17 april 2014

Civil olydnad riktar sig åt andra håll än protest - Om postprotest och komposition

Protest och postprotest skapar olika kompositioner. Protesten vänder sig mot. Protesten placerar sig själv mitt emot det den är emot.
Nejet riktas mot något som därmed görs till ett Ja.
Protesten vänder sig mot en regering, mot dess beslut och verksamhet. Regeringen pekas ut som subjektet, som den som vill något. Protesten gör därmed sig själv till den som inte vill (det som regeringen vill).
Protesten producerar en riktning in mot ett center. Därmed komponerar protesten en huvudperson, den egentliga aktören, den som agerar, den som borde agera annorlunda. Protesten vänder sig bort från andra aktörer, bort från befrielsegrupper. På så sätt osynliggörs dessa aktörer. Protesten komponerar med sitt riktande ett visuellt kamouflage som döljer möjligheten till befrielse.


Civil olydnad möter protester

Civil olydnad riktar sig åt andra håll än protesten. Civil olydnad i tradition från Gandhi och postprotest genomför sitt mål. Gandhi utvann saltkorn. Medborgarrättsrörelsen bröt apartheid genom att gå in och sätta sig på segregerade restauranger, genom sit-ins. Plogbillar avrustar vapen.
Civil olydnad genomför. Då dyker det snabbt upp protestgrupper: vakter, polis och åklagare. Dessa protesterar mot det som civil olydnad genomför. De skyndar till för att hindra och protestera. De försöker stoppa verksamheten genom gripanden, rättegångar och fängelse. De komponerar sig själva runt olydnaden. De blir med i kompositionen av motstånd. När de vänder sig mot civil olydnad placerar de civil olydnad i centrum.
Med Plogbillsaktion Gevärsfaktoriet hamrade jag på två carlgustaf granatgevär i Eskilstuna så dessa blev skrot. Granatgeväret blev därmed viktiga aktörer i kompositionen av ickevåld. De trasiga gevären bygger och komponerar ickevåld tillsammans med oss: först på vapenstället i fabriken, senare bland bevisen, i utredningen och under rättegången.
Vid rättegången plockar åklagaren fram gevären som bevis. Åklagaren bevisar att vi faktiskt lyckats avrusta vapnen. Genom att tillkalla vakter och polis som vittnen bevisar åklagaren att vi är subjekt. Det är vi som avrustat vapen. Domaren höll med. I slutet av rättegången förklarade domaren oss ansvariga för avrustningen.
- Ursäkta domare, du var ju också med!

Per Herngren
2014 04 17, version 0.1 

Detta är ett utdrag från en bok som Otto von Busch och jag skriver i formen av en dialog. Skriv gärna en kommentar!

13 april 2014

Kommersialism, vinst och ägande förandligar

Kapitalism använder tre metoder för att förandliga våra relationer och vår gemensamma värld. Dessa är vinst, köpande och ägande.

Kommersialism producerar en andlig relation till kroppar och ting. Kommersialism ersätter värdet i att bruka med värdet i att köpa. Köpandet blir magiskt. Fetischistisk kraft utvinnas ur själva köpandet.

Ägande förandligar och splittrar det gemensamma. Ägande ställs över värdet av demokratier och samhällen. Ägande skapar en metafysisk relation till ting och platser. Precis som köpandet blir även ägandet magiskt. Fetischistisk kraft utvinnas ur ägande. Tinget är inte ett ting utan något att ha. Tron att rikedomar och ägande faktiskt existerar är vidskepelse. De existerar bara i vår underordning och vår lydnad till ägandets metafysik.

Vinst förandligar det gemensamma skapandet, så som arbete, ordnande, organiserande, träning, färdigheter och uppfinningar. Både arbetet och dess produkter blir varor. Ja, även själva säljandet blir en vara. Vårt beroende av varandra - människor, växter, djur och ting - förvandlas till mätbarhet. Vår beroende av samarbete förvandlas till vinst.

Kommersialism och ägande kallas ibland för materialism. Jane Bennett påpekar i sin bok om livlig materia att kommersialism inte alls är materialism utan snarare antimaterialism: “materialism, which requires buying ever-increasing numbers of products purchased in ever-shorter cycles, is antimateriality.” (Bennet, 2010, s 5)

Per Herngren
2014 04 13, version 0.1

Referens

Jane Bennett, Vibrant Matter A political ecology of things, Durham London: Duke University Press, 2010, p 5.

10 april 2014

Krigets grammatik

Krig, stat och media utvecklar i sin kommunikation med varandra en krigets grammatik. Denna grammatik över- och underordnar människor. Den gör vissa sörjbara och den gör andra osörjbara.

Ickevåldsgrupper och fredsgrupper dras ibland oavsiktligt in i krigets grammatik. De producerar därmed legitimitet för ett krig de bekämpar.

