Världssystem och containervärldsbildens kollaps

En rörelse av forskare som kallar sig världssystemanalytiker lanserade under sjuttiotalet begreppet världssystem. Föreställningen är att de olika systemen bildar egna världar. Enligt Immanuel Wallerstein var valet av begreppet ’världssystem’ (world-system) ”avsedd att indikera att det inte var fråga om system, ekonomier och imperier som omfattar (hela) världen, utan om system, ekonomier och imperier som var för sig utgör en värld (men som inte nödvändigtvis sträcker sig över hela jordklotet).”[1]

Immanuel Wallerstein är den mest kända förespråkaren för världssystemanalys. Enligt honom vänder den på det gängse sättet att forska och ersatte därmed ”den traditionella analysenheten, nationalstaten (med) ’världssystem’. Historikerna hade i första hand undersökt nationella historier, ekonomerna hade analyserat nationella ekonomier, statsvetarna nationella politiska system och sociologerna nationella samhällen.” Världssystemanalytikerna frågade sig skeptiskt ”huruvida dessa studieobjekt verkligen existerade, och om det inte gick att göra mer användbara undersökningar utifrån andra utgångspunkter.”

Istället för att se nationalstaten som en ram för olika samhällsföreteelser byts nationalstaten ”ut mot ett antal ’historiska system’”. Världssystemen är både rumsligt och tidsligt begränsade. De innefattar flera politiska och kulturella enheter; och verksamheter och institutioner integreras och lyder vissa systemiska regler.

På det här sättet kunde de undvika att göra det nationalstatliga ideologiska projektet; om att skapa en kultur, en nation och ett folk, under en politisk statlig enhet; till förebilden för ekonomi och samhällsvetenskap. De kunde dessutom visa att det nationalstatliga projektet aldrig någonsin lyckats genomföras i praktiken. Nation (folk) och stat har aldrig blivit ett, aldrig blivit en enhet. Att bygga vetenskap på en utopisk föreställning som är orealistisk blir olyckligt.

Oräkneliga teorier som försöker förklara övergången från feodalism till kapitalism, från underutveckling till utveckling, från fattigdom till välstånd; utifrån interna och externa faktorer är, enligt Wallerstein, ”av försumbart värde”[2]. Nationalstaten är inte en container. Det finns inga nationella ekonomier lika lite som det finns nationella blommor eller fåglar.

Nationalstaten innehåller inte. Den är vare sig en bubbla eller en låda.

System är vare sig nödvändiga eller helheter

Världssystemanalytikerna bröt dessutom med tron på den nödvändiga utvecklingen, och det oundvikliga framsteget. ”De betraktade framsteget som en möjlighet snarare än en nödvändighet”[3]. De ”ifrågasatte till och med om uppkomsten av en kapitalistisk världsekonomi alls kunde beskrivas som ett framsteg.” Därmed kunde (och kan) helt andra mer framstegsinriktade system utvecklas istället för världskapitalism. Kapitalism är inte nödvändig.

Inte heller lönearbete är nödvändigt för en effektiv och lönsam ekonomi. Världssystemanalytikerna ”har slagit fast att lönearbete bara är ett av många sätt att kontrollera arbetskraft” både för kapitalism och för andra ekonomiska system. För kapitalistiska företag kan andra sätt än lönearbete vara mer lönsamma: Som förlagssystem i relationen författare-bokförlag, eller som att göra om konsumenten till oavlönad producent som hos Facebook och Youtube.

För världssystemanalysen är marknaden inte ett system. Att hänvisa till marknaden är inte mer vetenskapligt än att hänvisa till alver eller hustomtar. Det finns däremot mängder med marknader och mängder med ekonomiska institutioner. Många av dessa kan vara sammanflätade genom kapitalistisk världsekonomi. Det ”är sätten på vilka de kombineras som förklarar världsekonomins rörelser”[4].

Genom att välja begrepp som sammanfläta och kombineras bryter Wallerstein med helhetstänkande. Världssystemanalysen närmar sig därmed andra systemteorier vilka bryter med helhetsföreställningar: som ickelinjär dynamik (matematik, fysik, samhällen), sociala systemteori (Luhmann), assemblageteori (Deleuze, DeLanda), komposition (Deleuze, Guattari), rhizome (Deleuze, Guattari), imitationskedjor och dess intersektioner (Tarde).

Jag tycker dock att världssystemanalysen ibland beskriver själva världssystemen som helheter vilka innehåller (contain). Man misstänker att vissa visioner från det nationalstatliga utopiska projektet har överförts till systemtänkandet. För att befria analysen från containervärldsbilden skulle världssystemanalysen behöva göra upp med möjlig barlast från nationalstatens utopiska självförståelse. Detta är något som även motståndsgrupper och folkrörelser skulle behöva göra för att lämna en föreställning om politik och samhällen som enligt flera systemteorier de senaste åren måste ses som fantasi och vanföreställning.

Per Herngren
2009-10-20, version 0.1

---

[1] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 36. Här kommer parenteserna från originaltexten.

[2] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 37.

[3] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 39.

[4] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 49

Karnevalen som eget samhälle

Sociologen Gert Nilson visar hur karnevalen under medeltiden blev egna samhällen snarare än avbrott i träldom och feodalism. Själv bor jag i Hammarkullen och sista helgen i maj tar jag ledigt tre dagar för att vara med på Sveriges äldsta karneval: Hammarkullekarnevalen. Första gången jag deltog i mitten på sjuttiotalet var jag tonåring. Några år senare, från åttiotalet, fick vi redan i februari på torg och gårdar runt om i Hammarkullen vara med när Chile Lindo och bolivianska dansgrupper övade och provade dräkter. För mig börjar karnevalen därför i februari och intensifieras i april genom alla förfester. Under sommaren är många i Hammarkullen arbetslösa eller lediga från skolan. Så varför inte fortsätta karnevalen hela sommaren?

När det ekonomiska överskottet i Venedig under 1700-talet var stort ”pågick karnevalen … ofta i ett halvår”, enligt Gert Nilson. Överskottet ”kunde förbrukas av såväl hög som låg”[1]. Karnevalssamhällena kan ses som likvärdiga med feodala, borgerliga och kyrkliga samhällen. Dessa samhällen levde sida vid sida snarare än inuti en väldig container-feodalism.

