17 mars 2019

Demokrati kräver civil olydnad

Förberedelse inför inspelning med Opinion Sveriges Television 2019 02 04


Nedan är några anteckningar inför en inspelning med Opinion om civil olydnad.
  • Demokrati som olydnad. Demokrati är en form av olydnad. När folk styr är de olydiga mot annat styre. Ifall folk lyder ett annat styre upphör folkstyret. (Etymologiskt kommer demokrati från folk-styre och folk-regerar.)
  • Fristäder. Under medeltiden utropade sig flera städer till fristäder. I fristäder fick flyktingar skydd. Och fristäderna vägrade lyda de feodala härskarna. Städernas olydnad bröt den feodala kontrollen över fattiga och förföljelsen av de som kämpade för befrielse.
  • Civil olydnad bygger demokrati. Flera hundra år efter fristäderna praktiserade olydig religion religionsfrihet, olagliga strejker praktiserade strejkrätt. De som vågade gå i fängelse var med och avskaffade slaveri, kolonialism och apartheid. Civil olydnad är att bli demokrati snarare än att vädja till styrande. Ickevåld är när målet blir medlet.
  • Lydnad som självmordsrörelse. Idag behöver flyktingar, klimatet och demokratin civil olydnad. När det gäller kärnvapen och klimatet så blir total lydnad tyvärr ett kollektivt självmord.
  • Total lydnad i folkrörelser. Total laglydnad i våra folkrörelser och organisationer är idag ett större hot mot demokrati och vår överlevnad än presidenter och regeringar. Ifall folkrörelser och organisationer blir totalt lydiga så skapar de skendemokrati. Det leder till att vi får nej-sägare som säger nej till andra nejsägare. Istället för folkstyre skapar protester tro och misstro mot härskare.
  • Våga regera. Civil olydnad är en nödvändig del av demokratin. Folk måste vilja och våga styra för att få folkstyre.
Per Herngren
2019 02 04, version 0.2

12 mars 2019

Skamning tar sin kraft från åskådarna

Att skamma någon inför en grupp är att peka ut hen som dålig, okunnig eller pinsam. Det kan skapa en dynamik som stöter ut hen ur gemenskapen. Skamning blir i så fall en mobbningteknik.

Istället för att stöta ut så kan skamningen även inordna den som skammas i ordningen. Den får funktionen av gruppens syndabock. En syndabock får ta på sig andras synder.

Skamning kan också fungera som sektteknik för att skapa konformitet i gruppen. Skamningen fastställer ordningen. Det kan vara en ordning på arbetsplatsen eller en radikal ordning bland aktivister.

En fjärde funktion med skamning är att producera medelklassen som duktig och upplyst och de andra som oupplysta.

Skamning får också funktionen att individualisera. Det är någons eller någras fel. Skamningen fungerar genom individualiseringen effektivt för att kamouflera strukturer, system och maktordningar.

Skamning är beroende av meddansare

Skamning fungerar genom den dans som skapas mellan den som skammar och de passiva åskådarna. Ifall åskådarna inte ingriper får den som skammar funktionen av representant för hela gruppen. Det är lättare att säga emot enskilda som trycker ner en men det är svårare att säga emot gemenskapen.

Skammandet får alltså inte främst sin kraft från det som sägs utan från den resonans som skapas med åskådare som inte ingriper.

Per Herngren
2019 01 28, version 0.2.1

04 november 2018

Bjud inte upp fascismen som motdansare

Artikeln är publicerad i tidskriften Kurage oktober 2018

Vi frestas att fångas av vår motvilja mot rasifierande uttalanden. ”Nämen så dumt!” Det kan vara fascister och sverigedemokrater eller etablerade moderater och socialdemokrater som uttalar fördomar. Vår upprördhet lockar oss att nappa. Antirasism förvandlar då sig själv till nyhetsbyrå för rasism. Vi delar med oss av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller nationalistiska citat på facebook och twitter. ”Titta vad sjukt! Har ni sett!”

Vad är det som får oss att ta jobbet som gratis pr- och nyhetsbyrå åt rasism? Fascister fiskar efter mothugg. Och när den får mothugg utvinner den fetischistisk kraft från de som nappar.

Men även antifascism kan utvinna kraft från rasism. Genom att göra sig till varandras negationer förvandlar de varandra till kraftkällor. De förstärker varandra. Och denna ömsesidiga antagonism skapar en mäktig pardans. Mer befriande kamp får svårt att konkurrera med så mäktiga motpoler.

 

Postprotest

Kamp mot nationalism, gränser och fascism behöver lämna protest och nej-sägande för att bli befrielse. Vi kan kalla det för postprotest. Postprotest tränar befrielse och experimenterar med jämlika och gränslösa samhällen. Protesten vänder sig istället mot.

Protest och postprotest bygger olika kompositioner. Nejet riktas mot något som därmed görs till ett ja.

Protestens nej pekar ut motparten till subjektet, som den som vill något. Protesten gör därmed sig själv till den som inte vill (det dom vill). Nietzsche kallar detta nej-sägande för viljan att inte vilja. Enligt honom producerar nejet oförmåga istället för befrielse.

När olika protester hamnar i resonans med varandra skapas en riktning in mot ett center. En antifascistisk protest komponerar en riktning mot fascism. Nejet pekar ut fascismen som den egentliga aktören. Den som agerar. Högerpopulisten eller fascisten förvandlas genom utpekandet till huvudperson.

Riktandet mot populism och fascism producerar ett illusoriskt center. Genom att rikta sig mot det man är emot vänder man befrielserörelser ryggen. Aktörer som bygger befrielse osynliggörs. Befrielsegrupper avsätts som regerande parter.

 

Postkolonial antifascism

Negationer riskerar att vändas till sin motsats. Etablerade folkrörelser, och även radikala antirasister, frestas att dras in i olika koloniala mönster. Här är exempel på postkolonialism som utgår från välvillighet.

Antirasism som nationalism: Avståndstagandet mot rasism kan upphöjas till nationalism. Antirasism och mångfaldspolitik görs till källa för stolthet. En svensk stolthet. Stolthet över mångfalden i ’vårt land’ till skillnad från ... Detta skapar myten om den goda nationalismen.

Homonationalism: Jasbir Puar kritiserar homonationalism (Homonationalism in Queer Times, 2007). Homonationalism uppstår när hbtq-rörelser pekar ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat. Hbtq görs till nationell stolthet.

Femonationalism: Feminism exploateras, enligt Sara Farris (2017), ibland av både nationalister och feminister för att peka ut syd eller muslimer som mindre feministiska än oss. Feminism görs till stolt nationalism.

Kultur ersätter ras: Kultur har tagit över rasbegreppets roll för att producera de Andra. Kultur paketerar in människor i en box (containervärldsbild). ”Vilken kultur kommer du ifrån?” ”I vår kultur fungerar det inte så.”

Förorten som nytt rasbegrepp: De senaste åren har “förorten” använts som begrepp för att peka ut oupplysta som behöver hjälp av upplyst, radikal medelklass.

Syndabockar kamouflerar den administrativa rasismen: Genom att fokusera på ett högerparti som kommit in i riksdagen så skapas syndabockar. Syndabockar är till för att ta över skulden. Genom att lägga skulden på de som skriker mest kamoufleras rasistiska system med gränser, gränskontroller och utvisningar.

Integrationsprojekt: Integration kommer ursprungligen från latinets integrare något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela. Integrationspolitik vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Den skapar ett Vi som ska integrera och ett Dom som ska integreras.

Mångfald: Mångfald kan utnyttjas för att skapa olikhet genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför är vi och dom olika.

Medvetandegöra: Det finns en övertro på att mer kunskap minskar rasism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar queerfeministen Sara Ahmed: “supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’”. ("Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", 2004.)

Inse sina privilegier: Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om en god vithet: de skuldmedvetna.

Offergöra: Genom att reducera flyktingar till enbart offer återskapas en kolonial världsbild. Vita som räddar bruna från de bruna.

Flyktingar är en blandad skara. Det går inte att paketera ihop dem. Själva handlingen flykt får dock en politisk funktion i nord. Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma. Där de hör hemma. Apartheid är ordningar som ska hålla människor isär, apart.

Nationalstatsapartheid: är ordningen där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i områden där de borde höra hemma.

Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att ta sig ur instängdhet. Olydnad mot gränser.

 

Banal nationalism

Nationalstatens koppling till rasism kan kamoufleras genom att peka ut de som viftar mest med flaggorna. Michael Billig använder termen banal nationalism för att visa hur nationalismen snarare skapas av slaka flaggor som hänger utanför ICA (Banal nationalism, 1995). Viftandet stör nationalismen.

Billig har tagit banal nationalism från Hannah Arendts begrepp banal ondska. Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor. (Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, 1963.)

Onda människor platsar inte i onda system. Fanatiker och psykopater saboterar onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar onda system effektivast.