Krigets grammatik

  1. Båda parter är ett uttryck som osynliggör tusentals parter inblandade i ett krig: lokala sjukhus, folkrörelser, befrielsegrupper, dagis, fackförbund, pensionärer och besökande turister. Och runt om i världen är vapenföretag med sina fackförbund, banker och investerare inblandade i krig. Kyrkor och pensionsfonder investerar sina tillgångar i krig.
  2. Fiende är ett ord som avpersonifierar de som dödas.
  3. Fred firas i media när fienden krossats eller gett upp, inte när den egna sidan förlorat. Fred används inte heller av stat och media för att beteckna rättvis fördelning av makt och resurser. Fred används när ockupationen dominerar.
  4. Collateral damage. "X bombade en Hamasledare. Elva civila som befann sig i samma byggnad strök med." Att barn, fäder och mormödrar bombas för att mörda en fiende kamoufleras. Collateral damage förvandlar krigets offer till ett olyckligt misstag.
  5. Passiv form. Barn och gamla kan möjligen ha dödats av FNs eller Natos raket. FN och Nato dödar inte barn och gamla - inte i media. Passiv form kombineras med frånvarande subjekt, eller med vapnet som subjekt: "... av en israelisk missil".
  6. Individualisering. "Nato redo krossa Milosevic." Olle Josephson, professor i nordiska språk, undersökte under några dagar Stockholmstidningar och fann att fiendestater gärna individualiserades. Han hittade Milosevicregimen men inget motsvarande namn på europeiska eller nordamerikanska länder. Han påpekar att det uppfattas mer korrekt att i media skriva "Hitler förlorade kriget mot de allierade" än "Tyskland förlorade kriget mot Churchill". De som dödas av "vår sida" kamoufleras i media genom ett individualiserat krig mot en ondskefull ikon.
  7. Splittrad. Fiendestater fick många namn i stockholmstidningarna, enligt Josephson. Det är inte så ofta tidningarna skriver Sverigeregimen eller Reinfeldtregimen som synonym till Sverige. Beteckningen Sverige producerar en föreställning om enhet i och med att media undviker andra namn.
  8. Anföringsverb. "Våra ledare" förklarar, understryker och berättar. Nysvenskar och bruna uppger, påstår, säger och erkänner. Fiender citerades inte i stockholmstidningarna. Jonsson tipsar om att uppmärksamma hur anföringsverbet används för att överordna och underordna människor, för att skapa förtroende och misstroende.
  9. Krigets perspektiv. "Helikoptrar har lättare att träffa dagtid", skulle det kunna heta i media. Media säger inte: "Det är svårare för folk att undkomma helikoptrar dagtid."
Per Herngren
2014 04 10, version 0.1

Referens

Olle Josephson, Mitt i svenskan, Stockholm: CKM Förlag, 2014, s 83-84.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

26 mars 2014

Queer bortom påverkans- och rättighetspolitik

Utdrag från en bok jag skriver med Otto von Busch.

Detta är en direkt fortsättning på texten Maktordningar som tar upp hacktivism,
och som undersöker maktordningar som ordnande, som verb snarare än substantiv.

Även queer ordnar. Queer ordnar på märkliga sätt. Queer ändrar en ordning så den blir underlig och märklig. Queer är att onormalisera. Göra det naturliga onaturligt. 
Detta blir ibland lite bakvänt för den rättighetspolitik som febrilt hävdar att queer eller homosexualitet är “normalt”. Den formen av rättighetspolitik försöker få ordning på den etablerade Ordningen. Den ordnar Ordningen så saker och ting ska få passa in.
Queer är mer innovativt. Queer etablerar något annat än det etablerade.
Queer är inte protest eller negation. Queer vänder sig inte mot hetero eller mot det normala. Queer vänder sig åt andra håll. Queer är faktiskt skapande. Det förverkligar saker som blir märkliga för andra ordningar. Det förverkligar det märkliga i andra ordningar.
Queer är affekt. Queer skapar något som attraherar snarare än påverkar. Queer drar istället för att styra och leda.
Queer har just därför en annan dynamik än påverkanspolitik.
Påverkanspolitik försöker påverka de som styr Ordningen. Föreställningen om politisk påverkan växte fram ur ett mekaniskt tänkesätt. Massan manifesterad i demonstrationer och namninsamlingar skulle mobilisera tillräcklig kraft för att påverka en opinion som ska påverka en regering som ska påverka våra samhällen.
På så sätt ställer sig påverkanspolitik skenbart bredvid det politiska. Påverkanspolitik vägrar regera. Den försöker istället sända över kraft utvunnen från massan in i det politiska.
Ickevåld, queer och hacktivism hjälper oss istället att bli politiska, att faktiskt börja bygga de samhällen vi vill leva.

20 mars 2014

Maktordningar

Utdrag från en bok jag skriver med Otto von Busch.
Skriv gärna en kommentar!

