Sverige flockar sig - containerföreställningar

Föreställningar om maktordningar som stora sfärer kallas containerföreställningar: chimärer av stora lådor eller sfärer som omsluter mängder med saker.

Förutom mode, kolonialism och kapitalism så använder vi gärna containerföreställningar på kultur. Folk påstås vara annorlunda för att de skulle komma från en annan kultur. Som om kulturer vore lådor snarare än vanor som trasslar in sig i varandra.

Drömmen om Nationalstaten

Med hjälp av den borgerliga drömmen om nationalstater pekas Sverige ut som en stor låda som omsluter ett landområde. Det som befinner sig därinne i sverige-containern skulle vara svenskt. Insekter pekas ut som svenska insekter och fåglar pekas ut som svenska fåglar. Det blir väldigt mystiskt. Speciellt då exempelvis många svenska svalor bor halva året i Sydafrika. Tja, i Sydafrika? Svalor borde väl främst hålla sig över Sydafrika?

Containerföreställningar om nationalstaten Sverige frestar oss att prata om invandrare. Men vadå vandra in? Inuti vad? “Hallå! Ser ni inte? Jag är instängd härinne! Kan någon släppa ut mig!”

Staten Sverige är mindre än deklarationsblanketten på köksbordet. Sverige flockar sig i dokument, i flaggor, i körkort, i sammanträdesrum och genom olika ceremonier. 

Sverige flockar sig

Sverige är inte större än dessa vardagliga saker och handlingar. Däremot är Sverige många. Flockar av sverigehandlingar åkallar och återskapar Sverige. Men inte ens dessa sverigehandlingar är renodlade. När jag skriver under deklarationsblanketten åkallas min adress och lägenhet i Hammarkullen. Underskriften åkallar också min släkt och min familj. Dessutom åkallar underskriften kön och könsordning. Och så lovar underskriften på deklarationsblanketten att korrekt redovisa inkomst. 

Makt är inte en stor borg. Makt skapar sig utrymme genom att flocka sig. Det öppnar genast upp utrymme för motstånd. Ifall makt och befrielse flockar sig så blir befrielsen inte något som behöver ske i en avlägsen framtid. Så fort kapitalism, mode eller stat uppstår så skapas utrymme. Utrymme som kan användas för befrielse. 

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Är den begriplig? Var fastnar man?

Jag-budskap i produktion av medelklass: Nonviolent Communication

Det finns en ickevåldsrörelse som radikalt bryter med ickevåldets byggande av gemensamma världar tillsammans med fiender, förtryckta och allierade. Den kallas Nonviolent Communication.

Nonviolent Communication uppfattar bara en solipsistisk, individualistisk och subjektiv värld. Vi har bara tillgång till oss själva och våra egna upplevelser: medmänniskor, djur, ting, konflikter, våld, förtryck reduceras till vår privata upplevelse. Vi är själva ansvariga för hur vi upplever saker och ting.

Själva ansvariga för det lidande vi upplever

Marshall Rosenberg skriver i sin bok Nonviolent Communication att “Life-alienating communication clouds our awareness that we are each responsible for our own thoughts, feelings, and actions.”(1)

Eftersom jag själv och ingen annan är ansvarig för mina upplevelser går det inte att påstå att något är våld, övergrepp eller förtryck. Det vore att värdera andras  handlande. Och Nonviolent Communication värderar och dömer inte. “One kind of life-alienating communication is the use of moralistic judgements that imply wrongness or badness on the part of people who don’t act in harmony with our values.”(2)

Jag-budskap

Nonviolent Communication gör oss drastiskt avskilda från varandra. Som följd av denna radikalt subjektiva världsbild används jag-budskap konsekvent: Jag upplever … Jag tycker … Jag önskar ...
Det går dock inte att säga: “Jag upplever att du …” Till skillnad från annat jag-språk som utvecklas inom delar av coaching och självhjälpsrörelser upplever Nonviolent Communication inte något om andras handlingar. Den tycker inget om andras handlingar.(3) Den kan inte säga: “Jag upplever att du gör mig illa.” Det går alltså vare sig att hävda att andra faktiskt gör en illa eller att uppleva att andra gör en illa. 
Däremot kan Nonviolent Communication berätta om sina känslor kring sin egen upplevelse av en handling. Känslorna kommer av att jag upplever. Jag är alltså själv orsaken till mina känslor inför den andres handling. 
Nonviolent Communication gör inte omdömen om förtryck, våld eller mobbing. Den delar istället med sig av sina egna önskemål. Den som vill uppfylla dessa önskemål är välkommen att uppfylla dem. 
Nonviolent Communication är ett intressant exempel på hur ickevåld bryter sig ur sin relationistiska och kollektiva tradition och förvandlas till ultraradikal individualism. Ickevåld blir del i medelklassens produktion av sig själv som själva.

Per Herngren

2014 07 31, version 0.2

Utdrag ur kommande bok Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter för att göra texten bättre och mer begriplig, tack!

Fotnot

1 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 19.
2 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.
3 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.

Gränsen för gränslöst motstånd

"Inför påsken 2014 konspirerade några plogbillar och krigsvägrare från tre nationalstater om att smuggla Per Herngren över 'gränsen in i USA' för att delta i civil olydnad vid en vapenfabrik i Florida. 

Gruppen firade 30-års jubileet för Pershing Plowshares avrustning av kärnvapen med hjälp av hammare. En domare utdömde 1984 straffet åtta års fängelse för Per Herngren och de sju andra i gruppen Pershing Plowshares, Per blev utvisad efter 15 månader i fängelse. 

Denna gång var det inte USA immigrationspolis som stoppade honom från att ta sig över gränsen. Det var snarare de gränslösa aktivisterna som fick svårigheter att konspirera mellan tre nationer. (Nations)Gränsen i deras eget organiserande satte stopp." (Citerat från ickevald.net 2014)

- Jag hade köpt bra vandrarskor som andades och var vattentäta så jag kunde gå genom skogen. Så själva gränsen var inte det stora problemet; om det nu fanns en gräns därinne i skogen? Men att ta sig till gränsen ... Och att sedan ta sig från gränsen till Florida utan att visa upp visumpapper. Och sedan tillbaka till gränsen, och över ... Det finns "underjordiska järnvägar" på båda sidorna. Men dessa behöver tid för att koordinera sig. 

Underjordiska järnvägar startade under slaveriet för att hjälpa slavar som befriade sig så de kunde ta sig till nordstaterna. 

- Underjordiska järnvägar består av guider och chaufförer som känner till färdvägar och platser. Samt säkra hus där en kan bo. Allt detta behöver koordineras, tja, det är lite grann som en järnväg med olika stationer.

Per Herngren har tidigare blivit utvisad två gånger från USA.
- Ärligt talat har jag aldrig sett den där gränsen de talar om. Först trodde jag det var ett makttrick för att lura mig. Men de tycks uppriktigt själva tro att gränsen existerar. Så antagligen är det någon form av lokal vidskepelse.

Omedveten frånvaro

När saker och problem gör sig närvarande fångas vi gärna i nuet. Nuets fängelse kan byggas av information, av upptagenhet och av vad vi borde. Fångenskapen kan vara tvånget att hänga med och förhålla sig till det som är aktuellt, så kallat samtidsslaveri.

När saker och ting fungerar runt oss blir de till stor del frånvarande. När vi fungerar tillsammans med andra och annat blir även vi frånvarande för oss. När jag släpper loss i dans glömmer jag mina fötter. När jag blir plötsligt blir medveten om mina fötter tappar jag takten. För att jag ska kunna dansa behöver jag bli omedveten om alla tusentals rörelser som mina muskler och leder utför i varje takt. Och jag behöver förhålla mig omedveten till alla komplexa rörelser som utförs av andra dansare runt omkring mig. (Se Heideggers hammarfilosofi.)

Vi använder olika sätt för att befria oss från nuets fängelse. Nedanstående frånvarometoder är bara en lista på vanliga tekniker, de ska inte ses som fix, enkla lösningar eller goda råd. Skriv gärna en kommentar och fyll på listan.