Vi lever i en tid då riksdagen och de etablerade partierna behöver antirasism och mångfald för att kunna stänga gränserna mot bruna, fattiga och flyktingar. Antirasism exploateras för att etablera nationalstatsapartheid som det rådande systemet.

 

Nationalism som realistisk vidskepelse

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), område (land), kultur, språk och stat till en identitet. Få dom att bli ett. Men det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur. Varje ockupation och varje gräns bryts. Människor som ”inte hör hemma” gör sig hemmastadda.

Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Även om den aldrig lyckats förkunnar nationalismen att så redan är fallet.

Jean-Jacques Rousseau använder civilreligion för att beskriva hur staten organiserar ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar (The Social Contract, 1762). Nationalstaten skapar sig helig auktoritet och gör sig till egen religion, med tiden möjligen den största världsreligionen.

Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. Det är en tro som i sin mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. Så som kolonialismens, enligt Homi Bhabha (1994), gjorde sig självklar med hjälp av realismen gör sig nationalismen självklar. Folkrörelser organiserar sig gärna som en spegel av nationalstaten, de återskapar nationalstaten genom riksorganisationer och riksstyrelser.

Containervärldsbildens föreställning om nationalstater där vi kan vandra in eller ut har aldrig existerat. Uppfattningen att vi lever inuti ett territorium, i en kultur eller inuti en nationalstat kallar Ulrich Beck (1997) för containerteori.

 

Fascism förvandlar sig till banal nationalism

Fascism materialiseras när en grupp ställer sig över andra värden, som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden den egna gruppen. Traditionellt ställer fascismen nationer över andra värden. Nationalstaten och dess egna medborgare ges genom fascismen högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet.

Att placera ett värde över alla andra värden är ett sätt att inte behöva ta konflikter. Fascism är alltså konfliktundvikande.

Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin, lydnad och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik. Lydnad ersätter politik. Folkrörelser och aktivistiska rörelser som undviker civil olydnad riskerar att befästa en sådan antipolitik. Lydnad blir flykt från politik.

 

Befrielse utan negation

Hur vänder vi oss mot varandra istället för att vända oss mot rasismen? Hur tillsätter vi varandra som subjekt, som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande. Som de som förverkligar nya ordningar.
Dessa pekar inte ut någon central regering som Subjektet. De pekar ut varandra som politiska subjekt. De vänder sig mot varandra.

Per Herngren
2018-09-19

Läs mer och gå i dialog med Per Herngren

Referens

Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007. 

Sara R. Farris, In the Name of Women′s Rights: The Rise of Femonationalism, Duke University Press, 2017. 

Sara Ahmed, “Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism”, Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004. 

Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995. 

Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977 (först publicerad 1963). 

Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, 1762. 

Homi Bhabha. The Location of Culture. New York: Routledge, 1994

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

04 oktober 2018

Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel

Ett system som hamnar i harmoni förlorar sin förmåga att utvecklas. Den borgerliga revolutionen uppfinner maktdelning som medel för att bevara konflikter inom staten. Och konflikterna måste fortsätta att utvecklas om staten ska utvecklas. Ifall konflikten mellan exempelvis domstolar och parlament upplöses genom att den ena underordnar sig den andre stagnerar staten och dess makt.

"En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018, s 60)

Det är inte bara så att staten som helhet stärks genom maktdelning. De institutioner som delar makt mellan sig förstärker också varandra. Konflikter skapar motdansare där dansarna ger varandra energi och kraft. Maktdelning genererar ömsesidig förstärkning. Ifall institutionerna låter varandra vara och istället börjar fungera som enskilda öar förlorar de kraft.

Interna konflikter legitimerar staten

Maktdelning legitimerar staten genom att producera en konflikt inom staten. Den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra." (Bartonek s 61)

"De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

Per Herngren
4 oktober 2018, version 0.1

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Per Herngren, "Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel", 2018.
Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
Per Herngren, artiklar om postprotest.

01 september 2018

Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel

Moderna stater behöver protest och opposition som motor för att producera makt. Hegel visar att utan motpart stagnerar makten och makten försvagas.

Ifall Hegel har rätt tenderar demokratier med starka proteströrelser att producera mer makt än diktaturer som lyckats krossa opposition och motstånd. Makt förstås här som samarbete och lydnad inte som någon mystisk, väldig kraft.

I slutet av artikeln lyfter jag fram verktyg från queer, hacktivism och ickevåld som bryter sig ur protest och opposition.

Hegel som maktteoretiker

Anders Bartonek läser Hegel som en genialisk teoretiker av de maktsystem som växte fram under den borgerliga revolutionen (Kampen om kritikenKorpen, 2018). Att läsa Hegel som maktteoretiker gör det möjligt att använda Hegel för att begripa specifika maktordningar snarare än att försöka förstå mystiska helheter som Samhället eller Historiens framväxt. Det gör Hegel mer användbar för att undersöka dagens maktordningar. Och för att bygga befrielse.

Under den borgerliga revolutionen växte nationalstaten fram genom att skapa motsatspar. Staten och civilsamhället. Det offentliga och det privata. Staten och individen. Dessa par utvann kraft genom sitt motstånd mot varandra. Genom att bli varandras negationer.

"Det är till och med så att systemet inte skulle kunna utvecklas om det inte stötte emot motstånd. Utan de kriser som kritiken och motståndet innebär kan Hegels system inte överleva utan skulle stagnera och gå under." (Bartonek s 34)

Hegel undersöker system som utvinner kraft från, och gör sig beroende av, kritik och opposition: "det kritiska och negativa momentet blir till den princip hos Hegel genom vilken system bildas, utvecklas och upprätthålls." (s 33)

Kritik blir motor för maktsystem

Borgerliga filosofer under sextonhundratalet utvecklade motsatsparet stat och civilsamhälle. Civilsamhällets funktion blev att legitimera staten genom att tillsammans bilda ett par, de blev motparter i en gemensam dans.

Men det är Hegel som utvecklar motsättningarna till en hel filosofi om samverkan. "Hos Hegel används för första gången på ett systematiskt sätt negationen som en funktion för systemet självt, och härigenom riskerar kritiken att förlora sin möjlighet att på ett grundläggande sätt kritisera systemet. Negationen eller kritiken av systemen riskerar genom Hegel nämligen att förlora just sin radikalt kritiska möjlighet: kritiken stärker i själva verket det den vill kritisera. ... Kritiken och negationen vändes till sin motsats." (s 61)

Den borgerliga revolutionens maktsystem kräver kritik för att skapa både stabilitet och utveckling. "Kritiken har här funktionen av att vara en intern utmaning som systemet behöver för att hålla sig stabilt och samtidigt utvecklas." (s 12)

Makt får kraft från radikal kritik

Det är inte snälla kritiker som maktordningar behöver utan snarare radikala konstnärer, författare och politiska tänkare. "Negationen bör vara så vågad som möjligt för ur den kommer också en så stark stat som möjligt." (s 59)

Eftersom kritiken är nödvändig för maktsystem så behöver det kritiska införlivas i systemet. "Kritiken oskadliggörs genom att införlivas i systemet. Eller: den har fortfarande sin produktiva funktion för systemet". (s 35)

Kritiken får en funktion för att producera lydnad och samarbete, eller med ett annat ord: makt. Folkrörelser, partier och aktivister ska välja att bli kritiska hellre än olydiga. "Kan det vara så att samhället behöver och därför producerar den ”kritiske” medborgaren för att just undvika densamme?" (s 61)

Protestgrupper och kritiska folkrörelser förvandlas genom att vända sig mot maktordningar till deras allierade. På så sätt kan kritiken tränga bort olydnaden. Kritiken blir med i att producera lydnad.

"Hegels insikt om att systemet måste absorbera kritiken på ett produktivt sätt – göra den till sin allierade – för att utvecklas är utgångspunkten för denna boks kritik av det samtida integrerandet och institutionaliseringen av det kritiska tänkandet." (s 61)

Kritik och protest nödvändigt för maktens utveckling

Hos Hegel bildar alltså det som är för och det som är emot ett motsatspar. Och detta motsatspar lyfter sig tillsammans upp till högre nivåer. Det kallar Hegel dialektik. Hegel skapar en filosofi för hur system ska kunna utvecklas istället för att stagnera i enhetlighet.

På svenska använder hegelfilosofer gärna begreppet upphäva, ett motsatspar hävs upp till en högre ordning. Och samtidigt upphävs den gamla motsättningen. Nya motsättningar tar dess plats. "Aufheben betyder på tyska (1) att upphäva eller att upplösa något, men också (2) att spara och bevara något och (3) att lyfta upp något (i vardagligt tal till exempel att lyfta upp något från marken)." (s 38)

Det geniala med de borgerliga revolutionerna är att förändring genom motsättningar blir mer stabiliserande än det statiska härskandet. Statiska system och maktordningar som avvisar kritik stagnerar och förlorar makt.