Ordningar behöver hela tiden ordnas. Ordningar måste därför alltid vara lokala. Väldigt lokala! Eller det är snarare så att de lokaliserar. De placerar och flyttar undan. Det vi uppfattar som stora maktordningar är egentligen enträget ordnande.
Maktordningar är som ordningen på bibliotek. Böcker sätts in i hyllor före och efter andra böcker. Många böcker hålls isär. De hör inte ihop. De ska inte sorteras ihop. De ska inte bestämma varandras placering, inte mer än att de ska hålla sig undan från varandra.
Böcker på bibliotek har sällan en fast plats, det är själva sorterandet som bestämmer platsen. Så en bok kan hoppa upp eller ner i hyllorna beroende på var andra böcker placeras.
I ett levande bibliotek blir det ett fasligt flyttande av böcker. Men så måste det vara, annars skulle ordningen snart kollapsa.
Så varje gång jag trycker in en bok på sin plats i bokhyllan åberopar jag en ordning. Ordningen finns där i handlingen. Det skulle inte gå att ordna om ordningen inte fick plats i handlandet, i sorterandet. För att en ordning ska fungera behöver den kunna bli mindre än handlingen.
Det där med att prata om patriarkatet eller kapitalismen som stora ordningar blir att dölja själva ordnandet. När vi uppfattar väldiga maktordningar är det snarare fantomer vi uppfattar.
Fantomer är konturer eller former av något som inte materialiserar. Fantomer uppfattas men de är inte där. Ordet kommer från grekiska phantazein: orsaka att något syns. Samt även från grekiska phainein: att visa. Det är vanligt att psykologisera ordet så det förstås som ett hjärnspöke. Här försöker jag istället objektivera det. Objekt och personer flyttas och ordnas så ofta att det uppfattas som en väldig koloss, vilken egentligen inte är där. Vi uppfattar en mäktig koloss som tycks omöjlig att förändra. Hmm, men det är ju själva förändrandet som är ordning.


Ickevåld och hacktivism

Ickevåld är ingripande i en ordning, eller i ett ordnande om vi ska vara precisa. Ickevåld är att ordna ett ordnande på andra sätt. Ickevåld är att etablera ny ordning. 
Ickevåldets ordnande börjar genast tränga undan andra ordningar. Vilket ofta lockar till sig en ordningsmakt som försöker ställa ordningen tillrätta igen. Det innebär dock att ordningsmakten försätter sig i underläge. Ordningsmakten gör sig till en proteströrelse, som protesterar och försöker hindra den nya ordningen. Ickevåld vänder på vilka som utför och vilka som protesterar. Vakter, polis och åklagare blir proteströrelser. De protesterar mot vad vi börjar etablera.
Det här sättet att förstå politik blir ännu tydligare i hacktivism. Hackare gör inte något vid sidan av en ordning. De hackar en etablerad ordning så den fungerar annorlunda, förhoppningsvis bättre. Andra hackare lär sig och uppfinner ännu bättre sätt att hacka ordningen. På så sätt smittar hacktivism av sig. Det är denna smitta som blir politisk förändring. 
Alla ordningar har från början hackat andra etablerade ordningar. För att själv kunna etablera sig. Det gäller även revolutioner. Ingen revolution skulle kunna bli revolution genom att att börja om från början.

Per Herngren
2014 03 20, version 0.1.1

18 mars 2014

'Nya sociala rörelser' maktteknik hos forskare? - intervju

Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Ge gärna kommentar!

Thor: Det sägs ibland att folkrörelserna måste närma sig nya sociala rörelser för att överleva. Att de gamla formerna är förlegade. Men du har skrivit om att demokratin kan vara hotad om folkrörelserna blir mer informella – och det kan också bli krångligare att vara aktiv. Kan du förklara detta lite mer?
Per: “Nya sociala rörelser” har av några sociala rörelseforskare definierats som de rörelser som ägnar sig åt identitetspolitik, och som är mer informella och platta än folkrörelser.
Istället för arbetsgrupper som träffas år ut och år in så anses nya sociala rörelser vara mer fokuserade på “events”, det vill säga enstaka aktioner, manifestationer eller publikdragande föredrag.
Nya sociala rörelser löper stor risk att ramla in i vad feministen Jo Freeman kallar strukturlöshetens tyranni.
Jag tycker egentligen det är synd att aktivister har tagit över begreppet “nya sociala rörelser” från forskarna. Det är som om forskarnas renodling av ett fenomen sätter igång och verkar på just det fenomenet. Sociala rörelseforskare har skapat ett ideal som många nu vill leva upp till.
De sociala rörelseforskarna producerade en uppdelning mellan gamla sociala rörelser och nya sociala rörelser. Deras uppdelning har splittrat olika grupper helt i onödan.
Queerfeminister som Judith Butler har kritiserat ett för stort fokus på identitet. Hon lyfter fram allianser med grupper som är olika oss, med de som tycker annorlunda än oss. Vi behöver mångfaldiga olikheter snarare än att producera identitet och likhet. 
Jag tror vi behöver hitta andra begrepp än forskarnas begrepp. Men även våra egna begrepp kan börja kontrollera oss. “Rörelsen” är egentligen ganska mystiskt. “Organisationer”, “grupper”, “aktioner” och “allianser” är mer konkreta begrepp än rörelse. Just därför är de möjligen mer användbara än att prata om rörelser – och de är absolut bättre än att skapa en klyfta mellan gamla och nya sociala rörelser.

