Materialiserande politik

Materialiserande tar plats, tränger undan, ersätter. 'Ta plats' förstås både som att inta en plats där andra, eller andra saker, också tar plats; samt även som att breda ut sig och tränga undan. Fågelsång tar plats och skapar utrymme. Samtal tar plats tillsammans med kaffe macciato, sköna stolar och andra som dras in i samtalet. Tänkande tar plats. Utrymmen som materialiseras via fågelsång, läsande, torg, marknader och samhällen, överlappar ofta varandra. Men de tränger alltid undan något. Materialiserande möter alltid motstånd.

'Materialiserande' är besläktat med Deleuzes båda begrepp 'aktualiserande' och 'blivande'. Där mål och medel är ett utan att bli identiska. De är i blivande. Målet blir medlet. Men målet fortsätter vara medel. Målet blir sällan helt uppnått. Man justerar, slipar och gör förhoppningsvis bättre nästa dag. Materialiserande blir därmed ett ständigt återkommande (Nietzsche). Det pulserar. Takt, rytm och resonans är avgörande för en materialiserande politik.

Materialiserande politik kämpar inte för ett bättre samhälle. Det är blivande bättre samhälle. Det är våndan, sårbarheten och kampen i att tillsammans börja leva de samhällen vi vill leva, leva bättre samhälle. Det är att bli beroende av andra och annat, det är att försöka och misslyckas, det är att imitera och finslipa. Politik är inte bara att hamra och bygga, det är också att slipa bort.

Sårbar materialisering

Här är några idéer (jo, jag uppfattar ironin) till en sårbar materialiserande politik. Materialisering har länge praktiserats av radikala kooperativa företag och boendekollektiv, queer och innovativ feminism, proaktiv civil olydnad, rekursivt ickevåld, solidarisk och rättvis handel, samt i de ideella föreningar och folkrörelser som bygger samhällen snarare än protesterar. Det jag möjligen tillför här är ett sätt att urskilja, skilja olika praktiker från varandra för att de ska korsbefrukta och sätta fart åt nya håll. Teori materialiserar på så sätt utrymme tillsammans med andra praktiker.

Innovativ politik. Politik under komplexitet kan inte planeras eller centralstyras i någon större utsträckning. Som segelbåtar styr mängder med organisationer och grupper genom ganska oförutsägbara väder och strömmar. Politik blir därför mycket att uppfinna och experimentera. Experimentera förstås här som att söka bättre metoder att segla mot strömmen. Inte att följa strömmen. Vrakved och timmerflottor följer strömmen. Innovativ politik, som ickevåld, utnyttjar virvlar, motorer och vindar för att gå mot strömmen.

Experiment som deltagande demokrati. Feminister och ickevåldsgrupper har experimenterat med sofistikerade metoder för demokrati och organisation. Det är ena sidan av det politiska. Den andra är att ingripa i orättvisor. Gandhi förstod ickevåld som att experimentera med direkt ingripande i våld och förtryck. Dessa båda former klarar sig inte utan varandra.

Demokrati som smitta. Experimenterande politik sprider sig genom att andra gör det bättre. Experimenterande och imiterande hör tätt ihop. Samhällsförändring sker vanligen genom kedjor av imiterande (Gabriel Tarde). Politisk förändring sker sällan genom försök att påverka väldiga fantomer som Makten, Marknaden eller Samhället.

Smittande politik materialiserar. Allt från att bygga solidariska institutioner till att bygga motstånd materialiserar praktiker som kan imiteras av andra. Solidaritet och omfördelning av resurser har därmed möjlighet att materialiseras. Genom självkritiskt reformerande av rättvis handel, konstruktiv civil olydnad, koalitioner av kooperativ och boendekollektiv, så kan dessa utvecklas, smitta av sig, tränga undan och ersätta andra ordningar. Kritik bör därför riktas mer mot det egna byggandet än gentemot motparter. Varje revolution måste ständigt reformeras för att inte slås ut av andra mer dynamiska ordningar och revolutioner. Precis som i teknikutveckling upphävs dualismen mellan reform och revolution. Däremot stärks motsättningen revolution/reform gentemot nej-sägande/protest. Protest kan med Nietzsche förstås som oviljan att bygga värde.

Resonans. Resonans är ömsesidig förstärkning. Genom återkommande handlingar, som reproduktion av institutioner eller upprepad civil olydnad, byggs pulser och rytmer upp. Organisationer och samhällen pulserar. Det går inte att veta säkert vad som är subjekt och vad som är objekt i resonans. Resonans är ickelinjärt, den kan därför inte kontrolleras eller planeras utan bygger på träning i följsamhet. Både lydnad (makt) och civil olydnad (motstånd) är därmed till stor del träning i följsamhet.

Tillbaka till framtiden. Med hjälp av namn, beteckningar och berättelser kan resonans gå bakåt och framåt i tiden. Tidigare aktioner får liv igen genom att nya aktioner sträcker ut handen och dansar med dem. Samhällen såväl som motstånd dansar tillbaka-till-framtiden-schottis. Återkommande aktioner som är följsamma mot varandra hamnar i resonans. Kraften i aktioner kan därmed tusenfaldigas. Ifall aktionerna fortsätter att koppla armkrok övergår aktionerna till nya ordningar och institutioner.

