Visar inlägg med etikett postkolonial. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett postkolonial. Visa alla inlägg

27 februari 2023

Länder utan väpnad krigsmakt

Följande stater och länder har ingen egen militär krigsmakt. Några är dock kolonialiserade eller ockuperade av stater med väpnad krigsmakt, och flera är underställda någon militärallians. Regelbunden civilmotstånds- och ickevåldsträning är ovanligt även i länder utan krigsmakt.


  1. Andorra
  2. Aruba
  3. Caymanöarna
  4. Cooköarna
  5. Costa Rica
  6. Curaçao
  7. Dominica
  8. Färöarna
  9. Franska Polynesien
  10. Grönland
  11. Grenada
  12. Island
  13. Kiribati
  14. Liechtenstein
  15. Marshallöarna
  16. Mauritius
  17. Mikronesiens federerade stater
  18. Monaco
  19. Montserrat
  20. Nauru
  21. Niue
  22. Palau
  23. Panama
  24. Saint Lucia
  25. Saint Vincent och Grenadinerna
  26. Samoa
  27. San Marino
  28. Sint Maarten
  29. Salomonöarna
  30. Tuvalu
  31. Vanuatu
  32. Vatikanstaten
  33. Åland

Har ni synpunkter eller hittat felaktigheter i listan så skriv gärna en kommentar.

Per Herngren
27 februari 2023


Källa

StarsInsider, 20230227.



27 juli 2019

Skära ner suddar bort där

Skära ner resurser i orten suddar bort där där. 
Istället organiserar folk och det växer fram här här.

Per Herngren
27 juli 2019

04 november 2018

Bjud inte upp fascismen som motdansare

Artikeln är publicerad i tidskriften Kurage oktober 2018

Vi frestas att fångas av vår motvilja mot rasifierande uttalanden. ”Nämen så dumt!” Det kan vara fascister och sverigedemokrater eller etablerade moderater och socialdemokrater som uttalar fördomar. Vår upprördhet lockar oss att nappa. Antirasism förvandlar då sig själv till nyhetsbyrå för rasism. Vi delar med oss av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller nationalistiska citat på facebook och twitter. ”Titta vad sjukt! Har ni sett!”

Vad är det som får oss att ta jobbet som gratis pr- och nyhetsbyrå åt rasism? Fascister fiskar efter mothugg. Och när den får mothugg utvinner den fetischistisk kraft från de som nappar.

Men även antifascism kan utvinna kraft från rasism. Genom att göra sig till varandras negationer förvandlar de varandra till kraftkällor. De förstärker varandra. Och denna ömsesidiga antagonism skapar en mäktig pardans. Mer befriande kamp får svårt att konkurrera med så mäktiga motpoler.

 

Postprotest

Kamp mot nationalism, gränser och fascism behöver lämna protest och nej-sägande för att bli befrielse. Vi kan kalla det för postprotest. Postprotest tränar befrielse och experimenterar med jämlika och gränslösa samhällen. Protesten vänder sig istället mot.

Protest och postprotest bygger olika kompositioner. Nejet riktas mot något som därmed görs till ett ja.

Protestens nej pekar ut motparten till subjektet, som den som vill något. Protesten gör därmed sig själv till den som inte vill (det dom vill). Nietzsche kallar detta nej-sägande för viljan att inte vilja. Enligt honom producerar nejet oförmåga istället för befrielse.

När olika protester hamnar i resonans med varandra skapas en riktning in mot ett center. En antifascistisk protest komponerar en riktning mot fascism. Nejet pekar ut fascismen som den egentliga aktören. Den som agerar. Högerpopulisten eller fascisten förvandlas genom utpekandet till huvudperson.

Riktandet mot populism och fascism producerar ett illusoriskt center. Genom att rikta sig mot det man är emot vänder man befrielserörelser ryggen. Aktörer som bygger befrielse osynliggörs. Befrielsegrupper avsätts som regerande parter.

 

Postkolonial antifascism

Negationer riskerar att vändas till sin motsats. Etablerade folkrörelser, och även radikala antirasister, frestas att dras in i olika koloniala mönster. Här är exempel på postkolonialism som utgår från välvillighet.

Antirasism som nationalism: Avståndstagandet mot rasism kan upphöjas till nationalism. Antirasism och mångfaldspolitik görs till källa för stolthet. En svensk stolthet. Stolthet över mångfalden i ’vårt land’ till skillnad från ... Detta skapar myten om den goda nationalismen.

Homonationalism: Jasbir Puar kritiserar homonationalism (Homonationalism in Queer Times, 2007). Homonationalism uppstår när hbtq-rörelser pekar ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat. Hbtq görs till nationell stolthet.

