25 augusti 2015

Existerar civilsamhället? Michel Foucault

Civilsamhället existerar inte som ett samhälle. Och inte heller som en egen sfär. Civilsamhället är snarare en instruktion om vart vi ska vända oss och hur vi ska agera.


I sina föreläsningar om biopolitik tar Michel Foucault avstånd från civilsamhället som något som existerar: “I think we should be very prudent regarding the degree of reality we accord to this civil society.”[1]

Civilsamhället får funktionen av vidskepelse. Civilsamhället blir fantomen av ett samhälle som vi tycker oss urskilja. Även om vi inte riktigt kan finna civilsamhället så uppfattar vi det. Det får liv som en (vid)skepelse, en skepnad. Även om civilsamhället inte existerar som samhälle så kan vi inte helt avfärda dess existens. Civilsamhället existerar som en regerandeteknik. “Civil society is not a primary and immediate reality; it is something which forms part of modern governmental technology.”[2]

Interface

Som regerandeteknik materialiserar civilsamhället som ett interface. Det skapar ett gränssnitt mellan regerande och underlydande. “To say it belongs to governmental technology does not mean that it is purely and simply its product or that it has no reality. … are born precisely from the interplay of relations of power and everything which constantly eludes them, at the interface, so to speak, of governors and governed.”[3]

Genom att bygga ett gränssnitt blir civilsamhället ett effektivt sätt att få organisationer att rikta sig mot staten, agera mot staten.

Gränssnittet är dessutom självinstruerande. När organisationer uppfattar sig som del av civilsamhället vet de vart de ska vända sig och vad de ska göra. Underlydandet blir sunt förnuft, en självklarhet.

Per Herngren
2015-08-25, version 0.1

Fotnoter


[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297. 
[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297.

09 augusti 2015

Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson

Den borgerliga revolutionen avsätter kungen som diktator. När enhet inte längre kan återfinnas i centrum, genom suveränen, så blir staten en organisation bland andra organisationer. För att undvika detta söker tidiga borgerliga filosofer olika vägar för att skapa enhet i myllret runt staten. Redan tidigt uppfinns civilsamhället som medel för att skapa nationell enhet.


1640 visar Thomas Hobbes hur civilsamhället skapar enhet i mångfalden. Med hjälp av civilsamhället kan myllret agera som en person. Myllret blir på så sätt själv med i att skapa enhet ihop med statens maktapparat: “to frame the will of them all to unity and concord amongst themselves. This union so made, is that which men call now-a-days a body politic or civil society; and the Greeks call it polis, … which may be defined to be a multitude of men, united as one person by a common power, for their common peace, defence, and benefit.”[1]

I och med civilsamhället blir nationalstaten en individ.

Medborgare och organisationer samlas runt staten

Femtio år efter Hobbes, 1690, preciserar John Locke att de som i sin mångfald enas i lydnad till samma regering utgör civilsamhället. De är både del av civilsamhället och de är med och skapar civilsamhället.
Civilsamhället härleds därmed inte ur centralmakten så som i föreställningarna om kungaväldet. Civilsamhället skapar sig själv och den samlas runt staten.

“Those who are united into one body, and have a common established law and judicature to appeal to, with authority to decide controversies between them, and punish offenders, are in civil society one with another: but those who have no such common appeal, I mean on earth, are still in the state of nature, each being, where there is no other, judge for himself, and executioner; which is, as I have before shewed it, the perfect state of nature.”[2]

Olydiga utesluts ur civilsamhället

Ifall civilsamhället skapar enhet och underordning, vad gör man då med de som vägrar bli ”ett”, som vägrar lyda, som inte underordnar sig? John Locke menar att den som vägrar lyda lagen inte heller kan vara medlem i civilsamhället.

“No man in civil society can be exempted from the laws of it: for if any man may do what he thinks fit, and there be no appeal on earth, for redress or security against any harm he shall do; … , and so can be no part or member of that civil society”[3].

Från liberal dogm till vetenskaplig dogm

Thomas Hobbes och John Locke kan förstås som den borgerliga nationalismens teologer. De utvecklar en filosofi som ska rättfärdiga nationalstaternas framväxt. De skapar en tro på nationalstaten.

