24 november 2014

Lagen existerar bara genom lydnad

Lagboken inleds poetiskt: Sveriges rikes lag: gillad och antagen på riksdagen år 1734, stadfäst av Konungen den 23 januari. Det finns flera lagar i lagboken som är kvar från 1700-talet, eller från min barndom på sjuttiotalet, vilka inte gäller idag. Dessa lagar kallas obsoleta. 


I juridiken är en lag obsolet om den inte är tillämpbar. Vissa nya lagar som riksdagen instiftar är inte heller tillämpbara. Obsolet är därför ett missvisande ord, det antyder att det bara skulle vara gamla lagar som med tiden blir obsoleta. Men ingen lag blir lag förrän den börjar tillämpas.

Lagen är alltså inte det som står i lagboken. Lagboken är bara en del av tillämpningen av lagen. Lagboken är en aktör bland flera.

Lagen blir till igen och igen

Lagen är performativ: Den förverkligas genom att genomföras. När lagen tillämpas blir lag lag. En lag blir till när poliser, domare och annat folk lyder den.

Lagen är inte en helhet. Lagen är alltså inte exempelvis lagboken eller det juridiska systemet. Det vi kallar lagen är snarare en slarvig beteckning på en svärm. En svärm av laglydiga handlingar. Laglydiga handlingar som dras till varandra, som är beroende av varandra.

Den stora svärmen av laglydnad är inte ett stort mäktigt System. Lagen är istället en liten del av den laglydiga handlingen: Lagen är det i den lydiga handlingen som blir till som lag. 

Lagen fungerar i praktiken som de kroppsrörelser, rytmer, pulser och stilar som gör några dansares dans till, tja, salsa. De som dansar gör mycket mer än att dansa salsa, någon funderar kanske på om hen borde åka hem för att inte bli för trött på jobbet.

Lagen är mindre än handlingen

Lagen är alltså mindre än den laglydiga handlingen. Den laglydiga handlingen är mycket mer än att genomföra lagen. Handlingen kan dessutom vara att härmas, eller att ge upp, eller att legitimera förtryck, eller att dölja maktordningar, eller att försöka få upprättelse för en oförrätt.

Det är något i den laglydiga handlingen som genomför lagen. "Lagen" i handlingen klarar sig inte ensam. Den måste koppla sig till andra "laghandlingar". Lagen är en beståndsdel i den enskilda handlingen som legitimerar andra laghandlingar. Lagen är ömsesidigt legitimerande.

Att laghandlingar bildar svärmar är inte en slump. Det finns något i varje laglydig handling som gör att de dras till varandra, att de bildar svärmar. Det är inte bara det att de behöver varandra. De börjar dessutom ändra på varandras egenskaper. Laghandlingar av medborgare, åklagare och domare ändrar egenskapen hos andra laghandlingar. 

Varje ämbetsperson, varje polis, varje organisation, varje företag, varje bokföringsprogram är på så sätt lagstiftare. Så fort de dansar lag-dansen ändrar de samtidigt lite på lagen. Bara genom att placera sig i en gammal lag-tradition kan lagen ändra sig. När lagen återigen blir till i en handling så ändras den. Varje laghandling är lagstiftande. Stiftande av något nytt, av ny lag.

Ifall en lag är orätt kan vi inte skylla (hela) ansvaret på en riksdag eller en domstol. Det är de laglydiga som genomför och stiftar lagen. Som Thoreau uttryckte det 1849: Problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

Per Herngren
2014 11 24, version 0.1



15 november 2014

Beröring bortom mångfald och individualism

Otto: Beröring skapar skillnad, den delar upp mellan agenser, en sak berör en annan, en människa rör vid en annan, en hand möter en annan. Men den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty menade att den gränsen inte kunde dras så klart som vi ofta tror; att en handlande person är subjekt och den passiva parten är objekt. Han menade att kombinationer kunde uppstå, som subjekt-objekt. Till exempel kan jag beröra min egen axel med min hand, och jag är då själv både den som rör och den som berörs.

