29 december 2007

Kultur är inte en container

Under sommaren går jag på torsdagskvällarna till Henriksberg och dansar bachata, merengue och salsa. Danserna är del av lokala danskulturer i Göteborg. De är också del av min kultur.

Zygmunt Baumann ser ”entydighetens slut”. Kulturer har tidigare setts som omslutande och entydiga containrar som höll folk instängda. Varje kultur skulle verka enligt sina egna förutsättningar. Mångkulturalism blir då att olika kulturer lever sida vid sida utan att störa varandra. En annan professor i Sociologi, Ulrich Beck, avvisar ”kulturell relativism som ser kulturer som helheter, som gestalter eller konfigurationer”. Kulturrelativism blir en maktteknik för att man inte ska blanda sig i, inte ingripa vid krig eller förtryck.

En variant av kulturrelativismen är den intellektuella uppfattningen att folk är inneslutna i sin kontext (s112). Ulrich Beck använder ”universalistisk kontextualism” som ”ett fint uttryck för icke-inblandning. Här råder den eviga relativismens eviga (o)fred. Man vill vara ifred och lämna andra ifred.” (s112-114) Gentemot universalistisk kontextualism lanserar han den kontextuella universalismen. Den utgår från att ”icke-inblandning är omöjlig”. ”Det som ska diskuteras är därmed inte om utan hur vi ska blanda oss i, bli inblandade, beblanda och beblandas.”

 

Befinner oss ej inuti kultur

Ulrich Beck ser kultur som allmänmänsklig mjukvara som breder ut sig och kombineras med andra kulturer (s93). Istället för kultur i singularis bör vi se kulturer som pluralis. Kultur är ”icke-integrerad, icke-avgränsad mångfald utan enhet” (s94). Istället för att som kulturrelativisterna se en mångfald av kulturer (containrar) så är kultur mångfald. Olika ”världar är potentiellt närvarande på en plats” (s104).

Ulrich Beck avvisar tesen att det sker en McDonaldisering av världen. Globaliseringen framtvingar inte en kulturell likriktning. Mångfaldigandet av kulturella symboler leder inte till global kultur utan snarare till en ökning av möjliga liv, vi får ett mångfaldigande av kombinationer (s80).

Om vi inte befinner oss inuti kulturer kan vi istället tänka oss dem som begränsningar och möjligheter som vi har mer eller mindre tillgång till. I Göteborg har vi mer tillgång till bachata och salsa än vad folk har i Gutatemala City. När jag varit i Guatemala har folk mer dansat till mtv-pop, progg-rock, cumbia och punta. Men det innebär inte att vi befinner oss inuti olika kulturer bara att kulturerna inte är lika tillgängliga överallt. Kulturell globalisering kan då ses som upprepning av kulturella möjligheter och begränsningar som sker i nya lokaliteter.

Det innebär inte att kulturella resurser är lika tillgängliga för alla. Rikedom och fattigdom, makt och underordning, fortsätter att återskapa skillnader. En skillnad skulle, enligt Ulrich Beck, vara att de rika inte längre är lika beroende av de fattiga som tidigare. De fattiga behövs vare sig som reservarbetskraft eller konsumenter (s80-83). De fattigas rörlighet begränsas av nationella gränser i större utsträckning än de rikas rörlighet. Själv undrar jag om inte nationsgränser är det effektivaste och mest seglivade apartheidsystemet i den moderna världshistorien. Dessutom döljer metodologisk nationalism att det faktiskt är apartheid. Men nationalstatens försök att hålla de fattiga apart blir aldrig totalt. De fattiga utövar en enorm olydnad mot immigrationslagar och flyttar ibland mer än både över- och medelklass.

Per Herngren

2007-12-29, version 0.1

 

Källa

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

Feministisk Geografi

15 december 2007

Revolutioner kan inte orsaksförklaras - Foucault

Här är ett intressant citat som motsäger tanken att revolutioner orsaksförklaras. Det borde, enligt Foucault, innebära att man inte kan göra revolution genom att sätta igång strategiska och taktiska orsak-påverkan-kedjor. Om inte påverkan fungerar blir revolution något man mer direkt behöver leva, organisera och bygga.

Kanske kan man ersätta föreställningen om påverkan med skapande av ”möjligheter”. Man skapar (eller hindrar) möjligheten för andra att upprepa, fortsätta, finslipa eller ignorera det man påbörjat. En analogi vore att bygga ett hus. Att skrapa på murbruk och sedan lägga på en tegelsten orsakar inte huset men gör det möjligt att bygga vidare. Noggrannhet med hållfasthet skapar dessutom möjligheten att bygga fantastiska kreationer.

Foucault: "The man in revolt is ultimately inexplicable. There must be an uprooting that interrupts the unfolding of history, and its long series of reasons why, for a man ’really’ to prefer the risk of death over the certainty of having to obey."

Per Herngren

 

Källa

Foucauldian Reflections

14 december 2007

Kommentera texten

Själv är man aldrig speciellt smart. Bäst tänker man tillsammans. Precis som i en blogg lägger jag nu in möjligheten att reflektera och kommentera varje text på min webb-plats.

Hur du ger en kommentar

  1. Skrolla ner till efter sista inlägget och klicka på: "Skicka en kommentar".
  2. Ange rubrik och web-adress till den text du kommenterar.
  3. Dela med dig av dina funderingar och följ instruktionerna så är din kommentar publicerad.
Tack för ditt bidrag!
Per Herngren

07 december 2007

Ernesto Laclau - makt, olydnad och demokrati

Den traditionella borgerliga bilden av det politiska är att det skulle försiggå inuti ett ramverk, närmare bestämt inom en social helhet som kallas Samhället. Denna helhet kan representeras av politiker, en klass eller en grupp. Handlingen att representera visar att det finns en klyfta mellan handling och universalitet, mellan del och helhet. Helheten agerar tydligen inte själv. Denna klyfta upplöses inom marxismen genom att en universell klass avskaffar alienationen. Arbetarklassen kan därmed representera det hela samhället. En annan variant skulle vara att en organisation inom staten, exempelvis riksdagen, anses kunna representera helheten.

