorna är trevliga mot männen så kommer männen snart att förvänta sig något ”annat” från kvinnorna. Dessa män förväntar sig i så fall att få dubbla signaler från kvinnor som de inte känner tillräckligt väl. Männen förväntar sig att vänskaplighet snart kommer att varvas med avvisningssignaler.

Eftersom avvisningssignaler är obehagliga så blir det bättre för männen att dra sig undan eller ge liknande avvisningssignaler till kvinnorna. Så de inte ska tro något.

Några jämlika män bryter risken för att råka ut för jobbiga avvisningssignaler genom att snabbt komma ut som bögar, eller visa att de är otillgängliga.

Jämlika män ger ibland små avvisningssignaler för att undvika att själv få avvisningssignaler. Detta känns givetvis minst lika obehagligt för kvinnorna som det gjorde för männen. Dessa kvinnor drar sig därför undan från dessa avvisande jämlika män.

En ömsesidig svag paranoia skulle kunna samverka, förstärka varandra och bygga upp stabil homosocialisation.

Det här är ingen färdig analys. Syftet med min analys är snarare att lyfta fram en annan ansats än kraftfulla förklaringar. Syftet är också att pröva hur dynamiker skulle kunna ersätta förklaringar som bygger på egenskaper hos kön. Mängder med små dynamiker samverkar på komplexa och oförutsägbara sätt. Med tiden skapas stabila ordningar. Män och kvinnor har alltså inte olika egenskaper i analysen. Det är den heterosexuella matrisen, uppdelning i kön, som skapar olika dynamiker, exempelvis via förväntningar eller föreställningar om egenskaper, vilka kan generera homosocialisation.

Per Herngren

2013-04-17, version 0.3

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Mediafällor vid intervjuer med motståndsaktivister

Här är några vanliga fällor som används vid intervjuer med motståndsaktivister. Dessa journalistiska teknikerna har växt fram under lång tid. De kommer från massmedias krav på att skapa vinst genom att ständigt producera nyheter. Nyheter är aldrig det som är nytt utan det som känns igen som nyheter. Sättet att ställa frågor är därför sällan medveten konspiration från journalistens sida.

1 Ställa frågor så aktivisten gör motparten, orättvisan eller förtrycket till huvudnyhet. Ni kämpar alltså emot ...? Ni vill alltså att regeringen ska ...? På så sätt blir motståndet och motståndsgrupperna bifigurer. Uppfinningar och lärdomar under motståndskampen "glömmer" därför aktivisten av att nämna.
Lösning: Svara på frågor så motståndet är centrum. Låt den motståndsordning som tränger undan orättvisan bli fokus. Lyft fram uppfinningar och misstag som andra kan lära sig av. Förtrycket, motparten, polisen och maktcentran får därmed biroller till motståndet.

2 Ställa frågor så aktivisten stämplar sig själv som underordnad och negation till "makten". Så ni protesterar mot ...? Ni är alltså emot ...?
Lösning: Utforma aktioner och svara på frågor så att polis och åklagare blir proteströrelsen. Motståndsgruppen utför ett jobb, löser ett problem. Åklagaren protesterar mot det.

3 Ställa frågor där det egentliga svaret är inbyggt i frågan. Varför är ni inte fler? Hade ni egentligen velat lyckas med att ...? Är det viktigt att ungdomar som ni engagerar er i ...?
Lösning: Vända på alla påståenden som är inbyggda i frågor istället för att lydigt svara på frågan.

4 Ställa frågor så aktivisterna nedvärderar sig själva: Det är förstås inte så lätt att sätta er upp mot så många poliser och polishundar? Ni hade förstås velat kunna ...? Det var ju bara symboliskt men ert mål i framtiden är alltså ... Den här gången misslyckades ni alltså med ...!
Lösning: Utforma aktionerna så att de alltid genomför målet, om än i liten skala eller tillfälligt.

5 Ställa frågor som individualiserar motståndet, som tränger undan motståndsgruppen och ersätter den med individens mod, personliga engagemang och egna skäl för att utföra aktionen.
Lösning: Lyft fram gemenskap, mångfaldigande, relationer, konflikter, misstag, erfarenheter i motståndsgrupperna. Hur försöker gruppen tillsammans lösa problemet. De som låter sig intervjuas kan roteras från gång till gång. Ställ upp på intervjuer tillsammans med någon annan från gruppen. Ställ upp på gruppbilder eller bilder som inkluderar motståndet eller andra aktivister.

6 Ställa frågor så aktivisterna gör sig själva till stereotyper: Manlig expert. Ung vit välutbildad kvinnlig medelklassaktivist. Ungdomar.
Lösning: Låt aktionens talesperson vara de som bryter stereotypen. Transa och queera identiteter. Se till att nya grupper kan identifiera sig med motståndet.

Per Herngren
2013 04 16, version 0.1

Valmöjligheter tränger undan våra möjligheter att välja

Individuella valmöjligheter används som maktteknik för att tränga undan möjligheten att ta beslut tillsammans. Valmöjligheter tränger undan möjligheten att välja. Möjligheten att välja det politiska.

Detta har varit en vanlig taktik bland arbetsgivare och bostadsbolag som sökt medling med enskilda istället för att ta gemensamma beslut, istället för att i förhandling med gemenskapen fastställa vad som ska gälla för alla. Individuella lösningar söndrar gemenskapen.

Upptagenheten med att förhandla fram en lösning på diskrimineringen och orättvisan mot Mig som enskild hamnar i resonans med andra former av individualism: lån, egna hem. Jag vill ju verkligen få en lösning på denna orättvisa! Individuella lösningar på orättvisor mot många tränger undan det gemensamma.

Den enskilda belastas och solidariteten upplöses

Individualiseringen splittrar inte bara gemenskaper, den lägger bördan på den enskilde. Den enskilde belastas med att lösa gemensamma problem, orättvisor och yttre hot. Ifall jag får dålig pension beror det på mina dåliga pensionsbesparningar och värdelösa fondval. Ifall mina barn inte lyckas beror det på vilken skola jag valde åt dem. Eller att jag valde att bo med fattiga och nysvenskar. Ifall jag inte själv lyckas beror det på mitt dåliga val av coach och karriär. Fokus på individuell karriär tränger dessutom undan gemensamma och demokratiska kooperativ. Vi skulle kunna lyckas tillsammans.

Svenska staten splittrar möjliga gemenskaper genom att introducera alltfler individuella val: individuellt val av skola för barn tränger undan demokratisering av lokala skolor, individuella val av elbolag tränger undan gemensamma beslut om lokala vindkraftverk.