Per: Jo, så är det ju. Varje sak min hand rör berör handen tillbaka. Vad är subjekt och vad är objekt? Varje beröring bryter antropocentrismens föreställning att människor är aktiva och skapande medan saker och ting skulle vara passiva. Beröring bryter dessutom solipsismen: att allt egentligen bara är min egen upplevelse.
Tillsammans med Maine de Biran funderar Paul Ricoeur hur vår sorg och glädje, vår smak, våra känslor, kommer ur beröringen, ”its aptitude for feeling is revealed most characteristically in the sense of touch”(1).
Självet skapar inte sig själv. Den andre, och det andra, är med och skapar självet: ”that selfhood implies its own ”proper” otherness … for which the flesh is the support”(2).
Därmed blir det möjligt att vända på fenomenologen Edmund Husserls föreställning om den andre som mig, en annan som är som mig själv. Istället är det jag själv som blir något annat. Vi är inte som varandra, vi är något annat än oss själva, vi är mer. Det tvingar oss att lämna identitet och likhet som förklaring till vem jag är och till vilka andra är.
Beröring ska här inte blandas ihop med individens upplevelse av världen, att känna på saker och ting. Här tar jag snarare upp hur beröring fastnar på det som berörs. Civil olydnad, ickevåld och queer gör saker märkliga. Märkbara. De gör märken. Beröring gör märken som sitter kvar.
Beröring leder oss på så sätt bort från traditionellt mångfaldstänkande: dom är som dom är, låt dom vara som dom är. Beröring skapar ständigt nytt. Beröring mångfaldigar istället för att fångas i statisk mångfald där vi hålls som åtskilda åskådare till varandra.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna förslag på ändringar!

Fotnot

1. Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.
2. Paul Ricoeur, Oneself as Another, The University of Chicago Press, 1994, p 324.

08 november 2014

Civil olydnad behöver gå i fängelse

Civil olydnad inbjuder fängelserna till att bli aktörer. Fängelser som är avsedda för att hålla medborgare fångna i laglydnad blir istället befrielse.
Gandhis erfarenhet var att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete “ute i friheten”: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined.” (Gandhi 1931)
Det är bland annat därför Gandhi hävdar att ifall lagen ignorerar våra aktioner genom en klapp på kinden, genom böter eller villkorligt fängelse, då behöver vi trappa upp.
Stater bygger fängelser som en negation. De som bryter lagen straffas. Fängelser ska hindra oss. Men med civil olydnad bryter sig fängelset ut ur sitt negerande. Det blir skapande. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det blockerar inte kreativiteten. Fängelset förvandlas från att vara statens protest mot lagbrott till att bli produktivt skapande.

Queerade och hackade fängelser

När vi trappar upp olydnaden så queeras murarna. Hacktivister skulle säga att fängelset hackas. Fängelset börjar medagera med den fängslade befrielsekämpen. Gallret blir medaktörer i motståndet mot vår underordning. Britsen och cellen hjäler oss att bryta oss ut ur lydnadens fångenskap.
Hackade fängelser befriar samhällen. Och de blir själva befriade samhällen. Fängelser blir vilohem, bostad, hem, familj.
Den som utför civil olydnad försöker ofta göra cellen till hem. Till kreativ arbetsplats. Till intensivt center för politiskt motstånd. Tillsammans med andra fångar skapas en olydig akademi som genom samtal och experiment uppfinner nya metoder för motstånd.
Detta nya hem och denna nya arbetsplats hamnar i resonans med den politiske fången. Genom resonans tusenfaldigar fängelset kraften hos civil olydnad.

Ny familj

Fängelser ger oss nya systrar och bröder. Systrar och bröder som sällan kommer från den privilegierade medelklass som ibland dominerar den motståndsrörelse som fick en i fängelse. Fängelser queerar därmed klass och klassgränser. Det bildas öppningar och sprickor i de murar som familj, klass och vithet skapar.
Fängelser skapar möten med de som vi har varit med att underordna. Fängelser bygger solidaritet med de som vi genom vår lydnad mot egendom, lönearbete och klass trängt bort, med de som kriminaliserats. Tillsammans med civil olydnad bygger fängelser jämlikare jämlikhet.

Hackade fängelser materialiserar befrielse

Hackade fängelser intervenerar i det politiska. Det politiska kan inte längre neutraliseras genom åsikter, tyckande, opinion, medvetande, information. När civil olydnad queerar polisstationer, domstolar och fängelser materialiseras befrielse. Fängelserna är med och bygger mer demokratisk demokrati.
Civil olydnad som befrielse från rädslans och lydnadens murar kan dock neutraliseras av välmenande aktivister på “utsidan”. De uttalar sig så alla ska tycka synd om de som fängslas. De sätter igång namninsamlingar för att civil olydnads-fångar ska släppas. Dessa tycka-synd-om-metoder återskapar muren som något hemskt som ska undvikas. Lydnaden görs till det normala. Motståndet, olydnaden, framställs som hemskt.
Så tyck inte synd om ickevåldsfångar! Fira och festa med dem! Just så blir fängelserna med och bryter vår rädsla för fångenskapen.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att begripa tankarna kring fängelsets betydelse? Var fastnar läsaren?