Den motsatta ståndpunkten har gjort sig alltmer gällande under senare år. Ingen grupp anses representera det hela, alla är partikulära och begränsade. Detta får dock till följd att helheten representeras av den intellektuelle analytikern, forskaren eller kritikern. Denne ser hur alla grupper är kringskurna och avgränsade och denne skapar därmed en ny representation av det globala, eller av det hela. Detta osynliggörs dock när kritikern avfärdar representation som omöjligt.

Ifall representation inte funnes skulle grupper och individer bli självtillräckliga. De skulle ha fullkomliga och nakna identiteter. Därmed skulle identifikation vara omöjligt. Att se sig som del av något annat, att känna igen sig i någon som är olik, det är att börja representera.

Hegemoni

Med hjälp av hegemoni visar Ernesto Laclau på hur den partikulära gruppens försöker representera det universella, det globala, det hela. Hegemoni härleds inte ur något ursprungligt eller ur det rationella. Helheten är inte heller direkt representerad av arbetarklassen som för Marx eller av riksdagen som hos nationalismen (nationen förstådd som Samhället). Hegemoni är snarare försöket att hävda det universella i en maktkamp med andra partikulära grupper.

Det hegemoniska handlandet skapar en obestämbarhet, vilket jag tolkar som att man måste bestämma sig, göra val. Det hegemoniska handlandet möjliggör och blir närmast liktydigt med det politiska handlandet. Det finns ingen rationalitet - vare sig kalkyl eller analys - som avgör för oss, vi måste själva göra val.

Politik är hos Laclau möjliga ingripanden i en obestämd terräng. Med möjlig menas här icke-logiskt-nödvändigt. Politik innebär alltid hegemonisk intervention. Ingen rationalitet eller strategisk uträkning kan ersätta våra politiska val, alltså våra ingripanden och motståndshandlingar. Ifall hans resonemang stämmer kan hegemoni dock aldrig uppnås för då skulle vi få en totalitet som avskaffade möjligheten till hegemoni, alltså möjligheten till politik.

Hegemoni är direkt aktion

Jag tolkar det så att hegemoni istället för att förstås som samhällstillstånd måste förstås som performativ. Hegemonin uppnås i det hegemoniska handlandet. Performativ är direkt aktion vilket kan jämföras med indirekta handlingar där man hoppas uppnå något annat än det som görs. Exempel på performativ är ett välkomnande som genomförs i och med själva välkomnandet. Eller en vigselakt där vigseln är genomförd i och med akten. Hegemoni är ett performativ som skapar en direkt representation av helhet i sitt handlande.

Sådana representationer av det allmänmänskliga, av det universella konkurrerar med varandra. Några representationer dominierar och börjar leda maktkampen men ingen kan vinna - inte för ett ögonblick - för då skulle nya hegemoniska handlingar inte bli möjliga. Varje hegemoni öppnar istället upp genom dekonstruktion, genom att skapa sprickor och sättningar som öppnar upp nya möjligheter. På ett fruktbart sätt kopplar Laclau härmed Gramscis hegemoni med Derridas dekonstruktion.

Våra samhällen är inte självtillräckliga, eller ens förenliga med sig själva. Det finns en ursprunglig brist, saker som inte kan avgöras. Detta gör det möjligt att tänka sig subjekt (motståndsgrupper och organisationer) som gör val. Ett val kan inte vara ett resultat av en kalkyl, lika lite som resultatet av två plus två skulle vara ett val. Våra beslut att göra motstånd blir en valhandling just genom att saken inte redan är avgjord av någon samhällelig eller universell struktur eller kalkyl.

Att göra motstånd, att vara politisk, är alltså att gå utöver samhällsstrukturen. Det är den brist, och de konflikter som uppstår när grupper hegemoniskt försöker fylla bristen, som gör samhällenas politiska väsen synligt för oss. En fullständigt lydig grupp eller organisation osynliggör sitt samhälle. Det politiska döljs genom den totala lydnaden och blir omöjlig.

Brist hos samhällen

Bristen snarare än helheten, fullheten, är essensen för alla samhällen (föreningar, grupper, organisationer). Enligt Laclau är världen ”trots allt vildare och mer oförutsägbar än våra rättänkande marxisters ritningar” (s 153). Vårt handlande öppnar upp möjligheter och skapar osäkerhet. Därmed måste vi besluta oss.

Men ifall bara möjligheten betonades, ifall den hegemoniska representationen av gemenskapen glömdes bort, då skulle vi befinna oss i en förskingrad värld utan gemensamma riktningar. Monadiska väsen skulle definiera sin egen identitet och därmed bli självtillräckliga och fullkomliga helheter (s 149). Det går inte att prata om delar utan att hänvisa till helhet för då blir istället delen helheten. Den totala negationen mot helhet förutsätter och återskapar den mystiska helhet den negerar. Det totala avfärdandet av samhälle eller av rationalitet lämnar makterna i fred. Det hegemoniska handlandet får verka utan motstånd. Den totala negationen omöjliggör motstånd.

Representation är, enligt Ernesto Laclau, den handling genom vilken någon annan – representanten – ersätter och på samma gång förkroppsligar den representerade (s 160). Det skapas ett tillägg. Det innebär att den representerade utvidgas utan att någonsin fyllas och bli total. Laclau säger att vi får multipla jag. Nietzsche skulle säga multipla själar. Vi blir aldrig totala, vi blir aldrig ett (med oss själva). Vi kan aldrig totalt representera oss själva. Vi är alla hybrider, och alla våra samhällen är hybridiska (Homi Bhabhas hybriditet refereras på s 164).

Möjlig demokrati

Demokrati är inte ett samhälle som är fullständigt rationellt eller där det bästa dominerar. Demokrati lever i de samhällen där inget är absolut vunnet, där det alltid finns möjlighet till olydnad och ifrågasättande, till kamp och konflikt.

Det innebär att en fullständigt snäll eller god organisation där makten helt har avlägsnats samtidigt har avskaffat våra möjligheter att välja, att bli politiska, att bli subjekt. Den hegemoniska kampen, det politiska, ersätts med det fullkomliga.

Någon form av lydnad, alltså makt, är nödvändigt för frigörelse. De organisationer som är totalt olydiga hotar demokratin precis som den totalt lydiga organisationen hotar demokratin. Vi kan inte bli publik och åskådare. Vi tvingas ständigt välja vilka organisationer (samhällen) som representerar världen på ett solidariskt och adekvat sätt.

