Skicklig inkompetens på föredrag

Skicklig inkompetens är när självklarheter och ibland dumheter låter väldigt smart. Åhörarna tränar sig under föredragen på att visa upp en okritisk attityd inför självklara lösningar och estetiska modeller. Detta sker på ett sofistikerat sätt vilket kräver mycket träning. Inkompetens under föredrag är en avancerad skicklighet.

1. En tummregel som inte ska ses som bevis är att ifall åhörarna hela tiden nickar bifallande så kan skicklig inkompetens ha uppstått. Det som åhörarna redan känner till förpackas på ett nytt och estetiskt vackrare sätt. Åhörarna hör det de hört förut fast det låter vackrare.
2. En annan tummregel är att ifall alla lösningar är individuella så undviker föredragshållaren gemensamma och politiska problem. Organisationer, samhällen och politiska lösningar suddas ut. Organisationer reduceras till fållor där individer springer runt och gör det de vill.
3. En tredje förenklad tumregel är att fall åhörarna skakar på huvudet är det mycket möjligt att föredraget faktiskt ger ny kunskap, att det inte ramlar ner i skicklig inkompetens. Ifall åhörarna irriterat viftar med händerna så bekräftar antagligen inte föredraget det åhörarna redan vet: Va? Vad är det du påstår egentligen? Men vi gör ju tvärtom. Det skulle ju innebära … Detta skulle ju tvinga oss att  …

Skicklig inkompetens

Chris Argyris lanserade begreppet skicklig inkompetens 1986. Redan 1914 påvisade Thorstein Veblen ett liknande fenomen: intränad oförmåga. Intränad oförmåga är att lära sig att inte se, eller att inte agera. Om intränad oförmåga förekommer på alla möjliga nivåer uppkommer skicklig inkompetens mellan föredragshållare, kursledare, ledare, chefer och deras åhörare eller underlydande.

Föredragshållare tränar sig på att tala på ett sätt som skickligt undviker att göra åhöraren upprörd. Åhöraren kan istället utvinna fetischistisk kraft ur föredraget. Åhörarna får kraft som dock försvinner inom några dagar och en efterfrågan på nya föredragshållare uppstår.

Enligt Argyris tar inte skicklig inkompetens itu med viktiga frågor och problem i samhällen och organisationer.

En ska inte förstå de skickliga föredragshållarna som avsiktligt manipulativa. Föredragshållarna försöker tillfredställa sina uppdragsgivare och åhörare. Det är alltså inte ett medvetet planerat sätt att få kontroll och makt. Det är snarare intränad omedvetenhet, ett sätt att se som också innebär ett sätt att inte se. Det är ett inlärt automatiserat beteende. Det är en skicklighet i att låta åhörarna slippa ta itu med grundläggande konflikter och problem.

Skickligt inkompetenta föreläsare presenterar olika lösningar utan att lyfta fram vilka politiska eller organisatoriska problem dessa lösningar ska lösa. Åhörarna ska alltså själv söka de problem lösningarna ska lösa.

Ett exempel på hur föreläsare skickligt kan begränsa tänkandet till självklarheter är att samtidigt som föreläsaren nickar och sänker rösten säger hen att åhörarna ska  ”tänka bort” gränser. ”Ni måste överskrida era gränser!” Här passar det väl in med lite nickande och bifall från åhörarna.

Ett annat sätt är att fånga åhörarna med estetiska modeller: trianglar, cirklar, trappor, fyrfältsscheman med tillhörande poetiska bokstavskombinationer som bildar ord och är lätta att komma ihåg.

Genom att inte precisera uppstår pseudokommunikation. Deltagarna pratar förbi varandra. På så sätt kan alla bli överens. Första upplevelsen är att det pågår lyssnande, bekräftelse, samtal och dialog men i praktiken pratade deltagarna inte riktigt med varandra.

Exempel på uttryck som kan användas för att skapa skicklig inkompetens är att det behövs ”en ny kultur”, ”en individuell mognad”, ”större medvetenhet”, ”mental träning”, ”trygghet”, ”måltänkande”, ”enighet kring vision och mål”, ”ny typ av ledning”.

Även åhörare behöver tränas på skicklig inkompetens. Skicklig inkompetens är en färdighet, inte bara hos föredragshållare utan även hos åhörare.

Per Herngren
2013-04-24, version 0.1.2

Referens

Per Herngren, "Skicklig inkompetens på ledarkurs", http://ickevald.net/perherngren/skickliginkompetens.htm, 2008.
Robert Wenglén, Peter Svensson, ”Den skickligt inkompetente chefen”, Sociologisk forskning nr 1, 2008.
Chris Argyris, On organizational learning, Oxford: Blackwell, 1999.
Chris Argyris, ”Skilled incompetence”, Harvard Business Review 64 (5), p 74-80, 1986.
Thorstein Veblen, The instinct of workmanship and the state of the industrial arts, New York, Macmillian, 1914.