Referens

Mohandas Gandhi, ”Interview to the press”, januari 27 1931, The Collected works of Mahatma Gandhi, volume 51, 1999, p 73-74

01 november 2014

När erkännandepolitik skapar hetero och vithet - Sara Ahmed

Erkännande och erkännandepolitik är inte så vanliga begrepp i svenskan. Det används främst om att erkänna ett folk, en kultur eller en stat som i erkännandet av Palestina. Men det används också om att erkänna kvinnor, homosexuella och transpersoner som likvärdiga, och om att erkänna deras rättigheter. Här tar jag upp ett par aspekter av Sara Ahmeds queera kritik mot erkännandepolitik.

Erkännandepolitik riskerar att etablera det normala istället för att ersätta det med nya ordningar.
Erkännande kan till och med producera ojämlikhet. Sara Ahmed analyserar hur erkännande görs till en gåva från det etablerade till transpersoner och homosexuella, till immigranter och bruna. Erkännandepolitik gör vissa hemmastadda och andra till gäster, gäster som de hemmaboende erkänner och välkomnar.
Erkännandepolitik skapar plats vid bordet. De som ockuperar dessa platser hålls då också på plats. Att göras till gäst innebär att du hela tiden behöver hålla dig allert: vara artig, ordentlig och tacksam. 
Ahmed menar att en queer revolution behöver avhysa huset. Skulle detta innebära att heteropersoner, svenskar, vita och medelklass behöver vräkas? Njaee, hon vänder snarare på det. Det är huset, bordet som är dukat för gästerna, det hemmastadda, som behöver vräkas. Trans, homo och bruna är inte gäster i någons hem. Den revolutionära lösningen är inte att ta över någons hus och slänga ut de som bodde där, en sådan revolution bevarar bara huset. 
Queer revolution avhyser själva huset.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna förslag på förbättringar! Tack!

30 oktober 2014

När rättigheter legitimerar maktordningen

Otto: Vi tänker oss ofta frihet som definierad genom individens okränkbara rättigheter, att göra vad vi vill (så länge vi inte skadar andra), och mode är ett mycket kraftfullt symboliskt system för att manifestera denna frihet; vi klär oss fritt och upplever ju det som att vi inte skadar någon annan. Detta tänkande, och agerande, kan leda till en social atomisering, alltså att vi känner att vi inte hör samman med, eller står i tacksamhetsskuld till, någon annan. Jag står ensam stark för jag har rätten. Hur förhåller sig rättigheter och motstånd till varandra?


Per: Rättigheter är del av ickevåld. Medborgarrörelsen i USA är kanske det mest kända exemplet. Första december 1955 satte sig Rosa Parks på en av de främre sittplatserna i en buss i Montgomery. Dessa sittplatser var avsedda för vita. Hon blev fängslad vilket satte igång en våg av civil olydnad som fick igenom en rad rättigheter och förbud mot diskriminering.
Ickevåld idag frestas dock till att begränsa sig till rättigheter. Rättighetspolitik tränger i så fall undan befrielse. Rättigheter blir flykt från befrielse.
Mohandas Gandhi kämpade inte för folks rättigheter under kolonialism. Problemet var inte heller att hinduer, muslimer och sikher upplevde utanförskap. Han önskade inte integrera indierna i den engelska kolonialismen. Hans vision var inte en mångfaldskolonialism. Han kämpade inte för en kolonialism där icke-vita skulle få samma rättigheter som vita. 
Gandhis civil olydnad var istället revolutionär. Den skapade andra ordningar än kolonialism. Parallellt med det engelska herraväldet så byggde ickevåld demokratiska samhällen och kollektiv som lokalt trängde undan kolonialism. Ickevåldet ersatte kast, klass och kolonialism med ashrams, satyagraha, civil olydnad, jämlikhet, respekt för djur, decentraliserat beslutsfattande, samt med ickevåldsbrigader som kunde sättas in vid krig och ockupationer.
Rättighetspolitik som ensidigt riktar sig mot den dominerande ordningen blir ett sätt att få ordning på Ordningen. Rättighetspolitik ordnar ordningen så alla ska få plats på lika villkor. Maktordningen legitimeras därmed som den etablerade ordning alla ska ha rätt att delta i. På lika villkor! På så sätt återskapar rättighetspolitik den dominerande ordningens dominans över andra ordningar. Rättigheter blir med och producerar maktordningar.
Rättighetspolitik blir då ett sätt för folkrörelser att fly arbetet med att förverkliga bättre samhällen. Rättighetspolitik tränger därmed undan det politiska: fördelandet av makt och resurser.
Den här kritiken innebär inte att rättigheter kan avfärdas. Det är alltför lätt att i befrielsens namn glömma rättigheter. Befrielsen blir då ett kamouflage som döljer det egna förtrycket. Befrielse behöver rättigheter som skydd mot befrielsen. Det kräver dock att rättighetskamp riktar sig mot den egna rörelsen och inte bara mot någon dominerande maktordning.
Rättigheter har skapat flera viktiga principer och verktyg för att motverka diskriminering. Det motverkar bland annat att motståndsgrupper blir kotterier och klubbar med speciella invalsprocesser.
Några plogbillsgrupper formulerade under nittiotalet Ickevåldsrätten. Den gav enskilda rätt till skydd mot mobbing, sexism, rasism och andra övergrepp. Samtidigt innebar rätten att bli skyddad också en skyldighet att ingripa. De som deltog i plogbillsaktioner och rättegångar hade skyldighet att ingripa vid övergrepp och diskriminering.
Vi försökte utforma Ickevåldsrätten så den blev självgående. Ickevåldsrätten innebar en skyldighet att upprätthålla Ickevåldsrätten. En del tänkte sig att det räckte med att individen tog ansvar för Ickevåldsrätten. Men en rätt genomförs inte med duktiga individer. Vi behöver varandra. Vi behöver organisationer och institutioner som tar ansvar. Vi genomförde då några institutionella förändringar. Under beslutsmöten valdes någon av deltagarna till maktingripare. Denne hade förtroende från mötet att ingripa vid diskriminering och härskartekniker. När flera grupper arbetade tillsammans med civil olydnad eller med eurpeiska Hope & Resistance träffar behövde vi en grupp som arbetade mellan beslutsmöten. Då tillsatte vi en grupp som kallades Maktingriparna. Den gruppen ingrep vid exempelvis baktaleri, sexism och utfrysning. Alla kunde anmäla ett övergrepp till Maktingriparna. Vi kunde lita på att skickliga maktingripare ingrep istället för att sprida rykten. I organisationer och verksamheter utan maktingripare frestas medlemmar att genom ryktesspridning frysa ut folk eller placera dem i någon modern variant av skampåle.