Det är först Adam Ferguson (1723-1816) och Adam Smith (1723-1790) som översätter utopin om civilsamhället till vetenskapligt språk. De utvecklar en sorts tidig sociologi.

Efter Ferguson och Smith blir en borgerlig ideologisk föreställning som ska rättfärdiga nationalstaten alltmer dominerande även som vetenskaplig världsbild. En politisk dogm översätts till både teori (containervärdsbild etc) och till metod (metodologisk nationalism etc)[4].

Nationalismen införlivar vetenskapen i sin religion.
Och vetenskap införlivar nationalismen.

Nationalismens trossystem görs till vetenskap. Sociologi, nationalekonomi och statsvetenskap hamnar därmed i resonans med flaggritualer, nationella högtidsdagar och nationell identitetspolitik.

Medborgare skapar makten: Ferguson

1767 analyserar Adam Ferguson hur en sammanhållen ordning kan produceras genom okoordinerade handlingar av många individer[5]. Individer och civilsamhälle får inte detaljstyras av en härskare. I civilsamhället styr individerna sig själva. Lydnad och ordning uppkommer genom att individen tar på sig regerandet.

“Our notion of order in civil society being taken from the analogy of subjects inanimate and dead, is frequently false; we consider commotion and action as contrary to its nature; we think that obedience, secrecy, and the silent passing of affairs through the hands of a few, are its real constituents.”[6]

Medborgaren blir i civilsamhället del av regerandet. Resultatet innebär inte mindre lydnad än i ett toppstyrt kungavälde eller i en diktatur. Lydnaden (makten) kan mycket väl öka just genom att den blir mer decentraliserad.

“Had mankind, therefore, no view but to warfare, it is probable that they would continue to prefer monarchical government to any other; or at least that every nation, in order to procure secret and united councils, would intrust the executive power with unlimited authority. But happily for civil society, men have objects of a different sort: and experience has taught, that although the conduct of armies requires an absolute and undivided command; yet a national force is best formed, where numbers of men are inured to equality; and where the meanest citizen may consider himself, upon occasion, as destined to command as well as to obey.”[7].

Per Herngren
2015-08-09, version 0.1

 

Referens


Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767. 

Per Herngren, "Träna bort container-världsbilden", 2008, http://perherngren.blogspot.se/2008/03/trna-bort-container-vrldsbilden.html 
Per Herngren, "Nationalstaten är religion: Rousseau", http://perherngren.blogspot.se/2015/08/nationalstaten-ar-religion-rousseau.html

Thomas Hobbes, The Elements of Law Natural and Politic, 1640. 
John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
 
 

Fotnoter


[1] Thomas Hobbes, The Elements of Law Natural and Politic, 1640. 
[2] John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
[3]  John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
[4] Per Herngren Träna bort container-världsbilden, 2008, http://perherngren.blogspot.se/2008/03/trna-bort-container-vrldsbilden.html
[5] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767.
[6] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, Section V, 1767.
[7] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, Section V, 1767.

05 augusti 2015

Nationalstaten är religion: Rousseau

När de borgerliga städerna etablerade sig som öar i de feodala samhällena växte det fram en föreställning om en nationalstat som skulle kunna ersätta kungar och feodalherrar. Nationalismen blev alltmer en konkurrerande religion till kungaväldet, till tron på en härskare med suverän makt.

Redan från början lanserades nationalstaten som helig. Denna helighet var nödvändig ifall nationalstaten skulle kunna dominera och tränga undan andra ordningar. 1762 skriver Jean-Jacques Rousseau "no state has ever been founded without a religious basis"[1]

Tron på staten

De tidigare religionerna runt hovet och kungaväldet skapade tro på kungen, tillit till kungaväldet. Det finns dock ingen organisation som kan reduceras helt till en religion. Religion är bara en del av en organisation.
Nationalstaten ville utforma sin religion annorlunda än kungaväldet, än den suveräna diktaturen. De borgerliga handelsstäderna och de begynnande nationalstaterna ville dock bli något mer än en organisation, mer än byråkrati med tillhörande handel och marknad. 

Staten skapade egna ritualer och föreställningar för att skapa enhet. Men underordningen till staten fick aldrig bli total, det skulle ha blivit en återgång till kungaväldet.