Femonationalism: Feminism exploateras, enligt Sara Farris (2017), ibland av både nationalister och feminister för att peka ut syd eller muslimer som mindre feministiska än oss. Feminism görs till stolt nationalism.

Kultur ersätter ras: Kultur har tagit över rasbegreppets roll för att producera de Andra. Kultur paketerar in människor i en box (containervärldsbild). ”Vilken kultur kommer du ifrån?” ”I vår kultur fungerar det inte så.”

Förorten som nytt rasbegrepp: De senaste åren har “förorten” använts som begrepp för att peka ut oupplysta som behöver hjälp av upplyst, radikal medelklass.

Syndabockar kamouflerar den administrativa rasismen: Genom att fokusera på ett högerparti som kommit in i riksdagen så skapas syndabockar. Syndabockar är till för att ta över skulden. Genom att lägga skulden på de som skriker mest kamoufleras rasistiska system med gränser, gränskontroller och utvisningar.

Integrationsprojekt: Integration kommer ursprungligen från latinets integrare något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela. Integrationspolitik vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Den skapar ett Vi som ska integrera och ett Dom som ska integreras.

Mångfald: Mångfald kan utnyttjas för att skapa olikhet genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför är vi och dom olika.

Medvetandegöra: Det finns en övertro på att mer kunskap minskar rasism eller fattigdom. Detta skapar föreställningen att om vi bara genomskådar makt förlorar makten makt. Detta är en illusion, menar queerfeministen Sara Ahmed: “supporting the illusion that social hierarchies are undone once we have ‘seen through them’”. ("Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism", 2004.)

Inse sina privilegier: Inte heller att bli medveten om sin egen rasism tar bort rasism eller makt. Medvetande om den egna skulden kan snarare producera föreställningen om en god vithet: de skuldmedvetna.

Offergöra: Genom att reducera flyktingar till enbart offer återskapas en kolonial världsbild. Vita som räddar bruna från de bruna.

Flyktingar är en blandad skara. Det går inte att paketera ihop dem. Själva handlingen flykt får dock en politisk funktion i nord. Idag bryter miljontals människor lydnaden till en ordning där fattiga och bruna ska hålla sig på sin plats. Hålla sig söderut. Eller österut. Hålla sig hemma. Där de hör hemma. Apartheid är ordningar som ska hålla människor isär, apart.

Nationalstatsapartheid: är ordningen där rika och vita kan resa och bo nästan var de vill i världen medan bruna och fattiga hålls instängda i områden där de borde höra hemma.

Bruna, fattiga och flyktingar bryter nationalstatsapartheid genom att ta sig ur instängdhet. Olydnad mot gränser.

 

Banal nationalism

Nationalstatens koppling till rasism kan kamoufleras genom att peka ut de som viftar mest med flaggorna. Michael Billig använder termen banal nationalism för att visa hur nationalismen snarare skapas av slaka flaggor som hänger utanför ICA (Banal nationalism, 1995). Viftandet stör nationalismen.

Billig har tagit banal nationalism från Hannah Arendts begrepp banal ondska. Hannah Arendt analyserar varför onda system inte rekryterar onda människor. Onda system rekryterar rediga människor. (Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil, 1963.)

Onda människor platsar inte i onda system. Fanatiker och psykopater saboterar onda system. Onda system behöver ordentliga, omtänksamma och trevliga personer. Då fungerar onda system effektivast.

Vi lever i en tid då riksdagen och de etablerade partierna behöver antirasism och mångfald för att kunna stänga gränserna mot bruna, fattiga och flyktingar. Antirasism exploateras för att etablera nationalstatsapartheid som det rådande systemet.

 

Nationalism som realistisk vidskepelse

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), område (land), kultur, språk och stat till en identitet. Få dom att bli ett. Men det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur. Varje ockupation och varje gräns bryts. Människor som ”inte hör hemma” gör sig hemmastadda.

Nationalismens identitetspolitik har aldrig lyckats. Även om den aldrig lyckats förkunnar nationalismen att så redan är fallet.

Jean-Jacques Rousseau använder civilreligion för att beskriva hur staten organiserar ordning och sammanhållning med hjälp av riter och trosföreställningar (The Social Contract, 1762). Nationalstaten skapar sig helig auktoritet och gör sig till egen religion, med tiden möjligen den största världsreligionen.

Nationalismen har blivit den mäktigaste religionen genom en tro som är orealistisk. Det är en tro som i sin mest fundamentalistiska form uppfattar sig som det enda realistiska. Så som kolonialismens, enligt Homi Bhabha (1994), gjorde sig självklar med hjälp av realismen gör sig nationalismen självklar. Folkrörelser organiserar sig gärna som en spegel av nationalstaten, de återskapar nationalstaten genom riksorganisationer och riksstyrelser.

