28 juni 2016

Film med Per Herngren om boken Mode & Motstånd

Under bokreleasen berättar Per Herngren om Mode & Motstånd

Hur begriper vi civil olydnad, postprotest, rekursiv politik?
Vad kan Gandhis ickevåld lära sig av kläddesign och mode?
Är flera politiska föreställningar egentligen vidskepelse?
Hur tar vi oss ur containervärldsbilden?

Producenten vill göra fler filmer och undrar vad som kunde fördjupas och utvecklas mer? Önskemål?
Mode & Motstånd
Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik
Författare Otto von Busch & Per Herngren
Korpens Bokförlag 2016


06 juni 2016

Flykt är olydnad och befrielse

Flykt från makt och förtryck, krig och nationalism, är att dra undan sitt samarbete. Flykt är en form för olydnad. Flykt blir på så sätt politisk handling. Den förändrar ordningar och öppnar upp för befrielse.

Flykt intervenerar i det politiska genom att överge en maktordning, krossa nationsgränser och söka fristad.

Flykt drar undan stöd till maktordningar och krig. Flykt överger den lydnad och det samarbete som återskapar en maktordning som ordning.  

Ifall makt är lika med lydnad och följsamhet är flykt maktens förlust av makt. Varje grupp som flyr drar undan sitt samarbete till en maktordning. Makten förlorar alltså den makt som motsvarar dessa flyktingars samarbete. Det blir därmed begripligt varför nationalismen kräver att folk ska hålla sig hemma, stanna i sitt hemland. 

Flykt är olydnad mot hemlandet. Nationalstaten utger sig för att vara ett hem. Ett hem där man hör hemma. Folk hör hemma i "sitt" hemland. Och de bör stanna i sitt hemland. Tja, åtminstone nångång återvända. När det blir säkert. För det är egentligen där de hör hemma.

Nationalstatsapartheid

Flykt blir fortsatt flykt. Att envetet och innovativt fly genom fientliga områden där andra nationalstater mobiliserar nya hot är olydnad mot den internationella ordningen av nationsgränser, där stater samarbetar för att kontrollera människors rörelser.

Nationalstatsapartheid är en ordning där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i vissa områden. Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att bryta sig ur sin instängdhet.

Nationalismen är en religion som till stor del bygger på fantomer och vidskepelse. Det har aldrig funnits nationer med suverän makt. Nationer som ockuperar landområden har aldrig lyckats göra dessa helt till sina egna. Kontroll möts av motstånd. Ockupationen bryts.

Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma, där de hör hemma. Apartheid är metod för att hålla människor isär, apart.

Identitetspolitik

Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Nationalisms utopi är att göra stat, folk och landområde till en identitet. Detta har aldrig lyckats. Men nationalismen förkunnar att så redan är fallet. 

Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. En tro som i sin extremaste, mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. En tro som ofta kallar sig för realismen.

Flykt behöver organisationer och institutioner

För att flykt ska bli befrielse behöver den organiseras. Med solidaritet och inbördes hjälp bygger flykt institutioner och organisationer.  

Med hjälp av underjordiska järnvägar bryter sig flykten ut ur nationalstatsapartheid. Underjordiska järnvägar organiserades under tidigt artonhundratal för att hjälpa slavar att fly från USAs sydstater till nordstaterna. Underjordiska järnvägar bestod huvudsakligen av guider, vagnar och säkra hus vilka fungerade som tillfälliga fristäder. Lokala guider vandrade med slavar på säkra vägar. Organisationer och familjer ordnade hus där flyktingar fick fristad och vila inför den fortsatta flykten till städer och samhällen där de kunde få bestående fristad. Hundrafemtio år senare, under tidigt åttiotal, organiserades underjordiska järnvägar på nytt för att öppna upp för de som flydde från krig och diktaturer i Centralamerika och Sydamerika.


Dessertera som befrielse från krig

Flykt är olydnad mot krig. Civila vägrar göra sig till offer för terror från flygbomber, drönare och självmordsbombare. 

Terror är vanligtvis en pardans där parter samverkar kring att skapa skräck (terror) hos människor. Pardans innebär att motparter går samman och blir en part. Enheten i dansen uppstår när motparter dansat ett tag med varandra så att resonans och följsamhet uppstår. Resonans är ömsesidig förstärkning. Paret placerar sig som en gemensam part gentemot andra parter, mot barn och gamla, mot samhällen och folkliga organisationer.

Soldater som flyr kriget drar undan förutsättningar för krig. Krig kräver resurser: arbetare, handel, transporter, administration, soldater och lydnad. Att desertera är en av huvudmetoderna för att dra undan krigsresurser samt bygga befrielse och fred. Andra metoder är att med verktyg avrusta vapen och blockera vapentransporter.


Fristad bryter negationen

Att söka fristad är ett erbjudande. Flyktingen erbjuder sig att bli del av ett samhälle. Och bli medhjälpare i att bygga nya städer och samhällen. Flyktingen är med och skapar nya relationer och ordningar. Flyktingar erbjuder befrielse. Flykt är inte bara flykt från. Flykt är konstruktivt byggande. Att få fristad är också att vara med och bygga fristäder.

De samhällen och organisationer som ger fristad vägrar fly rätt och moral, de sätter solidaritet framför nationens och de rikas önskan att fly de fattiga, fly de som inte hör hemma hos oss.


