11 december 2011

När blir nationalism och företagslojalitet stockholmssyndrom?

Stockholmssyndrom är när ett hot får de som hotas att bli aktivt lojala med dem som hotar. I olika situationer uppstår detta märkliga fenomen. Vanligast är antagligen i familjer med hot eller övergrepp. Men det kan ibland uppstå hos mobbningsoffer och andra som systematiskt kränks.

Det blir svårare att upptäcka stockholmssyndrom när hotet är långvarigt och när det inte ses som hot av omgivningen. Exempelvis många fall av mobbning. Vi har en annan grupp som under långa perioder är utestängda från lönearbete, inkomster och utbildning. De utsätts kanske för systematisk misstro och kontroll av socialarbetare och arbetsförmedling. De kategoriseras som ickeönskvärda av skolans betygssystem. En del av dessa utvecklar en hyperlojalitet mot överhet och nationalstat. Det vore intressant att undersöka om detta fenomen är stockholmssyndrom.

Ett annat exempel är lönearbetare som hotas av avsked. Eller som får anmärkningar och utskällningar från arbetskamrater och chefer. Även här uppstår ibland en hyperlojalitet mot företaget och mot chefer. Är detta en form av stockholmssyndrom? Eller är det ett närliggande, besläktat fenomen?


Per Herngren
2011-12-11, version 0.1

Stockholmssyndromet är uppkallat efter det kända Norrmalmstorgsdramat i samband med ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg i Stockholm, som ägde rum mellan 23 och 28 augusti 1973.

Symmetrisk metod: För att ovanstående exempel ska begripas som stockholmssyndrom, eller inte, ska stockholms-dynamiken reproduceras, eller inte reproduceras. Det är därmed inte fruktbart att göra en uppdelning av den här typen av fenomen utifrån "kontext". Frågan om olika saker är samma fenomen eller olika fenomen kan alltså inte avgöras utifrån omständigheter: som utifall det faktisk är kidnappning eller vapenhot.

Dynamiker som tar sig ur ett sammanhang och verkar i andra sammanhang kallar Deleuze för universaler, andra kallar dem absoluter. Jag har själv lanserat begreppet transaler (överskridare). Dessa begrepp visar på dynamiker och fenomen som inte är instängda i en speciell kontext. Kontexten förklarar därmed inte fenomenet.

Däremot kan flera av relationerna i en kontext vara delförklaringar. Det kan handla om relationer som byggs upp mellan personer, saker, rumslighet tid, livsavgörande hot, underlåtelse och lojalitet som överlevnadsstrategier, bekräftelse och uppmuntran från den som hotar, bekräftelse av ordning och auktoritet.

Märk väl att det inte är självklart vad eller vem som agerar i komplexa dynamiker. Bruno Latour visar hur ting och platser kan agera och bli aktörer. För att komplexa syndrom och dynamiker ska kunna uppstå krävs dessutom medagerande, samverkan, resonans, följsamhet. Linjär förutsägbar kausalitet är inte dynamik.

05 december 2011

God härskare och onda rådgivare

Det finns otaliga myter om den gode kungen som är omgiven av onda rådgivare. Lösningen i dessa myter är alltid att hitta ett sätt att ta sig förbi rådgivarna och nå ända fram till kungen med sanningen. Bara han verkligen inser hur det ligger till kommer han att regera rätt. Idag är denna myt starkare än nånsin.

De parlamentariker, ledamöter, ministrar som representerar demokratin, de behöver få fakta. De behöver få veta hur det egentligen är. De behöver få veta hur folk faktiskt tänker. Bara vi lyckas ta oss förbi mediabrus och oävna nyhetsredaktörer så kommer demokratin till slut att segra. Bara ledamöterna inser vad som behöver göras. Bara vi når fram.

För det är alltid någon annan som regerar. Det finns någon längst därinne som faktiskt har makten att förändra. Bara vi når in. Dit in. Med fakta. Med bevis. Innanför.

26 oktober 2011

Fängelser är vrängda ut och in

Fängelse är det som håller oss fångna i lydnaden. Muren byggs av hot om att förlora liv, hälsa, jobb, egendom, hus, vänner eller familj. Att under motstånd låsas in i en cell innebär därmed att man brutit sig ut genom fängelsets murar. Problemet är dock att man därmed också blir utelåst. Att låsas ut, utanför fängelset, blir ofta ett större hot än att vara fånge i lydnadens trygghet.

- Hallo! Anybody out there?

20 oktober 2011

Kämpa mot fantomer?

Fantom är kontur eller form av något som inte materialiserar. Fantomer uppfattas men de är inte där. Avtal, transaktioner, varor och företag som presenteras under bedrägerier men bara existerar på pappret kallas ibland fantomer. Fantomer finns där, fast inte som man tror.

Ordet kommer från grekiska phantazein: orsaka att något syns. Samt även från grekiska phainein: att visa. Det är vanligt att psykologisera ordet så det blir ett hjärnspöke. Här försöker jag istället objektivera det. Objekt presenteras och utformas så det gestaltar något annat, något som inte är där eller som är annorlunda än sin gestaltning. Trolleri är inte privata fantasier utan faktiska tricks som flera kan uppfatta och medverka i. Jag tror egentligen inte trolleri har passiva åskådare, man dras med i tricket, och man är med och medverkar i att skapa skenbilden.

Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper skapar fantomer i formen av sfärer. Små konkreta, lokala handlingar pekas ut som representanter för väldiga sfärer.

Jag har åkt genom olika samhällen på fem kontinenter men ingen har någonsin pekat ut var Kontrollsamhället ligger, eller det där Kapitalistiska samhället, eller Civilsamhället. När jag säger att jag åkt genom samhällen på fem kontinenter tror en del att jag menar Kulturer eller Civilisationer, två andra fantomer. Fast jag syftar på byar och städer. Verkliga samhällen kretsar kring torg. Precis som marknader är på torget. Men hallå! Vet någon vilken gata som leder till Marknaden? Och i vilket hörn hittar jag Marknadskrafterna? Du där, jag känner mig lite ensam vet du var det Sociala ligger? Ursäkta, skulle någon av er kunna fråga Makthavarna var någonstans de förvarar den där Makten de har? Och snälla, kan någon hjälpa mig att hitta vägen ut ur Kontexten?

I min något barnsliga retorik i stycket ovan börjar jag: "Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper ...". Hur kan jag säga detta utan att göra ex samhällsvetenskapen och vänstern till fantomer? För att hitta metoder att undvika fantomisering kan vi analysera två av historiens största sociala system: hälsningscermonier och familjer. Vare sig kapitalism eller nationalstater har brett ut sig så mycket och blivit så stora som familjer och hälsningar. Ifall mikro och makro är mått på omfattning och utbredning är hälsningar och familjer mer makro än nationalstater. Historiskt är hälsningar och familjer också bland de första systemen att bli globala. Men de pekas inte ut som väldiga sfärer och fantomer. Vi ser dem som många. Vi ser hur de upprepas och imiteras i fantastisk omfattning.

Det är inte så att alla hälsningar liknar varandra. Olika hälsningar skiljer sig från varandra. Vi kan se skillnader eftersom vi uppfattar att de gör motsvarande saker. Men vi ser aldrig en omslutande väldig Hälsning. Samma gäller familjer. Vi ser skillnader just för att vi kan koppla ihop olika familjeformer. Vi tror oss dock sällan befinna oss i den väldiga Familjen. När vi ändå nostalgiskt pratar om att vi alla tillhör samma familj så är det snarare metafor för någon annan fantom, som Samhället.

Jag dansar salsa och jag kan känna igen salsa genom att folk dansar tre danssteg på fyra taktslag, rytmerna kretsar kring afrikansk klave, basen spelar inte på första taktslaget, folk dansar med vinklade armbågar aldrig raka armar, dansturerna är i stort sett samma som bugg, fast översatta till salsans steg. Och så är det en massa andra detaljer jag är omedveten om men som jag flitigt använder. Skulle jag och mina vänner analysera salsa skulle vi ta upp svärmar av instrument, klubbar, koder, regler, rytmer, steg och rörelser. Men vi skulle aldrig peka ut en väldig Salsa-sfär som omslöt oss.

Nästan allt i salsa hittar vi i andra danser och musikstilar, men inte i just den kompositionen. Salsa betyder sås. Dansare och musiker behöver blanda för att det ska bli salsa. Det genuina kan inte bli salsa. I salsa-metropolen Göteborg är det vanligt att blanda jazz, afrikanskt, hip hop och ball room. En chilenare lägger även in balett vilket är irriterande för det tar sådan plats på dansgolvet. Visst, salsa tenderar att klumpa ihop sig.

Salsa tar plats. Danssteg och turer handlar om att ta plats. Det innebär att dansspar eller individuella dansare även dansar med dem i närheten. På ett komplext sätt produceras visuella och känslomässiga mönster på dansgolvet. Dessa strukturer kommer dels från att handlingar möter handlingar, dels från att reglerande salsaturer möter rytmer och musikaliska uttryck, dels från att scen, bardiskar och väggar agerar med i dansen. Dansandet men även baren producerar dragningskraft och affekt. Cirkulation uppstår runt gravitation. Det finns ingen stor, generell salsastruktur som styr. Struktur blir snarare verb än substantiv: strukturerande. Strukturer agerar.

Salsan blir knappast fantom själv men den hänvisar dock till andra fantomer: Som om det skulle kunna finnas en afrikansk rytm. Det finns givetvis många olika rytmer i Afrika. Det är mycket möjligt att afroklave är vanligare på vissa platser i Latinamerika än på många platser i Afrika.

Salsa som paradigm för makt och motstånd
Salsan ger verktyg för att bättre greppa hur stater och kapitalismer svärmar snarare än sväller upp som sfärer. Svärmar av handlingar, steg, turer, golv, stolar och bord hamnar i resonans med varandra. De dansar med varandra.