Containervärldsbildens föreställning om nationalstater där vi kan vandra in eller ut har aldrig existerat. Uppfattningen att vi lever inuti ett territorium, i en kultur eller inuti en nationalstat kallar Ulrich Beck (1997) för containerteori.

 

Fascism förvandlar sig till banal nationalism

Fascism materialiseras när en grupp ställer sig över andra värden, som moral, rättvisa och solidaritet. Andra värden bejakas, men i fascism underställs dessa värden den egna gruppen. Traditionellt ställer fascismen nationer över andra värden. Nationalstaten och dess egna medborgare ges genom fascismen högre värde än exempelvis medmänsklighet och jämlikhet.

Att placera ett värde över alla andra värden är ett sätt att inte behöva ta konflikter. Fascism är alltså konfliktundvikande.

Det politiska tvingar oss att ta beslut. Besluta mellan olika värden. Fascism undviker detta. Fascism är ett sätt att fly det politiska och ersätta det med rutin, lydnad och administration. Den konsekventa underordningen till staten, organisationen, lagen, reglerna blir på så sätt en antipolitik. Lydnad ersätter politik. Folkrörelser och aktivistiska rörelser som undviker civil olydnad riskerar att befästa en sådan antipolitik. Lydnad blir flykt från politik.

 

Befrielse utan negation

Hur vänder vi oss mot varandra istället för att vända oss mot rasismen? Hur tillsätter vi varandra som subjekt, som politiska aktörer? En väg är att som Rosa Parks, Martin Luther King, Barbara Deming, Anne Montgomery och Mohandas Gandhi tillsätta varandra som regerande. Som de som förverkligar nya ordningar.
Dessa pekar inte ut någon central regering som Subjektet. De pekar ut varandra som politiska subjekt. De vänder sig mot varandra.

Per Herngren
2018-09-19

Läs mer och gå i dialog med Per Herngren

Referens

Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007. 

Sara R. Farris, In the Name of Women′s Rights: The Rise of Femonationalism, Duke University Press, 2017. 

Sara Ahmed, “Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism”, Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004. 

Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995. 

Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: A Report of the Banality of evil, revised enlarged edition, New York: Penguin Books, 1977 (först publicerad 1963). 

Jean-Jacques Rousseau, The Social Contract, 1762. 

Homi Bhabha. The Location of Culture. New York: Routledge, 1994

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

24 oktober 2016

Mansplaining, medelklassplaining, vitplaining, stockholmsplaining

Förklaringar blir makttekniker när de återskapar en grupp som mer upplyst och informerad än "de andra". Och när de samtidigt producerar de andra som mindre vetande.

Förklaringar producerar de underordnades underordning genom själva försöket att höja deras medvetande.

Mansplaining: Producera män som bättre vetande än kvinnor genom att förklara och upplysa kvinnor. (Från man+explain.)

Medelklassplaining: Producera medelklassen som mer upplyst än underordnade och överordnade klasser genom att ta på sig rollen att upplysa och medvetandegöra "dem".

Tekniken producerar mest makt när den utgår från välvilja, viljan att upplysa de oupplysta och fördomsfulla. Kultur används gärna för att återskapa medelklassen som mer upplyst.

Tekniken blir mindre effektiv när den används för att briljera eller trycka ner andra individer och grupper: Visste du inte det!

Vitplaining: Återskapa vita som mer upplysta än bruna genom att informera och upplysa dem om demokrati, rättigheter, vårt sätt, vår kultur, vårt språk.

Vitplaining kan också användas för att återskapa en kolonial relation: Vita behöver rädda bruna kvinnor från oupplysta bruna män. Vita måste rädda bruna homosexuella från oupplysta bruna män.

Stockholmsplaining: Producera ett centrum som "vet" genom att informera dem i periferin. Centrum behöver producera periferi för att kunna producera sig själv som centrum. Och periferin produceras som periferi genom att upplysas av "centrum".

Per Herngren
2016 10 24, version 0.1.1

10 oktober 2016

"Förorten" ersätter utlänning/invandrare/inföding

Under historien har inföding, invandrare och andra ord använts för att producera vit, upplyst medelklass som behöver hjälpa de mindre upplysta, de som inte klarar sig utan den vita, västerländska medelklassen.

'Förorten' som rasifiering

De senaste åren har "förorten" lanserats som ett begrepp för att peka ut de oupplysta som behöver hjälp av 'upplyst', 'radikal' medelklass när det gäller feminism, hbtq, demokrati och rättigheter.