Frånvaro-metoder för att befria oss från nuets fängelse

1. Leva "som om" snarare än "för att". Göra saker som om de är bra i sig, inte för att de ska göra saker och ting bättre senare.
2. Leva i tro och hopp. Och undvika optimism, pessimism och annan fixering vid resultat.
3. Undvika tvånget att förstå och begripa.
4. Sluta röra sig i riktningar som ska leda till lycka, lyckat resultat och mål. Undvika att skapa sig målbilder i framtiden.
5. Träna. All träning kan begripas som övning i att bli omedveten, i att omedvetandegöra. När träningen sätter sig behöver vi inte längre tänka på det. När träningen inte fungerar behöver vi tillfälligt bli medveten om vad som är problemet så vi kan rätta till det. Och sedan behöver vi glömma det igen för att få det att fungera igen.
6. Ignorera småproblem och småsaker som gör sig närvarande.
7. Hoppa över information i texter. Fångas av berättelser.
8. Undvika alltför många föredrag.
9. Sluta lyssna när chefer eller folk kommer med käcka råd eller om de försöker mikrostyra.
10. Göra ett bra jobb, använd dina färdigheter och strunta i att "hinna med".
11. Släppa kontrollbehovet över sig själv, människor och saker som gör sig närvarande.
12. Undvika att göra sig själv närvarande. Låta sig dras med och fångas av roligare saker än sig själv och sin egen upplevelse.
13. Kämpa och göra motstånd för att det är rätt och bra, utan att kräva resultat och effekt.
14. Undvika att värdera och utvärdera. Göra något värdefullt istället. Skapa värde.
15. Dras in i självgående puls istället för att ständigt planera och tänka på vad som behöver göras. Pulser kan vara rutiner, institutioner, traditioner, promenader, danser och ritualer.
16. Undvika enstaka arrangemang som måste planeras varje gång: så som events, kampanjer, projekt och manifestationer. Istället låta sig dras med av det återkommande.
17. Undvik att göra framtiden eller dåtiden närvarande i nuet genom alltför mycket grubblande.
18. Acceptera att det inte är så lätt att acceptera det som är kämpigt: känslor, våld, övergrepp, härskande och förtryck. Mycket av detta bör inte accepteras, det innebär dock inte att det måste fånga oss.
19. Undvik trots, protester och att vara emot. Negerandet gör det som negeras närvarande. Nejet åkallar det som nekas. 
20. Träng tillsammans med andra undan våld och förtryck med det liv vi vill leva tillsammans. Tillsammans kan vi börja leva de samhällen vi vill ha.
21. Betrakta glittrande hav, darrande löv eller andra former av brus som inte kan redas ut eller förutses.
22. Lära sig filterfunktionerna på mejl, mobil och i sociala medier. 
23. Stänga av ljudliga och visuella meddelanden i realtid. Inte låta datorn eller mobilen plinga.
24. Låtsas att irritationer är löv som blåser iväg. Låtsas att dumma och elaka är troll som klubbar ner varandra. Låtsas att någon prinsessa håller på och räddar en från draken.
25. Lämna över. "Bli del av" istället för att göra saker själv.
26. Våga ha tråkigt. Våga vara nere. Våga vara sur.
27. Lathet, slöhet och lättja. Ta en tupplur då och då.

Per Herngren
2014 03 16, version 0.1.1

Referens

Börja inte med dig själv - Heidegger

Samtidsslaveri hindrar politisk förändring
'Upptagen' som flykt från befrielse: Fromm
Information hindrar tänkande: Erich Fromm

Aktivserar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet
Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet Tre essäer, Daidalos, 2014.

Är Sverige egentligen ett kungarike? Spinoza

Den parlamentariska revolution som ersatte kungaväldet saknar föreställningar om andra ordningar, om andra system. Den saknar fantasi, och just därför återskapar den kungariket.

Filosofen Spinoza (1632-1677) var skeptisk till revolutioner utan fantasi och föreställningsförmåga, hävdar Chiara Bottici. Hon verkar som professor i filosofi i Europa och New York. Hon reflekterar kring anarkism och nödvändigheten av fantasi för politiska förändring.

En demokratisk revolution som inte föreställer sig andra former av demokratier än att ta över riket (staten) och centralmakten (parlamentet/regeringen) återskapar ett nytt kungarike.

“Spinoza’s alleged skepticism towards revolutions goes however hand in hand with his critique of superstition and the political use of imagination more generally. This is particularly clear in the Theological-Political Treatise, where Spinoza explicitly says that revolutions are doomed to fail, because a people used to monarchy will inevitably follow the same pattern of imagination and institute another monarch.” (Chiara Bottici , 2012, p 588.)

Avsaknad av myter producerar vidskepelse

Avsaknad av politisk fantasi, politiska myter, tvingar in det politiska i vidskepelse. Avsaknad av myter fångar oss i Myten.

En möjlig 'realistisk vidskepelse' skulle kunna formuleras som att nu har vi en Ordning eller ett System, och all verklig förändring kan bara göras inom Systemet. Lokala revolutioner, revolutioner i periferin, eller svärmar av revolutioner, vore orealistiska.

Det är alltså till stor del vidskepelse hos nationalstater och riksorganisationer som får deras 'demokrati' att formas som nya kungariken, som pyramider med ett styrande organ längst upp.

Kungariket återskapades genom nationalstaten. Riket återskapas dessutom genom föreställningen om Samhället, samhället som en stor sfär eller container som vi skulle vara instängda i. 

Lydiga medborgare återskapar undersåtar. Centralism återskapar suveränen i riksstyrelse, riksdag och regering. Militären återskapar kejsarens krigsmakt.

Individualismen återskapar ett mini-kungarike där individen är Herre över sig själv, sina tankar och sina handlingar. 'Kungens rådgivare' återskapas genom föreställningen om en rationellt handlande individ, med sig själv i centrum.

Fantasier är del av verkligheten

Politiskt realiserande realiseras genom fantasi. Politisk förändring kräver att vi övar oss i att föreställa oss olika möjligheter. Det politiska samtalet bygger mycket på fantasi. Politik utan fantasi vore inte politik utan administration och rutin. Hmm, fast även administration kräver fantasi.

Verklighet skulle vara obegripligt utan fantasi. "Va? Har månen en baksida?" "Men vaa! Varför skulle du behöva gå i en skola?" "Ääh! Varför skulle vi investera i sjukvård?"

Förverkligande realiseras genom att vi kan föreställa oss något annat. Detta gäller såväl hantverk, vetenskap som politik.

Fantasin är lika viktig för den härskande ordningen som för den revolutionära förändringen. Oförmågan att föreställa sig en annan ordning är i sig en fantasi. Att andra ordningar skulle vara omöjliga, att de skulle vara orealistiska, är vidskepelse visar Spinozas filosofi.

I proteströrelser kan denna vidskepelse ta sig uttryck i negationen, vara emot. Istället för att bygga bättre ordningar så negeras den bestående ordningen. Protesten blir då att inte vilja. Viljan att inte vilja. Istället för att bygga och föreställa sig nya ordningar vänder en sig mot Ordningen. För det finns ju ingen annan ordning att vända sig till.

Men även en revolutionär vision om en viss bestämd Ordning; en Annanordning vilken skulle vara den enda ordning som verkligen kan ersätta den nuvarande; även en sådan revolutionär vision är vidskepelse. Fantasi mångfaldigar möjligheterna.

Att komma förbi vidskepelse är inte att bli strikt saklig eller logisk, menar Spinoza, inte heller att vi skulle behöva mer fakta eller mer information. Vidskepelse övervinns med fantasi, föreställningar om andra möjligheter. Fantasifullt förverkligande övervinner politisk vidskepelse.

Fantasier är kroppsliga och materiella

Föreställningar, idéer, myter, fantasier är del av det materiella, de är materialiserande. De lever inte i en egen idévärld vid sidan av den materiella verkligheten. 

Chiara Bottici ovanliga läsning av Spinoza tar bort dualism mellan kropp och tanke, mellan den verkliga materiella världen och idévärlden. Föreställningar och fantasier är verkliga, och de är del av verkligheten. Lögner, falska föreställningar, är del av verkligheten såväl som sanna föreställningar.

Genom denna speciella läsning av Spinoza överskrider hon föreställningen om att föreställningar är representationer. Representationer av en annan värld. En värld som vi föreställer oss som mer verklig än våra föreställningar om den världen. 

Att en lögn är verklig så fort den uttalas innebär inte att den är sann. Genomskådandet av lögner sker främst genom en väl utvecklad föreställningsförmåga, menar Spinoza.

"Imagination has a bodily grounding; the mind is just the body that is felt and thought. Furthermore, an idea is for Spinoza “a conception of the  mind.” In contrast to Descartes, for whom an idea is a content that the mind has, Spinoza emphasizes that ideas imply an action". (Chiara Bottici , 2012, p 592.)

Per Herngren
2013 12 10, version 0.1

Referens

Chiara Bottici , "Another Enlightenment: Spinoza on Myth and Imagination", Constellations Volume 19, No 4, 2012.

Kapitalism vaccineras mot demokrati

Här i Göteborg finns många bra organisationer som fungerar demokratiskt. Men flertalet organisationer, institutioner och företag i Göteborg organiseras fortfarande som diktaturer. Så vad hände med kampen för demokrati?

Kapitalism har gjorts alltmer immun mot demokratiska interventioner, visar den tyske sociologen Wolfgang Streeck. Detta sker genom att kapitalism avdemokratiseras. Frågor om rättvis fördelning av makt och resurser görs irrelevanta. Immuniseringen av kapitalism sker dessutom genom att demokrati avekonomiseras. Demokratier undviker att intervenera i företag.

Metoder för att vaccinera kapitalism mot demokrati

1. Fackförbund ekonomiserar sin kamp samtidigt som den avdemokratiseras. Istället för att genom proaktiva strejker bygga demokratier på företag, institutioner och avdelningar så reducerar flertalet fackförbund sin kamp till löner och ekonomisk ersättning.
2. Hyresgästföreningar ekonomiserar sin kamp samtidigt som den avdemokratiseras. Istället för att kämpa för demokratiska bostadsområden så förhandlar hyresgästföreningar om hyra. Samt till viss del om belysning och liknande funktioner.
3. Demokratiska fantomsfärer. Genom att göra en riksstyrelse eller ett parlament demokratiskt produceras en virtuell sfär som döljer att flertalet grupper, organisationer, institutioner eller företag inom denna fantomsfär fungerar som diktaturer. Ett område med en överväldigande majoritet diktaturer uppfattas ändå som demokrati. (Se Postdemokrati)
4. Protest förvandlar kamp till negation. Genom att fokusera på protester, att vara emot verksamheter och beslut, tas kraft från att innovativt bygga olika former av demokratier. Demokratier som i sin tur hade kunnat utföra demokratiska interventioner i diktatoriska organisationer. Regering pekas genom protester ut som regerande, de som borde lösa problemen. Den egna gruppen och organisationen avsätts därmed som regerande. (Se Postprotest.)
5. Avdemokratisering av ägande. Världens största aktieägare, pensionsfonderna, har förminskat sig till ansvarslösa ägare. Pensionsfonderna skulle revolutionera världen ifall de demokratiserade sitt ägande. "Vi är ägare! Och genom vårt ägande bygger vi det samhälle vi vill leva." Istället har pensionsfonderna avdemokratiserat och neutraliserat sitt enorma inflytande. Fackförbund och religioner är andra stora aktieägare som avdemokratiserar sitt ägande. De vägrar ta ansvar för de samhällen där vi lever våra liv.