”Karnevalslivet utgjorde en egen värld klart skild från” de feodala och kyrkliga världarna ”med sina hierarkier och skiktningar” Karnevalen skapade ”en annan värld av frihet, gemenskap, jämbördighet och överflöd, i vilken kampen fördes mot allt stelnat, och där det odefinierade, det tillblivande och det föränderliga betonades.” Folk agerade som ”jämbördiga och möttes utan de barriärer som ålder, egendom, yrke och kast vanligen utgjorde.”[2].

Karnevalen bygger revolutionära samhällen

”Karnevalen utspelades inte på en scen för en publik, där fanns ingen åtskillnad mellan deltagare och åskådare. Alla levde karnevalen, i enlighet med dess egna regler”[3] och ordningar.

”Karnevalen var ingen vilopaus i en ansträngande vardag, som nutidens fester vanligen är.” ”Karnevalen var ett … förverkligande av ett visst ideal: förändringen.”[4]

Karnevalen byggde upp intensiteter och resonanser av ifrågasättande, parodi och relativiserande av allt etablerat: ”såväl sanningar som auktoriteter” Gert Nilson berättar att ett” typiskt inslag var den parodiska kröningen och därpå följande avsättningen av en karnevalskung. Karnevalens bilder av förändring var ofta tvetydiga, där fanns … högt och lågt, vishet och dårskap, uppbyggande och neddrivande.”[5]

Karnevalen utvecklade queer-praktiker där män uppträdde som kvinnor, där kvinnor uppträdde som män, och även ’queera’ klasspraktiker där präster blev tiggare, trälar blev herrar. Det är inte säkert dessa praktiker undergrävde ordningen i kyrkan eller i feodala eller kapitalistiska samhällen. Rollomkastningar kunde utnyttjas som säkerhetsventiler.

Men man behöver inte förstå karnevalen som protest eller som reaktivt motstånd mot andra samhällen. Karnevalen är inte främst en negation, den var ett positivt skapande. Den levde sitt eget liv och fastnade inte i en trotsig mot-spegel av andra samhällen. Karnevalen var mer proaktiv än reaktiv, mer postprotest än protest.

Kedjor av imitation istället för centralstyrning eller påverkan

Karnevalen utvecklade innovativt egna praktiker som kunde imiteras, användas och spridas. Artonhundratalssociologen Gabriel Tarde skulle kalla detta för kedjor av imitationer. Karnevalen revolutionerade och förändrade inte centralt, genom styrning. Karnevalen mångfaldigar centrum, istället för att centralisera till enhetlighet. Alla dessa centrum (torg, fester, stilar, högtider, tidpunkter) kunde hamna i resonans och disonans med varandra eller med feodala och kyrkliga centrum. Karnevalerna mångfaldigar ordningar snarare än avskaffar dem. Karnevalerna skapade samhällen ”i ständig tillblivelse”[6].

Karnevalen skapade sina egna värdesystem där ”arbetsflit, anständighet, ordning, självbehärskning, sparsamhet och värdighet” kunde trängas undan av värden som ”generositet, spontanitet, allianser, kärlek och glädje i oordningen”[7].

”Under 1600- och 1700 talet urvattnades dock karnevalskulturen och den blev alltmer tillfällig och trivial. Kvar blev parader genom gatorna kantade med åskådare.”[8] Karnevalerna som hade blivit egna jämbördiga samhällen urvattnades och blev ”till korta avbrott i vardagen. Från en anda av frihet, till ett semesterfirande. Från ett allmänt deltagande till huvudsakligen åskådande.”[9] 

Från att börja leva ett eget samhälle med egna ordningar blev karnevalen en energikälla för feodalsamhälle och livegendom, och senare för kapitalism och lönearbete. Karnevalen förvandlas till ”en säkerhetsventil genom vilken maktens förtryck kunde vädras ut temporärt”[10].

Genom att göra karnevalsdeltagarna till åskådare görs karnevalen till bröd och skådespel för folket vilket ”ofta räddat Makten. Tillåtna och förväntade och ritualiserade protester kan bevara och stärka den etablerade ordningen.”[11].

Karnevalens återkomst

Idag har karnevalen och liknande intensiva samhällen en motsvarande möjlighet som i Venedig på 1700-talet. Gert Nilson lyfter fram sociologisk forskning som visar att snart bara 30 procent av befolkningen behöver lönearbeta. Eller att vi bara behöver lönearbeta 30 procent av arbetstiden. De enorma överskotten som genereras idag behöver inte gå till de rika, till enorma byråkratier för stater eller storföretag, till aktieägare eller till krigsmakter. Överskottet kan fördelas så att det blir möjligt att överskrida Venedigs magiska 50-50 gräns på 1700-talet. Då blir det möjligt, enligt Gert Nilson med: ”Karnevaler som pågår åtta, nio månader om året. Ett liv som vi idag inte ens kan föreställa oss. En allas fest för livet.”[12]

Detta möjliggör en brytning mellan ”åtskiljande av deltagare och åskådare”, ”Alla kan vi handla, alla griper vi in”. Vi behöver imitera karnevalen så att: ”Vi som deltar är i majoritet, de som åskådar i minoritet.” [13] Detta bryter med proteströrelsernas negativitet, besatthet av att vara emot. Detta bryter också med vänsterpraktiker där vissa är föreläsare och andra åhörare, där vissa sjunger revolutionära sånger och andra är publik.

Karnevalen är en möjlighet att bygga nya ordningar: ”Här bryts regler och nya krävs.” ”Karnevalstidens påtagliga brott mot grundläggande spelregler, för att inte säga orgie av rollomkastningar, stimulerar till omprövning, experiment och sociala uppfinningar.”[14]

Karnevalen bryter med proteströrelserna:

• Istället för att föreställa sig Samhället som synonymt med nationalstaten mångfaldigas samhällena. Det finns inget centrum protesten kan vända sig emot.
• Istället för inuti Samhället upptäcker man en rad samhällen bredvid varandra och hur dessa ständigt kopplas, kopplas om, kopplas isär, kopplar av.
• Istället för att påverka de så kallade styrande skapas i karnevalen direkt tillblivelse som sedan kan imiteras och bilda långa imitationskedjor. Repetition, imitation, kopiering och återskapande ersätter påverkan av styrande eller opinionen.
• Istället för att bekräfta kapitalistiska eller nationalistiska samhällen genom negativa protester, genom inverterade speglingar, särskiljer karnevalen sig och mångfaldigar sina egna ordningar. Dessa nya pulser och rytmer erbjuds alla; ungefär som fri programvara i opensource-rörelsen. Ifall du spelar våra rytmer så spelar vi era rytmer! Varför leva i ett nej när vi direkt kan börja leva det samhälle vi vill ha.
• Istället för att reducera ordning till styrning och centrala hierarkier skapas ordning genom resonans, rytmer och pulser som man följer, utvecklar eller bryter med.