Individualisering och splittring av gemensamhet har accelererat de senaste åren. Men det har använts länge. Vid husockupationer under sjuttio- och åttiotalet som exempelvis i Haga, Göteborg, så förespråkade ockupanterna att Haga-kulturen skulle bevaras. Haga fick inte rivas och ersättas med betong. Kommunen bejakade detta och gav stränga order till byggbolag att bevara stilen. Sedan erbjöd kommunen invånarna att köpa upp sina lägenheterna, eller behålla sina hyreskontrakt efter ombyggnad. Fint folk hade råd att flytta in medan majoriteten trängdes bort till andra områden. På vissa gator i Haga flyttade upp till 90 procent av de boende. Visst, de var välkomna hit till Hammarkullen! Men husockupationerna i Haga som tycktes ha segrat förlorade genom individualiserad seger.

Gemensamhet kan tränga undan en nationalstat

Det är inte alltid splittra och söndra genom individualisering fungerar. Danska staten försökte sälja ut fastigheter i mikrostaten Christiania till de enskilda som lever i Christiania. Det skulle snabbt splittrat Christiania och skapat en gentrifiering, fint folk hade börjat köpa upp och tränga undan invånarna. Men Christiania har istället valt att äga Christiania gemensamt. Det har lyckats. Medelklassen är fortfarande i minoritet i Christiania. Nu kanske vi inte ser staten Christiania som ett sådant samhälle vi skulle vilja leva, men det kan lära oss något. Deras val av gemensamhet har hindrat Danska staten från att splittra samhället. Christiania regerar fortfarande.

Individualisering splittrar vänster och alternativrörelser

Splittra och söndra genom individualisering har hamnat i resonans med en framväxande politisk individualism. Politisk individualism är föreställningen att individens val att konsumera mindre, mer rättvist och mer ekologiskt löser politiska problem. Genom att undvika att göra motstånd, undvika att konfrontera och intervenera i maktordningar, och istället göra personliga val förväntas solidariteten öka.

Politisk individualism inom vänster och alternativrörelse tränger undan möjligheter till gemensamma beslut. Detta sker bland annat genom att personlig radikalitet hamnar i resonans med hur företag och stater försöker individualisera oss. Deras söndra och splittra genom individualisering förstärker på ett paradoxalt sätt tron på personlig radikalitet. Och personlig radikalitet förstärker staters och företags individualisering av oss.

Lösningen är att sluta belasta enskilda med världens problem och istället gå ihop. Och tillsammans fokusera på interventioner och gemensamma lösningar.

Här behövs dock en varning. Andra fallgropen vore att försöka lösa problem i allt för stora kollektiv. Detta skapar samma tröghet och frustration som att försöka förändra världen individuellt.

Svärmar av grupper och kollektiv

Istället för att vända oss till totaliteter, eller gigantiska kollektiv, behöver vi snarare organisera svärmar av grupper, organisationer och kollektiv. Ibland kan politiska beslut tas med tre personer, eller i ett kooperativ med ett dussintal anställda, eller i ett bostadsområde med några tusen.

Beslut och byggandet av nya ordningar kan sedan smitta av sig på andra gemenskaper och  organisationer. Världen förändras genom smitta som den klassiske sociologen Gabriel Tarde försökte lära oss redan under slutet av 1800-talet. Smitta sker genom intervention, genom att tränga in i en annan organism, och där föröka sig. Smitta uppstår inte genom att vi lever för oss själva, vare sig individuellt eller kollektivt.

Per Herngren
2013 04 14, version 0.1.1


Resonans är ömsesidig förstärkning 1+1+1=100. Resonans uppstår när upprepningar, pulser, börjar dansa eller svänga mot varandra.

In-divid kommer etymologiskt från odelbar. Personer kan dela med sig av sig själva, så personer är snarare divider, delbara. En individ kan i så fall inte vara en person, Individ är istället en funktion: medlem, röst i omröstning, anställd, konsument, statistisk individ, medborgare, vara. En person kan tilldelas flera individualiteter: medborgare, konsument, inloggningsidentitet och medlem. En individ har dock inte tillgång till sin person, en individ reducerar istället personen till individ, personen ersätts med en ickeperson.

Referens

Per Herngren, Glöm att leva klimatsmart, 2013.

Tack till Håkan Thörn för användbar motståndsforskning om ockupationerna av Christiania och Haga. Och tack till Bengt Andréasson för reflektion kring paradoxen med att valmöjligheter tränger bort möjligheten att välja.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Förmå fredsgrupper att legitimera vapenhandel – manual

Här är några metoder för att manipulera fredsorganisationer att legitimera 99% av vapenhandeln.

1. Peka ut de som inte är så välorganiserade i sitt dödande som Hotet. Använd facebook och aktivism för att tillsammans med tidningar lyfta fram osystematiskt dödande som förskräckliga nyheter. Kamouflera systematiskt dödande bakom "nyheter".
2. Peka ut bruna som hot. Kalla dem terrorister.
3. Peka ut fattiga länder som leds av bruna som hot.
4. Se till att vapenhandel till vita mäktiga organisationer lyfts fram som en lösning på problemet med våld från bruna. Genom att legitimera vapenhandel till vita kan problemet med de våldsamma bruna lösas.
5. Modernisera koloniala föreställningar. Peka ut bruna män som hot mot bruna kvinnor. Vapenhandeln till de vita mäktiga organisationer hjälper bruna kvinnor mot bruna män.
6. Osynliggör att de organisationer som dödar flest kallas Stater. Se till att fredsgrupper är med och legitimerar Staternas rätt att döda och Staternas rätt att tjäna pengar på dödande. Det är små fattiga stater i tredje världen, och små organisationer, som ska pekas ut som illegitima.
7. Målet ska helga medlet. Förmå fredsorganisationer att legitimera 99% av vapenhandeln för att minska 1% av handeln.
8. Dölj en stor del av vapenhandeln genom att undanta kärnvapen, militära transportmedel, kommunikationssystem, radarsystem etcetera från ”vapenhandeln”.
9. När en stor del av vapenhandeln har trollats bort ur statistiken kamouflera ytterligare 2/3 av vapenhandeln genom att använda ordet vapenexport.

Per Herngren

2013-04-06, version 0.1.2

Mer exakta siffror

Är det någon som har mer exakta siffror än de jag anger ovan? Siffrorna jag använder är metaforiska. Jag har frågat en vapenhandelsforskare som utan att ha statistiken framför sig gissade att mina siffror är underdrivna, verkligheten är möjligen värre. Mina siffror är dock inte underbyggda med aktuell statistik. Svårigheten för mig är att vapenhandelsstatistik kamouflerar vapenhandeln genom metodologisk nationalism som särbehandlar stater från andra organisationer, genom att fösa ihop små organisationer till kluster och kategorier istället för att räkna dem som individuella organisationer, och genom andra kamouflagemetoder.