"Det lömska med det är att man inte bryter med historiens förlopp om man går en annan väg än tidigare civilisationer, utan enligt Hegels logik snarare hjälper det stora historiska schemat på traven. Motsatsen till det föregående är införlivad i framsteget" (s 47). Förändring blir en nödvändig del av maktordningen.

Kritik behöver bryta sig ur lydnaden

Som alternativ till den kritik som införlivas i maktordningar söker Anders Bartonek en systembrytande kritik som inte införlivas och blir motor för systemen.

"Kampen står mellan två läger där det ena för vidare det hegelianska arvet och utvecklar dialektiska teorier i vilka det negativa och kritiska momentet får en väsentligt systembärande funktion. ... Negationerna i deras systematiska filosofier utgör inte ett egentligt hot mot suveränitet, kapitalism eller sociala system utan är snarare den instans som utvecklar och stärker systemet i fråga. ... Det andra lägret däremot försöker att mot bakgrund av och med en medvetenhet om detta ”Hegel-problem” hitta vägar att formulera en kritik som kan riktas mot systemet utan att absorberas och upphävas i det kritiserade systemet." (s 150)

Min analys är dock att systembrytande kritik som håller sig kvar i lydnaden riskerar att absorberas av maktordningar. Systembrytande kritik som fastnar i lydnad kan få funktionen av ett legitimerande Andra. Den platsar på så sätt i ordningens självbild: att tolerera en mångfald av normer och föreställningar.

En ordning kan utvinna legitimitet genom att upphöja och fira föreställningar om helt andra ordningar än de rådande. Ett par banala exempel är idealiserandet av brainstormen på sjuttiotalet eller att tänka utanför boxen i början av 2000-talet. Mer intressant är kanske upphöjandet av kommunistiska konstnärer, regissörer och författare inom borgerlig kultur under nittonhundratalet.

Bryta sig ur kritikens självupptagenhet

Kritik som blir del av befrielse bryter sig ur isolerade kritiska sfärer. Den lämnar distansierandet. Den lämnar sin självupptagenheten med att vara kritisk. Den blir med i att materialisera befrielse. Och den möter fattiga och förtryckta. Den skapar omsorg och sårbara relationer.

Befrielse som får kritik utvecklas istället för att stagnera. Kritik som riktar sig mot befrielse legitimerar befrielsen. Som något demokratiskt, som något jämlikt. Den hjälper befrielsen ur sekterism och nytt härskande.

Kritik som bygger

Kritiken är en gåva till befrielsen.  Kritik som kritiskt allierar sig med kreativt skapande blir del av skapandet. Kritiken slukas inte i ett hål av negationer.

Befrielse är inte så enkelt som att överge system och institutioner. Befrielse bygger. Befrielse bygger innovativt system och institutioner, jämlikare ordningar som bryter sig ur lydnaden till orättvisa och ojämlika ordningar.

Här gäller det att inte idealisera olydnaden för då blir den bara en negation till lydnaden. Olydnad som riktar sig mot en ordning får funktionen av motpart och blir därmed motor för maktordningen. Olydnaden behöver avvika snarare än att vända sig mot.

Civil olydnad i nord återinför maktkamp och negation när den fixerar sig vid blockader. Blockader återskapar den maskulina styrkemätningen i det politiska. Och blockader låser in sig i negationen genom att försöka stoppa en verksamhet utan att samtidigt bygga en annan ordning. Blockader bryter på så sätt med Gandhis konstruktiva ickevåld.

Olydnaden skapar former för samarbete.  Och samarbete är en form av lydnad. Befrielsen olydnad är annan lydnad. Lydnad till samarbetet. Lydnad till demokratiska beslut. Lydnad till rättvisa och etiska riktlinjer. All lydnad till en ordning är olydnad till andra ordningar. Och olydnad som inte fastnar i det rena trotset är lydnad till något annat.

Befrielse sker inte bortom makt

Befrielse som flyr makten riskerar att återskapa negationen som det där Andra. Som det därborta. Ett exempel är hur kommunistiska och kapitalistiska stater tillsammans skapade batterier av motpoler. Istället för att ställa sig bredvid så intervenerar befrielse i våld och makt.

Interventionen ska inte förstås som att gå in i och slukas av maktsystemen. Utan snarare som att gå in mitt bland. Ersätta och tränga undan. Det engelska ordet displace innehåller båda betydelserna ersätta och tränga undan.

Om den inte önskar fungera som motor för härskandet tar befrielsen sig ur opponerandet, protesten och 'kritiken mot'. Befriande befrielse bryter lydnad och samarbete med en ordning. Men befrielsen söker inte en oas från ordningen. Befriande befrielse avviker snarare än ställer sig bredvid. Befrielsens riktning blir avgörande om befrielse ska förverkligas eller om den ska exploateras av dominerande ordningar.

Tre paradigm för befrielse utan negation

Här lyfter jag fram tre paradigm för befrielse. Alla tre uppfinner verktyg för att ta sig ur protest och negation. Paradigm förstås här som mönster som kan imiteras.
  1. Queer avvikelse: Queer onormaliserar och märkliggör ordningen istället för att vända sig mot. Även när queer vänder sig till en rådande ordning, som exempelvis drag, så visar Judith Butler hur drag queerar negationen. Återskapandet av ordningen onormaliserar och onaturliserar ordningen. Queer avvikelse uppfinner ständigt innovativa verktyg som inte vänder sig mot, eller fastnar i en motsats. Ibland dras dock queer över av en rättighetspolitik som handlar om att få plats i ordningen. Ordningen återinsätts därmed som den rådande ordningen. Där man borde få plats.
  2. Hacktivism: Hacka är att gå in i en ordning och ändra på dess kopplingar och förutsättningar. Hacktivism undviker fällan att helt lämna en ordning och börja från början, vilket varit en frestelse för alternativrörelser och liknande grupper. Hacktivism använder systemet för att bryta sig ur systemet. Men detta utbrytande gäller inte all hacktivism. En del hacktivism hjälper istället till att få ordning på ordningen. Rätta till buggar i systemet så systemet fungerar ordentligt.
  3. Civil olydnad och ickevåld: Gandhis ickevåld vänder på mål och medel. Målet är det man startar med. När Rosa Parks 1955 satte sig på en vit sittplats långt fram i bussen avskaffade hon apartheid. På just den stolen. Målet blev medlet. Civil olydnad från Ickevåldsträning uppfinner kontinuerligt konstruktiva verktyg som bryter sig ur det negativa och undviker att bli motrörelse. Ickevåld skapar dessutom sårbarhetspolitik som hjälper motstånd ur styrkemätning och maktkamp.
Queerfeminister som Judith Butler och Sara Ahmed använder performativ på ett sätt som ligger nära Gandhis ickevåld. Performativ är handlingar som förverkligar målet. När handlingen är slutförd är målet uppnått. Performativ möjliggör en annan politik än att vända sig mot överheten och be om förändring.

Det är inte så att performativ agerar ensamt. Performativ gör sig beroende av att andra tar de performativa handlingarna på allvar. Performativ bygger tillit till det performativa förverkligandet. Och denna tillit blir samtidigt förutsättning för det performativa.

Eftersom performativa handlingar förverkligar sina mål har de möjlighet att ta sig ur opposition och protest. Ett exempel är feministiska mötestekniker som performativt förverkligar jämlikhet och demokrati i varje möte. Eller så misslyckas det. Demokrati är inget vi har. Demokrati är något som kontinuerligt uppfinns och finslipas. Demokrati fungerar som ett fotbollslag eller salsaband. Mycket övning och många justeringar. Demokrati misslyckas och lyckas om vartannat. Demokrati måste därför regelbundet träna. Performativ demokrati mångfaldigar sig snarare än att be någon mystisk, centraliserad demokrati däruppe att bli mer demokratisk.

Performativ är upprepning och imitation snarare än stora manifestationer. Performativa handlingar förverkligar sig genom att skapa pulser och hamna i resonans med andra handlingar. Resonans är ömsesidig förstärkning. Befrielserörelser förstärker varandra. De möjliggör varandra genom att ersätta och tränga undan protest som fångats i resonans med härskande ordningar.

Performativa handlingar kan lyckas eller misslyckas. De kräver att aktören blir innovatör och tränare istället för åsiktsproducent. Politik blir träning snarare än att handla om opinion och tyckande.

Per Herngren
2018, version 0.1.5

Diktaturers negationer - bilaga 1

Diktaturer skapar sig egna negationer som fiender (krig), konkurrens (företag) eller De Andra (rasistiska institutioner). Negationen införlivas som motor för diktaturens makt.