Legitim stat behöver legitimeras

Religionen kring staten legitimerar, enligt Rousseau, den regerande ordningen. Religionen är dock samtidigt självständig gentemot staten. Nationalstatsreligionen markerar vad som är ett legitimt och ett illegitimt regerande. Den kan mycket väl peka ut en härskare som illegitim härskare. Härskaren avsattes därmed som gud. En ny gud blir istället den statliga ordning som garanterar enhet, säkerhet och frihet för de med egendom. Gud förstås här, enligt Martin Luther, som det vi (ytterst) har tillit till[2]. En kompletterande gud till staten i den liberala nationalismen blir egendomen.

Statens dogmer

Rousseau lyfter fram några få dogmer som han anser är nödvändiga för att en nationalstat ska bli en legitim ordning. De som agerar lydigt och rättvist ska bli lyckliga, de som agerar brottsligt ska straffas och bli olyckliga: ”The dogmas of civil religion ought to be few, simple, and exactly worded, without explanation or commentary. The existence of a mighty, intelligent and beneficent Divinity, possessed of foresight and providence, the life to come, the happiness of the just, the punishment of the wicked, the sanctity of the social contract and the laws: these are its positive dogmas. Its negative dogmas I confine to one, intolerance, which is a part of the cults we have rejected.”[3]

Den nationalistiska religionen behöver, enligt Rousseau, vara tolerant mot andra religioner, åtminstone så länge de underordnar sig staten i lydnad. ”Now that there is and can be no longer an exclusive national religion, tolerance should be given to all religions that tolerate others, so long as their dogmas contain nothing contrary to the duties of citizenship.”[4]

Lydnad till staten

Den som inte underordnar sig statens religion och ordning ska bannlysas eller på annat sätt straffas. ”While it can compel no one to believe them, it can banish from the State whoever does not believe them — it can banish him, not for impiety, but as an anti-social being, incapable of truly loving the laws and justice, and of sacrificing, at need, his life to his duty. If any one, after publicly recognising these dogmas, behaves as if he does not believe them, let him be punished”[5].


I senare artiklar gör jag en maktkritisk analys av civilsamhället. Civilsamhället blir en av de innovativa borgerliga dogmerna som skulle ersätta tron på den suveräna kungen. Förhoppningen var att civilsamhället skulle skapa en bättre lojalitet och enhet än andra religioner. Ifall den kungliga religionen hade försökt skapa enhet kring suveränen så önskade man nu istället skapa lydnad, ordning och enhet i mångfalden. Civilsamhället får därmed funktionen att samla ihop organisationer och medborgare som är utanför statens organisation och rikta dem mot staten, få dem att orientera sig i tro till staten.

Per Herngren
2015-08-05, version 0.1.1
  
Fortsättning: Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson 
 

Fotnoter


[1] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

[2] Per Herngren, "Gud som sociologiskt begrepp: Martin Luther", 2014, http://perherngren.blogspot.se/2014/05/i-stora-katekesen-fran-1529-definierar.html

[3] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

[4] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.


[5] Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, Book IV, 8 Civil religion, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762.

21 juli 2015

Trygga rum och triggervarning: Halberstams queerkritik


Queerfeministen, transaktivisten och professorn Jack Halberstam kritiserar en aktivistkultur av trygga rum och triggervarning. Triggervarningar är kravet att i förväg varna för det som kan uppfattas stötande, upprörande, eller göra någon illa berörd och få den att må dåligt. Det kan exempelvis vara berättelser av krigsoffer eller maktkritiska exempel på rasism, sexism och förtryck.


Halberstam föreslår en politisk aktivism med omsorg om varandra utan att producera en ömtålighetskultur som tränger undan samarbete och motstånd. Hon ger inga konkreta förslag, men som avslutning tar jag kort upp hur feministiska mötestekniker har möjlighet att organisera omsorgsstrukturer som ingriper vid behov utan att skapa trygga rum som tränger bort de opassande.

Angående pronomet ”hon” på Halberstam se Bilaga 1 nedan.

Ömtålighet i produktion av kön och klass

Historiskt har ömtålighet länge använts i produktion av kön och klass. Känsliga män och kvinnor i adeln skyddades med vallgravar, vakter och murar mot den okänsliga och vulgära pöbeln som invandrade från landsorten och trängde sig på. Känslighet var en stil som adeln använde för att kokettera, få uppmärksamhet.

