Panoptikon och övervakning mångdubblas från 2000

Antalet tillstånd i Sverige för kameraövervakning på offentliga platser har nästan fyrdubblats från 1996 till 2008. Statistiken för antalet tillstånd visar dock inte antalet kameror. Eftersom kameror och datorsystem blivit billigare kan en fyrdubbling av antalet tillstånd mycket väl innebära, lågt gissat, en tiodubbling av antalet kameror de senaste tio åren.

Panoptikon disciplinerar personer och grupper genom seendet. Disciplineringen sätts igång av möjligheten av att man är sedd. Antagligen sitter det ingen där bakom kameran och tittar på en men bara det att det är möjligt gör att man börjar producera disciplin. Panoptikon är disciplineringstekniker där storebror inte ser dig – fast kanske ändå. Panoptikon fungerar genom paranoia.

Enligt undersökningar av Brå minskar inte våldsbrotten av kameraövervakning. Panoptikon disciplinerar de medborgare som redan önskar se ordentliga ut ifall det nu är någon mot förmodan som ser mig. Panoptikon disciplinerar inte främst brottslingar utan de lydiga samhällsmedborgarna.

Michel Foucault visar att panoptikon inte så mycket hindrar den enskilde från att begå vissa handlingar utan snarare förmår den enskilde att öka sin produktiva disciplin. Panoptikon är alltså inte negativ, hindrande, utan positivt producerande. Disciplinen gör att vi producerar mer.
Per Herngren,
2009-11-06, version 0.1

Referenser
”Enligt nya siffror från justitiedepartementet godkände länsstyrelsen förra året 18 288 kameror i Sverige som övervakar allmänna platser eller butiker. År 2002 var siffran 9 297 stycken.” (Metro International 2009-03-08.)
”Den 1 januari 2002 fanns det 6 078 tillstånd medan det fanns 3 219 anmälningar. Sammanlagt fanns det alltså omkring 9 300 tillstånd eller anmälningar. Detta skall jämföras med att det år 1996 fanns knappt 5 000 tillstånd.” (SOU 2002:110, s 79)
”Men kameror minskar inte våldsbrotten, visar en rapport från Brå.” (DN.se 2009-09-23)

Börja inte med dig själv I - de Biran, Mead, Ricoeur & Heidegger

Motstånd leder till medvetande – inte tvärtom

Maine de Biran (1766-1824) bryter med dualismen mellan ett inre medvetande och en yttre värld. Det är inte så att vi uppfattar eller tar in världen runt omkring oss. Han lämnar alltså dualismen mellan världen och en subjektiv upplevelse av världen.

Handens gripande ligger nära medvetandets begripande i de Birans filosofi. Det är inte medvetandet som leder till handling utan handling som leder till medvetande. Gripande gör att vi greppar. Greppet kommer inte före gripandet.
I Paul Ricoeurs läsning av Maine de Biran betonas hur vårt existerande kommer ur motstånd, ”existing is resisting”[1]. Självet uppkommer ur ett motstånd mellan vår kropp och andra kroppar. Det här ersätter föreställningen om en yttre värld och en inre subjektiv bild av den yttre världen.

När ting och andra människor gör motstånd får vi möjlighet att bli självmedvetna. För de Biran är beröring och motstånd avgörande för hur både medvetandet och självet skapas. Motstånd kan här läsas som hinder, att materia och kroppar hindrar våra rörelser. Det går inte att beröra eller bli berörd utan hinder. Medvetandet skapas därmed genom kropp och kroppslighet, inte som en motsats till kropp.

Det finns inget andligt medvetande. Ren andlighet skulle vara omedvetenhet.

Anden uppfattar alltså inte materian, medvetandet uppfattar inte kroppen. Det är snarare själva fattandet som blir medvetande. Det är genom att fatta tag och svårigheten i att flytta, ändra eller göra om, som medvetande blir medvetet. Medvetande och kropp kan därmed inte åtskiljas som i dualismerna ande och materia, andlighet och världslighet, ett inre och ett yttre.

Det finns ingen andlig verklighet skild från en materiell verklighet.

Beröring

Med Maine de Birans analys visar Ricoeur att vår sorg och glädje, vår smak för känslor, kommer ur beröringen, ”its aptitude for feeling is revealed most characteristically in the sense of touch”[2].
Självet kommer inte ur en själv utan från den andre och från annanheten; ”that selfhood implies its own ”proper” otherness … for which the flesh is the support”[3].

Därmed vänder vi på Husserls föreställning om den andre som en annan som mig, det blir istället jag själv som är något annat[4]. Vi är inte som varandra, vi är något annat. Vi måste därmed lämna identiteten och likheten som förklaring till både oss själva och andra.

Och vi överger dessutom föreställningen om ett inre äkta jag som skulle påverkas att det världsliga. Då finns det inget inre äkta som behöver ut, något genuint inre som vill uttrycka sig. Politiskt motstånd, texter, dialog och tal är inte uttryck för en inre mening hos en avsändare. När vi talar eller gör motstånd sker inte en ofullständig överföring av en bild av ett inre äkta jag.

Det är snarare svårigheten i att tala och skriva som producerar mening. Det är motståndet mot motstånd som bygger politisk mening. Svårigheten i att genomföra politiska lösningar producerar politiskt medvetande. Medvetandet föregår inte politisk förändring.

Paranoid politik

Med Maine de Biran blir det möjligt att bryta med en paranoid föreställning om politik, motstånd, känslor eller kommunikation. Meningen gömmer sig inte bakom eller bortom. Meningen i samtal och överenskommelser finns där i samtalet inte bortom, inte gömt i kod, ett mål eller en avsikt. Politiken förverkligar politik. Att göra politik till taktik och strategi där mål och medel radikalt separeras blir därför en mystifiering av politiken.

Våra händer och vårt tal sträcker sig ut och berör. Vi kan bara beröra det som gör motstånd. ”Maine de Biran is therefore the first philosopher to have introduced one’s own body into the region of nonrepresentative certainty”. de Biran bryter med den representativa världsbilden. Världen reflekteras inte in i våra tankar eller in i medvetandet. Den representativa världsbilden motsvarare vad som i Deleuze och Guattaris Tusen platåer framställs som paranoid filosofi: Att den egentliga eller riktiga världen skulle finnas gömd bakom det vi uppfattar och ser. Att det vi uppfattar skulle vara en vag bild av verkligheten.

När grupper gör motstånd, när folk tar gemensamma beslut, då utövas politik. Politik är försöket att lösa problem och att förverkliga de samhällen vi vill leva i. Politiken finns därmed inte bortanför det som förverkligas i den politiska handlingen. Det är bara genom att försöka förverkliga som politiken kan misslyckas. Motstånd är därmed inte ett medel till politiska beslut. Motstånd är politiska beslut. Motstånd är att leva det politiska. Motstånd håller på att förverkliga. Därför möter motståndet motstånd.

Här hamnar vi nära Gandhis föreställning om att mål och medel måste bli ett. Detta innebär inte en naiv tro på att den politiska handlingen totalt skulle kunna genomföra sitt syfte. Då skulle det politiska vara över. Men det innebär att motstånd och politik misslyckas igen och igen, och just därför kan det hela tiden justeras.

I den paranoida politiken, i det paranoida motståndet, är det politiska beslutet uppskjutet på framtiden. Den paranoida politiken tänker sig dessutom att det är någon annan som ska genomföra politiken. Det politiska målet blir något utopiskt frånvarande. Den paranoida politiken måste därför föreställa sig världen linjärt: ett medel skulle genom en orsakskedja leda till det ännu frånvarande målet. Men det linjära är bara ett specialfall, ett undantagsfall. Gandhis motstånd byggde istället på att målet är medlet till målet. Gandhis motstånd gör oss alla till politiker. Det är en politik som bygger vidare på misslyckanden. När vår politik gör motstånd, och när materian gör motstånd, då skapas möjligheter att innovativt justera och bygga vidare.

Vi repeterar våra politiska lösningar och andra kan repetera dem. Så sker politisk förändring. Istället för en linjär politisk orsakskedja får vi istället imitationskedjor och repetitioner som lägger sig i resonans och dissonans med varandra.

Börja inte med dig själv om du vill förändra världen

Det är inte bara vårt medvetande och vårt själv som skapas genom den andre. Enligt Ricoeur skapas även subjektet och aktören genom den andre. Det är den andres tillskrivande som gör mig till författare av mina handlingar, ”the self-designation of the agent of action appeared to be inseparable from the ascription by another, who designates me in the accusative as the author of my actions.”[5] Genom att bli affekterad av varandras handlingar kan vi tillskriva handlingar till sig själv eller till någon annan.

Det är i handlandet subjektet växer fram.

Med hjälp av Lévinas filosofi visar Ricoeur att den andre verkligen är den andre. Det går inte att reducera den andre till samma som mig eller som identisk med mig eller likadan som mig. Motstånd, rätt, solidaritet och moral kommer alltså inte ur att andra är precis som mig eller lika mig, utan från att de verkligen är andra.

Identitet med varandra och föreställningen att vi egentligen skulle vara samma blir totalitära tänkesätt. De omöjliggör relationer. Det som är identiskt kan inte ha relation. Relationerna ersätts då av helhet eller av samma sort. ”Because the Same signifies totalization and separation, the exteriority of the Other can no longer be expressed in the language of relation.”[6]
Därmed blir det mer begripligt då Nietzsche attackerar det dåliga samvetet. Dåligt samvete handlar om mig själv, om hur duktig jag är, inte om solidaritet med den andre. Det värsta, enligt Ricoeur, är att ersätta det dåliga samvetet med det goda samvetet. Solidaritet med andra ersätts då med själv-rättfärdigande.[7]

Föreställningen att man måste börja med sig själv, eller leva rättfärdigt själv, krossar möjligheten att den andre har ett eget värde, ett värde som inte kommer från mig eller från att vi är samma. Vi är solidariska med andra för deras skull inte för vårt goda samvetes skull eller för vårt välmående. Politik är att genomföra, och ta beslut om, saker som berör varandra. Politik är också att beröra varandra för att genomföra saker tillsammans.

Per Herngren
2009-11-02, version 0.2

---

[1] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 322.
[2] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.
[3] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.
[4] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 326.
[5] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 329.
[6] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 336.
[7] Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 347.

Världssystem och containervärldsbildens kollaps

En rörelse av forskare som kallar sig världssystemanalytiker lanserade under sjuttiotalet begreppet världssystem. Föreställningen är att de olika systemen bildar egna världar. Enligt Immanuel Wallerstein var valet av begreppet ’världssystem’ (world-system) ”avsedd att indikera att det inte var fråga om system, ekonomier och imperier som omfattar (hela) världen, utan om system, ekonomier och imperier som var för sig utgör en värld (men som inte nödvändigtvis sträcker sig över hela jordklotet).”[1]

Immanuel Wallerstein är den mest kända förespråkaren för världssystemanalys. Enligt honom vänder den på det gängse sättet att forska och ersatte därmed ”den traditionella analysenheten, nationalstaten (med) ’världssystem’. Historikerna hade i första hand undersökt nationella historier, ekonomerna hade analyserat nationella ekonomier, statsvetarna nationella politiska system och sociologerna nationella samhällen.” Världssystemanalytikerna frågade sig skeptiskt ”huruvida dessa studieobjekt verkligen existerade, och om det inte gick att göra mer användbara undersökningar utifrån andra utgångspunkter.”

Istället för att se nationalstaten som en ram för olika samhällsföreteelser byts nationalstaten ”ut mot ett antal ’historiska system’”. Världssystemen är både rumsligt och tidsligt begränsade. De innefattar flera politiska och kulturella enheter; och verksamheter och institutioner integreras och lyder vissa systemiska regler.

På det här sättet kunde de undvika att göra det nationalstatliga ideologiska projektet; om att skapa en kultur, en nation och ett folk, under en politisk statlig enhet; till förebilden för ekonomi och samhällsvetenskap. De kunde dessutom visa att det nationalstatliga projektet aldrig någonsin lyckats genomföras i praktiken. Nation (folk) och stat har aldrig blivit ett, aldrig blivit en enhet. Att bygga vetenskap på en utopisk föreställning som är orealistisk blir olyckligt.

Oräkneliga teorier som försöker förklara övergången från feodalism till kapitalism, från underutveckling till utveckling, från fattigdom till välstånd; utifrån interna och externa faktorer är, enligt Wallerstein, ”av försumbart värde”[2]. Nationalstaten är inte en container. Det finns inga nationella ekonomier lika lite som det finns nationella blommor eller fåglar.

Nationalstaten innehåller inte. Den är vare sig en bubbla eller en låda.

System är vare sig nödvändiga eller helheter

Världssystemanalytikerna bröt dessutom med tron på den nödvändiga utvecklingen, och det oundvikliga framsteget. ”De betraktade framsteget som en möjlighet snarare än en nödvändighet”[3]. De ”ifrågasatte till och med om uppkomsten av en kapitalistisk världsekonomi alls kunde beskrivas som ett framsteg.” Därmed kunde (och kan) helt andra mer framstegsinriktade system utvecklas istället för världskapitalism. Kapitalism är inte nödvändig.

Inte heller lönearbete är nödvändigt för en effektiv och lönsam ekonomi. Världssystemanalytikerna ”har slagit fast att lönearbete bara är ett av många sätt att kontrollera arbetskraft” både för kapitalism och för andra ekonomiska system. För kapitalistiska företag kan andra sätt än lönearbete vara mer lönsamma: Som förlagssystem i relationen författare-bokförlag, eller som att göra om konsumenten till oavlönad producent som hos Facebook och Youtube.

För världssystemanalysen är marknaden inte ett system. Att hänvisa till marknaden är inte mer vetenskapligt än att hänvisa till alver eller hustomtar. Det finns däremot mängder med marknader och mängder med ekonomiska institutioner. Många av dessa kan vara sammanflätade genom kapitalistisk världsekonomi. Det ”är sätten på vilka de kombineras som förklarar världsekonomins rörelser”[4].

Genom att välja begrepp som sammanfläta och kombineras bryter Wallerstein med helhetstänkande. Världssystemanalysen närmar sig därmed andra systemteorier vilka bryter med helhetsföreställningar: som ickelinjär dynamik (mattematik, fysik, samhällen), sociala systemteori (Luhmann), assemblageteori (Deleuze, DeLanda), komposition (Deleuze, Guattari), rhizome (Deleuze, Guattari), imitationskedjor och dess intersektioner (Tarde).

Jag tycker dock att världssystemanalysen ibland beskriver själva världssystemen som helheter vilka innehåller (contain). Man misstänker att vissa visioner från det nationalstatliga utopiska projektet har överförts till systemtänkandet. För att befria analysen från containervärldsbilden skulle världssystemanalysen behöva göra upp med möjlig barlast från nationalstatens utopiska självförståelse. Detta är något som även motståndsgrupper och folkrörelser skulle behöva göra för att lämna en föreställning om politik och samhällen som enligt flera systemteorier de senaste åren måste ses som fantasi och vanföreställning.

Per Herngren
2009-10-20, version 0.1

---

[1] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 36. Här kommer parenteserna från originaltexten.

[2] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 37.

[3] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 39.

[4] Immanuel Wallerstein, Världssystemanalysen en introduktion, Tankekraft Förlag, 2007, original 2004, s 49

Karnevalen som eget samhälle

Sociologen Gert Nilson visar hur karnevalen under medeltiden blev egna samhällen snarare än avbrott i träldom och feodalism. Själv bor jag i Hammarkullen och sista helgen i maj tar jag ledigt tre dagar för att vara med på Sveriges äldsta karneval: Hammarkullekarnevalen. Första gången jag deltog i mitten på sjuttiotalet var jag tonåring. Några år senare, från åttiotalet, fick vi redan i februari på torg och gårdar runt om i Hammarkullen vara med när Chile Lindo och bolivianska dansgrupper övade och provade dräkter. För mig börjar karnevalen därför i februari och intensifieras i april genom alla förfester. Under sommaren är många i Hammarkullen arbetslösa eller lediga från skolan. Så varför inte fortsätta karnevalen hela sommaren?

När det ekonomiska överskottet i Venedig under 1700-talet var stort ”pågick karnevalen … ofta i ett halvår”, enligt Gert Nilson. Överskottet ”kunde förbrukas av såväl hög som låg”[1]. Karnevalssamhällena kan ses som likvärdiga med feodala, borgerliga och kyrkliga samhällen. Dessa samhällen levde sida vid sida snarare än inuti en väldig container-feodalism.

”Karnevalslivet utgjorde en egen värld klart skild från” de feodala och kyrkliga världarna ”med sina hierarkier och skiktningar” Karnevalen skapade ”en annan värld av frihet, gemenskap, jämbördighet och överflöd, i vilken kampen fördes mot allt stelnat, och där det odefinierade, det tillblivande och det föränderliga betonades.” Folk agerade som ”jämbördiga och möttes utan de barriärer som ålder, egendom, yrke och kast vanligen utgjorde.”[2].

Karnevalen bygger revolutionära samhällen

”Karnevalen utspelades inte på en scen för en publik, där fanns ingen åtskillnad mellan deltagare och åskådare. Alla levde karnevalen, i enlighet med dess egna regler”[3] och ordningar.

”Karnevalen var ingen vilopaus i en ansträngande vardag, som nutidens fester vanligen är.” ”Karnevalen var ett … förverkligande av ett visst ideal: förändringen.”[4]

Karnevalen byggde upp intensiteter och resonanser av ifrågasättande, parodi och relativiserande av allt etablerat: ”såväl sanningar som auktoriteter” Gert Nilson berättar att ett” typiskt inslag var den parodiska kröningen och därpå följande avsättningen av en karnevalskung. Karnevalens bilder av förändring var ofta tvetydiga, där fanns … högt och lågt, vishet och dårskap, uppbyggande och neddrivande.”[5]

Karnevalen utvecklade queer-praktiker där män uppträdde som kvinnor, där kvinnor uppträdde som män, och även ’queera’ klasspraktiker där präster blev tiggare, trälar blev herrar. Det är inte säkert dessa praktiker undergrävde ordningen i kyrkan eller i feodala eller kapitalistiska samhällen. Rollomkastningar kunde utnyttjas som säkerhetsventiler.

Men man behöver inte förstå karnevalen som protest eller som reaktivt motstånd mot andra samhällen. Karnevalen är inte främst en negation, den var ett positivt skapande. Den levde sitt eget liv och fastnade inte i en trotsig mot-spegel av andra samhällen. Karnevalen var mer proaktiv än reaktiv, mer postprotest än protest.

Kedjor av imitation istället för centralstyrning eller påverkan

Karnevalen utvecklade innovativt egna praktiker som kunde imiteras, användas och spridas. Artonhundratalssociologen Gabriel Tarde skulle kalla detta för kedjor av imitationer. Karnevalen skapade inte sina förändringar och revolutioner centralt. Karnevalen mångfaldigar centrum, istället för att centralisera till enhetlighet. Alla dessa centrum (torg, fester, stilar, högtider, tidpunkter) kunde hamna i resonans och disonans med varandra eller med feodala och kyrkliga centrum. Karnevalerna mångfaldigar ordningar snarare än avskaffar dem. Karnevalerna skapade samhällen ”i ständig tillblivelse”[6].

Karnevalen skapade sina egna värdesystem där ”arbetsflit, anständighet, ordning, självbehärskning, sparsamhet och värdighet” kunde trängas undan av värden som ”generositet, spontanitet, allianser, kärlek och glädje i oordningen”[7].

”Under 1600- och 1700 talet urvattnades dock karnevalskulturen och den blev alltmer tillfällig och trivial. Kvar blev parader genom gatorna kantade med åskådare.”[8] Karnevalerna som hade blivit egna jämbördiga samhällen urvattnades och blev ”till korta avbrott i vardagen. Från en anda av frihet, till ett semesterfirande. Från ett allmänt deltagande till huvudsakligen åskådande.”[9] Från att börja leva ett eget samhälle med egna ordningar blev karnevalen en energikälla för feodalsamhälle och livegendom, och senare för kapitalism och lönearbete. Karnevalen förvandlas till ”en säkerhetsventil genom vilken maktens förtryck kunde vädras ut temporärt”[10].

Genom att göra karnevalsdeltagarna till åskådare görs karnevalen till bröd och skådespel för folket vilket ”ofta räddat Makten. Tillåtna och förväntade och ritualiserade protester kan bevara och stärka den etablerade ordningen.”[11].

Karnevalens återkomst

Idag har karnevalen och liknande intensiva samhällen en motsvarande möjlighet som i Venedig på 1700-talet. Gert Nilson lyfter fram sociologisk forskning som visar att snart bara 30 procent av befolkningen behöver lönearbeta. Eller att vi bara behöver lönearbeta 30 procent av arbetstiden. De enorma överskotten som genereras idag behöver inte gå till de rika, till enorma byråkratier för stater eller storföretag, till aktieägare eller till krigsmakter. Överskottet kan fördelas så att det blir möjligt att överskrida Venedigs magiska 50-50 gräns på 1700-talet. Då blir det möjligt, enligt Gert Nilson med: ”Karnevaler som pågår åtta, nio månader om året. Ett liv som vi idag inte ens kan föreställa oss. En allas fest för livet.”[12]

Detta möjliggör en brytning mellan ”åtskiljande av deltagare och åskådare”, ”Alla kan vi handla, alla griper vi in”. Vi behöver imitera karnevalen så att: ”Vi som deltar är i majoritet, de som åskådar i minoritet.” [13] Detta bryter med proteströrelsernas negativitet, besatthet av att vara emot. Detta bryter också med vänsterpraktiker där vissa är föreläsare och andra åhörare, där vissa sjunger revolutionära sånger och andra är publik.