Otto: Kanske kan man tänka sig rättigheter lite som membran omkring oss, ytor som släpper genom vissa relationer, lojaliteter och beroenden, men som stöter ifrån andra. Men inom design är det lätt att tänka rättigheter som direkt kopplade till kunden, ägaren eller brukaren. Kanske är det för att vi tänker så individualistiskt, att vi vänder oss till en speciell användare som oftast är en enskild person. Men då blir det svårt att se hur rättigheter kommer ihop sig, hur de möts, hur de är kollektiva och hur de organiseras.
Kan du utveckla lite mer hur du ser på rättigheter?


Per: Rättigheter är utrymme och skydd som grupper och enskilda ges i en gemenskap. Rättigheter är skydd gentemot gemenskapen. Rättigheter är dessutom enskildas skydd mot varandra.
Rättigheter kan förstås som ett skydd mot det politiska, ett skydd mot majoriteter och politiska beslut. Rättigheter skapar utrymme där det politiska inte ska lägga sig i. Detta blir lite paradoxalt eftersom grupper tar politiska beslut om rättigheter. Organisationen beslutar om vad organisationen inte ska besluta om.
Ett politiskt beslut om rättigheter är ett beslut om hur det politiska ska begränsas. Det skapar utrymme för experiment och en mångfald av lösningar.
Det gäller även inom en organisation. Arbetarrörelsens Bildningsförbund har beslutat att den är federation. Och Equmenia Kyrkan har beslutat att den är kongregationalistisk. Det innebär att deras centrala organisationer inte har rätt att styra regionala eller lokala delar av sin organisation. De lokala organisationerna skyddas mot riksorganisationens politik. Rätten till självbestämmande skapar på så sätt ett skydd mot centralism och maktkoncentration. Federationer och kongregationalistiska organisationer gör det möjligt att bygga komplexa och kreativa organisationer.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Har ni förslag på förbättringar?

22 oktober 2014

Trygghet dras mot vithet och medelklass

Trygghet lanseras alltmer som det stora värdet för en gemenskap. Det görs till riktmärket. Trygghet blir rättesnöret för hur grupper och samlingar ska organiseras.
Ifall en grupp verkligen uppnår full Trygghet så har några fått lida för det: de har blivit bortstötta eller så har de fått underordna sig.