På samma sätt som vi undviker att göra hälsningar, danser och familjer till väldiga helheter, assemblage, substanser eller sfärer är det möjligt att undvika att göra vänster, kapitalism, vetenskap, stater, samhällen till väldig sfärer eller containrar. Genom att undersöka vilka korridorer, arkiv, protokoll, regler, blanketter, underskrifter, samlingar, kroppsrörelser, torg, hänvisningar, utpekanden som arbetar med eller mot varandra upptäcker vi hur stater och även kapitalismer svärmar. Precis som vänster och feminismer svärmar.

Dessa svärmer är sällan låsta till en plats. De handlingar som ingår i svärmen är sällan inlåsta i svärmen. Handlingar och saker lokaliserar och dislokaliserar. De dras till varandra och klungar ihop. De ger sig ibland iväg och börjar verka på andra platser.

Gilles Deleuze kallar det som kan hoppa över till nya lokala sammanhang för universaler. Andra kallar dem absoluter, då de inte är bestämda av sammanhanget. Själv använder jag ibland transaler.

När vi uppfattar hur stater, kapitalism, civil olydnad och feminism svärmar ser vi hur de blir mer jämlika än om de hade varit sfärer. Det blir inte längre självklart vem som dominerar i en situation eller på en plats. Det blir därmed möjligt att upptäcka hur stater dominerar på många ställen och hur feminism dominerar på andra.

Teorier som är med och skapar fantomer och sfärer förutsäger vad som styr och domderar. Ordningen är redan ordnad. Detta osynliggör hur motstånd och makt agerar som svärm för att fortleva. Hur sårbara de är. Hur följsamhet mot varandra, och hur intensitet drar till sig fler handlingar och fler saker till svärmen. Fantomer osynliggör den ontologiska jämlikhet som finns mellan makt och motstånd.

Per Herngren
2011 10 20, version 0.1

12 oktober 2011

Materialiserande politik

Materialiserande tar plats, tränger undan, ersätter. 'Ta plats' förstås både som att inta en plats där andra, eller andra saker, också tar plats; samt även som att breda ut sig och tränga undan. Fågelsång tar plats och skapar utrymme. Samtal tar plats tillsammans med kaffe macciato, sköna stolar och andra som dras in i samtalet. Tänkande tar plats. Utrymmen som materialiseras via fågelsång, läsande, torg, marknader och samhällen, överlappar ofta varandra. Men de tränger alltid undan något. Materialiserande möter alltid motstånd.

'Materialiserande' är besläktat med Deleuzes båda begrepp 'aktualiserande' och 'blivande'. Där mål och medel är ett utan att bli identiska. De är i blivande. Målet blir medlet. Men målet fortsätter vara medel. Målet blir sällan helt uppnått. Man justerar, slipar och gör förhoppningsvis bättre nästa dag. Materialiserande blir därmed ett ständigt återkommande (Nietzsche). Det pulserar. Takt, rytm och resonans är avgörande för en materialiserande politik.

Materialiserande politik kämpar inte för ett bättre samhälle. Det är blivande bättre samhälle. Det är våndan, sårbarheten och kampen i att tillsammans börja leva de samhällen vi vill leva, leva bättre samhälle. Det är att bli beroende av andra och annat, det är att försöka och misslyckas, det är att imitera och finslipa. Politik är inte bara att hamra och bygga, det är också att slipa bort.

Sårbar materialisering
Här är några idéer (jo, jag uppfattar ironin) till en sårbar materialiserande politik. Materialisering har länge praktiserats av radikala kooperativa företag och boendekollektiv, queer och innovativ feminism, proaktiv civil olydnad, rekursivt ickevåld, solidarisk och rättvis handel, samt i de ideella föreningar och folkrörelser som bygger samhällen snarare än protesterar. Det jag möjligen tillför här är ett sätt att urskilja, skilja olika praktiker från varandra för att de ska korsbefrukta och sätta fart åt nya håll. Teori materialiserar på så sätt utrymme tillsammans med andra praktiker.

Innovativ politik. Politik under komplexitet kan inte planeras eller centralstyras i någon större utsträckning. Som segelbåtar styr mängder med organisationer och grupper genom ganska oförutsägbara väder och strömmar. Politik blir därför mycket att uppfinna och experimentera. Experimentera förstås här som att söka bättre metoder att segla mot strömmen. Inte att följa strömmen. Vrakved och timmerflottor följer strömmen. Innovativ politik, som ickevåld, utnyttjar virvlar, motorer och vindar för att gå mot strömmen.

Experiment som deltagande demokrati. Feminister och ickevåldsgrupper har experimenterat med sofistikerade metoder för demokrati och organisation. Det är ena sidan av det politiska. Den andra är att ingripa i orättvisor. Gandhi förstod ickevåld som att experimentera med direkt ingripande i våld och förtryck. Dessa båda former klarar sig inte utan varandra.

Demokrati som smitta. Experimenterande politik sprider sig genom att andra gör det bättre. Experimenterande och imiterande hör tätt ihop. Samhällsförändring sker vanligen genom kedjor av imiterande (Gabriel Tarde). Politisk förändring sker sällan genom försök att påverka väldiga fantomer som Makten, Marknaden eller Samhället.

Smittande politik materialiserar. Allt från att bygga solidariska institutioner till att bygga motstånd materialiserar praktiker som kan imiteras av andra. Solidaritet och omfördelning av resurser har därmed möjlighet att materialiseras. Genom självkritiskt reformerande av rättvis handel, konstruktiv civil olydnad, koalitioner av kooperativ och boendekollektiv, så kan dessa utvecklas, smitta av sig, tränga undan och ersätta andra ordningar. Kritik bör därför riktas mer mot det egna byggandet än gentemot motparter. Varje revolution måste ständigt reformeras för att inte slås ut av andra mer dynamiska ordningar och revolutioner. Precis som i teknikutveckling upphävs dualismen mellan reform och revolution. Däremot stärks motsättningen revolution/reform gentemot nej-sägande/protest. Protest kan med Nietzsche förstås som oviljan att bygga värde.

Resonans. Resonans är ömsesidig förstärkning. Genom återkommande handlingar, som reproduktion av institutioner eller upprepad civil olydnad, byggs pulser och rytmer upp. Organisationer och samhällen pulserar. Det går inte att veta säkert vad som är subjekt och vad som är objekt i resonans. Resonans är ickelinjärt, den kan därför inte kontrolleras eller planeras utan bygger på träning i följsamhet. Både lydnad (makt) och civil olydnad (motstånd) är därmed till stor del träning i följsamhet.

Tillbaka till framtiden. Med hjälp av namn, beteckningar och berättelser kan resonans gå bakåt och framåt i tiden. Tidigare aktioner får liv igen genom att nya aktioner sträcker ut handen och dansar med dem. Samhällen såväl som motstånd dansar tillbaka-till-framtiden-schottis. Återkommande aktioner som är följsamma mot varandra hamnar i resonans. Kraften i aktioner kan därmed tusenfaldigas. Ifall aktionerna fortsätter att koppla armkrok övergår aktionerna till nya ordningar och institutioner.

Förändring bygger institutioner. Handlingar och institutioner är inte väsenskilda. Institutioner kan förstås som pulserande handlingar i resonans med händelser, saker, byggnader, arkiv och med andra institutioner. Även arkiv och byggnader är aktörer i institutioner och organisationer.

Befrielser kommer i svärm. Befrielser kopplar sig till varandra och hamnar i resonans. Gandhis och ickevåldsrörelsens kamp för befrielse från kolonialism utformades så att varje aktion var faktisk befrielse och stärkte andra befrielser. Ensamma aktioner skulle blivit återvändsgränder. Till och med idag lever saltmarschen, som Gandhi deltog i, upp igen genom att dagens civil olydnad fortsätter att koppla sig till den.

Motstånd är dans. Plogbillsaktioner tusenfaldigar kraften genom att dansa med varandras plogbillsaktioner och med andra befrielserörelser. Samtidigt dansar plogbillsaktioner med domstolar och fängelseceller. En plogbillsaktion kommer alltid som en svärm av dansare.

Politik är följsamhet. Att komma i resonans är inte lätt, det kan uppstå oväntat i intensiva eller långvariga relationer men ofta kräver det förmåga till följsamhet, som när man övar salsa eller bugg. Precis som det är tråkigt att dansa med någon som bara dansar med sig själv är motståndsgrupper som bara gör aktioner med sig själva tråkiga. Inga häftiga synkoper och rytmer byggs upp.

Resonans med motparter. Motståndets motpart är aldrig ett, aldrig enhet. Motstånd kan antingen stärka motparters härskande eller så kan det stärka konstruktiva pulser hos motparter. Själva härskandet förstärks genom att hamna i resonans med sin negation: som ex protest eller hot. Härskande förstärks också i konkurens med andra härskare. Undantag är när de krossar varandra. Från detta ska man inte dra slutsatsen att man generellt ska försvaga motparten. Men man ska inte heller förstärka motparters makt genom protest. Motparters komplexitet förstärks mer fruktbart genom att inplantera bättre system. Inympa. Detta sker genom konstruktiva ingripanden i krig, förtryck, orättvisor eller mobbning. Respekt, vänskap, dialog, omsorg kan hamna i resonanser med rättegångar och fängelseceller. Är motståndet riktigt följsamt kan det stärka positiva delar hos motparten som därmed i sin tur tränger undan och ersätta andra delar (displace). Politisk förändring är gemensam (co-poesis). Detta bejakas i demokratier men det gäller även i diktaturer. Diktatorer dikterar inte. De snarare dirigerar och är därför helt beroende av följsamhet.