När borgarklassen växte fram pekades kvinnor ut som hysteriska och överkänsliga. En fin kvinna hölls enligt en schablon inlåst i lägenheten för att brodera och lära sig spela piano. Så sent som 1890 i Stockholm tilläts borgarkvinnor ofta inte att gå själva till affären och handla. De kunde dock få tillåtelse att gå till brödbutiken som låg i samma hus.

Idag sätter bostadsbolag in portlås på ytterdörrar. Runt vissa medelklassområden byggs murar. Nationsgränser bevakas allt hårdare för att skydda den rika världen från fattiga och oupplysta.

Kokettera som kamouflageteknik

Halberstam berättar om när hon i slutet på sjuttiotalet gick med i lesbiska och feministiska grupper. I de sammanhang hon blev aktiv hade det byggts upp en liberal ömtålighetskultur som periodvis trängde undan kamp mot krig, könsordningar, klass, rasism och förtryck.

”I remember coming out in the 1970s and 1980s ... Hardly an event would go by back then without someone feeling violated, hurt, traumatized by someone’s poorly phrased question, another person’s bad word choice or even just the hint of perfume in the room.”[1]

Halberstam analyserar se-hur-sårad-jag-blir-diskursen som en maktteknik övertagen från vita överklassdamer vilka kamouflerade könsordningar och maktstrukturer genom att kokettera som enskilda offer, vilket givetvis inte ska förväxlas med att enskilda faktiskt kunde vara offer.

Från offer till maktstruktur

Halberstam minns hur ömtålighets- och offerdiskursen trängdes undan på nittiotalet av en politisk kamp och maktanalys som mer effektivt bröt ras- och klassgränser.

”Political times change and as the 1980s gave way to the 1990s, as weepy white lady feminism gave way to reveal a multi-racial, poststructuralist, intersectional feminism of much longer provenance, people began to laugh, loosened up, people got over themselves and began to talk and recognize that the enemy was not among us but embedded within new, rapacious economic systems.”[2]

I och med detta kunde det liberala fokuset på individen och individuella lösningar brytas. Det öppnade upp för koalitioner och samarbete mellan olika och oliktänkande: ”it seemed as if we had given up wounded selves for new formulations of multitudes, collectivities, collaborations, and projects less centered upon individuals and their woes.”[3]

Ömtålighetens återkomst

Efter 11 september 2001 har dock ett allt större fokus på säkerhet, säkerhetszoner, trygghet och skydd återinfört liberal individualism i många rörelser. Bland aktivister skapas regimer av trygga områden och trygga rum. ”But also we might consider how demands for safety in the US all too often come at the expense of others within a security regime.”[4]

Att inför gruppen berätta att en känner sig sårad omvandlas till en identitetsmarkör som, enligt Halberstam, rumsligt sorterar och kontrollerar människor: ”re-emergence of a rhetoric of harm and trauma that casts all social difference in terms of hurt feelings and that divides up politically allied subjects into hierarchies of woundedness.”[5]

Queer sårbarhet

Ifall jag begriper henne rätt skiljer Halberstam på en kreativ sårbarhet där transkvinnor och andra queerar en gemenskap gentemot en ömtålighetskultur som dominerar och kontrollerar politiska möten.

Sårbarhet är effektivt för att queera och bejaka vår ömtålighet och otrygghet med varandra. Det gör att rummet öppnas upp. Fler får plats.
Trygga-rum-ömtåligheten börjar istället tränga bort de som inte passar in. Den tränger undan de opassande.

”These hardship competitions, but without the humor, are set pieces among the triggered generation and indeed, I rarely go to a conference, festival or gathering anymore without a protest erupting about a mode of representation that triggered someone somewhere.”[6]

Politisk individualism

Liberalism ersätter en del av det gemensamma, det politiska, med individualism. Förändring blir upp till den enskilde.