Kan någon komma på fler exempel? Skriv gärna kommentarer!

Per Herngren
2013 11 27, version 0.1

Metod

Jag använder symmetrisk analys av organisationer, vilket jag börjat kalla jämlik metod. Organisationer analyseras med samma metod oberoende av om det är stater, företag, institutioner, ideella föreningar eller familjer.

Referens

Wolfgang Streeck, Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris, Bokförlaget Daidalos, 2013.
Per Herngren, Demokrati blir postdemokrati, http://perherngren.blogspot.se/2012/02/demokrati-blir-postdemokrati-demokrati.html, 2012.
Per Herngren, Postprotest, http://ickevald.net/perherngren/postprotest_per_herngren.htm, 2005.

Stat och riksorganisationer blir konformistiska genom resonans - kortfilm

Hur kommer det sig att så många folkrörelser, och politiska och religiösa organisationer, organiserar sig som kopior på nationalstaten?

Film som visar resonans istället för styrning

En förklaring till "riksorganisationer" skulle kunna vara att nationalstaten dominerar och styr. Andra organisationer lyder nationalstaten. Den här filmen visar en annan möjlig förklaring: riksorganisationer hamnar i resonans: de dansar med varandra och härmar varandra.

Här är en film som visar hur 32 metronomer går från anarki till konformism via resonans snarare än central styrning och regerande.

Folkrörelser och solidaritetsgrupper som kloner

Det är inte bara namnen Sveriges Arbetares Centralorganisation, Svenska Freds eller Svenska Kyrkan som är nationalistiska. Även riksorganisationers organisationsstruktur härmar nationalstaten. Riksorganisationer organiserar sig som kopior på nationalstaten. De införlivar nationalstaten i sig. Riksorganisationer blir en version av nationalstaten.

Riksorganisationer

1. bygger en struktur med riksorganisation och underordnade lokalföreningar som geografiskt härmar staten.
2. kopierar statens centralistiska pyrmamidstruktur med en "regerande" styrelse i topp.
3. identifierar sig nationalistiskt.
4. definierar medlemskap nationalistiskt.
5. med samma nationalitet vänder sig mot varandra som i ringdans för att kunna ta samma steg, eller parera varandras steg.
6. ägnar sig ofta åt vad som uppfattas som "våra politiska frågor och problem"; där "våra" och "andras" utgår från nationalistiska föreställningar om gränser mellan oss. 

Hur kan resonans förklara kopierandet

Hur kan filmens metronomer förklara hur folkrörelser, aktivister och vänstergrupper skapar riksorganisationer?

1. Först behöver nation och stat i "nationalstat" analytiskt separeras. Nation och stat har egentligen aldrig varit en enhet. "Nation" betyder folk. Försöket att koppla ihop folk och stat och landområde, och göra dem till enhet är en utopi som aldrig förverkligats. Folk blandar sig hela tiden, folk rör sig och folk är till stor del gränslösa. 
2. Stater och lokalstater (kommuner) är organisationer. Ifall vi ser stater som organisationer bland andra organisationer blir stater "jämlika" med folkrörelser, aktivistorganisationer och religiösa samfund. För att koppla till filmen blir en stat därmed en metronom jämsides med ex Svenska Freds, Vänsterpartiet och andra riksorganisationer.
3. Nationalism och "riks" motsvarar det rörliga underlaget. Nationalism och "riks" är alltså inte styrande eller kontrollerande utan snarare rörliga fält, territorier och områden som stater och riksorganisationer valt att stå på. Nationalism kan vara rörligt underlag eftersom det inte är massivt, det är inte samma som landområde. Nationalism är snarare avgränsningar, färgade plastband, armbindlar och andra markeringar som visar att svenskarna dansar med varandra, ni danskar dansar med varandra, och ni tyskar får allt dansa för er själva. 
4. Medsvängningarna som överförs via det rörliga underlaget i filmen överförs mellan riksorganisationer via delningar på twitter och facebook, Almedalsveckan, utskick, riks- och inrikesnyheter, samarbetsråd, konferenser och seminarier.
5. Resonans är ömsesidig förstärkning. Stater växer fram genom, och förstärks av, folkrörelser och andra riksorganisationer, precis som dessa blir till genom resonans med varandra och med stater.
6. Resonans fungerar bara genom att hålla takten. Samtidigt hjälper resonans till att hålla takten. Den ömsesidiga förstärkning som uppkommer när vissa håller samma takt skapar en enorm kraft som kan tränga undan de organisationer som håller en annan takt, som organiserar sig på andra sätt än genom att kopiera nationalistisk utopi.

Vilka alternativ finns till nationalistiska riksorganisationer?

Aktionsgrupper och lokala grupper är inte alltid smittade av nationalism. När organisationerna blir större börjar de dock gärna dansa med andra större organisationer. Men det har länge funnits större organisationer som inte kopierar nationalstaten. Genom mejl och internet har det uppkommit nya möjligheter att organisera sig icke-nationalistiskt. Har någon erfarenhet av andra sätt att organisera större organisationer än genom att kopiera och införliva nationalstaten?

Håller resonans-förklaringen?

Finns det någon matematiker som skulle kunna förklara resonans-matematiken bakom filmen i ord snarare än siffror? Hur behöver min analys ovan justeras för att stämma med hur resonans fungerar?

Per Herngren
2013 09 15, version 0.2

Tack till Magnus Eriksson för tips och reflektion om filmen!
Länk till Magnus blogg.

Kämpa glokalt - undvik riksnivå

Psykologiskt, individuellt, lokalt, stat och globalt uppfattas som olika nivåer. Jag föreslår att sådana nivåer är chimärer, luftslott. Chimär kommer från franskans chimère fantasifoster, hjärnspöke.

Paradoxalt nog suddar föreställningen om nivåer ut de lokala kamper som ständigt förs mellan mängder med olika maktintensiteter.

Ett litet barn kan trampa på Apple så att Apple förlorar makten över mobilen. Apple kan faktiskt vara mindre än en mobiltelefon. Fast Apple är fler än en. Apple kan gömma sig i andra mobiltelefoner också.

Ifall vi ser världen som platt blir det möjligt att upptäcka hur över- och underordning återskapas genom små handlingar och händelser. Små handlingar uppträder i större eller mindre svärmar snarare än på olika nivåer.

Svärmar och spunna trådar

Förutom att handlingar uppträder i svärmar kan de spinna tunna trådar över världen till andra handlingar och händelser.

Saab Electronic Defence Systems i Mölndal spinner trådar mellan bombningar, radarstationer, datorer och satelliter. Och vidare till Chalmers, skattemyndigheten samt till olika vapenmässor. Saab i Mölndal har genom bland annat irakkrigen troligen varit med och dödat fler människor än alla terroristgrupper tillsammans.

Men dödandet av människoliv kamoufleras genom chimärer av nivåer. Nivåer av krig, global ekonomi och global politik. Nivåer som ska uppfattas som ovanför vår vardag.

Terrorismen däremot är ett tydligt hot mot vår vardag. Terrorism hotar mig. Men inget krig kan kriga på någon annan nivå än den lokala. Varje skott, varje bomb, varje tillverkningsmaskin, varje transport, verkar lokalt, samt genom nät mellan andra lokala handlingar.

Plana ytor

Institutioner, stater, krig, multinationella företag, föreningar och familjer trängs och knuffas med varandra på samma plana yta. Staten finns tryckt på en deklarationsblankett på mitt skrivbord. Innan deklarationen finns staten i min stressade mage för att efter inlämnandet försvinna bort någon annanstans. Staten tar plats i min blick och försöker dela upp mina vänner i svenskar och ickesvenskar.

På lokala platser är det inte säkert att staten eller multinationella företag är mäktigare än en motståndsgrupp, en familj eller ett kooperativ. I ett fängelse kan vi upptäcka platser där fångar har mer makt än fångvaktare. En tjuv kan på ett ögonblick ersätta kapitalism med ett annat utbytessystem. Fattiga kan i delar av kåkstäder, ghetton och byar tränga undan och ersätta kapitalism genom att exempelvis byta saker med varandra och genom att hjälpa varandra utan att ta betalt.

Jag föreslår att politisk aktivism

1. analyserar vår gemensamma värld som lokal och platt och utspridd och kopplad. 
2. försöker upptäcka de tunna trådar som spinns mellan lokala handlingar över stora delar av världen.
3. ser det globala som nät som binder samman lokala handlingar, inte som en nivå över det lokala.
4. analyserar stat, regering och riksdag som organisationer jämsides med föreningar, företag, institutioner och familjer.
5. inte tar maktskillnader på lokala platser för givna.
6. försöker tränga undan orättvisa och förtryckande ordningar och ersätta dem med andra.
7. minskar utrymmet för undanträngandet ifall aktivismen inte lyckas tränga undan andra ordningar.
8. aktioner utförs så att de är möjliga att imitera av andra och koppla ihop till nya samhällen och nya ordningar.
9. analysera hur olika institutioner och grupper tränger undan varandra glokalt snarare än globalt eller lokalt.
10. behandlar alla gemensamma beslut som politik oberoende av om de tas av företag, organisationer, kollektiv, familjer eller stater.
11. undviker att delta i politisk aktivism som förs på chimära nivåer: lokalt, globalt eller riks.
12. analyserar hur lokala handlingar spinner och fastnar i nät som sträcker sig runt vår värld.
13. försöker få lokala politiska handlingar att hamna i resonans med, och kopplas ihop med, andra lokala handlingar runt om i vår värld.