Förändring bygger institutioner. Handlingar och institutioner är inte väsenskilda. Institutioner kan förstås som pulserande handlingar i resonans med händelser, saker, byggnader, arkiv och med andra institutioner. Även arkiv och byggnader är aktörer i institutioner och organisationer.

Befrielser kommer i svärm. Befrielser kopplar sig till varandra och hamnar i resonans. Gandhis och ickevåldsrörelsens kamp för befrielse från kolonialism utformades så att varje aktion var faktisk befrielse och stärkte andra befrielser. Ensamma aktioner skulle blivit återvändsgränder. Till och med idag lever saltmarschen, som Gandhi deltog i, upp igen genom att dagens civil olydnad fortsätter att koppla sig till den.

Motstånd är dans. Plogbillsaktioner tusenfaldigar kraften genom att dansa med varandras plogbillsaktioner och med andra befrielserörelser. Samtidigt dansar plogbillsaktioner med domstolar och fängelseceller. En plogbillsaktion kommer alltid som en svärm av dansare.

Politik är följsamhet. Att komma i resonans är inte lätt, det kan uppstå oväntat i intensiva eller långvariga relationer men ofta kräver det förmåga till följsamhet, som när man övar salsa eller bugg. Precis som det är tråkigt att dansa med någon som bara dansar med sig själv är motståndsgrupper som bara gör aktioner med sig själva tråkiga. Inga häftiga synkoper och rytmer byggs upp.

Resonans med motparter. Motståndets motpart är aldrig ett, aldrig enhet. Motstånd kan antingen stärka motparters härskande eller så kan det stärka konstruktiva pulser hos motparter. Själva härskandet förstärks genom att hamna i resonans med sin negation: som ex protest eller hot. Härskande förstärks också i konkurens med andra härskare. Undantag är när de krossar varandra. Från detta ska man inte dra slutsatsen att man generellt ska försvaga motparten. Men man ska inte heller förstärka motparters makt genom protest. Motparters komplexitet förstärks mer fruktbart genom att inplantera bättre system. Inympa. Detta sker genom konstruktiva ingripanden i krig, förtryck, orättvisor eller mobbning. Respekt, vänskap, dialog, omsorg kan hamna i resonanser med rättegångar och fängelseceller. Är motståndet riktigt följsamt kan det stärka positiva delar hos motparten som därmed i sin tur tränger undan och ersätta andra delar (displace). Politisk förändring är gemensam (co-poesis). Detta bejakas i demokratier men det gäller även i diktaturer. Diktatorer dikterar inte. De snarare dirigerar och är därför helt beroende av följsamhet.

Ingripa. Ickevåld är att in-gripa i odemokratiska och förtryckande system. 'I system' ska inte förstås som 'inuti system' utan i svärmen som utövar systemet. Inför man ett nytt danssteg mitt bland salsadansare så börjar steget ofta smitta av sig. Folk härmar. Förändring sker i systemen sällan genom påverkan utifrån. Politisk förändring sker vanligtvis genom smitta 'mitt bland'. Civil olydnad måste därför intensifiera och stärka delar av motpart, till synes paradoxalt kan detta försvaga eller tränga undan härskandet.

Träna motstånd och politik. Att öva är att omedvetandegöra. Övning gör snart kroppsdelar, insikter, redskap och verktyg frånvarande. Smedens hammare och dansarens fötter ramlar ur medvetandet när hamrandet och dansandet fungerar. Frånvaro inte närvaro är nyckeln till skicklighet. Samma sak gäller motstånd, samhällsliv och politik. För att få politik och organisationer att fungera måste man öva och omedvetandegöra sig. Genom att filtrera bort information och bli alltmer omedveten blir man samtidigt skicklig. Det är först när något inte fungerar som saker och ting behöver bli närvarande och medvetna. När det blir trögt eller stopp får man ta reda på vilken del som inte fungerade. Efter justeringarna gör man sig omedveten igen. Fungerande politik görs omedveten genom rutiner, färdigheter, samt genom följsamhet med saker, personer och organisationer. Tänk inte på fingrarna om du ska skriva fort på tangentbordet. Tänk inte ettor och nollor om du publicerar dikter på din blogg. Gandhis och senare Martin Luther Kings ickevåldsträning ligger här närmare dansen och hantverket än sjuttiotalets medvetanderörelse. Möjligen är hyperkroppsmedvetande en svaghet i vissa queerpraktiker, men hypernärvaro kan lika gärna vara ett experimenterande som senare övergår i omedvetande och blir då levande. Ickevåldsträning och queer lär oss politisk förändring genom att öva förändring, att förkroppsliga förändring, genom att ta plats. Flera queer-praktiker lär oss också hur intensiv imitation förnyar. Uppfinningar imiterar på nya sätt. Politik förnyar samhällen genom imitation. Politik blir då att öva upp något som är värt för andra att imitera.

Per Herngren
2011 10 12, version 0.1