Ingripa. Ickevåld är att in-gripa i odemokratiska och förtryckande system. 'I system' ska inte förstås som 'inuti system' utan i svärmen som utövar systemet. Inför man ett nytt danssteg mitt bland salsadansare så börjar steget ofta smitta av sig. Folk härmar. Förändring sker i systemen sällan genom påverkan utifrån. Politisk förändring sker vanligtvis genom smitta 'mitt bland'. Civil olydnad måste därför intensifiera och stärka delar av motpart, till synes paradoxalt kan detta försvaga eller tränga undan härskandet.

Träna motstånd och politik. Att öva är att omedvetandegöra. Övning gör snart kroppsdelar, insikter, redskap och verktyg frånvarande. Smedens hammare och dansarens fötter ramlar ur medvetandet när hamrandet och dansandet fungerar. Frånvaro inte närvaro är nyckeln till skicklighet. Samma sak gäller motstånd, samhällsliv och politik. För att få politik och organisationer att fungera måste man öva och omedvetandegöra sig. Genom att filtrera bort information och bli alltmer omedveten blir man samtidigt skicklig. Det är först när något inte fungerar som saker och ting behöver bli närvarande och medvetna. När det blir trögt eller stopp får man ta reda på vilken del som inte fungerade. Efter justeringarna gör man sig omedveten igen. Fungerande politik görs omedveten genom rutiner, färdigheter, samt genom följsamhet med saker, personer och organisationer. Tänk inte på fingrarna om du ska skriva fort på tangentbordet. Tänk inte ettor och nollor om du publicerar dikter på din blogg. Gandhis och senare Martin Luther Kings ickevåldsträning ligger här närmare dansen och hantverket än sjuttiotalets medvetanderörelse. Möjligen är hyperkroppsmedvetande en svaghet i vissa queerpraktiker, men hypernärvaro kan lika gärna vara ett experimenterande som senare övergår i omedvetande och blir då levande. Ickevåldsträning och queer lär oss politisk förändring genom att öva förändring, att förkroppsliga förändring, genom att ta plats. Flera queer-praktiker lär oss också hur intensiv imitation förnyar. Uppfinningar imiterar på nya sätt. Politik förnyar samhällen genom imitation. Politik blir då att öva upp något som är värt för andra att imitera.

Per Herngren
2011 10 12, version 0.1

01 oktober 2011

Subjekt bortom individen

Att förklara samhällen, handlingar, moral eller konflikter utifrån individen kallas metodologisk individualism. Politisk individualism föreställer sig att politisk förändring kommer ur individuella egenskaper som empati, medvetenhet, insikt, kunskap eller livstil.

Subjektet förstås ofta som synonymt med individen. För att komma bort från subjektiva och individualistiska förklaringar talar Habermas om det 'intersubjektiva': Det som händer mellan människor och som bygger något utöver individen, utöver växelverkan mellan individer. Samtal och samarbete lever sina egna liv; och de kan inte reduceras till individerna.

Begreppet 'intersubjektiv' är dock fortfarande fast i en metodologisk individualism: subjekt blir synonymt med individ. Det som händer mellan, intersubjektiva, förstås inte som egna subjekt. Aktörer förstås fortfarande som individer.

Aktörer-i-svärm (Bruno Latour) och objektrealism (Graham Harman) öppnar upp för att det som anses vara mellan, inter, är egna aktörer. Objektrealismen visar hur en diskussion, en handskakning, en organisation eller en ursäkt blir egna individuella 'objekt'. Med Bruno Latour skulle man istället kunna kalla dessa objekt för 'aktanter'. De agerar. En handskakning gör saker med oss och med platsen där händerna skakas. Själv tycker jag 'aktör' och 'subjekt' säger nästan samma sak på ett enklare sätt än Latours aktant.

Ifall ett gräl eller ett skratt agerar och därmed blir subjekt får intersubjektivitet en ny intressant betydelse. Det är det som händer mellan grälet och skrattet, och som därmed har möjlighet att bli ett eget subjekt: kanske försoning eller irritation. I de flesta fall ska man undvika att förklara det ena med det andra; för då skulle vi få en ny metodologisk individualism, fast där även objekt räknas som individer. Aktörer snarare dansar med varandra. De är följsamma eller bryter av (blir olydiga och går sin egen väg).

Så här blir vi medhjälpare då subjektet bryter sig ur fångvaktaren Metodologisk Individualisms fängelse: Genom att undvika att låsa in personer i teorier som förklarar hur de blir subjekt får personer själva möjlighet att bli subjekt. Annars blir ju förklaringen det egentliga subjektet. En teori om hur individer blir subjekt gör teorin till det verkliga subjektet. Teorins förklaring agerar. I många fall är detta rimligt som när man skyller på att bussen var försenad. Jag är inte skyldig. Poängen här är att träna på att upptäcka oväntade aktörer. Och att upptäcka att man aldrig är ensamt subjekt.

Subjekt kommer alltid i flock. Och en flock blir ett eget subjekt. Ett samarbete blir ett subjekt. Utifrån symmetrisk, jämlik analys agerar medlemmar i flocken även med själva flocken, inte bara med varandra. De som samarbetar samarbetar också med själva samarbetet, inte bara med varandra. Vi upptäcker hur enskilda ting, en person, en organisation, ett krig, medagerar med varandra. Och det är inte självklart vilka aktörer som vid ett givet tillfälle leder dansen. Med symmetrisk, jämlik metod upptäcker man oväntad ojämlikhet; ojämlikhet som skulle dolts om man i förväg förutsatte ordningar som mikro-makro eller maktpyramider.

När man inte automatiskt definierar personer som subjekt blir det möjligt för dessa att göra sig till subjekt, att göra motstånd mot, eller samarbeta med, andra subjekt. Subjektet är den som (med)agerar snarare än den som definieras och förklaras. Visst, för att kunna bli subjekt måste man bli objekt. Det är ingen dualism. Att agera och att vara utsatt (objekt) förutsätter varandra. Men teorier som förklarar subjektet missar även detta.

Subjekt är aldrig helt fria. Att agera är både att göra motstånd och att möta motstånd. Genom att vi möter motstånd kan vi bli subjekt. Utsatthet och osäkerhet öppnar upp möjligheter att bli subjekt. Genom att objektiveras kan man bli subjekt. Därmed blir ignorering, ickemotstånd, de största hoten mot subjekt. Ett skratt som ignoreras dör ut. En person som ignoreras dör socialt (Johan Asplund). Det som lyckas bli helt autonomt kan inte längre bli subjekt. Det är som när det blir hål i Enterprise i Star Trek och någon sugs ut i rymden. Man möter inget motstånd längre och blir därmed hjälplös.

Det finns också andra hot. Vi är sårbara. Det finns alltid risk att bli offer för förtryck, våld, trafik, stormar och sjukdomar. Vi behöver varandra: personer, organisationer, djur, växter och flertalet ting (det lär dock finnas ting som klarar att sväva omkring ensamma mellan galaxer oberoende av dessas dragningskraft).

Medaktörer
Istället för att reducera förklaringen, av exempelvis upplopp på Hisingen, till något som ligger bakom, som samhället, kapitalismen eller uppväxten, bör vi leta efter medaktörer och se hur de agerar med varandra. Hur är deras agerande med och skapar upplopp? Vilka resonanser och dissonanser förstärker upploppen? Först ser vi att själva upploppen blir aktörer som agerar med varandra. Upplopp får kraft från en annan aktör, åskådaren. Bland aktörer hittar vi även de som är åtalade, möjligen också droger i deras blod. Sedan har vi gängen. Med svansar som kan agera även mer våldsamt än gängen. Bland medaktörer plockar vi antagligen upp vapen, stenar och slagträn. Vi finner kanske stadsdelsnämd och kommun som skärt ner på fritidsgård och skola. Vi upptäcker bortvända blickar och diskriminerande jobbintervjuer. Vi hittar kanske svenska soldater som skjuter 'svarskallar' på andra sidan jorden. Vi hittar nationalistisk stolthet över vapen och krig. Vi hittar ideologier om rätten till självförsvar. Vi upptäcker att vissa medaktörer agerar som motaktörer. Precis som brottning och fotboll kräver motparter kräver upplopp motparter. Vissa poliser, socialarbetare och fångvaktare agerar som om de befann sig i kamp eller spel. De blir i så fall medaktörer i upploppen.

Även ickevåld bör förstås som svärmar av medaktörer. Tillsammans med plogbillsaktioner agerar plogbillsgrupper, poliser, fångvaktare, fängelser, celler, fångar, stödpersoner, åklagare, målsägande, domare, rättegångar och domslut. Vänskap, vänlighet (Spalde, Strindlund), respekt, dialog, fiendeskap, irritation, förtroende, misstro, maktkamp blir egna aktörer. Även hammare och sönderslagna vapen agerar. Såväl som rättegångsfestivaler och inbjudningskort.

Beteckningen 'plogbillsaktion' gör att gamla plogbillsaktioner runt om i världen agerar tillsammans med nya. Varje plogbillsaktion tar sig ett eget namn, som JAS till Plogbillar eller Plogbillsaktion Bröd inte Bomber. Namn gör att det går att agera tillsammans på stora avstånd i tid och rum. Istället för att bara bli flöde eller formlös massa gör namnen det möjligt att bli egna aktörer.

Plogbillar bor ofta på platser där de bygger långvarig vänskap med hemlösa, flyktingar och fångar. Dessa vänskaper är några av de mäktigaste aktörerna i plogbillsaktioner. Även andra långvariga relationer med lokalsamhällen och folkrörelser är mäktiga medaktörer.

Plogbillsaktioner låser inte in sig i exempelvis fredsrörelsen. Olika plogbillsaktioner kopplar sig till solidaritet, befrielse, revolution, feminism, queer, ickevåld, demokrati, ateism, buddhism, kristendom, islam. Detta öppnar upp för att fler medaktörer ska känna sig välkomna att medagera.