Per Herngren
6 juni 2016, nationaldag för nån organisation i Stockholm
version 0.1.1


Funktionell metod: Analysen av flykt använder funtionell maktanalys. Funktionell innebär att saker kan fungera utan att det finns någon avsikt, plan, toppstyrning eller konspiration. Flykt kan alltså få en funktion som inte reduceras till flyktingarnas rädsla eller viljan att överleva. Även om flyktingar dödas genom gränskontroller kan deras flykt skapa politiska funktioner för befrielse. Men dödandet kan även få funktioner för att återskapa nationalism och gränskontroller. Ett exempel på funktion är att välvillig framställning av flyktingar som hjälplösa och i behov av hjälp från vita västerlänningar kan få funktionen att sudda ut flyktingar som subjekt och aktörer, vilket återskapar koloniala föreställningar om att vita behöver upplysa och rädda bruna.


Referens

Erica Chenoweth, Hakim Young, Seeing Flight as a Non-violent Option: One Way to Change the Discourse about the World’s 60 Million Refugees, 2016, för Denver Dialogues.
Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Samtal med Erik Tängerstad 4 juni 2016. Tängerstad ska ge ut På flykt under 2016, Korpen.

30 maj 2016

Etik är ingripande: Agamben-Gandhi

Etik är inte att dra sig undan från våld och ondska för att bli god. Etik är att intervenera i våld, visar den italienske filosofen Giorgio Agamben. Etik bygger därför inte öar av godhet och självrättfärdighet. Etik blandar sig i. Etik griper in där våld och förtryck utförs.

"The meaning of ethics becomes clear only when one understands that the good is not, and cannot be, a good thing or possibility beside or above every bad thing or possibility"(1).

Agamben och Gandhi

Agambens etik hamnar i resonans med Mohandas Gandhis ickevåld. Gandhi tar bort mellanrummet mellan icke och våld. Han trycker inte in ett särskiljande.  Ickevåld tar inte avstånd, ickevåld berör våld.

Ickevåld går på så sätt åt motsatt håll gentemot icke-våld, att dra sig undan. Det blir därmed mer begripligt varför Gandhi var så kritisk mot pacifismen, att vägra delta i våld. Det räcker inte med att vägra våld. Ickevåld ingriper där våld och förtryck utförs.

Utan fullkomlighet

En intressant skillnad mellan Agamben och Gandhi är att Agamben blir mer pessimistisk kring genomförandet av det goda, av verklig rättvisa och demokrati. Målet avlägsnar sig medlet hos Agamben.

Gandhis ickevåld genomför ickevåld även där våld och förtryck dominerar: i fängelsecellen, mitt i kriget.I ickevåld är genomförandet av jämlik fördelning av makt och resurser, av demokrati och omsorg, själva medlet. Målet blir medlet. Att genomföra målet blir startpunkt snarare än en avlägsen, omöjlig slutpunkt.

Möjligen är Agamben så skeptisk till fullkomlig godhet att han återinför det fullkomliga för att bevisa dess omöjlighet.

Gandhis ickevåld behöver däremot inte fullkomlighet eller totalitet. Ickevåldet förverkligar ickevåld genom osäkert, sårbart beroende. Det genomförs i beroende av dem som inte är som oss, som inte tycker som oss, som är kritiska till oss.

Agambens kritik mot fullkomligheten riskerar att dra in honom i fullkomligheten. Negerandet blir del av det som negeras. Ickevåld behöver inte hamna i samma fälla.

Satyagraha

Misslyckandet är del av experimenterandet med ickevåld. Gandhi uppfattade ickevåld som experiment med sanningen. Gandhi utvecklade begreppet satyagraha: sanningsgripande, greppa tag med sanningen, sanning som greppande.

Satyagraha hjälper oss att begripa sanningen som kroppsligt greppande. Det bryter dualismerna ande-kropp, sanning-materia. Sanningen är ingen andlig representation av en materiell verklighet. Sanningen är en intensifiering av det materiella.

Sanningen greppar tag i det ofullkomliga. Och sanningen, ickevåldet, är i sig ofullkomligt. Sanningen fumlar. Ändå genomförs den. Det ofullkomliga uppnår målet. Inte ensamt. Utan genom att ingå relationer.

Ifall vi använder Agamben för att förstå Gandhi behöver vi begripa sanningen som något som inte kan existera bortom våld och förtryck. Sanning kan inte vara sanning i sig, för sig. Sanningen berör våld och förtryck. Att ingripa är det sanna.

Per Herngren
26 maj 2016, version 0.1.1

Fotnot

1. Giorgio Agamben, The Coming Community, elektronisk utgåva, Regents of the University of Minnesota, 2007, original 1990.

18 maj 2016

Lagfundamentalism norm i regering och riksdag: postpolitiska

Parlamentsledamöter och ministrar säger ibland att de inte kan stödja civil olydnad eftersom de sitter i riksdagen eller regeringen. En given norm ersätter kravet på att argumentera för ett påstående. Lagfundamentalism görs till den självklara normen för organisationen. Detta får intressanta konsekvenser.

När moraliska, juridiska och politiska argument avfärdas som irrelevanta skapas en ideologi där parlamentsledamöter och ministrar förväntas gå in i totalitär lydnad till lagen.

Lydnaden blir totalitär

Totalitär förstås här som att motsättningar och motstridiga argument avfärdas. Frågan behöver inte avgöras. Den är redan avgjord.