Trygghet som det väsentliga värdet för en grupp sätter igång flera maktdynamiker vilka knappast är avsiktliga:
  1. Gemenskapen avlägsnar sig från det osäkra och otrygga istället för att leva sårbarhet.
  2. Gemenskapen drar sig undan från de kritiska, jobbiga, avvikande och störande.
  3. Gemenskapen gör sig alltmer vit, medelklass, normal och åldersseparatistisk. Tryggheten dras mot likhet.
  4. Gemenskapen drar sig undan från ickevåld, från ickevåld som faktiskt berör våld, från ickevåld som går in i förtryck för att sårbart ingripa.
  5. Trygghet tränger alltmer undan andra värden som jämlikhet och demokrati, kamp och motstånd, befrielse och civil olydnad.
  6. Trygghet upplever maktingripande som hot mot tryggheten. Upprättelsen upplevs som konfliktskapande. Att konfrontera makt uppfattas som konflikten.
  7. Bevarande av ordning och bevarande av det normala (igenkännande) blir alltmer det som skapar trygghet i gemenskap.
Visst, ibland behöver vi trygghet. Trygghet ska inte avfärdas. Men att bejaka vårt beroende av varandras omsorg, och att bejaka vårt beroende av att andra ingriper vid förtryck och våld gör det möjligt att leva sårbart bortom trygga, säkra och skyddade medelklassområden.

Per Herngren
2014 10 22, version 0.2


Referens

Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.
Per Herngren, Sårbar förutsättning för politik: Judith Butler, 2011
Per Herngren, Prekaritet gör ingripande nödvändigt: Butler, 2011. 
Per Herngren, Lycka som maktteknik: Sara Ahmed, 2013.
Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010.

15 oktober 2014

Motstånd är att komponera - bortom fixeringen vid aktionen

Min bild av plogbillsaktioner och Hope & Resistance är att vi redan på slutet av åttitotalet blev bra på att organisera. Vi byggde upp en väl fungerande organisation. Organisation i betydelsen organ med olika funktioner. Men vi glömde komponerandet. Hur vi skulle komponera olika händelser, saker och gemenskaper så de stärkte varandra.
Hur vi sätter samman saker och ting, vår relation till motpart, till varandra, till andra folkrörelser. Hur vi komponerar dessa relationer, är minst lika viktigt som en effektiv organisation. De franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari trycker på komposition mer än organisation.
“It is a question not of organization but of composition; not of development or differentiation but of movement and rest, speed and slowness”.(1)
Motstånd är att komponera. Att precis som (andra) musiker och (andra) konstnärer ta isär, flytta och sätta ihop saker, skapa kompositioner. Olydnad blir musik. Politik blir konst.
Politisk förändring är inte att sätta ihop statiska legobitar. Politiskt motstånd sätter fart på saker. Eller så får vi dem att sakta ner. Stanna upp. Platser och saker sätter dessutom fart på oss, eller så får de oss att stanna upp.
Deleuze och Guattari visar hur rörelse, vila, hastighet och långsamhet både komponerar och bildar kompositioner.
Motstånd blir därmed inte bara aktioner, rättegångar och fängelse. Det blir även relationen till boende, resor, promenader, fika, festivaler.

Välkomna motståndare

Och hur vi bjuder in våra motståndare. Motståndets motståndare, andra maktordningar, är med och komponerar befrielsen.
Gandhi menade att det var avgörande för den politiska förändringen att inte komponera motståndet som Vi och Dom. Civil olydnad som pekar ut oss som de goda och de andra som problemet skapar en helt annan komposition än sårbara möten. Sårbara möten med andra parter som också är intrasslade i våld och förtryck.
När vi stöter bort våra motståndare bygger vi andra kompositioner, andra samhällen, än när vi välkomnar dem.
Kompositionen gör små detaljer viktiga. Små saker under civil olydnad; som vår omsorg till våra motståndare; vem vi pratar med och vem vi inte pratar med; kan ändra meningen med aktionen.

Otto. För mig finns det något affirmativt i att tänka kompositioner och hacking; att alla som befinner sig i ett systen kan vara delaktiga i att förändra ordningen eller ordnandet, men också att vi faktiskt kan förändra kompositionens tonart med, från en tonart präglad av rädsla och förtvivlan till en tonart av omsorg och hopp. Den som spelar “falskt” i kompositionen, kan vara den som leder över de andra till att testa denna nya skala.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Fungerar den?


Fotnot

(1) Gilles Deleuze, Felix Guattari, A Thousand Plateaus capitalism and schizophrenia, The University of Minnesota Press, 1987, original 1980, p 255.

04 oktober 2014

Sverige flockar sig - containerföreställningar

Föreställningar om maktordningar som stora sfärer kallas containerföreställningar: chimärer av stora lådor eller sfärer som omsluter mängder med saker.
Förutom mode, kolonialism och kapitalism så använder vi gärna containerföreställningar på kultur. Folk påstås vara annorlunda för att de skulle komma från en annan kultur. Som om kulturer vore lådor snarare än vanor som trasslar in sig i varandra.