Bygger maktsystem öppningar till befrielse? - bilaga 2

Här är några teorier om hur maktsystem producerar utvägar till befrielse. Härskandet kan inte hindra att det skapar öppningar för motstånd. Dessa teorier lyfter fram hur även system och maktordningar blir aktörer i produktionen av motstånd. Varje ordning producerar öppningar och möjligheter som inte stämmer med ordningen. Intressant är också att teorierna inte reducerar befrielse enbart till individer. Även strukturer och konstruktioner blir aktörer för befrielse.
  1. Foucault: Makt producerar alltid motstånd. Motståndet kan fångas i reaktionen mot makten, men motståndet kan också frigöra sig från maktkampen. Motstånd behöver därför undvika att fångas i taktik och strategi. Foucault lanserar antistrategi som motståndsform.
  2. Derrida: Konstruktioner uppfinner saker som inte stämmer med konstruktionen. Meningen med något skapar alltid andra betydelser. Detta uppfinnande kallar Derrida för dekonstruktion. Dekonstruktion händer i själva konstruktionen, och när vi använder konstruktionen, och när konstruktioner samverkar med andra konstruktioner.
  3. Deleuze: Varje område som ockuperas skapar utvägar (flyktvägar) ut ur ordningen. Dessa utvägar får dessutom gravitation. De drar i oss. De begär av oss att fly ut ur ordningen. Befrielse blir att ockupera nya områden.

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel, 2018.
Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
Per Herngren, artiklar om postprotest.

20 maj 2018

Tvång är motsatsen till makt

Henry David Thoreau uppfinner 1849 en kamp som främst kämpar mot lydnaden snarare än mot ledare och regeringar. Hur ska vi begripa detta?

Mohandas Gandhi och ickevåldsrörelsen begriper makt som lydnad. Michel Foucaults historiska undersökningar av makt ligger nära Gandhis syn på makt som lydnadshandlingar. Foucault undersöker makt som myller av mikrohandlingar. Makt är ingen mystisk kraft däruppe nånstans.

Om makt är lika med lydnad så finns inga makthavare. Det går inte att ha makt. Lydnad är en gåva som kan ges men den kan inte behållas. Det är lite som att få uppmärksamhet, den existerar så länge den ges.

Så visst finns det maktmottagare. Men makten kan inte stoppas in i ett valv, innehas och ägas. Makt måste hela tiden mottas pånytt och pånytt. Lydnad kan mottas men det går inte att ha lydnaden nånstans. "Lydnad förvarar vi därinne på hyllorna till vänster. Var snäll och lås dörren efter dig när du lagt den där."

Foucault och Gandhi tror alltså inte på makthavare. Detta kallar jag makthavareateism, att bryta sig ur tron på att det skulle finnas makthavare.

Tvång och makt som varandras motsatser

Ifall makt är lydnad kan det inte vara makt att använda tvång mot någon. Tvång använder sig istället av muskelstyrka, stridsflygplan eller höga murar, inte lydnad. Tvång och makt är snarare varandras motsatser. Här är några exempel som möjligen illustrerar skillnaden mellan makt och tvång:
  1. När en vuxen bär bort ett sprattlande och skrikande barn så gör hen det för att barnet inte lyder, den vuxne använder istället tvång.
  2. Fängelse är ett tvångsmedel som används mot de som inte lyder, när makt saknas.
  3. Krig är ett tvångsmedel mot motståndare man inte har makt över.
  4. Freden efter ett krig kan handla om att lydnaden/makten håller på att återställas.
Min tes är att när makt (lydnad) finslipas och utvecklas blir makt mer lönsamt än tvång. Slaveriets tvång och hot om direkt våld blev med tiden alltmer olönsamt. Kapitalismens makt - lydnad istället för tvång och hot om våld - blev mer och mer lönsamt. Kapitalismens lydnad blev mäktigare än slaveriets tvång. De har dock aldrig varit helt renodlade system. Kapitalism kan innehålla tvång. Och slaveriet innehöll mycket lydnad.

Makt är mer producerande än förbjudande

Texterna från den borgerliga revolutionen och den tidiga liberalismen uppfattade makt som förbjudande, bestraffande och hindrande. De skapade därför föreställningar om friare sfärer som särskiljdes från nationalstaten: det privata, marknaden, civilsamhället.

Den borgerliga negativa föreställningen om makt togs över i delar av vänster, aktivism och proteströrelser. Makt uppfattades som förbjudande, förtryckande eller som hinder för frihet. Med denna världsbild frestades vänster och aktivism till att själva bli negativ, hindrande och nej-sägande.

Mäktiga makttekniker är, enligt Michel Foucault, producerande snarare än förbjudande. Makt skapar alltså mer samarbete och lydnad än hinder och förbud. Ju mer makt får oss engagerade, ju mäktigare blir makten.

Givetvis finns det perioder, institutioner och situationer där makt blir mer hindrande men dessa producerar vanligen maktlöshet snarare än makt. För att bli mäktigt uppfinner makt alltfler sätt att bli producerande. Flertalet av Foucaults böcker handlar om detta uppfinnande. Om hur makt skapar skapande.

Befrielse befriar oss från lydnad

Ifall makt är lika med lydnad och samarbete så handlar befrielse om att ta sig ur lydnad och skapa nya samarbeten. Så ifall makt är lika med lydnad blir civil olydnad avgörande för att uppnå befrielse från förtryckande makt. Det kan inte vara den enda metoden men civil olydnad blir en nödvändig del av en befrielse. Olydnaden drar undan förutsättningen (lydnaden) för den förtryckande makten. Och samtidigt skapas ett nytt samarbete, en ny makt.

En vänster som är totalt lydig, alltså där man sällan sitter i fängelse eller blir avskedad, har inte någon större möjlighet att bryta en förtryckande makt. Total laglydnad inom vänster är på ett sätt ett större hot mot förtryckta än stater och kapitalism som ju får hela sin makt genom folks lydnad. Förtryck utövas genom lydnad.

Därmed kan vi förstå Henry David Thoreaus tanke att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder (Civil olydnad, 1849).

Per Herngren
2018 04 28, från en tidigare text 2005, version 0.2.1

Referens

Texter om civil olydnad av Per Herngren.
Texter om Michel Foucault.
"Tvång är motsatsen till makt" är också publicerad som webbsida, 2018.

12 april 2018

Vad är ickevåld? - Stellan Vinthagen & Mohandas Gandhi

Introduktion till Gandhi

Ickevåld är kontraintuitivt. Det stämmer inte med våra reflexer och med det vi tycker är självklart. Det behöver därför experiment och träning för att bryta sig ur det självklara.

I sin bok Motståndets sociologi (2016) utgår Stellan Vinthagen från Mohandas Gandhi för att begripa ickevåld. Vinthagen är professor i ickevåld i USA.

Ickevåld är, enligt Vinthagen, att "tillämpa den ickevåldsliga framtiden i nuet som alternativ till och motstånd mot det nuvarande samhällets våld och förtryck. Ickevåld är därmed alltid i en engagerad relation till vissa aspekter av våld och kan inte förekomma där våld inte existerar."(1)

Mohandas Gandhi praktiserade ett ickevåld som är sammanvävningen av civil olydnad och det konstruktiva programmet. Motstånd mot förtryck och våld hör ihop med byggandet av ickevåldssamhällen och ickevåldsorganisationer. Stellan Vinthagen översätter detta till en elegant formel(2):

Ickevåld=Ickevåldskonstruktion+Ickevåldsmotstånd

Ickevåldskonstruktion innebär både byggande av ickevåldsliga organisationer och träning i ickevåld(3).

Ickevåldsmotstånd, som exempelvis civil olydnad, transformerar våld och förtryck till ickevåld.

Ickevåld gör oss politiska tillsammans 

Gandhis ickevåld skapar politisk teori om hur samhällen ska fungera för att bli jämlika och demokratiska. Samhällen och organisationer behöver samtidigt skapa jämlikhet och göra motstånd mot ojämlikhet. Att skapa rättvis fördelning av makt och resurser kräver motstånd mot orättvisa. Ensidighet fungerar inte. Ensidighet öppnar upp för våld och förtryck.

Mål och medel blir ett. I ickevåld är civil olydnad både mål och medel. Olydnad behövs även i det bästa ickevåldsamhälle. Civil olydnad är en avgörande byggsten i varje samhälle. Motstånd och byggandet av samhällen går inte att särskilja.

På samma sätt är demokrati både mål och medel. Det räcker inte med att motståndet vill ha demokrati. Motstånd måste komma ur demokrati och skapa demokrati. Ickevåldsgrupper tränar därför jämlikare mötestekniker. Demokrati är ständigt experimenterande och tränande.

Ickevåld protesterar inte

Samhällsförändring genomförs konstruktivt för att inte övergå i förtryck och våld. Ifall grupper bara störtar en ordning återuppstår dominans och förtryck. Ickevåld inriktar sig därför inte på att vara emot, att säga Nej.

Att säga emot, fastna i Nej, skapar en återvändsgränd. Protesten övergår gärna i det negativas orkeslöshet. Nietzsche kallar det för viljan att inte vilja. Inte vilja det Dom vill.

Att delta i det politiska blir istället att bygga och experimentera. Politik är att finslipa och träna befriande samhällsordningar.