Att vara politisk kräver ingripanden (hegemoniska interventioner) mot de organisationer som är ohållbara och orättvisa. Men inte som ren protest utan som ett skapande av ett mer rättvist samhälle. Det innebär att lydnad och olydnad, hävdande och kritik, alltid är nödvändiga i det politiska handlandet. Att tillfälligt utesluta det ena eller andra totaliserar och utesluter möjligheten till demokrati.

Per Herngren
2007-12-07, version 0.1

Källa

Ernesto Laclau, Makt och representation, Kairos nr 12, 2007, s 141-168, övers. Staffan Lundgren från Power and representation, Emancipation, London: 1996.

Per Herngren, Anteckningar om Ernesto Laclau, 2001.

22 november 2007

Feministisk geografi

I ”Intersektionella rumsligheter”, publicerad i Tidskrift för Genusvetenskap, tar Irene Molina upp ny spännande forskning som visar hur sexism, rum, land, nation och rasism flätas ihop till kraftfulla makttekniker. ”Hemmet” och bilden av hemmet används för att separera och ta kontroll över folk.

Den utpekade separationen mellan invandrare och svenskar, eller mellan rika och fattiga handlar, enligt Irene Molina, inte om marknadens naturliga kraft, eller om invandrarnas eller arbetarklassens ovilja att integreras. Det handlar om de ”mäktigas medvetna avsikt att” slippa ”oönskad närhet.” (s 17)

Vad är det för närhet medelklassen istället skulle vilja ha? Är det till det vackra, det trygga, det mysiga, det trevliga, det självrättfärdigande? Främst är det nog till varandra, det är med varandra de trivs. Det är tillsammans de kan hålla undan de oönskade, de som stjäl energi, de som ställer krav, de som är annorlunda på fel sätt. Det är tillsammans de mäktiga blir mäktiga.

Här lyfter jag fram några intressanta delar av i Irene Molinas artikel.

Hem och nation flätas ihop

Molina visar hur hem, landområde och nationalstat föses ihop och blir starka metaforer och myter. Resultatet blir en sorts upplevd container som vi antas befinna oss inuti. Geografer och kulturdebattörer gör nationen till en del av landskapet  och området. Hemmet sammanflätas med myten om ett gemensamt ursprung. Svenskheten personifieras i den blonda eller blåögda. Nationalism, rasism och sexism får ett nära ”beroendeförhållande som artikuleras territoriellt och som använder sig av kultur som förenande faktor för folk”. (s 13) Grunden lades tidigt i folkhemsbygget, eller i föreställningen av nationen som en kvinna.

Det här återskapas även inom arbetslivet genom ”de uttalade kraven på specifikt svensk kulturell kompetens”. (s 13)

Förorterna kolonialiseras

Mentala ”nationella gränsdragningar uttrycks ständigt vid vardagsfrågor som var kommer du ifrån? Eller längtar du hem?” (s 15) Eller skulle du vilja återvända? ”Hemmet blir för en stor del av medborgarna i Sverige således en utopi, en plats som inte finns eller som bara kan finnas långt borta i rum och i tid. Invandrarskap blir på detta sätt synonymt med hemlöshet.”

I massmediers bild av förorter förvandlas dessa till ”annorlunda, till andra platser”, de avsvenskas och placeras i periferin eller utanför det mytiska ”Samhället”.

Förorterna pekas av forskare, politiker och media ut som problemområden, utsatta områden eller segregerade områden. De tillhör inte nationen Sverige. De ”tillhör forna tider, avlägsna och främmande rum. Denna kolonialistiska exercis av att stigmatisera, separera och relegera människor och platser verkar genom många, mer eller mindre, subtila mekanismer.” Många traditionella koloniala makttekniker brukas för att skildra förorten som exotisk, kulturell, etnisk, problemladdad, farlig.

På sjuttiotalet presenterades svenskarna i förorten som offer, som arbetslösa, som utslagna. Idag förknippas invandrarna som ”själva problemet”. (s16) De är både orsak och effekt för segregation, arbetslöshet och andra problem.

I debatt om segregation, hemlöshet och exkludering ”är det ofta de exkluderade människorna och deras bostadsområden som stått i fokus. De kallas för utsatta, svaga och missgynnade vilket kan ge sken att det som står i centrum är exkluderande processer. Men den bestående tystnaden om de högt satta, de starka och de gynnade talar om att dessa underordnade och konstruerade kategorier får stå för både orsak, och effekt av sin underordnade situation”. (s 11)

Sexism & rasism

Livet i förorten skildras genom sexistiska och rasistiska framställningar. ”Männen sexualiseras” som ”potentiella våldtäktsmän eller patriarkala familjehuvud” som förbjuder barnens kärlek. (s 17)

Kvinnorna beskrivs som ”passiva och förtryckta” eller som sexuellt utmanande. Ibland målas kvinnorna ut som okunniga och språksvaga.

Förortsbon framställs som ständigt varande ”på väg in i samhället, på väg att integreras”. De görs till nomader. Själva förorten skildras som feodal, patriarkal eller mer traditionell än riktiga svenska platser. De två maktteknikerna att göra människor rumslösa och tidlösa vävs ihop.

Land och rumslighet är inte en container

Irene Molina visar att forskningen har gjort upp med gamla myter om rum och land. ”De senaste femtio årens teoretiska arbeten har inneburit att rummet inte längre uppfattas som blott en kontext eller en container där mänsklig aktivitet äger rum. Idag är det Lefebvrianska bemärkelsen, nämligen rummet som socialt producerat … och rytmisk i sin dynamism, ständiga rörelse och föränderlighet som dominerar.” (s 11)

Men forskningen (åter)skapar fortfarande makt. Enligt Irene Molina finns en tendens att observera och beskriva mönster och vad som händer utan att ”utforska de maktförhållanden som skapar den ojämlika staden eller det orättvisa boendet. Detta bidrar till en reproduktion av sådana maktförhållanden.” (s 11)

Per Herngren

2007-11-22, version 0.1

Källa

Irene Molina, Intersektionella rumsligheter, Tidskrift för Genusvetenskap, nr 3, 2007.

