03 november 2016

När aktör, individ och empowerment blir härskarteknik

"Individ" och "aktör" kan användas för att kamouflera makt och blockera förändring av strukturer och ordningar. Här tar jag upp några makttekniker som kamoufleras som "empowerment". När individen ska göras till Aktören-i-Sitt-Liv individualiseras empowerment.

Aktör och empowerment är användbara begrepp för befrielse. Detta är inte en kritik mot empowerment utan mot föreställningen om aktören som ensamt ansvarig för sina handlingar och för sitt liv. Empowerment kan översättas till bemäktigande och till förmåga. Men genom att empowerment individualiseras produceras dess motsats: maktlöshet.

Ingen kan ensam vara aktör
Att pekas ut som Aktören-i-Sitt-Eget-Liv blir maktteknik som hindrar människor från att bli aktörer. Att bli aktör är inte att bli enastående, det är inte att stå ensam. Att bli aktör är att samarbeta. Bygga tillsammans. Skapa tillsammans.

När statliga organisationer, företag och folkrörelser lyfter fram individer som aktörer pekas de gärna ut som ansvariga för sin "egen" situation. Det är inte de som pekar som är ansvariga. Nej, den som pekas ut, den som är arbetslös, fattig, flykting behöver ta ansvar för sig själv. Den behöver lära sig ta makt över sitt eget liv.

Bruno Latours sociologi visar att det inte existerar handlingar med en enda, ensam aktör(1). Det är alltid mängder med aktörer kopplade till varje handling. Svärmar av handlingar gör nya handlingar möjliga. Aktör begrips hos Latour som någon eller något som bidrar till handlingen. Andra aktörer gör det alltså möjligt för oss att bli aktörer. Andras bidrag gör det möjligt för oss att också bidra. När vi agerar är vi alltid medaktörer. Att bli aktör är att bli koaktör.

Ifall en aktör aldrig är ensam aktör så är även ensamheten skapad av många aktörer. Tillsynes ensamma handlingar som promenader eller konstnärligt skapande görs möjliga genom delaktighet i gemenskaper, i gemenskaper som samarbetar.

Att ensam tvingas fly från krig eller att ensam bli hemlös är också producerat av ett myller av aktörer.

Gemenskaper producerar makt och förtryck. Men det är inte bara så att vi trycks ner av andra. Vi är också beroende av varandra. Av tjänster, förnödenheter, infrastrukturer, maktstrukturer och av andras solidaritet och omsorg. Och vi är beroende av att det har funnits gemenskaper långt före oss. Händelser, personer och organisationer som tillhör historien fortsätter att agera i våra liv.

Aktör som skuld och belastning

Att göra individen till Aktören-i-Sitt-Liv belastar människor med skuld och ensamhet. Livet blir tungt. Denna tyngd tränger bort möjligheten att tillsammans bli aktörer.

Att ensam bli aktör är inte möjligt. Här skapas en loop, en loop som får funktionen av motor. Omöjligheten i att leva som enskild skapar hopplöshet. Och hopplösheten blir aktör: hopplöshet skapar ännu mer hopplöshet.

Hopplöshet revolutionerar inga ordningar. Istället produceras en ordning som för över skulden för ordningens misslyckande på individen.

Detta är egentligen inget nytt. Gamla konservativa ideologier belastade gärna fattiga med ansvaret för sin egen fattigdom. Ett mer sofistikerat sätt att göra samma sak är när välvilliga ger individualiserad hjälp till fattiga. Ett extremt exempel är hur EU gav bidrag till coaching och personlig utveckling för romer som bor i Rumänien. Av de 32 miljarderna som hade anslagits gick inga bidrag till lokala romerska organisationer. Inget gick till jämlik, medskapande politik. Inget gick till att bryta rasistiska strukturer som producerar våld, apartheid och fattigdom(2).

Individualiserat bistånd kan få funktionen att skapa apartheid. Människor hålls isär (apart). De fattiga får hjälp att klara sig i sina områden. Så att de fattiga stannar därborta. Hos sig.

"Individualiserad hjälp" blir aktör i produktionen av fattiga områden. "Individualiserad hjälp" producerar i så fall områden där fattiga ska hålla sig. "Individualiserad hjälp" normaliserar apartheid. För folk bör hålla sig hemma. Hemma där de hör hemma.

Empowerment kan också användas för att ersätta faktisk demokrati och jämlik fördelning av makt med upplevelse. Med upplevelse av att ha makt. Med upplevelse av delaktighet. Detta kan skapa en form av vidskepelse. Skepelse är ett gammalt ord för skepnad. Vi ser något som inte finns där. Vi uppfattar att vi har makt där vi fråntas makten. Vi uppfattar delaktighet där det inte finns demokrati.

Prekär blir prekariat

Individualiserad hjälp kan också skapa en klass som belastas med bekymmer, ett prekariat. Prekariat kommer från prekär: besvärligheter, bekymmer, att vara utsatt.

Etymologiskt härrör prekär från latinets precarius: få genom böner. Att få böna och be. Att tvingas böna för att klara sig. Tvånget att böna blir aktör i skapandet av en bönande klass(3).

Prekär, liv i bekymmersamhet, kan begripas som handlingar och ordningar som gör människor ensamma:
  1. Att göras otillräcklig.
  2. Att inte tillräckligt många griper in för att bryta ensamheten.
  3. Att organisationer inte organiserar sig tillsammans med prekariat.
För de som lever i bekymmer (prekariatet) blir enskildheten, individualiseringen, ett straff. För några hundra år sen fanns det faktiskt straff som tog människor ur gemenskapen och gjorde dem till enskilda. Att bli tvungen att leva i enskildhet var på den tiden ett uttryckligt straff.

Befrielse från prekariat är ömsesidig hjälp. Inte hjälp till självhjälp.

Postpolitiska

Individen-Som-Aktören undviker att peka ut organisationer och gemensamma politiska beslut som lösningen. Det är upp till den enskilde att bli aktör, att ta ansvar för sitt liv. Detta tränger undan det politiska, och det etablerar därmed ett postpolitiskt tillstånd. Det gemensamma ska inte tas omhand av oss gemensamt.

Det entusiastiska individualiserandet av ansvar kommer ur välvilja, inte från vilja till våld och förtryck. Välviljan blir dock ironisk när individualiseringen predikas av de som bärs upp av sin delaktighet i medelklassen. När den predikas av de som bärs upp av vänner och familj, organisationer och företag med resurser som byggts upp av mängder med aktörer.

Att hjälpa människor att hjälpa sig själva hjälper dem att bli själva. Det tränger undan det politiska. Det postpolitiska producerar hjälplöshet som politiskt tillstånd.