Från komplement till sammanvävt ickevåld

Det är frestande att tänka ickevåldskonstruktion och ickevåldsmotstånd som komplement. Som två olika saker som båda behövs. Vi kan kalla denna föreställning för komplementföreställningen om ickevåld.

Använder vi Vinthagens formel så tar komplementföreställningen bort ickevåld ur formeln. Vi får konstruktion och motstånd som separata företeelser. De summeras inte. Ickevåld≠Konstruktion+Motstånd. Ickevåld hindras i så fall från att bli till.

Läser vi texter från Europa och USA om ickevåld blir det förvirrande. Flera tar bort  ickevåld ur begreppet ickevåld. Ickevåld i nord tränger undan och ersätter Gandhis ickevåld. Ickevåld har inte längre något med ickevåld att göra, hmm.

En variant av komplementföreställningen är att placera ickevåldskonstruktion och ickevåldsmotstånd på var sin ända av en skala. 65% konstruktion och 35% motstånd.  Genom att placera ickevåld i skalan görs den kvantitativ. På så sätt reduceras ickevåld från förverkligande till en skala av nästan förverkligande.

Genom att placera konstruktion och motstånd på var sin ända av samma skala blir de dessutom varandras konkurrenter.
- Vår grupp ska minska lite på byggandet och dra oss mer åt motståndshållet.
- Jaha, men vår grupp ska satsa mer på att bygga samhällen. Vi hinner inte med motståndet.
Det ena tränger undan det andra. Ickevåld ersätts här av en balanserad kompromiss mellan konstruktion och motstånd.

Komplementföreställningar missar det geniala med Gandhis ickevåld. Genom att förverkliga målet tränger ickevåld undan och ersätter dominerande maktordningar. Förverkligandet genomförs så att det samtidigt gör motstånd. Och motståndet utformas så att det samtidigt förverkligar målet.

Ickevåldskonstruktion väver in ickevåldsmotstånd i konstruktionen. Byggandet av samhällen bygger in motstånd i samhället. Och ickevåldsmotstånd väver in ickevåldskonstruktion i motståndet. Motstånd bygger samhällen. Och samhällen gör motstånd.

Delen är större än helheten

Ickevåld förverkligas i handlingar, strukturer och ordningar. Ickevåld kan alltså inte reduceras till en framtida slutprodukt: mål som ännu ej är uppnått. Inte heller kan ickevåld reduceras till enbart medel: vilja något annat än det som görs.

Varje del av ickevåld förverkligar ickevåld. Det innebär inte att allt är samma sak. Snarare innebär det att både samhällsbygge och motstånd mot förtryck dras in i varje del.

Helheten får plats i detaljerna. Helheten är alltså mindre än dessa detaljer. Ickevåld förverkligas i detaljer. Eller så misslyckas det.

Ickevåld innebär att man gör målet så litet att det kan genomföras helt och hållet. Precis som med kapitalism, patriarkat och krig är ickevåld svärmar av små händelser snarare än ett stort, enhetligt system.

Att göra målet mindre förminskar det inte. Det gör det snarare möjligt att mångfaldiga det mer. Mindre blir mer.

Demokrati är både mål och medel

Att organisera civil olydnad är att samtidigt organisera demokrati och jämlikhet, omsorg och tillit. Eftersom civil olydnad utformas så att det faktiskt bygger samhällen kan det skapa missförstånd att kalla det för aktioner. Civil olydnad är inte individuella handlingar. Civil olydnad är snarare motståndssamhällen som kopplar sig till andra samhällen.

Plogbillarna i USA använder "building community" för att beskriva det de ägnar sig åt. Medan de förbereder avrustning av vapen bor och arbetar de i fattiga områden. Efter rättegången bygger de samhällen även i fängelset.

För ickevåld är samhällen inte ett försök att skapa något harmoniskt och vackert tillsammans med de duktiga och upplysta. Istället griper samhällen in och gör motstånd mot orättvis fördelning av makt och resurser. Ickevåld är för de sårbara. För de som behöver andra. För de som inte klarar sig själva. För de som misslyckas. För de som flyr och förtrycks.

Ickevåld avviker

Samhällen blir inte en enhet. Deras ontologi är snarare avvikelse. Som rhizom och svamprötter lever samhällen genom att ge sig iväg i nya riktningar. Gandhis ickevåld är exempel på det.

I Gandhis saltmarsch utvanns salt som England tidigare koloniserat och monopoliserat. Handlingen imiterades och spreds som en smitta över Indiens kust. Englands monopol på salt bröts. Kolonialismen trängdes ut ur saltet.

Inom veckor från första saltmarschen ockuperade indier koloniala saltfabriker. Infrastrukturen för salt togs över av indier. Civil olydnad skapade nya infrastrukturer och samhällsstrukturer som trängde undan kolonialismen. Det innebar inte att kolonialiserandet försvann. Det var fortfarande mäktigt på andra håll. Och kolonialism är mäktigt idag: i reflexer, rasifiering och nationella ordningar.

Civil olydnad är att regera

Stellan Vinthagen tar i sin bok upp hur bostadslösa i Brasilien ockuperar mark. Byggandet av hus och byar är både samhälle och civil olydnad. De boendes beslutsmöten för att organisera sin bygd  är ett demokratiskt regerande samtidigt som det är civil olydnad mot en stat som försöker regera över dem.

Regerande står emot regerande. Ickevåld praktiserar en jämlikare värld. Motparten görs jämlik. Det innebär att ickevåld undviker att ställa sig över andra samhällen. Men det innebär inte att regeringar och kapitalism placeras över oss. Regeranden kan göra motstånd mot varandra eller
samverka.

Såväl makt som befrielse svärmar. De flockar sig. Och stimm tar sig in i, och ut ur, flöden. Det är mycket samverkan men det skapas aldrig enhet.

Myller av förverkliganden blir faktiskt mer realistiskt än föreställningar om stora maktpyramider och väldiga system. Eller föreställningar om ledare som styr våra liv. Ickevåld skapar en teori om hur politik faktiskt fungerar.

Övervinna funktionell vidskepelse

När vänster eller protestgrupper pekar ut motparten som en gigantisk jätte produceras en funktionell vidskepelse. Föreställningen blir funktionell för ordningen eftersom tron på den väldiga makten befäster ordningen.

Den funktionella vidskepelsen definierar oss som icke-regerande. Ingen chans att vi ska kunna tränga undan dessa väldiga jättar. Tja, kanske om hundra år. Men inte nu!

Även tron på maktpyramider och stora system skapar en paranoid vidskepelse, att det skulle finnas en dold makt bortom levandet, bortom förkroppsligande och materialiserande, bortom samtal och beslut.

Ickevåldets förverkligande tränger undan politisk paranoia. Det finns ingen dold sfär av makt däruppe.

Det har vid olika tillfällen hänt att den brasilianska statens regerande har erkänt och accepterat de bostadslösas regerande. Nya demokratier och nya samhällen byggs med samarbete och ickesamarbete. Ickesamarbete kan faktiskt leda till mer samarbete med andra ordningar än ensidig lydnad.

Per Herngren
2018 04 12, version 0.1

Referens

Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016.

Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.

Per Herngrens texter om Gandhi. 
Per Herngrens texter om rekursiv samhällsförändring och demokrati

Fotnötter

1. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 68.
2. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 69.
3. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 70.

24 februari 2018

Ickevåld trappar upp olydnaden – Gandhi

Ickevåld förstår makt som lydnad och samarbete. Civil olydnad och samarbetsvägran blir i så fall avgörande politiska verktyg för att bryta makt. Och ifall olydnaden smittar av sig så trängs den gamla makten (lydnaden) undan. Ett nytt samarbete ersätter det gamla samarbetet.


Neutralisera civil olydnad

Stat och lag kan neutralisera motstånd genom att ignorera det. Det kan vara genom att ge låga straff eller inget straff alls. Lydnaden (makten) skapar sig på så sätt en viss elasticitet mot motstånd.

Ett annat sätt att neutralisera motstånd är att införliva det. Lite lagom olydnad kan införlivas i lydnaden. Lagom-olydnad för då flera funktioner för att stabilisera lydnaden (makten):
  1. Olydnad som införlivas i ordningen legitimerar ordningen. "Se hur demokratiska och lyhörda våra styrande är!"
  2. Olydnad gör lydnaden mer flexibel. Olydnaden justerar regler, ordning och styrning så de inte blir rigida och maktlösa.
Det finns extremt kontrollerande makt, som centralstyrda datorsystem som vid olydnad ger felmeddelande och stoppar fortsatt aktivitet. Men vanligtvis tolererar lydnaden när vi överskrider gränser lite lagom mycket. Det stör inte lydnaden. Olydnad kan till och med stärka lydnaden.

Lydnaden behöver lite olydnad för att fungera. Bokstavlig lydnad skulle sabotera ordningen. Denna form av fullständig-lydnad-motstånd kallas svejkism. Begreppet kommer från Jaroslav Hašeks bok om soldaten Svejk. Svejk är så lydig att militärens krigande hindras. Bokstavlig lydnad till befälens order saboterar krig.