Flera maktmetoder används för att tränga undan det gemensamma som gemensam angelägenhet. Exempelvis kan man (bort)förklara makt och orättvisor med:
1.       individens gener (populariserad hjärnforskning)
2.      familjen (belasta, skuldbelägga)
3.      individens vilja eller avsaknad av vilja (det är upp till individen)
4.      psykologiska förklaringar

Halberstam tar speciellt upp psykologiska förklaringar där ”neoliberalism precisely goes to work by psychologizing political difference, individualizing structural exclusions and mystifying political change, some recent activists seem to have equated social activism with descriptive statements about individual harm and psychic pain.”[7]

I och med betoningen på säkra zoner, trygga rum, vakter och militär hamnar liberalismen i en motsägelse där individen själv blir ansvarig för det som händer hen och samtidigt behöver skyddas.

Trygga rum, gentrifiering och militarisering

När radikala grupper bygger upp trygga rum hamnar detta i resonans (ömsesidig förstärkning) med låsta ytterportar, vakter, övervakning, gentrifiering och säkra bostadsområden: ”the safe space agenda has worked in tandem with urban initiatives to increase the policing of poor neighborhoods and the gentrification of others.”[8]

Det uppstår dessutom resonanser mellan trygga rum och militariserade säkerhetsregimer, visar Halberstam: ”as LGBT communities make “safety” into a top priority (and that during an era of militaristic investment in security regimes) and ground their quest for safety in competitive narratives about trauma, the fight against aggressive new forms of exploitation, global capitalism and corrupt political systems falls by the way side.”[9] 

De makt- och bestraffningstekniker som används för att producera trygga rum hamnar i resonans med liberalismen rop på högre straff för de som hotar oss: ”we enact punishments on one another and stalk away from projects that should unite us, and huddle in small groups feeling erotically bonded through our self-righteousness.”[10]

Ömtålighetsretorik saboterar koalitioner

Känslighets-retoriken saboterar snabbt koalitioner och samarbete som under lång tid byggts upp av feminister, queeraktivister, transaktivister och andra grupper: ”we seem to be rapidly losing all sense of perspective and instead of building alliances, we are dismantling hard fought for coalitions.”[11]

Precis som Judith Butler menar Halberstam att allianser och koalitioner bygger på olikhet och osäkerhet snarare än likhet och säkerhet. Det var en viktig poäng när queer förvandlades till politiskt begrepp. Queer bröt med idealet om likhet. Queer öppnade upp för koalitioner mellan olika snarare än att skapa politik för likar:

”Once upon a time, the appellation “queer” named an opposition to identity politics, a commitment to coalition, a vision of alternative worlds. Now it has become a weak umbrella term for a confederation of identitarian concerns.”[12]

Halberstam förstår att hennes kritik kan uppfattas som pessimism. ”Is this the way the world ends? When groups that share common cause, utopian dreams and a joined mission find fault with each other instead of tearing down the banks and the bankers, the politicians and the parliaments, the university presidents and the CEOs?”[13]

Hennes kritik är kraftfull men istället för att pendla mellan melankolisk pessimism och "success stories" efterlyser hon en radikalisering där vi tillsammans krossar maktstrukturer.

”Let’s call an end to the finger snapping moralism, let’s question contemporary desires for immediately consumable messages of progress, development and access”[14]

Trygga rum tränger undan effektiv behandling

Halberstam kämpar för att människor och aktivister med olika behov ska kunna lyssna på varandra utan att konstruera trygga rum. Utan att hägna in säkra områden. Utan att stänga ute de opassande: ”how important it is to find ways to communicate our needs without shouting each other down.”[15]

Psykologiska behov behöver hanteras omsorgsfullt och ibland professionellt. Trygga rum som politisk strategi riskerar dock, enligt Halberstam, att motverka professionell psykologisk behandling av skador från krig, tortyr, misshandel och våldtäkter.

”There are complex discourses on trauma readily available as a consequence of decades of work on memory, political violence and abuse. This work has offered us multiple theories of the ways in which a charged memory of pain, abuse, torture or imprisonment can be reignited by situations or associations that cause long buried memories to flood back into the body with unpredictable results. But all of this work … has been pushed aside in the recent wave of the politics of the aggrieved.”[16]

Säkerhet och skydd blir ett politiskt mål i sig. Detta mål hindrar processer där konfrontationer och ”triggering” är viktig del. “Valéria Souza’s excellent blog on “Triggernometry” charts the history of some of these debates and she situates triggering as an almost necessary part of learning and something that we cannot shield ourselves from but that we should not ignore either.”[17]