Per Herngren
2009-08-31, version 0.1

Referens

Gert Nilson, Ett. Två. Tre. Det sociala livets grundfigurer, Korpen, Göteborg: 2008.

---

[1] s 197.
[2] s 193.
[3] s 194.
[4] s 193-194.
[5] s 194.
[6] s 194.
[7] s 197.
[8] s 194.
[9] s 195.
[10] s 196.
[11] s 196.
[12] s 197.
[13] s 197.
[14] s 198.

Spådomskonst på ledarskapskurser

På ledarskapskurser används ibland samma metoder som brukas av teckentydare när de spår i handen eller Tarotkort. Genom att använda Ray Hymans Guide to Cold Reading prövar jag hur spådomstekniker kan ha hoppat över till föreläsningar och kurser i ledarskap, självhjälp, coachning och personlighetsutveckling. Hyman delar upp spådomsteknikerna i tretton punkter. Jag utgår från dessa, preciserar dem något, samt ändrar så det blir åhörare i pluralis istället för en enda klient som spås. Nedanstående punkter ska inte ses som en rättvisande beskrivning av flertalet ledarskapskurser utan som verktyg för att upptäcka när spådomstekniker används under en föreläsning eller kurs.

• Vid varje påstående om åhörarnas problem med ledarskap, konflikthantering eller sin personliga utveckling ska man låta övertygad och säker på det man säger.
• Var samtidigt blygsam om din egen visdom annars sätter åhörarna upp skygglappar. Gör inga stora anspråk för då känner åhörarna sig utmanade och vill överbevisa dig. Däremot får du inte ange att det finns en osäkerhet eller motstridig forskning kring det du påstår, eller att det skulle kunna vara på ett annat sätt, för då bryter du mot punkt ett. Blygsamheten ska stärka säkerheten inte osäkerheten. Påståenden kan omformuleras som frågor och personliga upplevelser då kan åhörarna inte motbevisa dem. Ramla aldrig in i en debatt där du försöker överbevisa någon i publiken. Nicka och lyssna och dela sedan med dig av din visdom.
• Betona att din metod och din visdom är helt beroende av åhörarnas egna ansträngningar. Språket räcker inte till och åhörarna måste översätta det du säger så det passar in i deras egna liv. Det är inte du som föreläsare som ska testas utan åhörarnas förmåga att ta till sig. Ifall din metod inte fungerar på någon åhörare så är denne inte redo, det är inte din metod det är fel på. Varje åhörare behöver alltså bli en aktiv översättare för att ”spådomskonsten” ska fungera.
• Koppla dina påståenden till bilder och rekvisita. Motsvarigheten till att plocka upp ett Tarotkort är enkla tester eller beskrivningar där man känner igen sig i någon av nio personlighetstyper, fyra produktivitetstyper, fyra ledarskapstyper, sex olika ledarstilar eller två kommunikationstyper. Tarotkort använder mytiska figurer, på ledarkurser kan man på motsvarande sätt använda egenskaper hos symboliska djur eller roller i lagsport (som försvar, mittfällt, anfall).
• Dramatisera: ge bara lite visdom i taget, och baka in varje avslöjande i metaforer och bilder.
• Ha ett lager av ledarskapsfraser tillgängliga när det blir dialog med publiken. Ifall man känner igen visdomen från andra föreläsningar tycks den ännu mer originell och unik. Ledarskapsjargongen räcker dock inte, den är bara en utgångspunkt, din uppgift är att precisera den.
• Bli en god lyssnare och håll ögonen öppna. Var interaktiv med publiken så att du kan ge den det den förväntar sig. Fiska efter tankar och erfarenheter hos publiken som du sedan kan omformulera och ge tillbaka till dem. Detta gör också att du uppfattas som en demokratisk föreläsare som lyssnar, och inte en sådan där gammeldags auktoritär föreläsare som bara predikar en lära.
• Ge alltid intrycket att du vet mer än du kan avslöja. Tiden räcker inte till för att avslöja allt. Du vet mer om åhörarna än vad de kan ta emot vid detta tillfälle.
• Smickra dina åhörare. Tala om att där finns mer hos dem än vad de släpper fram. All den visdom du delar med dig av finns egentligen redan hos dem, men det är gömt långt därinne, eller så hindras det från att komma fram.

Per Herngren
2009-08-24, version 0.1

Referens

Ray Hyman, Guide to Cold Reading, 1989.

Mikrorevolution utan makro - Deleuze & revolution IX

Den nionde texten i serien om Deleuze & revolution tar upp hur artonhundratalssociologen Gabriel Tarde ger oss verktyg för att bryta med dichotomin mikrohandlingar och makrosystem, samt dichotomin lokalt och globalt. Detta leder till att nationalstatliga revolutioner bör ses som undantagsfall. Det är inte på det nationalstatliga planet revolutioner vanligtvis sker.

En gång för väldigt länge sedan blev ett par vandrande genier trötta på att hela tiden bli rånade och attackerade. De diskuterade problemet och den ena föreslog att de behövde skapa fredsavtal när de mötte främlingar. De två var väldigt innovativa och hittade på något som de kallade ”hälsningscermoni”. Denna första hälsning utfördes genom att de slog handflatorna mot varandra och sa: "What’s up, man?" Senare föreslog någon från deras by att man skulle ta bort ”man”, så även kvinnor kunde hälsa på varandra. En annan började säga sitt namn: ”Det blir faktiskt lite mer personligt”. Lite högre upp på kusten valde ett strandfolk att krama varandra istället för att slå ihop handflatorna.

Hälsningcermonierna imiterades och spreds som en smitta över världen och blev en av de första globala företeelserna jämte familjebildning och den mycket populära seden att sitta framför lägerelden och ljuga ihop historier om dagens bedrifter.