Det etiska kravet från förtryckta medmänniskor på vårt ingripande avfärdas. Det etiska kravet på att både lydnad och olydnad behöver avgöras på ett likvärdigt sätt utifrån behov och hänsyn avfärdas.

Valet mellan lydnad och olydnad görs till en ickefråga. Det totalitära i lydnaden kamoufleras effektivt bakom en självklar norm. Normen är laglydnad.

Regering och riksdag går i så fall in i lagfundamentalism. Det är lagens bokstav som råder. Etiska, politiska och rättsfilosofiska argument görs irrelevanta. Medmänniskors krav görs irrelevanta. Förtrycktas krav på ingripanden görs irrelevanta. Det som står i lagen står i lagen.

Det totalitära består av mängder med små handlingar med anspråk på total lydnad. Det totalitära blir dock aldrig totalt. Det totalitära är myller av lydnadshandlingar som gör totala anspråk. Det formar aldrig en stor helhet. Alla motioner i riksdagen om civil olydnad är exempel på hur det totalitära alltid möter motstånd.

Lagfundamentalism och det postpolitiska

Lagfundamentalismens brytning med våra medmänniskors krav på oss, krav på moral och rätt, har även funnits som rörelse inom lagen. En sådan rörelse kallas rättspositivism.

I rättspositivism är lagen sig själv nog. Lagen behöver inte jämlikhet, rättvisa, solidaritet eller moral. Den behöver inte rättfärdigas. Lagen rättfärdigas med sig själv. Lag och lagstiftning bildar sitt eget fundament.

Rättspositivismen har dock fått en svagare ställning i lagpraktik och juridik. Civil olydnad får regelbundet stöd av domstolar, i allt från medborgarrättsrörelsen i USA till dagens användning av civil olydnad vid krig och förtryck, i kampen för jämlikhet och demokrati.

Själva bruket av domare istället för att ersätta dem med tjänstemän som noggrant följer regler är ett bejakande av att beslut behöver tas. Lagen är inte självklar. Vad som är rätt och fel behöver avgöras från gång till gång. En domstol tycks faktiskt fungera mer politisk än riksdag och regering.

Ifall lagfundamentalism tidigare varit del av auktoritära regimer är total laglydnad i dagens demokratier snarare en följd av att parlament alltmer går in i postpolitiskt och postreformistiskt tillstånd. Parlament övergår till att bli administrativa organ som justerar ordningen istället för att reformera och förändra. Idag tenderar parlament att fly det politiska.

Per Herngren
2016 05 18, version 0.1.1

Referens 

Habermas, J. Civil olydnad—den demokratiska rättsstatens grundbult. Retfaerd Nordisk Juridisk Tidskrift, 35. 1986. (Ori­ginal publicerat 1985.)
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Per Herngren, Civil olydnad - en dialog, Göteborg: Lindelöws Bokförlag, 1999.
Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad, Stockholm: Bonniers, 1990.

Peczenik, A, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Fritzes 1995, s 521-563
Rawls, J. A theory of justice. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. 1971. s 333‑391.
SOU 99:101, Olydiga medborgare, Statens Offentliga Utredningar 1999.

10 maj 2016

Beröra sig själv eller beröra andra

I massmedier och i sociala medier dras individualismen gärna in i olika loopar. Utan konspiratorisk avsikt återskapar individualismen sig själv, igen och igen. Individualism blir självskapande system. Man läser och delar kanske det som berör en själv. Med tiden blir man alltmer upptagen med att beröra sig själv. För att känna sig berörd. Faktiskt beröring ersätts med upplevelse av att bli berörd.

Mycket kan utnyttjas för att generera upplevelser. Det behöver inte vara fel. Men upplevelse av beröring kan användas för att ersätta relationer. Dessutom kan andra exploateras för att göra oss berörda. Bilder och historier om flyktingar, tiggare och katter kan utnyttjas för självberöring.

Istället för att intervenera i ordningar kan vi använda förtryck och katastrofer för att göra oss upptagna med oss själva, med att pilla på oss själva. Pilla på våra egna känslor för att generera upplevelse av beröring.

Detta pillande kan tränga undan andra former av beröring: det börjar i så fall ersätta jämlika möten med andra som hade kunnat leda till kontakt. Långvarig beröring. Samarbete.

Motstånd berör

Varje möte är en beröring. Beröring berör alltid åt minst två håll. I vår bok Mode & Motstånd tar Otto von Busch och jag upp hur det som berörs alltid berör tillbaka. Det gör motstånd. Motstånd är att beröra och låta sig beröras. Utan motstånd går det inte att beröra. Att beröras är aldrig ren andlighet. Beröring blir möjligt när saker, djur och människor gör motstånd.

Beröringen med andra och annat gör att vi inte längre är oss själva. Vi blir något annat. Vi är inte själva nog. När vi dansar tillsammans med förföljda och förtryckta, kopplar oss, organiserar ihop, sammansluter oss, då bygger vi relationer som inte längre kan härledas ur oss själva eller ur vår goda vilja. Nya och oväntade saker uppstår.

Relationer stör

Relationer stör oss. Stör vår lycka, vår duktighet och vår självupptagenhet. Relationer utför något annat än vad vi kan göra själva. Relationer intervenerar i våra och andras liv.

Ickevåld i traditionen från Mohandas Gandhi är interventioner. Och intervention är att vidröra. Röra vid våld och förtryck snarare än att undvika beröring. Ickevåld vidrör när det sker baktaleri, härskartekniker, utfrysning, krig, förtryck och exploatering. I ickevåld berör icke våld, det finns inget mellanrum mellan icke och våld: ickevåld snarare än icke-våld.