Karnevalen är en möjlighet att bygga nya ordningar: ”Här bryts regler och nya krävs.” ”Karnevalstidens påtagliga brott mot grundläggande spelregler, för att inte säga orgie av rollomkastningar, stimulerar till omprövning, experiment och sociala uppfinningar.”[14]

Karnevalen bryter med proteströrelserna:

• Istället för att föreställa sig Samhället som synonymt med nationalstaten mångfaldigas samhällena. Det finns inget centrum protesten kan vända sig emot.
• Istället för inuti Samhället upptäcker man en rad samhällen bredvid varandra och hur dessa ständigt kopplas, kopplas om, kopplas isär, kopplar av.
• Istället för att påverka de så kallade styrande skapas i karnevalen direkt tillblivelse som sedan kan imiteras och bilda långa imitationskedjor. Repetition, imitation, kopiering och återskapande ersätter påverkan av styrande eller opinionen.
• Istället för att bekräfta kapitalistiska eller nationalistiska samhällen genom negativa protester, genom inverterade speglingar, särskiljer karnevalen sig och mångfaldigar sina egna ordningar. Dessa nya pulser och rytmer erbjuds alla; ungefär som fri programvara i opensource-rörelsen. Ifall du spelar våra rytmer så spelar vi era rytmer! Varför leva i ett nej när vi direkt kan börja leva det samhälle vi vill ha.
• Istället för att reducera ordning till styrning och centrala hierarkier skapas ordning genom resonans, rytmer och pulser som man följer, utvecklar eller bryter med.

Per Herngren
2009-08-31, version 0.1

Referens

Gert Nilson, Ett. Två. Tre. Det sociala livets grundfigurer, Korpen, Göteborg: 2008.

---

[1] s 197.
[2] s 193.
[3] s 194.
[4] s 193-194.
[5] s 194.
[6] s 194.
[7] s 197.
[8] s 194.
[9] s 195.
[10] s 196.
[11] s 196.
[12] s 197.
[13] s 197.
[14] s 198.

Spådomskonst på ledarskapskurser

På ledarskapskurser används ibland samma metoder som brukas av teckentydare när de spår i handen eller Tarotkort. Genom att använda Ray Hymans Guide to Cold Reading prövar jag hur spådomstekniker kan ha hoppat över till föreläsningar och kurser i ledarskap, självhjälp, coachning och personlighetsutveckling. Hyman delar upp spådomsteknikerna i tretton punkter. Jag utgår från dessa, preciserar dem något, samt ändrar så det blir åhörare i pluralis istället för en enda klient som spås. Nedanstående punkter ska inte ses som en rättvisande beskrivning av flertalet ledarskapskurser utan som verktyg för att upptäcka när spådomstekniker används under en föreläsning eller kurs.

• Vid varje påstående om åhörarnas problem med ledarskap, konflikthantering eller sin personliga utveckling ska man låta övertygad och säker på det man säger.
• Var samtidigt blygsam om din egen visdom annars sätter åhörarna upp skygglappar. Gör inga stora anspråk för då känner åhörarna sig utmanade och vill överbevisa dig. Däremot får du inte ange att det finns en osäkerhet eller motstridig forskning kring det du påstår, eller att det skulle kunna vara på ett annat sätt, för då bryter du mot punkt ett. Blygsamheten ska stärka säkerheten inte osäkerheten. Påståenden kan omformuleras som frågor och personliga upplevelser då kan åhörarna inte motbevisa dem. Ramla aldrig in i en debatt där du försöker överbevisa någon i publiken. Nicka och lyssna och dela sedan med dig av din visdom.
• Betona att din metod och din visdom är helt beroende av åhörarnas egna ansträngningar. Språket räcker inte till och åhörarna måste översätta det du säger så det passar in i deras egna liv. Det är inte du som föreläsare som ska testas utan åhörarnas förmåga att ta till sig. Ifall din metod inte fungerar på någon åhörare så är denne inte redo, det är inte din metod det är fel på. Varje åhörare behöver alltså bli en aktiv översättare för att ”spådomskonsten” ska fungera.
• Koppla dina påståenden till bilder och rekvisita. Motsvarigheten till att plocka upp ett Tarotkort är enkla tester eller beskrivningar där man känner igen sig i någon av nio personlighetstyper, fyra produktivitetstyper, fyra ledarskapstyper, sex olika ledarstilar eller två kommunikationstyper. Tarotkort använder mytiska figurer, på ledarkurser kan man på motsvarande sätt använda egenskaper hos symboliska djur eller roller i lagsport (som försvar, mittfällt, anfall).
• Dramatisera: ge bara lite visdom i taget, och baka in varje avslöjande i metaforer och bilder.
• Ha ett lager av ledarskapsfraser tillgängliga när det blir dialog med publiken. Ifall man känner igen visdomen från andra föreläsningar tycks den ännu mer originell och unik. Ledarskapsjargongen räcker dock inte, den är bara en utgångspunkt, din uppgift är att precisera den.
• Bli en god lyssnare och håll ögonen öppna. Var interaktiv med publiken så att du kan ge den det den förväntar sig. Fiska efter tankar och erfarenheter hos publiken som du sedan kan omformulera och ge tillbaka till dem. Detta gör också att du uppfattas som en demokratisk föreläsare som lyssnar, och inte en sådan där gammeldags auktoritär föreläsare som bara predikar en lära.
• Ge alltid intrycket att du vet mer än du kan avslöja. Tiden räcker inte till för att avslöja allt. Du vet mer om åhörarna än vad de kan ta emot vid detta tillfälle.
• Smickra dina åhörare. Tala om att där finns mer hos dem än vad de släpper fram. All den visdom du delar med dig av finns egentligen redan hos dem, men det är gömt långt därinne, eller så hindras det från att komma fram.

Per Herngren
2009-08-24, version 0.1

Referens

Ray Hyman, Guide to Cold Reading, 1989.

Mikrorevolution utan makro - Deleuze & revolution IX

Den nionde texten i serien om Deleuze & revolution tar upp hur artonhundratalssociologen Gabriel Tarde ger oss verktyg för att bryta med dichotomin mikrohandlingar och makrosystem, samt dichotomin lokalt och globalt. Detta leder till att nationalstatliga revolutioner bör ses som undantagsfall. Det är inte på det nationalstatliga planet revolutioner vanligtvis sker.

En gång för väldigt länge sedan blev ett par vandrande genier trötta på att hela tiden bli rånade och attackerade. De diskuterade problemet och den ena föreslog att de behövde skapa fredsavtal när de mötte främlingar. De två var väldigt innovativa och hittade på något som de kallade ”hälsningscermoni”. Denna första hälsning utfördes genom att de slog handflatorna mot varandra och sa: "What’s up, man?" Senare föreslog någon från deras by att man skulle ta bort ”man”, så även kvinnor kunde hälsa på varandra. En annan började säga sitt namn: ”Det blir faktiskt lite mer personligt”. Lite högre upp på kusten valde ett strandfolk att krama varandra istället för att slå ihop handflatorna.

Hälsningcermonierna imiterades och spreds som en smitta över världen och blev en av de första globala företeelserna jämte familjebildning och den mycket populära seden att sitta framför lägerelden och ljuga ihop historier om dagens bedrifter.

Att hälsa på varandra är en tillitscermoni, vilket fungerar som ett fredsavtal. Ifall sådana fredsavtal upprepas regelbundet skapar de förutsättningar för att mångfaldiga bekantskaper, vänskaper, kontakter, uppgörelser och även hela samhällen. Dessa kedjor av kontakter och imitationer kan vi kalla singulariteter. Singularitet är något som återskapar sig själv och skapar en rörelse. Singulariteter underordnar sig inte helheter, de bygger inte på överordnade eller generella regler eller lagar. Singulariteter är snarare ett återanvändande. Singulariteter lever sina egna liv oberoende av överordnade system. De återvänder till sig själv och är därför inte resultat av centrala hierarkier eller principer.

Att presentera sig och att hälsa på varandra är del av singulariteter av bekantande. Att bekanta sig skapar fredsavtal, ibland vänskap. De leder dessutom till att man blir presenterar för nya personer. Det är det som gör att det är singulariteter och inte enskilda händelser.

Hälsningar förändras innovativt beroende på situationen och när nya personer presenterar sig. Samtidigt möjliggör de andra förändringar. Utan hälsningar skulle både stabila samhällen och revolutionära omvälvningar bli omöjliga.

Hälsningar är kanske det mest utspridda systemet för fred och tillit mellan främlingar. Kapitalism, nationalstater och kärnfamiljer är inte lika globala som hälsningscermonier. Ändå tänker vi oss inte hälsningar som en gigantisk makrostruktur. Hälsningar brukar snarare ses som mikrohandlingar. Men mikrohandlingen hälsning är mer utspridd än de system vi kallar makro. Vi behöver alltså inte anta att omfattande samhällsbyggande och förändringar övergår till makroförändring. Vi behöver inte heller anta att förändringar på makronivå skulle vara större eller mer omfattande än mikrohandlingar.

Revolution som mikropraktik

I platå nio av Tusen platåer bygger Deleuze och Guattari vidare på den bortglömde artonhundratals sociologen Gabriel Tardes sociologi: Samhällen skapas och förändras genom kedjor av imitationer och innovationer. Enligt Tarde består samhällen till stor del av imitationskedjor. Tarde ger oss alltså kedjor som visar på något helt annat än hierarkiska pyramider eller globala system.

Tarde, Deleuze och Guattari ställer flöden och imitationskedjor gentemot både individualistiska och kollektiva förklaringar av revolutionär förändring. De ger oss möjligheten att upptäcka revolutioner som inte genomförs av vare sig den kollektiva helheten eller av den individuella atomen (in-divide, icke-delbar från latinets individúus).

Enligt Deleuze och Guattari blir många historiska revolutioner obegripliga ifall vi ser dem som makropolitiska förändringar. Revolutionära förändringar som när folk slutade buga för överheten, eller övergivandet av flera auktoritära praktiker runt 1968, bör förstås som mikrorevolutioner. Dessa revolutioner förstås bättre som smittor eller kedjor av innovationer och imitationer[1] än som makropolitiska förändringar. Mikrorevolutioner sprids ofta snabbare över större områden, eller över världen, än nationalstatliga revolutioner. Smittor sprids snabbare och över större områden på mikroplanet än på makroplanet.

Intensiteter, flöden och imitationer sätter fart och leder till direkt förändring. Enligt Tarde kan olika imitationskedjor dessutom korsa varandra och därmed antingen stärka eller motverka varandra. Dessa korsningar kallar Gabriel Tarde för intersektioner. Han har alltså gett oss två intressanta verktyg för att bryta med helhetsföreställningar om nationer, globala system och makro: Dessa teoretiska verktyg är imitationskedjor samt intersektioner av sådana kedjor.

Per Herngren
2009-08-18, version 0.1

Referens

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

---

Fotnot

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 238, 240-241.

Härskare styr inte: Spinoza - Deleuze & revolution VIII

Den åttonde texten i serien om Deleuze & revolution visar hur Spinoza hjälper oss att bryta med föreställningen om makt som styrning.

Spinozas utgår från att samhället finns, att vi befinner oss i detta samhälle, att vi inte kan befinna oss utanför det och att samhället behöver ett härskarvälde (dominion). Spinoza har en container-bild av samhället, han ser det som en helhet vilken innehåller (contain) medborgare och institutioner. Samhället ses också som synonymt med staten. I andra texter har jag visat hur containervärldsbilden av samhället får konkurrens av andra föreställningar där kompositioner, kopplingar och sammansättningar ersätter totalitetstänkandet. Samhället blir inte synonymt med staten. Staten kan aldrig vara ett samhälle.

Det finns dock något intressant i Spinozas teori om staten. Det är att härskarna inte är styrande.

Härskarna styr inte så som det framställs av våra samtida proteströrelser och massmedier. Spinoza bryter med föreställningen om härskande som styrande. Istället för att vara styrande, marionett spelare, är härskarna mer som bastrummor. Härskarna bör i Spinozas politiska filosofi snarare dominera pulsen. Att leda handlar om att stärka den puls som leder framåt — inte om att styra. Härskarna fungerar mer som resonans, förstärkning av en ton.

De underordnade föreställs agera som mängd och de kallas därför multituden. I Spinozas A Treatise on Politics har jag funnit åtminstone två mekanismer som förklarar rundgången mellan härskarna och mängden. Härskarna kan antingen ledas av sin rädsla för multituden. Eller så söker härskarna rekrytera stöd hos multituden.[1] I båda fallen skapas en rundgång, en resonans, mellan härskarna och den underordnade mängden.

Spinoza fastnar dock i en binär dichotomi mellan de rationella, taktiska härskarna, och den opersonliga mängden. Vi får därmed två motsatta subjekt, en härskande grupp som taktiskt och reaktivt agerar mot, eller följer, mängden. Och en lika reaktiv mängd som behöver härskarnas ordning för att förverkliga sig.

Makt kodas, enligt Deleuze och Guattari, ofta som binära motsatser: “it simultaneously performs an overcoding by binary organizations and resonance (Powers, Church, empires, rich-poor, men-women, etc.)”[2] Motsättningar mellan två parter, dichotomier, kan inte avfärdas. Men stater verkar inte genom en central binär motsättning.

Stater verkar inte heller genom centrala maktcentrum. Deleuze och Guattari visar att stater snarare är resonans mellan många maktcentrum.

Vi är alla regerande

Den gamla vänsterföreställningen om att staten förklaras genom en central motsättning måste avfärdas. Vi måste dessutom avfärda den liberala föreställningen om att makt centraliseras till ett styrande maktcentrum (pyramidmetaforen). ”There are already just as many power centers … in State societies. The latter … behave as apparatuses of resonance; they organize resonance.”[3]

Deleuze och Guattari ger oss verktyg för att lämna föreställningen om samhället som totalitet och som synonymt med staten. Denna totalitet tänks innehålla både medborgare och lokala samhällen.

Vi får istället verktyg för att se hur makt sätts samman och plockas isär, och där kompositionerna ständigt ändras. Regerande och makt materialiseras överallt. Regerande är mer lokalt än centralt.

Detta sker genom repeterande. Inte repeterande som kopiering utan som nyskapande. Repeterandet kan stärka de dominanta pulserna. Repeterandet kan också producera nya kompositioner och nya synkoper. Repeterandet mångfaldigar eller hålla samman. Relationen härskande och makt (lydnad, underordning) är inte pyramidformad utan utspridande. Makt centraliseras sällan. Makt mångfaldigar sig.

Regerande och lydande sprids som svamprötter åt alla håll. Vi är alla blivande regering. Forskare, företagare, lokalsamhällen, föreningar och institutioner tar fler politiska beslut än de som tituleras politiker. Det är inte så mycket parlamentet som producerar politik. Gemensamma beslut tas omkring oss hela tiden.

Det blir därmed ett gravt misstag att vända sig mot ett föreställt maktcentrum och ignorera all politik som sker runt oss. Massmedia och proteströrelser vänder sig mot ett föreställt centrum. De riktar sig mot, de vänder sig till. De vänder sig därmed bort från politiken.

Per Herngren

2009-07-24, version 0.1

---

[1] Benedictus de Spinoza, A Treatise on Politics, London: Holyoake and Co, 1854, paragraph XI p 58.

[2] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 219.

[3] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 211.

Visuella mobbtekniker i möten

Inom motståndsgrupper och ickevåldsrörelsen sprids några makttekniker för möten som får funktionen att tysta avvikande åsikter och hindra innovativa reflektioner. De övergår dessutom lätt till en svårupptäckt mobbning mot de som inte är populära eller som har avvikande åsikter. Teknikerna går ut på att deltagare genom handrörelser visar om man håller med eller inte håller med den som talar. Genom att hålla upp båda händerna framför bröstet och skaka dem visar man att man håller med. Håller man ena handen horisontellt och skakar den visar man att den som talar borde sluta prata. Tummen ner visar att man inte håller med.

Dessa tekniker får en stor visuell kraft när flera använder dem samtidigt. Här är ett vanligt exempel som jag observerat i Skottland och i Sverige: En person delar med sig av sina funderingar. Någon annan säger emot. Flera deltagare visar att de håller med den andre genom att hålla upp händerna och skaka dem. Även om det är bara en femtedel som skakar händer så blir det en visuell bild av att hela gruppen är emot den förste talaren. Denne får antingen vara mycket stark, eller bli trotsig motsägare, för att våga yttra sig igen. Det innovativa samtalet tystas.

Man kan kalla detta för mobbteknik i betydelsen av att ett samtal inte förs mellan personer utan gentemot en massåsikt som demonstreras visuellt. Personer övergår obetänksamt till att fungera som mobb eller massa. Det personliga ersätts av massa.

Det som dessutom kan vara svårt att upptäcka är när mobben övergår till mobbning. Det sker över tid genom att den visuella mobben stödjer vissa deltagare samtidigt som den konsekvent är emot någons, eller några deltagares, åsikter.

Lösningar

Stoppa direkt yttringar som visar popularitet och impopularitet inför gruppen. Undantag är när man ber någon hålla ett föredrag eller när någon presterat något utöver det vanliga. Då kan man visa uppskattning genom ex handklappning eller andra audiovisuella effekter. Då är man inte inne i polemik och risken för censur är liten. Det kan visserligen finnas andra makteffekter som att innegäng eller eliter uppstår ifall gruppen bara visar uppskattning mot vissa deltagare.

Innovativa funktioner från feminismen och ickevåldsrörelsen som att välja maktingripare, stämningsunderlättare och mötesunderlättare används ofta effektivt för att stoppa mobbeteenden och stärka oliktänkande.

Visualitet som motverkar makt

Att deltagare diskret nickar åt den som talar för att visa att man lyssnar eller håller med denne, får inte en kollektiv funktion av mobbeteende. Personerna är fortfarande personer. Att nicka är ett bra sätt att bekräfta och stödja oliktänkande och att sätta fart på någon som bromsar eller censurerar sig själv. Att bli ignorerad är vanligtvis värre än att bli motsagd.

När någon avbryter en annan kan man diskret göra en handrörelse som får denne uppmärksam på att hålla tyst. Ifall denna tystning görs demonstrativt så den uppfattas av gruppen kan det dock övergå till en skamning (visa att någon borde skämmas).

Per Herngren
2009-07-18, version 0.1

Makt är decentraliserad: Foucault - Deleuze & revolution VII

I denna sjunde artikel om Deleuze & revolution tar jag upp likheter mellan Deleuzes filosofi kring makt och Foucaults governmentality. Härskandet och regerandet sker inte däruppe i ett maktcentrum. Istället blir vi regering, makt med våra kroppar och i vårt tänkande.

Makt kräver inget maktcentrum. Flertalet makttekniker bygger inte på centrum. Vi kan istället lyda traditioner, praktiker, färdigheter, föreställningar eller principer utan att det bildas centrum. Maktcentrum är bara ett specialfall av makt. Men låt oss för en stund studera detta specialfall och undersöka hur även centralisering av beslut är en form av decentralisering.

Ett centrum är ett centrum av något. Ett centrum kan därmed aldrig bara vara sig själv. Då hade det varit sin egen helhet. Ett centrum skapas av det som cirkulerar runt eller av det som pekar i dess riktning. Centraliserandet mångfaldigar sig. Det är detta mångfaldigande som skapar centrumet.

Förutom i geometriska figurer finns det aldrig ett centrum. Det vi kanske uppfattar som maktens centrum är flera centrum som skapar resonans mellan sig. Genom denna resonans förstärker dessa centra varandra.

Så här beskriver Deleuze resonansen mellan olika centrum: ”The central State is constituted not by the abolition of circular segmentarity but by a concentricity of distinct circles, or the organization of a resonance among centres.”[1]

Maktcentrum mångfaldigas

Maktcentrum är den riktning dit makten pekar. En makt som bara existerade i själva centrumet skulle inte vara någon makt. Det skulle inte vara någonting. Maktcentrum är en maktteknik för att decentralisera centraliserandet.

För att maktcentra ska kunna produceras måste dess puls återskapas ända ut till maktens gräns. Varje form av lydnad och underordning reproducerar maktens puls. Musiker stampar takten. Lönearbetare tar sig till jobbet varje dag. Hyresgäster betalar räkningar i slutet på varje månad. Tidningsredaktionen träffas klockan nio på morgonen. Puls är nödvändigt för att decentralisera makt.

Ett maktcentrum skapar därmed inte makt. Det är utpekandet av centrum, lydnaden till det, underordningen som producerar centrum. Maktcentrum mångfaldigas.

En starkt centraliserad stat är en stat där regerandet mångfaldigas och återskapas i periferin. Den stat där inte makten mångfaldigas i periferin är en svag stat.