Hur ickevåld bryter lydnaden (makten)

När den civila olydnaden ignorerades trappade Gandhi upp olydnaden. I augusti 1920 under kampanjen för samarbetsvägran med det brittiska kolonialväldet och ännu mer i civil olydnadskampanjen sommaren 1930 lyfte Mohandas Gandhi fram hur vi behöver vi trappa upp när stat och lag ignorerar oss.

Upptrappningen handlade alltid om att öka ickevåldet, aldrig om att bli mindre ickevåldslig. En motståndgrupp behöver trappa upp ickevåld till kännbara fängelsestraff för att olydnaden ska kunna bryta lydnaden. Det är flera skäl till det:

För det första är det inte böter som avskräcker oss från att ta över företag, proppa igen giftiga avloppsrör eller avrusta vapen, utan just kännbara konsekvenser.

Mohandas Gandhi bar ofta med sig Henry David Thoreaus häfte om civil olydnad från 1849. Det är i det häftet Thoreau uppfinner civil olydnad som en kamp mot lydnaden snarare än mot regeringar. Enligt Thoreau och Gandhi är straffet avgörande för att hindra oss från att bryta lydnaden. Straffet producerar kanske inte så mycket makt men det avskräcker oss från befrielse. Rädslan för straff hindrar oss att leva befrielse.

Det är straffet som lydnaden använder för att måla upp befrielse som otänkbart. Det görs till en självklarhet att straffet hindrar oss från att leva befrielse.

Genom att trappa upp civil olydnad till "avskräckande fängelsestraff" bryts den rädsla och oro som skyddar makten från olydnad. Istället för att straffet skyddar lydnaden förvandlas straffet till utmanande befrielse och moralisk kraft. Det som nyss tycktes omöjligt är uppenbart möjligt. "Om det är möjligt för dem är det kanske möjligt för oss andra också." "Hmm, om de vågar göra det rätta trots fängelsestraff kanske vi också vågar?"  

För det andra behöver befrielse se till att få rättegångar för att pröva olika värden mot varandra. En befrielsegrupp som inte konfronteras och tvingas argumentera kring rätt eller fel blir gärna självgod och sekteristisk, precis som regeringar och företag som inte möter motstånd blir självgoda och sekteristiska.

I rättegången agerar civil olydnad jämlikt med regeringar och företag. En ickevåldsgrupp försöker så gott den kan argumentera för ett värde och pröva det mot andra värden. Åklagarens argument tvingar ickevåldet att finna bättre argument. Domare och åklagare lär motståndsgruppen att göra bättre motstånd. Motståndarens rättssystem görs till en del av befrielsen.

Ickevåldet blir genom rättegången dessutom en inomparlamentarisk handling. Åklagaren representerar regeringen. Och domaren representerar lagen. En civil olydnadsgrupp sitter alltså i en rättslig förhandling med regeringen och med lagen. Så civil olydnad är en av de få möjligheter som finns att agera inom det parlamentariska systemet (om man nu inte råkar vara riksdagspolitiker).

 

Ickevåld går in bland våld och förtryck

Skillnaden mellan alternativrörelsens alternativ och Gandhis ickevåld är att det konstruktiva programmet byggs mitt i våld och förtryck. Det handlar alltså inte om att bygga lyckliga öar vid sidan av våldet.

Det engelska ordet displace betyder både tränga undan och ersätta. Ickevåld skapar och bygger mitt i våldet. På ett avgränsat område tränger ickevåldet undan våldet och ersätter det med konstruktivt samhällsbygge. Målet blir medlet. Utifrån ickevåld som ingripande kritiserar Gandhi den pacifism som bara vägrar delta i våld. Befrielse behöver gripa in i våld och förtryck. Gandhi bygger en befrielse som samtidigt är konstruktivt samhällsbygge och motstånd mot härskande.

Per Herngren
17 februari 2018, version 0.1.1
Artikeln är tidigare publicerad på ickevåldsnätet.
 

Upptrappning av ickevåld - bilaga

När den civila olydnaden ignorerades trappade Gandhi och hans medarbetare ofta upp olydnaden. Upptrappningen handlade om att öka ickevåldet, inte om att bli mindre ickevåldslig. Ifall våldet ökade bland andra befrielsegrupper parallellt med ickevåldskampen så avbröt Gandhi vanligtvis den civila olydnaden. När det fanns risk för våld kunde ickevåldet fokusera motståndet mer mot det våldsamma motståndet än mot kolonialmakten. Det våldsamma motståndet samt lydnaden till kolonialismen hindrade befrielsen, de koloniala härskarna var inte mäktiga i sig själv.


Platt ontologi och jämlik metod - bilaga 2

Ifall organisationer inte befinner sig på olika nivåer, ifall inte mikro existerar i en sfär under makro, så analyseras stater, företag, organisationer och motståndsgrupper på samma nivå. Det är först då det går att utforska det myller av aktiviteter som febrilt producerar jämlikhet och ojämlikhet, makt och motstånd, samarbete och ickesamarbete.

Referens

Per Herngren, Otto von Busch, Mode och motstånd, Korpen, 2016.
Per Herngren, "Trappa upp sårbarheten - inte provokationen", 2016.
Mohandas Gandhi, Collected works of Mahatma Gandhi, 1999.
Jaroslav Hašek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget, Modernista, 2018 (original 1923).
Henry David Thoreau, Resistance to Civil Government, titeln ändrades senare till Civil Disobedience, 1849.

09 november 2017

Information skapar inte befrielse - Deleuzes blivande

Informera mot något har inte någon effekt, enligt Gilles Deleuze. Information om förtryck och orättvisa skapar inte befrielse. Det behövs motstånd för att skapa förändring.

Motstånd är i Deleuzes filosofi blivande. Blivande olydnad. Blivande befrielse. Blivande jämlik. Blivande omsorg. Blivande rättvis fördelning av makt och resurser.


Blivande ska inte begripas instrumentellt. Det är inte ett medel mot ett mål. Blivande är snarare när målet blir medel.


Genomföra utan att bli genomförd

Blivande är inte målet slutfört. Det är alltså inte ett helt genomfört mål där medlet är överspelat. Jaha, nu är vi klara. Vissa former av maktordningar, och visa former av våld och förtryck, kan vara överspelade. Men det finns inget efter revolutionen. Eller efter befrielsen. Befrielse är att fortsätta uppfinna, bygga, tränga undan, ersätta. Befrielse avslutas aldrig.

Befrielse är inget som individuella organisationer eller personer utför själva. Befrielse är, i Deleuzes utforskning, att komponera, att skapa pulser och resonanser.

När våra handlingar återkommer uppstår pulser. Ifall dessa pulser fortsätter kan resonanser med andra pulser uppstå. Resonans bygger ömsesidig förstärkning. Politik är ömsesidig förstärkning.

Pulser och resonans bryter sig ur fixeringen vid event, den stora aktionen, tidsbegränsade kampanjer och projekt. Politik blir istället återkommandet.

Befrielse avviker

Blivande är riktning utan att målet placeras därborta. Målet är snarare hur vi riktar oss.

Riktandet är aldrig rakt. Befrielse är avvikelse. När målet blir medlet avviker vi från det bestämda. Befrielse växer åt alla möjliga håll. Befrielse är mycel, svamprötter. Skapande av värde skapar gärna rotknölar. Knölar bryter det raka och linjära. Rotknölar skickar iväg oss i nya riktningar.

Deleuze kritik av tron på information

Låt oss lämna Deleuzes blivande befrielse och läsa hans kritik mot information, mot tron på informationens möjligheter att skapa befrielse:

"Let's say that is what information is, the controlled system of the order-words used in a given society. What does the work of art have to do with it? Let's not talk about works of art, but let's at least say that there is counter-information. In Hitler's time, the Jews arriving from Germany who were the first to tell us about the concentration camps were performing counter-information. We must realize that counter-information was never enough to do anything.

No counter-information ever bothered Hitler. Except in one case. What case? This is what's important. Counter-information only becomes really effective when it is — and it is by nature — or becomes an act of resistance. An act of resistance is not information or counter-information. Counter-information is only effective when it becomes an act of resistance.

What relationship is there between the work of art and communication? None at all. A work of art is not an instrument of communication. A work of art has nothing to do with communication. A work of art does not contain the least bit of information."(1)

Lämna ineffektiviteten och bli skapande

Deleuzes filosofi visar ineffektiviteten i:
  1. Politik som överför budskap, information, åsikter eller insikter. Han kritiserar kommunikation i betydelsen överföra budskap. Samtal och texter är snarare samverkan än överföring.
  2. Politik som säger emot. Som säger Nej. Som protesterar mot något. Fokusera istället på att skapa och återskapa.
  3. Politik som uttalar sig i olika frågor. Uttalanden och namninsamlingar blir slöseri med tid. Dela istället misstag, erfarenheter, färdigheter, samt metoder för att träna och uppfinna.
Politik blir för Deleuze istället en skapande verksamhet. Ett skapande som samtidigt gör motstånd. Som bryter sig ur, tränger undan och ersätter maktordningar. Skapandet sprids genom att andra imiterar, tränar och vidareutvecklar.