Motstånd och interventioner skapar gravitation: vi dras till andra än oss själva. Vi dras ut ur oss själva. Det är så beröring blir möjligt. Vi får kontakt genom att komma ut ur oss själva.

Det är ytor som berör. Ytor får kontakt. Det är ytor som kopplar sig. Ytlighet snarare än något mystiskt inre, äkta djup gör samhällen möjliga, gör motstånd och politik möjligt.

Per Herngren
2016 05 10, version 0.2.1


Referens

Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.
Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014

05 april 2016

Ta hand om flyktingarna: kolonial praktik

"Ta hand om flyktingarna som kommit hit", får flera funktioner vilka alltför ofta återskapar orientalism och en kolonial relation till de som inte rasifieras som vita.

  1. Uttrycket pekar ut flyktingar som hjälplösa som behöver tas hand om av vita och av Sverige. Ömsesidigt beroende och sårbarhet ersätts med gamla koloniala föreställningar om bruna i behov av vitas hjälp.
  2. Uttrycket ersätter samarbete med "ta hand om". Det omyndigförklarar.
  3. Uttrycket döljer möjligheter som uppstår med befrielse, exempelvis att ge flyktingar mark och stöd att bygga upp städer och samhällen i de 170 kommuner som räknas som avfolkningsbygd och glesbygd.
  4. Uttrycket är en del av nationaliseringen av flyktingar. De ska göras till svenskar. Integreras. Den nationalistiska identitetspolitiken hindrar andra visioner, som exempelvis att bygga ett Nya Damaskus.
  5. Uttrycket kamouflerar att Sveriges och EUs lagar som hindrar bruna flyktingar från att flyga hit (så som rika och vita kan göra) försätter dem i livsfarliga situationer. Vår apartheidpolitik dödar flyktingar. Lagarna producerar hjälplöshet bland människor som ifall de behandlas jämlikt och som samarbetspartners skulle vara kapabla att organisera samhällen. 
  6. Uttrycket pekar ut människor som praktiserar befrielse och vägran att delta i krig till "stackare", det offergör.
  7. Uttrycket exploaterar våra flyktingar, de som redan är här, för att legitimera stängda gränser. "Vi måste ta hand om de som kommit hit innan vi släpper in fler." Rättighet avskaffas som rättighet genom omsorgsargument. Omsorg kräver gränsmurar. Flyktingar ställs mot flyktingar.

Analysen är en del av en större maktkritik om att förföljelse och dödande av flyktingar genomförs mer genom "välvilja" och "den goda nationalstaten" än genom flaggviftande högerpopulister. Michael Billigs analys är att nationalism sedan länge blivit banal och självklar. Den flaggviftande nationalismen motsäger nationalismens självklarhet. Den flaggviftande populismen blir paradoxalt en negation till den etablerade nationalismen som blivit mäktig genom att dra sig in i bakgrunden.

Per Herngren
2016 04 05, version 0.1.1

Referens

Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.

02 april 2016

Neshast, vänligt samtal över en kopp te: persisk problemlösning

Neshast är farsi, persiska, för att dela tid och tala vänligt med varandra. Neshast kan förstås som en politisk metod för problemlösning och samhällsförändring. 

Metoden neshast

  1. Ställ fram bord och något att sitta på i en cirkel.
  2. Fixa te eller kaffe och ställ på bordet
  3. Prata vänligt med varandra om frågor och problem.
  4. Låt frågor skapa nya frågor så samtalet inte blir målstyrt.

Samtalet fastnar på så sätt inte i motsägande utan blir istället utvidgande och avvikande. Som svamprötter ger samtalet sig av i nya riktningar, det blir rhizom och mycel.

Neshast är en möjlighet att komma ur inskränktheten med debatter där deltagare har invändningar och fastnar i negerandet, säger mot varandra.

Så här beskriver Samira Motazedi neshast inför sitt samtal på Textival i Göteborg: "Nes­hast är farsi och beskri­ver ett till­stånd då tid delas, till exem­pel över en kopp kaffe. De som med­ver­kar talar vän­ligt med varandra, kanske vill de komma fram till sva­ret eller lös­ningen på en fråga som de stäl­ler sig eller för en situ­a­tion som de befin­ner sig i. Vid denna nes­hast är frå­gan hur sam­talsprak­ti­ker kan omdis­tri­bu­era erfa­ren­het och ansvar, samt till­gång till rum och uttryck." (1)

Per Herngren
2016 04 02, version 0.1

Fotnot

1. Textival, Göteborg 2 april 2016, Program http://textival.se/litteraturfestivalen/program/

23 mars 2016

Människohandel och slaveri: nationalstater blir medaktörer

Tillsynes motstridiga aktörer skapar ibland oavsiktligt relationer och band. Dessa relationer kan bygga upp omfattande människohandel och slaveri. Nationalstatsgränser, migrationslagar och gränskontroller skapar möjligheter för människosmuggling. Andra aktörer som accelererat slaveriet de senaste tjugofem åren är liberaliseringen av marknader för pengatransaktioner och handel med varor. Denna delaktighet i slaveri, våld och död behöver kamoufleras. Kamouflerandet av etiskt ansvar sker på olika sätt.