Ytterligare en mäktig aktör är ickevåldets experimenterande. För Gandhi var ickevåld experiment med sanningen och med lösningar. Plogbillsaktioner gör därför inte negationen, nej-et eller protesten till viktiga aktörer. Varje konstruktivt försök att börja lösa ett problem och varje misslyckande blir egna aktörer, de hjälper andra att bygga vidare och utveckla bättre lösningar.

Per Herngren
2011 09 25, version 0,1

Från samtal med Siawash, med turkiskt kaffe, i en smal gränd vid floden Tigris, nära gränsen till Syrien. Uppe i bergen i Amed tränade Siawash och jag demokratiaktivister från Tunisien, Iran, Irak, Egypten, Kurdistan, Turkiet och Syrien i civil olydnad och ickevåld.

Referens

Annika Spalde, Pelle Strindlund, I vänliga rebellers sällskap: Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, Arcus förlag, 2004.
Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.

24 september 2011

Moral motstår lojalitet

Moral väljer främlingar framför de nära relationerna. Moral är det som bryter med lojalitet och närhet. Moral väljer de vi inte känner nämnvärt för framför lojalitet med chefer, arbetskamrater, självintresse, avtal, nation eller familj. Moral är radikal jämlikhet och rättvisa. Mina är inte mer värda än era. Moral gör motstånd och intervenerar när närhet och lojalitet producerar orättvisa.

Anteckning 2011 09 24 vid floden Tigris i Kurdistan på gränsen till Syrien där jag just nu tränar folk från Kurdistan, Syrien, Irak, Turkiet, Iran i civil olydnad och ickevåld.

15 september 2011

Vänstern förandligar politiken

Istället för att riskera sårbarheten i att materialisera och förkroppsliga de samhällen och system man vill leva förandligar delar av vänstern sin politiska praktik. Här tar jag upp hur vänsteraktivism förlorar sin kropp.

:::Varning det kan finnas rester av ilska i texten. Barn under 15 år bör ej läsa utan förälders närvaro:::

Metoder att förandliga politisk praxis

Agitation. Rätt åsikter föreställs leda till politisk förändring, till och med revolution. Åsikter tänks komma före materialisering av politisk förändring. Andra tänker sig att det istället är information och informationsutskick som skapar politisk förändring. 'Bara folk visste!'

Politiska föredrag och paneler. Genom att göra folk till publik hindras konspirerande och materialiserande.

Medvetandegöra. Att bli kollektivt medveten om hur mäktiga vi är tillsammans som klass, kvinnor eller social rörelse föreställs leda till politisk förändring. En mer individualistisk variant fokuserar istället på att göra individen medveten. Detta kan förandligas ytterligare genom att reducera medvetande till åsikt. Genom numrerisk mystik och enkäter förvandlas sedan åsikten till opinion. Den här typen av förandligande växer fram ur bilden av ting och materia som död och passiv. Vulgärmaterialister förklarar helheten som en mekanik mellan dess delar. Dualister skapade istället en klyfta mellan ande och materia. Någon form av ande eller liv behövde då tillföras materian för att den skulle kunna bli livlig. Samhällelig och materiell förändring förstås som en följd av medvetande, planering, vilja, styrning, syfte eller målsättning. Det här formuleras lite olika. På sjuttiotalet var det stort fokus på medvetande, senare information, och idag målsättning.

Kritik av makt. Istället för att innovativt bemäktiga de egna organisationerna, samhällena och systemen så ska 'makten' alternativt 'makthavarna' genomskådas. En paranoid politisk kritik tror sig avslöja det som är dolt, det som ligger bakom.

Uppmärksamma elände. Genom att ge våld och förtryck uppmärksamhet och publicitet har man fått för sig att de skulle försvagas. 'Upplysning' har gått över från att innovativt tänka tillsammans till att skapa negativ publicitet och att uppmärksamma våld.

Krav på förändring. Kravet ersätter materialiserande av förändring. Kravet pekar ut ett annat subjekt som aktör. Regering, eller annan utpekad makthavare, återinsätts därmed som regerande. Istället för att låta motståndet regera omyndigförklaras den egna gemenskapen som politiskt subjekt, som ett regerande.

Revolutionen skjuts på framtiden. Som i konservativ kristendom uppskjuts himlen/revolutionen på framtiden. Myllret av revolutioner kan därmed osynliggöras. Revolutionerna får inte möjlighet att materialiseras i innovativa experimentella praktiker. Vänstern tittar bort när nya system utvecklas, misslyckas, konfronteras, finslipas och imiteras. Genom att revolutionerna inte tillåts materialiseras i delar av vänstern hindras de från att tränga undan andra system (displace). Vänstern blir här genuint konservativ. Inte nu, tack. En annan gång. Revolution reduceras till snack. En metod att skjuta upp revolutionerna på framtiden är att föreställa sig samhället eller kapitalismen som väldiga omslutande containrar där vi skulle vara instängda. Revolution reduceras till den totala förändringen av Samhället. Genom att göra revolutionen utopisk kan vänstern ignorera alla oräkneliga omvälvningar som ständigt förändrar och stabiliserar våra liv. Det förvandlar vänstern till kontemplativ praktik. Den undviker svett och muskelvärk.

Fantomer. Istället för att ingripa i konkreta materiella och kroppsliga relationer fjärrskådar delar av vänstern uppåt himlen och tycker sig skymta väldiga fantomer som Samhället, Makten, Staten, Kapitalismen, Marknaden, Kulturen, Civilsamhället, Det globala. Förändring av sfärer och totaliteter anses mer realistiskt än konkret lokaliserat byggande och direkt ingripande i förtryck.

Maktrealism. Tron att det finns ett maktcentrum som styr våra liv kommer från föreställningen om en omnipotent gud. Detta översattes till kejsaren och senare fursten vilka antogs styra oss. Den omnipotente demokratiserades och valdes som centralstyrelse eller regering. Maktrealism är att lägga all kraft på de minimala justeringar som man tror har realistisk möjlighet att påverka den omnipotente. Påverkan av den omnipotente sker genom besvärjande praktiker som slagord, protest, krav eller bön. Experimenterandet med radikalt nya system ses som orealistiskt och utopiskt (tja förutom när det gäller teknikutveckling).

Styrka. Genom idealisering av maskinen och den manlige industriarbetarens kropp uppfattas styrka och massa som avgörande för politisk förändring. Maskiner och kroppar projiceras upp i skyn och vi tycker oss skymta väldiga makter. En projektionsmetod är numrerisk magi. Personer görs individuellt numreriska och kan därmed projiceras som massa. Numrerisk magi får funktionen av kvasimaterialitet. I demonstrationer och civil olydnad uppfattas tusentals deltagare som mäktigare än ett halvt dussin. Numrerisk individualism i form av massaktion och opinionsmätning minskar eller tar bort kreativ komplexitet som annars gärna smittar av sig så som sker i exempelvis karnevaler, under samtal i smågrupper och i myller av civila olydnadsaktioner.

Per Herngren
2011-09-15, version 0.1

01 september 2011

Relationer som förtrycker

Relationism är när själva relationen börjar kontrollera de som har relation. Till viss del sker detta i alla relationer. Dansen dansar dansarna. Här tar jag dock upp några exempel när relationen blir tvingande, våldsam eller förtryckande mot deltagarna samt möjliga metoder för att bryta relationismen.

Syftet är inte att vara uttömmande eller att ge färdiga lösningar utan att träna analys av relationism, konreta lokala relationsmekanismer. Hur blir själva relationen tvingande eller befriande? Relationer mellan personer, organisationer, saker och handlingar analyseras här symmetriskt, jämlikt, för att upptäcka vad det är som agerar.

Våldsamma parrelationer. Möjlig lösning: Ibland kan nya relationer, med vänner eller skyddande institutioner, skapa tillräcklig dragkraft för att dra sig ur relationens fångenskap. Varning: De kan också bli den oas som gör att man uthärdar och stannar kvar i våldet.

Mobbning. När en grupp, arbetslag eller kamratgrupp, blir tysta åskådare och åhörare till baktaleri eller annat psykiskt eller fysiskt våld blir den en mobb. Mobben fungerar som förstärkande resonans till det direkta våldet som ofta utövas av några få. Möjlig lösning: En enda som ingriper kan förstöra resonansen så mobben upplöses som förstärkare. Varning: Att i stället för ingripande använda medling och 'tala ut' låser fast offer och förövare i den destruktiva relationen. Offret belastas med att själv ta sig ur förtrycket, och får därmed bära ytterligare en börda.

Krig. Möjlig lösning: Söka upp krigets relationer med maskiner, saker, byggnader, räls, hamnar, fartyg, vapen, vinstutdelning, rekryteringskontor, övningsfält och där på plats intervenera och avrusta. Alltså bryta följsamheten i alla dessa relationer. Märk att även saker och platser är aktörer: kanske följsamma och lydiga med möjlighet till att bli del av motståndet. Varning: Dissonans, som ex protest, fungerar ofta som förstärkning av kriget genom feedback loops. Att dessutom fokusera helt på regeringen eller presidenten är att ignorera miljontals andra relationer som bygger upp kriget.

Självupptagen. Möjlig lösning: Bjudas in till andra relationer än med sig själv. Guider kan guida över den självupptagne till andra världar än självvärlden. Varning: Att lyssna och leva sig in i den själupptagnes problem förstärker ofta självupptagenheten.

Beroende och missbruk. Möjlig lösning: Bjudas eller disciplineras in i gemenskaper som inte riskerar att komma i resonans med missbruket. Varning: Dissonans, som moralism, hamnar ofta i resonans och förstärker missbruket.

Förälskelse. Möjlig lösning: Tja. Varning: Hmm.

Per Herngren
2011-09-01, version 0,1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.

23 augusti 2011

Relationer - en sårbar politisk filosofi

Skiss på en osäker och sårbar materialistisk filosofi om politisk förändring som svar på Bruno Latours relationistiska och Graham Harmans individualistiska kritik av materialism.