Att hälsa på varandra är en tillitscermoni, vilket fungerar som ett fredsavtal. Ifall sådana fredsavtal upprepas regelbundet skapar de förutsättningar för att mångfaldiga bekantskaper, vänskaper, kontakter, uppgörelser och även hela samhällen. Dessa kedjor av kontakter och imitationer kan vi kalla singulariteter. Singularitet är något som återskapar sig själv och skapar en rörelse. Singulariteter underordnar sig inte helheter, de bygger inte på överordnade eller generella regler eller lagar. Singulariteter är snarare ett återanvändande. Singulariteter lever sina egna liv oberoende av överordnade system. De återvänder till sig själv och är därför inte resultat av centrala hierarkier eller principer.

Att presentera sig och att hälsa på varandra är del av singulariteter av bekantande. Att bekanta sig skapar fredsavtal, ibland vänskap. De leder dessutom till att man blir presenterar för nya personer. Det är det som gör att det är singulariteter och inte enskilda händelser.

Hälsningar förändras innovativt beroende på situationen och när nya personer presenterar sig. Samtidigt möjliggör de andra förändringar. Utan hälsningar skulle både stabila samhällen och revolutionära omvälvningar bli omöjliga.

Hälsningar är kanske det mest utspridda systemet för fred och tillit mellan främlingar. Kapitalism, nationalstater och kärnfamiljer är inte lika globala som hälsningscermonier. Ändå tänker vi oss inte hälsningar som en gigantisk makrostruktur. Hälsningar brukar snarare ses som mikrohandlingar. Men mikrohandlingen hälsning är mer utspridd än de system vi kallar makro. Vi behöver alltså inte anta att omfattande samhällsbyggande och förändringar övergår till makroförändring. Vi behöver inte heller anta att förändringar på makronivå skulle vara större eller mer omfattande än mikrohandlingar.

Revolution som mikropraktik

I platå nio av Tusen platåer bygger Deleuze och Guattari vidare på den bortglömde artonhundratals sociologen Gabriel Tardes sociologi: Samhällen skapas och förändras genom kedjor av imitationer och innovationer. Enligt Tarde består samhällen till stor del av imitationskedjor. Tarde ger oss alltså kedjor som visar på något helt annat än hierarkiska pyramider eller globala system.

Tarde, Deleuze och Guattari ställer flöden och imitationskedjor gentemot både individualistiska och kollektiva förklaringar av revolutionär förändring. De ger oss möjligheten att upptäcka revolutioner som inte genomförs av vare sig den kollektiva helheten eller av den individuella atomen (in-divide, icke-delbar från latinets individúus).

Enligt Deleuze och Guattari blir många historiska revolutioner obegripliga ifall vi ser dem som makropolitiska förändringar. Revolutionära förändringar som när folk slutade buga för överheten, eller övergivandet av flera auktoritära praktiker runt 1968, bör förstås som mikrorevolutioner. Dessa revolutioner förstås bättre som smittor eller kedjor av innovationer och imitationer[1] än som makropolitiska förändringar. Mikrorevolutioner sprids ofta snabbare över större områden, eller över världen, än nationalstatliga revolutioner. Smittor sprids snabbare och över större områden på mikroplanet än på makroplanet.

Intensiteter, flöden och imitationer sätter fart och leder till direkt förändring. Enligt Tarde kan olika imitationskedjor dessutom korsa varandra och därmed antingen stärka eller motverka varandra. Dessa korsningar kallar Gabriel Tarde för intersektioner. Han har alltså gett oss två intressanta verktyg för att bryta med helhetsföreställningar om nationer, globala system och makro: Dessa teoretiska verktyg är imitationskedjor samt intersektioner av sådana kedjor.

Per Herngren
2009-08-18, version 0.1

Referens

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

---

Fotnot

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 238, 240-241.

Härskare styr inte: Spinoza - Deleuze & revolution VIII

Den åttonde texten i serien om Deleuze & revolution visar hur Spinoza hjälper oss att bryta med föreställningen om makt som styrning.

Spinozas utgår från att samhället finns, att vi befinner oss i detta samhälle, att vi inte kan befinna oss utanför det och att samhället behöver ett härskarvälde (dominion). Spinoza har en container-bild av samhället, han ser det som en helhet vilken innehåller (contain) medborgare och institutioner. Samhället ses också som synonymt med staten. I andra texter har jag visat hur containervärldsbilden av samhället får konkurrens av andra föreställningar där kompositioner, kopplingar och sammansättningar ersätter totalitetstänkandet. Samhället blir inte synonymt med staten. Staten kan aldrig vara ett samhälle.

Det finns dock något intressant i Spinozas teori om staten. Det är att härskarna inte är styrande.

Härskarna styr inte så som det framställs av våra samtida proteströrelser och massmedier. Spinoza bryter med föreställningen om härskande som styrande. Istället för att vara styrande, marionett spelare, är härskarna mer som bastrummor. Härskarna bör i Spinozas politiska filosofi snarare dominera pulsen. Att leda handlar om att stärka den puls som leder framåt — inte om att styra. Härskarna fungerar mer som resonans, förstärkning av en ton.

De underordnade föreställs agera som mängd och de kallas därför multituden. I Spinozas A Treatise on Politics har jag funnit åtminstone två mekanismer som förklarar rundgången mellan härskarna och mängden. Härskarna kan antingen ledas av sin rädsla för multituden. Eller så söker härskarna rekrytera stöd hos multituden.[1] I båda fallen skapas en rundgång, en resonans, mellan härskarna och den underordnade mängden.

Spinoza fastnar dock i en binär dichotomi mellan de rationella, taktiska härskarna, och den opersonliga mängden. Vi får därmed två motsatta subjekt, en härskande grupp som taktiskt och reaktivt agerar mot, eller följer, mängden. Och en lika reaktiv mängd som behöver härskarnas ordning för att förverkliga sig.

Makt kodas, enligt Deleuze och Guattari, ofta som binära motsatser: “it simultaneously performs an overcoding by binary organizations and resonance (Powers, Church, empires, rich-poor, men-women, etc.)”[2] Motsättningar mellan två parter, dichotomier, kan inte avfärdas. Men stater verkar inte genom en central binär motsättning.