'Förorten' rasifierar grupper samtidigt som ordet kamouflerar rasifieringen med hjälp av ort. Som med det gamla begreppet u-land, utvecklingsland, används plats för att generalisera människor. Det blir svårare att genomskåda än ord som mer direkt buntar ihop en grupp: som exempelvis 'flyktingar' eller 'EU-immigranter'.

Homonationalism

Förorten-metoden för att återskapa (radikal) medelklass som upplyst och Dom som oupplysta ligger nära homonationalism som Jasbir Puar kritiserar i sin bok om homonationalism. Hbtq-rörelser pekar, enligt Puar, ibland ut människor från tredje världen, immigranter, flyktingar, speciellt muslimer och svarta, som oupplysta i hbtq-frågor medan det vita väst skulle vara mer upplyst och mer utvecklat.

Per Herngren
10 oktober 2016, version 0.1.1

Referens

Jasbir Puar, Terrorist Assemblages: Homonationalism in Queer Times, Durham: Duke University Press, 2007.

24 september 2016

Offergöra flyktingar: tycka synd om som rasifiering

Folk som flyr krig och lyckas ta sig genom tuffa svenska gränskontroller är väldigt olika. Att offergöra dem är en metod som rasifierar människorna som flyr. Dom görs lika varandra och därför annorlunda Oss.

I kommuner och i hjälporganisationer har offergörandet ökat det senaste åren. "Dom" pekas ut som hjälplösa som "Vi" behöver ta hand om.

Offergörandet är inte ett bejakande av att vissa människor på olika sätt varit eller kanske fortfarande är offer. Offergöra är att generalisera och göra dem annorlunda oss. Det är också en metod för att göra oss till de goda hjälparna. Vi har ordning. Och stackarna behöver vår hjälp.

Metoder för att offergöra flyktingar

  1. Speciella kunskaper. Peka ut flyktingar som en traumatisk grupp som behöver experthjälp. Vanliga medborgare utan rätt kunskaper ska hålla sig undan.
  2. Förstå dem. "Förstå" att flyktingarna har gått genom sådana hemska saker att de blir destruktiva för sig själva, för varandra och för "vårt samhälle".
  3. Utanför. Förutsätta att om myndigheter inte tar hand om dem kommer de att isolera sig. Inte förvänta sig att de vill samarbeta med "svenska" folkrörelser, arkitekter, byggare, ingenjörer och stadsplanerare.
  4. Vänta med att låta dem arbeta. Inte ge dem arbetstillstånd. De behöver tas om hand om, och bli "som svenskar", innan de får arbetstillstånd. De skulle inte klara att direkt börja jobba i "vårt samhälle".
  5. Låt dem inte bygga städer och bostäder. Inte ge dem bygglov och mark. Det är svenska myndigheter som ska ordna bostad åt dem. De ska inte ordna det tillsammans med varandra och andra. Ja, även om de samarbetar med svenskar ska de inte få bygga nya städer och byar. Visst, en stor del av Sverige har förvandlats till ödemark, men det kan inte Dom lösa. Det går inte för sig att folk som inte är Svenskar bygger nya städer. Inte här hos oss. Dom förstår ju inte våra byggregler.
  6. Låt dem inte bygga nya demokratier. De ska underordna sig våra etablerade företag och organisationer. De är ju inte härifrån så de kan inte klara av att organisera nya demokratiska samhällen.
Per Herngren
2016 09 24, version 0.1.1


Referens

Per Herngren, 'Förstå dom' som rasifiering, 2015.

28 juni 2016

Film med Per Herngren om boken Mode & Motstånd

Under bokreleasen berättar Per Herngren om Mode & Motstånd

Hur begriper vi civil olydnad, postprotest, rekursiv politik?
Vad kan Gandhis ickevåld lära sig av kläddesign och mode?
Är flera politiska föreställningar egentligen vidskepelse?
Hur tar vi oss ur containervärldsbilden?

Producenten vill göra fler filmer och undrar vad som kunde fördjupas och utvecklas mer? Önskemål?
Mode & Motstånd
Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik
Författare Otto von Busch & Per Herngren
Korpens Bokförlag 2016


05 april 2016

Ta hand om flyktingarna: kolonial praktik

"Ta hand om flyktingarna som kommit hit", får flera funktioner vilka alltför ofta återskapar orientalism och en kolonial relation till de som inte rasifieras som vita.