Valéria Souza forskar om queer crip theory (miffoteori utifrån funktionshinder och queerfeminism). När jag går till hennes blogg och artikeln "Triggernometry"[18] citerar hon den nordamerikanska psykologhandboken för posttraumatisk stress. Den hävdar att undvikande av rädsla är den främsta orsaken till att posttraumatiska rädslan sitter kvar eller till och med ökar: 

”Negative reinforcement of fear through behavioral avoidance is the primary process that is postulated to sustain, and even promote, the maladaptive fear response. Typical behavior avoidance manifested by traumatized individuals includes avoidance of stimuli associated with the traumatized event”[19].

Här gäller det att inte dra amatörpsykologiska slutsatser kring behandlingen av enskilda personer som lider av posttraumatisk stress. Det crip teori-forskaren Valéria Souza hävdar är snarare att trygga rum blir en kvasipsykologi som riskerar att förstärka rädslor och ibland även förvärra sjukdomar som posttraumatisk stress.

Halberstam förklarar kvasipsykologin bakom trigger-rädslan med att den använder plåster och stödförband som metafor för att förstå känslor och psykologi.

”Where once we saw traumatic recall as a set of enigmatic symptoms moving through the body, now people reduce the resurfacing of a painful memory to the catch all term of “trigger,” imagining that emotional pain is somehow similar to a pulled muscle –as something that hurts whenever it is deployed, and as an injury that requires protection.”[20]

Feministiska mötestekniker

Motståndet mot trygga rum behöver inte bli ett bejakande av dominans och okänslighet i storgruppsdiskussioner. Själv menar jag att feministiska mötestekniker utvecklat en rad tekniker för att bjuda in och hantera de opassande istället för att dominera dem eller stöta ut dem.

Funktionärerna i feministiska mötestekniker som mötesunderlättare, maktingripare, stämningsunderlättare och tidsunderlättare är till för att föregripa och ingripa istället för att bestraffa och utesluta deltagare.

Samtal i smågrupper istället för storgrupp har möjlighet att hantera både gruppens behov och enskildas behov på ett effektivare sätt än stormöten. Smågruppsdiskussioner utan funktionerna från feministiska mötestekniker riskerar dock att kapas av en se-vad-sårad-jag-är-retorik.

Feministiska mötestekniker har verktyg som välkomnar de opassande istället för att tränga undan dem. När metoderna finslipas och tränas ordentligt kan de därför fungera som motvikt mot trygga-rum-rörelsen.

Per Herngren
2015-07-21, version 0.1.1

Bilaga 1 Hen, hon, han, det och dom som pronomen

När hon publicerat sin queerfeministiska forskning har Jack Halberstam under perioder använt Judith som förnamn medan Jack använts i queerkretsar. På senare år har Jack etablerat sig alltmer som namn. Båda namnen används dock fortfarande, vilket hon välkomnar. Och hon bejakar att folk använder pronomen som hon, han, det eller dom om henne. “I try not to police any of it. A lot of people call me he, some people call me she, and I let it be a weird mix of things and I’m not trying to control it.”[21] 

Pluralpronomen som de och dem överskrider (transar) reduceringen av en person till individ (latin odelbar), en som inte delar (med sig av) sig själv. Vad händer ifall vi omväxlande använder plural och singular beroende på vilken aspekt av en person vi syftar?

Men det är så ovant med plural på en person att jag inte riktigt vågar använda det trots att Jack Halberstam skulle bejaka det. Här väljer jag att använda hon som pronomen på Jack Halberstam. Det lyfter fram hennes motstånd mot fasta identiteter samt att hon inte uppfattar bytet från Judith till Jack som en transformering eller könskorrigering, vilket inte ska läsas som att hon avfärdar eller kritiserar könskorrigeringar.

Bilaga 2 Epoker och utvecklingsfällan

Halberstam ber om ursäkt för att hon förenklar mångfalden i olika rörelser och tidsåldrar. Det är kanske möjligt att tolka hennes ”epoker” som beskrivning av speciella upplevelse snarare än generella påståenden om komplexa tider och rörelser. ”Of course, I am flattening out all kinds of historical and cultural variations within multiple histories of feminism, queerness and social movements.”[22]

Referens


Jack Halberstam, Triggering Me, Triggering You: Making Up Is Hard To Do, Bully Bloggers, 2014.