Drömmen om Nationalstaten

Med hjälp av den borgerliga drömmen om nationalstater pekas Sverige ut som en stor låda som omsluter ett landområde. Det som befinner sig därinne i sverige-containern skulle vara svenskt. Insekter pekas ut som svenska insekter och fåglar pekas ut som svenska fåglar. Det blir väldigt mystiskt. Speciellt då exempelvis många svenska svalor bor halva året i Sydafrika. Tja, i Sydafrika? Svalor borde väl främst hålla sig över Sydafrika?
Containerföreställningar om nationalstaten Sverige frestar oss att prata om invandrare. Men vadå vandra in? Inuti vad? “Hallå! Ser ni inte? Jag är instängd härinne! Kan någon släppa ut mig!”
Staten Sverige är mindre än deklarationsblanketten på köksbordet. Sverige flockar sig i dokument, i flaggor, i körkort, i sammanträdesrum och genom olika ceremonier. 

Sverige flockar sig

Sverige är inte större än dessa vardagliga saker och handlingar. Däremot är Sverige många. Flockar av sverigehandlingar åkallar och återskapar Sverige. Men inte ens dessa sverigehandlingar är renodlade. När jag skriver under deklarationsblanketten åkallas min adress och lägenhet i Hammarkullen. Underskriften åkallar också min släkt och min familj. Dessutom åkallar underskriften kön och könsordning. Och så lovar underskriften på deklarationsblanketten att korrekt redovisa inkomst. 
Makt är inte en stor borg. Makt skapar sig utrymme genom att flocka sig. Det öppnar genast upp utrymme för motstånd. Ifall makt och befrielse flockar sig så blir befrielsen inte något som behöver ske i en avlägsen framtid. Så fort kapitalism, mode eller stat uppstår så skapas utrymme. Utrymme som kan användas för befrielse. 


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Är den begriplig? Var fastnar man?

18 september 2014

Medvetandegörande producerar medelklass: upplysning som motor

Den politiska radikalitet som upphöjer det djupa, det medvetna, det äkta och det autentiska över det ytliga blir med i produktionen av medelklassens självmedvetande som just medveten. Medelklass använder insikten, medvetenheten, för att skilja sig från prekariat, industriarbetare, invandrare, servicepersonal. Medvetenheten producerar skillnader mellan bildade och obildade.
Medelklass är inte en individuell egenskap. Ha, du är medelklass! Nej, medelklassen består inte av en stor mängd som innehåller en viss typ av individer. Medelklass är snarare ett verb än en kategori. Klass är relationer, och då speciellt de färdigheter som behövs för att kunna ingå i dessa relationer. Klass är alltså inte bara uppdelning mellan rika och fattiga, mellan ägare och de som inte äger. Klass kräver en viss skicklighet. Klass är ett hantverk.
Medvetandegörande blir avgörande för medelklassens produktion av sig själv. Medelklassen skapar sig själv som medveten - till skillnad från över- och underklass.
Medelklass behöver politisk medvetenhet om rättigheter och världens tillstånd för att skilja sig från artistokrati och överklass, samt från de oupplysta och fattiga som behöver medelklassen för sin bildning. Ekologiska kläder, fairtradechoklad, klimatsmart resande, Palestina, Afrika, hbtq, används i medelklassens produktion av sig själv. Den ska vara medveten om vad det är som pågår.
Därför bygger den självgående motorer av upplysta som upplyser de oupplysta. Föredrag som genererar föredrag. Information som genererar informerade som informerar de oinformerade som därmed ...
Det är en fantastisk cirkulation. 
Folkrörelser och vänster frestas att ta på sig uppgiften att producera bränsle till dessa snurrande motorer. Motorer som producerar upplyst medelklass som ser som sin uppgift att informera.


Utkast från kommande Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Kommentera gärna. Är texten begriplig? Ser ni intressanta skillnader gentemot andra teorier om hur klass skapas? 
Tackar! Per

04 september 2014

Proaktivt motstånd istället för protest

Otto: Men om vi vill komma bortom ... tes/anti-tes, hur undviker man att definieras av motståndaren och nästan per automatik hamna i en “anti-” position? Du talar ofta om pro-aktivt motstånd, vad innebär det att vara pro-aktiv?

Per: Proaktiv är att direkt initiera lösningen. Det jag kallar proaktivt motstånd är att vara med och regera. Bli del av både beslutsfattande och genomförande.
När jag var barn berättade min far om medborgarrättsrörelsen som gjorde sit-ins i USAs sydstater under tidigt sextiotal. Svarta medborgarrättskämpar gick in på restauranger med skilda sittplatser för vita och svarta. De avskaffade apartheid genom att sätta sig på de vita platserna. De protesterade inte, de genomförde en ny ordning. De som protesterade var vita rasister och stydstatspoliserna. Dessa provocerade och försökte hindra de svarta från att med sina kroppar skapa jämlikare restauranger utan apartheid. På så sätt utnämnde sydstatspoliser och vita rasister medborgarrättskämparna till de som regerade, till de som precis infört en jämlikare ordning.