  1. Uttrycket pekar ut flyktingar som hjälplösa som behöver tas hand om av vita och av Sverige. Ömsesidigt beroende och sårbarhet ersätts med gamla koloniala föreställningar om bruna i behov av vitas hjälp.
  2. Uttrycket ersätter samarbete med "ta hand om". Det omyndigförklarar.
  3. Uttrycket döljer möjligheter som uppstår med befrielse, exempelvis att ge flyktingar mark och stöd att bygga upp städer och samhällen i de 170 kommuner som räknas som avfolkningsbygd och glesbygd.
  4. Uttrycket är en del av nationaliseringen av flyktingar. De ska göras till svenskar. Integreras. Den nationalistiska identitetspolitiken hindrar andra visioner, som exempelvis att bygga ett Nya Damaskus.
  5. Uttrycket kamouflerar att Sveriges och EUs lagar som hindrar bruna flyktingar från att flyga hit (så som rika och vita kan göra) försätter dem i livsfarliga situationer. Vår apartheidpolitik dödar flyktingar. Lagarna producerar hjälplöshet bland människor som ifall de behandlas jämlikt och som samarbetspartners skulle vara kapabla att organisera samhällen. 
  6. Uttrycket pekar ut människor som praktiserar befrielse och vägran att delta i krig till "stackare", det offergör.
  7. Uttrycket exploaterar våra flyktingar, de som redan är här, för att legitimera stängda gränser. "Vi måste ta hand om de som kommit hit innan vi släpper in fler." Rättighet avskaffas som rättighet genom omsorgsargument. Omsorg kräver gränsmurar. Flyktingar ställs mot flyktingar.

Analysen är en del av en större maktkritik om att förföljelse och dödande av flyktingar genomförs mer genom "välvilja" och "den goda nationalstaten" än genom flaggviftande högerpopulister. Michael Billigs analys är att nationalism sedan länge blivit banal och självklar. Den flaggviftande nationalismen motsäger nationalismens självklarhet. Den flaggviftande populismen blir paradoxalt en negation till den etablerade nationalismen som blivit mäktig genom att dra sig in i bakgrunden.

Per Herngren
2016 04 05, version 0.1.1

Referens

Michael Billig, Banal nationalism, London: SAGE Publications, 1995.

23 mars 2016

Människohandel och slaveri: nationalstater blir medaktörer

Tillsynes motstridiga aktörer skapar ibland oavsiktligt relationer och band. Dessa relationer kan bygga upp omfattande människohandel och slaveri. Nationalstatsgränser, migrationslagar och gränskontroller skapar möjligheter för människosmuggling. Andra aktörer som accelererat slaveriet de senaste tjugofem åren är liberaliseringen av marknader för pengatransaktioner och handel med varor. Denna delaktighet i slaveri, våld och död behöver kamoufleras. Kamouflerandet av etiskt ansvar sker på olika sätt.

Motstridiga aktörer som skapar strukturer och förutsättningar för människohandel kamoufleras bland annat genom att människohandel reduceras till brott. Människohandel är inte en följd av vår politik och våra ekonomier, slaveri är istället kriminell avvikelse från den goda nationalstaten. Andra sätt att kamouflera vilka som är inblandade kan vara att konsekvent individualisera både förövare och offer: monster och stackare.

Jennifer Suchland, feministiska professor på Ohio State University, kritiserar nyliberal retorik kring människohandel. Denna retorik tas ibland över av människorättsorganisationer. Under en föreläsning på genusvetenskapen i Göteborg (23 mars 2016) analyserar hon hur carceral feminism ramlar in i samma fälla. Carceral feminism (fängsla-dem-feminism) betonar fängelse och straff som metoden för att hindra våld mot kvinnor. Detta kamouflerar hur myndigheter, naiv välvilja, etablerade organisationer och ibland även människorättsorganisationer kan vara inblandade. Kan vara med och bygga upp förutsättningar för människohandel.


FN kamouflerar hur människohandel fungerar

FN definierar och förklarar människohandel med ”hot eller bruk av våld eller andra former av tvång bortförande bedrägeri vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet” (FN protokoll, 2000). Det är brottslingar som hotar kvinnor och barn. Våldsamma psykopater! Organiserad brottslighet! Absolut inte hur vi organiserar våra samhällen och våra marknader. Människohandel kan inte vara en del av vår ordning.

Den kriminella retoriken kamouflerar att nationalstaternas gränser och regler om uppehållstillstånd gör människohandel möjligt. Organiserandet av nationalstater med id-kontroller och gränser är med och bygger strukturer för hur människohandel ska fungera.

Kvinnor och barn kan givetvis vara instängda och förslavade på grund av att enskilda hotar med direkt våld. Det gäller att inte kamouflera detta. I många fall kan dock hotet att fängslas och utvisas effektivare hålla kvinnor och barn kvar i slaveri än utövande av misshandel. En slav som hela tiden måste vaktas och hotas minskar profiten. Utan tuffa migrationslagar skulle det bli dyrare och svårare att hålla människor förslavade. Nationsgränser är med och skapar slaveri och död.