Governmentality och Foucault

I sin första februariföreläsning på Collège de France, 1978, lanserar Foucault begreppet governmentality. Han visar hur regerandet genomsyrar vår praktik, vårt tänkesätt och därmed varje underordnad organisation. Governmentality ska läsas som själv-regerande, självkontrollerande. Problemet för regerandet är inte hur man ska kunna styra uppifrån utan hur ett hushåll eller en institution ska bli självkontrollerande. Vi införlivar regerandet i vårt tänkesätt, i vår praktik. Regerandet blir en del av oss. Vi blir regering.

Governmentality förstås ibland som en rent mental eller diskursiv process. Men det finns inget totalt icke-materiellt medvetande eller icke-materiell diskurs. Tankar och samtal materialiserar och materialiseras. They matters, som Judith Butler visar i Bodies that Matter (1993).

Med governmentality kan vi se hur självkontroll, praktik, tänkande och makt sammanvävs. Självet länkas till tekniken, det andliga till det materiella. Regerandet blir en lokal praktik snarare än härskarnas beslut. Vi styrs inte uppifrån av regeringen, borgmästaren eller bolagsstyrelsen. Bara genom att kontrollera oss själva kan vi komma i resonans med en central styrelse eller regering.

Nietzsche visar med ett liknande resonemang att vi alla är lagstiftare. Vi är med och producerar lagar. En total laglydnad är omöjlig. Lagen återskapas i vår praktik vilket gör att den hela tiden nyskapas. Vår laglydnad skapar ny lag.

Per Herngren

2009-06-08, version 0.1

Referens

[1] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 211.

Fyra dagars författarkurs 7-10 juli

7-10 juli 2009, Järntorget Göteborg

Hur skriver man noveller och romaner? Under Folkuniversitetets författarkurs övar vi på att gestalta istället för att förklara för läsaren. Hur blir karaktärer och relationer mer intressanta? Hur bakar man in miljön i handlingen? Vi finslipar även berättarteknikerna för gestaltning, personporträtt, relationer och konflikter. Du väljer själv om du vill arbeta med skrivövningar eller en egen novell eller roman. Folkuniversitets författarkurser med Per Herngren är inriktade på skrivandet som ett hantverk och ett antal metoder och tekniker lärs ut.

Kursen vänder sig till dig som är intresserad av eget skrivarprojekt som novell eller roman.

Läs mer samt anmälan till Folkuniversitetet

Presentation av läraren

Rika, fattiga och den tredje vänstern

Sitter på boksläppet för Johan Lönnroths nya bok: Den tredje vänstern, 2009, och bläddrar. Här finns flera intressanta fakta: Några hundra rika privatpersoner äger mer än nationalinkomsten för halva jordens befolkning (s 43). Världen har ungefär en miljard extremt fattiga som lever på under en dollar per dag. Inkomstskillnaderna i världen minskar dock svagt (s 52-53). I västvärlden minskade klassklyftorna fram sjuttiotalet. I början av åttiotalet började de dock återigen öka (s 50).

I slutet av boken ger han förslag på vägar för en tredje vänster. På sidan 176 antyder han att de som arbetar på ett företag ska ha den avgörande makten över sitt arbete. En demokratisering som inte utövas via en central stat alltså! Samarbetet mellan folkrörelserna är mer avgörande än ett vänsterparti! Vi anar möjligheten till förändringar och skapandet av nya samhällen som inte alltid går via partier och makt över statliga organisationer, som regeringar och parlament. Johan Lönnroth bygger viktiga broar till ett ickevåldsmotstånd där man direkt försöker leva det samhälle man vill leva, där ingripande ersätter protester, där mångfaldigandet av samhällen ersätter påverkan av det mystiska "Samhället".

Referens
Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Federa, 2009.

Välkommen på fortsättningskurs i Proaktivt Konfliktingripande

tre dagar, lördag-måndag: 27-29 juni 2009

Fortsättning på kurs i ickevåld och Proaktivt Konfliktingripande, samt övning i att träna andra. Innehåller förutom träning i konfliktingripande även nya radikala mötestekniker och metoder för att redan nu börja leva det samhälle vi vill ha. Dessutom övning i att lära ut teknikerna till andra. Möjlighet till lite bad och semester också …

Läs hela inbjudan

Makt är mer resonans än centralstyrning - Deleuze & revolution VI

Styrteknik eller reglerteknik

Innan vi undersöker makt i samhällen låt oss först snegla lite på styrning av tekniska system. Styrteknik ses som en gren inom reglertekniken. Styrning behöver ofta inte ta hänsyn till egenskaper hos det som styrs eller vilka förhållanden som gäller. Det förutsätts att styrningen har kontroll över situationen. I extremfallet av styrning behöver man inte ta hänsyn till resonansen, man kan ignorera med- eller motsvängningar.

Andra former av reglerteknik däremot använder återkoppling som uppfattar hur systemet reagerat tidigare. Adaptiva reglertekniker förändrar sig efter förändrade förhållanden. Återkopplingen följer en puls vilket gör att regleringen blir en del av en resonans. Regleringen, återkopplingen och det som regleras är alla med och skapar denna resonans. Genom att motverka icke önskvärd resonans skapar regleringen ordning.

Makt är sällan toppstyrning

Organisationer — som motståndsgrupper, företagsledningar eller regeringar — kan inte koppla solida styrstänger eller hydrauliska slangar till sina medlemmar eller lönearbetare. Styrning kan därför inte överföras via en sådan mekanism.[1] Auktoritet och ledande verkar främst genom andra maktmekanismer än centralstyrning eller toppstyrning. Makt som styrning uppifrån gäller bara i några specialfall. Jag föreslår att puls, resonans och rytm är vanligare maktmekanismer än styrning.

Det går inte att reducera makt till någon enstaka mekanism. Olika maktdynamiker verkar samtidigt. Dessa kan motverka eller stärka varandra. De kan också koppla sig eller verka oberoende av varandra.

Här gör jag inget anspråk på att ta upp alla dessa maktmekanismer. Jag kritiserar en centraliserad pyramidföreställningen om makt och försöker visa på rimligare förklaringar till makt.

Centrala beslut utan pyramid

Vissa beslut i en organisation måste förstås som centrala. Men för att beslut tagna av en styrelse eller en regering ska bli en del av organisationens makt måste nya beslut tas. Några av dessa icke-centrala besluten handlar om hur man ska följa de centrala besluten. Men flertalet ”lokala” beslut handlar snarare om hur den ”lokala” verksamheten ska fortgå. Kommittéer, arbetsgrupper, utskott är främst självgående och självskapande. De ska inte förstås som styrda marionetter. Så fort de låter sig toppstyras eller när någon annan försöker styra dem så blir de tröga. Ifall toppstyrningen blir alltför stor kollapsar verksamheten.

Detta innebär att en överlägsen del av alla viktiga beslut inom en maktordning är icke-centrala. Icke-central är väl inget bra begrepp, men just här är det till för att undvika decentralisering vilket återskapar föreställningar om centrum och periferi. Motsatsparet centrum och periferi ger en falsk bild av makt som centraliserad. (När jag i brist på synonymer här och var ändå använder decentralisering så försök tänka bort motsatsparet centrum-periferi.)

Centrum är inte makt eller makthavare

Centrala beslut är i sig inte makt. För att centrala beslut ska kunna bli delaktig i maktskapandet måste de mångfaldiga sig och decentraliseras.

Auktoritet, ledande och hierarki mångfaldigar sig genom olika dynamiker. Detta sker utan att solida styrmekanismer konstrueras. Ledande och hierarki är mer samspel än styrning. Avdelningar, styrelser och arbetsgrupper koordinerar sig med varandra genom repeterande puls.

Genom att anpassa sig till en puls skapas resonans. Makt är att hänga på pulsen. Makten svänger! Den är resonans.

Diktaturer såväl som demokratier fungerar, enligt Deleuze, genom medsvängningar snarare än som uppifrån-kontroll. The “most rigid of segmentarities does not preclude centralization: this is because the common central point is not where all the other points melt together, but instead acts as a point of resonance” “Even when the State is totalitarian, its function as resonator for distinct centers”[2].

Med hjälp av Deleuze kan vi se hur makt och motstånd bildar resonans. Vare sig makt eller motstånd handlar speciellt mycket om centrum eller centralstyrning. De är snarare spridningar. Spridningar av pulser, repetitioner och rytmer.

Makt som med- och motsvängningar

Det är inte pulsen som blir makt utan det som cirkulerar runt pulsen, alltså rytmen. Varje grupp som väljer att underordna sig resonansen i en organisation tar mängder med egna beslut. Ifall dessa olika beslut bildar resonans med varandra stärks makten.

Makt ska därmed förstås som den resonans respektive dissonans som stärker eller försvagar pulsen. Detta får inte förstås som att dissonans skulle försvaga pulsen medan resonans stärker dem. Både resonans och dissonans kan försvaga eller stärka pulsen.

Med- och motsvängningar skapar intensitet, de bygger upp ett sväng. Att följa (lyda) pulsen alltför mycket minskar intensiteten och försvagar framåtkraften.

Det är inte de individuella egenskaperna hos det som svänger med som driver pulsen framåt utan hur de förhåller sig till varandra. Rytmen (intensiteten) är alltså skillnaden till pulsen och skillnaden till de andra instrument som bygger upp rytmen. Skillnad är det som driver pulsen framåt, inte likhet.

Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken.

Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen.

Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet.

Per Herngren
2009-05-05, version 0.2

---

Referens

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004, p 105.

[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 224.

Sex månaders fängelse för försök att avrusta JAS

Annika, Pelle och Martin fick upp till sex månaders fängelse för "Försök till sabotage". De tog sig in i JAS hangaren i Linköping med hammare för att avrusta Jas plan. Läs om avrustnings aktionen och rättegången.

Singularitet istället för påverkan - Deleuze & revolution V

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här femte artikeln tar jag upp hur ett för stort fokus på motstånd och politik genom påverkan av styrande är slöseri med kraft och tid. Samhällen fungerar bara marginellt genom styrning uppifrån. De skapas och förändras mer som självskapande singulariteter.

Samhällen förklaras ofta genom styrning uppifrån. Folklig politisk verksamhet tänks då fungera genom påverkan av opinion och makthavare. Ifall inte påverkan fungerar skulle man kunna dra undan makten från den centrala ordningen genom olydnad. Civil olydnad blir i så fall riktad mot en central ordning. Den här typen av samhällen fungerar som en buss med förare och passagerare.

Komplexitet tänkbara möjligheter oöverblickbara. Styrning uppifrån skulle därför skapa tröghet och handlingsförlamning. Jag hävdar här att styrning uppifrån och att politik genom att påverka styrande har ett begränsat förklaringsvärde. Samhällen fungerar till största del med helt andra dynamiker.

I traditionen från Gabriel Tarde och Gilles Deleuze finns verktyg för att se hur samhällen och politisk verksamhet fungerar som repeterande puls, en puls som återskapar sig själv och som driver sig själv framåt. Sådant motstånd och sådan politik fungerar mer som medryckande dans och improviserande musik än som en buss vilken är möjlig att styra från platsen längst fram.

Istället för att påverka centrala ordningar sker sådana samhällsförändringar genom utstrålning: kaskader, kedjeeffekter, kedjor av imitationer, repetitioner, övning, träning, genom smittor som går från grupp till grupp och från händelse till händelse. Deleuze använder begreppen singularitet och repetition för att visa på förändringar nerifrån snarare än uppifrån.

Singulariteter återskapar sig själv. Singulariteter skapar puls, repetitioner och innovationer. Singulariteten kopierar inte något annat, den repeterar. We “must find the Self of repetition, the singularity within that which repeats. For there is no repetition without a repeater, nothing repeated without a repetitious soul.”[1]

Singulariteter driver sig själv framåt genom intensivt pulserande. Dess väsen är inte ett tillstånd utan intensitet och förändring. ”What Spinoza calls singular essence, it seems to me, is an intensive quality”.[2]

I repeterandet förändrar singulariteten sig själv, skapar nytt, delar sig, avviker. Genom den repeterande pulsen skapas direkt förändring. Singulariteter är inte enskilda händelser eller aktioner. Singulariteter mångfaldigar sig (multiplicitet), utan att underordna sig någon generell^[3] eller logisk princip. ”What is a judgment of singularity? It’s not the same thing as a judgment called particular, nor the same thing as a judgment called general.”[4]

Singulariteter bryter med marknaden, med kapitalismens profit, de bryter med överordnade trender, de bryter med överordnad makt, och de bryter med generella ideologier. “If repetition exists, it expresses at once a singularity opposed to the general, a universality opposed to the particular, a distinctive opposed to the ordinary, an instantaneity opposed to variation and an eternity opposed to permanence.”[5]

Singulariteter kan skapa ordning och makt, över och underordning. Men singulariteten är inte själv underordnade en ordning. Visst kan andra ordningar hindra, avgränsa eller krossa singulariteten. Men det vi kallar singulärt är det som är repeterande, det som skapar sin egen förändring.

Singulariteten blir aldrig något enskilt, den blir aldrig sig själv nog, den dras till andra singulariteter, för att samarbeta eller för att göra motstånd. “’Singularity’ is not the individual but rather the case, the event, the potential, or better, the distribution of potentials in a given matter. Draw the political map of an individual, of a group, or of a society, and there is no essential difference: the aim is to extend one singularity toward proximity with another in such a way as to produce a ‘configuration of events’”[6]

Samhällsförändringar är aldrig renodlade. Singulariteter lever jämsides med generella eller överordnade processer. Singularitet och generalitet stärker eller motverkar varandra, vävs ihop eller gör sig oberoende av varandra.

Men generella beslut från styrande — såväl regeringar som bolagsstyrelser — förklarar bara en liten del av vad som sker. Singulariteter och andra underifrån mekanismer utgör en mycket större del av våra samhällen. Därför blir en för stor fokusering på politik och motstånd genom påverkan av regeringar eller styrande slöseri med kraft och tid. Singulärt motstånd och politik experimenterar med de samhällen de vill leva. Genom repeterande puls och innovationer sker samhällsförändring som kedjeeffekter. Det är politik nerifrån snarare än uppifrån.

Per Herngren
2009-04-21, version 0.1

---

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 23.

[2] Gilles Deleuze, Lecture Transcripts On Spinoza’s Concept of Affect, Cours Vincennes, 1978 01 24

[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 27.

[4] Gilles Deleuze, Leibniz, Cours Vincennes, 1980 04 22.

[5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 2-3.

[6] Gilles Deleuze, Pericles and Verdi: The Philosophy of Francois Chatelet, Opera Quarterly, Vol. 21, No. 4, 2005, p 720.

Intressanta domskäl för plogbillsaktion

Tingsrättsdomare Petra Lundin skriver i domslutet:

”Med hjälp av pinnar konstruerade de en stege i stängslet och använde sedan stegen för att klättra över detsamma. Väl inne på området hamrade de med varsin smideshammare … en radarkupol … De planterade också fikonträd.” De åtalade hävdar att ”aktionen var fredlig, proportionerlig och försvarbar. Bolaget tillverkar utrustning avsedd för militärt bruk, vilken använts i bl.a. kriget mot Irak. Irakkriget är kriminellt enligt internationell lag. Bolaget är således delaktigt i massmord och verksamheten är olaglig. Såsom samhällsmedborgare ser de det som sin plikt att upprätthålla lag och att ingripa när människor riskerar att skadas eller dödas.” ”Denna fara har varit reell eftersom Irakkriget skördat ungefär en miljon civil irakiska offer. De har genom sitt agerande försökt upprätthålla lagen för att förhindra irakiska offer i Irakkriget.”

Under rubriken Tingsrättens bedömning fortsätter domare Petra Lundin: ”Tingsrätten ifrågasätter inte … att de agerat på ett sätt som de uppfattar varit det enda moraliskt godtagbara.” Men hon avvisar att avrustningen skulle vara rättsligt försvarlig: ”Inte heller har det inom detta område förelegat någon fara för liv, hälsa, egendom eller annat viktigt intresse”.

Så här kommenterar jag domskälen i pressmeddelandet: ”Domen är intressant. Den innebär att jag inte har vare sig rätt eller plikt att ingripa mot exempelvis en terroristorganisations laboratorie eller en kriminell vapenleverans till maffian ifall vapnen är planerade att döda sina offer på annan plats.”

Från pressmeddelande 2009-04-07

Dagsböter för hamrande på krigsradarkupol

Idag fick Ulla Røder och Per Herngren domen 40 dagsböter av Mölndals Tingsrätt för olaga intrång (4 kap 6 § 2 st brottsbalken, mål nr B 2761-08). Rättegången hölls 1 april 2009. 24 och 26 juni 2008 hade de två åtalade som är medlemmar i plogbillsrörelsen gått in på Saab Microwave i Mölndal och hamrat med smideshammare på krigsradarkupol samt delar av testanläggningen.

Kontakt

Dömda Ulla Røder och Per Herngren: 070-88 77 211.

Tingsrättsdomare Petra Lundin, Mölndals Tingsrätt: 031-739 41 00

Rättegången, plogbillsaktionen

Lyssna på hela rättegången (mp3).

Per Herngrens sakframställan under rättegången:

Pressmeddelande efter plogbillsaktionen 26 juni, med personlig info.

Högupplösta bilder från plogbillsaktionen.

Lyssna på hela plogbillsrättegången

Det går nu att höra hela plogbillsrättegången på Billradion, en radiostation som drivs av några motståndsgrupper.

 

1 april 2009 ställdes Ulla Røder och Per Herngren inför tingsrätten för att med var sin smideshammare ha avrustat en krigsradarkupol. Detta skedde torsdagen 26 juni 2008. Två dagar innan, den 24 juni, hade de dessutom börjat avrusta Microwaves test-anläggning för krigsradar i Mölndal. Plogbillsgruppen som kallar sig Saab Microwave Blivande² Plogbill planterade dessutom fikon inne på krigsfabriken.

Min sakframställan under plogbillsrättegång

Nedan är min sakframställan under plogbillsrättegången 1 april 2009. Ulla Röder och jag var ställda inför rätta för att med hammare avrustat en radarkupol och delar av testanläggning på Saab Microwave. Rättegången blev en spännande dialog där åklagaren och vi i plogbillsgruppen utbytte funderingar kring om det är en plikt eller ett brott att avrusta vapen.

- Vad är det för organisation du tillhör?

Vår grupp kallar oss ’Saab Microwave Blivande² Plogbill’. Och vi ser oss som en del av det hundratal plogbillsaktioner som utförts sedan 1980. Plogbillarna hamrar med hammare på kärnvapen, stridsflygplan, helikoptrar, JAS plan, granatgevär och ubåtar. Vi har nu avrustat mer spängkraft än vad som har använts i alla krig i världen från stenåldern fram till detta senaste Irakkrig.

Plogbill kommer från judendomens, kristendomens och Islams profet Mika (4:3-4) som säger åt oss att smida svärd till plogbillar. Att inte bli negativ och protestera utan börja bygga de lösningar vi uppfattar kan rädda människor och ge mat och husrum till alla. Förändring är inte att säga emot utan en positiv smitta av bra handlingar och verksamheter. Det är genom att skapa kedjor av repeteringar som samhällen skapas.

Under plogbillsaktionen samarbetade vi med ett forskarseminari kring Deleuze filosofi. Deleuze betonar blivandet och skapandet istället för att bli negativ och protestera.

- Vad vill ni uppnå?

Syftet är att rädda några människoliv och sätta igång en positiv smitta där fler avrustar vapen. Ulla Röder från Danmark och jag hamrade på en krigsradarkupol 26 juni 2008, samt på själva testanläggningen med smideshammare 24 juni 2008. Vi kallar detta för plogbillsaktioner, att smida svärd till plogbillar.

Vi ville dessutom försöka hjälpa till att bryta den närmast totalitära lydnaden hos solidaritetsgrupper och andra folkrörelser.

- Hur förberedde ni er inför aktionen?

Vi övade oss i att agera ickevåldsligt i olika situationer. Vi tog på oss ansvaret att vår plogbillsaktion skulle gå lugnt tillväga utan rädsla och hot. Ickevåld är ingen insikt eller åsikt utan något som sitter i kroppen efter långvarig träning. Därför måste vi hela tiden träna oss på motstånd och ickevåld.

Vi samtalade dessutom tillsammans med Deleuze forskarseminarie i Göteborg om den franske forskarens filosofi kring blivande. Inspirerad av Spinoza och Nietzsche har Deleuze byggt upp en blivande filosofi. Vi är i ett ständigt skapande och blivande. Vi är blivande demokrati och rättvisa. Eller så är vi blivande underordning och kontroll. Vi kan inte hävda att det är makthavare som sköter rättvisan eller demokratin. Vi måste bli blivande rätt och blivande rättvisa när domstolar, storföretag och regeringar deltar i mord och krig.

- Varför har ni valt de metoder ni gjort?

Om man räknar till antalet mördar regeringar och företag fler människor och begår större brott än de organisationer vi vanligtvis kallar kriminella eller terrorister. Lydnad mot kriminella organisationer, såväl knarkmaffia eller SAAB Microwave, blir i sig delaktighet i mördandet. Istället måste vi lyda rätten och rättvisan. När då domstolar skyddar brott och mord måste vi ingripa för att skippa rättvis.