Motstridiga aktörer som skapar strukturer och förutsättningar för människohandel kamoufleras bland annat genom att människohandel reduceras till brott. Människohandel är inte en följd av vår politik och våra ekonomier, slaveri är istället kriminell avvikelse från den goda nationalstaten. Andra sätt att kamouflera vilka som är inblandade kan vara att konsekvent individualisera både förövare och offer: monster och stackare.

Jennifer Suchland, feministiska professor på Ohio State University, kritiserar nyliberal retorik kring människohandel. Denna retorik tas ibland över av människorättsorganisationer. Under en föreläsning på genusvetenskapen i Göteborg (23 mars 2016) analyserar hon hur carceral feminism ramlar in i samma fälla. Carceral feminism (fängsla-dem-feminism) betonar fängelse och straff som metoden för att hindra våld mot kvinnor. Detta kamouflerar hur myndigheter, naiv välvilja, etablerade organisationer och ibland även människorättsorganisationer kan vara inblandade. Kan vara med och bygga upp förutsättningar för människohandel.


FN kamouflerar hur människohandel fungerar

FN definierar och förklarar människohandel med ”hot eller bruk av våld eller andra former av tvång bortförande bedrägeri vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet” (FN protokoll, 2000). Det är brottslingar som hotar kvinnor och barn. Våldsamma psykopater! Organiserad brottslighet! Absolut inte hur vi organiserar våra samhällen och våra marknader. Människohandel kan inte vara en del av vår ordning.

Den kriminella retoriken kamouflerar att nationalstaternas gränser och regler om uppehållstillstånd gör människohandel möjligt. Organiserandet av nationalstater med id-kontroller och gränser är med och bygger strukturer för hur människohandel ska fungera.

Kvinnor och barn kan givetvis vara instängda och förslavade på grund av att enskilda hotar med direkt våld. Det gäller att inte kamouflera detta. I många fall kan dock hotet att fängslas och utvisas effektivare hålla kvinnor och barn kvar i slaveri än utövande av misshandel. En slav som hela tiden måste vaktas och hotas minskar profiten. Utan tuffa migrationslagar skulle det bli dyrare och svårare att hålla människor förslavade. Nationsgränser är med och skapar slaveri och död.


Rätten till rörlighet och fristad tar bort förutsättningar för människohandel

Att veta att en alltid har rätt till fristad gör flykt och frigörelse till säker befrielse snarare än till risk för ny fångenskap där fångvaktarna är anställda av nationalstaten och lyder migrationslagar.

Att veta att en alltid kan bosätta sig runt om i världen även om en är fattig och icke-vit gör att en inte känner sig tvingad att rekryteras av människohandlare för att ta sig ur en hopplös situation.

Öppna samhällen utan nationalstatsapartheid som stoppar fattiga och bruna från att röra sig fritt tar bort förutsättningarna för en stor del av den människohandel och det slaveri som växt fram de senaste tjugofem åren.

Per Herngren
2016 03 23, version 0.1
 

FN:s protokoll om handel med människor från 2000

”Människohandel innebär rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer genom hot eller bruk av våld eller andra former av tvång bortförande bedrägeri vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Utnyttjande skall innebära åtminstone utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande tvångsarbete eller slaveri eller med slaveri jämförbara bruk och sedvänjor träldom eller avlägsnade av organ.” (FN:s protokoll om handel med människor från 2000, översatt på Brottsoffermyndighetens webbsida Människohandel)

Referens

Jennifer Suchland, Economies of Violence : Transnational Feminism, Postsocialism, and the Politics of Sex Trafficking, Duke University Press, 2015.
FN:s protokoll om handel med människor från 2000.

12 mars 2016

Berättelser om terrorism: Mia Eriksson

Vad genomför berättelser om terrorism? Hur används terrorism för att bevara nationalstaten? Hur skyddar berättelser nationalstaten mot etiska och medmänskliga krav på drastiska förändringar?

Jag lyssnar på opponentens och Mia Eriksson dialog under disputationen av hennes avhandling Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism (2016). Och jag funderar hur jag själv läser hennes berättelser om hur journalister, politiker och författare pratar om terrorism.

Vita, nationalistiska terrorister förklaras i böcker, politiska tal och artiklar som avvikare från den goda nationalstaten. De görs till undantag, inte till följd av. Bruna terrorister och islamiska terrorister förklaras däremot i samma berättelser som del av religion och kultur.

Ifall vi istället skulle prata om vit, nationalistisk terrorism som en följd av landsgränser, utvisningar, staters vapenhandel, krigsapparater och myndigheters särskiljande på människor då skulle vi tvingas börja bygga och genomföra andra politiska ordningar. Nationalstatens självklarhet skulle hotas.

Berättelserna om vita, nationalistiska terrorister som avvikare, onormala kan i så fall ses som del av västerländska nationalstaters immunförsvar. Som skydd mot etiska krav från medmänniskor att bygga helt andra ordningar.

Berättelserna om terrorism kamouflerar att vi byggt upp en värld av nationalstatsapartheid där stater använder krig, våld och rasifiering för att upprätthålla maktordningar.

Tja, det var en väldigt kondenserad läsning av Mia Erikssons komplexa och moraliskt krävande avhandling.

Per Herngren
2016 03 11, version 0.1

Referens

Disputation 2016 03 11 på Mia Erikssons avhandling Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism, Göteborgs Universitet.
Mia Eriksson, Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism, Makadam förlag, 2016.