Befrielse kräver att vi organiserar tillsammans. Lösningen är inte att bli själv. Här är några möjliga ansatser för att tränga undan individualiseringen:
  1. Att fattiga, förtryckta och vi med mer resurser organiserar oss tillsammans.
  2. Att vi med resurser solidariskt organiserar oss tillsammans med förtryckta, snarare än för dem.
  3. Att vi bygger befrielserörelser. Befrielserörelser som solidariskt lever i motstånd och revolution. Som experimenterar med, och bygger, ickevåldsliga revolutioner som fördelar resurser och makt jämlikt.
Per Herngren
3 november 2016, version 0.1.1

Fotnötter

(1) Bruno Latour, Reassembling the Social: An Introduction to Actor-Network-Theory. Oxford: Oxford University Press, 2005.
(2) "Här fastnar EU:s miljarder till romerna", DN, 2014-03-30.
(3) Per Herngren, "Vad är prekaritet? - Judith Butlers ickevåld IV", perherngren.blogspot.com, 2011.


24 oktober 2016

Mansplaining, medelklassplaining, vitplaining, stockholmsplaining

Förklaringar blir makttekniker när de återskapar en grupp som mer upplyst och informerad än "de andra". Och när de samtidigt producerar de andra som mindre vetande.

Förklaringar producerar de underordnades underordning genom själva försöket att höja deras medvetande.

Mansplaining: Producera män som bättre vetande än kvinnor genom att förklara och upplysa kvinnor. (Från man+explain.)

Medelklassplaining: Producera medelklassen som mer upplyst än underordnade och överordnade klasser genom att ta på sig rollen att upplysa och medvetandegöra "dem".

Tekniken producerar mest makt när den utgår från välvilja, viljan att upplysa de oupplysta och fördomsfulla. Kultur används gärna för att återskapa medelklassen som mer upplyst.

Tekniken blir mindre effektiv när den används för att briljera eller trycka ner andra individer och grupper: Visste du inte det!

Vitplaining: Återskapa vita som mer upplysta än bruna genom att informera och upplysa dem om demokrati, rättigheter, vårt sätt, vår kultur, vårt språk.

Vitplaining kan också användas för att återskapa en kolonial relation: Vita behöver rädda bruna kvinnor från oupplysta bruna män. Vita måste rädda bruna homosexuella från oupplysta bruna män.

Stockholmsplaining: Producera ett centrum som "vet" genom att informera dem i periferin. Centrum behöver producera periferi för att kunna producera sig själv som centrum. Och periferin produceras som periferi genom att upplysas av "centrum".

Per Herngren
2016 10 24, version 0.1.1

12 oktober 2016

Filmen King of Prussia om första plogbillsaktionen



Den här filmen om rättegången för den första plogbillsaktionen 1980 är den film som inspirerat mig mest för mitt politiska engagemang.

Filmen bidrog till att jag 1984 avrustade en Pershing II kärnvapenraket tillsammans med Anne Montgomery från filmen och Pershing Plowshares. Vi fick åtta års fängelse men jag blev utvisad efter femton månader.

Per Herngren
12 oktober 2016

10 oktober 2016

"Förorten" ersätter utlänning/invandrare/inföding

Under historien har inföding, invandrare och andra ord använts för att producera vit, upplyst medelklass som behöver hjälpa de mindre upplysta, de som inte klarar sig utan den vita, västerländska medelklassen.

'Förorten' som rasifiering

De senaste åren har "förorten" lanserats som ett begrepp för att peka ut de oupplysta som behöver hjälp av 'upplyst', 'radikal' medelklass när det gäller feminism, hbtq, demokrati och rättigheter.

'Förorten' rasifierar grupper samtidigt som ordet kamouflerar rasifieringen med hjälp av ort. Som med det gamla begreppet u-land, utvecklingsland, används plats för att generalisera människor. Det blir svårare att genomskåda än ord som mer direkt buntar ihop en grupp: som exempelvis 'flyktingar' eller 'EU-immigranter'.

Homonationalism

Förorten-metoden för att återskapa (radikal) medelklass som upplyst och Dom som oupplysta ligger nära homonationalism som Jasbir Puar kritiserar i sin bok om homonationalism. Hbtq-rörelser pekar, enligt Puar, ibland ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, speciellt muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat.

Per Herngren
10 oktober 2016, version 0.1.1

Referens

Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007.

24 september 2016

Offergöra flyktingar: tycka synd om som rasifiering

Folk som flyr krig och lyckas ta sig genom tuffa svenska gränskontroller är väldigt olika. Att offergöra dem är en metod som rasifierar människorna som flyr. Dom görs lika varandra och därför annorlunda Oss.

I kommuner och i hjälporganisationer har offergörandet ökat det senaste åren. "Dom" pekas ut som hjälplösa som "Vi" behöver ta hand om.

Offergörandet är inte ett bejakande av att vissa människor på olika sätt varit eller kanske fortfarande är offer. Offergöra är att generalisera och göra dem annorlunda oss. Det är också en metod för att göra oss till de goda hjälparna. Vi har ordning. Och stackarna behöver vår hjälp.

Metoder för att offergöra flyktingar

  1. Speciella kunskaper. Peka ut flyktingar som en traumatisk grupp som behöver experthjälp. Vanliga medborgare utan rätt kunskaper ska hålla sig undan.
  2. Förstå dem. "Förstå" att flyktingarna har gått genom sådana hemska saker att de blir destruktiva för sig själva, för varandra och för "vårt samhälle".
  3. Utanför. Förutsätta att om myndigheter inte tar hand om dem kommer de att isolera sig. Inte förvänta sig att de vill samarbeta med "svenska" folkrörelser, arkitekter, byggare, ingenjörer och stadsplanerare.
  4. Vänta med att låta dem arbeta. Inte ge dem arbetstillstånd. De behöver tas om hand om, och bli "som svenskar", innan de får arbetstillstånd. De skulle inte klara att direkt börja jobba i "vårt samhälle".
  5. Låt dem inte bygga städer och bostäder. Inte ge dem bygglov och mark. Det är svenska myndigheter som ska ordna bostad åt dem. De ska inte ordna det tillsammans med varandra och andra. Ja, även om de samarbetar med svenskar ska de inte få bygga nya städer och byar. Visst, en stor del av Sverige har förvandlats till ödemark, men det kan inte Dom lösa. Det går inte för sig att folk som inte är Svenskar bygger nya städer. Inte här hos oss. Dom förstår ju inte våra byggregler.
  6. Låt dem inte bygga nya demokratier. De ska underordna sig våra etablerade företag och organisationer. De är ju inte härifrån så de kan inte klara av att organisera nya demokratiska samhällen.
Per Herngren
2016 09 24, version 0.1.1


Referens

Per Herngren, 'Förstå dom' som rasifiering, 2015.

15 september 2016

Leta fel kamouflerar maktstruktur: normkritik som härskarteknik

Normkritik kan användas för befrielse och ingripande. Som andra metoder kan det dock användas även för mobbing.

Under nittiotalet legitimerades och normaliserades personangrepp och mobbing bland radikala aktivister i Sverige och Europa. Människor som inte passade in i "radikaliteten" frystes ut. Detta trängdes sedan tillbaka av mer välkomnande och sårbara metoder för samarbete och konfliktingripande. Det finns indikatorer som tyder på att personangrepp och mobbing återigen ökar inom aktivism. Idag legitimeras personangrepp ibland som rättighetspolitik och ibland som normkritik.

Aktivism riktar sig. Och olika riktningar skapar skilda dynamiker. Ifall aktivism riktas mot personer och grupper får det en annan funktion än om det riktas mot maktstrukturer.