JAS-avrustare häktade för försök till sabotage

Martin Smedjeback, Annika Spalde och Pelle Strindlund greps 22 mars 2009  inne i Saabs flyghangar i Linköping på väg att avrusta Jasplan genom att hamra på dem. Därinne höll de även en tyst minut för de tjugo barn som varje minut dör av fattigdomsrelaterade orsaker, i en värld som satsar mer på vapen än på fattigdomsbekämpning.

 

De tre är misstänkta för "försök till sabotage" och begärdes häktade tre veckor fram till rättegång.

Läs mer om deras avrustningsaktion.

Annika bloggar från häktet

Bygga eller ställa krav - Deleuze & revolution IV

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här fjärde artikeln tar jag upp skillnaden mellan kamp i blivande och kamp som kräver och protesterar. Kamp i blivande gör sig själv till subjekt medan protester ständigt måste (åter)tillsätta ledare och styrande.

Blivande och aktualiserande är direkt skapande och byggande. I platå tio i A Thousand Plateaus visar Deleuze och Guattari att blivandet är ett blivande av blivande, inte av något färdigt och slutgiltigt. Blivande-kamp bryter här med strategiska och instrumentella handlingar. Man använder alltså inte en strategi för att uppnå en revolution som leder till ett framtida mål, det nya systemet. Kampen är inte på väg mot ett mål. Man sätter snarare fart på målet. När målet aktualiseras är det målet som verkar här och nu. I blivandet byter mål och medel plats. Målet blir medlet[1]. "Becoming produces nothing other than itself.”[2]

Det som aktualiseras blir inte aktualiserat. Att aktualisera det samhälle man vill leva innebär inte att det blir aktualiserat. Aktualisering förblir ett verb, det är ett sätt att handla. Blivandet övergår inte i ett varande. Revolutionen är alltså inget som uppnås, istället skapas skapande. Blivande bygger byggande[3]. Revolution skapar revolution.

Det innebär att revolution pulserar. Den kan sätta fart och den kan vila. Den kan gå snett och den kan räta upp sig.

Kamp i blivande aktualiserar sina mål och sina visioner. Genom att aktualisera demokrati blir motståndet blivande demokrati. Genom att sätta fart på rättvisa blir kampen blivande rättvisa. Och på motsvarande sätt blivande jämställdhet. Blivande det samhälle vi vill leva.

Axiomatik försöker påverka

Axiomatisk kamp förstås hos Deleuze och Guattari som krav, hävdande eller protest. Denna typ av kamp skapar en klyfta mellan mål och medel. Ett medel är tänkt att åstadkomma ett mål. Till skillnad från i blivande kamp existerar inte målet i medlet. Axiomatisk kamp gör sig inte till en del av åstadkommandet. Det innebär att axiomatik försöker åstadkomma genom att inte åstadkomma. Undantag är yttrandefrihet där axiomatiken vanligtvis är ett direkt förverkligande av yttrandefrihet.

Axiomatikens icke-åstadkommandet avses generera kraft som påverkar och orsakar åstadkommandet någon annanstans. Denna mystiska kraft kan vi kalla påverkans-kraft. Kraften tänks uppkomma ur opinionen, mängden eller massan. Det är därför axiomatisk kamp är så fixerad vid antal. Eller det som Deleuze kallar för numrerandet.

’Politisk påverkan’ tänker sig att det finns makthavare som åstadkommer. Det finns någon därframme som styr. Någon som vi passagerare behöver påverka ifall vi vill ändra riktning. Den axiomatiska kampen pekar alltså ut någon som aktören, som det egentliga subjektet för förändring.

Det axiomatiska motståndet avsätter därmed sig själv som subjektet för förändring. Därför måste det ständigt tillsätta härskare. Detta utförs genom att motståndet vänder sig åt ett speciellt håll, den riktar sig till någon. Den kamp som kräver eller protesterar återinsätter ständigt härskarna. Den måste ge dem makt för att bli meningsfull.

Per Herngren
2009-03-23, version 0.1

För den som vill läsa mer om just blivande motstånd eller axiomatiskt motstånd kan läsa artikel ett.

Referens

Benedictus de Spinoza, A Treatise on Politics, London: Holyoake and Co, 1854.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

Per Herngren, Postprotest, 2005.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 300.

[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 238.

[3] 'Bygger' är inte ett Deleuzebegrepp. Det kommer från Otto von Busch läsning av Deleuze i Otto von Busch, Karl Palmås, Abstract Hacktivism: The making of a hacker culture, London: OpenMute, 2006.

Mångfaldigande och singularitet - Deleuze & revolution III

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här tredje artikeln tar jag upp Deleuzes begrepp mångfaldigande och singularitet. De gör det möjligt att förstå motstånd som direkt politisk förändring utan föreställningen att den går via centrala makthavare eller via en förändring av helheten.

Med multiplicitet hjälper oss Deleuze att komma ur föreställningen att det är helheten som innehåller delen och som dessutom bestämmer delens funktion. Multiplicitet är mångfaldigande. Det är både handlingens mångfaldiga och resultatet: ett mångfaldigande.

Det är viktigt att inte bland ihop mångfaldigande med begreppet mångfald som ofta används för att beteckna att olika helheter samsas. En mångfald av kulturer skapar kulturer som olikhet och helhet. Medan att mångfaldiga kultur skapar kopplingar, hybrider och innovationer. Mångfalden av metoder för motstånd skulle kunna leva sida vid sida utan att beröra eller motsäga varandra. Medan att mångfaldiga motståndsmetoderna innebär kopplingar, brytningar och förändringar.

Multiplicitet skapas av att delen mångfaldigar sig utan att underordna sig en central ordning. Eftersom del förutsätter en helhet behöver vi byta ut begreppet del. Här använder Deleuze singularitet från mattematik och dynamisk teori. En singularitet mångfaldigar sig själv. Singularitet är en förändring som skapar nya förändringar. En metod för att både mångfaldiga sig och förändra. Singulariteten lyder inte en central princip eller ordning.

Singularitet som metod för mångfaldigande

I sin Difference and repetition, från 1968, visar Deleuze att singularitet är problem[1] och idéer som sätter fart på sig själv. Singulariteten ger inga generella lösningar som andra ska genomföra. Den ställer inte krav på att makthavarna ska lösa problemen.

Singularitet bygger och skapar multiplicitet utan att bestämmas av en utgångspunkt, av en ordning eller av en större helhet[2]. Singularitet är alltså inte en del av helhet utan sättet eller metoden för att mångfaldiga sig.

Singulariteten skapar själv, utan att bli sig själv nog.

Singulariteten bestäms inte av en inre bestående logik. Det är lätt att falla in i föreställningen att det finns en oföränderlig metod eller logik inbyggd i singulariteten. Men det som gör Deleuzes begrepp dynamiskt är att singulariteten förändrar egenskaperna när den kopplar sig.

För Deleuze ska singularitet inte förstås som kopiering utan som relationer och kopplingar. Detta blir alltså något helt annat än att kopiera ett original, eller att mångfaldiga en central idé. Den bestäms inte av någon övergripande logik eller av härskare. Den är inte heller bestämd av ett framtida mål.

Singularitet är metoden för att skapa eller bryta relationer, för att koppla sig eller koppla ur. Singulariteten bestämmer själv hur den kopplar sig. Men samtidigt förändras den, den har ingen kontroll över vad som blir till.

Per Herngren
2009-03-19, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

Per Herngren, Postprotest, 2005.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968, p 163, 1, 8.

[2] Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002, p 16.

Singularitet eller centralstyrning - Deleuze & revolution II

I en serie artiklar undersöker jag hur Gilles Deleuzes filosofi vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till. I den här andra artikeln går jag igenom några av Deleuze begrepp. Dessa begrepp hjälper oss att se hur motstånd är nödvändigt i organisationer och samhällen för att skapa ordning. Alltför stor lydnad skapar kaos.

När jag tillsammans med vänner spelar salsa och latinjazz kan jag som congaspelare sätta igång en ny rytm som fortsätter generera sig själv utan att de andra musikerna kopierar mitt congaspel. De andra tar upp den nya rytmen: spelar med och mot den. Ifall jag med mina congas inte är helt dominant svarar jag på de andra. Min rytm återvänder som ny rytm och ändrar mitt spelande. Musiken förändras genom att den spelas.

Istället för att se förändringen i musiken som helhetsförändringar — nyss var det salsa nu är det chacha — kan vi se det som mångfaldigande av särskilda rytmer och melodier som lever sida vid sida.

Med Deleuze kan vi kalla en självgenererande rytm för singularitet. Men självgenererande menas att den inte helt kontrolleras av noter, dirigent eller genre. En singularitet kan skapa sig sin egen lydnad och makt men den kan inte förstås som lydnad till någon yttre makt.

Puls

Med hjälp av pulsen kopplar sig rytmer och melodier till varandra och samspelar. En repetition kan i cubansk musik bestå av en eller flera klaves. En klave är en rytm som slås med trästavar under två takter. Klaven slås sällan på pulsslagen. Klaven cirkulerar snarare runt pulsen. Och de andra instrumenten cirkulerar runt klaven.

Klaverytmen skapar en affekt som ger kraft till musiken. I Deleuze filosofi verkar affekt genom att sätta fart på. Dessutom kan affekt skapa dragkraft som singulariteter cirkulerar runt. I olika böcker kallar Deleuze detta för puls, resonans, repetition eller den eviga återkomsten.

Rytmer och melodier multipliceras, avbryts och återkommer. Variationerna mångfaldigar, eller multipliceras.

Här anar vi skillnaden mellan centralstyrda organisationer och mer samspelande multipliciteter. Man hör när musiker i en orkester är alltför fixerade vid noterna eller dirigenten och inte lyssnar på sina medspelare. Musiken låter steril. Medspelare som spelar mot och med varandra skapar levande musik.

Men även i toppstyrda orkestrar mångfaldigar sig vanligtvis singulariteter och skapar en levande musik som inte går att förklara med dirigentens tolkning av stycket. Att ge erkännandet eller skulden helt till ledaren skapar en skenbild av hur orkestrar och organisationer fungerar.

Multipliciteter och singulariteter är så dynamiska att de gör sig oberoende av central styrning och kontroll även i auktoritära organisationer. Mångfaldigandet sätter alltså fart också i extremt centralstyrda organisationer.

Till synes toppstyrda organisationer konstruerar alltid utrymme för att organisationen ska kunna leva sitt eget liv. Annars skulle organisationen inte överleva.

Även organisationer som identifierar sig som centralstyrda inför olika skyddsmekanismer mot toppstyrning. Sådana skyddsmekanismer kan vara: Årsmöten, styrelser och chefer ska undvika mikrostyrning av medlemmar och tjänstemän. Eller att regering, riksdag och kommunfullmäktige inte får utöva politikervälde. Politiker får inte agera tjänstemän. Sådana skyddsmekanismer finns även i organisationer som använder sig av diktatur som beslutssystem: alltså även i enpartistater, privata stiftelser eller i transnationella storbolag.

Man hör dock tjänstemän som själva hävdar att de bara följer order eller regelverk. Som tjänsteman måste jag följa reglerna. Detta är en falsk självbild. Ifall de faktiskt gjorde detta skulle de inte få något gjort. Om tjänstemän bara följde order eller regler skulle staten kollapsa inom några timmar.

Kanske kan man totalt styra en trummaskin men det vore omöjligt att totalstyra komplexa organisationer. Centralstyrning fungerar för bankautomater och trummaskiner. Men total toppstyrning kan inte hantera komplexitet. Stelheten skulle producera oordning och ineffektivitet.

Singulariteter eller motstånd ska alltså inte förstås som avvikande beteende eller som kaos. Singulariteter skapar ordning under konstant förändring. Singulär olydnad skapar ordning i komplexa organisationer.

Total laglydnad skulle däremot producera kaos och kollaps. Motstånd måste därför ses som en nödvändighet i alla samhällen och organisationer. Under komplexa förhållanden krävs olydnad för att skapa stabilitet. Föreställningen att laglydnad leder till ordning, och att olydnad leder till oordning, är falsk. Däremot skapar samspelet mellan dem ordning.

Per Herngren

2009-03-11, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

Per Herngren, Postprotest, 2005.

Motstånd i blivande eller axiomatik - Deleuze & revolution I

I en serie artiklar visar jag hur Gilles Deleuze vänder upp och ner på traditionella föreställningar om hur motstånd och revolution går till.

I A Thousand Plateaus gör Deleuze och Guattari upp med en kraftlöshet som driver in politisk kamp i återvändsgränder. I trettonde platån (kapitlet) lyfter de fram den skarpa åtskillnaden mellan kamp i blivande och kamp i axiomatik[1]. Det är kamp i blivande och aktualiserande som ger möjlighet till revolutionära förändringar. Axiomatisk kamp skapar istället kraftlöshet.

Axiomatisk kamp kan förstås som hävdande och krävande. Den kan hävda mänskliga rättigheter, kvinnlig rösträtt, stopp för ett krig eller rätt till mat och husrum. Axiomatisk kamp är viktigt, enligt dem, men den når alltid en punkt där den går in i en återvändsgränd. Det axiomatiska har svårt att lösa problem.

Deleuze och Guattari betecknar den axiomatiska kampen som impotent. Om jag läser dem rätt ska impotens förstås som makt oförmögen att producera — en kraftlös makt. Idag känns impotens som en något sliten och förlegad metafor. Dessutom producerar den en sexistisk idealbild av ett potent motstånd. Deleuze och Guattari såg dock inte impotens som metafor utan som en faktisk egenskap hos axiomatisk kamp.

Axiomatisk kamp ska inte uteslutas helt. Den pekar på en annan kamp. Axiom fungerar som index: utpekande av något annat. Axiom manifesterar därmed ett gap mellan de två formerna för kamp: Å ena sidan skapas flöde och blivande, och å andra sidan hävdas axiom: protest, krav och anspråk.

Om vi använder blivande och axiomatisk på motstånd knyter de an till två begrepp jag lanserade i ”Postprotest” (2005): proaktivt motstånd respektive reaktivt protestmotstånd. Jag betonade skillnaden mellan att initiera den förändring man vill ha gentemot att reaktivt säga nej till det man inte vill.

Axiomatisk och blivande knyter också an till de gamla motståndsbegreppen indirekt och direkt aktion. Direkt aktion är handlingar som börjar lösa problemen. Och indirekt aktion är handlingar som inte löser något men som kräver att någon ska göra det.

Per Herngren
2009-02-23, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, Columbia University press, 1994, original 1968.

Gabriel Tarde, On communication and social influence, The University of Chicago Press, 1969.

Gabriel Tarde, The laws of imitation, Henry Holt and Company, New York, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, franska original 1882-1888.

Gabriel Tarde, Social Laws An outline of sociology, 1899, reprinted by Batoche Books, Kitchener, 2000.

Gabriel Tarde, Penal Philosophy, Patterson Smith, New Jersey, 1968, original 1890.

Kimberlé Williams Crenshaw, “Mapping the margins, Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color”, In: Martha Albertson Fineman, Rixanne Mykitiuk, Eds. The Public Nature of Private Violence, New York: Routledge, 1994, p. 93-118.

Manuel DeLanda, Intensive science and virtual philosophy, Continuum, NY, 2002.

Manuel DeLanda, “Virtual Environments and the Emergence of Synthetic Reason”. Flame Wars: the Discourse of Cyberculture. Edited by Mark Dery. Durham: Duke University Press, 1994.

---

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, A Thousand Plateaus Capitalism and Schizophrenia, Continuum, 2007, first published 1980, p 520.

Välkommen på rättegång och Hopp & Motståndfestival

31 mars-1 april 2009

Saab Microwave Blivande² Plogbill ställs inför rätta 1 april för att ha hamrat på krigsradar och Saab Microwaves testanläggning i somras 24 och 26 juni 2008.

Välkommen på rättegång och Hopp & Motståndsfestival! Se schema och vägbeskrivning för hela festivalen nedan.

Rättegången är till för att bygga motståndssamhällen och få igång nya avrustningar. Därför finns det inga åhörare i en plogrättegång. Det handlar om att koppla ihop motstånd och rättvisa, bygga och sätta fart. Enligt Nietzsche är vi alla lagstiftare.

På knytkalaset kvällen innan rättegången inleder biologen Adam Brenthel med reflektion om vad en motståndsgrupp kan lära av biologins och kroppens motstånd.

Läs mer om plogbillsaktionen och kopplingen med Deleuzes blivande-filosofi. Anmäl dig till knytkalaset eller hela Hopp & Motstånd.

Rättegången, plogbillsaktionen och Hopp & Motståndsfestivalen är ett samarbete mellan Blivande² Plogbill, Deleuze forskarseminarier i Göteborg, Fikonträdet Svenska Freds Göteborg Rosa Huset, Kristna Freds Smeder.

Tisdag 31 mars

13:00 Åtalade träffas Rosa Huset
18:00 Hopp & Motstånds-Knytkalas Rosa Huset, Presentationsrunda
19:00 Adam inleder samtal: Vad kan en motståndsrörelse lära sig av biologins ”motstånd”? (bl a utnyttja nischutrymme, kaskader, motstånd mot motstånd)
20 Äta och mingla.

Onsdag 1 april

9:00 Frukost Rosa Huset
10 Göra rättegången till blivande rättvisa
10:30 Delar upp i stöd (rättegångsförstärkare) och åtalade
11:25 Åker buss och spårvagn mot Mölndals Tingsrätt
12:30 Mingel med dricka och tilltugg i Mölndals Tingsrätt
13 Rättegång Mölndals tingsrätt, Södra Vägen 25, vid Heden
Ca 15 Posträttegångs-reflektion på Café Condecco Avenyn (lätt lunch, rättvisemärkt kaffe, soja-latte)
17 Fortsätter till pub på Avenyn

Författarkurser våren och sommaren 2009

Författarkurserna jag håller på Folkuniversitetet i Göteborg vänder sig till den som vill träna metoder och tekniker för att berätta: Hur skriver man litterära reportage, noveller eller romaner? Hur gestaltar man istället för att förklara för läsaren? Hur undviker man perspektivsvaj? Hur gör man karaktärer och relationer levande? Hur bakar du in miljön i handlingen? Under kursen väljer du själv om du vill arbeta med skrivövningar eller med en egen novell eller roman.

Anmäl dig här till Författarkurserna
Läs kursprogrammet

Våren och sommaren 2009

• 28 feb-1 mars - Grundkurs, nivå 1
• 28-29 mars - Bygga spänning, nivå 1 och 2
• 25-26 april - Grundkurs, nivå 1
• 9-10 maj - Dialog och karaktär
• 7-10 juli - Grund-Fortsättning, nivå 1-2, Fyra dagar
• 15-16 augusti - Grundkurs, nivå 1

Film om att sitta i kvinnofängelse för civil olydnad

”Nothing but the truth” (2008) är en bra hollywoodfilm om en kvinna som sitter i fängelse knappt två år i USA för civil olydnad. Filmen bygger på en sann historia.

Filmen tar upp olika makttekniker och strafftekniker som används mot kvinnan av åklagare, poliser, fängelset, äkta make och vid ett par tillfällen även av hennes advokater. Men den tar också upp betydelsen av principer, stöd och uthållig solidaritet för att orka med fängelsetiden.

Filmen kan laddas ner här!

Frys ut de jobbiga - självhjälp VI

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Här i sista artikeln prövar jag en analys som inte direkt finns hos Aspelin.

Självhjälpsrörelsen lär ut att vi genom ett harmoniskt utbyte får energi och kraft från andra människor. Detta överordnas andra värden. Vi måste ”göra rent bland våra sociala relationer”[1]. För att må väl måste vi rensa bort relationer som inte ger energi och behålla de relationer som ger energi.

Det här innebär att personer med sjukdomar, depressioner, problem, missbruk eller de som är fattiga och hemlösa behöver uteslutas ur vår gemenskap. Åtminstone om de inte ger oss något! Möjligtvis kan några av dessa ge oss energi under välgörenhetsarbete, när vi får ut energi av att hjälpa dem. Fast de jobbiga får inte tränga sig på och stjäla ens kraft.

Fascism kan definieras som att låta ett enda värde överordnas alla andra värden. Klassisk fascism sätter folket och nationen före värden som mat till de hungrande, hem till hemlösa, solidaritet med fattiga, rättvisa åt de förtryckta och demokrati för de som berörs. Fascismen avskaffar medmänniskan och ersätter henne med folket.

I den radikalaste delen av självhjälpsrörelsen lär man ut att man ska dra sig undan dem som tar min kraft. Personlig välgång och utveckling blir det överordnade värdet. Detta utesluter effektivt de som inte passar in. Här skapas en maktteknik som liknar den klassiska fascismen. Detta ska inte läsas som att självhjälpsrörelsen är fascistisk som helhet, utan som att en fascistisk maktteknik förökar sig och smittar delar av rörelsen.

De tärande, de som inte tillför något, som inte ger mig (nationen) något, de fryses ut från min gemenskap (samhället). I den del av självhjälpsrörelsen som är smittad av denna fascism avskaffas medmänniskan och man ersätter henne med jagets behov och utveckling.

Per Herngren
2009-01-22, version 0.1.1

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 37.