Stater verkar inte heller genom centrala maktcentrum. Deleuze och Guattari visar att stater snarare är resonans mellan många maktcentrum.

 

Vi är alla regerande

Den gamla vänsterföreställningen om att staten förklaras genom en central motsättning måste avfärdas. Vi måste dessutom avfärda den liberala föreställningen om att makt centraliseras till ett styrande maktcentrum (pyramidmetaforen). ”There are already just as many power centers … in State societies. The latter … behave as apparatuses of resonance; they organize resonance.”[3]

Deleuze och Guattari ger oss verktyg för att lämna föreställningen om samhället som totalitet och som synonymt med staten. Denna totalitet tänks innehålla både medborgare och lokala samhällen.

Vi får istället verktyg för att se hur makt sätts samman och plockas isär, och där kompositionerna ständigt ändras. Regerande och makt materialiseras överallt. Regerande är mer lokalt än centralt.

Detta sker genom repeterande. Inte repeterande som kopiering utan som nyskapande. Repeterandet kan stärka de dominanta pulserna. Repeterandet kan också producera nya kompositioner och nya synkoper. Repeterandet mångfaldigar eller hålla samman. Relationen härskande och makt (lydnad, underordning) är inte pyramidformad utan utspridande. Makt centraliseras sällan. Makt mångfaldigar sig.

Regerande och lydande sprids som svamprötter åt alla håll. Vi är alla blivande regering. Forskare, företagare, lokalsamhällen, föreningar och institutioner tar fler politiska beslut än de som tituleras politiker. Det är inte så mycket parlamentet som producerar politik. Gemensamma beslut tas omkring oss hela tiden.

Det blir därmed ett gravt misstag att vända sig mot ett föreställt maktcentrum och ignorera all politik som sker runt oss. Massmedia och proteströrelser vänder sig mot ett föreställt centrum. De riktar sig mot, de vänder sig till. De vänder sig därmed bort från politiken.

Per Herngren

2009-07-24, version 0.1

---

[1] Benedictus de Spinoza, A Treatise on Politics, London: Holyoake and Co, 1854, paragraph XI p 58.

[2] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 219.

[3] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 211.

Visuella mobbtekniker i möten

Inom motståndsgrupper och ickevåldsrörelsen sprids några makttekniker för möten som får funktionen att tysta avvikande åsikter och hindra innovativa reflektioner. De övergår dessutom lätt till en svårupptäckt mobbning mot de som inte är populära eller som har avvikande åsikter. Teknikerna går ut på att deltagare genom handrörelser visar om man håller med eller inte håller med den som talar. Genom att hålla upp båda händerna framför bröstet och skaka dem visar man att man håller med. Håller man ena handen horisontellt och skakar den visar man att den som talar borde sluta prata. Tummen ner visar att man inte håller med.

Dessa tekniker får en stor visuell kraft när flera använder dem samtidigt. Här är ett vanligt exempel som jag observerat i Skottland och i Sverige: En person delar med sig av sina funderingar. Någon annan säger emot. Flera deltagare visar att de håller med den andre genom att hålla upp händerna och skaka dem. Även om det är bara en femtedel som skakar händer så blir det en visuell bild av att hela gruppen är emot den förste talaren. Denne får antingen vara mycket stark, eller bli trotsig motsägare, för att våga yttra sig igen. Det innovativa samtalet tystas.

Man kan kalla detta för mobbteknik i betydelsen av att ett samtal inte förs mellan personer utan gentemot en massåsikt som demonstreras visuellt. Personer övergår obetänksamt till att fungera som mobb eller massa. Det personliga ersätts av massa.

Det som dessutom kan vara svårt att upptäcka är när mobben övergår till mobbning. Det sker över tid genom att den visuella mobben stödjer vissa deltagare samtidigt som den konsekvent är emot någons, eller några deltagares, åsikter.

Lösningar

Stoppa direkt yttringar som visar popularitet och impopularitet inför gruppen. Undantag är när man ber någon hålla ett föredrag eller när någon presterat något utöver det vanliga. Då kan man visa uppskattning genom ex handklappning eller andra audiovisuella effekter. Då är man inte inne i polemik och risken för censur är liten. Det kan visserligen finnas andra makteffekter som att innegäng eller eliter uppstår ifall gruppen bara visar uppskattning mot vissa deltagare.

Innovativa funktioner från feminismen och ickevåldsrörelsen som att välja maktingripare, stämningsunderlättare och mötesunderlättare används ofta effektivt för att stoppa mobbeteenden och stärka oliktänkande.

Visualitet som motverkar makt

Att deltagare diskret nickar åt den som talar för att visa att man lyssnar eller håller med denne, får inte en kollektiv funktion av mobbeteende. Personerna är fortfarande personer. Att nicka är ett bra sätt att bekräfta och stödja oliktänkande och att sätta fart på någon som bromsar eller censurerar sig själv. Att bli ignorerad är vanligtvis värre än att bli motsagd.

När någon avbryter en annan kan man diskret göra en handrörelse som får denne uppmärksam på att hålla tyst. Ifall denna tystning görs demonstrativt så den uppfattas av gruppen kan det dock övergå till en skamning (visa att någon borde skämmas).

Per Herngren
2009-07-18, version 0.1

Makt är decentraliserad: Foucault - Deleuze & revolution VII

I denna sjunde artikel om Deleuze & revolution tar jag upp likheter mellan Deleuzes filosofi kring makt och Foucaults governmentality. Härskandet och regerandet sker inte däruppe i ett maktcentrum. Istället blir vi regering, makt med våra kroppar och i vårt tänkande.

Makt kräver inget maktcentrum. Flertalet makttekniker bygger inte på centrum. Vi kan istället lyda traditioner, praktiker, färdigheter, föreställningar eller principer utan att det bildas centrum. Maktcentrum är bara ett specialfall av makt. Men låt oss för en stund studera detta specialfall och undersöka hur även centralisering av beslut är en form av decentralisering.

Ett centrum är ett centrum av något. Ett centrum kan därmed aldrig bara vara sig själv. Då hade det varit sin egen helhet. Ett centrum skapas av det som cirkulerar runt eller av det som pekar i dess riktning. Centraliserandet mångfaldigar sig. Det är detta mångfaldigande som skapar centrumet.