The Arms Trade Treaty av FN - en manual för att legitimera vapenhandel

Citaten är från utkast 27 mars 2013, General Assembly

Förmå fredsorganisationer att vara med och legitimera vapenhandel

Recognizing the legitimate political, security, economic and commercial interests of States in the international trade in conventional arms,

Förmå fredsorganisationer att bygga tillit till vapenhandel

Promoting cooperation, transparency and responsible action by States Parties in the international trade in conventional arms, thereby building confidence among States Parties.

Förmå fredsorganisationer att stärka och legitimera laglig vapenhandeln genom att fokusera på olaglig vapenhandel

Underlining the need to prevent and eradicate the illicit trade in conventional arms and to prevent their diversion to the illicit market, or for unauthorized end use and end users, including in the commission of terrorist acts,

Förmå fredsorganisationer att legitimera staters vapenhandel, samt deras militära interventioner och krig

The respect for the legitimate interests of States to acquire conventional arms to exercise their right to self-defence and for peacekeeping operations; and to produce, export, import and transfer conventional arms.

Förmå fredsorganisationer att sprida ryktet att kvinnor och barn dödas i krig av bruna män inte av mäktiga vita organisationer genom systematisk bombning och beskjutning

Bearing in mind that civilians, particularly women and children, account for the vast majority of those adversely affected by armed conflict and armed violence,

Förmå fredsorganisationer att stödja krig för de stoppar ju krig

Emphasizing that nothing in this Treaty prevents States from maintaining and adopting additional effective measures to further the object and purpose of this Treaty

Förmå fredsorganisationer att mobilisera andra folkrörelser för att vara med och legitimera vapenhandel

Recognizing the voluntary and active role that civil society, including non-governmental organizations, and industry, can play in raising awareness of the object and purpose of this Treaty, and in supporting its implementation,

Förmå fredsorganisationer att propagera för att vapenhandel leder till fred

Acknowledging that regulation of the international trade in conventional arms and preventing their diversion should not hamper international cooperation and legitimate trade in materiel, equipment and technology for peaceful purposes,

Förmå fredsorganisationer att stärka föreställningen att krig av vita mäktiga organisationer är självförsvar medan krig av fattiga organisationer är attack

The inherent right of all States to individual or collective self-defence as recognized in Article 51 of the Charter of the United Nations;

Förmå fredsorganisationer att hjälpa till så vapenhandeln håller sig laglig och under kontroll av nationalstater

The responsibility of all States, in accordance with their respective international obligations, to effectively regulate the international trade in conventional arms, and to prevent their diversion, as well as the primary responsibility of all States in establishing and implementing their respective national control systems; 

Förmå fredsorganisationer att legitimera vapenhandel mellan mäktiga organisationer

The respect for the legitimate interests of States to acquire conventional arms to exercise their right to self-defence and for peacekeeping operations; and to produce, export, import and transfer conventional arms;

Förmå fredsorganisationer att peka ut alla krig som fel. Därför krigar aldrig stater. Stater försvarar sig. Stater utför en insats.

A State Party shall not authorize any transfer of conventional arms covered under Article 2 (1) or of items covered under Article 3 or Article 4, if it has knowledge at the time of authorization that the arms or items would be used in the commission of genocide, crimes against humanity, grave breaches of the Geneva Conventions of 1949, attacks directed against civilian objects or civilians protected as such, or other war crimes as defined by international agreements”.

Förmå fredsorganisationer att hindra hindrandet av krigsallianser

This Treaty shall not be cited as grounds for voiding defence cooperation agreements concluded between States Parties to this Treaty.

Referens

The Arms Trade Treaty, 18-28 march 2013.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Queer och ickevåld är sårbar beröring - motståndsteori

Queer som ord användes tidigare för att peka ut och kategorisera vissa som underliga och onormala. Idag betecknar ju queer snarare aktivt omskapande, görande, queer blir ett verb. Queer underliggör och onormaliserar. Queer bryter upp kategorier och normer och identiteter. Det normala görs onormalt. Det naturliga förlorar sin naturlighet. Identiteten splittras och mångfaldigas.

Queer gör saker väldigt märkliga. Märkbara. Utmärkande. Queer gör märken. Det är beröring som gör märken. Det är bara det som gör motstånd som kan beröra. 

Beröring är alltid en dubbelrörelse. Tar vi någon i hand så tar den handen oss i hand. Det vi berör berör oss. I beröringen blir även ting och platser aktörer. Vi kan inte beröra ett ting utan att det berör oss. Vi kan inte stå på en plats utan att jord eller stenplattor gör motstånd och trycker tillbaka.

Ickevåld är sårbar beröring

Ickevåld är direkt ingripande i våld och förtryck. Ickevåld är alltid direkt beröring med våld. Därför blir ickevåld alltid sårbart. Mohandas Gandhi skapade en sårbarhetspolitik. Genom att genom beröring göra oss sårbara kan motståndet beröra. Politisk förändring blir därmed fortsatt beröring, fortsatt sårbarhet.

Gandhis sårbarhetspolitik nuddar den sårbarhetspolitik som utvecklats på senare år inom queer och femme. Queer och ickevåld berör varandra. Judith Butler visar hur vi aldrig kan klara oss själva, vare sig som individer eller som motståndsrörelse. Vi är sårbara och beroende varandra, vi är dessutom beroende av platser, saker. Detta sårbara beroende menar hon är förutsättningen för politisk förändring.

Per Herngren
2013 04 03, version 0.1


Denna text är ett avsnitt ur en dialogbok som Otto von Busch och jag skriver tillsammans. Den är tänkt att ges ut i USA och i Sverige. Synpunkter och kommentarer är därmed mycket välkomna!


Referens

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, http://perherngren.blogspot.se/2008/01/befria-sig-frn-container-vrldsbilden.html, 2008.

Per Herngren, Yta utan djup, http://ickevald.net/perherngren/ytautandjup.htm, 2007.

Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011. 

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Aktivismkultur hindrar motstånd

Här undersöker jag ifall fokus på att organisera, sitta i möten och ta ansvar krockar med hur en motståndsgrupp behöver jobba.

Inom motstånd och civil olydnad är det ofta några som gör sig sårbara och riskerar fängelse eller våld. Andra fungerar som stöd. Sedan ockupationen av Seabrooks kärnkraftverk 1976 används inom ickevåldsrörelsen vängrupper (affinitygroups) på tre-tolv personer. I en vängrupp är det ungefär hälften som gör sig sårbara. De andra fokuserar på att bygga upp det stöd som behövs för att trappa upp motståndet.