21 november 2007

Se film på Catonsville Nine från 1971

Den klassiska civil olydnadsaktionen 1971 med Dan & Phil Berrigan och Catonsville Nine finns nu på You Tube! Dan och Phil grundade 1980 plogbillsrörelsen tillsammans med Anne Montgomery och några andra. På filmen ser ni hur Catonsville Nine bränner inkallelseorder till Vietnamkriget med hemmagjord napalm. De hade tidigare tömt ett värnpliktskontor på inkallelseorder.

17 november 2007

Plogbillsaktion i Heroes

I tv-serien Heroes har huvudpersonerna superkrafter som de fått genom en genetisk defekt. De använder sina krafter för goda eller onda syften och flera intressanta moraliska problem tas upp. Problem som återkommer är hur man stoppar bomben eller hur man stoppar kriget. Den japanske Hiro kan stanna tiden samtidigt som han kan rädda människor eller avväpna hotfulla personer. Hiro råkar hamna i samurajernas tid. Under några avsnitt i början av säsong två arbetar han för att hindra ett stort krig. Krigsherrarna har från väst importerat en ny typ av vapen som verkar på avstånd, vi skulle kalla dem gevär. Med sin super-snabbhet har Hiro möjlighet att döda både soldater och generaler. Men han hävdar att lösningen är att avrusta alla gevär. Och i avsnitt 7 av säsong två utför han en plogbillsaktion och lyckas stoppa hela kriget.

 

Andra serier och filmer med plogbillsaktioner

Terminator 2

Star Trek, Voyager

09 november 2007

Kalkylera konsekvenser är omöjligt

Jag hittade ett roligt tankeexperiment som visar hur praktiskt omöjligt det är att kalkylera och förutsäga konsekvenserna av ett handlande eller en aktion. Låt oss tänka oss en man som går in i en liten fyrkantig värld med extremt begränsade handlingsalternativ.

Efter en stark kopp kaffe vaknar mannen upp och blir väldigt pigg. Mannen går in i sin garderob och tänder lampan. Han vet att han har ett enda viktigt möte under dagen och behöver hitta den kombination av kläder som skapar bästa intrycket, bästa resultatet.

I garderoben hänger tio skjortor, tio byxor, tio kavajer och tio slipsar. Och längst ner står fyra par skor. Han bestämmer att han bara får använda en halv sekund för att bedöma resultatet av varje klädkombination. Efter någon timme ger han upp. Att gå igenom alla olika klädkombinationer skulle nämligen ta fyrtio timmar, en hel arbetsvecka.

Istället för konsekvenskalkyl fick mannen använda magkänslan eller att ta första bästa kombination som stämde med någon klädregel eller värdering.

 

Per Herngren

2007-11-09, version 0.1

Källa

W.B. Macleod, Complexity, Bounded Rationality and Heuristic Search, Arbeidsnotat fra University of Southern California, San Diego, 1999. Hämtat från:

Gaute Torsvik, Människonatur och samhällsstruktur, en kritisk introduktion till ekonomisk teori, Daidalos, 2006, s 171.

26 oktober 2007

Rika och fattiga

När man kombinerar fakta på nya sätt upptäcker man ibland att världen ser annorlunda ut än vad man trodde. På Global Rich List fick jag nyligen reda på att med min årslön tillhör jag de 12 procent mest välavlönade i världen. Några dagar senare hittade jag en intressant inkomstlista i lokaltidningen GP.

Medelinkomsttagaren i Hammarkullen där jag bor är tydligen bland de elva procent mest avlönade i världen. Om vi åker en kvart med spårvagn 4 eller 9 hamnar vi mitt i Göteborg. Medel-göteborgaren tjänar ungefär dubbelt så mycket som vi i Hammarkullen, hm. ”Göteborgaren” hamnar då bland de sex procent mest avlönade i världen. På andra sidan Göteborg från Hammarkullen sett är snittinkomsten bland de två procent rikaste i världen.

När jag åkte spårvagn idag tog jag gratistidningen Metro. Deras statistik visar att klyftan mellan de rikaste och fattigaste i Sverige har ökat kraftigt de senaste tio åren. Jag hoppar av vagnen och går upp till Skanstorget. Inne på Blue Mountain café är det gratis trådlöst Internet. Jag kopplar upp mig mot Global Rich List igen och får då reda på att de tio procent mest välavlönade i Sverige är bland de fyra procent mest avlönade i världen.

Och de tio procent mest fattiga i Sverige är bland de tretton procent mest ”rika” i världen.

Man kan dra många slutsatser av det här. Min första reflektion är att ”Sverige” är väldigt missvisande för att skapa en statistisk population. Sverige är inte en egen autonom bubbla som flyter omkring för sig själv i världshavet för att ibland stöta på andra bubblor. Vi har blivit indoktrinerade att tänka på Sverige som en egen mängd. Hur tränar vi bort det?

Per Herngren

2007-10-26, version 0.1

Källor

http://www.globalrichlist.com/

Metro Göteborg, 2007-10-26, s 12.

Göteborgs-Posten 2007-10-22, s 10.

22 oktober 2007

Avrusta svenska vapen för Burma

Artikel som publicerades i Göteborgs Fria

Krönikören Petter Karlsson berättar hur han för några år sedan samtalade med soldater i Burma som stolt berättade att de använde Carl-Gustaf granatgevär. Företaget som tillverkar Carl-Gustaf ligger i Eskilstuna och Karlskoga. Plogbillarna har varit inne på fabriksområdena och om vår information fortfarande är riktig tillverkas bazookan i Eskilstuna och granaterna i Karlskoga.

Granatgevären har funnits länge. En australiensk officer berömde Carl-Gustaf efter Vietnamkriget och avslöjade att vietkong bokstavligen låg fastklistrade utmed väggarna efter att en granat sprängts. Svenska granatgevär har även använts i Irakkriget. Genom reklamblad upptäckte vi att företaget tillverkar granater som sprängs först inne i huset, alltså inte vid träffen mot väggen. På så sätt sparas huset och granaten dödar ”bara” dem som befinner sig i huset. Eller i klostret om det används mot munkar i Burma. Ickevåldsrörelsens nya underrättelse-satelit - Google Earth - visar dock färska bilder där hela byar i Burma utplånats, alltså även husen. Också hus-förstörande-granater tillverkas för Carl-Gustaf.