04 februari 2016

Mobbing som ’aktivism’ ersätter befrielse

Mobbing kan göras till en form av aktivism. Mobbing ersätter då befrielse med självrättfärdig individualism som sorterar undan de dåliga.

Mobbing förstås här som upprepat utpekande av enskild där omgivningens ovilja att ingripa fungerar som resonanslåda, som förstärkare. Mobbaren och mobben förstärker varandra. Stormöten och aktionsgrupper kan fungera mobb. Mobbing är att inför gruppen peka ut och baktala de som gjort fel, de som borde skämmas.

Mobbing blir en form av aktivism genom att utpekandet poängterar misslyckandet med koder och regler vilka gäller för aktivismen. Mobbing negerar istället för att konstruktivt bygga befrielse.

Mobbing som aktivism syftar till att skapa särskillnad mellan de radikala och de dåliga, de som bör skämmas. Resultatet blir att aktivister knäcks och blir rädda. Paranoia och misstänksamhet blir del av aktivismen. Långvarigt byggande av befriade samhällen kollapsar och kraften går ur gemenskapen. Varaktigt organiserande trängs undan av kortlivade rörelser vilka ersätter varandra.


Mobbing som aktivismform får flera funktioner

  1. Skapa självbild av radikalitet. Genom att peka ut den som inte passar in i gruppen.
  2. Rena och rädda gruppen från de dåliga och opassande.
  3. Maktkritik ersätts av personkritik.
  4. Skapa upphetsning över att äntligen få konfrontera den som borde skämmas.
  5. Skapa stimulans över att den som borde skämmas verkligen ser ut att skämmas.
  6. Fungera som sammanhållande ritual under stormöten och aktioner.
  7. Splittra allianser med oliktänkande Krossa samarbete med dem som inte är tillräckligt radikala. Väv av samhällsbyggande allianser ersätts med öar. 
  8. Långvarigt organiserande av befriade samhällen ersätts med individuella uppförandekoder.
  9. Omsorgen om varandra och varandras misslyckanden ersätts med lojalitet mellan elit av duktiga.
  10. Ingripanden i härskartekniker och mikrobestraffningar ersätts med skammning och utpekanden. Att få den utpekade förövaren utskämd, att skämmas eller knäckas, blir viktigare än omsorgen om de som underordnas, gjorts till offer eller kränkts.
  11. Ingripande i våld och förtryck ersätts med att dra sig undan från förtryckarna. Makten lämnas på så sätt i fred.
  12. Experimenterande med revolutionärt annorlunda system ersätts med renlevnad.

Per Herngren
2016 02 04, version 0.1

Referens

Per Herngren, Ickevåldsrätten, 2002.
Per Herngren, m fl, Rituella mord på ledare, 1998.

23 januari 2016

Lyckönskningar som härskarteknik: Sara Ahmed

Genom att uttrycka att man är glad och lycklig över att någon annan får jobb, hus, bra omdömen eller betyg, produceras förväntningar på att anpassa sig till rådande ordningar och normer. Annars gör man inte sin familj och sina vänner glada, annars gör man dem olyckliga. 

När det går bra för andra inom de rådande normerna säger vi att vi är lyckliga för deras skull. En ömsesidig förväntan att man ska göra varandra lyckliga hamnar på så sätt i resonans med en rad olika maktordningar: kapitalism, lönearbete, karriär, kärnfamilj, egna hem, utseende, nationalitet. En förstärkning skapas mellan makt och ömsesidiga förhoppningar.

Ifall andra misslyckas, inte passar in, ifall de hamnar utanför, blir vi olyckliga. Ja, då gör de oss olyckliga.

Lyckönskningar kan producera ömsesidig förväntan att vi behöver lyckas för att göra vänner och familj nöjda.


Hur lyckan härskar genom ömsesidighet

Sara Ahmed tar upp flera sätt att uttrycka lyckönskningar så de riskerar att bli förväntning och krav på underordning och inordning:

1. Jag är lycklig för din skull! (Att du fått en bättre ställning.)
2. Jag är lycklig för att det går bra för dig! (Enligt rådande ideal.)
3. Jag vill att du ska bli lycklig! (Att det ska gå bra enligt rådande ideal.)
4. Jag är lycklig ifall du är lycklig! (Och jag blir olycklig ifall du gör dig olycklig.)
5. Jag vill ju bara att du ska bli lycklig. (Det är därför du borde …)
6. Jag skulle bli väldigt lycklig om du fick vara lycklig (med din plats).

Sara Ahmed analyserar det som att lyckönskningar kan göra oss ömsesidigt beroende av att vi strävar i bestämda riktningar: “Happiness involves reciprocal forms of aspiration (I am happy for you, I want you to be happy, I am happy if you are happy) and also forms of coercion that are exercised and concealed by the very language of reciprocity, such that one person’s happiness is made conditional not only on another person’s happiness but on that person’s willingness to be made happy by the same things.”[1]

Per Herngren
2016-01-23, version 0.1.1

Referens

Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010.


Fotnot


[1] Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 91.

05 december 2015

Fascism

Fascism materialiseras när en grupp höjer sig över andra värden som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden organisationen.

Fascism blir en frestelse i varje organisation och grupp. Frestelsen uppstår eftersom organisationen skapar sig ett eget värde och den kan därför inte undvikas. Men den kan antingen motverkas eller kamoufleras och etablera sig.