Att vända sig mot dem som är opassande och dåliga får funktionen att dölja ordningar och strukturer.

Skapa motståndare eller skapa befrielse

Vid rasifierande, transfobiska och sexistiska uttalanden kan grupper ingripa på olika sätt. Genom att påtala maktstruktur och performativt förverkliga bättre ordningar bjuds motparten in att delta. Välkommen att delta i en revolution där ojämlika maktstrukturer ersätts av befriande strukturer. Feministiska mötestekniker med sina tillsatta maktingripare och stämningsunderlättare är exempel på detta.

Ifall ingripandet istället utformas som mobbteknik förverkligas istället särbehandling och utstötning. Juridiskt används diskriminerande särbehandling som synonym till mobbing. Det skapas en uppdelning av dem som kämpar för solidaritet och samhällsförändring: de som passar in och de som inte passar in. De som välkomnas och de som vänds ryggen.

Mobbing i rättighetsgrupper och normkritiska grupper använder liknande mobbtekniker som vid mobbing i snälla grupper:
  1. Påpeka fel. Både direkt till den utpekade och till varandra i "innegruppen. Baktaleri rättfärdigas som "rättighetspolitik" eller som maktkritik. Mobbing rättfärdigas också som skydd mot den som stör tryggheten.
  2. Stöta bort. Undvika ögonkontakt. Undvika personen. Sluta välkomna personen till aktiviteter där hen inte passar in.
  3. Ingen är för "mobbing" så det måste alltid kamoufleras som något gott.
Genom att påvisa att enskilda personer är politiskt opassande blir utstötningen ett förverkligande av självgodhet. Titta här! Här har vi skapat ett tryggt rum! Michel Foucault påpekade dock att i en grupp utan konflikter så har några fått lida för det. De har blivit utstötta, hindrade att komma med, eller så är de kvar men undertryckta.

Att som en ordpolis bevaka att enskilda inte använder kränkande uttryck kan dessutom börja fungera som fetischism, utvinnande av kraft. Att få konfrontera och bestraffa de som använder fel uttryck ger kraft och stimulans. Att peka ut de som säger fel blir i så fall ett självändamål.

Politisk individualism ersätter ickevåldslig revolution och förändring med duktighet. Och duktighet är ett sätt att producera klass. Medelklassen har sen upplysningen reproducerat sig som upplyst. Medelklass frestas att kapa hbtq och antirasism för att återskapa sig själv som informerad och (norm)kritisk.

Kamouflerar makt

Förutom att människor stöts bort för "det goda syftet" så kamouflerar person-kritiken dessutom strukturer. När vi vänder oss mot personer vänder vi samtidigt ryggen mot maktordningar. Ordningar hamnar utanför synfältet. De kamoufleras varje gång vi pekar ut personer som säger fel, som säger opassande saker. När vi pekar så tenderar folk att titta ditåt vi pekar. Då missar de det som händer på annat håll.

Det finns effektivare sätt för ickevåldsmotstånd och revolution än att påtala och peka ut.

Sara Ahmed, som forskar kring kritiska vithetstudier och queerfeminism, visar hur makt och befrielse handlar om riktningar. Vithet, nationalitet och kön kan kombineras för att rikta sig mot de som inte "passar in" i den Svenska upplysta ordningen. Möjligen hälsar de på fel sätt. Sitter med fel personer. Har opassande kläder, åtminstone i Vårt sammanhang.

Sådana uppdelningar i Vi och Dom hindrar befrielse. Ifall motstånd mot rasifiering använder liknande tekniker som rasifierandet kamoufleras maktordningar, de kamoufleras bakom uppdelningen i de som passar in och de som inte passar in, i de som gör rätt och de som gör fel, i de som tillhör rätt grupp och de som tillhör fel grupp.

En maktkritik mot duktighetspolitik och påpeka-fel-politik kan dock inte innebära passivitet inför våld och förtryck, rasifiering och homofobi.

Bryt lydnad och passivitet

Feministiska mötestekniker och ickevåld utvecklar ständigt nya metoder för att ingripa även i extrema situationer. Målet sägs ibland vara att utveckla metoder där även Hanibal Lector kan delta utan att hen lyckas hota nån. Hanibal Lector är en fiktiv sociopat, kanibal och seriemördare i böcker och filmer.

Gandhi visade att det inte räcker med upplysning, modeller och enkla fix för befrielse från hierarki och förtryck. Ickevåldslig befrielse kräver åratal av träning och experimenterande. Politisk förändring är faktiskt träning och experimentellt förverkligande, inte åsikter och upplysning.

Skilj på sak och person

Gandhis använde en speciell metod för att undvika fällan att vända sig mot motståndare istället för att bygga befrielse: Skilj på sak och person. Gör motstånd mot saken, och bjud varje gång in motståndaren till befrielse. Civil olydnad och kraftfullt motstånd mot en sak kombineras med ett välkomnande till de som samarbetar med förtrycket. Bryt lydnaden och hjälp till i befrielsen!

Judith Butler, som forskar kring sårbarhetspolitik och queerfeminism, visar att befrielse handlar om att samarbeta med de som inte tycker som oss. Befrielse genomförs genom att göra sig beroende av de som är ännu mer intrasslade i våld och förtryck. Det går inte att hoppa ur makt och bli god. Däremot kan vi queera ordningar, tränga undan dem och ersätta dem med bättre ordningar.

Butler lyfter fram performativ politik. Performativa handlingar är de som förverkligar sitt mål. Just därför kan de misslyckas. Exempelvis jämlikhet kan förverkligas och misslyckas. Transaktivism kan lyckas överskrida könsnormer eller misslyckas. Försöker vi bygga och skapa kommer vi ibland att misslyckas.

Negativa handlingar, som vänder sig mot, kan däremot inte misslyckas. Nejet förverkligar Nejet. Det vänder sig mot dem som det är emot, och det vänder sig därmed bort från dem som bygger befrielse. Befrielse genomförs om vi vänder oss till varandra för att bygga och skapa.

Per Herngren
15 september 2016, version 0.1.1

Referens

Per Herngren, Anti och protest ger makt makt - Sara Ahmed, 2013. 
Per Herngren, Människans ontologi är sårbarhet - Judith Butlers ickevåld I, 2011.

 

25 augusti 2016

Kompensationsföreställningar: orättvisor balanseras

Kompensationsföreställningar tänker sig att orättvisor automatiskt balanseras. De som underordnas kompenseras för det. Världen är egentligen ganska rättvist ordnad.

Kompensationsföreställningar generaliserar utifrån logiken: Visst, de saknar det vi har men just därför har de fått något som vi saknar. Denna logik används i helt olika sammanhang.
  1. Människor med synnedsättningar har bättre hörsel än seende. 
  2. Fattiga har större empati än de som måste tänka på hus och karriär.
  3. Fattiga som lever enkelt är lyckligare än rika.
  4. Hemlösa bryr sig om varandra och har en starkare gemenskap än de som har fullt upp med sig själva.
  5. Arbetarklassen är mer progressiv än överklassen och leder oss till det framtida samhället.
  6. Hantverkare och arbetare är mer verklighetsnära än akademiker och tjänstemän.
  7. Afrikaner är mer naturliga och avslappnade än europeer.
  8. De med asberger syndrom är smartare än andra.
  9. Indianer äger en speciell visdom.
Kompensationsföreställningar idealiserar människor som underordnas. Vilket innebär att de idealiserar underordning och orättvisa. Det människor saknar ger dem fördelar. De har något vi inte kan få. Orättvisor är inte så farliga egentligen.