I vilken utsträckning Carl-Gustaf använts de senaste veckorna är oklart. Men vapnets egenskaper är sådana att det är effektivt för att jaga folk som gömmer sig inne i hus eller kloster, och när soldaterna är alltför nervösa för att gå in i huset med gevär.

Plogbillsrörelsen har under två plogbillsaktioner avrustat tre Carl Gustaf granatgevär med hjälp av smideshammare.

Innan vi avrustar bazookan tittar vi inuti röret så den inte är laddad med granat. Ser du rakt genom röret är det tomt. Visserligen tillverkas det inte granater i Eskilstuna, dessa görs i Karlskoga. Så vi vet att det inte finns granater i vapnen i gevärsfaktoriet. Men av ickevåldsskäl — garantera trygghet för motparten – har vi beslutat att alltid kontrollera vapnen innan vi desarmerar dem. Att tro sig veta är inte tillräckligt.

Med den vassa delen av hammaren räcker det med att vi slår ett par slag inne i röret så får styr-räfflorna rispor som gör granatgeväret obrukbart. Vi har också avrustat själva siktet på ovansidan som används för att sikta på människor. Dessutom har vi avrustat avtryckaren som ju används för att skjuta iväg granaten. Vi hamrar aldrig i blindo. Minsta detalj får en meningsfull innebörd som stärker eller försvagar ickevåldet.

Vi har haft mycket bra relation med gevärsfaktoriet i Eskilstuna: Plogbillar har fått gå på studiebesök. Vid andra tillfällen har vi blivit inbjudna att tala med chefer och fackligt aktiva. När jag vid senaste plogbillsaktionen hamrade på två Carl Gustaf sa jag till arbetaren som upptäckte mig:

- Du kan gå iväg och hämta vakten! Jag stannar kvar på plats och väntar!

- Jag vet! Ni är ju plogbillar”, sa hon och lämnade mig ensam.

Vi tar alltid med gåvor till de anställda för att visa att vi skiljer på sak och person. Vi använder inga negativa budskap mot de anställda. Vi tränar oss på att undvika alla signaler av trots, gnäll eller protest. Vi har ett konstruktivt arbeta att utföra och vi vill göra det så bra och inspirerande som möjligt.

Ifall några bestämmer sig för att utföra ickevåldsaktioner vid Bofors Carl Gustaf AB så var snäll och respektera den goda relation vi lyckats bygga upp. Den är skör. Och den kan så lätt förstöras av självupptagna aktivister som blir ivriga och absolut måste få uttrycka vad de tycker och tänker.

Ingen medborgare kan lämna över ansvaret för vapenexport på stater och företag. Ifall privata företag och regeringar bidrar till mord och förtryck i Burma, då är det vår uppgift att se till att folk där ska kunna leva det samhälle de vill ha. För detta krävs bra verktyg. En trähammare går av när man slår på metall. En god smideshammare behövs.

Per Herngren

Källor:

Carl Gustaf i Burma: Petter Karlsson, Krönika, City Göteborg 2007-10-09, s 4.

Bofors Carl Gustaf AB

691 80 KARLSKOGA
SWEDEN
Tel: 0586-810 00
Fax: 0586-858 41

10 oktober 2007

Lönearbetet är asketisk religion

Det asketiska livet är en gestaltning av tillvaron efter Guds vilja. En rad puritanska metoder uppfinns och utvecklas inom kristendom. Detta öppnar upp nya möjligheter även utanför kristendomen. Asketismen förs via protestantismen över till kapitalismen. ”Puritanen ville ta sitt yrke som ett kall”, skriver den klassiske sociologen Weber i den Protestantiska etiken.

Inom kapitalismen väljer lönearbetaren alltmer att uppfatta sitt yrke som ett kall och bröt därmed med den traditionella livshållningen. Vad som en gång var en fråga om dagliga val och beslut blir alltmer en fråga om anpassning till konsekventa asketiska metoder där lönearbetaren offrar sig själv för arbetet. Uppoffrande lojalitet och asketisk lydnad blir lönearbetets etik.

Weber går så långt att han använder metaforen demon. Lönearbetaren måste lyssna på sin demon, hörsamma sin yrkesplikt med all den självbegränsning som detta innebär. Här skapas en sekulär asketisk religion där demoner och gudar finns inuti vår värld snarare än bortom den.

Speciellt intressant är att uppoffringen för lönearbetet uppnås genom individualism. Genom disciplinerat självförverkligande underordnas individen lönearbetet. Att växa som människa individualiseras och blir en metod för att tukta lönearbetaren.

De senaste åren får alltfler lönearbetare hjälp av en personlig coach eller rådgivare med att stiliseras och designas. Vi kan kalla det för ett stiliseringstvång när man blir tvungen att markera tillhörighet vilket skapar en form av kastsamhälle.

Denna asketiska religion avlastar lönearbetaren från att dagligen behöva ta ansvar för hur hon ska leva sitt liv. Lönearbetet är alltså en religion som konstruerar en etisk och styrande moral. Man behöver inte längre fundera över det möjliga livet. Lönearbetet ger svar på frågan om vad som är det riktiga och rätta livet.

Per Herngren

2007-10-10, version 0.1

Källor

Carl-Göran Heidegren, ”Livsstil och livsföring i Simmels och Webers klassiska sociologi”, Sociologisk Forskning 2004, nr 4.

Weber, The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism, London: Unwin University Books, 1968.

Weber, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, Borgholm: Argos, 1978.

29 september 2007

Protester fastnar i metaforen transport

Nedanstående text skrev jag för Resistance Studies.

The protest movement is trapped in the metaphor of transport. The protesters have special information, an insight or knowledge, which needs to get out and then transport itself through some kind of medium into the consciousness of those in power or the public. Speakers, leaflets, web pages or actions, are supposed to transmit the protest message to an audience. Something is then happening inside the recipient and the result will be change. Political work, actions, dialogues are understood as a transportation of information or insights to somewhere else - instead of ways to live the society one wants. I would propose more constructive metaphors like production, imprint and tools. And I still think the resistance metaphor from electricity and biology for disobedience and obstruction is useful. Displacement might be a metaphor to connect resistance and constructive work.