Per Herngren
2013 06 25, version 0.1


Metodologisk nationalism: Att agera som om nationalstaten vore den styrande enheten kallas metodologisk nationalism.

Metodologisk individualism: Agera som om individen vore den enhet som egentligen styr. Viss metodologisk individualism tror att politisk förändring kommer från personers handlingar. Andra ser organisationer och stater som individer. Båda dessa undervärderar de politiska betydelserna av relationer, resonanser, kaskader, system, ordningar. Och hur ting, platser, djur och växter är med och agerar politiskt.

Organisationsegoism - självupptagen aktivism

Organisationsegoism är när en grupp bjuder in alla till sin verksamhet istället för att söka samarbete, allianser och koalitioner med andra organisationer.

I morse, 1 maj, hängde jag på Järntorget. Därifrån utgår olika vänstertåg i Göteborg. Jag pratade med en kvinna som stod vid bokbordet för Svenska Kvinnors Vänsterförbund, vilka tog sitt namn 1931. Förutom det förlegade nationalistiska namnet är det en intressant organisation som kopplar kvinnorörelse, vänster och solidaritet.

Hon var starkt kritisk till civil olydnadsgruppen Ofog som hon menade var organisationsegoister. Jag blev mer intresserad av hennes begrepp än av hennes kritik mot Ofog. Jag frågade ifall jag fick använda hennes namn men hon ville hellre att jag lyfte fram Svensk Kvinnors Vänsterförbund. Så här förklarade hon organisationsegoism:

Organisationsegoism

1. Bjuda in alla att delta i sin aktion eller sin verksamhet.
2. Undvika samarbete och samtal med andra organisationer förutom några utvalda upplysta och medvetna likatänkande.
3. Undvika att fråga ifall ens aktioner förstör för andra organisationers kamp.
4. Lansera sig själv som representant för kampen, exempelvis som Motståndsrörelsen.

Politisk förändring kräver allianser

Ifall politisk förändring uppstår som smittor när organisationer härmar varandra så blir organisationsegoism en politisk återvändsgränd. Det blir sekteristiskt och självupptaget. De politiska uppfinningarna som organisationen skapar stängs inne i organisationen istället för att smitta av sig till andra organisationer.

Judith Butler menar att motstånd och folkliga rörelser behöver skapa skillnader snarare än identitet. Organisationer som arbetar för solidaritet, feminism, rättvisa, politisk förändring behöver samarbeta i allianser. Att organisera sig autonomt skulle vara en återvändsgränd.

Konflikter bryter organisatorisk individualism

Kritiken mot individualism blir ibland alltför individualistisk. Judith Butler kritiserar dessutom organisationers individualism. Även politiska rörelser och motståndsgrupper är beroende av samarbete och ömsesidig hjälp.

Istället för en klasskamp eller kvinnokamp som skapar enhet visar Butler att möjligheten till verklig förändring finns i kamp som producerar skillnader och konflikt, alltså även mellan de som kämpar med varandra.

”Tvärtom fortsätter jag, i Laclaus och Mouffes fotspår, att argumentera att antagonism håller alliansen öppen och suspenderar idén om försoning som ett mål. … Det som håller en allians mobil är … det kontinuerliga fokuserandet på de maktformationer som överskrider den strikta definitionen av identitet tillämpad på dem som är inkluderade i alliansen.”[1]

Konflikt och antagonism kan därmed bli kreativt. Det hindrar motståndet från att kollapsa in i enhet, identitet och autonomt självorganiserande.

"Gemenskap av medvetna" skapar politisk sekterism

Det är inte rätt ideologi eller rättfärdigt leverne som gör en organisation radikal utan snarare fel ideologi och orättfärdigt leverne.

Kamp för rättvis fördelning av resurser och politisk förändring innebär alltid samarbete med dem som har fel, med dem som inte är så ’upplysta som en själv’. Krav på ett upplyst medvetande skulle göra både motstånd och socialt liv tillsammans omöjligt.

Per Herngren
2013 05 01, version 0.1

Fotnot

[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 138.

Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009

Per Herngren, Allianser av olikhet istället för identitetspolitik - Judith Butlers ickevåld V, 2011.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig ibland skriva bokstäver: robot eller människa?

Bortom riksorganisationer

Jag sitter vid ett runt träbord i caféet på Musikens Hus. Musiker Mot Rasisms har en stor gala här i Göteborg. Ett hundratal musiker uppträder under kvällen på två scener. Och ännu fler dansar! Och några gör som oss: analyserar rasism.

Vid vårt bord funderade vi huruvida extremrasismens rasism är svag jämfört med det frekventa återskapandet av nationalism och nationalstater som sker inom vänster och folkrörelser. Vänster och folkrörelser skulle i så fall producera en stabilare och mäktigare rasism än de vi kallar rasister.

Genom att organisera politiskt radikala rörelser som en spegling av stater legitimeras och befästs nationalstatsapartheid: ett system som hindrar fattiga och bruna att resa och bo var de vill. Riks-organisationer återskapar riket inom sig.

Rasism bryts i samma ögonblick vi slutar organisera i riksorganisationer och börjar organisera utifrån andra världsbilder än riken och stater. När vi slutar kalla organisationer för Sveriges Arbetares Centralorganisation eller Svenska Freds, när vi slutar att skapa riks-organisationer, kan dessa samhällen (organisationer) få möjlighet att organisera sig på andra sätt än genom att återskapa gränser. Gränser som är med och utestänger bruna och fattiga, och som därmed innestänger bruna och fattiga inom vissa begränsade områden. Nationalstatsapartheid håller oss inte bara åtskilda (apart) från fattiga och bruna, den stänger dessutom in dem.

Alex Bengtsson som skrivit boken Positiv antirasism ställer undan sin flaska med Punk IPA och säger: "Problemet uppstår när vi är med och gör geografiska områden som vi sedan fyller med åsikter, trosuppfattningar och värderingar."

I sin bok menar Alex att antirasismen glömde av det geniala med Martin Luther Kings tal "I have a dream", att faktiskt bygga och förverkliga en positiv vision snarare än att vara emot.

Per Herngren
2013 03 22, version 0.1.1

Hur upprop legitimerar vad det vänder sig mot

Med förvirring och sorg läser jag hur flera personer, vars handlingar och funderingar jag respekterar och inspireras av, har skrivit under ett upprop som ger dubbla budskap. I uppropet krävs att polisens ökade jakt på flyktingar ska genomföras lagligt och efter en ordentlig utredning. En utredning som ska se till att den ökade jakten ska bli legitim och inte strida mot svensk lag. Jag analyserar uppropets krav mer i detalj längre ner i texten.

Jag frågade några vänner som skrivit under uppropet ifall de ställde sig bakom dessa krav. De sa nej. Hur lyckades uppropet dra till sig namnunderskrifter från de som inte höll med?

Jag fick själv förfrågan före publicering ifall jag ville skriva under. Jag valde att inte göra det. Kraven i uppropet legitimerade, enligt vad jag uppfattade, utvisning och förföljelse av flyktingar. Samtidigt vågade jag inte berätta varför jag inte skrev under. Varför valde jag att vara tyst med min kritik? Varför var jag feg? Jag visste ju att de som arbetade med texten var kritiska tänkare. Och att de skulle se min kritik som en gåva även om de inte höll med. Det kände jag mig trygg med. Det var alltså inte de som var problemet.

Jag tror att en del av svaren ligger hos två aktörer som i vår ibland alltför antropocentriska (människofixerade) politiska praxis ofta glöms bort: (1) Uppropet samt (2) namnunderskrifternas förenande.

1 Uppropet. Texten blir en egen aktör som frigör sig från författarna och från de som sedan skriver under. Texten kan genom samtidsslaveri, taktisk instrumentalism och strömmen av nya namnunderskrifter ta makt från de som skriver under. Texten säger att det är bråttom. Är du med eller inte? Det viktiga är inte att du håller med utan att du är med. Det är nu det gäller! Viljan att göra väl, välviljan, kan ibland dölja hur den legitimerar förtryck.

2 Uppropandet. Underskrifterna, och titlarna efter namnen, frigör sig från dem de representerar. Underskrifterna strömmar till uppropet. Underskrifterna förstärker varandra och hamnar i resonans. Detta gör att namnunderskrifterna tillsammans med den övriga texten i uppropet blir allt mäktigare. Detta tränger undan, och tar bort en del av makten från, de personer av kött och blod som skrivit under.

Innan uppropet publiceras strömmar alltfler underskrifter till. Jag följde en del av detta och kunde själv känna en fetischistisk kraft i tillströmmandet som faktiskt pirrade i magen. Ett tag kunde jag fysiskt föreställa mig hur denna kraft måste kunna överföras magiskt till någon mäktig som kunde lösa problemet kring polisrasism och jakt på flyktingar.

När vänner och kända namn skrev under ökade trycket alltmer på att en borde vara med. En borde ju ställa upp! En måste ju göra något för flyktingarna! En borde väl ändå vara med denna fantastiska samling som lyckats förena sig så snabbt.