Förutom i geometriska figurer finns det aldrig ett centrum. Det vi kanske uppfattar som maktens centrum är flera centrum som skapar resonans mellan sig. Genom denna resonans förstärker dessa centra varandra.

Så här beskriver Deleuze resonansen mellan olika centrum: ”The central State is constituted not by the abolition of circular segmentarity but by a concentricity of distinct circles, or the organization of a resonance among centres.”[1]

Maktcentrum mångfaldigas

Maktcentrum är den riktning dit makten pekar. En makt som bara existerade i själva centrumet skulle inte vara någon makt. Det skulle inte vara någonting. Maktcentrum är en maktteknik för att decentralisera centraliserandet.

För att maktcentra ska kunna produceras måste dess puls återskapas ända ut till maktens gräns. Varje form av lydnad och underordning reproducerar maktens puls. Musiker stampar takten. Lönearbetare tar sig till jobbet varje dag. Hyresgäster betalar räkningar i slutet på varje månad. Tidningsredaktionen träffas klockan nio på morgonen. Puls är nödvändigt för att decentralisera makt.

Ett maktcentrum skapar därmed inte makt. Det är utpekandet av centrum, lydnaden till det, underordningen som producerar centrum. Maktcentrum mångfaldigas.

En starkt centraliserad stat är en stat där regerandet mångfaldigas och återskapas i periferin. Den stat där inte makten mångfaldigas i periferin är en svag stat.

Governmentality och Foucault

I sin första februariföreläsning på Collège de France, 1978, lanserar Foucault begreppet governmentality. Han visar hur regerandet genomsyrar vår praktik, vårt tänkesätt och därmed varje underordnad organisation. Governmentality ska läsas som själv-regerande, självkontrollerande. Problemet för regerandet är inte hur man ska kunna styra uppifrån utan hur ett hushåll eller en institution ska bli självkontrollerande. Vi införlivar regerandet i vårt tänkesätt, i vår praktik. Regerandet blir en del av oss. Vi blir regering.

Governmentality förstås ibland som en rent mental eller diskursiv process. Men det finns inget totalt icke-materiellt medvetande eller icke-materiell diskurs. Tankar och samtal materialiserar och materialiseras. They matters, som Judith Butler visar i Bodies that Matter (1993).

Med governmentality kan vi se hur självkontroll, praktik, tänkande och makt sammanvävs. Självet länkas till tekniken, det andliga till det materiella. Regerandet blir en lokal praktik snarare än härskarnas beslut. Vi styrs inte uppifrån av regeringen, borgmästaren eller bolagsstyrelsen. Bara genom att kontrollera oss själva kan vi komma i resonans med en central styrelse eller regering.

Nietzsche visar med ett liknande resonemang att vi alla är lagstiftare. Vi är med och producerar lagar. En total laglydnad är omöjlig. Lagen återskapas i vår praktik vilket gör att den hela tiden nyskapas. Vår laglydnad skapar ny lag.

Per Herngren

2009-06-08, version 0.1

Referens

[1] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 211.

Fyra dagars författarkurs 7-10 juli

7-10 juli 2009, Järntorget Göteborg

Hur skriver man noveller och romaner? Under Folkuniversitetets författarkurs övar vi på att gestalta istället för att förklara för läsaren. Hur blir karaktärer och relationer mer intressanta? Hur bakar man in miljön i handlingen? Vi finslipar även berättarteknikerna för gestaltning, personporträtt, relationer och konflikter. Du väljer själv om du vill arbeta med skrivövningar eller en egen novell eller roman. Folkuniversitets författarkurser med Per Herngren är inriktade på skrivandet som ett hantverk och ett antal metoder och tekniker lärs ut.

Kursen vänder sig till dig som är intresserad av eget skrivarprojekt som novell eller roman.

Läs mer samt anmälan till Folkuniversitetet

Presentation av läraren

Rika, fattiga och den tredje vänstern

Sitter på boksläppet för Johan Lönnroths nya bok: Den tredje vänstern, 2009, och bläddrar. Här finns flera intressanta fakta: Några hundra rika privatpersoner äger mer än nationalinkomsten för halva jordens befolkning (s 43). Världen har ungefär en miljard extremt fattiga som lever på under en dollar per dag. Inkomstskillnaderna i världen minskar dock svagt (s 52-53). I västvärlden minskade klassklyftorna fram sjuttiotalet. I början av åttiotalet började de dock återigen öka (s 50).

I slutet av boken ger han förslag på vägar för en tredje vänster. På sidan 176 antyder han att de som arbetar på ett företag ska ha den avgörande makten över sitt arbete. En demokratisering som inte utövas via en central stat alltså! Samarbetet mellan folkrörelserna är mer avgörande än ett vänsterparti! Vi anar möjligheten till förändringar och skapandet av nya samhällen som inte alltid går via partier och makt över statliga organisationer, som regeringar och parlament. Johan Lönnroth bygger viktiga broar till ett ickevåldsmotstånd där man direkt försöker leva det samhälle man vill leva, där ingripande ersätter protester, där mångfaldigandet av samhällen ersätter påverkan av det mystiska "Samhället".

Referens
Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Federa, 2009.

Välkommen på fortsättningskurs i Proaktivt Konfliktingripande

tre dagar, lördag-måndag: 27-29 juni 2009

Fortsättning på kurs i ickevåld och Proaktivt Konfliktingripande, samt övning i att träna andra. Innehåller förutom träning i konfliktingripande även nya radikala mötestekniker och metoder för att redan nu börja leva det samhälle vi vill ha. Dessutom övning i att lära ut teknikerna till andra. Möjlighet till lite bad och semester också …

Läs hela inbjudan

Makt är mer resonans än centralstyrning - Deleuze & revolution VI

Styrteknik eller reglerteknik

Innan vi undersöker makt i samhällen låt oss först snegla lite på styrning av tekniska system. Styrteknik ses som en gren inom reglertekniken. Styrning behöver ofta inte ta hänsyn till egenskaper hos det som styrs eller vilka förhållanden som gäller. Det förutsätts att styrningen har kontroll över situationen. I extremfallet av styrning behöver man inte ta hänsyn till resonansen, man kan ignorera med- eller motsvängningar.