Självkontroll och instrumentalism - självhjälp V

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.

Självhjälpsrörelsens livsfilosofi försätter individen i projektläge[1], menar Thomas Johansson i sin Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Individen ”behöver utveckla sig själv. Framgång kan både ges en materiell som en mental sida”[2]. ”Drivkraften kommer från individen själv”[3], och individen bestämmer själv om hon vill vara lycklig[4]. ”Vem du än må vara är det en följd av dina egna val och något du bär ansvar för”[5].

Jaget görs till objekt. Ett objekt som ska utvecklas. Jaget måste drivas framåt av en stark längtan efter att vara aktiv och växa som människa[6]. Jaget instrumentaliseras. När jaget görs till objekt för sig själv kan jaget kontrolleras.

Enligt Martin Buber har vi en vilja att hävda att det är jag som utfört det här, eller att det är jag som gjort det där. Detta kallar Buber för upphovsmannadriften. Jag hävdar att det var jag som diskade i morse eller att det var jag som skrev den här texten.

Denna upphovsmannadrift tillhör tingens värld. Enligt Buber har vi inte en drift att hävda att det var jag som tillverkade den där personen, eller att det var jag som gjorde henne till den hon är. Men i självhjälpslitteraturen underställs både jaget och omvärlden upphovsmannadriften. Instrumentalismen förvandlar oss till ting.

I vissa delar av självhjälpsrörelsen leder detta till artisteri — jag är konstnären i mitt liv. I andra fall leder det till ren teknokrati, alltså instrumentalism[7]. Jaget blir både producent och produkt.

”Än en gång är din attityd helt avgörande! Det enda du behöver göra är att omprogrammera det du säger till dig själv.”[8] Och Dave Pelzer ger oss rådet: ”Lägg ner tid och energi på att verkligen investera i din viktigaste tillgång: dig själv”[9].

Men jaget blir inte bara ett ting i självhjälpsrörelsen. Den tar ett steg till och omvandlar jaget till en ägodel[10]. Jaget är skapat av mig själv och jaget är helt och hållet mitt. Ingen annan får lägga sig i! Jaget förvandlas därmed till ägandets det[11]. Det jag äger.

En självhjälpsförfattare vittnar: ”Jag har tränat mig själv till att ta ägandeskapet över min kreativa kraft genom att se varje livserfarenhet som en möjlighet att växa och lära.”[12]

Här får vi låna Erich Fromms kritik mot modernismen: Självhjälpsrörelsen förvandlar ”allting — också det egna jaget — till ting att äga och bruka”[13].

Våra medmänniskor förtingligas — objektivering

Det är inte bara jaget som görs till verktyg. Även omvärlden förvandlas till instrument. ”Du skapar den respons du får från omvärlden.”[14]

Relationer och bekantskaper förtingligas! Allt kan göras ”till objekt för individens målmedvetna handlingar.”[15] Vänner och bekanta görs om till nätverk — till saker och ting som kan exploateras! Martin Buber menar att vi ser en gradvis ökning av förtingligade relationer[16]. Vänner och gemenskaper görs om till varor, till nytta som ska exploateras. Självhjälpsrörelsen rättfärdigar detta genom argumentet att exploateringen är tänkt att ske ömsesidigt, man ger och tar. Gemenskap och vänner stöps om till byteshandel i harmoni.

Självhjälpsrörelsens ”idealmänniska är sig själv närmast och behöver inte omgivningen annat än som medel för sitt personliga projekt”[17]. Varje situation blir ett medel för jaget: En självhjälpsförfattare berättar stolt hur han använder allt som händer till sin egen utveckling. I varje situation frågar han: ”Hur kan jag använda denna situation för att göra mig till en bättre människa?”[18]

Per Herngren
2009-01-19, version 0.1

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006, 79.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 21.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 36.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 32.
[5] Refererat av Wayne W Dyer, Älska dig själv. Eller: Inte sämre än man gör sig. Stockholm: Forum, 1980, s 14, från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 92.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 98.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 59.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 78.
[9] Dave Pelzer, Att hjälpa sig själv. Om hoppet, modet och lyckan, Stockholm: Månpocket, 2005, s 110. Från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 97.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 83.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 100.
[12] Cheryl Richardson, Stand up for your life. A practical step-by-step plat to build inner confidence and personal power, London: Bantam Books, 2003, s 51, citerad från Aspelin s 92.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 87.
[14] Philip McGraw, Angelägenheter. Finn ditt autentiska jag. Symposion, 2004, s 91, citerat från Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 50.
[15] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 81.
[16] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 67.
[17] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 87.
[18] Cheryl Richardson, Stand up for your life. A practical step-by-step plat to build inner confidence and personal power, London: Bantam Books, 2003, s 51, citerad från Aspelin s 92.

Kärlek ersätts med självkärlek - självhjälp IV

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.

Eventuell kärlek till andra är egentligen en äkta kärlek till sig själv. Solidaritet och medmänsklighet ersätts med egot. Den som sitter fast i en destruktiv omgivning kan ta sig samman och bryta sig ur den[1]. Den som hävdar att hon är förtryckt eller hotad får svaret att det egentligen handlar om henne själv. Det gäller bara att skapa en positiv självkontroll och förbli positiv.

Var och en är utrustad med det hon behöver för att kunna fullfölja sin uppgift här på jorden.[2] Hon behöver ingen annan.

Aspelin menar att självhjälpslitteraturen skapar en allsmäktig människa[3]. Ytterst är det hon själv som bestämmer. Att vara sig själv blir att vara sig själv nog.

Vårt ansvar berör främst oss själva och våra egna handlingar[4]. Den fria människan är hänvisad till sig själv. Den gemensamma moralen och solidariteten ersätts med det subjektiva, med den egna upplevelsen av den andre.

Det här innebär att självhjälpsrörelsen motarbetar den sfär som existerar mellan människa och människa. Den andre blir något som bara existerar inom mig själv. Min nästa reduceras till min egen upplevelse av den andre[5]. Kärlek är inte en kärlek till något radikalt annat än mig själv, till den som kan störa och göra mig ledsen: Kärlek förvandlas till självkärlek.

Per Herngren
2009-01-10, version 0.1

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 91.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 45.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 50-51.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 57.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris, 2008, s 76.

Solipsism: Världen är jaget! - självhjälp III

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, undersöker Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans forskning för att analysera makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.

Självhjälpslitteraturen utgår från en åtskillnad mellan en ”yttre” omvärld och en ”inre” omvärld[1]. Det som räknas är individens inre verklighet. Inom den radikala delen av självhjälpsrörelsen skapas därmed en paradox: Dualismen mellan det yttre och det inre övergår till en monism: Det yttre handlar egentligen bara om min egen attityd[2]. Det yttre är bara min upplevelse av omvärlden. Självhjälpsrörelsen förvandlar därmed ”yttervärlden till en spegling av ditt inre tillstånd”[3]. En av självhjälpsförfattarna John Gray använder just spegelmetaforen. Den ”värld du lever i är faktiskt en spegelbild av ditt inre tillstånd”[4].

När världen är lika med individens upplevelse kallar vi det solipsism. Världen reduceras då till en subjektiv upplevelse. ”Ditt sätt att uppleva världen och de situationer som du drar till dig eller dras till ger en bild av din inre värld.” ”Till syvende och sist är det individens attityd som bestämmer hur och vad hon ska känna.”[5]

Solipsismen ersätter osäkerheten, överraskningen med självkontroll. Fascinationen med att upptäcka hur ickeavsedda, aldrig tidigare skådade verkligheter, växer fram runt omkring oss, ersätts med rätt attityd. Sårbarhet ersätts med upptränad och kontrollerad upplevelse av omvärlden. Världen blir bara vår upplevelse av den. Det gäller därmed att uppleva världen rätt!

Allteftersom du återvinner förmågan att bestämma hur du ska uppleva din värld, förändras sättet världen berör dig. Allt finns i ditt sinne, det är det enda som räknas[6]. ”Självkärlek betyder att du älskar dig själv — den kräver inte kärlek från andra. Det finns inget behov av att övertyga andra. Ett inre godtagande av det egna jaget är helt tillräckligt. Detta har inget som helst att göra med vad andra anser.”[7]

För den radikala självhjälprörelsen inträffar saker och ting inte längre. Inget kan träffa oss.

Per Herngren
2009-01-08, version 0.1

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 49, 51.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 79.
[3] John Gray, Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har, Brombergs Bokförlag, 2000. Citerat från Jonas Aspelin, 2008, s 49.
[4] John Gray, Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har, Brombergs Bokförlag, 2000. Citerat från Jonas Aspelin, 2008, s 53.
[5] Jonas Aspelin, 2008, s 37.
[6] Jonas Aspelin, 2008, s 50.
[7] Wayne W Dyer, Älska dig själv. Eller: Inte sämre än man gör sig. Stockholm: Forum, 1980, s 58, från Jonas Aspelin, 2008, s 98.

Medvetande går före handling - självhjälp II

I en serie texter tar jag upp makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen. Jag utgår från Jonas Aspelin genomgång av människosynen: Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008.

Gnosticismens filosofi utvecklades i relation till nyplatonism. Gnosticismen tror på en dualism mellan kropp och ande, och den hävdar att insikt föregår handling. Högre medvetande ska leda till handling.

Den självhjälpsrörelse Jonas Aspelin studerat är starkt gnostisk. Tanken formar ens liv[1]. Tankarna ses som magneter. Positiva tankar drar till sig det positiva. Negativa drar till sig det negativa. ”Det är viktigt att vara medveten om vem man är och ta ansvar för sina handlingar.”[2] Eller så formuleras det: ”För att bli lycklig och framgångsrik fordras det att du hela tiden är medveten om vem du är och vill vara, vad du gör och vill göra”[3].

Den som är olycklig hon ”tycker inte om sig själv, står inte i kontakt med sig själv”[4]. Hon har bara sig själv att skylla. Det som krävs är gott självförtroende, att man tänker positivt och att man ”är övertygad om att man kommer att lyckas med det man företar sig”[5].

Vissa delar av självhjälpslitteraturen visar hur man genom positiva tankar, insikter och gott självförtroende får ökad materiell välgång. I andra böcker ses det materiella som yttre hot gentemot självet. Jaget och självet förandligas och ställs i motsats till det materiella.

Per Herngren

2009-01-04, version 0.1

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 50.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 37.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 34.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 97.

Bara det inre är äkta - självhjälp I

I Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, 2008, analyserar Jonas Aspelin självhjälpslitteraturens människosyn. I en serie texter använder jag hans undersökning för att upptäcka makt- och kontrolltekniker i självhjälpsrörelsen.

Självhjälpsböckerna ger oss budskapet: ”vänd dig inåt och förverkliga dig själv”[1]. Enligt Jonas Aspelin verkar rörelsen ”för en demontering av den mellanmänskliga sfären”. Därmed skapas en dualism mellan ”en personlig insida — vilken står i förbund med en andlig kraft — och en opersonlig utsida. Människan förlorar sig själv om hon vänder sig utåt utan att stå i kontakt med sitt inre”.

Dualism tänker inte mellan. Dualismen skapar ett inre jag vilket är skilt från det yttre. Det inre och det yttre ses som motpoler. Det ”finns ett motsatsförhållande mellan ’det inre’ och ’det yttre’ i människans liv”[2].

Antingen kontrollerar andra oss eller så kontrollerar jag mig själv. Kontrollen ligger antingen hos samhället eller hos individen, i yttre omständigheter eller i jagets inre[3].

Befrielse är att vända sig till ett inre äkta jag. Det inre undertrycks av det yttre. Det måste därför befrias från det yttre.

Det äkta jaget är inte riktigt autentiskt och äkta ifall det påverkas av det yttre, av andra personer, av det materiella, av saker och ting[4]. Det är bara det opåverkade innersta som anses riktigt äkta. En oupplyst människa ”avskärmas ifrån sig själv genom att uppehålla ett falskt utanpåverk”.

För självhjälpsrörelsen gäller det att söka sitt ”inre, autentiska jag”[5]. ”Autenticitet handlar … om kontakten mellan ego och ett inre väsen.”[6]

Det autentiska handlar därmed inte om det mellanmänskliga och det gemensamma. Det handlar inte heller om gemenskap och möten mellan människor. Autenticitet kan därför inte sökas i motståndet, i solidariteten med förtryckta eller i kampen för rättvisa. Autenticitet måste sökas i jagets inre.

Samhället underkuvar vårt autentiska jag

Självhjälpsrörelsen konstruerar en världsbild där samhället gör oss ofria[7]. Befrielsen från samhället är att finna — och även motsatsen att utveckla — sitt inre jag.

Här utförs flera operationer samtidigt: Samhället ses som helhet, en gigantisk container som låser oss inne och underkuvar oss[8]. Samhället ses som det stora, omslutande. Vi tänks befinna oss inuti samhället. Att föreningar, kollektiv, arbetslag och organisationer bildar samhällen suddas ut.

Då samhällena i plural, i sitt mångfaldigande, ersätts av Samhället, en gigantisk sfär, suddas relationerna mellan samhällena ut. Det blir därmed svårt att koppla ihop samhällen, koppla om dem på nya sätt eller koppla loss dem.

Men det är inte bara samhället som bildar en container. Även jaget görs till en container. Jaget har ett inre. Och detta jagets inre behöver befria sig från det yttre.

För självhjälpsrörelsen är befrielsen från samhället inte att skapa nya samhällen. Omvärlden kan inte befria dig! Omvärlden vill bara att vi ska anpassa oss och bli fogliga[9].

Jaget görs till en container med sitt egna innehåll. Ytterligare en operation utförs här: Jaget individualiseras och blir atom — en egen helhet. En helhet som är hel i sig. Istället för att ses som komplex person — med olika personligheter — görs hon till individ (in-divide, icke-delbar från latinets individúus)[10]:

Idealt behöver jaget ”ingen annan”[11]. Målet för självhjälp blir därmed självtillräcklighet.

Personen suddas ut och ersätts av individen. Hon rycks genom atomiseringen bort från kopplingar och gemenskaper som är viktiga delar av hennes personlighet.

Personlig utveckling blir ett maktverktyg för denna atomisering. Jaget formas till ”en inre sammanhållen enhet — och hon blir samtidigt alltmer separerad från omvärlden”[12].

Våra relationer och gemenskaper ska inte utvecklas — det är jag som ska utvecklas. Det innebär att personlig utveckling används för att avpersonifiera jaget.

Låt oss sammanfatta: Inom självhjälpslitteraturen som Jonas Aspelin analyserat finns det inte utrymme för att gemenskapen — de relationer och samhällen vi är del av — också skulle kunna vara del av oss[13].

Gentemot denna människosyn visar Jonas Aspelin att relationer alltid är del av både jaget och personligheten. Om individen isolerar sitt jag från sina relationer och det mellanmänskliga produceras främlingskap snarare än gemenskap[14]. Individualismen inom självhjälpsrörelsen blir därmed en uppsättning maktverktyg som ska ge självkontroll. Men därmed hotas individen själv.

Referens

Jonas Aspelin, Suveränitetens pris En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008.

Thomas Johansson, Makeovermani: Om Dr Phil, Plastkirurgi och illusionen om det perfekta jaget. Natur och Kultur, 2006.

Petra Mede, Anna Granath, Mer självkänsla än du kan hantera, Frank, 2008.

---

[1] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteraturen, Dualis, 2008, s 29-31.
[2] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[3] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 41.
[4] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 45-46.
[5] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 21.
[6] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 48.
[7] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 66.
[8] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 71.
[9] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 72.
[10] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 88.
[11] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 86.
[12] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 89.
[13] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 68.
[14] Jonas Aspelin, Suveränitetens pris. 2008, s 79-80.

Plogbill stämd efter hamrande på krigsradar

Pressmeddelande 2008-12-10

Med var sin hammare avrustade Ulla Røder och Per Herngren från plogbillsgruppen Saab Microwave Blivande² Plogbill, 26 juni 2008, kupolen till en krigsradar samt en del av Microwaves test-anläggning i Mölndal. Plogbillsgruppen greps efter att under en halvtimme hamrat på krigsradar samt planterat fikon inne på krigsfabriken. Även en forskargrupp deltog men blev inte gripna eller stämda (se pressmeddelande nedan från 26 juni).

10 december fick Per Herngren stämning till Mölndals Tingsrätt.

— Från idag får jag möjlighet att åberopa vittnen att Microwaves eldledningssystem användes i Irakkriget. Jag ska försöka bevisa att civil olydnad och  direkt avrustning av vapen därmed blir en plikt enligt internationell lag. När företag eller stater deltar i olagliga krig blev det i och med Nurnbergprinciperna medborgarens skyldighet att ingripa, hävdar Per Herngren.

(Nurnbergrättegångarna hölls efter andra världskriget och dömde i folkrättsbrott.)

Åtalet mot Per Herngren är olaga intrång. Mål nr B2761-08

Ulla Røder från Danmark meddelar att hon blev åtalad i november för samma plogbillsaktion. Varför Per Herngren fick stämningen 10 december är oklart. Möjligtvis försvann han en månad i tingsrättsbyråkratin men blev återfunnen under någon hög.

Läs mer. Se bilder från plogbillsaktionen.

När ickevåldsträning blir oanvändbart

I en sporttidning jag läste i väntrummet inför ett sjukbesök skrevs det om forskningen kring koncentrationsträning för elitidrottare. Olika undersökningar hade visat att rena koncentrationsövningar, affirmationsövningar etc, inte har någon stärkande effekt på focus under tävlingar.

De rena koncentrationsövningarna hade låg överföringsgrad.

Om man blev bra på dem innebar det bara att man blev bra på dem - inte att koncentrationen ökade under tävlingarna. Det som däremot fungerade, enligt undersökningarna, var att under den normala träningen för sin sport dessutom träna koncentration.

Denna sport-forskning skulle möjligtvis kunna stärka den inriktning inom ickevåld som menar att övningarna under ickevåldsträning ska ligga nära ”verkligheten”. Att utveckla indirekta och orealistiska övningar för ickevåld skulle ha låg överföringsgrad. Precis som Gandhis devis målet är medlet så ska man öva sig på att leva det liv och det samhälle man vill leva. Genom övning blir man bra på det man övar; det blir inte så många andra effekter.

Övningar under ickevåldskurser för att medvetandegöra deltagare skulle då bli slöseri med deltagarnas tid. Medvetandeövningar kan till exempel vara ett dilemma som deltagarna ska lösa, ett spel eller en pedagogisk uppgift. Istället för att träna tekniker går medvetandeövningar ut på att frambringa en aha-upplevelse, en insikt hos deltagarna. Medvetandeövningar plockar ut individen från verkligt förtryck och politik, från det gemensamma, och gör om ickevåld till individuella egenskaper: om bara individen blir medveten så ändrar hon sitt beteende. Tanken är att förändring börjar hos individen inte i det gemensamma.

Därmed blir ickevåld en maktteknik som döljer vad politik, lydnad, makt och motstånd egentligen handlar om: Vad som sker mellan oss! Hur vi fungerar ihop! Vilka innovationer, färdigheter och överenskommelser som behövs! Hur vi stödjer varandra och ger varandra utrymme!

Detta ligger i linje med Mearleau-Pontys och Bourdieaus forskning om disposition: Kroppslig kunskap som inte sitter enbart i det egna huvudet. Utan lika mycket i kroppen, situationen, positionen och relationerna mellan varandra. Disposition är alltså inte individuella kunskaper som vi lär in och bär med oss. Disposition är kunskaper som bara finns när vi kopplar ihop oss och arbetar tillsammans.

I sin bok om manlig makt kritiserar Bourdieau medvetanderörelsens tro att ökat medvetande skulle skapa förändring. Under sjuttiotalet skapade man medvetandegrupper som genom samtal om fattigdom, könsroller, föräldrarskap skulle skapa förändring. Bourdieau kritiserar tron att könsordning skulle ändras bara man blev medveten om genusproblematiken. Sjuttiotalets medvetandegrupper blev en återvändsgränd.

Däremot blir dagens queer-rörelse mer intressant. Här testar och prövar man nya ordningar. Det finns inget indirekt linjärt tänkande att det ena leder till det andra. Queer är snarare ickelinjärt. Genom att plugga ihop sig i molekyler, plugga ut, och plugga ihop på nya sätt så skapas förändring mer direkt. Queer har därmed stora likheter med den variant av ickevåldsträning som i Gandhis anda experimenterar med olika tekniker och lösningar för att innovativt utveckla färdigheter som gör det möjligt att leva det samhälle vi vill leva. Den här formen av ickevåld handlar om att finslipa och experimentera med nya demokratiformer, pröva styrkan och svagheterna hos olika tekniker för att ingripa vid våld och förtryck.

Det har skett en hel del forskning de senaste tjugo åren som om den togs på allvar skulle förändra ickevåldsträningen så den blev mer realistisk och relevant. Det tål att reflektera vidare på!

Per Herngren

Publicerad i Fredsnytt 2008

Välkommen på grundkurs Proaktivt Konfliktingripande!

Maximalt åtta är välkomna att delta på Grundkurs i Proaktivt Konfliktingripande Om att leva det samhälle man vill ha, lördag och söndag 17-18 januari 2009, utanför Göteborg. Kursen tar bland annat upp nya radikala tekniker och former för demokrati. Och hur man ingriper vid konflikter och övergrepp. Avgiften är subventionerad och det blir strax under halva priset. För de som vill veta mer och förbereda sig inför kursen finns anmälan och texter här.