Under påskveckan gjorde en vängrupp där jag deltog en intervention i en gemenskap med några fanatiska homofober. Vi var tre som gjorde oss sårbara för attack medan en skulle fokusera på att stödja oss, och alltså undvika att göra sig sårbar.

Plogbillsrörelsen använder vängrupper för att hamra på vapen. Några hamrar och resten fungerar som stöd. De som ska hamra på vapen förbereder sig i gruppen. Vängruppen bygger upp den omsorg som behövs för att kunna genomföra en eller flera motståndsaktioner. Förberedelser för de som ska göra sig sårbara kan handla om vila, samtal, funderande, grubblerier och magont.

Det är vanligt att de som ska ta risker bestraffas i förväg av vänner och familj som känner sig hotade. Eller så bestraffas de av "sig själva" genom ångest eller utmattning. De behöver alltså stöd långt innan aktionen ska genomföras.

Aktivismkultur som hindrar motstånd

Det finns en aktivismkultur med fokus på att organisera, sitta i möten, delta i planeringsgrupper och i koordineringsgrupper, sprida information. Denna aktivismkultur kan bli ett hinder för motstånd.

De som gör sig sårbara i en aktion dras ofta in i planeringsgrupper och samordningsgrupper. De förväntas bli organisatörer. Själva tänker de kanske också att de borde hjälpa till och organisera. De fångas alltmer upp i organiserandet. Ofta blir de huvudorganisatörer.

Egentligen skulle de behöva tid till att hantera sin stresshuvudvärk, hälsa på vänner där de kan få prata ut, ta långa promenader, stirra i taket.

Istället tar de på sig olika uppgifter och de blir organisatörer. Ansvaret för att organisera går inte alltid ihop med motstånd. Det blir nästan som om skådespelare skulle behöva sköta regisserande och smink samtidigt som de ska spela teater.

När de som ska utföra motstånd blir alltför indragna i det organisatoriska tvingas interventioner och konfrontationer att trappas ner. Det finns inte längre ork till att trappa upp motståndet. Ibland kollapsar motståndet helt ifall de som skulle utföra motstånd har förbrukat sin kraft och ork.

Lösningar på konflikt mellan aktivism och motstånd

1. Skapa tydlig arbetsdelning mellan stödpersoner och de som gör sig sårbara för straff och våld. Det är stödpersoner som främst ska organisera och sitta i samordningsgrupper. De som ska sitta i en cell eller riskera våld behöver kunna vila i sin uppgift. Tillit är avgörande för motstånd.
2. Vänd på den intuitiva hierarkin mellan de som utför motstånd och de som ger stöd. Låt de som är stödpersoner ta beslut och organisera. Låt dem leda. Genom att göra stödpersoner till huvudpersoner istället för de ”heroiska” motståndskämparna utvecklar stödpersonerna färdigheter, rutiner och erfarenheter. Det gör det möjligt för de som ska utföra motstånd att slappna av och flyta med.

Det här är ett par förutsättningar för att bygga upp hållbart motstånd. Motstånd som kan fortsätta i decennier och dessutom trappas upp. Andra förslag?

Per Herngren

2013-04-01, version 0.2

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Makt avpolitiserar antirasism

I sin bok Positiv antirasism visar Alex Bengtsson hur antirasism glömde av det geniala med Martin Luther Kings tal "I have a dream": att faktiskt bygga och förverkliga positiva visioner snarare än att reducera sig till att vara emot det negativa.

Här listar jag några makttekniker som används för att hindra antirasismen från att bli politisk. Sådana makttekniker blir viktiga annars skulle antirasism hamna i konflikt med ”andra” stimulerande maktsystem som drar i aktivisterna, så som lönearbete, studier, egna hem, kärnfamilj och duktig politisk individualism. ”Andra system” är fel uttryck. Dessa är intrasslade i rasism och i varandra, det finns inte särskilda sfärer.

Hur antirasism avpolitiseras

1. Negation. Genom att negera, vara emot, rasism undviker antirasistiska grupper långsiktigt och envetet organiserande av samhällen som lever enligt andra ordningar än riken, nationaliteter, hudfärg, gränser och stater, organiserande av fristäder som ger fristad och uppehållstillstånd till personer och familjer på flykt, samt organiserande av underjordiska järnvägar som överskrider gränser.
2. Syndabock. Genom att utse en migrationsminister eller en regering till syndabock osynliggörs effektivt att den egna organisationen och att alla andra organisationer är lika politiska och lika ansvariga.
3. Dumskallar. Genom humor och citat görs migrationsministrar och enstaka högerpolitiker till parodi på rasism och dumhet.  Detta döljer effektivt att rasism är rationalitet och rutiner. Hanna Arendts banala ondska och Zygmunt Baumans analys av hur Auschwitz är del av den moderna rationaliteten visar att det främst är ordentliga och duktiga medborgare som administrerar död och förtryck. Detta görs inte genom dumhet utan genom rutiner och rationellt kalkylerande. 
4. Fetischering. Genom negativa kampanjer och protester mot en regering, mot ett eller två högerpartier, mot enskilda politier eller mot migrationsverket görs det negativa till kraftkällor för antirasismen. Frustration ger stimulerande kraft som effektivt tränger undan skaparkraft.
5. Politiken. Genom att ordet politik görs synonymt med en regering och en riksdag i en organisation i Stockholm osynliggörs att alla andra organisationer och företag är lika politiska.
6. Samhället. Genom att "samhället" görs synonymt med staten döljs hur alla byar, städer, organisationer, avdelningar, kollektiv och även familjer blir samhällen. Samhällen som har möjlighet att agera solidariskt och gränslöst, och bli fristäder för människor på flykt.
7. Vardagsrasism. Genom att använda ordet vardagsrasism antyds att staters nationalstatsapartheid med gränser och avvisningar skulle befinna sig ovanför eller utanför vardagen. Därmed produceras en paranoid föreställning om en stor mäktig rasism ovanför vardagliga rutiner, bortanför vardaglig administration och vardagliga handlingar. Ordet vardagsrasism osynliggör att de samhällen vi lever och återskapar i vardagen är lika politiska som det vardagliga återskapandet av företag, regeringar och förvaltning.
8. Protest. Genom protest sugs kraften ur det kreativa byggandet av gränslösa, rättvisa och solidariska samhällen. Jag har skrivit mer om hur postprotest bryter med protest här. Och om hur Deleuze och Nietzsche bryter med negerandet och protesterandet här. Deleuze och Nietzsche visar att skaparkraften är mycket mäktigare än negerandet, protesterandet. Det krävs dock ganska lite negativitet för att suga kraften ur skapandet. Genom att protesten vänder sig mot Stockholm återinsätts en regering som regerande. Och den antirasistiska protesten avsätter samtidgt genom detta mot-vändande sig själv och andra organisationer som regerande.
9. Samtidsslaveri. Genom att fastna i det som för tillfället är aktuellt på facebook och i nyheterna trängs det långsiktiga byggandet bort. Antirasism görs till en nyhetsbyrå som delar nyheter. Jag har skrivit mer om samtidsslaveri här.
10. Rättigheter. Fokus på individers eller gruppers rättigheter tränger gärna undan politisk förändring. Hur organiserar vi våra liv tillsammans? Medborgarrättsrörelsen i USA blev medvetna om detta och byggde bland annat upp jämlika samhällen i stadsparker där fattiga och aktivister levde tillsammans. De började också skapa rutiner för postrasism genom ickevåldsträning, samt i lokala organisationer och baptistkyrkor, och genom att direkt låta lösningen intervenera i apartheid. Sit-in och andra tekniker för civil olydnad gjorde målet till medlet. Befrielse och jämlikhet blev både mål och medel.
11. Våld. Periodvis har viss antirasism fokuserat främst på den rasism som använder gatuvåld och misshandel. Det rasistiska våld som dödar flest, vårt återskapande av gränser och nationalstatsapartheid, har kamouflerats.