16 mars 2014

Omedveten frånvaro

När saker och problem gör sig närvarande fångas vi gärna i nuet. Nuets fängelse kan byggas av information, av upptagenhet och av vad vi borde. Fångenskapen kan vara tvånget att hänga med och förhålla sig till det som är aktuellt, så kallat samtidsslaveri.

När saker och ting fungerar runt oss blir de till stor del frånvarande. När vi fungerar tillsammans med andra och annat blir även vi frånvarande för oss. När jag släpper loss i dans glömmer jag mina fötter. När jag blir plötsligt blir medveten om mina fötter tappar jag takten. För att jag ska kunna dansa behöver jag bli omedveten om alla tusentals rörelser som mina muskler och leder utför i varje takt. Och jag behöver förhålla mig omedveten till alla komplexa rörelser som utförs av andra dansare runt omkring mig. (Se Heideggers hammarfilosofi.)

Vi använder olika sätt för att befria oss från nuets fängelse. Nedanstående frånvarometoder är bara en lista på vanliga tekniker, de ska inte ses som fix, enkla lösningar eller goda råd. Skriv gärna en kommentar och fyll på listan.

Frånvaro-metoder för att befria oss från nuets fängelse

  1. Leva "som om" snarare än "för att". Göra saker som om de är bra i sig, inte för att de ska göra saker och ting bättre senare.
  2. Leva i tro och hopp. Och undvika optimism, pessimism och annan fixering vid resultat.
  3. Undvika tvånget att förstå och begripa.
  4. Sluta röra sig i riktningar som ska leda till lycka, lyckat resultat och mål. Undvika att skapa sig målbilder i framtiden.
  5. Träna. All träning kan begripas som övning i att bli omedveten, i att omedvetandegöra. När träningen sätter sig behöver vi inte längre tänka på det. När träningen inte fungerar behöver vi tillfälligt bli medveten om vad som är problemet så vi kan rätta till det. Och sedan behöver vi glömma det igen för att få det att fungera igen.
  6. Ignorera småproblem och småsaker som gör sig närvarande.
  7. Hoppa över information i texter. Fångas av berättelser.
  8. Undvika alltför många föredrag.
  9. Sluta lyssna när chefer eller folk kommer med käcka råd eller om de försöker mikrostyra.
  10. Göra ett bra jobb, använd dina färdigheter och strunta i att "hinna med".
  11. Släppa kontrollbehovet över sig själv, människor och saker som gör sig närvarande.
  12. Undvika att göra sig själv närvarande. Låta sig dras med och fångas av roligare saker än sig själv och sin egen upplevelse.
  13. Kämpa och göra motstånd för att det är rätt och bra, utan att kräva resultat och effekt.
  14. Undvika att värdera och utvärdera. Göra något värdefullt istället. Skapa värde.
  15. Dras in i självgående puls istället för att ständigt planera och tänka på vad som behöver göras. Pulser kan vara rutiner, institutioner, traditioner, promenader, danser och ritualer.
  16. Undvika enstaka arrangemang som måste planeras varje gång: så som events, kampanjer, projekt och manifestationer. Istället låta sig dras med av det återkommande.
  17. Undvik att göra framtiden eller dåtiden närvarande i nuet genom alltför mycket grubblande.
  18. Acceptera att det inte är så lätt att acceptera det som är kämpigt: känslor, våld, övergrepp, härskande och förtryck. Mycket av detta bör inte accepteras, det innebär dock inte att det måste fånga oss.
  19. Undvik trots, protester och att vara emot. Negerandet gör det som negeras närvarande. Nejet åkallar det som nekas. 
  20. Träng tillsammans med andra undan våld och förtryck med det liv vi vill leva tillsammans. Tillsammans kan vi börja leva de samhällen vi vill ha.
  21. Betrakta glittrande hav, darrande löv eller andra former av brus som inte kan redas ut eller förutses.
  22. Lära sig filterfunktionerna på mejl, mobil och i sociala medier. 
  23. Stänga av ljudliga och visuella meddelanden i realtid. Inte låta datorn eller mobilen plinga.
  24. Låtsas att irritationer är löv som blåser iväg. Låtsas att dumma och elaka är troll som klubbar ner varandra. Låtsas att någon prinsessa håller på och räddar en från draken.
  25. Lämna över. "Bli del av" istället för att göra saker själv.
  26. Våga ha tråkigt. Våga vara nere. Våga vara sur.
  27. Lathet, slöhet och lättja. Ta en tupplur då och då.
Per Herngren
2014 03 16, version 0.1.1

Referens

Aktivserar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet
Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet Tre essäer, Daidalos, 2014.

13 mars 2014

100 härskartekniker & ickevåldsträning - intervju

Utdrag från intervju som ska publiceras i bok. Ge gärna kommentarer!
Thor: Det kan vara svårt ibland, att stå emot orättvisor och förtryck – även i exempelvis en föreningsstyrelse. Det är inte ovanligt att en råkar ut för en del härskartekniker om en försöker påpeka att något är fel. Eller om en vill förändra. Vanligtvis pratas det om sju härskartekniker. Det finns många som har utökat listan med fler. Du har skrivit en lista med hela hundra stycken härskartekniker! Varför hittar du så många fler än vi andra?