Denna mystiska balansering kamouflerar hur överordning och ojämlikhet producerar förtryck och underordning. Privilegierar handikappar andra. Trygghet och fri rörlighet för medelklass och vita håller fattiga, bruna och flyktingar instängda i "sina" områden. Instängda där de hör hemma, där de kan bli mycket lyckligare än hos oss.

Per Herngren
26 augusti 2016, version 0.1

11 augusti 2016

Ickevåld

Här är ett försök att i koncentrerad form begripa Mohandas Gandhis ickevåld utifrån plogbillsrörelsen och Judith Butlers sårbara, performativa feminism. Ett koncentrerat extrakt som det här upplevs bäst med friskt vatten och gott sällskap för att det ska börja sprudla och få liv.

Sårbarhet genom beröring

  1. Ickevåld berör våld. Ickevåld gör sig sårbart genom beröring.
  2. Ickevåld söker inte fridfulla oaser bortom våld och makt.
  3. Ickevåld är att tillsammans intervenera i våld och förtryck.
  4. Interventionerna får maktordningar att olagligförklara ickevåld. Civil olydnad och ickevåld är sammanvävda.
  5. Ickevåld och civil olydnad är kamp mot den lydnad som förtryck och makt är byggt av.

Ickevåld börjar med målet

  1. I ickevåld är målet medlet. Ickevåld börjar med målet. Ickevåld är performativt, målet förverkligas alltså genom att ickevåld utförs. Målet är alltså inte en följd av medlet. Mål och medel är ett.
  2. Genom att ickevåld är performativt kan det misslyckas med att genomföra målet. Misslyckandet är en del av ickevåld och performativitet.
  3. Själva förverkligandet tvingar ickevåldet vidare dit det behövs mest. Annars skulle ickevåld gå vilse i självgodhet, i en återvändsgränd som förpassar ickevåld till något avklarat och överspelat.
  4. Förverkligandet förverkligar utan att bli avslutat. När ickevåld tränger undan våld söker sig ickevåld ut på resa, för att återigen söka upp våld och förtryck, för att söka sig dit där det behöver intervenera.
 

Ickevåld pulserar

  1. Ickevåld pulserar. Ickevåld lever vidare genom att återskapa sig som rytmer och pulser.
  2. Pulser blir till organisationer, institutioner och traditioner.
  3. Pulser kan hamna i resonans med helt andra pulser, vilket skapar ömsesidig förstärkning. Ickevåld behöver dansa med andra. Ickevåld är faktiskt beroende av resonansens ömsesidiga förstärkning. Ickevåld har ingen egen, autonom kraft.
  4. Ickevåld är inte en aktion eller händelse utan snarare återskapande av händelser. Eller mer precist återskapande av återskapande av händelser. Ickevåld blir blivande av blivande, inte att bli färdig.
  5. Det går inte att slutgiltigt genomföra ickevåldsrevolutionen. Revolutionen revolverar, den är återkommande.
  6. Ickevåld blir därför ständigt pågående revolutioner, där revolutioner förverkligas igen och igen.

Ickevåld är svärmar av små handlingar

  1. Ickevåldsliga handlingar är små. De är lika små som kapitalistiska och nationalistiska, queera och feministiska, motstånds och befriande handlingar. Men precis som kapitalismer och krig, befrielser och feminismer, så svärmar ickevåld. De simmar gärna i stim. De flockar sig. Det lilla möjliggör många fler än vad det stora och det storskaliga gör.
  2. Ickevåldsliga handlingar är inte enastående, de är mångfaldigande.

Ickevåld gör sig beroende 

  1. Ickevåld behöver andra och annat än sig själv. Ickevåld är ömsesidig hjälp, inte hjälp till självhjälp.
  2. Ickevåld blandar sig i alla andra befrielsekamper. Ickevåld bygger ömsesidighet inte komplementaritet.
  3. Ickevåld är inte en kamp vid sidan av queer, feminism eller fristad, inte heller vid sidan demokratiseringen av organisationer och ekonomier. Ickevåld flätar samman befrielser.

Ickevåld tränar och experimenterar med sanningen

  1. Ickevåld är att experimentera med sanning. Det sanna finner vi inte i svaret utan snarare i sann kamp och sanna problem. Sanning är det vi behöver kämpa med. Det vi har redan har svar på är avklarat. Och det som är avklarat är något vi kan lämna. Det som är avklarat är inte längre ett sant problem eller en sann kamp.
  2. Ickevåld är träning och färdigheter. Ickevåld är att ömsesidigt träna varandra att intervenera i våld och förtryck genom jämlikhet och demokrati.

Per Herngren
11 augusti 2016, version 0.2

04 augusti 2016

Konflikträdsla kamouflerar makt och saboterar demokrati

Konflikter och motsättningar är del av alla samhällen. Ibland är de roliga och spännande. Ibland skapar de innovationer och bygger nya typer av samhällen. Ibland trängs de undan och tas över av mobbing, våld och förtryck.

Konflikter ska inte blandas ihop med krig, förtryck och orättvisor. Etymologiskt kommer konflikt från båtar på kollisionskurs. Kollisionskurs går att upptäcka på långt håll och båtar som önskar samspela på havet hanterar detta utan att de behöver styras av nån central kapten i Stockholm eller Bryssel.

Kollisionskurs hjälper oss att begripa vad konflikt inte är. Att köra ikapp  bakifrån och ramma en båt är inte kollisionskurs. Att pressa undan nån är inte kollisionskurs. Förföljelse är inte kollisionskurs. Kollisionskurs har något jämlikt över sig. Två eller flera båtar är på väg. De är aktörer. Men deras vägar är inte förenliga. De behöver avvika från kursen så inte deras vägar kolliderar. Avvikelse är avgörande för att leva tillsammans på samma hav.

Konflikter förutsättning för demokrati och politik

Konflikter gör politik relevant. Harmoni och frid behöver ingen politik. Politik och demokrati är att göra gemensam sak vid konflikter, problem och andra svårigheter. Harmoni skulle bara störas av politik.

Genom att misstänkliggöra konflikter kan demokrati och politik trängas undan och ersättas med föreställningar om trygghet och säkerhet, frid och lycka. Konflikter utmålas som deras hot.