Fascism har historiskt kopplats till en nation (ett folk) och till en stat. Nationalstaten och dess egna medborgare får då högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet med de som inte tillhör gruppen.

Varje organisation (stat, företag eller förening) återskapar sig själv och sin verksamhet som värde. Detta skapar omedelbart konflikter med andra värden. Det är dessa konflikter som gör demokrati och det politiska möjligt. De tvingar oss till beslut. Och dessa beslut skapar nya värden och därmed konflikter.

I praktiken uppstår fascism när tjänstemän, anställda och andra beslutsfattare undviker de konflikter och problem som uppstår när olika värden får leva sida vid sida. Fascism är alltså konfliktundvikande.

Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik.

Fascism lever i små rutiner

Fascism skulle aldrig fungera som ett stort system. Fascism återskapas som svärmar av rutiner och praktiker. Det är faktiskt främst genom att bli rutin som fascism kan överleva, reproduceras. Rutiniseringen av fascism gör att själva fascismen kamoufleras. Den blir självklar, den tränger in i oss och i våra organisationer som sunt förnuft.

När självklarheten någon gång uttrycks så fungerar det sunda förnuftet som kamouflageteknik, exempelvis med: Ja, men 'vår' välfärd! 'Våra' gamla då? 'Vi' behöver ju ha ordning.

När högerpopulister uttrycker fascism som fascism hotas fascismens väsen: att existera som rutin, självklarhet, sunt förnuft. Kamouflaget riskerar att förlora sin utsuddande förmåga. I så fall kan fascismen inte längre undvika konflikter. Fascismen blir då trög. Och den riskerar att trängas undan av andra värden.

Det fascistiska kamouflaget kan dock utnyttja högerpopulister för att återigen kamouflera sig själv: "Men de där extremisterna." "De idioterna fattar inte att de hotar 'vår' stat." Fascismen pekas då ut som något annat, som något utanför. På så sätt kan konturerna döljas. Och fascismen kan sjunka in i bakgrunden igen.

För att inte dra in sig i fascism får en organisation undvika att bli alltför lydig mot sig själv.

Per Herngren
2015 12 05, version 0.1.2




15 november 2015

Krig, terrorism, nation - i resonans

Det engelska "war" hör etymologiskt ihop med att skapa förvirring(1). Förvirringen kan kopplas till att krig också betydde stora angrepp, mycket dödande. Mycket dödande skapar förvirring. Krig skapar egna ordningar. Krigets ordning förvirrar medmänsklighet, jämlikhet, solidaritet, moral, samarbete och gemenskap.

Terrorism är angrepp på civila vilket skapar skräck, vaksamhet, misstänksamhet och paranoia - terror(2). 

Terror och terrorism är del av kriget. Terrorism kan förstås som en viss typ av krigshandling. Terrorism är de krigshandlingar som dödar barn, äldre och icke-soldater. Den del av kriget som genererar skräck och flykt.

Terrorism kan också utföras utanför krigssituationer, terror kan skapas utan mycket dödande, utan att krig uppstår. Det är dock ytterst sällan ett krig kan utföras utan terrorism och terror, utan dödande av civila.

Nation och nationalism

Nation är folk. Nationalism är en identitetspolitik som ska förena folk, stat, landområde och språk till en enhet. I vissa fall stryks språket ur ekvationen, utopin att skapa "ett språk" överges. 

Nationer och nationalism är en relativt sen uppfinning. De slår igenom under artonhundratalet och blir en global rörelse. Nationer är alltid internationella, de kan inte fungera som egen enhet.

Krig/terrorism har gjort sig helt beroende av nation och nationalism. För att legitimera, för att rekrytera, för att få kraft. Och samtidigt har nationer gjort sig beroende av kriget. För att skapa gränser och ockupera mark. För att motverka mångfaldigandet av jämlikhet och demokrati, lokalt och transnationellt. 

Detta ömsesidiga förstärkande är en form av resonans. När saker återskapas igen och igen uppstår pulser. Och olika pulser kan hamna i resonans med varandra. 

Det finns inget maktcentrum, däremot kan maktcentran hamna i resonans med varandra och ömsesidigt förstärka varandra. Krig är ömsesidig förstärkning, de som inte dras med trängs undan. "Båda parter" är en kamouflageteknik för att införliva och dölja de som trängs undan, de ses inte ens som egna parter.

Det ömsesidiga kraftgivandet kan ibland förstärkas ända till gemenskaper, samhällen, ordningar, arméer utplånas. Ibland kallas denna utplåning för fred.


Flaggan är angripen

Ett sätt att dölja att massmord är mord är att ersätta offren med flaggan. Istället för att sörja de döda, sörja med de anhöriga, så sörjs nationen. Nationen återskapas då märkligt nog genom att sörjas. Sorgen för de som dödas ersätts med sorg för flaggan. Angreppet är inte så mycket mot människor utan främst ett angrepp mot flaggan.

Denna nationalistiska logik är en pardans som i praktiken är en gruppdans. Nationalismer ger varandra kraft genom att dansa dansen med varandra. 

Nationalistisk logik används av de som angriper. De människor som dödas, dödas för att de tillhör en fiendenation. Mördandet av människor döljs och kan legitimeras som angrepp mot annan nation. Och den "andra nationen" återanvänder angriparens logik och ser dödandet av människor som angrepp på sig själv som nation. Offren utnyttjas av nationen för att återskapa nationen. Det är våra offer. Nationen är offer. Flaggan är angripen.