Per Herngren

2013-03-25, version 0.2

Vill du träna performativ antirasism? Välkommen på helgkurs! 

Performativ är när handlingen faktiskt genomför målet, mål och medel blir därmed samma sak. Under kurserna övar deltagarna även att performativt ingripa vid sexism, åldersism, funktionism och homofobi. Dessutom tränas grunderna i feministiska och jämlikare mötestekniker (förslagsrunda, beslutsrunda, maktingripare, tidsunderlättare etc).

Referens

Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Positiv antirasism Så förnyar vi en debatt som kört fast, Expo, 2012. 

Bortom riksorganisationer

Jag sitter vid ett runt träbord i caféet på Musikens Hus. Musiker Mot Rasisms har en stor gala här i Göteborg. Ett hundratal musiker uppträder under kvällen på två scener. Och ännu fler dansar! Och några gör som oss: analyserar rasism.

Vid vårt bord funderade vi huruvida extremrasismens rasism är svag jämfört med det frekventa återskapandet av nationalism och nationalstater som sker inom vänster och folkrörelser. Vänster och folkrörelser skulle i så fall producera en stabilare och mäktigare rasism än de vi kallar rasister.

Genom att organisera politiskt radikala rörelser som en spegling av stater legitimeras och befästs nationalstatsapartheid: ett system som hindrar fattiga och bruna att resa och bo var de vill. Riks-organisationer återskapar riket inom sig.

Rasism bryts i samma ögonblick vi slutar organisera i riksorganisationer och börjar organisera utifrån andra världsbilder än riken och stater. När vi slutar kalla organisationer för Sveriges Arbetares Centralorganisation eller Svenska Freds, när vi slutar att skapa riks-organisationer, kan dessa samhällen (organisationer) få möjlighet att organisera sig på andra sätt än genom att återskapa gränser. Gränser som är med och utestänger bruna och fattiga, och som därmed innestänger bruna och fattiga inom vissa begränsade områden. Nationalstatsapartheid håller oss inte bara åtskilda (apart) från fattiga och bruna, den stänger dessutom in dem.

Alex Bengtsson som skrivit boken Positiv antirasism ställer undan sin flaska med Punk IPA och säger: "Problemet uppstår när vi är med och gör geografiska områden som vi sedan fyller med åsikter, trosuppfattningar och värderingar."

I sin bok menar Alex att antirasismen glömde av det geniala med Martin Luther Kings tal "I have a dream", att faktiskt bygga och förverkliga en positiv vision snarare än att vara emot.

Per Herngren
2013 03 22, version 0.1.1

Makt och motstånd påverkar inte – islamisk filosofi

Occasionalism växte fram inom islamisk filosofi för mer än tusen år sedan. Första texterna skrevs av al-Ash’ari som levde 873-935. Occasionalism hävdar att påverkan inte existerar. Det ena orsakar inte det andra. Det ena leder inte till det andra.

Politisk occasionalism bryter med påverkanspolitik. Men vilka alternativ ges? Hur är politisk förändring i så fall möjlig?

Intuitivt uppfattar vi ofta samband mellan exempelvis makt och förtryck. Eller mellan engagemang och politisk förändring. Ifall dessa samband inte handlar om påverkan så måste samhällsförändring bero på något annat.

Occasionalism föreslår att politiskt motstånd drar till sig andra saker, andra saker som lägger sig i, och som sätter igång politiska förändringar. Dessa blir en sorts tredje part. Denna tredje part kan producera förtryck eller rättvisa, våld eller ickevåld, krig eller fred.

Ifall occasionalism har rätt handlar politik inte om påverkan. Politiskt motstånd handlar istället om att bjuda in konstruktiva ingripare.

Ångmaskinspolitik

Proteströrelser bygger traditionellt på mekaniska föreställningar om politisk förändring. Här kallar jag det för ångmaskinspolitik. En politisk kraft tänks kunna bli tillräckligt kraftfull för att driva igenom en politisk förändring. Den politiska kraften skulle kunna komma från massan i massaktioner, från antalet namn i namninsamlingar, från antalet åsikter i opinionsundersökningar.

Massaktioner med tusentals deltagare föreställs vara kraftfullare än aktioner med ett par deltagare. Vissa organisationer tänker sig att fler medlemmar gör dem mer betydelsefulla. Ifall många kommer på ett föredrag ger det större politisk effekt än ifall några samtalar kring ett bord.

Andra tänker sig istället att den politiska förändringen kommer från antalet informerade. Eller hur många som gjorts politiskt medvetna.

Ju fler desto mäktigare. En kraftfull motor drar mer bränsle. Mer skulle därmed ge mer, och mindre ger mindre. Ju fler hästkrafter desto snabbare motor.

Istället för kraften-i-antalet tänks den politiska förändringskraften ibland komma från publiceringar i nyhetsmedia. Massmedia skulle innehålla någon sorts påverkanskraft.

Politik bortom väldiga maktsystem

Occasionalism menar att samhällen, organisationer och ordningar blir självständiga. De är inte orsakade. De är inte styrda. De organiserar sig själva och är skyddade från påverkan.

Occasionalism bryter med en mekanisk syn på politik. Politiska maktordningar påverkas inte av opinion eller protester. Det finns inte heller någon fjärran makthavare som styr. Inget stort maktsystem styr. Ingen mäktig kapitalism eller något mäktigt patriarkat styr det som sker.