Proaktiv eller reaktiv

Proaktiv skiljer sig från att bli reaktiv, reagera mot. Reaktiv är att reagera på maktordningar. Reaktiv blir på så ett sätt att följa andra. I fungerande relationer är detta inget konstigt. Vi fungerar ihop bland annat genom att vi reagerar på varandra.
Men ifall vi blir reaktiva gentemot härskande och förtryck styr vi oss mot makten. Det är inte så mycket makten som styr oss, vi styr oss mot makten. Detta blir övertydligt med trotsiga barn, men även protest fastnar gärna i det reaktiva.
Protesten vänder sig mot. Att vara emot är att vända sig i en viss riktning. Att vara emot är att rikta sig mot. Det reaktiva vänder sig till det den är emot. Protesten dansar med sin motpart. Den dansar med genom att dansa mot sin danspartner.
Protesten inleder gärna en intim relation till det den vänder sig mot. Denna intimitet gör att protesten kan ha svårt att bryta sin närhet till härskarna. Intimitet skapar ett beroende.
Genom att stå emot något kan det reaktiva dessutom bli en stötta, ett stöd till det den står mot. Att vända sig mot är att uppmärksamma något. Protesten skänker uppmärksamhet. Att ge uppmärksamhet är att återuppliva, återskapa. Vilket innebär att protesten är med och återupplivar det den vänder sig mot.

Proaktivt motstånd blir svamprötter

Ickevåld och proaktivt motstånd riktar sig åt nya håll. De viker av i nya riktningar. Ickevåld är besläktade med svamprötter. Många svamparter bildar nät av rötter under jorden. Dessa rötter viker av, de bildar rotknölar och växer i nya riktningar. Svamprötterna är inte på väg in mot ett centrum. De är inte på väg mot något mål långt bort. Istället för att centralisera söker de nya riktningar.
Proaktivt motstånd pekar inte ut en regering eller myndighet som den egentliga aktören. När proaktivt motstånd direkt börjar genomföra förändringen sprids den politiska förändringen som ett nät av svamprötter.
Det är så plogbillsaktioner sprids. På kvällen 24 november 1983 blev jag indragen i stödarbetet för Griffiss Plowshares som med smideshammare några timmar tidigare hade avrustat en jättelik B-52 bombare. De avrustade flygplanet eftersom avrustning krävdes. Dessutom började de med sina smideshammare bygga något bättre av flygplanet. Plogbillarna har tagit namnet från profetordet: De ska smida svärd till plogbillar, som finns i judendom, kristendom och islam. Plogbillar börjar direkt smida något som ger liv istället för att ta liv.
När Liz MacAlister och de andra sex i plogbillsgruppen fängslades satte sig ickevåldet i min mage. Jag begrep att det var så jag behövde arbeta. När magen lugnat ner sig frågade jag ifall jag fick vara med på nästa avrustning. Ett par månader senare blev jag inbjuden till den grupp som vi senare kom att kalla Pershing Plowshares.

I ickevåld blir motstånd och samhällsförändring samma sak. Gandhis ickevåld är proaktivt. Proaktivt motstånd blir att regera, på ett sådan sätt att det inbjuder andra till att regera. Ickevåld placerar inte demokrati uppe på en piedestal, demokrati sprids som svamprötter.


Detta är ett utkast för Mode och Motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Dela gärna funderingar och förslag om hur texten blir mer begriplig.

12 augusti 2014

Fakta som flykt från befrielse - politik som träning

Otto: Det är lätt att tro att kunskap är något vi förvärvar och förvarar i vårt inre. Vi lär oss något, sedan kan vi det; -“Jaha, nu vet jag det.” Men många typer av kunskap är en kontinuerlig improvisation, där förutsättningarna förändras hela tiden och vi måste ständigt träna. Vad är relationen mellan träning och kunskap? Hur blir vi bättre på motstånd?

Per: Hmm, vetande görs gärna till flykt från kunskap. Kunskap ersätts med att veta. Känna till. Vara informerad. Vara medveten och upplyst. Vetandet blir träning i att vara åskådare istället för deltagare.
Kunskap är mer beroende av träning än att veta och vara informerad. En kompis vet “allt” om italiensk fotboll, men hen kan inte spela italiensk fotboll. Flera av de som spelar italiensk fotboll vet antagligen mindre än min vän. Men de kan spela.
Skolor och universitet fastnar ibland i överföringspedagogik. Information och vetande ska överföras från läroböcker och lärare in i studenter och elever. Eleverna görs till arkiv. Men varfördå? Vad är det för fel med att förvara information i böcker och på internet? Hjärnan behöver vi använda till annat.