Per Herngren
9 november 2017, version 0.1

Fotnot

(1) Gilles Deleuze, Two Regimes of Madness Texts and interviews 1975-1996, Semiotext(e), 2006, p 322.

22 juli 2017

Stormöten som funktionell dumhet

Är stormöten så populära just för att de drar in organisationen i funktionell dumhet? Attraherar stormöten för att de tränger undan och ersätter organisationens syfte?

Stormöten skapar olika dynamiker som har en benägenhet att ersätta genomförande. Stormöten blir i så fall effektiva som flykt från förverkligande. Stormöten är en bland flera förklaringar till hur grupper och organisationer dras in i funktionell dumhet.

Funktionell dumhet

Funktionell dumhet tenderar att uppstå när en organisation eller grupp utvinner mer kraft och energi av att inte genomföra vad den är till för än av att genomföra det. Ickegenomförande får en funktion i organisationen.

En dynamik växer fram där organisationen med tiden oavsiktligt ersätter sitt syfte med andra verksamheter, exempelvis mätningar, rapporter och utvärderingar. Dessa andra verksamheter utformas mer tillfredsställande än att genomföra syftet. Det blir mer engagerande att genomföra ickegenomförande än att genomföra genomförande.

Stormöten centraliserar

Frågor som annars skulle hanteras i små arbetsgrupper centraliseras till stormöten. Arbetsgrupper frågar stormötet eller informerar stormötet. Dessa möten fastnar i så fall i tröghet och 'information overload'.

Även konflikter som kunde ha hanterats av en mindre ansvarig grupp centraliseras till stormötet. Deltagarna dras in i alla möjliga konflikter. Eller så blir organisationen konflikträdd och konfliktundvikande.

Hur stormöten skapar funktionell dumhet

  1. Stormöten är tröga för att lösa problem. Detta gör att deltagarna istället fokuserar på tyckanden och invändningar. Att inför andra tycka något stimulerar och fungerar som flykt från förverkligandet. Att tycka och påpeka saker blir attraktivare än att konstruera, bygga och genomföra.
  2. Invändningar fungerar dessutom som stoppsignaler. Det går alltid att hitta en invändning. Och deltagare blir skickliga invändare. Det gör att växelspelet mellan uppfinnande, misslyckande och konstruerande stoppas och trängs undan.
  3. De som invänder framställer sig som realister. Detta bygger en kraftfull mur mellan realiserande och realism. Det realistiska blir att undvika att realisera. Realiserandet pekas ut som orealistiskt.
  4. Utspel och åsikter pissar in revir. Att markera position och domän blir mer tillfredsställande än att innovativt lösa problem. Domäner måste pissas in regelbundet för att inte bli otydliga. Markeringar blir ett återkommande inslag på stormöten.
  5. Att vara emot varandra genererar energi, som plus och minus på ett batteri. Att bromsa och kritisera varandras förslag producerar självgenererande system. Motståndare stimulerar varandra genom att vända sig mot varandra.
  6. Två parter som vänder sig mot varandra drar in övriga deltagare i dikotomin. En motsättning kan sätta igång en dynamik där den gör sig själv till huvudmotsättning. Avvikande lösningar trängs undan.
  7. Två parter som vänder sig mot varandra tenderar att prata mycket och dominera diskussionen. De blir varandras motparter i en pardans. Deras gemensamma dominans är svår att genomskåda eftersom de säger emot varandra. 
  8. Och de två skola bli ett. Två parter som vänder sig mot varandra blir i praktiken en part, som när dansare blir ett danspar.
  9. Att ersätta kreativa konflikter med motparter som vänder sig mot varandra gör att organisationen blir inlåst i vissa återkommande frågor. Organisationen stagnerar. Detta kan skapa trygghet. Stagnation får en betryggande funktion för deltagarna.

Konfliktundvikande

  1. Att centralisera konflikter till stormöten blir för många grupper jobbigt. För att undvika konflikter övergår dessa till att bli konfliktundvikande.  Konflikter tas inte till vara. Problem hanteras inte.
  2. Konfliktundvikande kan förvandla stormöten till informationsmöten. Detta producerar "information overload". Stormötet blir organisationens flaskhals. Informerandet skapar en självgående stimulerande aktivitet som ersätter förverkligande.
  3. Det gemensamma skapandet kan trängas undan av att deltagare rapporterar om rapporter. Parallellt med att arbete alltmer ersätts med redovisningar och rapporter så skapas behovet av bekräftelse. Annars skulle rapporterna producera tomhet. Stormötet blir därför ett forum där redovisningar får redovisas ännu en gång.

Utvinna kraft - fetischism

  1. Konfliktundvikande kan förvandla stormöten till en trevlig stund där snälla och uppmuntrande saker sägs. Det sociala tar över.
  2. Att förvandla en stor del av gruppen till publik skapar fetischistisk kraft som utvinns ur publiken. Informella och formella ledare utvinner energi från åhörarna. Energi överförs därmed från passiviserade åhörare till ledning och informella ledare. Stormöten uppfattas därmed som funktionella för ledningen.
  3. Att göras till publik kan även användas av den passiva åhöraren för att utvinna kraft. Stormöten drar till sig karismatiska talare som inspirerar publiken. Inspirerandet ersätter kämpande med att förverkliga.
  4. Värde kan ersättas av utvärderingar. Att få bra utvärderingar ersätter skapande av värde. Stormöten blir en arena som bekräftar utvärderingarnas resultat, eller som analyserar hur resultatet kan förbättras. Resultat av arbete ersätts med resultat i utvärderingar.
  5. Skapande av värde kan också ersättas av mätande. Värdet i att bruka, skapa, samarbeta och samtala ersätts med mätande av kundnöjdhet och nöjda medarbetare. Nöjdhet tränger genom mätningar bort förverkligande. Stormötet blir ett forum där statistik förvandlas till kraft. Det alstrar nummermagi. Nummer uppfattas innehålla kraft.
  6. Eftersom energi kan utvinnas ur stormöten blir den funktionella dumheten funktionell. Varje förslag om att arbeta mer självständigt i mindre grupper motverkas kraftfullt. Och varje förslag om att grupper ska samarbeta och koordinera med varandra tolkas som att stormötena faktiskt ändå är nödvändiga. Stormötet gör sig immunt mot förverkligande arbete i mindre grupper.
Per Herngren
2017 07 22, version 0.1.1

Stormöten vs mindre grupper - bilaga 1

En utgångspunkt för den här texten är att möten är effektiva på att lösa komplicerade problem i storlek från två till åtta deltager. För exempelvis textskrivning kan två personer vara effektivare än fem. För att uppfinna kan fem personer vara effektivare än åtta. För att upptäcka problem och fallgropar kan åtta personer vara effektivare än två.

Formeln n(n-1)/2 ger antalet individuella relationer i en grupp. Där n är gruppens antal. Formeln visar alltså antalet par som behöver förstå varandra och samarbeta med varandra. Hur många individuella missförstånd som behöver redas ut. Och hur många möjliga personliga konflikter som gruppen behöver hantera.

Det finns andra faktorer som skapar flaskhalsar och tröghet men något förenklat visar formeln att en grupp som går från exempelvis sju till nio deltagare fördubblar svårigheten och komplexiteten i att försöka förstå varandra, samarbeta och hantera konflikter.

Formeln blir därmed en delförklaring. I möten med fler än åtta deltagare behöver några dra sig tillbaka och bli mer tysta och passiva. Jämlikhet blir matematiskt omöjligt.

Stormöten måste producera åhörare och publik för att de ska fungera. Själva samtalet förs mellan kanske fem-sex deltagare. Ifall fler yttrar sig så sker det i form av monologer snarare än samtal. Det är inte praktiskt möjligt att jämlikt referera till varandra. Inte heller att bolla tankar fram och tillbaka. Samtalande, tillsammans-talande, sker mellan max sju-åtta personer oberoende om gruppen har åtta, femton eller hundra deltagare.

Förutom formeln som visar antalet individuella relationer använder jag arbetsgrupper som paradigm (mönster) för att jämföra med stormöten. Arbetsgrupper som arbetar självständigt utan att mikrostyras av styrelse, ledning eller stormöte utvecklar andra arbetssätt än stormöten. Arbetsgrupper varvar planering, genomförande, problemlösning, omsorg och ömsesidig hjälp. Den växlar mellan olika typer av möten, och den varvar funderande med genomförande. Arbetsgruppen kan misslyckas eller lyckas med detta. Arbetsgruppen är inget enhetligt ideal utan bara ett hjälpmedel i analysen.