Politiska förändringar styrs inte heller av bakomliggande konspirationer. Ingen överklass eller någon elit har tagit makten i vår värld.

Det finns, enligt occasionalismen, egentligen knappast något som styr. Däremot finns det väldigt mycket följande och medverkande, väldigt mycket hörsammande och väldigt mycket lydnad.

Ifall inte påverkan finns, vad är det då som skapar politisk förändring? Vad skulle politiskt motstånd kunna tillföra?

Politik bortom påverkan

Istället för påverkan tänker sig politisk occasionalism att det i varje politisk handling finns något annat som ingriper. Något som översätter den politiska aktionen till politisk förändring.

Det är alltså något vid sidan av det politiska motståndet som ingriper och skapar förändringar. En tredje part. Eller snarare flera. Tja, faktiskt ett myller av ingripare.

Och detta myller av ingripare har vi inte kontroll över. Vi kan inte styra dem. De är inte orsakade av oss.

Ingriparna översätter den politiska aktionen. På plats. Och i nya sammanhang. Ibland direkt och ibland långt senare.

Politisk förändring kan i occasionalism förstås som översättningar. Kedjor av översättningar. Översättningarna är inte direkt kopiering utan snarare innovativ imitation. Occasionalism intresserar sig för hur kopieringsapparater ändrar på det som kopieras. Kopieringsapparaten hamnar i centrum, inte originalet och inte heller kopian.

Motstånd blir tillfällen, anledning till förändring

Occasion i engelskan betyder tillfälle, anledning, angelägenhet. Occasionalism handlar om hur tillfällen skapas.  Motstånd och ickevåldsaktioner blir angelägenhet, anledning att lägga sig i.

Al-Ash’ari tänkte sig att det är något gudomligt som lägger sig i och ingriper. En gud översätter handlingar till nya handlingar. Men det går också att tänka sig att det istället finns svärmar av ingripare. Olika ingripare. En del är tröga, andra farliga och andra riktigt kreativa och radikala.

Motstånd skulle då skapa tillfällen där ett myller av saker inbjuds att lägga sig i.

Motstånd orsakar inte. Motstånd påverkar inte. Motstånd inbjuder.

Varje motståndshandling är en inbjudan.

Det är som om det skulle finnas smådjävlar, hustomtar, troll och änglar som lockades till politiska aktioner. Och så börjar de lägga sig i och ändra på saker och ting.

Motstånd och makt bjuder in

Vi kan kalla ingriparna för översättare. De sätter över, de flyttar över politiska förändringar till nya sammanhang.

Feministiska mötestekniker, civila olydnad, rättvis handel, fristad till flyktingar som gömmer sig från polis, alla dessa handlingar skapar tillfällen, angelägenheter, som drar till sig svärmar av översättare. Små tomtar som flyttar över saker, och som ordnar saker och ting i speciella ordningar.

Vad översätter politiskt motstånd?

Här föreslår jag några översättare som kan bli med och bygga jämlikare och rättvisare samhällen. Det finns otaliga andra översättare, bra och dåliga, så det här är ingen fullständig lista.

1. Beröring. Att poliser, åklagare, motståndsaktivister berör varandra blir en egen händelse. Beröring går i båda riktningarna. De som berörs berörs. Beröring drabbar oss. Beröring blir självständigt och ostyrbart.
2. Sårbarhet. Självförsvar, skydd och trygghet skyddar parter mot politiska översättningar, mot politisk förändring. Sårbarhet däremot inbjuder till sårbarhet. När poliser och aktivister gör sig sårbara för varandra börjar sårbarheten verka, sårbarheten agerar gentemot både aktivister och poliser. Sårbarhet är att släppa kontrollen. Sårbarhet är att öppna sig.
3. Beroende. När olika parter gör sig beroende av varandra uppstår ömsesidig hjälp. Ömsesidig hjälp börjar leva sitt eget liv. Ömsesidig hjälp skapar nya ordningar som inte styrs av parterna. När parterna istället styr så är det inte ömsesidig hjälp utan kontroll och härskande. Men det är sällan som härskande faktiskt härskar. Härskande trycker ned och skapar passivitet. Ömsesidig hjälp kan bli mycket mäktigare.
4. Samarbete och samverkan. I mötet mellan en grupp som gör civil olydnad och åklagare, domare, fångvaktare kan det uppstå en samverkan som inte är kontrollerad av vare sig maktordningar eller av motståndsgruppens avsikter. Domstolar och fängelser queeras och blir möjlighet till befrielse. Samverkan skapar lag. Samverkan skapar rätt.
5. Affekt. Affekt är dragningskraft. Ifall påverkan försöker trycka på så går affekt snarare i motsatt riktning. Affekt drar i oss. Affekter är inte subjektiv upplevelse. Affekt uppstår i relation. Affekt är när relationer drar i oss. När ett karnevalståg går förbi uppstår affekt, vi dras dit. Motstånd kan göra oss uttråkade och missmodiga. Affekt kan istället skapa ett sug i motståndet. Motståndet drar i oss.
6. Affekter mellan ting. Affekt uppstår inte bara i mellanmänskliga relationer utan mellan prylar, platser, torg, samhällen, metoder, rutiner, funderingar, teorier, påhitt, uppfinningar. Politiskt motstånd som lokaliserar sig till vapenföretag och fängelser kan skapa affekter mellan platser, ting och händelser. Motståndet dra till sig saker, saker som egentligen inte hade med motståndet att göra. Ting agerar. Saker lägger sig i.
7. Imitation och härmande. Organisationer och personer härmar varandra. Imiterandet kan börja leva sitt eget liv. Smittor av imitationer uppstår. Den klassiske sociologen Gabriel Tarde kallade det imitationskedjor. Tarde tänkte sig att samhällen och politiska ordningar förändrades genom kedjor av imitationer. Förändring kom alltså inte uppifrån, från några som styrde, inte heller underifrån från folket. Förändring smittar i omöjliga och oväntade riktningar.
8. Berättelser. Berättelser representerar inte verkligheten. Berättelser är verkliga. Berättelser lägger sig i. Berättelser ordnar och organiserar. Berättelser är i sig en förändring. Förändring som kan översättas till organisationer eller prylar. Berättelser är enligt Derrida lagstiftande. Berättelser blir rätt. Berättelser blir orätt. Berättelser har moral.
9. Beslut. Beslut inför aktioner frigör sig från aktivisterna. Besluten börjar leva sina egna liv. Överenskommelser med motparten frigör sig från de inblandade parterna. Överenskommelser tar fart i nya riktningar. Ibland kopierar de sig själv och smittar över till andra organisationer. Där muterar de och skapar sig nya beslut och nya överenskommelser som de ”ursprungliga” beslutsfattarna aldrig tänkt på.