Misstänkliggöra konflikter

Det finns många sätt att misstänkliggöra konflikter och på så sätt samtidigt kamouflera våld och förtryck:

  1. Ett är att ersätta ordet krig med konflikt. Mord, våld, vapenhandel, förtryck, makt och härskande kan på så sätt elegant kamoufleras bakom ordet konflikt. Samtidigt görs konflikt till något tragiskt och olyckligt. 
  2. En liknande variant är att benämna förföljelse av befrielsekämpar och flyktingar som konflikt.
  3. Eller att kalla slaveri för konflikt. Metaller som utvinns under slavförhållanden benämns konfliktmineraler. På så sätt kamoufleras att en del av vår elektronik produceras genom slaveri.
  4. Ett annat sätt är att skapa föreställningen om kulturer som stora lådor som skulle vara i konflikt med varandra. Konflikt kamouflerar då rasifiering, koloniala strukturer och befrielsekamp. Konflikt blir då ett sätt att utmåla andra som lika varandra och därmed annorlunda vår kultur. Kultur ersätter ordet ras. Konflikt ersätter biologiska karaktärsskillnader.
  5. Genom att i en grupp tysta kritik för att undvika konflikter kamoufleras makt. Kritik och ifrågasättande skulle vara det som skapar konflikter snarare än att hantera dem.
  6. Att benämna mobbing som konflikt utpekar indirekt offret som delaktig i mobbingen.

Ersätta demokrati och konflikt med andra ordningar

När konflikt framställts som negativt blir demokrati ett tomt ord som fylls med andra betydelser som säkerhet och trygghet, lycka och harmoni.

Inom liberala rörelser har det föreslagits olika ordningar som ska kunna ersätta konflikter och därmed ersätta behovet av gemensamma överenskommelser (demokrati): Privat ägande av landområden, finanser, arbete och produktion. Marknader, avreglering och individualism.

Liberalism bejakar dock i flera fall konflikter. Konkurrens ses som nödvändigt för att individer, samhällen och ekonomier ska växa och utvecklas.

Dialektik som idealisering av konflikter

Utifrån Hegels och Marx dialektik har vänstern ibland idealiserat konflikter. Konflikter skulle med närmast nödvändighet leda till utveckling och befrielse. Demokrati och överenskommelse skulle i så fall kunna ses som hinder för den nödvändiga konflikten. Som ett batteri skulle konflikten producera en egen kraft. Tron på konflikten och motsättningen blir till mysticism.

Inom proteströrelser har tron på konflikt, protest och nej-sägande gärna fått funktionen av fetischism. Kraft utvinns ur nejet istället för att bygga befriande samhällen. Det är mer attraktivt att vara emot än att bygga och organisera befrielse. Protestens nej kamouflerar lydnad till ordningen.

Postdemokrati

Det är först på senare år som konflikter så konsekvent och massivt svartmålats i press, politiska debatter och även i många folkrörelser. Det har blivit självklart att kalla krig för konflikter. Och det har blivit självklart att konflikter är negativt. De som i en gemenskap påtalar rasism och sexism pekas ut som konfliktskapare.

Det är möjligt att denna konflikträdsla är en del av övergången till postdemokrati. Demokratin används för att ersätta demokratin med andra ordningar.

När "demokrati" får betydelsen demokrati-är-överspelat skapas utrymme för andra maktordningar som ska göra oss trygga och säkra. "Demokrati" får legitimera gränser, säkerhet, fängelser och makt. Jämlikhet och demokrati ersätts med trygghet och säkerhet.

Demokrati kan dock göra motstånd. När demokrati gör motstånd drar den in oss i osäkerhet. Så länge vi inte är säkra på saker och ting behöver vi prata och samarbeta med varandra. Vi behöver varandra. Vi är sårbara och beroende av varandra. Att bejaka konflikt och demokrati är att leva i detta sårbara, osäkra beroende.

Per Herngren
2016 08 04, version 0.2

07 juli 2016

Postreformism

Postreformism överger reformer. Inte för att den är emot reformer, men reformerna uppfattas som redan genomförda. Reformismens tid är förbi. Givetvis behöver de Andra reformer så att de utvecklas och blir som Vi. Formen har förvandlats till norm.

Postreformism föreslår inte reformer. Den kräver inte reformer. Och den experimenterar inte med reformer.

Reform

Reform är att återskapa något så att det får en annan form. Reformismen experimenterar med olika former. Reformism blir med tiden en dans där syfte, verksamhet och form hamnar i resonans med varandra. Och när de hamnar i resonans förstärker de varandra. Reformism är ömsesidig förstärkning. Denna resonans gör det möjligt att förverkliga saker.

Postreformism föreslår istället traditionellt administrativa åtgärder, justeringar, höja eller sänka nivån, öka eller minska. Det är åtgärder som behåller den rådande formen istället för att reformera den.

Folkrörelser går över till postreformism

Folkrörelser och intresseorganisationer kan gå in i postreformism. Om fackförbund slutar kräva exempelvis arbetstidsförkortning eller nya ägandeformer har de gått in i postreformism. Om folkrörelser slutar utveckla eller föreslå andra former än den rådande har en postreformistisk dynamik trängt undan reformism. Folkrörelser föreslår i så fall hellre adminstrativa justeringar som behåller ordningen i den form som den har. Att exempelvis reducera sin kamp till att flyktingar som redan bor här ska få stanna kan vara tecken på postreformism.

Postreformistiska krav behöver inte vara dåliga, men de tränger gärna undan strukturella och långsiktiga lösningar.

Det är inte så att postreformism har fastnat i en statisk form. Formen justeras ständigt, ökar och minskar. Och formen kan ändras på grund av externa orsaker. Alla dessa ständiga ändringar gör att illusionen av det politiska döljer övergivandet av reformer. Illusionen av reformer döljer att andra former och strukturer inte testas och prövas. Ordningen omordnas så ordningen blir kvar.

Riksdag och kommunfullmäktige blir administrativa organ

Om riksdagspolitiker och kommunpolitiker lämnar reformerna och istället börjar justera rådande ordningar har postreformism gjort om dessa till administrativa organ. Det politiska ersätts med administrativa beslut. Politiska organ övergår till att bli administrativa organ. De ägnar sig åt beslut som administrationer egentligen borde sköta.

Postreformism kan göra att det politiska tar sig utrymme i organisationer som inte uppfattas som politiska. Det kan mycket väl vara så att vissa lokala föreningar, företag, kooperativ, forskargrupper, arkitekter, administrationer sysslar mer med politik än de som enligt normen betecknas som politiker.

Per Herngren
7 juli 2016, version 0.1

Liten ordlista kring postreformism

Reform är att återskapa något med en annan form. Reformism kan förstås som dans där syfte, verksamhet och form hamnar i resonans med varandra. Resonans är ömsesidig förstärkning.

Revolution är att bygga upp och experimentera med parallella ordningar och organisationer som när de finslipats tillräckligt mycket börjar ersätta och tränga undan tidigare ordningar. Revolution är alltid ett reformerande. Men det är ett reformerande med en annan ordning än den som den ersätter.

Administration utför justeringar i rutiner och praktiker för att en verksamhet ska fortleva och fungera. Det är vanligt att administrativa justeringar görs inom formen för verksamheten. Formen består. Det behöver dock inte alls vara så. En administration kan mycket väl syssla med reformer. Det är exempelvis vanligt att medicinska metoder och praktiker reformeras internt inom en administration. Även mötestekniker och strukturer kan mycket väl reformeras internt i en administration. Administrationer är politiska, men de kan precis som parlament och folkrörelser gå över i ett postpolitiskt tillstånd, sluta ta gemensamma beslut som löser problem.