Tre månaders fängelse för avrustning av Haubitz 77B

Vid lunchtid, 12 november, föll domen för Catherine Laska och Pelle Strindlund: Tre månaders fängelse och 220 000 kronor i skadestånd för att de den 16 oktober avrustade haubitsdelar på BAE Systems Bofors i Karlskoga.

Läs mer! Se filmer! Och läs berättelserna från häktet!

Hamrarna som användes för att avrusta vapnen. Effektivitetsanalys: Man ser att det är metall eller smideshammare - inte snickarhammare som skulle gått av när man smider på metall. På ”baksidan” är alla tre hamrarna spetsiga. Den sidan används för att oskadliggöra vapen med hård metall.

Makt utan makthavare - Nietzsche-Deleuze VII

Befallningen förutsätter att den andre inte är tvingad eller totalt underkuvad. Befallningen är i Deleuzes läsning av Nietzsche ”ett erkännande av att den absoluta makten hos motståndaren inte blivit besegrad, införlivad eller upplöst”[1]. Att befallningen behöver befalla och hävda sig befäster att den andre inte är totalt underkuvad, makten har inte övergått till tvång. Det är möjligt att bli olydig.

Makt och tvång utesluter därmed varandra. De kan kopplas och de kan båda generera varandra. Men de är särskiljande. Tvång används på den man inte har makt över. Man skulle inte spärra in den som lyder. Därmed ska vi inte tro oss upptäcka den största makten i förtrycket eller i härskandet. Dessa visar snarare att makten är begränsad eller håller på att förloras.

Vilja till makt

Deleuze läser Nietzsches ”vilja till makt” som viljan att producera[2]. Inte som en vilja att ha makt[3]. Deleuze preciserar viljan och visar att det handlar om att producera producerande, inte att skapa något statiskt och färdigt. ”Viljan” får en viktig funktion i Nietzsches filosofi. Den blir en filosofi om viljan att producera, inte om viljan till produkten eller resultatet.

Viljan till makt är en process, en kraft[4] inte något som uppnås, innehas eller ägs. Viljan att producera blir aldrig makthavande. Den är en ständig process utan annat mål än det som produceras. Resultatet är alltså skapandet inte något annat som orsakas i en mystisk påverkan-kedja.

Hindrande eller skapande makt

Både det negativa hindrandet och det positiva skapandet är makter. De återproducerar därmed sig själva. De är autopoietiska, självskapande. Blivandet är immanent, inte transcendent. Blivandet kommer från företeelsen själv, det är inte orsakat utifrån. Både det skapande och det negativa är alltså självskapande, och båda ska ses som makt.

Den negativa makten hindrar. Negativa makter ska ses som immanenta. De är inte orsakade utifrån och de är inte en del av en linjär orsaks-kedja. Protesten och hindrandet ska ses som självskapande verksamheter.

Då upptäcker vi en överensstämmelse mellan det hindrande motståndet och den förbjudande lagen. Både det motstånd som hindrar och den härskare och den lag som förbjuder producerar negativ makt. Makt som stryper skapandet. Sittblockaden hindrar en verksamhet, exempelvis en vapentransport. Ett lagförbudet producerar förbud mot skapande[5]. Det finns många skillnader mellan sittblockader och lagförbud, men med hjälp av Nietzsche kan vi se en grundläggande likhet. Det negativa skapar negativitet.

Nietzsche föreslår att vi istället ska övergå till att skapa skapande. Detta innebär inte att vi accepterar det destruktiva och det negativa: att skapandet blir ett komplement till hindrandet, att de skulle kunna försonas. Vi kan inte uppnå balans mellan protest och skapande. Vi får aldrig låta protesten försonas med skapandet. Bejakandet av livet är inte positivt tänkande, bejakandet är en hård och långa kamp[6]. Skapandet innehåller alltid förstörelse. Förstörelse av det negativa. Det negativa måste handgripligt konverteras, omvandlas och bli skapande[7]. Här visar Nietzsche på nödvändigheten av ett handgripligt och skapande motstånd som faktiskt griper in och förstör det negativa. Förstörelsen måste dock vara faktiskt skapande för att inte ramla in i negativitet.

Per Herngren
2008-11-11, version 0.1

- Detta är sjunde artikeln om Nietzsche och Deleuze

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 85.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 223.
[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 8.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 98.
[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.
[6] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 265.
[7] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 262.

Värderingslinje som maktteknik

Analys av värderingsövningar (Spectrum, Barometer) som hölls under Nonviolent training exchange WRI Bilbao, Spanien, 2008-10-27. Detta är en första delrapport från tränarutbytet.

I oktober deltog jag i ett ickevåldstränarutbyte i Spanien. Tränare från stora delar av världen utbytte tekniker med varandra. Där fanns tränare som deltagit och tränat ickevåld i flertalet kända krig och förtryck runt om i världen under de senaste tjugo åren. Nedan har jag gjort en maktanalys av värderingslinje som en nordamerikansk tränare visade oss. Värderingslinje är vanlig i Sverige, och den går ut på att man ställer sig utmed en linje från vägg till vägg. Ena väggen representerar ”håller med helt” och andra väggen ”håller inte alls med”. Min metod för maktanalys är inspirerad av Judith Butler och Michel Foucault.

Makttekniker under värderingsövningarna

1. Majoritetsskapande: Övningarna visualisering på ett effektfullt sätt majoriteter och majoritetsuppfattningar. Folk klumpade ihop på värderingslinjen. Enstaka personer befann sig i andra ändan eller utspridda utmed värderingslinjen.

2. Avvikare synliggörs. Ovanstående majoritetsdominans gjorde att värderingslinjen konstruerade avvikare och avvikelse.

3. Åsikt och person blandas ihop. Eftersom folk ställer sig utmed en värderingslinje (alternativt i fyra hörn) blir det svårt att värja sig mot att person och åsikt blandas ihop. Detta bryter med Gandhis tanke att skilja på sak och person.

4. Mobb-teknik – att dra sig undan: När någon uttalade sig så uppmanades andra att dra sig närmare eller dra sig bort från den som talade. Detta var tänkt att visa ifall man höll med den som talade eller inte. Avståndstagande blev obehagligt synliggjort. Deltagare började dra sig undan när vissa pratade. När mer än tre började dra sig undan skapades en mobb-känsla. Vi var mellan 20 och 30 under övningarna. Jag uppfattade det som att åtminstone tio procent synliggjorde avståndstagande för att dessa skulle representera flertalet. För att mobb ska skapas måste dessutom de övriga vara passiva åskådare. Mobb är inte helhet utan representation.

5. Mobb-teknik – att göra handtecken. Några deltagare använde handtecken för avståndstagande eller medhåll när folk pratade. Genom speciella handtecken visade de att de inte höll med; eller att de höll med. När flera personer visuellt visade avståndstagande skapades en mobb mot den som talade. Det blev tydligt att folk tystnade när de upptäckte den visuella mobben.

6. Karismatisk övertalning: När övningsledaren frågade varför man ställt sig på olika platser utmed värderingslinjen passade flera deltagare på att karismatiskt predika för oss andra. Istället för problem-fördjupning övergick värderingslinjen till övertalning.

7. Ickevåldshegemoni. Ideologiska ord som holistic, empowerment m m, förutsattes vara tränargruppens gemensamma värde och helhetssyn på ickevåld. Vid några spännande ögonblick höll övningarna och samtalen på att producera värde (i motsatt till att värdera). Då använde flera deltagare, och även övnings-underlättaren, hegemoniska begrepp som fastställde vad som var viktigt med ickevåld. Under övningarna blev det svårt att undergräva hegemonin. Värdeskapande och innovativt nyskapande avbröts av värdering och fastställande. Hegemoni förstås här som att delen representerar helheten, en viss grupp fastställer vad som är ickevåld.

8. Värderingarna i övningen sägs inte ut öppet. De byggs in i hur övningen utformas och hur frågorna ställs.

9. Omöjligt att säga emot kursledaren: ”It is no right and wrong here.” Övningsledaren (underlättaren) redovisade inte sina egna åsikter. Detta gjorde det svårt för deltagarna att säga emot de värderingar som fanns inbyggda i övningen, i frågorna och i hela seminarie-kontexten.

10. Storgruppsdiskussion hindrar dialog: Storgruppsdiskussionerna efter varje övning gav bara möjlighet för några deltagare att uttala sig. Storgrupp hindrade effektivt en dialog mellan deltagarna.

11. Kvasidemokrati skapar dominans. En kvasidemokrati skapades genom att alla kunde lägga sig i alla frågor när som helst. En övning kunde avbrytas mitt i när någon tog upp en organisationsfråga. Detta innebar att några få dominerade och undergrävde arrangörernas och övnings-underlättarnas auktoritet. Idealet om direkt-demokrati fick underlättarna att tillåta att några få avbröt och tog upp sina hjärtefrågor inför alla. Ett antiauktoritärt ideal skapade därmed dominans. Självvalda informella ledare bildades. Ett tydligt exempel blev när förtroendet för de två inhyrda tolkarna undergrävdes då deltagare inför hela gruppen lade sig i hur man skulle arrangera tolkningen, hur radiosändarna skulle sända tolkningen till våra mottagare etc.

12. Sortering av deltagare. Värderingslinjen fungerar som urvalsteknik för att se vilka man kan ha förtroende för eller inte: Frågorna i värderingslinjen rörde synen på människovärde, samt ifall man kunde använda våld och liknande. De blev därmed effektiva sorteringstekniker för att urskilja vilka som man kunde ha förtroende för och bjuda in till aktioner och arrangemang. Värderingsfrågorna sorterade också deltagarna utifrån erfarenhet: vilka som var redo för ickevåld, vilka som var genomtänkta och vilka som inte hade kommit lika långt som andra.

Tekniker för att motverka makt

Det fanns flera tekniker som övningsledaren använde för att motverka makt.

1. Turordning: Övnings-underlättaren lät inte samma person uttala sig två gånger. Det blev därmed svårare för några att dominera gruppen.

2. Spektrum av värderingar: Namnet på några av värderingsövningarna var spectrum vilket uppfattades som ett positivt ord. Idealet var mångfald av åsikter. Namnet motverkade därmed lite av dominans-effekten av själva övningen.

3. Övnings-underlättaren berättade att hon använt smågrupper hemma i USA för att diskutera varje fråga på värderingsövningen. Detta såg hon som fördel gentemot storgruppsdiskussionen hon just använt på grund av tidsbrist.

4. Övnings-underlättaren var noga med att ge ordet till folk från olika kön. Jag fick uppfattningen att hon medvetet också försökte ge ordet till tränare från både nord och syd.

Per Herngren

2008-11-07, version 0.1

Motstånd är inte att medvetandegöra - Foucault-Deleuze

Här är ett utdrag ur ett intressant samtal mellan Foucault och Deleuze från 1972:

FOUCAULT: The intellectual’s role is no longer to place himself “somewhat ahead and to the side” in order to express the stifled truth of the collectivity; rather, it is to struggle against the forms of power that transform him into its object and instrument in the sphere of “knowledge,” “truth,” “consciousness,” and “discourse. “

In this sense theory does not express, translate, or serve to apply practice: it is practice. But it is local and regional, as you said, and not totalising. This is a struggle against power, a struggle aimed at revealing and undermining power where it is most invisible and insidious. It is not to “awaken consciousness” that we struggle (the masses have been aware for some time that consciousness is a form of knowledge; and consciousness as the basis of subjectivity is a prerogative of the bourgeoisie), but to sap power, to take power; it is an activity conducted alongside those who struggle for power, and not their illumination from a safe distance. A “theory ” is the regional system of this struggle.

DELEUZE: Precisely. A theory is exactly like a box of tools. It has nothing to do with the signifier. It must be useful. It must function. And not for itself. If no one uses it, beginning with the theoretician himself (who then ceases to be a theoretician), then the theory is worthless or the moment is inappropriate.

Referens
Foucault blog
The whole conversation between Foucault and Deleuze
“Intellectuals and Power” a 1972 conversation between Foucault and Deleuze. It was previously published in Language, Counter-Memory, Practice (ed. Donald Bouchard, 1977), and in Foucault Live ( ed. Sylvere Lotringer, 1996).

Cattis och Pelle häktade för avrustning av Haubitz-kanon

Pressmeddelande från Ofog den 18 oktober 2008

Frisläppta desarmerare gjorde ny civil olydnad
De två som natten till torsdag 16 oktober 2008 avrustade tjugofem granatgevär av typen Carl Gustaf är åter omhändertagna av polisen. Ytterligare en i gruppen greps tidigare under natten mot lördag inne på Bofors industriområde i Karlskoga.

Just nu:
De aktivister från nätverket Ofog som greps natten till torsdag efter aktionen mot Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna sattes under fredagen på fri fot. De fria fötterna utnyttjade de idag till att göra en ny aktion mot företaget.
- Vi påbörjade avrustningen av svenska vapen för export under natten till torsdagen. Men alla vapen på Saab Bofors Dynamics är inte avrustade. Vi inbjuder fler att vara med och avrusta för ett fredligt Sverige, säger Martin Smedjeback, 35 år från Malmö.
- Efter att ha oskadliggjort Carl Gustaf-gevär är vi misstänkta för grov skadegörelse. Jag ser fram emot att etiskt och juridiskt argumentera för vår aktion i en rättegång och hoppas att vapenföretagen en dag kommer åtalas för den "grova skadegörelse" som svenska vapen orsakar i krig och konflikter runt om i världen, säger Anna Andersson, 26 år från göteborg.
Vid lunchtid på lördagen omhändertogs de av polisen när de stod i begrepp att avrusta fler vapen.

Tidigare i natt:
Ytterligare en aktivist från nätverket Ofog, Annika Spalde, tog sig natten mot lördag in på BAE Systems område i Karlskoga för att göra ytterligare en avrustningsaktion. Hon klippte sig genom stängslet, satte upp en skylt som uppmanade till avrustningsaktioner och tog sig obemärkt in på området där hon senare greps utanför en av BAE Systems byggnader.
- Så länge Sverige skickar vapen till krig och bidrar till att upprusta världen militärt behöver vi ingripa mot denna verksamhet. Jag hoppas att våra aktioner ska inspirera fler att göra motstånd, sa hon strax före aktionen.
Spalde släpptes vid sextiden på lördagsmorgonen men är fortsatt misstänkt för skadegörelse och olaga intrång alternativt brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar.

Läget för tillfället:
* Hittills har krigsmateriel för omkring 450 000 kronor oskadliggjorts den här veckan.
* Annika Spalde är på fri fot
* Martin Smedjeback och Anna Andersson är omhändertagna i Eskilstuna
* Cattis Laska och Pelle Strindlund sitter sedan i fredags häktade i Örebro.

Aktionerna ingår i kampanjen Avrusta som drivs av nätverket Ofog.

Mer information ges av: Petter Joelson, Ofog: 0733-81 53 61. Annika Spalde: 076-246 19 94
Om de omhändertagna släpps kan de nås på:
Anna Andersson: 073-777 28 18, Martin Smedjeback: 070-257 90 97
Cattis Laska och Pelle Strindlund sitter häktade i Örebro. Möjligen kan journalister nå dem med hänvisning till meddelarfriheten.
 
På hemsidan www.avrusta.se finns videoklipp, bilder och mer information om aktionerna.

20 bazookas samt Haubits 77B avrustade i Eskilstuna och Karlskoga!

Tredje och fjärde avrustningen av vapen i Sverige under 2008!

Vapen till USAs armé desarmerade inatt

Natten till idag 16 oktober 2008 utförde en grupp en aktion mot två vapenfabriker i mellansverige och desarmerade vapen av typen som exporteras till USAs armé. Två av dem oskadliggjorde 20 granatgevär av typen Carl Gustaf som används av USA i Irak. De greps på vapenfabriken Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna. De andra två greps inne i BAE Systems Bofors tillverkningshall i Karlskoga i färd med att avrusta vapen destinerade till USA och Indien. Aktionsgruppens femte medlem, Annika Spalde håller en presskonferens vid Bofors industriområde i Karlskoga (Dammbrokontoret) klockan 12 idag torsdag 16 oktober, för att därefter fortsätta avrustningsaktionen. Annika Spalde nås på telefon 0762461994.

– Vi arbetar för fred på många olika sätt; med att påverka politiker, föra dialog med vapenföretag och konkret försöka stoppa vapentillverkningen genom ickevåldslig direkt aktion. Att oskadliggöra vapen som annars riskerar att döda människor och förvärra konflikter borde vara en självklarhet, säger en av deltagarna i aktionen Anna Andersson, 26 år webbutvecklare från Göteborg som oskadliggjorde granatgevären.

Grupperna tog sig in genom att klippa upp en ingång i stängslet som omgärdar vapenfabrikerna. Ovanför den nygjorda porten satte de upp en skylt med texten ”Välkommen in och avrusta”.

Trots riksdagens riktlinjer om att Sverige inte bör exportera vapen till krigförande länder säljs flera olika sorters vapen till USA, som använder dem i Irak och Afghanistan. År 2003, då Irakkriget inleddes, ökade den svenska vapenexporten med 88 procent, och därefter har den ökat med ytterligare nästan 50 procent. Saab Bofors Dynamics är en del av Sveriges största vapentillverkare Saab. BAE Systems Bofors är en del av företaget BAE Systems, världens tredje största vapenproducent.

- Jag kan inte stå och se på när vapen som säljs till krigförande länder tillverkas mitt framför ögonen på mig. Det är vårt ansvar och vår rätt att agera när orättvisor sker, säger Cattis Laska, 24 fritidsledare.

— Jag vill att mitt land ska bidra till en fredlig utveckling i världen, inte till upprustning. När Sverige stödjer USA:s folkrättsvidriga krig och skickar vapen till diktaturer är det dags för oss vanliga medborgare att konkret gripa in mot denna verksamhet, säger Annika Spalde, 39, diakon och författare.

Gripandet av fredsaktivisterna gick lugnt till. Avrustningsgrupperna tog emot väktarna på ett fredligt sätt och inväntade därefter polisen. Det är tredje och fjärde gången under 2000-talet som en sådan här avrustningsaktion genomförs i Sverige.

Avrustningsaktionen är en del av kampanjen Avrusta, som drivs av nätverket Ofog. Nätverket jobbar med informations- och opinionsarbete samt fredliga direkt aktioner mot militarism.

Avrustakampanjens talesperson är Maja Backlund, telefon 0733815361 mail avrusta@ofog.org

Avrustningsgruppen består av: Anna Andersson, 26 år, webbutvecklare från Göteborg Annika Spalde, 39 år, diakon och författare från Göteborg Cattis Laska, 24 år, fritidsledare från Göteborg Martin Smedjeback, 35 år, ickevåldsutbildare från Malmö Pelle Strindlund, 37 år, författare från Sundsvall

Pressbilder, videomaterial www.avrusta.se

Kampanjen Avrusta drivs av det antimilitaristiska nätverket Ofog, www.ofog.org.

En filosof lyder inte - Nietzsche-Deleuze VI

Nietzsche är viljans filosof. Vilja ska inte förstås som opinion eller åsikt. Vilja är för honom skapande, vilja är glädje[1]. Viljan befriar.

En filosof är ingen vis kvinna eller man. Hon har ingen speciell insikt i det som är fördolt för oss andra. Hon underordnar sig inte något hemligt, undangömt, bakomliggande värde. Inte heller underordnar hon sig en princip, en logik eller ett framtida mål.

Tänkande är att ”uppfinna nya möjligheter för livet”[2]. Tänkandet ska inte söka det autentiska livet, det sant mänskliga. Istället ska tänkandet överskrida det mänskliga, överskrida livets gränser.

En filosof upphör att lyda[3]. Lydnaden och åskådandet är inget för en filosof. Att lyda för lydnadens skull är ”groteskt, dumt och inskränkt”[4]. “Who still wants to rule? Who obey? Both require too much exertion.”[5]

Per Herngren
2008-10-07, version 0.1
- Sjätte texten om Nietzsche och Deleuze

Fotnoter
[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 141.
[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 163.
[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 152.
[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 206-207.
[5] Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982, s 130

Repetition och återanvändning av motstånd - Nietzsche-Deleuze V

Nietzsches eviga återkomst kan jämföras med reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Fast jämförelsen är vansklig. Hos Nietzsche finns inget ursprung eller original som kopieras. Dessutom fastnar de olika upprepnings-begreppen alltför ofta i likhet[1], identitet och representation[2].

Upprepnings-begreppen förutsätter vanligen en transport av något gömt vilket förs över genom upprepningen. Denna hemlighet kallas ofta det generella[3] eller det som är likt eller det som är identiskt. Upprepandet blir därmed en representation av det som är lika och generellt; vilket alltså skulle föras vidare genom upprepandet. För Nietzsche är den eviga återkomsten inte en transport utan skapande av värde.