Översättare är ostyrbara och okontrollerbara

Översättare börjar okontrollerat agera, de agerar oförutsägbart.

Politiska aktioner översätts inte bara till politisk förändring. De kan översättas till förälskelse, vänskap och hat. De kan översättas till passivitet och uppgivenhet. Motstånd kan översättas till sjukdomar. Politiska aktioner kan översättas till en längtan efter att få äta, tja, veganpizza med ingefära.

Eftersom politisk occasionalism lämnat den mekaniska synen på politik så vet vi inte vart dessa översättningar leder. Men vi kan ana att vissa aktioner drar till sig svärmar av destruktiva översättare och andra drar till sig svärmar av kreativa översättare.

Vissa översättare ser till att bevara rådande ordningar andra skapar nya ordningar. Vissa är med och skapar över- och underordning, andra skapar jämlikhet.

Vissa gör oss till medaktörer andra gör oss till offer som man ska tycka synd om.

Motstånd handlar därmed alltid om att bjuda in på ett bra sätt. Motstånd ska vara så inbjudande att det drar till svärmar av hyggliga översättare.

Politisk förändring är beröring

Med hjälp av beröring ska jag försöka sammanfatta politisk occasionalism. Politiskt motstånd skapar ett möte, ett möte som berör. Det som berör berörs också. När en polis tar en motståndsaktivist i hand så berör de inte bara varandra, de berörs.

Beröring är inte enkelriktat. Mötet och beröringen, att beröra och beröras, börjar leva egna liv. Beröringen kontrolleras inte av de som berör varandra.

En politisk ordning som inte är orsakad av en annan ordning är occasionalistisk. Den lever till viss del ett självständigt liv. Men ordningar är inte totalt självständiga. Olika ordningar berör varandra. Motstånd och makt berör varandra.

”Each individual object must be equipped to touch and jostle others despite withdrawing from those others.”[1]

Inom linjär, mekanisk teori så är beröring bara en överföring av kraft eller information. För politisk occasionalism förstås dock beröring som motsatsen till biljard eller till kugghjul. Beröring överför inte kraften hos folket, hos arbetarklassen eller hos massan. Det är inte så att massaktioner påverkar opinion eller regering. Och det är inte så att regeringar skulle påverka samhällen och människor. Beröring är inte heller överföring av information eller opinion.

Politiska aktioner berör oss, även oss som organiserat dem. Vi berörs. Och det berör andra.

Per Herngren

2013-03-20, version 0.1

Referens

Al-Ghazali, The incoherence of the philosophers, al-Ghazali levde 1058-1111.

Graham Harman, Prince of Networks, 2009.

Graham Harman, Towards Speculative Realism, zero books, 2010.

Spridda anteckningar om occasionalism

Islamisk occasionalism

Occasion i engelskan betyder tillfälle, anledning, angelägenhet. Occasionalism handlar om hur tillfällen blir angelägenhet, ett tillfälle med anledning att lägga sig i.

Occasionalism introducerades i islam och i filosofin av al-Ash’ari som levde 873-935. En senare elev, al-Ghazali, 1058-1111, utvecklade occasionalismen. I The incoherence of the philosophers skriver al-Ghazali: ”the connection between what is habitually believed to be a cause and what is habitually believed to be an effect is not necessary”.

Ifall det fanns nödvändiga logiska samband eller orsakssamband mellan allt som sker så skulle inga individuella objekt eller handlingar kunna finnas. Allt skulle vara en följd av tidigare orsaker. Eller en följd av en bestämd dynamik eller logik.

Al-Ghazali formulerar en filosofi om möjligheten till individuella händelser och individuella objekt. Det som är bestämt av något annat är inte en egen sak, en egen person, ett eget fenomen eller ett eget individuellt objekt. Det vore bara en fortsättning av det andra. För att något ska kunna vara en individuell sak eller en individuell handling så kan det alltså inte vara orsakat av något annat.

Men hur kan något i så fall hända? Hur skulle förändringar vara möjliga?

De tidiga islamiska occasionalisterna var inte totala individualister. De avvisade mekanisk orsak-verkan. Men de bejakade samband.

Occasionalism handlar om både beröring och om att dra sig undan.

”Each individual object must be equipped to touch and jostle others despite withdrawing from those others.”[2]

Istället för en linjär orsak-verkan tänkte de sig en förmedlare, en tredje part som ingriper och översätter förändringar.

Al-Ghazali föreslår en central förmedlare som ersättning till kausalitet. En omnipotent gud ingriper i allt som sker. När vi uppfattar ett samband mellan olika saker är det en central förmedlare som förmedlar handlingarna. Härskarguden ser till att något händer.

Det går också att tänka sig lokala förmedlare. Och förmedlarna skulle ju kunna vara djävulska eller gudomliga.

Occasionalism undersöker hur saker kan vara både särskilda och kopplade till varandra. Occasionalism “is nothing less than the problem of how things can be both separate and linked”[3].

Kristen och filosofisk occasionalism

Occasionalismen från al-Ash’ari islamiska filosofi översattes efter ett par hundra år till olika kristna teologier. Senare formulerade David Hume en occasionalistiska filosofi på 1700-talet kring orsak och verkan.

Occasionalister idag

Bruno Latour occasionalistiska sociologi föreslår att det finns en lokal ingripare. Varje gång något händer ingriper och förmedlar en tredje part en förändring.

Ibland kallar han denna tredje part översättare.

Översättning är ett intressant begrepp hos Latour. Det är inte begränsat till språklig översättning. Han använder det även på materia. Sätta över, flytta över. Latour menar att alla materiella förändringar flyttas över, översätts. Vid en krock kan det uppstå ett möte, en relation som översätter kraft till en annan kropp. Krocken blir en egen händelse som delvis frigör sig från det som krockar.

”Lokal occasionalism” är filosofen Graham Harmans begrepp när han beskriver Latours occasionalism. Harman menar, i Prince of networks: Bruno Latour and metaphysics, att lokal occasionalism är Latours geniala upptäckt och innovation. Latours lokala occasionalism kommer, enligt Harman, att revolutionera filosofi såväl som sociologi och andra vetenskaper.

Det finns alltså inget linjärt orsak-verkan samband. Själv är jag inte övertygad om att occasionalism alltid gäller men däremot hjälper occasionalism oss att komma ur den alltför mekaniska föreställningen av hur världen och politiska förändringar fungerar.