Per: Det är inte så mycket jag som hittat de hundra härskarteknikerna. Vi jobbar med vängrupper, alltså smågrupper som utför civil olydnad. Den som är vald att vara maktingripare upptäcker ibland nya maktpraktiker. Så listan på makttekniker, härskartekniker och mikrobestraffningar blir bara längre och längre.
På nittiotalet upptäckte vi att många som egentligen vill väl omedvetet använder “snälla metoder” som skapar skärskillnad eller underordning. Eftersom det är svårare att ingripa mot “snälla makttekniker” kan dessa bli mäktigare än typiska härskartekniker.


Thor: Finns det några som du skulle vilja lyfta fram som extra viktiga, men som vi ofta missar?


Per: På en av mina ickevåldskurser nyligen berättade en fritidsledare som är född och uppvuxen i Hammarkullen, Göteborg, att hen ofta får frågan “Var kommer du ifrån?”. En annan kursdeltagare som berättade att hen var född i ett annat land fick aldrig den frågan. Skillnaden hade helt och hållet med utseende att göra, inte med vem som var “främling”. Snällhet och nyfikenhet kan på så sätt producera svenskhet utifrån hudfärg, alltså producera ras.
Var-kommer-du-ifrån? kanske producera mer ras än vad rasister producerar? Tänk dig själv hur det skulle vara för en som är född i Göteborg att vecka efter vecka, år efter år, få höra: “Trivs du här?” “Ni tillför så mycket.” “Ni är så mycket mer naturliga än oss.” “Vad duktig du är på svenska!”


Thor: När jag läste den där listan kände jag igen mycket. Både sådant jag blivit utsatt för och sådant jag utsatt andra för, utan att egentligen ha tänkt på det allt för mycket. Det är så svårt, i ögonblicket när någon använder en härskarteknik, att veta hur en ska agera! Är det en bra idé att säga ”stopp, nu använder du en härskarteknik på mig” eller hur bryter man egentligen ett sådant beteende konstruktivt?


Per: När vi håller ickevåldsträning under en helg hinner vi med kanske fyrtio olika metoder och tekniker för att ingripa. De som ägnat sig åt ickevåld några år har kanske lärt sig några tusen metoder. Dessa metoder går egentligen inte att beskriva helt och hållet med ord. Varje metod innehåller dussintals olika gester, rörelser och talhandlingar.
Att ingripa vid härskartekniker handlar om att träna och att träna. Att kunna ingripa handlar alltså inte om att få goda råd eller att teoretiskt läsa en bok med tips. Det finns inga enkla fix.
Ickevåldsträning är som att lära sig dansa queersalsa eller spela fotboll. Böcker eller teorier blir användbara först när en har hållit på ett tag, då du lärt dig tusentals olika reflexer, rörelser och sätt att uttrycka sig.
Många som börjar med ickevåldsträning suckar och undrar hur de ska kunna komma ihåg allt. Men träning handlar om att glömma, att låta kunskap sätta sig i kroppen. Träning börjar fungera när vi inte tänker på vad vi gör.
Träning är att göra sig själv omedveten. En fotbollsspelare kan ju inte fundera över vilken vinkel hen ska ha på fotled och knä. Hur mycket tyngd som ska fördelas på respektive ben. Sådant måste bara sätta sig i kroppen. Och det sker genom träning och åter träning.


Thor: Du beskriver en grupp i en organisation eller förening eller rörelse… En grupp du kallar för ”svansen”. De är de som inte deltar i arbetet men som alltid har synpunkter och åsikter och klagomål när jobbet väl är genomfört. De är också snabba på att döma ut människor om något går fel. Sådant gör mig väldigt arg. Om en ser människor bete sig så (som sagt, inte helt ovanligt) vad ska en göra då? 

Per: Förhoppningsvis kan de vi valt till maktingripare och stämningsunderlättare se till att “svansen” inte gnäller, saboterar och tar kraft från gruppens engagemang och omsorg. Ibland måste deltagare dock slängas ut ur gruppen. Det kan vara en bra lösning att dela en grupp i mindre grupper. En person som gör en viss grupp trög och svårarbetad kan i en annan grupp bli ett viktigt bidrag.

11 mars 2014

Kön, ras och klass klibbar fast - intervju

Utdrag från en intervju som ska publiceras i en bok.

Thor: Grupper påverkar oss människor på konstiga sätt. För ett tag sedan träffade jag ett gäng gamla klasskamrater från grundskolan och vi gick ut och åt middag tillsammans. De flesta hade jag inte träffat på nära 15 år. Men efter en liten stund var det som att vi var tillbaks på högstadiet. Samma maktförhållanden, samma gliringar och skämt. Samma roller. Ett gäng vuxna människor, en del med barn och familj… Vad beror det här på?