I Difference and repetition från 1968 lanserar Deleuze begreppet simulacra för att visa hur repetition spelar på repetition. Likheten är inte överförd, istället används den kreativt för att skapa skillnad[4]. Simulacra blir för Deleuze omstörtande, det stjälper omkull och förstör likheten. Repetition och simulacra är singularitet vilket motsätter sig det generella och partikulära[5]. Repetitionen är inte instängt i föreställda totaliteter som folk, kulturer eller civilisationer. Repetitionen låses inte fast i totalitetens delar som partikulära intressen eller perspektiv. Simulacra kan inte reduceras till en utsiktspunkt. Simulacra bryter sig ut och tar sig åt olika håll.

Återanvändning av motstånd

Själv laborerar jag med begreppet återanvändning för att inte hamna i identitet och överföring. Återanvändning är att skapa skillnad, skapa något nytt. Återanvändning representerar inte något identiskt som transporteras vidare. Man kan återanvända en pryl, en teknik eller en färdighet på nya sätt. Man kan hamra plogbillar av en missiler.

Även repetitionsbegreppet blir användbart för att bryta med identitetstänkandet. Musiker och dansare repeterar för att klara olika situationer och skapa nytt. Repeteringen breddar alltså repertoaren, den ökar möjligheten att skapa nya saker. Då får vi också införa träning och övning. Även dessa hjälper oss att se hur upprepnings-begreppen mångfaldigar och skapar egna värden snarare än transporterar identitet eller generella värden.

Deleuze tar upp den årliga festivalen och karnevalen för att visa på något som repeteras utan att egentligen återupprepa[6]. Karnevalen vänder inte åter, den firar inte minnet av någon ursprunglig högtid. Karnevalen bär fram den gamla högtiden för att låta den producera ny kraft. På så sätt kan kraften mångfaldigas jämfört med det enskilda evenemanget och den ensamma händelsen.

Vissa former av motstånd fungerar som karnevalen. De återkommer varje hiroshimadag, eller de använder speciella namn och symboler. På så sätt kan kraften i motståndet mångfaldigas jämfört med den enskilda aktionen. Kraft från tidigare aktioner återuppväcks och återanvänds genom repetitionen.

Per Herngren
2008-10-01, version 0.1
— Detta är femte delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, först publicerad 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, först publicerad 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XV.

[2] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XIX.

[3] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 1-2.

[4] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s XIX- XX.

[5] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 2.

[6] Gilles Deleuze, Difference and repetition, The Athlone Press, London: 1994, first published 1968, s 1.

Paranoid världsbild - Nietzsche-Deleuze IV

Nietzsche avfärdar sökandet efter ett vara eller ett värde bortom. Av samma skäl avfärdar han värden före eller bakom[1]. Vår verklighet är inte en representation av något annat, en högre sanning, en mening bakom, ett värde senare, eller ett vara bortom. ”Begreppet representation förgiftar filosofin”[2]. Varat och sanningen blir snarare än är. Nietzsche vänder sig inte emot värde, vara och sanning, men de ska sökas i blivandet, inte någon annanstans, inte i representerandet av något annat mer egentligt.

Både politik och vetenskapen söker som hundar efter spår av annanstans-världar: Tolka en mening bakom. Söka en bakomliggande förklaring. Eller söka efter ett framförliggande mål. Leta efter en nytta bortom aktionen. Söka representation av en objektiv verklighet någon annanstans.

Istället för att bejaka begäret efter att skapa tar spårandet över; spårandet efter vara, efter mening, efter värde, efter objektiv kunskap, efter sanning. Föreställningen att saker och ting representerar något annat förvandlar politiken, filosofin och vetenskapen till en flock spårhundar.

Allt detta annanstans mystifierar. I svensk psykologijargong förstås hänsyftningsparanoia som att ständigt läsa in undermeningar hos det som sägs[3]. Hundra år efter Nietzsche betecknar Deleuze och Guattari en representativ världsbild för paranoid[4].

Per Herngren

2008-09-24, version 0.1

— Detta är fjärde delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 61.

[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 137.

[3] Paranoia, Nationalencyclopedin, 2000.

[4] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Protest blir nihilism - Nietzsche-Deleuze III

Viljan att vara emot och förneka är en vilja till intet. Att bara protestera är att förneka livet, det blir en ovilja gentemot det levande och skapande. Den negerande protesten kallar Nietzsche nihilism[1].

Nihil förstås ibland som icke-vara, men det betecknar snarare värdet av intet, skapandet av intet som värde – att inte skapa värde, att inte vilja.[2] Intet blir därför inte ett vara eller negationen av detta vara. Intet är ej en beskrivning utan snarare ett blivande och en vilja.

Nihilism är aktivitet och handling.

Man kan därmed inte bara vara negativ, bara vara emot eller bara vara passiv. De är alltid aktiviteter.[3] De är aktiviteter som underordnar sig det de vänder sig emot. Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Nietzsche säger att den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja”[4].

Det reaktiva är passiviserande, fast alltså inte i betydelsen icke-handling. Passivisering och passivitet är alltid handling[5]. Det är handling som inte agerar. Icke-agerar. Det är handlingen att inte gripa in. Passivitet är det reaktivas triumf.

Nietzsches begrepp nihilism är fruktbart för att upptäcka om motståndet producerar negativitet och ickeingripande. Eller om den producerar värde och skapande.

Per Herngren

2008-09-18, version 0.1

— Detta är tredje delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 102-103.

[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 225.

[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 256.

[4] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 283.

[5] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 186.

Protest som livsförnekelse - Nietzsche-Deleuze II

Det reaktiva ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”[1]. Här är det Deleuze som destillerar Nietzsches filosofi till en teori om både makt och motstånd.

Den motståndsgrupp som blir reaktiv underordnar sig. Då behöver den protesten och det negativa för att skapa ett sken av positivitet[2], ett sken av att vilja något positivt. Men för att skapa detta skenbara bejakande krävs en dubbel negation: Genom att peka ut motståndaren som den onde blir protesten det goda.

Det som är emot det som är emot livet måste väl vara gott?

Det som protesterar mot det onda måste väl vara det goda?

Den gode blir därmed den som avhåller sig från att producera och skapa. Den som tror att det räcker med att vara emot det onda. Härmed förstår vi hur Nietzsche kan hävda att det negativa är asketiskt[3]: Det är avhållsamhet, det avhåller sig från det den förmår, det avstår från att producera positiva värden. Det förnekar sin vilja att skapa. Därmed underordnar protesten sig sin motståndare. Protesten tillsätter i sitt protesterande makthavare som sedan pekas ut som de aktiva, som de som borde vara aktiva, som de som borde lösa problemen.

Protesten blir det som avstår, det som avhåller sig.

Asketism och enkel livsstil

Asketism predikar fattigdom, ödmjukhet, andlighet eller kyskhet[4]. Istället för att ägna sig åt att leva och bejaka det liv och de samhällen man vill ha vänder sig asketismen mot det den inte vill ha. Därmed blir asketismen inte revolutionärt skapande. Den blir en förminskning av det samhälle den inte önskar.

Vi vill ha mindre av detta. Och det där vill vi också ha mindre av.

Här anar vi hur antikomsumism, enkel livsstil, andliga rörelser, förvandlar sig själva till nihilism istället för att skapa nya värden, leva nya liv, bygga nya samhällen.

”Asketen behandlar livet som en villoväg”, menar Nietzsche, ”som man till slut måste vandra tillbaka ända dit där den började. Eller som ett misstag som måste vederläggas i handling”[5].

Trots sitt ihärdiga bedyrande om motsatsen faller asketismen in i självcentrerad egofixering. ”Av sin medicinman, den asketiske prästen, får hon en första vink om ’orsaken’ till sitt lidande. Hon skall söka den inom sig själv, i en skuld, i något i sitt förflutna”[6]. Asketen kan inte producera nya värden och nya samhällen eftersom hon måste ägna sig åt sig själv. ”Man måste leva som man lär!” ”Man måste börja med sig själv!”

Per Herngren

2008-09-15, version 0.1

— Detta är andra delen av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Sjunga, dansa och bejaka — Nietzsche-Deleuze I

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

Fotnoter

[1] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 282.

[2] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 190.

[3] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 222.

[4] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 127.

[5] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 137.

[6] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 166.

Offentliga samtal bara genom små grupper

Ett av mina inlägg på Christopher Kullenbergs blogg.
I Habermas kanske radikalaste bok: Borgerlig Offentlighet, från 1962, visar han hur offentliga samtal i tidig liberalism sågs som samtal, där folk pratade med varandra. Tanken att offentliga samtal skulle kunna vara envägskommunikation i massmedia fanns inte.

Publikationer lästes högt på salonger och i kaffehus, SEDAN satte det offentliga samtalet i gång. Opinion sågs då som problemlösning inte som en representation av vad folk tycker och tänker innan problemlösningsprocessen sätts igång.

Efter nästa sekel ersattes offentliga samtal med publicering och publicitet. Det skapades en illusion om att samtal kan vara massmedial envägsmonolog. Inte heller ett referat av elitens samtal med varandra (panelen) kan ses som samtal utan som envägs-referat, alltså en form av monolog.

Jag har försökt använda Habermas Borgerlig Offentlighet för att visa att även föredrag och paneldebatter i föreläsningssalar hindrar offentligt samtal och producerar publik som ska vara tyst och lyssna.

De öppna frågestunderna efteråt skapar istället en självvald panel som återigen kommunicerar ensidigt. Flertalet tystas av själva mötesformen.

Den här formeln: n(n-1)/2; visar antalet individuella relationer i en grupp. n=individ eller snarare nod. Det är ju en väldig förenkling men om vi tänker oss att varje individuell relation behöver reda ut åtminstone ett missförstånd i ett samtal: i en grupp med 5 behövs 10 missförstånd redas ut. I en grupp på 7 behövs 21 missförstånd redas ut. I en grupp på 9 är det 36. Med 11 deltagare 55. Stormöte med 250 blir det över trettio tusen “Va, vad menade du?”Vi kan också leka med tanken att det istället för missförstånd är antalet konflikter eller oenigheter som behöver redas ut.

Man anar att i grupper på över sju personer så tystas några för att samtalet ska fungerar. Det bildas alltså självvalda paneler. Om man undersöker stora kongresser så skulle jag kunna tänka mig att man finner att det aldrig är fler än sju som samtalar med varandra, de andra som sätter upp sig på talarlistan för antingen själva monologer eller blir inte tilltalade tillbaka.

Offentliga samtal behöver publikationen och föredraget men bara som inledning till samtal i små grupper.

Tja, offentliga samtal förs vid runda bord, i bikuppor, ev på bloggar - inte i massmedia.

Sjunga, dansa och bejaka - Nietzsche-Deleuze I

Vi behöver skratta, dansa och spela – bejaka och bekräfta livet. Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas[i]. Det gäller, enligt Nietzsche, ”att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd”[ii]. Det negativa vänder sig mot sin egen förmåga mer än mot det den protesterar emot. Detta kan brytas genom uppskattning istället för nedvärderande, genom viljan att skapa istället för protestens ovilja att skapa.

I Sålunda talade Zarathustra visar Nietzsche hur viljan att skapa är beroende av viljan att bejaka och uppskatta[iii]. Dansen, leken och skrattet ”omvandlar tungt till lätt, … lidandet till lycka”. Dansen kan dock inte leva sida vid sida med den reaktiva protesten. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta det negativa[iv]. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa[v].

Lever motståndsgruppen det liv den bejakar? Eller vänder sig motståndsgruppen mot det liv den förnekar. Livsbejakande ska inte förstås som att vara allmänt positiv utan som att leva det bejakande livet. Det är inte en attityd eller åsikt utan en vilja, en kraft som förändrar och skapar.

Bejakandet ska inte heller förstås som en orsak till något annat. Det är ingen effektiv taktik för ett framtida mål. Den taktiska handlingen förnekar sig själv. Precis som representationen vill den taktiska handlingen något annat än sig själv. Det är inte detta vi vill, vi vill något annat.

Bejakandet har däremot sig själv som sitt objekt[vi]. Bejakandet är sammanvävt med skapandet och blivandet. Bejakandet handlar därmed inte om något färdigt. Bejakandet kan inte vara sig själv nog. Bejakandet är alltid i blivande.

Per Herngren

2008-09-10, version 0.1

— Detta är den första av en serie texter om Nietzsche och Deleuze.

Referens

Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887.

Friedrich Nietzsche, Thus Spoke Zarathustra, The Portable Nietzsche, Penguin Books, 1982.

Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.

Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, Trans. and Foreword by Brian Massumi. Minneapolis: U. of Minnesota Press, 1987.

Petra Perry, “Deleuze’s Nietzsche”, Duke University Press, 1993, 174-191.

---

Noter

[i] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 257.

[ii] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 154.

[iii] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 260.

[iv] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 261, 264.

[v] Friedrich Nietzsche, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887, s 36.

[vi] Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962, s 276.

Kontroll producerar paranoid vänster

Här är en fundering i en dialog med Karl Palmås om panoptikon och panspektrocism, en dialog som även förgrenat sig till Christopher Kullenbergs blogg.

Dagens övervakning skapar paranoia, att man aktivt söker efter och uppfattar olika representationer för en överhet som kartlägger ens kopplingar.
- I panoptikon blir problemet lillebror-ser-sig-själv snarare än storebror-ser-dig. (Seende genom ex övervakningskameror.)
- I panspektrocism blir problemet istället lillasyster- och lillebror-paranoia. (Att någon genom avlyssning eller övervakning av internet kartlägger kopplingar och relationer.)

Den paranoida dividerade underordnar sig genom att undvika att plugga in sig.

Panspektrocism producerar en paranoid praktik som blir en rädsla för kopplingar. Lydnaden som skapas genom rädslan för det panspektrocistiska sociogrammet blir därmed särskiljande: ickekopplande till motstånd, ickekopplande till olagliga motståndsgrupper, ickekopplande till araber …

Detta producerar isolering av olagligt motstånd. Motståndsassemblage och motståndsmolekyler blir svårare att skapa.

Här lyckades det dock pluggas ihop till motstånds-filosofi-assemblage …

Anonymt kopplande

Hemligt kopplande, eller anonymt kopplande, måste också förstås som en underordning, som en rädsla för att plugga in sig i det samhällsomälvande, eller i det som uppfattas som farligt.

Hemligt kopplande reproducerar då det parnoida hos den paranoida praktiken i panspektrocism.

Jag försöker här producera en agnostisk maktanalys som inte blir beroende av hur eller ifall sociogrammen skapas hos marknadsanalytiker eller FRA.

Tingsrättsdom idag mot Vin & Fikonträdsplanterarna

Pressmeddelande 2008-08-27

40-60 dagsböter för plantering på vapenföretag

De fem som 2006 samt 2007 planterat vinstockar och fikonträd inne på vapenföretaget Microwave dömdes i Mölndals Tingsrätt onsdag 27 augusti kl 14:30 till mellan 40 och 60 dagsböter.

— Domen inspirerar oss att fortsätta omvandla Microwave till en trygg trädgård som ger liv, menar Klaus Engell. Jag har därför bjudit in till en ny grupp som fortsätter plantera vinstockar och fikonträd påsken 2009.

Dom i Mål nr B737-07, 27 augusti 2008

Annika Spalde, 40 dagsböter (diakon i Svenska Kyrkan)

Klaus Engell 40 dagsböter (konflikthanterare, yogalärare)

Per Herngren, 60 dagsböter (författare, leder konfliktingripandekurser)

Pelle Strindlund 40 dagsböter (författare)

Jonas Johnsson 40 dagsböter (läser socialt arbete)

Presskontakt Vin & Fikonträdsplanterarna: 0735-97 09 58, 070-88 77 211

Mölndals Tingsrätt Mål nr B737-07, tel 031-7782900

Åklagare Jonas Almström 031-739 41 72

Vin & Fikonträdsplanterarnas hemsidor

Bilder inifrån Microwave 14 april 2006

Bilder inifrån Microwave 6 augusti 2007

Bilder från plogbillsaktionen 26 juni 2008

När civil olydnad passiviserar

Motståndsgrupper fastnar alltför lätt i traditionella makttekniker vilka gör folk till publik och åskådare. När vin & fikonträdsplanterarna startade 2005 inspirerades vi av konstfestivalen Burning Man i Nevadaöknen. Under Burning Man är ingen åskådare, alla som är där skapar aktivt Burning Man-samhället. Efteråt städas alla spår av samhället bort för att ett år senare återskapas på nya sätt. Molly Steenson skriver: ”You're here to create. Since nobody at Burning Man is a spectator, you're here to build your own new world.”

Själv har jag några år åkt på Krokstrandsfestivalen vid Idrefjorden. Det är en dansfestival, där vi som dansar är i centrum. Banden är till för att hjälpa oss att dansa. Vissa band dyker dock upp utan att fatta festivalens revolutionära samhällsbygge och de behandlar oss som publik, gör oss till sina åskådare.

Sven Rånlund skriver i ”När varje åskådare blir medskapare” (GP) om den nya teatern där alla i publiken deltar, eller där skådespelarna under pjäsens gångs ersätts av folk från publiken. Han menar att denna form av deltagande teater och konst kommer att öka.

Jag skulle vilja kalla det för en kamp mot publik.

Inom vin & fikonträdsplanterarna försökte vi kommer underfund mer hur motståndsgrupper obetänksamt passiviserade folk genom att göra dem till åskådare och publik. Ett värde med civil olydnad är att bryta lydnaden, inte att forma folk till lydiga åhörare.

De publik-tekniker som används är föredrag, utan möjlighet till samtal i smågrupper där alla kan yttra sig. Genom att ge ordet fritt på stormöten skapar motståndsgruppen en självvald panel som gör flertalet till åhörare. Detta har vin & fikonträdsplanterarna försökt bryta genom att undvika beslut och diskussioner i storgrupper. Vanligtvis delar man upp sig så att det är mellan tre och sju i varje samtalsgrupp. Inledningstalare får inte tala längre än halva tiden, annars stjäl de samtalstid från de andra deltagarna.

Under rättegångar efter aktioner tenderar många olydnadsgrupper att välkomna till ett arrangemang: ”Välkommen till rättegången!” Vin & fikonträdsplanterarna bröt med detta genom att välkomna folk att göra något av rättegången. Istället för att se rättegången som ett arrangemang, en återvändsgränd, förstås den som processer och flöden vilka är till för att intensifiera engagemang och motstånd.

Vid första rättegången i England 2006 arrangerade konstnären Liz Jones så att de som satt på åhörarläktarna använde sig av det som hände och sades under rättegången för att måla funderingar kring ickevåld och motstånd, virka ersättningsstängsel för det vi klippte upp som trädgårdsgrind, eller tillverka skulpturer. Dessa konstverk var inte en bild av rättegången utan utvecklade och utökade motståndet. Konstverken avbildade inte, de representerade inte, de producerade nya tankar och ny kraft. Konstverken sattes under de tre dagar rättegången varade upp i rättegångssalen, i korridorer och på toaletterna. Domstolen förvandlades till vernissage och konstutställning.

Istället för att välkomna folk till rättegångar, arrangemang och föredrag bör motståndsgruppen uttryckligen välkomna folk till att återanvända kraften, teknikerna, innovationerna för att fortsätta motståndet. Detta kräver dock att man erbjuder utrymme, stöd och verktyg för att kunna producera nya tankar och nytt motstånd. Det man behöver få reda på i inbjudningar är hur man får stöd, träning och hur man bjuder in till, eller blir inbjuden till, framtida motstånd.

Per Herngren

2008-08-19, version 0.1

Detta är skrivet på ett självhjälpscafé för drogmissbrukare och hemlösa. Här är tanken att förändring inte utförs av behandlare eller ledare utan av folk själva i inbördes stöd.

 

Referenser

Molly Steenson, What is Burning Man?

Vine & Fig Tree Planters

Sven Rånlund, “När varje åskådare blir medskapare, GP, 2008-08-19, del 3, s 70.

Domare tystar de åtalade

Pressmeddelande 2008-08-13

Domare stoppade sakframställan samt slutplädering

Rättegång vid Mölndals Tingsrätt idag onsdag 13 augusti kl 14-16:30

- Detta blev en unik och spännande rättegång, hävdar Annika Spalde som är en av de fem åtalade. Vi fick en ovanligt stark grund för överklagan till hovrätten!

· ”Civil olydnad” fick inte nämnas av de åtalade under rättegången

· Försvaren stoppas i slutplädering

· Försvarare och åtalade stoppas under sakframställan

· Tre åtalade släpper bok samma dag som rättegång.

I rättegången vid Mölndals Tingsrätt idag onsdag 13 augusti kl 14-16:30 stoppas Per Herngrens försvare Mikael Baaz, lektor i juridik och specialiserad på internationell lag, mitt under sin slutplädering när han ska visa att målsägande SAAB Microwave levererar eldledningssystemet Arthur till Irakkriget. Han stoppas också från att visa att FN ej sanktionerat kriget och att Sveriges regering definierat kriget som olagligt och brott mot folkrätten.

Den åtalade Klaus Engel stoppas av domaren från att under sakframställan fråga sina fyra medåtalade något om varför de valt civil olydnad som metod för att ingripa mot vapenhandeln. ”Civil olydnad är inte en fråga under denna rättegång”, hävdar domaren.