Per Herngren
September 10, 2007, version 0.11

14 september 2007

Antistrategi enligt Foucault

I tradition från Aristoteles och Kant vänder sig Foucault mot det instrumentella, strategiska handlandet där människor, organisationer och aktioner reduceras till medel för ett framtida mål. För Foucault är inte meningen i det politiska handlandet något mystiskt annat, något icke närvarande, ett frånvarande mål:

"If someone ask me what it is I think I am doing, I would answer: if the strategist is a man who says "what importance does a particular death, a particular cry, a particular uprising have in relation to the great necessity of the whole, and of what importance to me is such-and-such a general principle in the specific situation in which we find ourselves?" then it is indifferent to me whether the strategist is a politician, a historian, a revolutionary, someone who supports the Shah or the ayatollah. My theoretical morality is the opposite. It is "antistrategic": be respectful when singularity rises up, and intransigent when power infringes on the universal."

Source: "Is it useless to revolt" (Inutile de se soulever?). Quoted here from Foucauldian Reflections. Who quoted from Eribon, Michel Foucault, (pp. 290-91).

25 augusti 2007

Yttrande om förundersökning

Bland Vin & Fikonträdsplanterarna försöker vi använda postprotest – visa lösningar utan att betona det negativa. Det är svårt när man går in i rättsprocessen eftersom den bygger på negationer. Här har jag dock gjort ett försök i mitt yttrande till polisen. Är det någon som har idéer och förslag på hur man kan formulera sig proaktivt snarare än reaktivt i rättsprocessen?

Yttrande Diarienr 1400-K133136-07

Tack för arbetet med förundersökningen!

Utredningen tycks inte ha undersökt ifall jag och mina medåtalade faktiskt försökte förhindra brott, då främst deltagande i av riksdagen fastställt olagligt krig, samt mord. I förundersökningen ser det ut som det är fastställt att det är vi som begått brott.

Jag antar att inte rättegången är uppgjord i förväg och begär därför att utredningen undersöker ifall brott begås av Saab Microwave, och ifall vår intention i Vin & Fikonträdsplanterarna var att skapa en trädgård med vinstockar och fikonträd inne på vapenfabriken vilken verkar rehabiliterande för att företaget istället för mord och brott ska kunna gå över till samhällsviktig verksamhet.

Vänliga hälsningar
Per Herngren, Angered 2007-08-24

16 augusti 2007

Beslagtagna foton inifrån vapenfabrik nu publicerade

Les Gibbons hade med sig kameran när Vin & Fikonplanterarna grävde och vattnade inne på Saab Microwave. Därinne är det fotoförbud. Och kameran beslagtogs när Les anhölls. Men nu är bilderna tillbaks och vi har äran att publicera dem på Internet (vilket också är civil olydnad). Delta i olydnaden och njut av bilderna!


(Plantorna med stora blad är fikonträd och de med smalare blad är vinrankor.)

10 augusti 2007

Tre trädplanterare gripna för civil olydnad på vapenfabrik

"Vin & fikon Saab Microwave 2007" började bygga om vapenfabrik i Mölndal
Åklagare begär Les Gibbons häktad fram till rättegång
På Hiroshimadagen den 6 augusti, gick gruppen Vin- och fikon Saab Microwave 2007 in på Saab Microwave i Mölndal och planterade ett vinträd och ett fikonträd. Sedan greps de klockan 18:00. Se bilder på planteringen inifrån vapenfabriken. Per och Jonas släpptes efter förhör. Les Gibbons är begärd häktad fram till rättegång av åklagare Jonas Almström. Häktningsförhandlling sker på Nagasakidagen 9 augusti kl 11:30 i Mölndals tingsrätt, Södravägen 25 i Göteborg.
De tre från Vin- & fikonplanterarna som greps är Jonas Johnsson 22 år, socionomstudent, Göteborg. Per Herngren 46 år, författare, Hammarkullen. Les Gibbons 49 år, mentalvårdare, Southhampton, England.
De anlade en trädgård inne på vapenfabrikens område. De har vid tre tillfällen under tre dagar planterat 3 vinträd och 2 fikonträd på området på ca 15 meters avstånd från fabriksbyggnaden. "Planteringen av vin och fikonträd är vårt sätt att gestalta liv och ickevåld, och med det faktiskt börja ombyggnaden av fabriken" berättar Jonas Johnsson 22 år, Göteborg. Vi försöker skapa en värld där 'Var och en skall sitta under sin vinstock och under sitt fikonträd, och ingen skall hota honom' eller henne - Mika 4:4
Planteringen gjordes som skapande civil olydnad istället för protest. "Istället för att protestera vill vi initiera en förändring. Protesten är negativ och överlåter beslutsfattande. Vi behöver sätta igång att förändra och inbjuda andra att fortsätta omvandlingen av vapenfabriken. Detta kallar vi postprotest. Vi föreslår att protestens epok är förbi", säger Per Herngren.

"Vår civila olydnad var öppen och ickevåldslig och en nödvändig del av demokratin." förklarar Les Gibbons från Southhampton. Vidare hävdar han att "Lydnad skulle vara ett större brott än att plantera vin & fikon inne på SAAB Microwave."

"Som socionomstudent vill jag göra göra mitt framtida yrke onödigt. Det är viktigt att förhindra att människor nödställs genom krig och fattigdom likaväl som att ge de redan nödställda en hand" motiverar Jonas sin medverkan i planteringen.
"Jag åkte till Irak för att utmana saktionerna, nu planterar jag vin- och fikon för att göra en proaktiv förändring" säger Les Gibbons 49 år, Southhampton, England.


Bortanför protesten
Vin-och fikonplanterarna har lämnat protesten, inga negativa slagord förekommer, istället föröker de betona det positiva skapandet. "Vi använder inga protestord: vi säger inte 'Nej!'. Inte heller ber vi ledare utföra jobbet åt oss. Henry David Thoreau menade att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder. Här sådde han fröet till ett ickevåldsmotstånd som bygger på en helt annan logik än protester: att vara emot, uttrycka missnöje, att vara reaktiv. Vi kallar den skapande olydnaden för proaktivt motstånd" berättar Per Herngren, 46 år, Hammarkullen. "Vi undviker protestbudskap utan försöker istället visa på positiv förändring. Inget utpekande eller personangrepp förekommer" tillägger Jonas Johnsson, 22 år, Göteborg. Pressmeddelande.