Per: Jo, du har rätt. Sara Ahmed visar med sin queerfenomenologi hur makt klibbar fast. Makt fastnar på våra kroppar. Mobbing, sexism, rasism, under- och överordning, är klibbigt och fastnar gärna på oss.
Detta blir extra tydligt när det gäller mobbing. Människor som är jättesnälla och hyggliga med andra kan tillsammans, i vissa konstellationer, bli elaka. Någon i gemenskapen pekas ut som problemet, som dålig eller som den som inte hör hemma där. Det är som om våra personligheter beror på vilka vi är tillsammans med.
Även våld kan klibba sig fast på kroppar, så att våldet följer med när vi rör oss. Vissa görs till måltavlor för våld genom att de pekas ut som annorlunda på grund av nationalitet, medborgarskap, läggning, eller på grund av hår- och hudfärg. 
Ibland kan vi dock upptäcka att det klibbiga är borta. Vi blir befriade från kön eller ras och blir istället vänner, aktivister eller volleybollspelare. Lite senare i omklädningsrummet kan dock en volleybollspelare upptäcka att läggning, kön eller ras åter klibbar fast på hens kropp.

05 mars 2014

Civil olydnad kämpar mot vår lydnad - intervju

Här är ett utdrag från en intervju med mig som ska publiceras i en bok. Ge gärna kommentarer!

Thor: Du skriver också om hur makt kan vara inbyggt i en grupp. Hur menar du då? 

Per: All makt i en grupp verkar genom att byggas in i gruppen. Könsordningar, kapitalism, nationalism, lönearbete, egendom eller kärnfamilj är inte avlägsna, väldiga system. De är praktiker. De är praktiker av samarbete och lydnad. Makt, våld och förtryck består av lydnad. Det finns ingen jättemakt därute som sänder sin mystiska “maktkraft” in i en grupp.
I civil olydnads-traditionen från Henry David Thoreau (amerikans författare och filsof, verksam på 1800-talet, reds anm) och Mohandas Gandhi pekas lydnad ut som problemet med förtryck och härskande. Vi ger det destruktiva plats att vara ondskefullt. Problemet blir därmed inte så mycket regering, ledare, styrelse eller förtryckare – utan de som vill väl men inte ingriper. För ickevåld blir problemet de organisationer som vill befrielse men fortsätter att lyda. Ickevåld är en kamp mot lydnaden.
System är vårt sätt att dansa med varandra, hur vi koordinerar oss. Ett system är “hur vi ordnar saker”, igen och igen. System är inte så stora, men de utförs igen och igen. System drar i oss, så som karnevaler eller salsa drar i oss. Det finns alltså ingen stor kapitalistisk eller patriarkal sfär därute, runt oss. Eftersom system drar oss till sig kan de dock bilda svärmar, så som insekter svärmar.
I vissa skräckfilmer kan en demon ta över en svärm av insekter eller en flock av fåglar. Då kan hjälten se svärmen som en stor demon med armar och ett huvud. Det är denna illusion som gör att vi ser kapitalism, nationalism och rasism som väldiga system. Egentligen är de väldigt små. Men många.
Det gäller för folkrörelser att skapa andra svärmar, andra system och ordningar, som kan tränga undan de som är destruktiva.

Thor: Hur kan vi bryta sådana svärmar, som drar i oss?

Per: Eftersom makt är lika med lydnad, samarbete och hörsamhet så bryts makt genom ohörsamhet, ickesamarbete och olydnad.
Visst, laglydiga aktioner kan justera makt, men laglydig aktivism återskapar samtidigt laglydnad. Laglydig aktivism gör återigen folk lydiga. Laglydiga aktioner drar aktivister in i laglydnad. Ensidig laglydnad centraliserar på så sätt makt till staten. 
Psykoanalytikern Erich Fromm, som var med och skapade kritisk teori, skrev en spännande bok 1941 som handlar om vår flykt från befrielse. All befrielse innebär olydnad, enligt Fromm. Men vi tenderar att fly in i lydnad. Precis som Gandhi och ickevåld pekar Erich Fromm ut lydnaden som det stora problemet i världen.

Välkommen på Hopp & Motstånd 2014!
Reträtt om civil olydnad och ickevåld
fredag-söndag 4-6 april 2014 i Hammarkullen, Göteborg
http://ickevald.net/catholicworker/hoppmotstand2014.htm

02 mars 2014

Aktiverar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet

Sociologen Hartmut Rosa analyserar hur samhällen alltmer fångas av en tid som accelerar. När aktivism dras med av accelerarande tid medverkar aktivismen i att göra accelerationen till en totaliserande kraft.

När detta sker får aktivismen det svårt att dra sig ur, den fångar sig själv i upptagenhet, i nyhets- och samtidslaveri. Aktivismen blir rastlös.

Aktivismens acceleration får aktivister att fly kontinuerligt motstånd. De övergår istället till att aktivera och avaktivera engagemang. De aktiverar och avaktiverar, enligt Hartmut Rosa, dessutom vänner, samarbete och relationer. Det gör att den solidaritet, det tålamod och den omsorg som är nödvändig för en motståndsrörelse inte går att bygga upp.