Rätten till rörlighet och fristad tar bort förutsättningar för människohandel

Att veta att en alltid har rätt till fristad gör flykt och frigörelse till säker befrielse snarare än till risk för ny fångenskap där fångvaktarna är anställda av nationalstaten och lyder migrationslagar.

Att veta att en alltid kan bosätta sig runt om i världen även om en är fattig och icke-vit gör att en inte känner sig tvingad att rekryteras av människohandlare för att ta sig ur en hopplös situation.

Öppna samhällen utan nationalstatsapartheid som stoppar fattiga och bruna från att röra sig fritt tar bort förutsättningarna för en stor del av den människohandel och det slaveri som växt fram de senaste tjugofem åren.

Per Herngren
2016 03 23, version 0.1
 

FN:s protokoll om handel med människor från 2000

”Människohandel innebär rekrytering, transport, överföring, hysande eller mottagande av personer genom hot eller bruk av våld eller andra former av tvång bortförande bedrägeri vilseledande, maktmissbruk eller missbruk av en persons utsatta belägenhet eller givande eller mottagande av betalning eller förmåner för att erhålla samtycke från en person som har kontroll över en annan person i syfte att utnyttja denna person. Utnyttjande skall innebära åtminstone utnyttjande av andras prostitution eller andra former av sexuellt utnyttjande tvångsarbete eller slaveri eller med slaveri jämförbara bruk och sedvänjor träldom eller avlägsnade av organ.” (FN:s protokoll om handel med människor från 2000, översatt på Brottsoffermyndighetens webbsida Människohandel)

Referens

Jennifer Suchland, Economies of Violence : Transnational Feminism, Postsocialism, and the Politics of Sex Trafficking, Duke University Press, 2015.
FN:s protokoll om handel med människor från 2000.

12 mars 2016

Berättelser om terrorism: Mia Eriksson

Vad genomför berättelser om terrorism? Hur används terrorism för att bevara nationalstaten? Hur skyddar berättelser nationalstaten mot etiska och medmänskliga krav på drastiska förändringar?

Jag lyssnar på opponentens och Mia Eriksson dialog under disputationen av hennes avhandling Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism (2016). Och jag funderar hur jag själv läser hennes berättelser om hur journalister, politiker och författare pratar om terrorism.

Vita, nationalistiska terrorister förklaras i böcker, politiska tal och artiklar som avvikare från den goda nationalstaten. De görs till undantag, inte till följd av. Bruna terrorister och islamiska terrorister förklaras däremot i samma berättelser som del av religion och kultur.

Ifall vi istället skulle prata om vit, nationalistisk terrorism som en följd av landsgränser, utvisningar, staters vapenhandel, krigsapparater och myndigheters särskiljande på människor då skulle vi tvingas börja bygga och genomföra andra politiska ordningar. Nationalstatens självklarhet skulle hotas.

Berättelserna om vita, nationalistiska terrorister som avvikare, onormala kan i så fall ses som del av västerländska nationalstaters immunförsvar. Som skydd mot etiska krav från medmänniskor att bygga helt andra ordningar.

Berättelserna om terrorism kamouflerar att vi byggt upp en värld av nationalstatsapartheid där stater använder krig, våld och rasifiering för att upprätthålla maktordningar.

Tja, det var en väldigt kondenserad läsning av Mia Erikssons komplexa och moraliskt krävande avhandling.

Per Herngren
2016 03 11, version 0.1

Referens

Disputation 2016 03 11 på Mia Erikssons avhandling Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism, Göteborgs Universitet.
Mia Eriksson, Berättelser om Breivik Affektiva läsningar av våld och terrorism, Makadam förlag, 2016.



07 november 2015

Regeringen förbi högerpopulister - i hets mot flyktingar

Högst ovetenskapligt har jag bläddrat i de senaste två veckornas massmedier. Jag upptäcker att regeringen och ledande socialdemokrater tagit mer utrymme i massmedia än högerpopulister för att peka ut flyktingar som problem och nationen som offer.

Högerpopulisters propaganda är så öppet hetsande att den statistiskt tycks göra människor öppnare för öppnare gränser. (Se bilaga.) Förklaringen kan vara: att hetsa hetsar inte. Inte så mycket som vi tror. Hets kan till och med få motsatt funktion och minska hetsen. Folk drar sig undan och blir öppnare. Hets behöver utvinna kraft ur någon annans panik för att kunna hetsa.

Regeringens och ledande socialdemokraters formuleringar de senaste två veckorna är dock så sofistikerat panikslagna att de förmodligen effektivare ökar hetsen mot flyktingar än högerpopulisternas mer genomskinliga hets. Resultatet av en regering som agerar som om den vore i panik skapar då något mer otäckt än otäcka uttalanden.