Allianser och occasionalism

Bruno Latours lokala occasionalism tar upp allianser som en sorts tredje part. Saker kan alliera sig och agera tillsammans. Och händelser, djur, växter, människor och saker kan alliera sig med varandra och agera ihop.

Latour poängterar i sin kritik mot andropocentrism att materia, saker, verktyg, maskiner, platser är aktörer. De är inte passiva objekt. En aktör definierar han som det eller den som skapar skillnad. Skapar man ingen skillnad agerar man inte heller. Men ingen agerar ensam. Inte ens en grupp människor kan agera bara som människor, de agerar alltid tillsammans med saker, och tillsammans med människor och organisationer. De agerar också tillsammans med händelser tidigare i historien.

Latour avvisar att det skulle finnas någon ensam aktör.

Agerande är alltid samarbete. Det går aldrig att agera som ensam individ eller ensamt objekt.

Allt handlande är i allians. Varje aktör skapar förändring, men alltid i allians, alltid tillsammans med andra. Till och med när vi sitter ensamma och tänker så tänker vi med hjälp av språk som utvecklats under lång tid. Och vi tänker med hjälp av saker och ting framför oss eller som översatts och hamnat i våra minnen.

Aktörskap och handlingskraft byggs upp genom de allianser som finns mellan olika saker. Allianserna skapar en occasionalistisk tredje part,  förmedlare av förmåga och kraft som skapar förändring. Allianserna blir alltså självständiga från parterna som ingår i alliansen. Samarbetet agerar tillsammans med de som samarbetar.

Här kan vi utveckla en politisk teori som ersätter föreställningen om politisk påverkan med möten, beröring, motstånd, samtal och samarbete. Dessa är därmed inte en ren följd av individernas interagerande med varandra. De blir självständiga aktörer. De översätter politiska handlingar.

Bortom individer och determinism

Ifall allt i universum vore deterministiskt och kausalt orsakat så vore universum en totalitet, identiskt med sig själv. Universum skulle i princip vara en individuell atom. Atom i den gamla bemärkelsen av odelbar enhet.

Occasionalism riskerar å andra sidan att ramla över i en annan individualism och atomism. Ifall alla ting och objekt och händelser i universum istället vore individuella, enbart orsakade av sig själva, så skulle universum inte existera. Varje individuell enhet skulle vara ett helt universum i sig själv. Ibland närmar sig occasionalismen denna radikala individualism. In-divid: o-delbar. Omöjligheten att dela utrymme. Omöjligheten att dela världar och universum. Omöjligheten att dela sig själv med andra.

Total determinism skulle innebära att universum vore en enda atom. Total individualitet skulle istället innebära att varje objekt skulle vara ett universum.

Jag försöker undvika dessa ytterligheter. Det enda jag föreslår här är att occasionalism är mycket vanligare än linjär kausal nödvändighet.

Occasionalism hjälper oss att begripa det politiska och möjligheten till motstånd och samhällsförändring. Vi kan dock tänka oss att det finns viss påverkan. Påverkan kan handla om enklare saker. Överflöd av information kan skapa trötthet och förvirring. Elakheter gör aktivister ledsna. Våld skadar och skrämmer. Mat gör att kroppen får energi. Komplexa politiska förändringar kan dock inte förklaras med påverkan.

Occasionalism och möjligheten till subjekt och aktörer

Occasionalistiskt tänkande finns i vårt vardagsspråk när vi pratar om ansvar och skuld. Det går ju inte att hävda att någon är ansvarig för sin handling om handlingen var orsakad av något annat. Occasionalism finns också när vi pratar om subjekt och aktör. Den som knuffas och knuffar till någon annan är inte aktör. En aktör tillför något.

Om vi ska kunna prata om politiska subjekt så kan vi inte förklara handlingen med något bakomliggande, för då skulle ju den bakomliggande förklaringen bli det egentliga subjektet. Det skulle finnas något bakom det som händer, något som agerar. Många politiska konspirationsteorier tänker så.

Kritiska teorier lyfter ibland fram subjektet. Möjligheten till aktörskap. Möjligheten att agera. Dessa teorier frestas ibland till att skapa en teori som förklarar subjektet. En teori om subjektivitet. En politisk teori som förklarar den politiska handlingen.

Så fort en teori förklarar subjektet så ersätter förklaringen subjektet. En radikal teori som har en bra förklaring till varför subjektet agerar avskaffar därmed subjektet.

Ett subjekt agerar. Det tillför något som inte helt kan förklaras. Annars är det inte ett subjekt.

Subjekt ska inte här förstås som enbart personer. De kan vara organisationer, grupper, handlingar, funderingar, verktyg, saker, jordbävningar och torg.

Juridisk occasionalism och ansvar

För att kunna prata om mänskligt ansvar för en handling krävs att den organisation eller den person som ställs till ansvar agerat, faktiskt har skapat en förändring i världen. Eller möjligen undvikit att ingripa i världen.

Inom modern lag kan en person inte dömas som ansvarig ifall den brottsliga handlingen är helt orsakad av något annat än hen själv, exempelvis orsakad av en sjukdom eller en olyckshändelse. Personen vore i så fall inte den som egentligen agerat, och hen är därmed inte ansvarig för handlingen.

Ansvar kräver alltså någon form av occasionalistiskt tänkande, att det finns ickedeterministiska, ickenödvändiga, samband mellan handlingar och händelser.

Instrumentalism och occasionalism

När möten mellan människor är målorienterat, har en instrumentell avsikt, borde det inte uppstå occasionalism. Instrumentalism sätter igång linjära förlopp: Något görs i avsikt att leda till ett mål. Instrumentalism kan ses som motsatsen mot occasionalism.

Men även målstyrt och instrumentellt handlande övergår ofta från att vara manipulativt kontrollerande till att bli occasionalistiska. En tredje part lägger sig i och saboterar det målstyrda handlandet.

En sådan tredje part kan vara obehaget och motståndet som uppstår när man blir ett instrument för någon annans avsikt. Istället för att förstå obehaget som en subjektiv känsla hos ena parten så skulle obehaget kunna ses som en självständig part som agerar. Det målstyrda handlandet översätts genom obehag kanske till motstånd.

Fotnoter

---

[1] Graham Harman, “Physical nature and the paradox of qualities”, Towards Speculative Realism, zero books, 2010, artikeln först publicerad 2006, p 130.

[2] Graham Harman, “Physical nature and the paradox of qualities”, Towards Speculative Realism, zero books, 2010, artikeln först publicerad 2006, p 130.

[3] Graham Harman, “Physical nature and the paradox of qualities”, Towards Speculative Realism, zero books, 2010, artikeln först publicerad 2006, p 131.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?