Andra former av reglerteknik däremot använder återkoppling som uppfattar hur systemet reagerat tidigare. Adaptiva reglertekniker förändrar sig efter förändrade förhållanden. Återkopplingen följer en puls vilket gör att regleringen blir en del av en resonans. Regleringen, återkopplingen och det som regleras är alla med och skapar denna resonans. Genom att motverka icke önskvärd resonans skapar regleringen ordning.

 

Makt är sällan toppstyrning

Organisationer — som motståndsgrupper, företagsledningar eller regeringar — kan inte koppla solida styrstänger eller hydrauliska slangar till sina medlemmar eller lönearbetare. Styrning kan därför inte överföras via en sådan mekanism.[1] Auktoritet och ledande verkar främst genom andra maktmekanismer än centralstyrning eller toppstyrning. Makt som styrning uppifrån gäller bara i några specialfall. Jag föreslår att puls, resonans och rytm är vanligare maktmekanismer än styrning.

Det går inte att reducera makt till någon enstaka mekanism. Olika maktdynamiker verkar samtidigt. Dessa kan motverka eller stärka varandra. De kan också koppla sig eller verka oberoende av varandra.

Här gör jag inget anspråk på att ta upp alla dessa maktmekanismer. Jag kritiserar en centraliserad pyramidföreställningen om makt och försöker visa på rimligare förklaringar till makt.

 

Centrala beslut utan pyramid

Vissa beslut i en organisation måste förstås som centrala. Men för att beslut tagna av en styrelse eller en regering ska bli en del av organisationens makt måste nya beslut tas. Några av dessa icke-centrala besluten handlar om hur man ska följa de centrala besluten. Men flertalet ”lokala” beslut handlar snarare om hur den ”lokala” verksamheten ska fortgå. Kommittéer, arbetsgrupper, utskott är främst självgående och självskapande. De ska inte förstås som styrda marionetter. Så fort de låter sig toppstyras eller när någon annan försöker styra dem så blir de tröga. Ifall toppstyrningen blir alltför stor kollapsar verksamheten.

Detta innebär att en överlägsen del av alla viktiga beslut inom en maktordning är icke-centrala. Icke-central är väl inget bra begrepp, men just här är det till för att undvika decentralisering vilket återskapar föreställningar om centrum och periferi. Motsatsparet centrum och periferi ger en falsk bild av makt som centraliserad. (När jag i brist på synonymer här och var ändå använder decentralisering så försök tänka bort motsatsparet centrum-periferi.)

 

Centrum är inte makt eller makthavare

Centrala beslut är i sig inte makt. För att centrala beslut ska kunna bli delaktig i maktskapandet måste de mångfaldiga sig och decentraliseras.

Auktoritet, ledande och hierarki mångfaldigar sig genom olika dynamiker. Detta sker utan att solida styrmekanismer konstrueras. Ledande och hierarki är mer samspel än styrning. Avdelningar, styrelser och arbetsgrupper koordinerar sig med varandra genom repeterande puls.

Genom att anpassa sig till en puls skapas resonans. Makt är att hänga på pulsen. Makten svänger! Den är resonans.

Diktaturer såväl som demokratier fungerar, enligt Deleuze, genom medsvängningar snarare än som uppifrån-kontroll. The “most rigid of segmentarities does not preclude centralization: this is because the common central point is not where all the other points melt together, but instead acts as a point of resonance” “Even when the State is totalitarian, its function as resonator for distinct centers”[2].

Med hjälp av Deleuze kan vi se hur makt och motstånd bildar resonans. Vare sig makt eller motstånd handlar speciellt mycket om centrum eller centralstyrning. De är snarare spridningar. Spridningar av pulser, repetitioner och rytmer.

Makt som med- och motsvängningar

Det är inte pulsen som blir makt utan det som cirkulerar runt pulsen, alltså rytmen. Varje grupp som väljer att underordna sig resonansen i en organisation tar mängder med egna beslut. Ifall dessa olika beslut bildar resonans med varandra stärks makten.

Makt ska därmed förstås som den resonans respektive dissonans som stärker eller försvagar pulsen. Detta får inte förstås som att dissonans skulle försvaga pulsen medan resonans stärker dem. Både resonans och dissonans kan försvaga eller stärka pulsen.

Med- och motsvängningar skapar intensitet, de bygger upp ett sväng. Att följa (lyda) pulsen alltför mycket minskar intensiteten och försvagar framåtkraften.

Det är inte de individuella egenskaperna hos det som svänger med som driver pulsen framåt utan hur de förhåller sig till varandra. Rytmen (intensiteten) är alltså skillnaden till pulsen och skillnaden till de andra instrument som bygger upp rytmen. Skillnad är det som driver pulsen framåt, inte likhet.

Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken.

Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen.

Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet.

Per Herngren 2009-05-05, version 0.2

---

Referens

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004, p 105.

[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 224.

Sex månaders fängelse för försök att avrusta JAS

Annika, Pelle och Martin fick upp till sex månaders fängelse för "Försök till sabotage". De tog sig in i JAS hangaren i Linköping med hammare för att avrusta Jas plan. Läs om avrustnings aktionen och rättegången.

Singularitet istället för påverkan - Deleuze & revolution V

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här femte artikeln tar jag upp hur ett för stort fokus på motstånd och politik genom påverkan av styrande är slöseri med kraft och tid. Samhällen fungerar bara marginellt genom styrning uppifrån. De skapas och förändras mer som självskapande singulariteter.

Samhällen förklaras ofta genom styrning uppifrån. Folklig politisk verksamhet tänks då fungera genom påverkan av opinion och makthavare. Ifall inte påverkan fungerar skulle man kunna dra undan makten från den centrala ordningen genom olydnad. Civil olydnad blir i så fall riktad mot en central ordning. Den här typen av samhällen fungerar som en buss med förare och passagerare.

Komplexitet tänkbara möjligheter oöverblickbara. Styrning uppifrån skulle därför skapa tröghet och handlingsförlamning. Jag hävdar här att styrning uppifrån och att politik genom att påverka styrande har ett begränsat förklaringsvärde. Samhällen fungerar till största del med helt andra dynamiker.

I traditionen från Gabriel Tarde och Gilles Deleuze finns verktyg för att se hur samhällen och politisk verksamhet fungerar som repeterande puls, en puls som återskapar sig själv och som driver sig själv framåt. Sådant motstånd och sådan politik fungerar mer som medryckande dans och improviserande musik än som en buss vilken är möjlig att styra från platsen längst fram.