Funktionell dumhet är meningslösa och dumma beslut som inte löser problem eller förverkligar verksamhetens syfte. Dessa idiotiska beslut kan dock göra att organisationen växer och frodas. Funktionell dumhet är funktionellt för organisationens fortlevnad men inte för verksamheten.

Postpolitiskt tillstånd är när organisationer och beslutsfattare slutar ta gemensamma beslut som löser gemensamma problem.
Postpolitik ersätter ibland det politiska med påbud vilka inte ifrågasätts, ex evidensbaserade modeller.
Postpolitik ersätter ibland det politiska med kvasipolitik, som att producera åsikter och attityder.
Postpolitik ersätter ibland det politiska med funktionell dumhet.
Postpolitik ersätter ibland det politiska med instrumentellt rationalistisk beslut. En logik styr istället för människors beslut utifrån kommunikation.

Exempel på reformistisk politik i svenska statens riksdag

1920-talet
Jämlik rösträtt för medborgare, rösträtt för kvinnor

1930-talet
Arbetslöshetsförsäkring,
Folkpension,
Semester
Folktandvård,
Offentliga arbeten mot arbetslösheten.
Bostadsbidrag för barnfamiljer,
Förebyggande mödravård
Statlig arbetsförmedling.

1960-talet till 1970-talets början
Införandet av indirekta skatter som omsättningsskatten (momsen).
Miljonprogrammet, bygga 100 000 lägenheter per år.
Medbestämmande
Anställningsskydd och arbetsmiljöskydd.
Föräldraförsäkring,
Allmän förskola, tandvårdsförsäkring infördes.


28 juni 2016

Film med Per Herngren om boken Mode & Motstånd

Under bokreleasen berättar Per Herngren om Mode & Motstånd

Hur begriper vi civil olydnad, postprotest, rekursiv politik?
Vad kan Gandhis ickevåld lära sig av kläddesign och mode?
Är flera politiska föreställningar egentligen vidskepelse?
Hur tar vi oss ur containervärldsbilden?

Producenten vill göra fler filmer och undrar vad som kunde fördjupas och utvecklas mer? Önskemål?
Mode & Motstånd
Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik
Författare Otto von Busch & Per Herngren
Korpens Bokförlag 2016


06 juni 2016

Flykt är olydnad och befrielse

Flykt från makt och förtryck, krig och nationalism, är att dra undan sitt samarbete. Flykt är en form för olydnad. Flykt blir på så sätt politisk handling. Den förändrar ordningar och öppnar upp för befrielse.

Flykt intervenerar i det politiska genom att överge en maktordning, krossa nationsgränser och söka fristad.

Flykt drar undan stöd till maktordningar och krig. Flykt överger den lydnad och det samarbete som återskapar en maktordning som ordning.  

Ifall makt är lika med lydnad och följsamhet är flykt maktens förlust av makt. Varje grupp som flyr drar undan sitt samarbete till en maktordning. Makten förlorar alltså den makt som motsvarar dessa flyktingars samarbete. Det blir därmed begripligt varför nationalismen kräver att folk ska hålla sig hemma, stanna i sitt hemland. 

Flykt är olydnad mot hemlandet. Nationalstaten utger sig för att vara ett hem. Ett hem där man hör hemma. Folk hör hemma i "sitt" hemland. Och de bör stanna i sitt hemland. Tja, åtminstone nångång återvända. När det blir säkert. För det är egentligen där de hör hemma.

Nationalstatsapartheid

Flykt blir fortsatt flykt. Att envetet och innovativt fly genom fientliga områden där andra nationalstater mobiliserar nya hot är olydnad mot den internationella ordningen av nationsgränser, där stater samarbetar för att kontrollera människors rörelser.

Nationalstatsapartheid är en ordning där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i vissa områden. Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att bryta sig ur sin instängdhet.

Nationalismen är en religion som till stor del bygger på fantomer och vidskepelse. Det har aldrig funnits nationer med suverän makt. Nationer som ockuperar landområden har aldrig lyckats göra dessa helt till sina egna. Kontroll möts av motstånd. Ockupationen bryts.

Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma, där de hör hemma. Apartheid är metod för att hålla människor isär, apart.

Identitetspolitik

Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Nationalisms utopi är att göra stat, folk och landområde till en identitet. Detta har aldrig lyckats. Men nationalismen förkunnar att så redan är fallet. 

Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. En tro som i sin extremaste, mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. En tro som ofta kallar sig för realismen.

Flykt behöver organisationer och institutioner

För att flykt ska bli befrielse behöver den organiseras. Med solidaritet och inbördes hjälp bygger flykt institutioner och organisationer.  

Med hjälp av underjordiska järnvägar bryter sig flykten ut ur nationalstatsapartheid. Underjordiska järnvägar organiserades under tidigt artonhundratal för att hjälpa slavar att fly från USAs sydstater till nordstaterna. Underjordiska järnvägar bestod huvudsakligen av guider, vagnar och säkra hus vilka fungerade som tillfälliga fristäder. Lokala guider vandrade med slavar på säkra vägar. Organisationer och familjer ordnade hus där flyktingar fick fristad och vila inför den fortsatta flykten till städer och samhällen där de kunde få bestående fristad. Hundrafemtio år senare, under tidigt åttiotal, organiserades underjordiska järnvägar på nytt för att öppna upp för de som flydde från krig och diktaturer i Centralamerika och Sydamerika.


Dessertera som befrielse från krig

Flykt är olydnad mot krig. Civila vägrar göra sig till offer för terror från flygbomber, drönare och självmordsbombare. 

Terror är vanligtvis en pardans där parter samverkar kring att skapa skräck (terror) hos människor. Pardans innebär att motparter går samman och blir en part. Enheten i dansen uppstår när motparter dansat ett tag med varandra så att resonans och följsamhet uppstår. Resonans är ömsesidig förstärkning. Paret placerar sig som en gemensam part gentemot andra parter, mot barn och gamla, mot samhällen och folkliga organisationer.

Soldater som flyr kriget drar undan förutsättningar för krig. Krig kräver resurser: arbetare, handel, transporter, administration, soldater och lydnad. Att desertera är en av huvudmetoderna för att dra undan krigsresurser samt bygga befrielse och fred. Andra metoder är att med verktyg avrusta vapen och blockera vapentransporter.


Fristad bryter negationen

Att söka fristad är ett erbjudande. Flyktingen erbjuder sig att bli del av ett samhälle. Och bli medhjälpare i att bygga nya städer och samhällen. Flyktingen är med och skapar nya relationer och ordningar. Flyktingar erbjuder befrielse. Flykt är inte bara flykt från. Flykt är konstruktivt byggande. Att få fristad är också att vara med och bygga fristäder.

De samhällen och organisationer som ger fristad vägrar fly rätt och moral, de sätter solidaritet framför nationens och de rikas önskan att fly de fattiga, fly de som inte hör hemma hos oss.