Matthew J. Friedman m fl redaktör, Handbook of PTSD,  first edition, Science and Practice Paperback, 2010.


Lamda Literary, February 1, 2012.

Valéria Souza, “Triggernometry”, 2014, https://valeriamsouza.wordpress.com/2014/05/21/triggernometry/

Fotnot





[4] Jack Halberstam, Triggering Me, Triggering You: Making Up Is Hard To Do, Bully Bloggers, 2014.











[15] Jack Halberstam, Triggering Me, Triggering You: Making Up Is Hard To Do, Bully Bloggers, 2014.


[17] Jack Halberstam, Triggering Me, Triggering You: Making Up Is Hard To Do, Bully Bloggers, 2014.

[18] Valéria Souza, “Triggernometry”, 2014, https://valeriamsouza.wordpress.com/2014/05/21/triggernometry/

[19] Matthew J. Friedman m fl redaktör, Handbook of PTSD,  first edition, Science and Practice Paperback, 2010.


[21] Sinclair Sexsmith, Jack Halberstam: Queers Create Better Models of Success, Lamda Literary, February 1, 2012.

23 juni 2015

Korruption

Korruption kommer från latinets corruptus, corruptio: skämma bort, förföra, förstöra. Att i en ordning skämma bort några förstör ordningen. En ordning korrumperas av ojämlikhet. Det är främst ordningen och dess funktioner som korrumperas, människor kan dock medverka i korruptionen.

Metoder för att skämma bort några och på så sätt förstöra en rättvis ordning är:

  1. Ensidig lydnad gentemot vissa.
  2. Ojämlik inkomst.
  3. Ojämlik status, position och klass.
Korruption skapar en dynamik av ojämlikhet och orättvisa. Vissa skämms bort, andra förlorar. En orättvis fördelning av makt och resurser hamnar i en loop. Orättvis fördelning producerar orättvis fördelning.

Genom att organisera ojämlikhet, etablera en orättvis fördelning av makt och resurser, kan korruption till största del hållas laglig. Ja, även lagens korruption sker främst inom lagens egna gränser.

Olaglig korruption kan till och med fungera som kamouflage för den dominerande lagliga korruptionen. Några pekas ut som korrupta och vi missar att ordningen är korrupt. Lag och ordning skämmer bort några - på andras bekostnad.

Per Herngren
2015 06 23, version 0.2


27 april 2015

Blir storföretag en form av statssocialism?

Kapitalism återskapas som del i vår vardag. Igen och igen. Kapitalism flockar sig i mikrohandlingar som återskapar vinst, rikedom, lönearbete och privat egendom.
Trots att jag tränat upp mina ögon är kapitalismen ofta så liten att jag inte upptäcker den. Tja, trots att jag håller i den. En del av det jag betalar till caféet för att dricka ur det här glaset går till att göra rika rikare.
Eftersom kapitalismen är så liten kan den plocka fram saker, tidpunkter och platser där den kan ta ut vinst. Idéer, imitation, design, planering, emballage, frakt, transaktioner, reklam förvandlas från kostnad till vinstproduktion. Det svärmar av varor i det vi tror vara en enda vara.

Storföretag som en variant av socialism

Många av dessa varor kamoufleras som varor eftersom marknaden hålls internt inom företaget, inom vad Manuel de Landa kallar mini-sovjeter. Mini-sovjeter är Manuel de Landas begrepp på storföretag som fungerar som toppstyrda planekonomier(1). Då en del storföretag har större omsättning än många länder blir de en form av stater organiserade som statssocialism. Gemensamt ägande styrt av centraliserat regerande.
Just genom att storföretag äger sina inre marknader skyddas dessa mot andra stater och företag. Så även en hel marknad kan bli en vara som kan ägas. 
Företag skapar olika gränssnitt för att handla på externa marknader. Mini-sovjeter är alltså inte slutna samhällen.

Fotnot

1. Konrad Becker and Miss M, “An Interview with Manuel de Landa at VirtualFutures”, Warwick, 1996.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Behövs det mer förklaring, förtydliganden?
 

Gadgeten innehöll ett fel