En politisk filosofi om förändring utifrån sårbara relationer - samarbete och interventioner - är ett alternativ till 'politisk individualism' respektive 'påverkan på Samhället'. Politisk individualism förstår jag som att förändring uppnås om vi kunde få individen att leva annorlunda. 'Påverkan på Samhället' föreställer sig samhället som en väldig individuell enhet vilket ju också är en individualistisk föreställning.

Individualism betyder odelbar. Personer, stater, nationer, landområden, kulturer, organisationer föreställs som individuella enheter. Här använder jag individ inte i betydelsen omöjlig att splittra utan om 'odelat utrymme'. Individ är en avgörande metafor för borgerliga och nationalstatliga självbilder. Det är en sorts glasögon som visar fantomer som Samhället, väldiga stater, massan eller olika individuella kulturer. Dessa fantomer gör politik närmast omöjligt.

Individuella kulturer, samhällen och nationalstater skulle leva sida vid sida som individuella containrar. Dessutom föreställs vi leva i olika individuella sfärer: ekonomisk, politisk, social, kulturell, civilsamhället, civilisation, natur. Politisk förändring skulle vara att påverka dessa väldiga fantom individer. Sårbar materialism rör istället ihop saker som inte tycks ha med varandra att göra eller ens befinna sig i samma sfär.

Motstånd gör oberoende möjligt
Grupper och saker möter motstånd. Det gör det möjligt att bli oberoende. Oberoende är därmed inte helt självskapande. Oberoende är åtminstone beroende av motstånd. Detta kallar vi materialisering av oberoende.

Beroende och oberoende är mödosamt. De byggs genom kamp och motstånd. De är inte statiskt eller generellt varande, snarare blivande. "Relationer är komplicerade", suckar en vän över en kaffekopp. De behöver affekt och livsglädje.

Därmed blir politik och filosofi utsprunget från kamp och motstånd, affekt och liv, glädje och missmod. Filosofi byggs inte som spekulativ mystifiering, som sökande efter dolda sanningar, som meditativ övning, som förandligande eller som logiska språksatser.

Motstånd skapar gemensamma världar
Motstånd skapar gemensamt utrymme. Sit-in av medborgarrättsrörelsen skapade gemensam värld med bardiskar, barstolar, bussar, ku klux klan, ickevåldsträning, fängelseceller, domstolar, lagstiftande, baptistkyrkor och ganska snart med kvinnofrigörelse och senare även fredsaktioner. Men kanske inte med schackklubar, eller mexikansk bolero. Detta upptäcker man genom att undersöka vilka saker som gör motstånd mot varandra, tränger undan varandra, hamnar i resonans med varandra. Ord, berättelser, aktioner, teorier, smitta, fågelkvitter, torg och organisationer skapar utrymme och materialiserar därmed. Detta kallar vi materialisering av utrymme och värld.

Aktioner materialiserar och smittar
Politik är att gemensamt skapa gemensamhet, ex som när queer skapar gemensamt utrymme. Politik är därmed alltid materialiserande. Politik är avgörande för alla relationer mellan allt liv. Såväl fjärilar som familjer utövar politik för att fungera med andra. Politiska innovationer kan imiteras av andra grupper och sprids därmed. Vi får politisk förändring som smittar av sig. Ickevåld och feminism kännetecknas av att experimentera fram politiska praktiker och metoder som kan imiteras av andra grupper, som ex innovationerna maktingripare och tidsunderlättare på beslutsmöten. Proteströrelse kännetecknas av besvärjelser mot det som är fel. Och besvärjelser är med och materialiserar det som besvärjs. Protest återskapar motpartens utrymme.

Utan identitet
Relation är mellan något som är oberoende något annat. Annars skulle det vara identitet, totalitet eller kontinuerlig fortsättning av något. Relation kan då aldrig reduceras till deterministisk kausalitet, helhet eller identitet. Detta kallar vi materialisering av skillnad. Politik är mångfaldigande av mångfaldigande, inte identitet.

En sak kan ha sig själv som något annat och kan därför skapa relationer till sig själv. Beståndsdelar är externa inte interna. Delar är därmed med och särskiljer mot det som är något annat. I de fall delar är interna kan de inte vara med och skilja. Då får saken hitta något annat som särskiljer, ex skinn eller ett lådhölje.

En sak kan göra andra saker till del av sig själv eller sitt subsystem. En proteströrelse kan göra USA till sitt eget subsystem, som sin huvudsakliga motpart. USA som subsystem är då faktiskt USA inte en representation av USA. Delar och subsystem är delvis oberoende annars skulle de inte kunna urskiljas som just del.

Relationer är inte relationism eller korrelation
Relationen kan inte förklaras enbart med relationen. Relationer är inte relationism, relationer kan inte helt reduceras till sig själv för då vore det inte relation. Relationism eller korrelation förstår vi då som det som ersätter, hotar eller tränger bort relationen.

Mobbning och våld är relationistiska metoder som tränger undan relationer och ersätter dem med mekanism, tryck, tvång och kausalitet. Det som Marx kallade vulgärmaterialism, mekanism, är korrelation snarare än relation.

Relationism, korrelation och mekanism existerar om än som begränsad förklaring. Materialisering av osäkerhet är mer avgörande än linjär förutsägbar mekanik. Dessutom skapar många små kausala samband tillsammans ickekausalitet, komplexitet.

Marx och Hegels dialektik är relationismer. Genom att begränsa dialektikernas förklaringsvärde stärker man deras relevans. Vissa delar av dialektik behöver dock avvisas i en sårbar materialism: Som att överbyggnad, ex byråkratiska arkiv eller chefernas fikasamtal, skulle vara mindre materiellt än industriarbetares svarvande. Dialektik riskerar också att göra motparter till individuella enheter, som ex klass. Dialektik skapar också dichotomier som förvirrar: Är ekonomi förandligande eller är ekonomi 'materialistiskt'? Är kapital och ägande ett förandligande av saker och förandligande av materia? Det materiella abstraheras bort och blir ägande. Jämför med att bruka saker vilka då snarare materialiserar?

Koalitioner av olikhet inte enhet
Organisationer, kollektiv, ickevåldsgrupper eller saker gör sig oberoende och ickeidentiska varandra (och sig själv). Det blir därmed möjligt att ingå relation (även med sig själv).

Koalitioner av olikhet producerar mer förändring än politisk enhet. Sårbart beroende producerar mer förändring än styrka. Osäkerhet skapar mer förändring än strategi och styrning.

Det som är totalt icke-beroende är vare sig i relation eller i oberoende av varandra. De har inte med varandra att göra. Detta är givetvs vanligt.

Det som inte är oberoende kan inte ingå relation. Det som inte är oberoende kan inte heller göra sig beroende. Politik är mångfaldigande av oberoende, och därmed mångfaldigande av regerande. Politik är även mångfaldigande av samhällen. Regerande och samhällen kan hamna i resonans, de kan dock aldrig bilda enhet.

Materialiseringar av relationer och (o)beroende är rimligare politisk aktivism än att försöka påverka väldiga fantomer som staten, imperiet, samhället eller marknaden.

Per Herngren
2011-08-23. Version 0,11

Referens
Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

06 augusti 2011

Realismens oberoende mystifierar - Latour, Harman och materialism

Realismen motsäger solipsismens individualism: att bara min upplevelse av omvärlden är tillgänglig för oss. Realismen motsäger också social konstruktivism: att en del av världen är beroende av hur vi är med och konstruerar den. Realismen blir en filosofi om saker och tings oberoende.

Traditionell realism påstår att världen finns oberoende av oss människor, och oberoende av vårt språk, och av våra sociala system och maktrelationer. Om jag dör så går världen vidare.

Traditionell realism fastnar i en paranoid (anti)solipsism. Vår upplevelse av världen är diffus och orealistisk. Det verkliga blir något annat än oss själva. Något verkligt därute. Realismen blir idealism, en idé om omvärldens verklighet.

Realism som individualism
Graham Harman och objektorienterad realism försöker lösa motsägelserna i traditionell realism. Saker är inte bara oberoende människan. Oberoende existens måste också gälla mellan ex äpplen i en skål. De där andra äpplena är oberoende av om det här översta äpplet ramlar ur skålen. Och byter du ut äpplena så lever äppelskålen vidare. Äppelskålen är oberoende av ett individuellt äpple. Tar du bort alla äpplen så upphör skålen att vara en äppelskål. Men den äppelskål som fanns tidigare var ändå något eget som inte kunde reduceras till sina delar, en skål och några äpplen.

I denna oberoende realism blir allt individer. Ting blir individer. Relationer blir individer. En vänskap blir en egen individ oberoende av de personer som är vänner. Ett gräl blir en individ. Det intressanta med objektsrealismen är en extrem jämlikhet mellan alla dessa individuella objekt. Och en stor respekt för saken själv. Naturen eller samhället förklararar inget. Inget annat förklarar. Gå direkt till saken.

Helt konsekvent blir då objektrealismen också sig själv nog. Den blir intern. Harman plockar från vänner och avfärdar fiender. Och helt konsekvent använder Harman inte referenser när han, i ex Prince of Networks, avfärdar Butler, Foucault eller Derrida eftersom referens skulle lyfta in deras texter i objektrealismen. Ett nytt objekt skulle uppstå som blev oberoende delen objektrealism. Referre är latin och betyder bära med sig tillbaka, ferre betyder bära.

Beroende ger styrka
En radikal relationist skulle vända på resonemanget. Saker blir till genom olika relationer. Relationerna har relationer till relationer, inte till något helt eget, inte bara till sig själv. Något kan bli sig själv genom andra och annat. Eller alternativt så blir allt en följd av totaliteten (helheten av relationer): som ex föreställningen av kapitalismen som ett totaliserande system av klassrelationer och bearbetande av materian (arbete). Relationism fjärmar sig från ett radikalt realistiskt oberoende. Den franske sociologen Latour menar att relationer gör handlingar mer verkliga än realismens oberoende.