Strömmen av underskrifter började också dölja motsägelser i uppropet. Det kändes allt svårare att komma med invändningar och ändra i texten. En skulle kanske uppfattas som jobbig. Kritik skulle kanske uppfattas som svek av någon. Kritik skulle kanske inte ses som viktigt och demokratiskt nödvändigt. Gandhi skiljer på sak och person: personer kritiseras inte. Bara handlingar. Men tänk om någon tog det personligt ändå. Nej, min feghet berodde inte på någon, det här var bra och radikalt folk. Det var själva tillströmmandet av underskrifter som gjorde mig feg. Jag funderade bara, jag är aldrig säker på hur jag tänker. Men inför alla dessa! Nej, jag vågade inte ha fel.

För en av mina vänner som skrev under löstes  motsägelser i uppropet skenbart genom en klyfta mellan vad min vän menade och vad som faktiskt stod i uppropet. Vad han egentligen menade dolde hur uppropet blev en självständig handling som frigjorde sig från motiv och avsikter.

Hur ett solidariskt upprop legitimerar jakt på flyktingar

Uppropet börjar med en skarp kritik mot hur polisen håller på att bygga upp rutiner som producerar vita och ickevita som olika. Rutiner som ska diskriminera ickevita. Polisen ska inte ” bedriva spaning på rasistiska grunder”.

Uppropet avslutas med två krav:

1 Den ökade jakten på flyktingar måste stämma överens med svensk och internationell lagstiftning. Den ökade jakten måste göras legitimt. Detta är logiken i följande krav: ”Vi kräver att det tillsätts en oberoende parlamentarisk kommission som granskar huruvida polisens metoder … är lagliga samt förenliga med svenska och internationella asylregler och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter.”

Tja, en sådan oberoende kommission måste väl alla partier utan undantag i princip kunna ställa sig bakom. Jakten på flyktingar måste ju vara laglig!

2 Den ökade jakten på flyktingar ska genomföras senare, först efter att den parlamentariska kommissionen gjort sitt jobb och presenterat ett klargörande. Detta är logiken i följande krav: ” Tills dessa frågor granskats och fått tydliga svar kräver vi att projekt REVA upphör.”

Uppropet avsätter flyktingar och folkrörelser som aktörer

Uppropet pekar ut riksdag samt en kommission som aktörer. Dessa ska lösa problemet med rasism i jakten på flyktingar. Detta utpekande blir en performativ handling i uppropet som faktiskt tillsätter riksdagen som aktör, som det egentliga subjektet i den här frågan om polisrasism.

Performativ är en handling som uppnår sitt mål i och med handlingen. Uppropet pekar ut och tillsätter en aktör. En som uppropet förväntar sig agera.

Uppropet pekar ut flyktingar och ickevita svenskar som enbart offer. De offergörs. De pekas inte ut som aktörer som skulle kunna vara med och avskaffa jakten på flyktingar, avskaffa särskiljandet av vita och ickevita. Detta ignorerande i uppropet är en performativ handling som avsätter flyktingar och ickevita som aktörer, subjekt och regerande i denna fråga.

Inte heller folkrörelser och solidaritetsgrupper pekas ut som aktörer vilka skulle kunna börja avskaffa rasism och jakt på flyktingar. Detta ignorerande i uppropet avsätter performativt flyktingorganisationer, folkrörelser och solidariska grupper som aktörer, subjekt och regerande i frågan om polisrasism.

Tillsätta varandra som regerande och politiska subjekt

Hur skulle vi kunna tillsätta varandra som subjekt, tillsätta varandra som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande, som de som har krav på sig att faktiskt börja ta bort förtryck och våld.

Dessa pekade inte ut en regering som Subjektet. De pekade ut folklig kamp och motstånd som politiska subjekt. Domstolar, regeringar och företag hakade på senare, vilket ju var bra. Ju fler som hakar på en politisk förändring ju stabilare blir den.

Politisk förändring smittar av sig åt sidan, och nedåt och uppåt i hierarkierna. Ingen kung eller regering pekas ut av Rosa Parks och de andra som Aktören, som den som ska lösa problemet. Vi behöver inte vända oss till ett enda politiskt subjekt.

Queerfeminism, med bland annat Judith Butler och Sara Ahmed, har alltmer poängterat hur vi alla är sårbara och beroende av varandra. Politisk förändring behöver allianser. Vi behöver tillsätta varandra. Göra varandra till subjekt. Inte ignorera och avsätta varandra. Genom att erkänna varandra som aktörer, som regerande, börjar vi tränga undan andra ordningar.

Per Herngren

2013-02-23, version 0.2.1

Tänker jag tokigt? Missar jag nyanser i uppropet? Kommentera gärna!

Historiskt exempel på hur upprop legitimerat våld och förtryck

I samband med boforsskandalen och vapensmugglingen till Indien krävde Svenska Freds och Kristna Freds i olika upprop och uttalanden att vapenexport ska följa lagen. Detta bejakade regering och riksdag och liberaliserade lagstiftningen. En historiskt unikt stor uppmärksamhet kring vapenhandel var möjligen med och liberaliserade lagstiftningen kring vapenhandel. I dag går det bara att spekulera över hur många som dödats på grund av att fredsrörelsen värnade laglighet istället för rätt.

Referens

Polisstat? Nej tack! Upprop mot REVA, 2013-02-22.
Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013 01 12.
Samtidsslaveri. Hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013 02 14.

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

'Utanförskap' döljer makt

”Utanförskap” används som kamouflage för att dölja hur vi över- och underordnar människor och grupper. ”Utanförskap” blir ett effektivt maktmedel för att dölja hur vi återskapar klass, funktionism, heterosexism, åldersism och andra maktordningar.

Hur utanförskap kamouflerar maktordningar

• Individuell egenskap. Utanförskap gör klass och andra maktordningar till individuella egenskaper. Hen är utanför. Därför att hen … Därmed döljs effektivt det politiska: möjligheten att vi kan besluta om att fördela makt och resurser på andra sätt döljs bakom egenskaper och färdigheter.
• Misslyckandet bekräftar ordningen. Makt uppfattas inte som centralt i en ordning utan som ett misslyckande, något olyckligt i periferin. Ordningen görs normal genom att peka ut hur tragiskt det är att några ramlar utanför den. Maktordningen gör därmed sig själv till lösningen. Lösningen blir att få in grupper och enskilda i maktordningen: samhället,  arbetsmarknaden, bostadsområden, eller att ge ”dem” medborgarskap i Sverige. En variant av maktordningen som sin egen lösning är att få in kvinnor och nysvenskar i eliten, styrelser, riksdag och homogena yrken.
• Förtryck och våld utvisas från ordningen. Genom att underordning, fattigdom, våld mot kvinnor, förtryck, flykt pekas ut som något som sker ”utanför” (samhället, EU, demokratierna, väst) uppfattas de inte som centrala delar av våra maktordningar. Det beror inte på vårt ordnande, vår fördelning av makt och resurser.
• Tolerans. Lösningen på utanförskap blir inte att ändra på maktordningar utan att göra de som är innanför mer toleranta mot de som är utanför.
• Välkomnande. Lösningen på utanförskap är att de som är innanför blir snällare och mer välkomnande mot de som är annorlunda. Välkomnandet blir därmed ett sätt att legitimera ordningen som det normala. Värderingsövningar och föredrag används för att göra de som är innanför mer medvetna och snällare.
• Mångfald. Genom att lyfta fram att de som är utanför kan tillföra något till ”ordningen” så görs mångfalden till en legitimering av ordningen. ”Vi” behöver ”dem”. Även här används övningar och föredrag för att göra de som är innanför medvetna och öppna för ”andra”.
• Rättighet. Istället för att politiskt fördela makt och resurser så ska alla ”identiteter”, folk och individer få samma chans, ingen ska diskrimineras för att de är ”annorlunda”. Moderna maktordningar görs tröga och irrationella av diskriminering. Avskaffandet av diskriminering blir nödvändigt för att göra makt mäktigare.
• Jättelika sfärer. Genom att förvandla ordningar och ordnande till jättelika sfärer eller gigantiska lådor som man kan vara innanför eller utanför så döljs maktordningar. Maktordningar blir inte ständigt över- och underordnande utan en jättelik närmast statisk container, en låda eller en sfär. Man befinner sig då i eller utanför lådan: samhället, kapitalismen, marknaden, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
• Subjektiv upplevelse. Utanförskap används ibland för att reducera maktordningar till en enskildes upplevelse av att vara utanför. Lösningen blir att stärka självförtroendet och utbilda dem, ge dem något att vara stolt över. Eller att de som befinner sig innanför lär sig att bekräfta att de ”andra” också har något att ge oss.

Per Herngren

2013-02-09, version 0.1

Kurser med träning i att ingripa vid "utanförskap" och andra välvilliga makttekniker

Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: hmm, är du robot?

Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad

Hur produceras rasism av de som kämpar mot rasism? I denna text vaskar jag fram olika tekniker för hur vithet produceras av antirasiter, feminister och civil olydnads-aktivister.

Jag använder analyser från kritiska vithetsstudier, samt från feministisk och postkolonial forskning. Texterna är främst publicerade i Tidskrift för genusvetenskaps temanummer ”Vithet”. Fokus för forskarna i temanumret är hur vithet skapas av feministiska och antirasistiska forskare och aktivister. Det innebär att vitheten produceras genom välvilja snarare än illvilja.

Vithets-teknikerna ska inte förstås som ”typiska” för antirasister eller feminister. De verkar i olika solidaritetsgrupper och motståndsgrupper. Självkritik ska ses som nödvändigt verktyg för befrielse. Sara Ahmed uttrycker det så här: ”vilket projekt som helst, som syftar till att avveckla eller utmana kategorier som görs osynliga genom privilegier, är dömt att ingå i objektet för sin egen kritik.”[1]

Befrielse förverkligas genom att bygga. Innovationer, byggande och misslyckanden hör tätt ihop. Motstånd mot förtryck, över och underordning, måste alltid också användas mot den egna gruppen och organisationen. För att kunna materialisera behöver befrielse fokusera mer på självkritik än kritik mot andra.