Försvarare Mikael Baaz stoppas under sakframställan när han ställer följande frågor till sin klient Per Herngren:

Mikael Baaz börjar fråga: ”Du hävdar att du använder civil olydnad. Varför väljer du ej lagliga metoder?”

Detta får inte Per Herngren svara: ”Jo, det gör jag också. Idag har vi knappast några härskare kvar med totalitära anspråk. Men då har paradoxalt nog stora delar av vänstern och folkrörelserna blivit närmast totalitärt lydiga. Jag valde civil olydnad eftersom fienden idag inte är regeringar och storföretag utan folkrörelsernas lydnad gentemot orättvisa och krig. Total lydnad i folkrörelser ses som normalt idag. Det är otäckt!”

Mikael Baaz börjar fråga: ”På era hemsidor om vin och fikonträdsplanteringarna på Microwave står att ni valt bort protesten. Varför protesterar du inte?

Detta får inte Per Herngren svara: ”Det är Nietzsche och senare den franske filosofen Deleuze som visat att protesten gör en handlingsförlamad. Man blir genom protesten en negativ spegling av makten. Man pekar ut makthavare och bekräftar dem genom att säga emot dem. Vi bestämde oss för att vi istället behövde bli positivt skapande. Därför tog vi bort alla protestbudskap. Frågan var inte om vi var emot att Microwave säljer eldledningssystem till Irakkriget utan vad vi skulle göra åt det, och hur vi kreativt skulle kunna leva och reproducera de lagar och de samhällen vi vill leva med.”

Välkommen på Releaseparty för ny bok om ickevåld av de tre åtalade Annika Spalde, Pelle Strindlund och Klaus Engell, samma dag som rättegången onsdag den 13 augusti kl 19.30 Hagabion, Linnégatan, Göteborg

För bakgrundsinformation se tisdagens pressmeddelande nedan.

Presskontakt: 0735-97 09 58, 070-88 77 211

Åklagare Jonas Almström 031-739 41 72

Vin & Fikonträdsplanterarnas hemsidor

Bilder inifrån Microwave 14 april 2006

Bilder inifrån Microwave 6 augusti 2007

Bilder från plogbillsaktionen 26 juni 2008

Fem vin & fikonplanterare inför rätta

Pressmeddelande 2008-08-12

Inför rätta 13 augusti för plantering inne på vapenföretag

Fem från Vin & Fikonträdsplanterarna ställs inför rätta onsdag 13 augusti kl 14 i Mölndals Tingsrätt. De stämda har med trädgårdshackor planterat vinstockar och fikonträd inne på vapenfabriken Microwave i Mölndal långfredagen 14 april 2006, hiroshimadagen 6 och även 7 augusti 2007; samt 24 och 26 juni 2008 då en plogbillsgrupp förutom planteringen även avrustade en krigsradarkupol med smideshammare.

De som ställs inför rätta på onsdag är Annika Spalde diakon i Svenska Kyrkan, Klaus Engell-Nielsen konflikthanterare, Jonas Johnsson socionomstudent, Pelle Strindlund författare och Per Herngren plogbillsrörelsen.

"Profeten Mikas vision om vin och fikon innebär att vapen avrustas och att resurser istället satsas på mat och trygghet för människor. Jag vill, som kristen, försöka leva denna vision. Att börja omvandlingen av en vapenfabrik till en trädgård är ett litet steg i den riktningen" säger Annika Spalde, 39, diakon i Svenska kyrkan. (Mika 4:4 se nedan)

Presskontakt: 0735-97 09 58, 070-88 77 211

Mölndals Tingsrätt kl 14, 13/8 Södra Vägen 25, Göteborg

Välkommen på Rättegångsfest tisd 12 augusti kl 19 Rosa Huset, Lövgärdet, Rosmaringatan 52

Och välkommen på Releaseparty för ny bok av Annika, Pelle och Klaus, samma dag som rättegången onsdag den 13 augusti kl 19.30 Hagabion, Linnégatan

Åklagare Jonas Almström 031-739 41 72

Vin & Fikonträdsplanterarnas hemsidor

Bilder inifrån Microwave 14 april 2006

Bilder inifrån Microwave 6 augusti 2007

Bilder från plogbillsaktionen 26 juni 2008

Fakta

Fakta om Saab Microwaves delaktighet i Irakkriget

Vin & fikonträdsplanterarna är inspirerade av profeten Mika: ” Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom” eller henne. Mika 4:3-4

Planteringarna är ingen protest utan konstruktiv civil olydnad och ickevåld. Rörelsen har valt bort alla motbudskap eller protestbudskap och fokuserar proaktivt på vad som behöver göras.

Annika Spalde

Diakon i Svenska Kyrkan, 38 år. Avtjänat 6 månader fängelse för plogbillsaktion i England.

Annika Spalde, Peller Strindlund, och Klaus Engell-Nielsen är aktuella med boken Ickevåld! Handbok för fredlig samhällsförändring (Karneval förlag) som släpps samma dag som rättegången. Releaseparty efter rättegången Hagabion, Linnégatan kl 19:30.

Klaus Engell-Nielsen,

Konflikthanterare, yogalärare från Tidaholm, 39 år. Klaus har jobbat som ickevåldsföljeslagare i Palestina/Israel.

Jonas Johnsson

23 år, läser till socionom i Göteborg

Följande är hämtat från Jonas slutplädering: "Jag hävdar här att vi står inför en orättfärdig användning av lagen och att det därför var våran moraliska skyldighet att bryta mot den och börja bygga om fabriken till något livgivande."

Följande är från sakframställan "Precis innan vi klättrade över staketet till Microwave tänkte jag att jag var tokig och ville mest springa därifrån, men efteråt blev jag väldigt stolt och glad att jag faktiskt kunde bryta lydnaden till något som är orättfärdigt, även när det kostar på lite"

Pelle Strindlund

Författare, Pelle Strindlund, 36 år, från Sundsvall. Avtjänat fängelse för öppna och ickevåldsliga djurrättsaktioner.

Från Pelles sakframställan: På Microwave tillverkas eldledningssystemet Arthur. Det har bland annat används av Storbritannien i Irakkriget. Vår plantering av vin- och fikonträd i gräsmattan vid vapenindustrin i Mölndal var ett litet bidrag till ett annat Sverige: där krigsfabriker omvandlas till trädgårdar som ger liv. Denna planteringsaktion anser jag inte bara moraliskt och juridiskt berättigad, utan framförallt nödvändig. Därför uppmanar jag tingsrätten att frikänna oss.

Per Herngren

Jobbar med kurser i konflikthantering, författare, har suttit 15 månader i fängelse i USA, England och Sverige för olika plogbillsaktioner, 47 år och bor i Hammarkullen. Förutom att plantera vin & fikonträd så har han med smideshammare även hamrat på testanläggningen inne på Microwave 24 samt på en krigsradarkupol 26 juni 2008.

Från Pers sakframställan: ”Det är Nietzsche och senare den franske filosofen Deleuze som visat att protesten gör en handlingsförlamad. Man blir genom protesten en negativ spegling av makten. Man pekar ut makthavare och bekräftar dem genom att säga emot dem. Vi bestämde oss för att vi istället behövde bli positivt skapande. Därför tog vi bort alla protestbudskap. Frågan var inte om vi var emot att Microwave säljer eldledningssystem till Irakkriget utan vad vi skulle göra åt det, och hur vi kreativt skulle kunna leva och reproducera de lagar och de samhällen vi vill leva med.” Se även hans artikel postprotest som skrevs inför första Vin & Fikonträdsplanteringarna i England 2005 där Per Herngren fick en månads fängelse.

Pers blogg och hemsidor

Mikael Baaz är juridisk representant under rättegången (formellt för Per H). Mikael Baaz är doktor i freds- och utvecklingsforskning samt lektor i juridik med inriktning på internationell rätt. Baaz ska under rättegången bevisa att ”Sverige är världens åttonde största vapenexporterande land. På tio år har värdet trefaldigats och uppgår till cirka 10 miljarder kronor årligen.” Samt ”att SAAB Microwave tillverkar bland mycket annat Eldledningssystemet ARTHUR. ARTHUR används av Storbritannien, allierade till USA i det olagliga aggressionskriget mot Irak.” ”Kriget är ett mycket allvarligt brott, SAAB Microwave är medbrottslingar och bryter därmed mot såväl svensk som internationell lagstiftning.”

Deleuze & Blivande motstånd

Deleuze-forskarseminarie i Göteborg var torsdagen 26 juni ihoppluggad med Saab Microwave Blivande² Plogbill då de med smideshammare började avrusta en krigsradarkupol och bitar av testanläggningen inne på fabriken. Forskarna och plogbillarna undersökte tillsammans hur motstånd och Deleuzes filosofi sätter fart på varandra. På plogbillsgruppens websajt har jag samlat lite Deleuze-citat som kan vara en hjälp för att utveckla postprotest motstånd. Nedan är några av citaten kring blivande. På websidan har jag också lagt in citat kring rhizom och multiplicitet.

Becoming

"becoming is creation" Thousand Plateaus p 106

"A becoming is not a correspondence between relations. But neither is it a resemblance, an imitation, or, at the limit, an identification." Thousand Plateaus p 237

"Above all, becoming does not occur in the imagination" "They are perfectly real." "Becoming produces nothing other than itself. We fall into a false alternative if we say that you either imitate or you are. What is real is the becoming itself" "it is in the domain of symbioses that bring into play beings of totally different scales and kingdoms, with no possible filiation." "Becoming is involutionary, involution is creative." Thousand Plateaus p 238

"Becoming is certainly not imitating, or identifying with something; neither is it regressing-progressing; neither is it corresponding, establishing corresponding relations; neither is it producing, producing a filiation or producing through filiation. Becoming is a verb with a consistency all its own; it does not reduce to, or lead back to, "appearing," Thousand Plateaus p 239

"powers (puissances) of becoming that belong to a different realm from that of Power (Pouvoir) and Domination" Thousand Plateaus p 106

"become operative and lines of deterritorialization positive and absolute, forming strange new becomings, new polyvocalities. Become clandestine, make rhizome everywhere, for the wonder of a nonhuman life to be created." Thousand Plateaus p 191

"to have dismantled love in order to become capable of loving. To have dismantled one's self in order finally to be alone and meet the true double at the other end of the line. A clandestine passenger on a motionless voyage." Thousand Plateaus p 197

"The genius is someone who knows how to make everybody/the whole world a becoming" Thousand Plateaus p 200

"becoming-molecular that undermines the great molar powers of family, career, and conjugality" Thousand Plateaus p 233

"Although there is no preformed logical order to becomings and multiplicities, there are criteria, and the important thing is that they not be used after the fact, that they be applied in the course of events, that they be sufficient to guide us through the dangers." Thousand Plateaus p 251

Hamrade på krigsradar-kupol

Här är lite uppdatering från plogbillsaktionen. Se pressmeddelandet i förra artikeln.

Pressmeddelande fredag 2008-06-27

Uppdatering

Nu finns bilder från plogbillsaktionen.

• Ulla Røder och Per Herngren hamrade på en tre meter (ø) kupol för krigsradar samt delar av Test Range (Microwaves testanläggning).
• De var inne på skyddsklassat område (Saab Microwave) i en halvtimme innan de greps av vakt.
• Vakten var vittne när de två plogbillarna hamrade på kupolen för krigsradar. Vakten vittnade inför polisen att allt gick lugnt tillväga från plogbillarnas sida.
• Både Ulla Røder från Danmark och Per Herngren från Hammarkullen är nu släppta i väntan på åtal.
• Allt gick mycket lugnt till enligt de båda plogbillarna. Ulla och Per säger att de fick fina samtal med både vakt och polis. ”En av dem undrade hur det kommer sig att inte krig har olagligförklarats”, berättar Per Herngren.

Plogbillsaktion på Saab Microwave Mölndal

Pressmeddelande 2008-06-26

Med var sin smideshammare började Ulla Røder och Per Herngren avrusta Microwaves test-anläggning i Mölndal torsdagen 26 juni. Plogbillsgruppen som kallar sig Saab Microwave Blivande² Plogbill greps inne på Saab Microwave. Förutom den handgripliga desarmeringen har de även planterat fikon inne på fabriksområdet.

— Ett gammalt profetord från Mika sätter oss i rörelse, berättar Ulla Røder. Vi smider svärd till plogbillar. Vi protesterar inte mot Microwaves eldledningssystem eller att de sägs vara femte störst i världen på krigsradar. Vi väljer bort protesten eftersom den blir reaktiv och negativ. Det är tid för ingripande och positivt skapande.

Profetcitatet från Mika återfinns längre ned i faktadelen.

— Vi har möjligheten att gripa in, menar Ulla Røder. Det blir därmed en plikt när det finns våld och nöd i världen. Vi använder ickevåld. Däremot menar jag, till skillnad från min vän Per, att vi inte utför civil olydnad. Vi upprätthåller internationell lag! Det är Saab Microwave som bryter mot lagen genom att med eldledningssystem ha deltagit i Irakkriget.

— Blivande upphöjt till två, som står mitt i vårt namn, ser kanske lite märkligt ut, säger Per Herngren. Det växter fram ur att vi under torsdagens aktion samarbetar med Deleuze-forskare i Göteborg. Forskarna undersöker tillsammans med oss hur motstånd och Deleuze filosofi kan sätta fart på varandra. Deleuze betonar det dubbla blivandet: Vi ska skapa skapande! Inte något färdigt. Motstånd och filosofi är ständiga processer som inte ger färdiga resultat. Deleuze tvingar oss plogbillar att undvika tänka mål och medel eller den Stora Aktionen; istället för ändstationer är civil olydnad påfarter som sätter oss i rörelse. Syftet är inte att vara någon annanstans, att komma fram till en viss punkt. (Gruppens namn är Saab Microwave Blivande² Plogbill)

Kontakt

När de är släppta kan Ulla Røder och Per Herngren nås på 070-88 77 211.

Ullas email: bur200854(snabel-a)hotmail.com

Bilder från plogbillsaktionen

Profetord i tre världsreligioner

”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom” eller henne. Mika 4:3-4

Detta citat finns i texttraditionen från islam, kristendom och judendom.

Ulla Røder

Ulla Røder, 53 år från Danmark, avrustade delar till kärnvapenubåten Trident i Loch Goil i Skottland 1999 tillsammans med plogbillsgruppen Trident Three. De vann rättegången. Strax före andra Irakkriget 2003 avrustade Ulla Tornado-flygplan som skulle användas under angreppen mot folk i Irak. Ulla har suttit fängslad i lite över ett år för dessa och andra ickevåldsaktioner.

Per Herngren

Per Herngren har avtjänat 15 månader av ett åtta års fängelsestraff i USA för att tillsammans med sju andra i Pershing Plowshares avrustat Pershing II kärnvapenraket 1984. Under första Irakkriget 1991 avrustade han två Carlgustaf granatgevär på FFV i Eskilstuna. Per Herngren var med och startade plogbillsrörelsen i Europa. Han är 46 år och bor i Hammarkullen och arbetar som författare och ickevåldstränare. Hans böcker har utkommit på svenska, polska och engelska.

Plogbillsrörelsen

Plogbillsrörelsen har sedan 1980 under ett hundratal aktioner avrustat handeldvapen, flygplan och helikoptrar för västvärldens krig i tredje världen, kärnvapen och Trident-ubåtar. Enligt Per Herngrens inte helt exakta uträkning har plogbillsrörelsen med enkla smideshammare desarmerat mer sprängkraft än vad som använts under alla krig från stenåldern till idag. Första plogbillsgruppen bestod av katolska nunnor och präster. Idag deltar allt från ateister och agnostiker till buddhister.

Arrangörer

Plogbillsaktionen 26 juni 2008 är ett samarbete mellan Saab Microwave Blivande² Plogbill, Fikonträdet – Svenska Freds i Göteborg, Deleuze & Guattari Forskargrupp i Göteborg, samt Kristna Freds Smeder.

Länkar

Hemsidor för Saab Microwave Blivande² Plogbill

Info om Saab Microwaves delaktighet i Irakkriget

Plogbillsrörelsen i närheten

Plogbillsrörelsen i världen

Deleuze och blivande motstånd

Hur du saboterar övervakning på internet

För en motståndsgrupp är det ofta funktionellt att privata och statliga säkerhetstjänster vet vad man sysslar med. Ökar tryggheten och alla sover mycket bättre på nätterna. Minskar dessutom paranoian i motståndsgruppen.

Men för andra är övervakning kränkning och förtryck. Makten i ett övervakningssystem kommer från hur den övervakade börjar ändra sitt beteende och sitt tänkesätt. En agnostisk maktteori om övervakning innebär att det inte är speciellt avgörande ifall det faktiskt finns en person eller en dator där bakom. Makt är lydnad; hur vi underordnar oss. Ifall makthavare eller övervakare faktiskt existerar i verkligheten, det ändrar knappast något.

Makt från övervakning

1. Organisationer och privatpersoner överför gärna övervakningen på sig själva och man förändrar hur man rör sig, talar och tänker. Man övervakar sig själv.
   
2. De som övervakas tenderar att disciplinera sig själva.
   
3. Dessutom blir de övervakade lätt paranoida. Man tror att det finns dolda meningar bakom det man ser.
4. Övervakade blir dessutom ofta reaktiva. Reaktiv innebär att man blir en trotsig motbild, allmänt anti, vilket fungerar som en bekräftande och stärkande spegel för makten.
5. Övervakning gör gärna sina offer hemlighetsfulla och sekteristiska. Man gömmer undan sin egen betydelse.

Ett sätt att undergräva övervakning är att sabotera möjligheten till övervakning på internet. Här är några motståndstekniker:

• Kryptera email och info: Gnupg
• Anonym surf: Tor
• Total anonymitet: kommunikation, fildelning etc: Freenet
• Läs mer på FRApedia

Alla dessa motståndstekniker riskerar att hamna i de fem maktfällorna jag nämner ovan. De blir då förstärkning av övervaknings-makten. Det är därför avgörande att man inte använder motståndsteknikerna för att förminska sig själv och bli hemlig, eller för att bekräfta makten genom att bli allmänt trotsig. Motstånd handlar istället om att leva det samhälle man vill ha och handgripligt demontera ner det som skadar och förtrycker. Skapa och ingripa - motståndets två ben.

Nätverka som maktteknik

Nätverket har lyfts fram som ett magiskt svar till maktkritiken under femtio- och sextiotalen mot auktoritära organisationer och system. Enligt Brian Holmes producerar nätverken dock nya tekniker för makt. Nätverkaren ser han som ”en ny form av internaliserat yrke, en kallelse till kreativt självförverkligande i och genom varje arbetsprojekt”. Nätverkaren formas till individer som blandar arbete och fritid.

Kaptitalistiska företag och offentliga arbetsgivare styr oss att se på arbetet som ”kreativ verksamhet och självförverkligande”. På så sätt slipper företaget och arbetsgivaren använda direkt övervakning. Den anställde styr ”sin egen tillfredsställande aktivitet”, fast bara så länge verksamheten kan omvandlas till ett utbyte. Det är så man får stanna kvar i nätverken. Företaget eller de andra nätverkarna vill ha något i utbyte. Annars osynliggörs man eller glöms bort i inbjudningar. Uteslutningsmetoderna i nätverken uppfattas inte som uteslutning, man liksom ramlar ut.

Genom nätverken skapas en ny personlighetstyp som underordnar sig, och den underordnar sig med stor tillfredsställelse. Denna personlighetstyp kallar Brian Holmes för den flexibla personligheten.

Den flexibla personligheten fungerar annorlunda än den auktoritära personligheten som Horkheimer, Adorno och andra inom kritisk teori påvisar redan 1950. Den auktoritära personligheten underordnar sig auktoriteter, lyder regler och är ovillig till förändring. Den flexibla personligheten är snarare självständig och den anpassar sig snabbt.

Om den auktoritära personligheten censurerar sig själv använder den flexibla personligheten istället en avpolitiserande individualistisk jargong eller också cynism och distans. Den flexibla personligheten ser inte sin verksamhet och sina beslut som politiska. Politik är något främmande som andra sysslar med.

Per Herngren

2008-05-13, version 0.1

Referens

Brian Holmes, ”Den flexibla personligheten: mot en ny kulturkritik”, Kairos nr 12, 2007.

Adorno, T.W., et. al, The Authoritarian Personality. New York: Norton Press, 1950.

Första plogbillsaktionen på Nya Zealand!

För första gången i historien utförs en plogbillsaktion på Nya Zealand! En plogbillsaktion är att avrusta och oskadliggöra vapen oftast med hjälp av hammare.

Läs mer: http://ploughshares.org.nz/

Se video på plogbillsaktionen: http://tvnz.co.nz/view/page/1320238/1755601

Waihopai Spy Base Penetrated

by WAIHOPAI ANZAC PLOUGHSHARES

“The morning, 30 April 2008, we entered the Waihopai Spy Base near Blenheim.

Our group, including a Dominican Priest, temporarily closed the base by padlocking the gates and proceeded to deflate one of the large domes covering two satellite dishes.

At 6am we cut through three security fences surrounding the domes - these are armed with razor wire, infrared motion sensors and a high voltage electrified fence. Once inside we used sickles to cut one of the two 30-metre white domes, built a shrine and knelt to remember the people killed by United States military activity.

We have financed our disarmament through personal savings