Regeringen använder flera makttekniker för att peka ut regering, stat och kommuner som de egentliga offren. Och peka ut flyktingar som problem. Jag har mest analyserat ordval och sättet att uttrycka sig. Bland annat används ordval med en undermening som ger flera betydelser:

  1. Ordval offergör nation, stat och kommun
  2. och pekar ut flyktingar som orsak till att regering har så svårt att regera
  3. och gör personer på flykt till en framvällande massa snarare än till gemenskaper, grupper och personer

Här är några exempel på ordval med utpekande och hetsande undermening:
  1. flyktingproblematiken
  2. flyktingkrisen
  3. akut läge
  4. gränsen är nådd
  5. trycket ökar
  6. det kommer att bli tufft
  7. belastning
  8. bön till EU
  9. nödmedel
  10. mycket ansträngd
  11. kommer ta slut 
  12. det är fullt
  13. hot mot inre ordning och säkerhet (tillagt 13 november 2015)

Har ni som mer läser tidningar än mig eller som faktiskt äger tv uppfattat fler uttryckssätt som pekar ut flyktingar som problem och nationen som offer?

Per Herngren
2015 11 06, version 0.1.4


Källkritik: I mitt bläddrande har jag inte alltid kunnat urskilja ifall det är regeringens talesperson som citeras eller om det är journalistens omskrivning av regeringens uttalande.

Bilaga

Här är två forskningsrapporter som bryter med övertron på effekten av hatpropaganda.

Främlingsfientligheten har minskat de senaste 20 åren samtidigt som högerpartier nått stora framgångar i Europa. Rasistisk propaganda kan enligt DELMI-rapporten till och med minska främlingsfientligheten då folk ogillar propagandan (ifall min snabba läsning är rätt).(1)

Orsaken till att högernationalism når framgångar är att demokratin och det demokratiska samtalet inte vårdas av folkrörelser, folkbildning, institutioner och organisationer, inte att rasisternas rasistiska propaganda skulle vara effektiv i att förändra folks åsikter. (så läser jag Marie Demkers "Sverige åt svenskarna") (2)

Fotnoter till bilaga

1) http://www.delmi.se/publikationer-seminarier#!/hogerpopulism-och-attityder-till-invandring-i-europa-policy-brief-2014-01
2) http://www.bokforlagetatlas.se/bok/sverige-at-svenskarna/





12 april 2015

'Förstå dom' som rasifiering

I engagerade och välvilliga sammanhang hör jag olika varianter av följande 'förklaring av dom': 'Dom har ju varit utsatta för fruktansvärda saker så man måste förstå att det inte är lätt att komma hit och anpassa sig efter vår svenska kultur.'

'Vi måste förstå dom' rasifierar människor på flera sätt:

  1. Deras erfarenhet förklarar varför de liknar varandra och därför är annorlunda oss. Vi och dom skapas. Detta döljer att människor har väldigt olika erfarenheter. Det döljer dessutom att människor som varit med om exakt samma händelse reagerar väldigt olika. Dom reduceras till sin erfarenhet istället för komplexa personligheter, gemenskaper och relationer.
  2. Dom görs till offer. Offer för omständigheter 'därborta'. Och offer i Sverige. 'Förstå dom' uppmanar oss andra att tycka synd om dom. Denna generalisering av 'dom' som offer kamouflerar konkreta maktrelationer och förtryck där vi är direkt inblandade genom våra företag och vapenhandel. Att göra människor till generella offer hindrar både personlig empati och politiska maktanalyser.
  3. Förståelsen av dom underordnar dom. Vi bör förstå varför de inte är lika goda svenskar som oss. Vi får ju förstå att dom ibland är mer våldsamma och kriminella än oss. Och att deras barn blir så stökiga.
  4. 'Förstå dom' definierar oss - det västerländska, det demokratiska, det svenska - som lösningen på 'deras problem'. Dom behöver hjälp att bli som oss.

Per Herngren
2015 04 12, version 0.1

Referens

Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Erkännandepolitik skapar gäster - Sara Ahmed, utkast till kommande bok Mode & Motstånd.
Per Herngren, Kultur är inte container, 2007.
Per Herngren,
Vem ska integreras?, 2007.
Per Herngren,
Kritik mot integration, 2006.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet , 2013.