Latour är inte helt och hållet relationist. Personliga relationer mellan ex de medborgarrättskämpar som på femtio- och början av sextiotalet gjorde sit-in på vita caféer och restauranger i USA försvinner utom synhåll i aktionen. Den civila olydnadsaktionen blir en egen oberoende händelse som inte kan reduceras till de individuella deltagarna eller deras relationer.

Styrkan i en sit-in kommer i Latours sociologi inte från aktionen själv eller antalet deltagare (massans vikt) utan från de associationer som aktionen gör med andra händelser och ting: andra aktioner och organisationer, såväl som med bardisken och stolarna där sit-in aktionen genomförs, med den vita mobben som protesterar mot att integrationslagarna plötsligt upphört att gälla i caféet, ickevåldsträning för att inte bli reaktiv mot mobben och ge den kraft, rättegångar, fängelseceller, övernattningslokaler, soppkök, vita och svarta ghetton nära sit-in aktionen. Allt handlar om lokala relationer.

Någon väldig eller global makt eller något civilsamhälle existerar inte i Latours sociologi. De är bara myter som döljer konkreta relationer. Styrkan i den politiska förändringen blir då hur relationerna aktualiserar faktisk förändring och bygger fler relationer; inte i någon mystisk påverkan på staten eller makten.

En kausalrealist ser allt som orsakat innan sitt existerande. Det finns verkliga orsaker till kriget eller förtrycket. Hm, när nu orsaken existerade? Tidens början? Eller precis före kriget? Vad är då kriget? Bara en följd? För en kausalrealist är det reala inte realt utan snarare en följd. En variant av kausalrealismen är maktrealismen.

Motstånd utan påverkan
En maktrealist ser maktcentrum som den mäktiga orsaken. Vill man politisk förändring ska man vända sig mot makten, påverka makten, röra sig mot centrum. Inte avvika. Avviker du avfärdas du som extremist=orealistisk. Och extremismen är det som inte fungerar. Tja, förutom när maktcentrum gjort extremismen till det normala, fast då är det ju inte extremt längre. Protestaktioner bygger på maktrealism. Maktcentrum skulle påverkas av protesten. Ju fler deltagare, desto tyngre vikt i massan, och desto större påverkan.

Den objektorienterade realisten Graham Harman avvisar orsaker och påverkan. Politisk påverkan skulle bryta med det realas oberoende existens. Det finns ingen materiell, politisk eller ekonomisk påverkan, bara konkret existerande. Bara direkt aktion. Detta kallas aktualism (se Christopher Kullenbergs bloggserie om Harman). Inget är möjligt. Allt som är är. Eller snarare: Det som är är det. Om än tillfälligt. För Harman blir maktrealismen samt förklaringar med 'samhället', 'kulturen' eller 'marknaden' paranoida mystifieringar. Det finns inget mystiskt bakom. Inget som styr. Inget som påverkar. Däremot finns det möjlighet att översätta, översätta ickevåld inne på en vapenfabrik. Översättningen blir då en oberoende händelse. Intressant är att Harman här inspireras av muslimsk occasionalism, fast han ersätter den omnipotente härskarguden med lokala översättningar.

Ickevåld som sårbar materialism
Realismen sätter oberoendet i rörelse med Harman som radikalt oberoende. Jag menar att en beroende, sårbar och darrande materialism kan undvika flera realistiska och relationistiska motsägelser. Men även mångfaldiga flera av de realistiska ontologierna. För att inte ramla in i brus och plottrig eklekticism får man ta till sig men begränsa förklaringsvärdet hos realistiska och ickerealistiska förklaringar. Ta vara på det man kritiserar men begränsa hur mycket varje teori förklarar (Ricoeur). Här är en snabb skiss:

Språk är materialitet
Ifall realismen menar att språk och tankar inte ändrar något därute så är språkhandlingar för materialisten lika mycket materialisering som en hammare eller en hand som hamrar. Språk tar plats. Materialismen tar sig ur Harmans och andra realisters (anti)språkidealism. Samtidigt bejakar materialismen både beroende och oberoende. Språklig reduktionism är bara en av många förklaringar. Språkliga handlingar innehåller dålig andedräkt, vibrationer, resonans, vind, sköna stolar eller något gott att dricka. Det materiella är inte tillägg till andliga språkhandlingar - eller vice versa. Språk materialiserar och hamnar i resonans, dissonans. Språk tar plats. Språk existerar inte i en ickerumslig värld bredvid det materiella.

Motstånd gör oberoende möjligt
Oberoende växer fram ur motstånd och kamp. Detta gäller såväl bakterier som människor. Oberoende är beroende men tar sig ur relationistiska eller kausala reduktionismer. Eller snarare: materialismen begränsar deras förklaringsvärde och kan därmed bejaka dem istället för att avfärda. Materialismen kan inte bli sig själv nog.

Beroende och oberoende är inte motsatser. För att leva i beroende av andra behöver man kämpa för att bli något eget och delvis oberoende, och det kan man bara göra med andra och annat (Ricoeur). Motstånd gör personer, ting och organisationer möjliga. Det gäller atomer, molekyler såväl som personer och organisationer.

Ting är politiska
En person och en organisation skulle omedelbart upphöra om man tog bort bakterier, kemikalier och saker (Latour, Brennet, Butler) men även om man tog bort andra personer och organisationer. Det är inte bara människor som är sociala (Tarde, Haraway, Butler). Duvor och atomer slår sig gärna ihop med annat, med olikt. Människor, växter och djur är beroende och sårbara (Butler). Men även ting är livliga (Brennet) och beroende, såväl som oberoende. Intressant med Gandhis ickevåld är att salt, spinnrockar, hus, odlande, mat och djur spelar så stor roll. Motstånd utförs inte av en abstrakt mänsklighet.

Språk utan lingvistisk reduktionism
Saker som slår sig samman bildar nya saker, nya materialiteter. Materialiseringar som inkluderar språk kan vara med och skapa materialiteter som Rödluvan och internet. Begrepp är innovativa och lekfulla. De dansar gärna med andra dansare. Dansarna skapar sig även dansgolv, bord och stolar, och något att dricka.

Det är inte enkelt att ta kontroll över begrepp och samtal (diskurs). Latours relationism med enbart lokala aktörer och deras allianser med andra aktörer, eller Harmans objektrealism med enbart individuella objekt blir reduktionism. Eftersom de använder språkliga förenklingar utan att problematisera språkanvändandet så hamnar de i större lingvistisk reduktionism än mycket av den lingvistik de avfärdar och raljerar över. Deras ontologier förutsätter att språket inte gör motstånd, att språkets materialitet är svagt, att språket inte har starka allianser med andra materialiteter, att språket inte agerar mot dem eller mot det de säger, att språket lyder dem.

Materialistiskt ickevåld kan lära sig av Harman och Latour och ändå behålla sitt oberoende. Med dem kan vi undvika mystifieringar som 'samhället', 'civilsamhället', 'makten', 'marknaden', 'massan' och 'det globala'. Motstånd är alltid lokalt och kan därmed smittas över stora delar av vårt klot.

Per Herngren
2011-08-06, version 0,1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

19 juli 2011

Materialism eller vetenskapsism, filosofism, realism, förandligande

Vetenskap, myt, andlighet, filosofi, mystik, fundamentalism gör ibland påståenden om världen som om själva påståendet inte skulle vara del av verkligheten.

'Verkligheten finns.'
'Det finns något övernaturligt.'
'Det finns en verklighet oberoende av språket.'
'Vi kan inte veta något annat än vår upplevelse av omvärlden.'
'Vi kan göra sanna påståenden om omvärlden.'
'Det är vetenskapligt belagt.'
'Det som står i koranen/bibeln är sant.'

Sådana påståenden sätter sig gärna i ett torn över verkligheten. Då slipper de göra motstånd. De betraktar verkligheten som utomstående domare. Eller ibland som instängd domare med världen utanför. Inre mot det yttre.

Vetenskap, filosofi och religion förväntas ibland avgöra det verkliga istället för att föverkliga. De förväntas representera en annan verkligare verklighet. Världsbilden blir aningen paranoid. De paranoida är ofta förvirrade av den där omvärlden eller också vet de precis hur den är. Den som använder ordet verklighet ofta är med stor säkerhet paranoid. Skeptisk eller tvärsäker. Den vill inte riktigt delta, den vill gärna sätta sig över.

Påståenden om den där världen någon annanstans krockar aldrig med stenar, duvor eller andra påståenden. Inga konflikter. Conflictus är latin och betyder kollision. Här bör vi undvika
att reducera konflikt till negation, motsättning, opposition eller frontalkrock. Varför köra rakt in i varandra? Konflikt är mer gripa in, intervention, knuffa/s undan, ta plats.

Ett språk, en filosofi, en andlighet, en gud som inte knuffas, inte tar plats, som inte är rumslig eller materiell blir över-naturlig. Och därmed spekulativ. Specula är latin och betyder utsiktstorn. Däruppe i tornet avfärdas andra påståenden som ovetenskapliga, obevisade, mysticism, postmoderna, positivistiska, ologiska, okristna, villolära, västerländska eller något annat lägre.

Uppe i tornet får vi ingen dans, inga krockar, inga synkoper. Vare sig resonans eller dissonans hörs däruppe.

Att sätta klarheten och seendet över motstånd, vibrationer, dans, samtal, lyssnande och andra materialiseringar kommer från platonism och gnosticism. Klarseendet har sedan dess skapat märkliga motsägelser. Medvetande ses som ickemateriellt och högre än det materiella. Eller den skenbara motsägelsen när realism hävdar verkligheten där utanför. Vilket blir att återskapa den karikatyr man polemiserar mot: att man bara skulle ha tillgång till den subjektiva upplevelsen eller bara till språket. Vetenskap blir i vilket fall visshet. Världen ses som utanför människan. Beroende eller oberoende människan. Världen blir yttervärld till tankar och språk. Mysticism blir därmed förutsättning för vetenskap. Världen blir tudelad.