Mina bidrag i den här texten är främst från självkritiska erfarenheter i Hammarkullen och i plogbillsrörelsen.

Välvilliga icketillhörighets-markörer

Välvilliga, snälla och nyfikna frågor kan återskapa vithet och brunhet, vi och dom, tillhöriga och icketillhöriga.

Anna Adeniji tar upp hur en person som inte ser svensk ut igen och igen behöver förklara varifrån hon eller han ’egentligen’ kommer.[2] Catrin Lundström och Irene Molina tar upp samma sak: ”varifrån kommer du?”[3] (Catrin Lundström).

Det finns en önskan ”om att lokalisera de unga latinosvenskornas ursprung någon annanstans”. ”Varför denna ständiga markering av av icke-tillhörighet?”[4] (Irene Molina).

Integrera producerar vithet som ideal

Integration kommer ursprungligen från latinets integrare: något som inte är helt görs helt. Integration producerar därmed ett mål, en hegemonisk helhet, ett ideal. Därmed blir det som ska integreras ofullständigt. Integration är att bli med i det hela, och därmed bli hel. På så sätt blir integration en maktteknik för att producera vithet hos bruna.

Anna Adeniji tar upp hur inklusiva markörer producerar vithet. ”’jag har aldrig sett dig som svart, du är ju precis som vi’.”[5]

Uttryck som innanför och utanför samhället producerar föreställningen om en väldig, svensk container som man skulle kunna vara innanför eller utanför. Innanför används för att producera vithet och svenskhet. Utanför används för att producera ickesvenskhet, ickedelaktighet.

Mångfald producerar vithet

Mångfald producerar olikhet genom likhet. Andra är annorlunda genom att de är lika varandra. Detta producerar samtidigt vithet och svenskhet. Mångfaldens öar av olikheter producerar svenskar, vilka görs lika varandra. Likhet hos svenskar är egentligen inte att svenskar är så väldigt lika varandra. Likheten ligger snarare i att svenskar är annorlunda de andra. Svenskar är lika genom att vara annorlunda de där.

Sara Ahmed tar upp hur svarta kroppar i vita rum visualiserar mångfald. ”Det är själva användandet av svarta kroppar som tecken på mångfald som bekräftar vitheten. … genom att ha oss där tycker sig organisationen ’vara’ mångfaldig.”[6]

Icke-vita som lyckas skapa sig en position som akademiker eller aktivister görs till bevis på mångfald. Sara Ahmed tar upp hur icke-vita forskare eller icke-vita feminister används för att dölja hur vithet återskapas inom kritisk forskning, antirasism och feminism. ”Sålunda om du ’klättrar’ förkroppsligar du genast det sociala mångfaldslöftet, som tilldelar dig en skärskild plats.”[7]

Ulrika Dahls läsning av Ahmed är att ”anländandet av icke-vita kroppar, i akademin och feminismen i stort, också ofta ses som beviset på att vitheten inte (längre) är av betydelse”, alltså bland kritiska forskare och bland feminister.[8]

Vit hegemonisk aktivism

Aktivism kan producera sig själv som normalitet. Motstånd utanför vit medelklass-aktivism uppfattas inte. Det passar inte in.

Katarina Matsson analyserar hur ”feministiska aktioner, rörelser och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass ofta osynliggörs och marginaliseras.”[9] En ”Vit hegemonisk feminism” produceras.

Solidaritet pekar ut bruna som sitt mål

Marginaliseringen av feminism i tredje världen kan ske genom att lyfta fram vår solidaritet med dem. Målet för solidariteten kan vara kvinnor i Västsahara, Kurdistan eller Palestina. Solidaritet kan producera vithet genom att peka ut bruna som mål för vitas solidaritet.

Internationell solidaritet blir ”transnationell ’imaginär gemenskap’ baserad på tanken om ’det vita västerländska’.”[10] (Katarina Matsson)

Solidaritet som privilegierade hjälper bruna

Jag har vid olika tillfällen gett ickevåldsträning till Internationella Fredsbrigadernas ickevåldslivvakter för aktivister i tredje världen som lever under förtryck. Och jag har gett träning till Följeslagare som följer med hotade i Palestina och Israel. Och till Fredsobservatörer som följer Maya-folk och andra som flytt krigen i Guatemala och Mexiko.

Vid alla dess träningar har jag mött föreställningar hos vissa deltagare att européer, amerikaner eller vita har ett privilegium och en status som kan användas för att hjälpa och skydda folk i tredje världen. Vita kvinnor och män skulle alltså ha speciella möjligheter att hjälpa bruna kvinnor och män. Bruna skulle inte ha samma möjligheter. De behöver vita.

Irene Molina analyserar privilegierad solidaritet bland vita feminister så här: ”Man tror också att man kan använda privilegiet att ”vara vit” för att göra en god gärning, för att till exempel försvara och hjälpa ”systrar i nöd”. Men den medkänsla och det medlidande som kommer från vithetens privilegier, trots att de må vara välvilliga och generösa tankar måste ifrågasättas … Jag påstår att medlidande … handlar om kolonialismens paternalistiska, ”snälla” sida, den som tolererar och inkluderar, den som räcker en hand och assisterar, men som inte … revolterar, som inte … gör uppror mot de rådande maktstrukturer som befäst vithet och dess privilegier.”[11]

Vad kan vita göra?

Sara Ahmed möter ofta frågan: Vad kan vi som är vita göra? Frågan blir ett återskapande av den vita koloniala hjälparen. Hjälparen som vill hjälpa ”dom”.

”En del av dessa frågor tar formen av ’vad kan vita människor göra?’ Solipsismen i denna reaktion måste bemötas. … vit solipsism: ’att tala, fantisera och tänka som om vithet förklarade världen’.” Det innebär ”ett återvändande till det vita subjektets plats” samt ”lokalisering av agensen till denna plats.”[12]

Vit bekännelse

Genom att bekänna sig som vit och privilegierad får vithet fungera renande och terapeutiskt. Samtidigt återskapas privilegierna. Bekännelsen försonar sig med vithet.

”Vita” solidaritetsaktivister, antirasister och feminister frestas att utnyttja de ”bruna” för renande bekännelse, en bekännelse som återinsätter ”de andra” som ”icke-vita” och sig själva som ”vita”.

”Det är alltså i förhållande till de icke vita kropparna, de rasifierade exkluderade kropparna … som vithet – som i den föreställda bekännelsen ”jag är en vit kvinna” – säkrar sina privilegier.”[13] (Irene Molina)

Vitt radikalt boende och vita kollektiv

Boende, vänskap och umgänge kan producera vita öar, oaser och ghetton bland aktivister. Det kan vara trygghet för barnen, ekologiskt boende, ekoby, eller radikalt kollektiv, som skapar dynamiker som leder till vita ghetton.

Ibland byggs vithet omedvetet in i den radikala utopin: Mysighet, intimitet, trygghet, vänskap, rebellisk stil, kollektivets radikala mat, en viss avantgardeestetik, allt detta kan producera vita öar och ghetton.

Intimiteten skyddar samtidigt den vita radikaliteten gentemot de omysiga och de som känns otrygga. Intimitet skyddar den vita oasen mot ”blandning” med de som är olika, mot de som stör radikaliteten.

Även i ”blandade” bostadsområden kan radikala kollektiv och livsstilsgrupper fungera som vita oaser och öar. I Hammarkullen där jag bor har vita oaser ibland uttryckligen framhävts som möjlighet att få dra sig tillbaka från stressigt socialt och radikalt engagemang i Hammarkullen. Vita oaser kallas vännerna eller kollektivet, och de legitimeras genom att de ger förnyad kraft att engagera sig för de som behöver oss.

Anna Adenijis kritiserar hur vita ghetton kan växa fram både i ”vita” segregerade områden och i ”blandade” områden: ”att det år 2010 går att leva i Sverige utan att behöva vänja sig vid människor som inte är vita och dessutom förmedla … denna ovana vidare till sina barn.”[14]

Hjälpa bruna kvinnor mot bruna män legitimerar krig

Utpekandet av bruna kvinnor som förtryckta av bruna män reducerar bruna kvinnor till offer. Detta används av olika stater och krigsallianser för att legitimera mord på bruna män och krig. Dessa mord kallas sällan mord eller ens krig utan istället militära interventioner, insatser, försvar av mänskliga rättigheter.

Mikela Lundahl analyserar hur bruna kvinnor exploateras för att legitimera krig, övervakning och kontroll. ”Denna offerdiskurs … (in)direkt legitimerar kriget mot terrorism, vilket åtminstone på retorikens nivå handlade om att rädda bruna kvinnor från bruna män. Många har frapperats av likheten mellan Spivaks fras ”vita män räddar bruna kvinnor från bruna män” och retoriken kring kriget i Afghanistan vintern 2001-2002.”[15]

Bruna kvinnor kan inte vara ansvariga eftersom de inte agerar som ”systrar”

Bruna kvinnor uppfattas ibland inte agera som äkta systrar i kampen. Detta förklaras med att dessa inte är tillräckligt frigjorda ännu. De ligger efter oss i befrielsen. Bruna kvinnor behöver därmed vita feminister för att frigöra sig, bli fria.

Mikela Lundahl tar upp hur ”Postkoloniala feminister har … undersökt … hur svårt västerländska feminister har att tillerkänna bruna kvinnor individualitet, subjektivitet och agentskap, i synnerhet när de … ’agerar fel’”[16].