Politik som överföring av fakta

Även politisk aktivism tenderar att ramla in i överföring. Överföring av fakta och information ersätter testande och experimenterande med nya system. Fakta ska föras över till så många som möjligt. Helst till sådana som för vidare informationen till andra. Sådant fokus på vetande genererar informationsöverflöd och informationsstress. Vetandet blir hinder för politisk förändring.
Så som universitet och skolor ibland använder fakta som flykt från kunnande kan även aktivism fly in i fakta och information. Fakta blir flykt från befrielse.
Medvetandegörande är en del av medelklassens produktion av sig själv. Medelklassen skapar sig själv genom att vara medveten - till skillnad från över- och underklass. Ekologiska kläder, fairtradechoklad, klimatsmart resande, Palestina, Afrika, hbtq, utnyttjas för att producera medelklass, medvetna om vad det är som pågår. Upplysta som gärna upplyser de oupplysta.


Politik som träning

För Mohandas Gandhi var ickevåldsträning en nödvändig del av samhällsförändring. Samhällsförändring består av träning och experimenterande. Vi tränar politisk förändring. Träning är inte ett instrument för politisk förändring, träning leder inte till politisk förändring. Träning är politisk förändring. Politisk förändring är att lära av varandra: härma och uppfinna, pröva och öva. 
Politisk förändring är inte väsensskilt från fotbollslag, salsaorkestrar eller teatergrupper. Politik är övning, övning och ännu mer övning. Och det är övning i samspel, inbördes hjälp, inte övning i att själv bli duktig.

Per Herngren
2014 08 12, version 0.1

Texten är ett första utkast till en bok av Otto von Busch och Per Herngren. Kommentera gärna för att göra boken bättre!

31 juli 2014

Jag-budskap i produktion av medelklass: Nonviolent Communication

Det finns en ickevåldsrörelse som radikalt bryter med ickevåldets byggande av gemensamma världar tillsammans med fiender, förtryckta och allierade. Den kallas Nonviolent Communication.
Nonviolent Communication uppfattar bara en solipsistisk, individualistisk och subjektiv värld. Vi har bara tillgång till oss själva och våra egna upplevelser: medmänniskor, djur, ting, konflikter, våld, förtryck reduceras till vår privata upplevelse. Vi är själva ansvariga för hur vi upplever saker och ting.

Själva ansvariga för det lidande vi upplever

Marshall Rosenberg skriver i sin bok Nonviolent Communication att “Life-alienating communication clouds our awareness that we are each responsible for our own thoughts, feelings, and actions.”(1)
Eftersom jag själv och ingen annan är ansvarig för mina upplevelser går det inte att påstå att något är våld, övergrepp eller förtryck. Det vore att värdera andras  handlande. Och Nonviolent Communication värderar och dömer inte. “One kind of life-alienating communication is the use of moralistic judgements that imply wrongness or badness on the part of people who don’t act in harmony with our values.”(2)

Jag-budskap

Nonviolent Communication gör oss drastiskt avskilda från varandra. Som följd av denna radikalt subjektiva världsbild används jag-budskap konsekvent: Jag upplever … Jag tycker … Jag önskar ...
Det går dock inte att säga: “Jag upplever att du …” Till skillnad från annat jag-språk som utvecklas inom delar av coaching och självhjälpsrörelser upplever Nonviolent Communication inte något om andras handlingar. Den tycker inget om andras handlingar.(3) Den kan inte säga: “Jag upplever att du gör mig illa.” Det går alltså vare sig att hävda att andra faktiskt gör en illa eller att uppleva att andra gör en illa. 
Däremot kan Nonviolent Communication berätta om sina känslor kring sin egen upplevelse av en handling. Känslorna kommer av att jag upplever. Jag är alltså själv orsaken till mina känslor inför den andres handling. 
Nonviolent Communication gör inte omdömen om förtryck, våld eller mobbing. Den delar istället med sig av sina egna önskemål. Den som vill uppfylla dessa önskemål är välkommen att uppfylla dem. 
Nonviolent Communication är ett intressant exempel på hur ickevåld bryter sig ur sin relationistiska och kollektiva tradition och förvandlas till ultraradikal individualism. Ickevåld blir del i medelklassens produktion av sig själv som själva.

Per Herngren
2014 07 31, version 0.2

Utdrag ur kommande bok Mode & motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Ge gärna synpunkter för att göra texten bättre och mer begriplig, tack!


Fotnot

1 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 19.
2 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.
3 Marshall Rosenberg, Nonviolent Communication A Language of Life, Puddledancer Press, 2003, page 15.

Gadgeten innehöll ett fel