Flera av de handlingar som tas upp i kritiken av storgrupper kan få en konstruktiv funktion i mindre arbetsgrupper. Det gäller att inte förvandla kritiken till moralism eller generaliseringar.

Dynamik - bilaga 2

Dynamik innebär att effekter med tiden skapar oväntade effekter. Förutsättningarna förändras. Det som är dynamiskt måste begripas historiskt, över tid. Det som gällde igår gör att något annat gäller idag. Förutsättningarna förändras. Nya förutsättningar skapar effekter som gör att de nya förutsättningarna snart inte heller gäller, inte på samma sätt. Samma sak kan alltså få olika effekter över tid.

Dynamisk analys ska därför inte blandas ihop med helhetsförklaringar eller statiska förklaringar eller linjära förklaringar.

Funktionell i systemteori - bilaga3

Funktionell i systemteorier syftar på återkommande handlingar, händelser, relationer, platser och saker som är med och återskapar delar av en organisation. Eller som återskapar delar av ett fenomen eller ett system.

Det funktionella är det som inte är avsiktligt. Funktionellt skiljer sig därför från instrumentellt handlande där effekten är avsiktlig och planerad. Funktioner är inte uttänkta. Exempelvis kan gemensamma fikapauser på en arbetsplats få funktionen att lösa problem, konflikter, sprida idéer och färdigheter.

Ifall organisationen medvetet organiserar fika för att lösa problem och konflikter blir fikat istället instrumentellt, inte funktionellt.

Instrumentalism och dess funktion

Instrumentella handlingar kan få en funktionell funktion i en organisation. Funktionell dumhet skulle delvis kunna förklaras med ensidigt fokus på instrumentella avsikter. Istället för att förverkliga så fokuserar organisationen på handlingar som ska sätta igång en kedjereaktion som förhoppningsvis uppnår målet i framtiden.

För teorin kan detta bli förvirrande. Skulle det instrumentella kunna vara samma sak som funktion? Nä, det gäller att skilja på funktionen med det instrumentella från instrumentalism. Instrumentella handlingar får alltså oavsiktliga konsekvenser. Instrumentella handlingar är till stor del icke-instrumentella. Detta kan leda till att det funktionella och det instrumentella ofta får motstridiga konsekvenser. Trots att det är samma handling. En viss avsikt får en helt annan funktion. Funktionell dumhet är ett typexempel på detta.

Förklara funktion i organisationer

Funktionella händelser orsaksförklaras ibland med funktionell effekt: att dess funktion i organisationen är orsaken till att de existerar.

Talcott Parson som var det stora sociologiska namnet inom strukturfunktionalismen under femtiotalet förklarade funktion med funktionen för helheten (organisationen, samhället).

Men att förklara funktioner utifrån en helhet blir en mystisk instrumentalism. Skulle det finnas nån mystisk intelligent kraft i system och organisationer som genererar funktioner som är bra för organisationen? Skulle organisationer ha sina egna gudar som ser till att det går bra för organisationen? Eller skulle det existera en omedveten högre intelligens i organisationer som vet vad som är bra för organisationen?

Funktion som resonans

Istället för att tänka helhet kan det vara mindre mystiskt att undersöka hur olika saker och händelser börjar dansa med varandra. Dansen skapar en form av gravitation, en dragkraft som drar till sig mer dansande. Och dansen fortsätter. Denna dans och puls får funktioner som drar iväg med organisationen. Detta kan vara bra eller dåligt för organisationen. Eller så omvandlas organisationen till något annat. En revolution sker.

Funktionella händelser skapar egna värden. Dessa värden kan dra med deltagare och grupper i organisationen. "Det var ett trevligt samtal! Hinner du vara med på eftermiddagsfikat? Jag köper nybakade bullar i bageriet." Goda bullar och trevligt sällskap kan få oväntade effekter för en organisation.

Luhmann och sociala systemteorin

Funktionalisten Niklas Luhmann började på sextiotalet kritisera mysticismens kring Talcott Parsons tro på helheten och vad som var bra för helheten. Luhmann förklarade istället funktion främst med hur system producerar skillnad från andra system. Och skillnad från sin omgivning.

Hur blir system självskapande? Hur rör sig danspar på dansgolvet utan att krocka, blanda ihop sig och upplösas som par?

Luhmanns systemteori undersöker hur system kan bli självständiga. Vad är det för funktioner i system som skyddar det från extern information och påverkan?

Hur kommer det sig att organisationer lever sina egna liv istället för att påverkas av andra organisationer? Det är det som Luhmanns sociala systemteori förklarar, eller försöker förklara.

Hans systemteori blir därmed också en hjälp att förstå hur regeringar, parlament och företag skyddar sig från påverkan från aktivister och solidariska organisationer.

Dysfunktionell

Att skilja på dysfunktionell och funktionell kan göra att analysen missar att det dysfunktionella ofta är funktionellt. Det får en funktion i organisationen. Det blir lätt att analytikern omedvetet blandar in åsikter och tyckanden i ordet dysfunktionell. Det återskapar en mystisk, rationell helhet. Ett högre rationellt syfte i systemet.

Dysfunktionell kan dock användas som en kritik. Kritiken blir då en intervention i organisationen. En intervention som kan få en egen funktion. Kritikern kan påpeka att:
1. en funktion i en organisation drar iväg med organisationen så den blir något annat än vad den är till för. 
2. en funktion kan blir självdestruktiv för organisation. Den gör att organisationen kollapsar.

Referens


Mats Alvesson, André Spicer, "A Stupidity-Based Theory of Organizations", Journal of Management Studies, Volume 49, Issue 7, November 2012, p 1194–1220.

 Mats Alvesson, André Spicer, The Stupidity Paradox. The power and pitfalls of functional stupidity at work, Profile Books Ltd, 2015.

Roland Paulsen, Vi bara lyder: en berättelse om Arbetsförmedlingen,
Atlas, 2015.

Niklas Luhmann,  Social Systems, Stanford University Press, 1995.

Per Herngren, Skicklig inkompetens, 2008.
Per Herngren, Bortom styrmodeller, 2010.
Per Herngren, Funktionell dumhet, 2014.
Per Herngren, Postreformism, 2016.

14 maj 2017

Etik kommer inte från etiken: Emmanuel Levinas

Andra människor behöver oss. Deras behov ställer därför etiska krav på oss, menar den judiska filosofen Emmanuel Levinas i Totality and infinity. När andra människor jagas på flykt, förtrycks, mobbas, görs hungriga, underordnas, så kräver det vårt ingripande.

Det etiska kommer  inte från en åsikt, uppfattning, teori, kalkyl eller dogm. Det etiska kommer inte heller från etiken. Det etiska kommer från de förtrycktas och underordnades behov. Från de krav som våra medmänniskors sårbarhet ställer på oss.

De olika, de annorlunda

De andra ska här inte förstås som de som är lika oss, eller som har en identitet vi kan identifiera oss med. Etik bygger inte på samma. Etik kommer inte från samma grupp eller från samma medborgarskap. Etiken är kravet från de som inte är samma som oss. De vi inte identifierar oss med. De som är olika oss. Främlingarna.

Etik baseras, enligt Levinas, därför inte på igenkännande. Etik är kravet från de som vi inte känner igen.

Ifall etik istället hade byggts på igenkännande eller tillhörighet så skulle det etiska utgå från oss själva. Det etiska skulle bli en självupptagenhet med oss själva och vår egen godhet.

Olydnad och lydnad mot etiska krav

Det etiska ska förstås som en order. En order från någon annan än mig själv. Från andra behov än de maktordningar jag vanligtvis lyder.

Denna etiska order behöver inte komma från en mun som i: Hjälp oss! Den kan komma från ett ansikte, en blick, en berättelse eller från kunskapen att andra människor har avgörande behov som inte tillfredsställs.

Levinas menar att mötet ansikte mot ansikte öppnar upp ett nät eller en värld av etiska krav. Ifall vi läser Levinas mot Levinas hjälper han oss bort från den individualism han kämpade med. Då begränsas inte etiken av ansikte mot ansikte möten. Mötet med ett annat ansikte blir möte även med de vars ansikten vi inte ser eller möter. Ett annat ansikte behövs för att jag ska komma ur föreställningen att världen består av mig och min upplevelse: ut ur solipsismen.

Det etiska är alltid lydnad och olydnad. Vi kan vägra lyda det etiska kravet. Vara olydiga mot de förtrycktas behov och lydiga mot det egna. Eller de etiska kraven från våra medmänniskor kan göra oss olydiga mot maktordningar och lydiga till de underordnades krav. Det etiska går alltså inte att skilja från lydnad och civil olydnad. De är sammanvävda med varandra.

Per Herngren
14 maj 2017, version 0.1

Referens

Emmanuel Levinas, Totality and Infinity: An Essay on Exteriority,
Springer Science & Business Media, 1979 (original 1961).