Istället för att påverka centrala ordningar sker sådana samhällsförändringar genom utstrålning: kaskader, kedjeeffekter, kedjor av imitationer, repetitioner, övning, träning, genom smittor som går från grupp till grupp och från händelse till händelse. Deleuze använder begreppen singularitet och repetition för att visa på förändringar nerifrån snarare än uppifrån.

Singulariteter återskapar sig själv. Singulariteter skapar puls, repetitioner och innovationer. Singulariteten kopierar inte något annat, den repeterar. We “must find the Self of repetition, the singularity within that which repeats. For there is no repetition without a repeater, nothing repeated without a repetitious soul.”[1]

Singulariteter driver sig själv framåt genom intensivt pulserande. Dess väsen är inte ett tillstånd utan intensitet och förändring. ”What Spinoza calls singular essence, it seems to me, is an intensive quality”.[2]

I repeterandet förändrar singulariteten sig själv, skapar nytt, delar sig, avviker. Genom den repeterande pulsen skapas direkt förändring. Singulariteter är inte enskilda händelser eller aktioner. Singulariteter mångfaldigar sig (multiplicitet), utan att underordna sig någon generell[3] eller logisk princip. ”What is a judgment of singularity? It’s not the same thing as a judgment called particular, nor the same thing as a judgment called general.”[4]

Singulariteter bryter med marknaden, med kapitalismens profit, de bryter med överordnade trender, de bryter med överordnad makt, och de bryter med generella ideologier. “If repetition exists, it expresses at once a singularity opposed to the general, a universality opposed to the particular, a distinctive opposed to the ordinary, an instantaneity opposed to variation and an eternity opposed to permanence.”[5]

Singulariteter kan skapa ordning och makt, över och underordning. Men singulariteten är inte själv underordnade en ordning. Visst kan andra ordningar hindra, avgränsa eller krossa singulariteten. Men det vi kallar singulärt är det som är repeterande, det som skapar sin egen förändring.

Singulariteten blir aldrig något enskilt, den blir aldrig sig själv nog, den dras till andra singulariteter, för att samarbeta eller för att göra motstånd. “’Singularity’ is not the individual but rather the case, the event, the potential, or better, the distribution of potentials in a given matter. Draw the political map of an individual, of a group, or of a society, and there is no essential difference: the aim is to extend one singularity toward proximity with another in such a way as to produce a ‘configuration of events’”[6]

Samhällsförändringar är aldrig renodlade. Singulariteter lever jämsides med generella eller överordnade processer. Singularitet och generalitet stärker eller motverkar varandra, vävs ihop eller gör sig oberoende av varandra.

Men generella beslut från styrande — såväl regeringar som bolagsstyrelser — förklarar bara en liten del av vad som sker. Singulariteter och andra underifrån mekanismer utgör en mycket större del av våra samhällen. Därför blir en för stor fokusering på politik och motstånd genom påverkan av regeringar eller styrande slöseri med kraft och tid. Singulärt motstånd och politik experimenterar med de samhällen de vill leva. Genom repeterande puls och innovationer sker samhällsförändring som kedjeeffekter. Det är politik nerifrån snarare än uppifrån.

Per Herngren
2009-04-21, version 0.1

---

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 23.

[2] Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Cours Vincennes, 1978 01 24

[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 27.

[4] Gilles Deleuze, Leibniz, Cours Vincennes, 1980 04 22.

[5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 2-3.

[6] Gilles Deleuze, Pericles and Verdi: The Philosophy of Francois Chatelet, Opera Quarterly, Vol. 21, No. 4, 2005, p 720.

Intressanta domskäl för plogbillsaktion

Tingsrättsdomare Petra Lundin skriver i domslutet:

”Med hjälp av pinnar konstruerade de en stege i stängslet och använde sedan stegen för att klättra över detsamma. Väl inne på området hamrade de med varsin smideshammare … en radarkupol … De planterade också fikonträd.” De åtalade hävdar att ”aktionen var fredlig, proportionerlig och försvarbar. Bolaget tillverkar utrustning avsedd för militärt bruk, vilken använts i bl.a. kriget mot Irak. Irakkriget är kriminellt enligt internationell lag. Bolaget är således delaktigt i massmord och verksamheten är olaglig. Såsom samhällsmedborgare ser de det som sin plikt att upprätthålla lag och att ingripa när människor riskerar att skadas eller dödas.” ”Denna fara har varit reell eftersom Irakkriget skördat ungefär en miljon civil irakiska offer. De har genom sitt agerande försökt upprätthålla lagen för att förhindra irakiska offer i Irakkriget.”

Under rubriken Tingsrättens bedömning fortsätter domare Petra Lundin: ”Tingsrätten ifrågasätter inte … att de agerat på ett sätt som de uppfattar varit det enda moraliskt godtagbara.” Men hon avvisar att avrustningen skulle vara rättsligt försvarlig: ”Inte heller har det inom detta område förelegat någon fara för liv, hälsa, egendom eller annat viktigt intresse”.

Så här kommenterar jag domskälen i pressmeddelandet: ”Domen är intressant. Den innebär att jag inte har vare sig rätt eller plikt att ingripa mot exempelvis en terroristorganisations laboratorie eller en kriminell vapenleverans till maffian ifall vapnen är planerade att döda sina offer på annan plats.”

Från pressmeddelande 2009-04-07

Dagsböter för hamrande på krigsradarkupol

Idag fick Ulla Røder och Per Herngren domen 40 dagsböter av Mölndals Tingsrätt för olaga intrång (4 kap 6 § 2 st brottsbalken, mål nr B 2761-08). Rättegången hölls 1 april 2009. 24 och 26 juni 2008 hade de två åtalade som är medlemmar i plogbillsrörelsen gått in på Saab Microwave i Mölndal och hamrat med smideshammare på krigsradarkupol samt delar av testanläggningen.

Kontakt

Dömda Ulla Røder och Per Herngren: 070-88 77 211.

Tingsrättsdomare Petra Lundin, Mölndals Tingsrätt: 031-739 41 00

Rättegången, plogbillsaktionen

Lyssna på hela rättegången (mp3).

Per Herngrens sakframställan under rättegången:

Pressmeddelande efter plogbillsaktionen 26 juni, med personlig info.

Högupplösta bilder från plogbillsaktionen.