02 augusti 2007

Antistrategiska vändningen

I soldiset från en sommar som enligt SMHIs hemsida möjligtvis kommer på måndag läser jag manuset till en ny intressant bok om civil olydnad av Annika Spalde, Pelle Strindlund och Klaus Engell. För dem gjorde jag en uppställning om den anti-strategiska vändningen inom motstånd och ickevåld. Det vore intressant att få andras synpunkter.

Den antistrategiska vändningen finns redan hos Gandhi men är nog mest radikal hos amerikanska plogbillar som Liz McAllister, Anne Montgomery, Phil och Dan Berrigan.

Motsättningen mellan instrumentellt och antistrategiskt tänkande inom motståndsgrupper motsvaras delvis av motsättningen mellan naturvetenskapligt inspirerade orsak-(på)verkan teorier kring makt och politik gentemot mer konstruktionistiska tankar från Foucault, poststrukuralistisk feminism, hermeneutik, fenomenologi och system teori.

Det antistrategiska tänkesättet vänder sig mot att man använder naturvetenskapens orsakskedjor på samhället, alltså tron att samtal och social gemenskap egentligen är orsak-verkan snarare än förståelse och dialog. Orsak-verkan är traditionellt kopplade till borgerliga tankar om strategiska maktspel mellan maktgrupper. Men de återfinns också inom proteströrelsens tro på påverkan genom informationsöverföring eller kraftfulla massaktioner.

Här har jag gjort en idéhistorisk översikt om övergången från instrumentellt tänkande till antistrategiskt och konstruktionistiskt tänkande. Tillägg, synpunkter och nyanseringar vore tacksamt!

Per Herngren

2007-08-02, version 0.1

Antistrategisk vändning

 

Instrumentellt

Antistrategi

Krig

Strategi är hur man vinner kriget. Taktik är hur man vinner slaget.

 

Gandhi

Karmalagen. Allt är orsak-verkan.

Målet och medlet är samma sak.

Plogbillar som Anne Montgomery, Liz McAllister, Dan och Phil Berrigan.

 

Anti-instrumentell direkt aktion som öppnar upp möjligheter snarare än orsakar en påverkan på andra. Motstånd är byggande av lokaliserad  motstånds ”community” snarare än ”aktioner” som verkar någon annanstans. Aktioner åstadkommer inte det de inte åstadkommer! De är konfrontation, gåvor och erbjudanden. Innovationer möjliga att upprepa och finslipa. Överskott på symbolisk kraft och mening istället för orsakskedjor. Leva det samhälle man vill ha.

Anarkism

Indirekt aktion: Sätta igång orsakskedjor som ändrar på folks tankar och handlingar.

Direkt aktion. Skapa eller leva (en bit av) det samhälle man vill ha. Inbjuda, erbjuda eller utmana istället för att ändra på folk (påverka).

Protest- rörelse

Orsak- (på)verkan. Organisera folk i en massa skapar en speciell kraft som påverkar opinion och makthavare. Det är makthavare som ska förändra.

Direkt aktion är egentligen indirekt aktion. Det som tycks vara direkt aktion har större genomslagskraft för att ändra på folks beslut och åsikter. Ickevåld och nonviolent direct action reduceras i denna tradition till instrumentella och indirekta handlingar.

Gene Sharp, socialt motstånd, civil- motstånd.

Maktspel. Aktioners kraft i en orsakskedja/ påverkan. Ju högre kraft i en aktion desto större (på)verkan på människors tankar och handlingar.

 

Aristoteles

Techne – omoralisk handling där andra är instrument för ens mål.

Praxis – moralisk handling där andra är mål i sig.

Habermas

Instrumentellt handlande

Kommunikativt handlande.

Foucault

 

Anti-strategi: Försöker innovativt bygga verktyg för befrielse från historien och från orättvisor. Ej orsakskedjor. Meningen är inte underordnat något framtida mål.

Pedagogik

Påverka elev. Transport-metaforen: överföra kunskap från lärare till elev.

Paulo Freire: Påverkan är manipulation och förbjudet. Befrielse och kunskap är gemensamt samtal och dialog.

Feminism

 

Butler: Mat(t)erialisering, förkroppsligande av makt och motstånd.

Butler, Derrida, Spivak, Bhabha

 

Meningen ligger inte någon annanstans, inte i något mystifierat annat, eller i något ännu fördolt.

Samhälls-vetenskap

Spelteori, rational choice, economic man.

Systemteori, hermaneutik, fenomenologi, poststrukturalism, kommunikativt handlande.

Social rörelseteori

Resurs- mobiliserings teorin: Målrationellt skapande av resurser för förändring; alltså instrumentellt handlande. Se även rational choice theory.

Nya sociala rörelser teorin: Skapar identiteter snarare än instrumentellt handlande.

 

18 juli 2007

Civil olydnad plikt enligt Martin Luther King

I sitt brev från fängelsecellen i Birmingham i Alabama skrev Martin Luther King: ”Man har inte bara juridisk utan också en moralisk förpliktelse att lyda rättfärdiga lagar. På motsvarande sätt är det en moralisk plikt att bryta mot orättfärdiga lagar. Jag är enig med Augustinus som säger att en orättfärdig lag är ingen lag.”

 

För dig som är redo att göra sin plikt!

10 juli 2007

Sverige är inget samhälle

Professorn i sociologi, Göran Ahrne, avlivar flera av de myter som ickevålds- och motståndsgrupper fortfarande ofta lever kvar i. Här är ett referat av hans spännande analys:

Nationer är inte samhällen
”Den globala revolutionen ”innebär att staten inte längre kan ses som mittpunkten i samhället.” Samhället kretsar inte kring staten. ”En stat är inget eget universum med en egen himmel”. Den viktigaste insikten med upptäckten av det globala, är för Göran Ahrne, professor i sociologi, ”kritiken av det traditionella samhällsbegreppet och axiomet att en stat skulle utgöra ett avgränsat samhällssystem.