Hur aktivism flyr in i acceleration

  1. Upptagenhet: genom att fly in i upptagenhet skyddar aktivismen sig från befriande och revolutionerande förändring. Aktivism övergår från samhällsförändring till aktivismism: aktivism som söker efter ny aktivism.
  2. Samtidslaveri: genom att ständigt haka på aktuella frågor flyr aktivismen långsiktig förändring. Den fångas i tvånget att vara aktuell. Det tålmodiga, envisa och ihärdiga avfärdas som inaktuellt. (Läs mer om samtidsslaveri.)
  3. Närvaro-tvång: genom att aktivera och avaktivera människor och engagemang fängslas aktivism i presens, i det ständiga nuet, i ett tvång att vara närvarande.
  4. Events, kampanjer, projekt och manifestationer: genom att organisera händelser med tydligt slut flyr aktivismen pulserande, institutionaliserande förändring. Aktivism fokuserar istället på återvändsgränder. Händelser med inbyggt slutdatum.
  5. Fetischism: genom att söka sig till aktioner som ger kraft, laddar batterierna, kan energi överföras från aktivism till lönearbete. Aktivistiska energikickar kan på så sätt göra lönearbetets acceleration uthärdlig och möjlig. (Läs mer om fetischism i protest.)
  6. Självvärldar: genom att skapa bubblor av omsorgsfull, stimulerande och stödjande vit, medelklass med ungefär samma ålder lyckas aktivism bygga egna oaser mot stress.
  7. Intimitetens tyranni: genom att ersätta rätten att bli medlem, att få vara aktiv och att få delta i beslut, med intima grupper tränger klass, ålder, vithet och identitet effektivt undan de som inte är lika lyckade och lyckliga. Precis som självvärldar fungerar intimiteten som skydd mot stress. Stress från att bygga relationer med de som inte tänker som oss, som inte är lika trevliga och mysiga.
  8. Politisk individualism: genom att omvandla gemensamma angelägenheter till individuell duktighet flyr aktivismen det politiska. Demokrati görs sekundärt. Accelerande krav i sociala medier på åsikter, ställningstaganden och individuell radikalitet hetsar individen, vilket gör det närmast omöjligt att ta sig tillbaka till det politiska, till det gemensamma.

Per Herngren
2014 03 02, version 0.1.2

Referens

24 februari 2014

Feministisk mötesteknik - intervju



Utdrag ur intervju som ska publiceras i bok. Kommentarer är mycket välkomna!
Thor: Men i våra traditionella folkrörelser, är det inte klokt att – så långt det är möjligt – fokusera på att komma överens. Att på ett demokratiskt sätt arbeta tillsammans så att det inte uppstår situationer där motstånd är nödvändigt. I alla fall för föreningar och organisationer. Du har också skrivit om just detta, alltså att skapa demokratiska möten och arbetssätt. En sak som du har skrivit mycket om är balansgången mellan att vara fixerad vid starka ledare och att vara helt struktur- och ledarlös. En del organisationer verkar alltid söka tydligt ledarskap, mer och hellre än demokrati. Går det att kombinera starkt ledarskap och öppenhet? Och kan en organisation fungera med bara demokrati – utan ledarskap?