Bruna homosexuella behöver vit hbtq

Bruna transpersoner, lesbiska och bögar har blivit ”nya” offergrupper som anses behöva vita hbtq-aktivister för sin befrielse.

Mikela Lundahl analyserar hur bruna lesbiska och bruna bögar blivit en ”ny arena för vita homosexuella. Rädda bruna homosexuella från samma gamla vanliga bruna män.”[17]

Rädda de som akut behöver oss – istället för politisk förändring

Mänskliga rättigheter och akuta insatser för offer används ibland antipolitiskt. Genom att fokusera på de som behöver vår akuta hjälp trängs det motstånd undan som skapar omfattande politiska förändringar.

Akuta insatser hotar inte den vita ordningen.

Välvillighet och humanitära insatser används för att hindra politisk kamp som hotar våra anställningar, utbildningar, tentor, egna hem eller andra egendomar. Kamp för rättigheter eller akuta insatser hotar inte våra privilegier.

Mikela Lundahl visar hur räddandet används för att slippa utmana ens egna privilegier: ”en brun … som lider, och som det är vita kvinnors plikt att rädda. … Genom denna splittring behöver solidariteten inte utmana privilegierna”[18].

Rasifiera svenskhet

I ett av mina samhällen, Hammarkullen, bor ungefär sextio procent med svenskt medborgarskap. Många av dessa pekas av välvilliga ut som inte riktigt svenska, egentligen inte svenskar.

Utseende, rasmarkörer, används för att bestämma verklig svenskhet. Begrepp som invandrare eller andra generationens invandrare används för att markera att vissa svenskar inte är riktigt svenska.

Många av de som pekas ut är inte ens invandrare. De är födda på ”svensk mark”. Kultur- och rasmarkörer  förvandlar dem till invandrare.

Inte-riktigt-svenskar återskapar rasifierade föreställningar om svenskhet.

Katarina Matsson refererar till Lena Sawyer s, Black and Swedish och visar hur vanligt det är att mångfaldsaktivister återskapar ras. Mångfaldsaktivister vägrar därmed vissa medborgare fullständig svensk tillhörighet: ”utifrån rasifierade konstruktioner av svenskhet exkluderas (’svarta svenskar’) från nationell tillhörighet.”[19]

Etnifiera

Riksdagen, svensk forskning, svenska tv-serier, dansband, julgranar, eller etablerade musiker som Beethoven, betecknas aldrig som etniska. Etnisk, etnomusik och etnisk mångfald blir tekniker för att göra bruna annorlunda vita.

Invandrare görs etniska. ”Etnisk” återproducerar på så sätt vithet som oetniskt.

Katarina Matsson tar upp hur vithet produceras genom att osynliggöra sig själv, och sin vithetsproduktion: Genom att föra ”samman frågor om etnicitet med ’invandrare’”[20], ”att ’vara vit’ ofta innebär att aldrig behöva betrakta och omtala sig som etnisk”.

Naturligare och närmare naturen

Vithet förknippas i traditionell kolonial uppfattning som västerländsk civilisation, rationalism och som industrialism. Det bruna betecknas som naturligare och närmare naturen.

Antirasister och solidaritetsarbetare idealiserar och naturaliserar ibland bruna på ett postkolonialt sätt.

Anna Adeniji analyserar denna idealisering av bruna, ”hur icke-vita definieras som närmare djur och natur …, har närmare till exempelvis skratt, dans och sex.”[21]

Afrika gör vita mer autentiska

”Att dansa afrikansk dans ses av kvinnorna i studien som ett säkert sätt att utforska och iscensätta föreställningar om ett mer autentiskt och feminint jag.”[22] (Katarina Matsson)

Sexualiseras

Genom att sexualisera och köna det bruna kan det göras till erotisk upplevelse, begär eller personlig utveckling.

Katarina Matsson tar upp att i ”vita kvinnors deltagande i afrikansk dans i Stockholm framstår annanheten istället som ett könat och sexualiserat löfte om ’personlig förvandling’ genom känsloupplevelser bortom det vanliga. Annanhet lanseras på det här sättet som ett föremål för en ny tillfredsställelse som … är mer intensiv och tilldragande än andra ’normala’ sätt att göra och känna på.”[23]

Bruna män feminiseras

Postkoloniala feminister har visat hur Gandhi, Mandela, Buddha, Jesus och andra befrielseledare feminiseras och görs snälla och beskedliga. Feminiseringen kan även göras på deltagare och medlemmar i befrielserörelser. Samt även på hela folk.

I flera nya usanska-komedier, som The Big Bang Theory, får indier spela feminina och homosexuella. På femtiotalet fick Little Richard sitt rock’n’roll band att klä sig fjolligt för att de skulle bekräfta fördomen att ”negrer” är homosexuella. På så sätt kunde bandet få spelningar på vita klubbar utan att vita män upplevde att bandmedlemmarna var ute efter deras fruar och flickvänner.

Solidaritet med den feminiserade brune mannen kan användas för att skapa identitet av motstånd, systerskap och broderskap.

Bruna manliga flyktingar och befrielsekämpar kan genom att feminiseras även göras till objekt för begär.

Mikela Lundahl visar hur olika tekniker för att feminisera bruna män hamnar i resonans med varandra. ”Den svarte mannen feminiseras eftersom han inte är ’herre’ … och även i egenskap av att vara njutningsobjekt för den vita kvinnans sexuella begär.”[24]

Invandrare som outvecklade och fångna i ”sin” kultur

Olika begrepp och uttryck kan användas för att peka ut invandrare som outvecklade. Katarina Matsson nämner ”’traditionella kulturer’, ’patriarkala familjer’, ’dominierande invandrarmän’ och ’invandrarkvinnor som offer’.”[25]

Utvecklade som hjälper outvecklade är en traditionell kolonial föreställning. Ordet outvecklad anses dock gammaldags och ersätts bland välvilliga med andra begrepp. Effekten blir dock att människor behandlas som om de behöver hjälp med att utvecklas, eller med sin befrielse.

”Familjerna tvingas hela tiden förhålla sig till en mediabild som mer eller mindre förutsätter invandrarfamiljens dysfuktionalitet.”[26] (Katarina Matsson)

Vita tårar, suckar och ’känslor’

I ickevåldsrörelsen har parsamtal (co-counseling) använts för att träna motståndsaktivister att visa känslor och att gråta offentligt. Detta var också en metod för att göra män och kvinnor mer jämlika när det gällde känslor. Jag har varit med i ickevåldssammanhang i USA, Europa och Sverige där gråt närmast gjorts till manlig egenskap. Detta uppfattades positivt och i början fanns det inga verktyg för att ingripa när gråt användes som maktteknik. Gråt och känsloutbrott har bland annat använts när ickevåldsaktivister kritiserats.

Ulrika Dahl analyserar gråt och känsloutbrott som maktteknik bland feministiska forskare. Gråt används som defensiv maktteknik, och ibland som förnekelse: ”De senaste åren har jag som deltagande observatör i svensk feministisk forskning och politik bevittnat starka känslomässiga reaktioner hos vita feminister när postkoloniala feminister (oavsett hudfärg) påtalar den rasism som präglar såväl vissa universella genusteoretiska anspråk om kvinnors erfarenheter som de faktiska rum vi befinner oss i. Vithetens betydelse förnekas, inte minst i rum som kodas av en omärkt vithet.”

Ulrika Dahl analyserar även andra former av känslosamhet som ”härskartekniker” under feministiska forskarträffar: Samma personer som vittnat om ”manliga handledares härskartekniker och förlöjliganden av” avhandlingsprojekt använde ”suckar, invändningar, viskningar och demonstrativa uttåg ur rummet” mot ”Irene Molinas inbjudna presentation av intersektionalitetsbegreppet och dess rötter i en postkolonial kritik av hegemonisk feminism”[27].

Bruna aktivister och forskare förväntas kokettera som offer

Bruna aktivister ges ibland funktionen av att visa upp sig som offer på olika solidaritetsträffar, konferenser och seminarier. Detta återskapar återigen föreställningen att vita hjälper bruna.

Irene Molina reflekterar över risken att förvandlas till offer istället för forskare eller aktivist. ”Ytterst sällan använder jag mig själv som exempel för att tala om rasism och diskriminering. jag vill helt enkelt inte framstå som ett offer. Jag räds tanken att provocera känslor av medlidande från omgivningen.”[28]

Vita radikalers tystnad och ickeingripande

Tystnad kring den egna vithetsproduktionen bland antirasister, solidaritetsgrupper och ickevåldsgrupper gör deltagare ensamma och osäkra med sina funderingar. Andras tystnad gör oss tysta. Andras tystnad hindrar oss från att intervenera.

Diana Mulinari har vid olika tillfället uppmärksammat avsaknaden av intern feministisk debatt kring frågor om etnicitet och ras. I början när Mulinari gjorde detta på genusforskarkonferenser och i genuspublikationer möttes hon, enligt Ulrika Dahl,  av ”kompakt tystnad. Inga reaktioner, ingen debatt.”[29]

Universell identitet som stärker nationell

Feministisk könsidentitet kan, enligt Mikela Lundahl, på ett motsägelsefullt sätt utnyttja ”bruna” kvinnor för att skapa både universell kvinnoidentitet och samtidigt producera en svensk, nationell, identitet av systerskap.