Per Herngren
6 juni 2016, nationaldag för nån organisation i Stockholm
version 0.1.1


Funktionell metod: Analysen av flykt använder funtionell maktanalys. Funktionell innebär att saker kan fungera utan att det finns någon avsikt, plan, toppstyrning eller konspiration. Flykt kan alltså få en funktion som inte reduceras till flyktingarnas rädsla eller viljan att överleva. Även om flyktingar dödas genom gränskontroller kan deras flykt skapa politiska funktioner för befrielse. Men dödandet kan även få funktioner för att återskapa nationalism och gränskontroller. Ett exempel på funktion är att välvillig framställning av flyktingar som hjälplösa och i behov av hjälp från vita västerlänningar kan få funktionen att sudda ut flyktingar som subjekt och aktörer, vilket återskapar koloniala föreställningar om att vita behöver upplysa och rädda bruna.


Referens

Erica Chenoweth, Hakim Young, Seeing Flight as a Non-violent Option: One Way to Change the Discourse about the World’s 60 Million Refugees, 2016, för Denver Dialogues.
Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Samtal med Erik Tängerstad 4 juni 2016. Tängerstad ska ge ut På flykt under 2016, Korpen.

30 maj 2016

Etik är ingripande: Agamben-Gandhi

Etik är inte att dra sig undan från våld och ondska för att bli god. Etik är att intervenera i våld, visar den italienske filosofen Giorgio Agamben. Etik bygger därför inte öar av godhet och självrättfärdighet. Etik blandar sig i. Etik griper in där våld och förtryck utförs.

"The meaning of ethics becomes clear only when one understands that the good is not, and cannot be, a good thing or possibility beside or above every bad thing or possibility"(1).

Agamben och Gandhi

Agambens etik hamnar i resonans med Mohandas Gandhis ickevåld. Gandhi tar bort mellanrummet mellan icke och våld. Han trycker inte in ett särskiljande.  Ickevåld tar inte avstånd, ickevåld berör våld.

Ickevåld går på så sätt åt motsatt håll gentemot icke-våld, att dra sig undan. Det blir därmed mer begripligt varför Gandhi var så kritisk mot pacifismen, att vägra delta i våld. Det räcker inte med att vägra våld. Ickevåld ingriper där våld och förtryck utförs.

Utan fullkomlighet

En intressant skillnad mellan Agamben och Gandhi är att Agamben blir mer pessimistisk kring genomförandet av det goda, av verklig rättvisa och demokrati. Målet avlägsnar sig medlet hos Agamben.

Gandhis ickevåld genomför ickevåld även där våld och förtryck dominerar: i fängelsecellen, mitt i kriget.I ickevåld är genomförandet av jämlik fördelning av makt och resurser, av demokrati och omsorg, själva medlet. Målet blir medlet. Att genomföra målet blir startpunkt snarare än en avlägsen, omöjlig slutpunkt.

Möjligen är Agamben så skeptisk till fullkomlig godhet att han återinför det fullkomliga för att bevisa dess omöjlighet.

Gandhis ickevåld behöver däremot inte fullkomlighet eller totalitet. Ickevåldet förverkligar ickevåld genom osäkert, sårbart beroende. Det genomförs i beroende av dem som inte är som oss, som inte tycker som oss, som är kritiska till oss.

Agambens kritik mot fullkomligheten riskerar att dra in honom i fullkomligheten. Negerandet blir del av det som negeras. Ickevåld behöver inte hamna i samma fälla.

Satyagraha

Misslyckandet är del av experimenterandet med ickevåld. Gandhi uppfattade ickevåld som experiment med sanningen. Gandhi utvecklade begreppet satyagraha: sanningsgripande, greppa tag med sanningen, sanning som greppande.

Satyagraha hjälper oss att begripa sanningen som kroppsligt greppande. Det bryter dualismerna ande-kropp, sanning-materia. Sanningen är ingen andlig representation av en materiell verklighet. Sanningen är en intensifiering av det materiella.

Sanningen greppar tag i det ofullkomliga. Och sanningen, ickevåldet, är i sig ofullkomligt. Sanningen fumlar. Ändå genomförs den. Det ofullkomliga uppnår målet. Inte ensamt. Utan genom att ingå relationer.

Ifall vi använder Agamben för att förstå Gandhi behöver vi begripa sanningen som något som inte kan existera bortom våld och förtryck. Sanning kan inte vara sanning i sig, för sig. Sanningen berör våld och förtryck. Att ingripa är det sanna.

Per Herngren
26 maj 2016, version 0.1.1

Fotnot

1. Giorgio Agamben, The Coming Community, elektronisk utgåva, Regents of the University of Minnesota, 2007, original 1990.

18 maj 2016

Lagfundamentalism norm i regering och riksdag: postpolitiska

Parlamentsledamöter och ministrar säger ibland att de inte kan stödja civil olydnad eftersom de sitter i riksdagen eller regeringen. En given norm ersätter kravet på att argumentera för ett påstående. Lagfundamentalism görs till den självklara normen för organisationen. Detta får intressanta konsekvenser.

När moraliska, juridiska och politiska argument avfärdas som irrelevanta skapas en ideologi där parlamentsledamöter och ministrar förväntas gå in i totalitär lydnad till lagen.

Lydnaden blir totalitär

Totalitär förstås här som att motsättningar och motstridiga argument avfärdas. Frågan behöver inte avgöras. Den är redan avgjord.

Det etiska kravet från förtryckta medmänniskor på vårt ingripande avfärdas. Det etiska kravet på att både lydnad och olydnad behöver avgöras på ett likvärdigt sätt utifrån behov och hänsyn avfärdas.

Valet mellan lydnad och olydnad görs till en ickefråga. Det totalitära i lydnaden kamoufleras effektivt bakom en självklar norm. Normen är laglydnad.

Regering och riksdag går i så fall in i lagfundamentalism. Det är lagens bokstav som råder. Etiska, politiska och rättsfilosofiska argument görs irrelevanta. Medmänniskors krav görs irrelevanta. Förtrycktas krav på ingripanden görs irrelevanta. Det som står i lagen står i lagen.

Det totalitära består av mängder med små handlingar med anspråk på total lydnad. Det totalitära blir dock aldrig totalt. Det totalitära är myller av lydnadshandlingar som gör totala anspråk. Det formar aldrig en stor helhet. Alla motioner i riksdagen om civil olydnad är exempel på hur det totalitära alltid möter motstånd.

Lagfundamentalism och det postpolitiska

Lagfundamentalismens brytning med våra medmänniskors krav på oss, krav på moral och rätt, har även funnits som rörelse inom lagen. En sådan rörelse kallas rättspositivism.

I rättspositivism är lagen sig själv nog. Lagen behöver inte jämlikhet, rättvisa, solidaritet eller moral. Den behöver inte rättfärdigas. Lagen rättfärdigas med sig själv. Lag och lagstiftning bildar sitt eget fundament.

Rättspositivismen har dock fått en svagare ställning i lagpraktik och juridik. Civil olydnad får regelbundet stöd av domstolar, i allt från medborgarrättsrörelsen i USA till dagens användning av civil olydnad vid krig och förtryck, i kampen för jämlikhet och demokrati.