Ande, gud, kultur, språk, filosofi, vetenskap eller civilisation skulle lida brist på natur och materialitet och blir därmed övernaturliga, alternativt onaturliga. Men på något sätt ger det ickematerialiserade ändå liv till den livlösa materian. Materian ses annars som död, eller enbart som objekt. Liv blir något som tillförs den döda materian.

Att istället för att höja upp seendet, insikten till spekulationens torn kan vi klättra ner till jämlik kroppslighet. Samtal möter motstånd. Inte bara med andra samtal utan med andra materialiseringar. Samtal är materialisering och intensifiering. Samtal kan hamna i resonans med espresso, värk i lederna, duvor på torget och med krig långt bort.

Vi förlorar mycket om vi sätter upp vetenskapen, guden, matematiken, religionen, språket, kausaliteten, mekanisk determinism, realismen eller makten ensam uppe i ett spekulativt torn. Dansa med eller mot. Knuffas och känn skakningarna. Oförutsägbara saker kommer att hända. Låt stenar, vampyrer och filosofer tala. Värna jämlikheten. Lyssna. Du kommer inte i förväg veta vem som viker undan, vad som sätter fart. Det har aldrig funnits en ordning, ingen plan, ingen övergripande princip. Vi kan inte reducera allt till individer, individuella objekt, information, relationer, processer eller flöden. Det finns inget enkelt påstående som avgör eller förklarar alla möten och krockar. Därför är du bjuden att dansa med. Dansa något annat. Eller sätt dig ner och vila lite.

Per Herngren
version 0.1


Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.

08 juni 2011

Passion - Deleuze

Den franske filosofen Deleuzes kritik mot passionen är att dess lidelse skapar en brist: Passionen vill något annat än det den gör. Passionen skapar saknad. Politiskt och personligt hindrar den därmed skapandet av det vi vill. Lidandet, lidelsen ersätter då levandet av det liv vi vill leva.

Men det finns en annan passion. Det är när lidelsen, lidandet uppstår ur att vi vill mer än det vi kan. När vi kämpar men misslyckas, när vi kämpar men hindras eller fängslas. Denna passion är i blivande. Mål och medel är ett. Det uppstår dock ett glapp mellan att utföra och att helt och hållet genomföra. Den passion som verkar i det glappet drar sig ur Deleuzes kritik. En sådan lidelse är politiskt produktiv.

Per Herngren
2011-06-08, version 0.1

31 maj 2011

Rättigheter genomförs performativt i kamp - Judith Butlers ickevåld VII

I maj 2011 föreläste Judith Butler på Södra Teatern, Stockholm, ”om rätten att ha rättigheter. Hon menade att den är performativ, den uppkommer i samma ögonblick som en pluralitet av människor framträder tillsammans för att göra anspråk på en rätt”[1].

Performativ utvecklades av John Langshaw Austin i sin berömda föreläsning från 1955 om hur man gör och genomför saker med ord[2].

Performativ handling är när tal når sitt mål genom att utsägas. Handlingen genomförs genom att uttalas. Exempelvis är en vigsel, man blir vigd genom en vigselakt där ord uttalas enligt vissa regler.

Judith Butler utvecklar sin teori om politiskt handlandet där målet utförs direkt genom performativa handlingar i flera av sina texter; mest i sin Excitable Speech A Politics of the Performative[3] från 1997.

Om jag läser Butler på ett rimligt sätt behöver en kamp göra anspråk på rättigheter för att de ska uppkomma. Det räcker då inte att kräva rättigheter av någon regering för att de ska uppkomma. Krävandet är en performativ handling där man pekar ut någon annan som regerande. Det renodlade kravet blir då ett icke-uppkommande av rättigheter: ett performativt avsättande av sitt anspråk. Det renodlade kravet eller protesten blir då ett avsättande av anspråket som regerande och faktiskt gällande.

Genom att istället göra anspråk så får rättigheterna liv, de uppkommer, eller snarare återuppkommer. Anspråket pekar på något som redan finns. Anspråket bygger sitt anspråk bland annat på själva anspråket. Anspråket är därmed självskapande.

Det blir då inte stater eller FN som skapar rättigheter. Det performativa regerandet utförs i själva kampen. Kampen som gör anspråk på rättigheter börjar också omedelbart utföra dessa rättigheter.

Det behöver inte innebära att rättigheterna är helt genomförda. Rättigheter kan givetvis uppkomma utan att vara helt genomförda. Rättigheter handlar inte bara om anspråk och performativa handlingar, de handlar också om ris och takbjälkar. Något kan också utföras på ett ställe utan att vara genomfört på andra ställen. Rättigheter behöver översättas till olika organisationer och sammanhang. Det performativa behöver inte heller vara perfekt för att vara utfört. Det kan alltid utföras igen, och bättre nästa gång. Det är just detta ’igen’ som kännetecknar performativa handlingar.

Alla möjliga organisationer som skolor, stater, domstolar, föreningar, motståndsgrupper kan återskapa rättigheterna genom att satsa resurser, skapa administrativa principer för sitt agerande.

Rättigheter blir därmed inte något som uppkommer centralt. Rättigheter är snarare något som performativt smittar genom att det imiteras, återskapas. Det kan därmed tränga undan och skapa utrymme för rättigheter, eller till och med börja ersätta andra praktiker. Displace är ett engelskt ord som betyder både tränga undan och ersätta.

Performativa handlingar är att genomföra genom att uttala. Det överlappar Gandhis föreställning om ickevåld där målet börjar genomföras genom att utföras. Det har jag i tidigare artiklar kallat för ickevåldets rekursivitet, mål och medel blir ett, målet finns i medlet, medlet genomför målet genom att utföras.

Performativa talhandlingar är alltid rekursiva. Butlers och Austins performativa handlingar behöver därmed bli en avgörande del av en rekursiv teori om ickevåld och motstånd.

Per Herngren
2011-05-31, version 0.1



[1] Edda Manga, ”Vi kan inte besegras”, Göteborgs-Posten 2011 05 31, s 58.
[2] John Langshaw Austin, How to do Things with Words: The William James Lectures delivered at Harvard University in 1955, Oxford: Clarendon, 1962.
[3] Judith Butler, Excitable Speech: A Politics of the Performative. New York: Routledge, 1997.

30 april 2011

Kritik mot mångkulturalism - Judith Butlers ickevåld VI

Motstånd mot krig, förtryck och imperialism riskerar att bekräfta och förstärka det man bekämpar. Ickevåld förstärker ibland etniskt särskiljande istället för att undergräva den. I denna fristående artikel om Judith Butlers teori om ickevåld tar jag upp hennes kritik mot mångfalds- och erkännandepolitik. Hennes kritik och hennes förslag på lösningar är användbara för ickevåldsmotstånd och annan politisk kamp.

De senaste decennierna har det blivit vanligare att ickevåldsgrupper ingriper direkt i förtryck och krig. Sedan åttiotalet har Internationella Fredsbrigaderna skickat ickevåldslivvakter till bland annat Columbia, Sri Lanka, Guatemala och El Salvadore. International Solidarity Movement har skickat internationella fredsövervakare till Palestina. Till Palestina och Israel har även Sveriges Kristna Råd skickat följeslagare som är tillsammans med människor och grupper som hotas av våld. Flera av skeppen från Ship to Gaza har valt ickevåld när de kombinerat brytandet av blockaden mot Gaza med att ge förnödenheter. Kristna Freds har skickat fredsobservatörer till Mexiko och Guatemala. Peace Makers Team etablerar sig i Kurdistan, Irak och andra platser där det är krig eller förtryck för att gå emellan och hindra våld.

I alla dessa olika former av ingripanden riskerar ickevåldet att förstärka etnisk särskiljning. Ickevåld kan bli del av krigspropagandan.

Exempel är då ickevåldsgrupper pratar om ’den andra sidan’ eller ’båda sidor’. Som om det bara skulle finnas två sidor! Reducering till ’båda sidor’ är ett effektivt sätt att dölja alla andra sidor, som barn, skolelever, pensionärer, fackförbund, och myllret av politiska grupper och organisationer som kämpar för befrielse.

Mångkulturalism producerar särskillnad genom identitet

Judith Butler kritiserar mångkulturalismen för att peka ut en kultur eller ett folk som subjekt. Mångkulturalismen föreställer sig att det skulle vara möjligt att ’judarna’ och ’palestinierna’ kan vara i krig med varandra. Folk eller kulturer pekas ut som aktörer eller ’parter’ som skulle kunna agera i konflikt med varandra.

Mångkulturalismens lösning på dessa konflikter är att kulturer lever sida vid sida i tolerans och respekt för varandra.

Mångkulturalismen skapar kulturmöten. Kulturer anses kunna möta varandra på ett respektfullt sätt. Under kulturmöten kan olika kulturer visas upp. En kultur skulle då kunna bli en respektfull åskådare till en annan kultur. Att sitta på sin plats och åskåda ses däremot inte som en kultur.

Genom föreställningen om identitet tenderar mångkulturalistisk kritik mot nationalism och rasism att reproducera kulturell avskildhet: Likhet inom en kultur ger skillnader mellan kulturer.

Ickevåldsteam som åker till områden med krig eller förtryck riskerar precis som mångkulturalismen att fösa ihop människor, grupper, landområden med kultur. Den görs därmed till enheter som särskiljs från ’andra kulturer’.

Fredsobservatörer och ickevåldsingripare riskerar att dras in i en jargong där de i sitt arbete förespråkar försoning mellan kulturer, och en fredlig mångfald av olika kulturer.