Mikela Lundahl tar upp flera tekniker för hur detta går till: ”reproducera skillnaden mellan vit och icke-vit, mellan vit och brun, mellan aktiva och passiva kvinnor, mellan de frigjorde och de förtryckta – och därigenom återskapa och förstärka den nationella könade identiteten ”svenska(vita)kvinnor”. Genom att rikta blicken bort från sig själv … bidrar välvillighetsdiskursen till en konceptualisering av vad den vita kvinna är”[30].

”Det vi ser är en inbyggd motsättning i den svenska jämställdhetsdiskursens uppfattning om tredje världens kvinnor. Å ena sidan ses all världens kvinnor som en del av samma förtryckta kollektiv, å den andra förstås … vita kvinnor som överställda bruna kvinnor, genom att de förmodas ha ”kommit längre” i utvecklingen mot jämlikhet – de är mer ”frigjorda. … Detta är ett utvecklingstänkande med koloniala rötter.”[31]

Avslöja rasism som återskapande av vithet

Antirasism som medvetandegörande, synliggörande och avslöjande tenderar att återskapa vithet. Det som behövs är inte synliggörande utan kroppsligt och rumsligt motstånd som tränger bort och ersätter vithet (displace).

Irene Molina analyserar hur avslöjandet och synliggörandet av rasism återskapar vithet:

”Jag är inte säker på om det första uppdraget på agendan är dekonstruktionen av vitheten genom att synliggöra den. Jag ser inte heller hur det skulle kunna göras utan att bekräfta det system av privilegier som den ger vissa kroppar. Jag tänker min snarare en motståndsaktion … och här håller jag fullkomligt med Ahmed: vithetens hus måste rivas ner, upplösas, byggas på nytt, ett nytt rum måste skapas, ett rum som är förkroppsligat på ett annorlunda sätt, ett nytt schema, en Fanonsk rörelse av kroppen i rummet”[32].

Perspektiv och erfarenhet som särskiljande tekniker

Perspektiv uppfattas som grund för radikal politisk förändring: rasperspektiv, genusperspektiv, klassperspektiv och intersektionellt perspektiv framställs som förutsättning för politisk förändring.

Perspektiv kan producera vithet genom att särskilja sig från de som inte har perspektivet. Perspektiv används därmed som norm, det blir fast kategori. Kategorier börjar genast agera kategoriserande och normerande.

Perspektiv använder gärna speciella erfarenheter för att dela upp i vi och dom: vi som har äkta erfarenhet som ”de andra” inte kan ha. Antingen är man innanför eller utanför, antingen har man perspektivet eller så har man det inte.

Irene Molina analyserar hur vita antirasister koketterar med vithet som olycklig erfarenhet. ”Vithet upplevd som erfarenhet används inte sällan som en fast kategori, ett ”vad-gör-jag-med-min-vithet”-problem.”[33]

Vithet är en olycklig erfarenhet som de ju givetvis inte kan ta sig ur. Det blir svårt att ifrågasätta eller göra motstånd mot någons upplevelse och erfarenhet. Speciellt när upplevelsen upplevs olyckligt. Upplevelse och erfarenhet legitimerar det som är.

Upplevelse av obehag gentemot de där andra vita

Genom att dela med sig av sin personliga upplevelse av obehag gentemot de där andra vita kan vithet och brunhet återskapas samtidigt som en ställer sig själv utanför vit-brun matrisen. ”Jag är inte som de där andra.”

De där andra vita görs vitare än min vithet genom upplevelse av obehag. Obehaget riktas mot exempelvis vita medelklasskvinnor, vita män, vita rika, vita kapitalister, vit elit, vita heterosexuella.

Subjektiva upplevelser av obehag kan göra sig privat och offentlig samtidigt. Det privata gör upplevelsen auktoritär. Min upplevelse. Obehaget kan publiceras på sociala medier utan att någon har rätt att ifrågasätta den. Det är individens upplevelse och därmed sann. Subjektivismen kan invadera offentligheten och samtidigt neutralisera det offentliga. Offentlighet som gemensamhet, som politisk, neutraliseras genom att offentliggöra känslor av obehag mot vissa.

Obehagsupplevelse gentemot ”andra vita” är en effektiv teknik som döljer hur vithet producerar vithet. Därmed hindrar det välvilliga från att ingripa.

Korsa kön, klass, ålder och ras för att dölja rasism

Genom att korsa kön, klass, ålder och ras kan vita antirasister rikta vitheten bort från dem själva. Den egna vitheten kan produceras och samtidigt döljas genom korsande (intersektioner).

Nedlåtande eller föraktfulla uttryck som vit överklass, vita män, vita kränkta medelålders kvinnor, vita gubbar, vita kärringar, judiska kapitalister, impotenta vita presidenter, återskapar vithet.

Korsandet av olika kategorier kamouflerar hur (anti)rasism producerar vithet. Användandet av flera kategorier skapar en kvasinyansering. Det låter inte så kategoriskt.

Och korsandet kamouflerar dessutom hur antirasister samtidigt producerar sexism, åldersism, klassism och ableism.

Antirasistiskt rasförakt

Rasism är återskapande av rasskillnader. Detta kan döljas bland antirasister genom att rasismen riktas mot vita, mot de vita förtryckarna. Rasismen döljs som antirasism.

Bruna görs återigen annorlunda, men indirekt. De bruna görs till de andra genom rasism mot rasisterna. Rasismens syfte är ju att krossa rasisterna.

”Vita rasister.” ”White trash.” ”Judarnas ockupation.” Och liknande rasbeteckningar döljer sin produktion av rasism genom att användas mot rasisterna.

Rasismen uppfinner inverterad rasism. Genom att invertera rasismen, genom att använda rasbeteckningar på ”rasisterna” och ”förtryckarna”, kan rasuppdelning och rasförakt produceras utan att välvilliga uppfattar det som rasism. Inverterad rasism producerar ickeingripande.

Inverterad rasism gör dessutom rasismen fetischistisk. Rasismen blir lustfylld. Antirasistiskt rasförakt ger stimulerande kraft.

(Anti)rasism gör bruna till offer som behöver räddas av antirasisternas rasism. Antirasismens rasism mot förtryckarna framställer sig själv som räddningen för de bruna.

Rasism ”uppåt” producerar:

1.       Rasskillnader. Uppdelning vita och bruna.

2.      Rättfärdigande av rasism,

3.      vilket döljs genom antirasistisk ilska.

4.      Rasism tillbaka, ”nedåt”,

5.      samt nya rasismer i nya oväntade riktningar.

6.      Fetischistisk kraft till sig själv och till andra rasismer. Även till den rasism som (anti)rasismen vänder sig mot.

Hat uppåt

Hat uppåt, hat mot vita rasister, producerar rasism och vithet. Och samtidigt dölja detta bakom hatet mot rasism. Hat mot rasister är liknande teknik som när hat uppåt producerar sexism och döljer det bakom antisexism. Hat mot rasister liknar dynamiken i inverterad rasism, men hat mot rasister behöver inte innehålla inverterad rasism, det kan vara hat mot rasister snarare än mot vita rasister.

Hat uppåt ger fetischistisk kraft till annat hat, inklusive hat nedåt, hat tillbaka eller hat åt nya håll. Hat uppåt producerar hat i nya okontrollerbara riktningar. Hat mot hat skapar resonans, ömsesidig förstärkning. Hat ger kraft mot det som hatas.

Hat uppåt kan genom att definieras som antirasism producera en tafatthet och oförmåga hos idealistiska och välvilliga (ickehatande) antirasister i att ingripa. ”Vi vill ju egentligen samma sak!” ”Man måste ju också förstå dem!”

Ickeingripande mot hat uppåt legitimeras genom paternalistisk ”förståelse”. Ickeingripande legitimeras också av välviljans försonande idealisering av ”dom därnere”.

Förakt mot finanskapitalet som judehat

Föraktet eller hatet mot finanskapitalister bland vissa globaliseringsaktivister återskapar judehat. Bilden att finanskapitalister är mer onda än industrikapitalister är en gammal föreställning som är kopplad till att ”judarna” pekades ut som månglare och senare som bankägare och finanskapitalister.

”Det går inte att förneka att hänvisningen till en illvillig ’1%’ bara är alltför lätt att fylla”[34] med judehat, kritiserar Rasmus Fleischer retoriken kring Occupy Wall Street. ”det betyder heller inte att det räcker att säga att man ’tar avstånd från rasism’, eller liknande – för (judehat) är inte en i raden av rasismer, utan en utpräglad krisideologi, verksam även i sammanhang där ingen nämner (eller ens tänker på) ’judarna’ som folkgrupp”.

Per Herngren

2013-01-09, version 0.1

Kurser som tar upp ingripandetekniker vid "vithet" i välvilliga grupper

Fotnoter

---

[1] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 49.

[2] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 84.

[3] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 10.

[4] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 79.

[5] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 85.

[6] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[7] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[8] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 73.

[9] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 11.

[10] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[11] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[12] Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 66.

[13] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[14] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 86.

[15] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 124.

[16] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 128.

[17] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 128.

[18] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 130.

[19] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[20] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 9.

[21] Anna Adeniji, ”Jag har aldrig sett dig som svart”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 84.

[22] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[23] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[24] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 131.

[25] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 12.

[26] Katarina Matsson, ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 11.

[27] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 71.

[28] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlidande och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 80.

[29] Ulrika Dahl, ”Rapport från vithetshavet”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 70.

[30] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 127.

[31] Mikela Lundahl, ”Kvinnor vithet, och de andras litteratur”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 127.

[32] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81-82.

[33] Irene Molina, ”Om föreställd vithet, systerligt medlinade och nya husbyggen”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1-2, 2010, tema Vithet, s 81.

[34] Rasmus Fleischer, ”Perspektiv på Occupy Wall Street”, Copyriot, 2011.