Per: Feministen Jo Freeman visar i sin text från 1970 att platta och strukturlösa grupper blir informella tyrannier. Platta organisationer döljer ledarna – de ledare som väljer sig själva genom att dominera och ta plats på stormöten.
Det blir, enligt Freeman, svårare att avsätta ledarna i informella strukturer än vad det är i organisationer med formella strukturer. Med formella strukturer kan ju årsmöten och beslutsmöten formellt tillsätta och avsätta en funktionär. I informella strukturer blir det dominans som bestämmer.
Men alternativet måste inte vara pyramidformade hierarkier. Det finns effektivare och jämlikare alternativ än pyramidformade hierarkier.
Pyramidformade, centralististiska demokratier är egentligen en kvarleva från kungaväldet. Folkrörelser och parlament tog över kungaväldets centralism och valde att behålla “härskaren”, även om denne valdes genom omröstningar.
En del folkrörelser motverkar centralismen genom att göra lokalgrupper självständiga och självbestämmande, de kan då inte styras av organisationens centralstyrelse. Så länge de följer organisationens stadgar och målsättning blir de i praktiken jämlika en eventuell riksstyrelse. Men den centralistiska kejsarstrukturen blir ändå ofta kvar. Många lokalgrupper kopierar centralismen och väljer en styrelse som styr det mesta av verksamheten.
Ickevåldsgrupper och feministiska grupper har utvecklat andra former än platthet och pyramid. En möjlighet är att mångfaldiga hierarkierna. Istället för en pyramid med en centralistisk topp får vi en fjällvärld av arbetsgrupper och lokalgrupper. Dessa behöver givetvis utveckla olika sätt att koordinera med varandra, annars blir de ensamma atomer.
Koordineringsgrupper kan vara utformade som råd där olika arbetsgrupper och motståndsgrupper har rätt till representanter. Här uppstår givetvis också frestelsen att rådet börjar styra istället för att stödja och koordinera grupperna.
Även grupperna själva tenderar att överlåta sitt ansvar och sin makt till centrala organ. Arbetsgrupper frågar kanske rådet hur de ska göra. De ber om lov. De lastar över beslutet på rådet.
Här gäller det för för rådet att bolla tillbaka beslutet. Ickecentralistiska råd kan då fokusera sin energi och tid på att skapa resonans och ömsesidig förstärkning mellan grupper i verksamheten.
Jag har deltagit i organisationer som har flera råd. Flera råd kan fördela ansvaret mellan sig. I en ickevåldsorganisation i USA där jag jobbade som voluntär ansvarade ett råd för ekonomi, personal och kontorsbyggnad. Ett annat råd ansvarade för själva verksamheten.
Från sjuttiotalet och framåt har feminister och ickevåldsaktivister uppfunnit flera verktyg för jämlikare och kreativare demokrati. Några av dessa kallas för feministiska mötestekniker.
Feministiska mötestekniker utvecklades med inspiration från Jo Freemans text från 1970, om strukturlöshetens tyranni. Istället för att, som i 68-rörelserna, använda stormöten och låta “de som dominerar dominera” så mångfaldigar feministiska mötestekniker funktionärerna.
Den som leder samtalet kallas mötesunderlättare. Den som har hand om att fördela tid mellan olika frågor och personer är tidsunderlättaren. Och den som löser maktproblem under mötet kallas maktingripare. Stämningsunderlättaren organiserar rummet på ett kreativt sätt och ser till att gruppen tar pauser och fika.
Med dessa olika funktionärer blir feministiska mötestekniker faktiskt mer strukturerat än gamla traditionella möstestekniker med ordförande.
Dagens fokus på ledarskap tror jag mycket är en flykt från befrielse. På sjuttiotalet skulle vi sätta vårt hopp till gräsrötterna. Idag ska vi sätta vårt hopp till ledarna. Istället för medarbetarskap och jämlikhet ska vi förlita oss på ledare.
Det är frestande att underordna sig. Det känns så skönt att ha en ledare som ansvarar för allt viktigt.
Mångfaldigandet av hierarkierna handlar inte om att avskaffa ledarna utan om att låta fler ansvara för olika funktioner. Organiserandet och beslutsfattandet decentraliseras. Funktionärerna roteras då och då för att inte skapa nya förstelnade ordningar.
Dessa jämlikare mötesordningar blev med tiden effektivare än traditionella former. Centrala ledare skapar gärna tröghet. En kreativ och effektiv organisation måste kunna ta hundratusentals beslut – vilket blir omöjligt med centralstyrning. Centralstyrning är möjligen den största flaskhalsen i dagens folkrörelser.
Det som kan vara lite svårt att upptäcka är att stormöten också tenderar att bli centralstyrning. Alla ska lägga sig i alla frågor. Ansvariga frågar ofta stormötet om hur de ska göra. Stormöten råkar då snabbt ut för “information overload”, informationsförstockning.

Thor: Du nämner den där listan på olika uppgifter som kan vara bra att dela ut när en har möten. Det är ”mötesunderlättare”, ”tidsunderlättare”, ”maktingripare”, ”stämningsunderlättare” och ”förståelseunderlättare”. Det låter som små snälla figurer som smyger runt på föreningens möten och hjälper till i hemlighet. Men vad innebär de här rollerna egentligen och hur används de?


Per: Njaee, det är inte hemliga funktioner. I början av ett möte, eller ännu hellre i slutet på förra mötet, väljer vi mötesunderlättare, tidsunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och sekreterare.
Förståelseunderlättare används främst under kurser och i undervisning, men det borde kunna användas även i möten. Förståelseunderlättare skulle kunna samarbeta med maktingriparen för att motverka att över- och underordning uppstår på grund av jargong, utbildning och expertis.
När vi i ickevåldsgrupper håller ett beslutsmöte, eller en kurs, vet alla vem som är ansvarig för vilken funktion. Det gör att resten av deltagarna kan ägna sig åt syftet med mötet eller kursen. De slipper tänka på alla problem som uppstår. Ingen klarar av att tänka på allt. Funktionärerna avlastar alltså mötet från en massa frågor som annars skulle belasta gruppen: som exempelvis tid, makt, dominans, detaljbeslut, gruppdynamik, dagordning, städning, vädring, fika och så vidare. 
Efter några möten roterar vi funktionerna. Jo Freeman varnade de grupper som roterade vid varje möte. Funktionärer behöver tid att finslipa sina verktyg och utveckla bättre mötesformer. Problemet med dåliga möten och härskartekniker beror numera ofta på svaga och ovana funktionärer. Problemet är inte lika ofta starka ledare. När vissa fortsätter att dominera och använda härskartekniker så behöver gruppen stärka maktingripare och stämingsunderlättare. Demokrati och samhällsförändring handlar mer om träning än att vara upplyst och informerad.

Gadgeten innehöll ett fel