Erkännande och mångkulturalism stämplar människor

Butler visar hur en politik som kämpar för erkännande samtidigt skapar åtskillnad mellan människor genom att ge dem kännetecken och attribut. Det blir därmed möjligt att paketera ihop människor i en kultur.

Judith Butler skriver: ”Om mångkulturalismens termer och erkännandets politik kräver antingen att subjektet reduceras till ett enstaka, definierande attribut, eller att ett multipelt bestämt subjekt konstrueras, då är jag inte så säker på att vi har börjat ta itu med den utmaning mot kulturell metafysik … som genomkorsar och animerar flera dynamiska bestämmanden samtidigt.” [1]

Kultur som box eller container

I mångkulturalismen kan man prata om kultur som singularis eller pluralis. Kultur föreställs i mångkulturalism som en box eller en container som kan innehålla människor. Dessa människor blir därmed fångar i sin egen kultur. När folk flyttar anses de bära med sig sin egen kultur. Kultur blir då en mobil bubbla runt dessa människor.

Föreställningen om kultur-boxar kallas i sociologin ibland för container-teorier. Contain betyder ju innehålla. En kultur skulle då kunna innehålla människor. Utifrån container-föreställningar uppfattas människor alltså leva inom en kultur. Därmed skulle man kunna säga att människors kommer från en kultur. Och de skulle kunna hamna i en kultur som är främmande för dem.

Kulturalism och nationalism tänker sig virtuella boxar som står på ett väldiga landområden. Dessa virtuella kulturboxar kan innehålla människor. Mångkulturalismen tänker sig istället virtuella boxar som kan innehålla människor utan att vara låsta vid ett landområde.

Även i mångkulturalismen kan man alltså vara instängd i en kultur. Därmed kan enskilda samtidigt vara instängda i sin egen kultur men ändå leva blandat med andra kulturer. Mångkulturalismen kan även tänka sig att man kan ta sig in i en annan kultur. Att ta sig in i en annan kultur blir då en lång och svår utbrytnings- och inbrytningsprocess.

När aktivister precis som militär och journalister talar om kultur och folk som väldiga boxar blir det möjligt att peka ut dessa boxar som subjekt och objekt, angripare och offer.

Ifall fredsobservatörer, följeslagare och ickevåldslivvakter pratar om ’palestinierna’, ’judarna’ eller ’kurderna’ som aktörer som är i konflikt med någon annan aktör, eller med varandra, hamnar ickevåldet i resonans med krigspropaganda.

Motståndet mot krig hjälper då kriget att peka ut miljontals människor som en enhet. En enhet kan sedan pekas ut som ett subjekt eller ett objekt. Det blir då möjligt att vara i krig med denna enhet.

Om man kan peka ut ’ folk’ och ’ kulturer’ som krigande blir det därmed möjligt att skapa speciella lagar för våld mellan ’folk’. När soldater dödar barn och gamla, kvinnor och män, från ett folk i krig används speciella lagar som man kallar krigslagar. Soldaterna kan då undvika åtal för mord eller dråp.

Krig gör ’folk’ och ’kultur’ till enheter för att legitimera kriget. Mångkulturalism kan ofrivilligt hamna i resonans med legitimerandet av krig.

Resonans är förstärkning. En tunn gitarrsträng hörs inte mer än ett par meter. Men med en resonanslåda kan strängen höras i en stor sal. Mångkulturalism tenderar att genom resonans förstärka krig och etnisk separatism.

Enade blir vi svaga

Om man inte ser kultur och inte heller folk som väldiga enheter, boxar, containrar går det inte att se dem som subjekt. Då blir det inte längre relevant att försöka göra dem förenliga med varandra. Visserligen är det vanligt att organisationer, ex stater, åberopar religion, folk, kultur eller identitet när de utövar krig och förtryck.

Men inga folk och inga kulturer krigar.

Det är organisationer som krigar. Att säga att ett folk krigar med ett annat folk är krigspropaganda.

Organisationer, som stater, militär och gerilla, hävdar hegemoniskt att de representerar en kultur eller ett folk. Staten eller rebellerna eller gerillagruppen tränger därmed undan folket och blir folket. Detta kallas hegemoni: delen representerar helheten.

Liknande hegemoniska operationer görs när olika aktionsgrupper börjar representera klass, kön, civilsamhället eller fredsrörelsen.

Med Judith Butlers ickevåld kan motstånd bygga på samarbete och kopplingar istället för enhet eller totalitet. Judith Butler utvecklar en sårbarhetsontologi. Vi är sårbara, vi behöver varandra, vi kan inte bli hela, vi kan inte bli fullkomliga i oss själva, vi är hjälplösa utan varandra.

Ingen motståndsgrupp eller politisk organisation är tillräcklig i sig själv. Varje motståndsgrupp behöver därför samarbeta.

Genom att samarbeta i koalitioner fortsätter motståndet att mångfaldiga olikheter och konflikter. Skillnader som skapar skillnader möjliggör ständigt nya sätt att samarbeta.

Vi får därmed lämna föreställningen om att enade är vi starka.

Ett kraftfullt motstånd behöver, enligt Butler, inte enhet utan olikheter och meningsskiljaktigheter. ”I den meningen är ’koalitioner’ inte nödvändigtvis baserade på subjektspositioner, eller på att skillnader mellan subjektspositioner görs förenliga; i själva verket kan de vara baserade på provisoriskt överlappade mål där det kan finnas – och kanske också måste finns – aktiva meningsskiljaktigheter kring vilka dessa mål bör vara och hur man bäst uppnår dem.”[2]

Koalitioner bryter upp mångkulturalism

Judith Butler menar att koalitioner av ickevåldsgrupper, solidaritetsgrupper, befrielserörelser, feminister och andra har möjlighet att överskrida åtskillnad och identitet. I koalitioner blir det allt svårare att skilja feministerna från ickevåldsaktivisterna, solidaritetsgrupperna från befrielserörelserna.

Givetvis kan även samarbete i koalitioner fastna i mångkulturell åtskillnad. Koalitionen kan stelna i mångfald istället för mångfaldigande. Koalitioner kan användas för att visa upp ’andra kulturer’. Vi görs då till åskådare av ’andra kulturer’ istället för att bli del av varandra, bli samarbetspartners.

Även koalitioner riskerar att utesluta människor som inte passar in i en identitet ’Kurdisk nationalism’, ’queer’, ’feminism’, vänster, klass kan inte bli totala. Men de kan agera som om de vore identiteter. Koalitioner behöver därför aktivt värja sig från att reproducera föreställningar om skilda identiteter och enheter.

Koalitioner har många möjligheter att bryta upp identiteter. Genom att koppla ihop sig i koalitioner bejakar man att man behöver varandra för att bekämpa förtryck och våld. Koalitioner bryter då upp särdelning mellan vänster, fred, feminism, kurdisk, arabisk och olika nationalistiska befrielsekamper.

Koalitioner bygger på motstånd - inte identitet

Istället för att bygga på identitet bör koalitioner, enligt Judith Butler, bygga på motstånd mot orättvisor, förtryck och våld. ”När sådana nätverk bildar basen för politiska koalitioner, är de inte förenade så mycket av saker som rör ’identitet’ eller allmänt accepterade termer för erkännande som av former av politiska motstånd mot viss statlig och annan reglerande policy som åstadkommer uteslutningar, abjektioner, delvis eller fullståndigt suspenderat medborgarskap, underordning, förnedring och liknande.” [3]

Motståndskoalitioner överskrider enfrågeaktioner genom att koppla ihop och koppla om. Jag föreslår därför att koalitioner blir holografiska.

Hologram fungerar inte som en hel helhet. I ett hologram visar delen helheten. Täcker du för halva bilden så ser du ändå helheten. Holografiskt motstånd är därmed aldrig enfrågerörelser. Å andra sidan kan de inte heller bli totaliteter, de kan inte styras eller kontrolleras från någon central punkt.

Hos holografiska koalitioner visar varje enskild del upp en möjlig befrielse. Holografiska koalitioner lever befrielsen. Inte som en helhet utan i varje del. Delen lever helheten. Befrielsen kan därmed mångfaldigas. Den kan imiteras. Befrielse blir mer som smitta än som en befriad enhet.

Judith Butlers ickevåld visar på möjligheter. Vi behöver inte vänta på den stora revolutionen, eller den framtida befrielsen. Kultur och ickevåld är praktiker som har möjlighet att slå sig ihop och fungera tillsammans. Kultur och ickevåld är då snarare svärmar och stim än väldiga dinosaurier.

När vi i våra praktiker erkänner att vi behöver varandra, just för att vi är olika, just för att vi är oense, just för att vi inte har hela svaret och just för att vi är hjälplösa utan varandra, det är förstå då vi bygger ett kraftfullt motstånd.

Producera skillnader istället för identitet

Låt oss sammanfatta Judith Butlers kritik. Mångkulturalism och erkännandepolitik producerar skillnader genom att producera likhet. ’Vår kultur’ förutsätts bygga på likhet och är därför annorlunda andra kulturer. ’Andra kulturer’ ses som annorlunda ’vår kultur’. En ’annan kultur’ blir lik sig själv och den blir därmed annorlunda vår.

De andra ska respekteras som annorlunda.

Förutom att göra kultur och folk till enheter gör mångfaldspolitik och erkännandepolitik även kön, sexualitet och klass till olika enheter.

Butler visar att mångkulturalismen förutsätter att man tillhör en viss kultur eller en viss identitet. ”Subjekten som presumeras av de liberala och mångkulturella … betecknas tillhöriga vissa … kulturella identiteter, och … bestämda av kategorier som etnicitet, klass, ras, religion, sexualitet och genus.”[4]

En politik av ickevåld och sårbarhet visar att vi inte är hela i oss själva. Vi behöver varandra.

Per Herngren
2011-04-30, version 0.1


[1] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.
[2] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.
[3] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 136-137.
[4] Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 129.