Själva bruket av domare istället för att ersätta dem med tjänstemän som noggrant följer regler är ett bejakande av att beslut behöver tas. Lagen är inte självklar. Vad som är rätt och fel behöver avgöras från gång till gång. En domstol tycks faktiskt fungera mer politisk än riksdag och regering.

Ifall lagfundamentalism tidigare varit del av auktoritära regimer är total laglydnad i dagens demokratier snarare en följd av att parlament alltmer går in i postpolitiskt och postreformistiskt tillstånd. Parlament övergår till att bli administrativa organ som justerar ordningen istället för att reformera och förändra. Idag tenderar parlament att fly det politiska.

Per Herngren
2016 05 18, version 0.1.1

Referens 

Habermas, J. Civil olydnad—den demokratiska rättsstatens grundbult. Retfaerd Nordisk Juridisk Tidskrift, 35. 1986. (Ori­ginal publicerat 1985.)
Per Herngren med Otto von Busch, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Per Herngren, Civil olydnad - en dialog, Göteborg: Lindelöws Bokförlag, 1999.
Per Herngren, Handbok i Civil Olydnad, Stockholm: Bonniers, 1990.

Peczenik, A, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Stockholm: Fritzes 1995, s 521-563
Rawls, J. A theory of justice. Cambridge, Massachusetts: The Belknap Press of Harvard University Press. 1971. s 333‑391.
SOU 99:101, Olydiga medborgare, Statens Offentliga Utredningar 1999.

10 maj 2016

Beröra sig själv eller beröra andra

I massmedier och i sociala medier dras individualismen gärna in i olika loopar. Utan konspiratorisk avsikt återskapar individualismen sig själv, igen och igen. Individualism blir självskapande system. Man läser och delar kanske det som berör en själv. Med tiden blir man alltmer upptagen med att beröra sig själv. För att känna sig berörd. Faktiskt beröring ersätts med upplevelse av att bli berörd.

Mycket kan utnyttjas för att generera upplevelser. Det behöver inte vara fel. Men upplevelse av beröring kan användas för att ersätta relationer. Dessutom kan andra exploateras för att göra oss berörda. Bilder och historier om flyktingar, tiggare och katter kan utnyttjas för självberöring.

Istället för att intervenera i ordningar kan vi använda förtryck och katastrofer för att göra oss upptagna med oss själva, med att pilla på oss själva. Pilla på våra egna känslor för att generera upplevelse av beröring.

Detta pillande kan tränga undan andra former av beröring: det börjar i så fall ersätta jämlika möten med andra som hade kunnat leda till kontakt. Långvarig beröring. Samarbete.

Motstånd berör

Varje möte är en beröring. Beröring berör alltid åt minst två håll. I vår bok Mode & Motstånd tar Otto von Busch och jag upp hur det som berörs alltid berör tillbaka. Det gör motstånd. Motstånd är att beröra och låta sig beröras. Utan motstånd går det inte att beröra. Att beröras är aldrig ren andlighet. Beröring blir möjligt när saker, djur och människor gör motstånd.

Beröringen med andra och annat gör att vi inte längre är oss själva. Vi blir något annat. Vi är inte själva nog. När vi dansar tillsammans med förföljda och förtryckta, kopplar oss, organiserar ihop, sammansluter oss, då bygger vi relationer som inte längre kan härledas ur oss själva eller ur vår goda vilja. Nya och oväntade saker uppstår.

Relationer stör

Relationer stör oss. Stör vår lycka, vår duktighet och vår självupptagenhet. Relationer utför något annat än vad vi kan göra själva. Relationer intervenerar i våra och andras liv.

Ickevåld i traditionen från Mohandas Gandhi är interventioner. Och intervention är att vidröra. Röra vid våld och förtryck snarare än att undvika beröring. Ickevåld vidrör när det sker baktaleri, härskartekniker, utfrysning, krig, förtryck och exploatering. I ickevåld berör icke våld, det finns inget mellanrum mellan icke och våld: ickevåld snarare än icke-våld.

Motstånd och interventioner skapar gravitation: vi dras till andra än oss själva. Vi dras ut ur oss själva. Det är så beröring blir möjligt. Vi får kontakt genom att komma ut ur oss själva.

Det är ytor som berör. Ytor får kontakt. Det är ytor som kopplar sig. Ytlighet snarare än något mystiskt inre, äkta djup gör samhällen möjliga, gör motstånd och politik möjligt.

Per Herngren
2016 05 10, version 0.2.1


Referens

Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.
Ulrika Dahl, ”Ytspänningar Feminismer, femininiteter, femmefigurationer”, Tidskrift för genusvetenskap, nr 1 2011.
Ulrika Dahl, Skamgrepp Femme-inistiska essäer, Stockholm: Leopard förlag, 2014

05 april 2016

Ta hand om flyktingarna: kolonial praktik

"Ta hand om flyktingarna som kommit hit", får flera funktioner vilka alltför ofta återskapar orientalism och en kolonial relation till de som inte rasifieras som vita.

  1. Uttrycket pekar ut flyktingar som hjälplösa som behöver tas hand om av vita och av Sverige. Ömsesidigt beroende och sårbarhet ersätts med gamla koloniala föreställningar om bruna i behov av vitas hjälp.
  2. Uttrycket ersätter samarbete med "ta hand om". Det omyndigförklarar.
  3. Uttrycket döljer möjligheter som uppstår med befrielse, exempelvis att ge flyktingar mark och stöd att bygga upp städer och samhällen i de 170 kommuner som räknas som avfolkningsbygd och glesbygd.
  4. Uttrycket är en del av nationaliseringen av flyktingar. De ska göras till svenskar. Integreras. Den nationalistiska identitetspolitiken hindrar andra visioner, som exempelvis att bygga ett Nya Damaskus.
  5. Uttrycket kamouflerar att Sveriges och EUs lagar som hindrar bruna flyktingar från att flyga hit (så som rika och vita kan göra) försätter dem i livsfarliga situationer. Vår apartheidpolitik dödar flyktingar. Lagarna producerar hjälplöshet bland människor som ifall de behandlas jämlikt och som samarbetspartners skulle vara kapabla att organisera samhällen. 
  6. Uttrycket pekar ut människor som praktiserar befrielse och vägran att delta i krig till "stackare", det offergör.
  7. Uttrycket exploaterar våra flyktingar, de som redan är här, för att legitimera stängda gränser. "Vi måste ta hand om de som kommit hit innan vi släpper in fler." Rättighet avskaffas som rättighet genom omsorgsargument. Omsorg kräver gränsmurar. Flyktingar ställs mot flyktingar.

Analysen är en del av en större maktkritik om att förföljelse och dödande av flyktingar genomförs mer genom "välvilja" och "den goda nationalstaten" än genom flaggviftande högerpopulister. Michael Billigs analys är att nationalism sedan länge blivit banal och självklar. Den flaggviftande nationalismen motsäger nationalismens självklarhet. Den flaggviftande populismen blir paradoxalt en negation till den etablerade nationalismen som blivit mäktig genom att dra sig in i bakgrunden.

Per Herngren
2016 04 05, version 0.1.1

Referens

Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.

Gadgeten innehöll ett fel