Den ”samhällssystemcentrerade världsbilden” har spelat ut sin roll. Det är inte bara så att globala processer korsar nations- och samhällsgränser, de upphäver dem. Det finns inget särskilt svenskt eller norskt eller Nya Zeeländskt samhälle. Lika lite som det finns en svensk natur finns det ett svenskt samhälle.” ”Stater är en typ av organisationer”.

Det är inte så att svenskarna är lika varandra, och att guatemaltekerna är lika varandra och att de därför är olika varandra. Kanske ”är storstäder i många länder mer lika varandra än de är lika sina små grannstäder i samma land. Varför skulle vi tro att den geografiska yta som begränsas av en stat skulle vara en samhällelig enhet?”

Folkrörelser och organisationer är samhällen

Ahrne föreslår teorier och forskning som visar hur ”människors handlingar kanaliseras och filtreras i olika former av kollektiv handling: i organisationer, i rörelser eller i nätverk.” Våra ”värderingar och sätt att se på varandra formas av kulturer, institutioner eller diskurser”. ”Detta kan vi kalla samhälle.”

För flertalet motstånds- och folkrörelseorganisationer innebär Göran Ahrnes analys att de måste definiera om sin svenskhet. ”De svenska folkrörelserna kan inte ha en svensk förklaring.” De behöver, överge tanken att man lever inuti Samhället. Föreningar och organisationer snarare än nationalstaten är samhällen. Eftersom det, enligt Ahrne, inte finns något svenskt samhälle måste man överge tron att Samhället är lika med nationalstaten.

Det innebär också att folkrörelserna behöver lämna metaforen att de påverkar Samhället. Istället för att se relationen vertikalt, som de svenska folkrörelserna eller att sociala rörelser skulle förändra nationalpolitiken, upptäcker vi ”en mängd horisontella relationer mellan organisationer och rörelser av olika slag.” Dessa relationer är inte symetriska eller platta utan innehåller makt och hierarki. När vi lämnar nations-samhälls-begreppet blir det lättare att upptäcka denna makt.

Jag tolkar det som att en folkrörelseorganisation istället för påverkan metaforen tänker sig att den lever det samhälle den vill ha. Men alla dessa samhällen är inte isolerade öar. Det finns konflikter mellan alla dessa samhällen (organisationer). Ett samhälle kan då intervenera i ett annat samhälle. Det som då sker blir ersättning, bortträngning (displacement) snarare än påverkan.

Dessutom väljer samhällen att samarbeta med varandra och även att underordna sig varandra. När organisationer organiserar sig i organisationer får vi metaorganisationer. Dessa kan vara War Resisters International, Universal postal Union, European Parking Association. De kan verka över stora delar av världen. De kan även specialisera sig och dominera inom sitt område. Om den tidigare nationella världsbilden gjorde klotet rutigt så gör metaorganisationerna jorden smalrandig.

Nationer är globala

Det är inte bara så att nationalstaten inte längre ses som ett samhälle. Staten och nationen är inte heller synonymt med ett landområde. Varje nation är internationell och global. ”En stat är inte ensam. Allt det som definieras som en stat skulle vara omöjligt att upprätta om det bara fanns en stat. Då skulle det inte behövas några gränser.” ”Stater hjälper varandra att kontrollera medborgarna och hindra dem från att flytta.”

Och istället för att reducera gränser till nationsgränser passerar vi dagligen en massa gränser: bostadsområden, arbetsplatser, daghem, turistanläggningar, krogar. Alla dessa har gränser.

”Nu har vi äntligen insett att världen hänger samman och att samhällsprocesser över hela jorden är sammankopplade med varandra. Och det har de alltid varit.” Vi tvingas äntligen ”inse att det inte finns några isolerade samhällen och att den mänskliga världen alltid hängt samman och att inga samhällen har börjat från början.”

Vetenskap utan nations-samhället

Upptäckten av det globala framstår ”som en kopernikansk revolution inom samhällsvetenskapen”.

Insikten om det globala har ”förändrat villkoren för sociologiska förklaringar och förståelsen av samhälleliga processer.” Den leder till ”en kritik av en hel del traditionell sociologisk och samhällsvetenskaplig teori.”

Det globala är inte något som skulle ha inträffat under de senaste tjugofem åren. Det är ingen ”ny era eller tidsålder”. Globaliseringen är lika gammal som ”the rise of the so-called world religions two thousand and more years ago”, enligt religionssociologen Robertsson. Frågan är om man inte också bör nämna en rad för oss självklara innovationer: tal- och skriftspråk, familj, hushåll, släkt och giftermål, samt lag och rätt.

Peter Wagner visar hur sociologins historiska utveckling som vetenskaplig disciplin kom att sammanfalla med ”en period av medvetna försök att nationalisera social praktik” (egen översättning, Wagner 2001:144). Samhällsvetenskap, både empirisk och teoretisk, ”kom på ett olyckligt sätt att inriktas på studiet av enskilda ’samhällen’”.

Göran Ahrne menar att även vår bild av historien måste omtolkas. Tanken ”om globalisering är ett upphävande av övningen att kategorisera olika samhällen” som moderna eller senmoderna, eller som jordbrukssamhälle eller industrisamhälle. ”Upptäckten av det globala kan förhoppningsvis få oss att förstå att det alltid varit fel att tänka sig världen som ett antal avgränsade stadier som befann sig i olika faser.”

Göran Ahrne avlivar inte bara myterna om nations-samhällen och historiska faser, han avlivar även flera av myterna om det globala:

· Det ökande resandet och Internet gör inte att världen krymper utan att den ”utvidgas och fragmenteras”.

· ”I den globala världen finns inte heller några majoritetsbefolkningar utan här tillhör alla en etnisk minoritet.”

· Det är inte så att företag sprids ut och globaliseras. De har ”en tendens att samlas i täta konstellationer”.

Per Herngren

2007-07-10, version 0.1, Blogg, hemsida

Källor

Göran Ahrne, ”Upptäckten av det globala”, Sociologisk Forskning, nr 1, 2007.

R. Robertson, Globalization and sociological theory, London: Sage, 1992.

R. Robertson, “Globalization and sociological theory”, i Robertson, White (red) Globalization, Critical Concepts in Sociology, London: Routledge, 2003, s 291-308.

Peter Wagner, A History and Theory of the Social Sciences, London: Sage, 2001.

Gadgeten innehöll ett fel