Per Herngren
2015 11 15, version 0.1.1


Jämlik metod - bilaga

Metoden i analysen är jämlik och symmetrisk, stater analyseras som vilken organisation som helst. Storleken på en organisation ändrar inte analysmetoden. Ifall metodologisk nationalism istället hade använts hade själva analysmetoden blivit del av nationalismens ideologi och religion, metoden hade blivit del av nationsbyggandet. En fördel med jämlik och symmetrisk metod är att specifika skillnader mellan organisationer kan upptäckas vilka annars hade dolts av förförståelsen, av den nationalistiska ideologins utpekande av skillnader.


Fotnötter

1. "War" from Online Etymology Dictionary: "late Old English wyrre, werre "large-scale military conflict," from Old North French werre "war" (Old French guerre "difficulty, dispute; hostility; fight, combat, war;" Modern French guerre), from Frankish *werra, from Proto-Germanic *werz-a- (cognates: Old Saxon werran, Old High German werran, German verwirren "to confuse, perplex"), from PIE *wers- (1) "to confuse, mix up". Cognates suggest the original sense was "to bring into confusion.""

2. Terrorism: "1795, in specific sense of "government intimidation during the Reign of Terror in France" (March 1793-July 1794), from French terrorisme, from Latin terror (...) General sense of "systematic use of terror as a policy" is first recorded in English 1798 (in reference to the Irish Rebellion of that year). At one time, a word for a certain kind of mass-destruction terrorism was dynamitism (1883); and during World War I frightfulness (translating German Schrecklichkeit) was used in Britain for "deliberate policy of terrorizing enemy non-combatants."

Terror: "early 15c., "something that intimidates, an object of fear," from Old French terreur (14c.), from Latin terrorem (nominative terror) "great fear, dread, alarm, panic; object of fear, cause of alarm; terrible news," from terrere "fill with fear, frighten," from PIE root *tres- "to tremble"".

 

07 november 2015

Regeringen förbi högerpopulister - i hets mot flyktingar

Högst ovetenskapligt har jag bläddrat i de senaste två veckornas massmedier. Jag upptäcker att regeringen och ledande socialdemokrater tagit mer utrymme i massmedia än högerpopulister för att peka ut flyktingar som problem och nationen som offer.

Högerpopulisters propaganda är så öppet hetsande att den statistiskt tycks göra människor öppnare för öppnare gränser. (Se bilaga.) Förklaringen kan vara: att hetsa hetsar inte. Inte så mycket som vi tror. Hets kan till och med få motsatt funktion och minska hetsen. Folk drar sig undan och blir öppnare. Hets behöver utvinna kraft ur någon annans panik för att kunna hetsa.

Regeringens och ledande socialdemokraters formuleringar de senaste två veckorna är dock så sofistikerat panikslagna att de förmodligen effektivare ökar hetsen mot flyktingar än högerpopulisternas mer genomskinliga hets. Resultatet av en regering som agerar som om den vore i panik skapar då något mer otäckt än otäcka uttalanden.

Regeringen använder flera makttekniker för att peka ut regering, stat och kommuner som de egentliga offren. Och peka ut flyktingar som problem. Jag har mest analyserat ordval och sättet att uttrycka sig. Bland annat används ordval med en undermening som ger flera betydelser:

  1. Ordval offergör nation, stat och kommun
  2. och pekar ut flyktingar som orsak till att regering har så svårt att regera
  3. och gör personer på flykt till en framvällande massa snarare än till gemenskaper, grupper och personer

Här är några exempel på ordval med utpekande och hetsande undermening:
  1. flyktingproblematiken
  2. flyktingkrisen
  3. akut läge
  4. gränsen är nådd
  5. trycket ökar
  6. det kommer att bli tufft
  7. belastning
  8. bön till EU
  9. nödmedel
  10. mycket ansträngd
  11. kommer ta slut 
  12. det är fullt
  13. hot mot inre ordning och säkerhet (tillagt 13 november 2015)

Har ni som mer läser tidningar än mig eller som faktiskt äger tv uppfattat fler uttryckssätt som pekar ut flyktingar som problem och nationen som offer?

Per Herngren
2015 11 06, version 0.1.4


Källkritik: I mitt bläddrande har jag inte alltid kunnat urskilja ifall det är regeringens talesperson som citeras eller om det är journalistens omskrivning av regeringens uttalande.

Bilaga

Här är två forskningsrapporter som bryter med övertron på effekten av hatpropaganda.

Främlingsfientligheten har minskat de senaste 20 åren samtidigt som högerpartier nått stora framgångar i Europa. Rasistisk propaganda kan enligt DELMI-rapporten till och med minska främlingsfientligheten då folk ogillar propagandan (ifall min snabba läsning är rätt).(1)

Orsaken till att högernationalism når framgångar är att demokratin och det demokratiska samtalet inte vårdas av folkrörelser, folkbildning, institutioner och organisationer, inte att rasisternas rasistiska propaganda skulle vara effektiv i att förändra folks åsikter. (så läser jag Marie Demkers "Sverige åt svenskarna") (2)

Fotnoter till bilaga

1) http://www.delmi.se/publikationer-seminarier#!/hogerpopulism-och-attityder-till-invandring-i-europa-policy-brief-2014-01
2) http://www.bokforlagetatlas.se/bok/sverige-at-svenskarna/





Gadgeten innehöll ett fel