18 mars 2015

Normala assimilerar det avvikande

Otto: Jo, kläder omsluter oss, och de slukar oss. Det är ju därför man lätt kan dra slutsatsen att man borde kunna vinna någon form av självbemäktigande genom att skapa tyg och kläder själv. Thoreau börjar sin bok Walden om just hur viktiga kläder är för vår självständighet - sedan bygger han sig sitt hus, just för att undersöka vad autonomi kan vara. Men då man tar sig an kläder på huvudsakligen en materiell nivå finns det en risk att man missar det immateriella i modet, dess symboler, myter, dess subtila uttryck och signaler, och den makt som finns i själva imitationen, och brytandet av imitationskedjor. Det är här modets makt kanske kan ses som allra störst, i hur det assimilerar och inkorporerar, omsluter och förvandlar identiteter. Hur funkar Gandhis motstånd genom kläder på ett mer abstrakt plan?


Per: I olika ickevåldsrörelser har kläder sedan Gandhis tid varit del av olydnaden mot ordningar som bygger kolonialism, klass och kön. Här vore det lätt att reducera kläder till passiva verktyg för motstånd. Men det är rimligare att se kläder som samarbetspartners. Kläder agerar. Kläder gör motstånd.
I ickevåldsrörelsen på sjuttiotalet var kläder med och gjorde motstånd mot könsordningar. Barbara Deming och George Lakey skrev att ickevåldsaktioner är androgyna. Androgyna kläder och aktioner vägrade under sjuttiotalet att representera ena könet. Men androgyn representerar ju faktiskt “båda” könen. Andro är grekiska för man och gyne är grekiska för kvinna. Det innebar att motståndet mot könsskillnad fortfarande var kvar i en tvåkönsordning.
Det hade redan hänt mycket i motståndet mot könsordningar när jag blev aktiv med ickevåld 1982. Men fortfarande på nittiotalet kunde transkvinnor på europeiska Hope & Resistance-retreats bli avvisade från kvinnoworkshops.
Och på en av de svenska Hopp & Motstånds-träffarna, också på nittiotalet, skulle en psykolog underlätta (hålla) en mansworkshop. Han startade en runda där vi skulle säga något som vi tyckte var positivt med att vara man. Över hälften av oss svarade att vi inte kunde svara på frågan eftersom vi inte identifierade oss som män. Workshop-underlättaren blev så arg att han avbröt hela workshopen. Hans ilska inspirerade bara fler att att göra motstånd mot tvåkönsordningar.
På nittiotalet började queer bli ett begrepp i ickevåld. Queer onormaliserar. Gör det naturliga onaturligt. Gör det självklara knasigt.
Queer är inte en reaktiv protest mot ordningen eller mot det normala. Men queer är inte heller att ställa sig utanför och att börja om från början. Queer queerar. Queer förvandlar innovativt normala ordningar till andra märkliga ordningar. Märkligt ska här förstås ickelinjärt. Queer är inte en utveckling av den dominerande ordningen. Men inte heller en negation av av den.
Kläder är med och producerar kön och klass. Ser vi filmer och bilder på civil olydnad i USA under femtio och början av sextiotalet ser vi att kvinnor ofta bar klänning och skor med klack. Männen bar kostym, vit skjorta och slips. Detta bröts i vietnamrörelsen, mycket tack vare hippies. Hippiekläder var i sig poesi. Kläderna var kärlek. Hippiekläderna gjorde motstånd mot det etablerade, mot hur kläder representerade klass och kön.

Medvetenhet som elitism

Den radikala medelklassen blev under den här tiden alltmer högutbildad. Det gjorde att en intellektuell elitism kunde smyga sig in i ickevåldsrörelsen. Elitismen gav sig uttryck i en idealisering av det djupa och förakt för det ytliga, idealisering av det äkta och förakt för det artificiella, idealisering av det medvetna och förakt för det omedvetna. Bara några år senare intervenerade punkare i den här medvetna elitismen. Alla kan spela. Och alla kan göra sina egna kläder. Idag gör femmes femininitet motstånd mot hur medelklassen återskapar sig själv som medveten. Femmes intervenerar i den upplysta överlägsenheten. Femmes lyfter fram skamm(1) mer än självrättfärdighet.
Den aktivism som betonar autentiskhet och medvetenhet frestas att nedvärdera feminiteter som uttrycks av exempelvis arbetarklass, hemlösa, fångar eller prostituerade.
Klass produceras genom att underordna. Det är dock inte så effektivt att nedvärdera. Ofta är det effektivare att upphöja. Klädmoden i motståndsgrupper kan återskapa medelklassen som upplyst genom att idealisera de fattiga.  Välvillig medelklass vill hellre exotisera fattiga kvinnor och män än att förakta dem. Feminina uttryck från syd idealiseras som äkta och ursprungliga. Urskogens och bergens kläder är så underbart naturliga! Så äkta! De är ju så autentiska!
Den vita blicken störs dock av städerna. Feminitet i tredje världens städer uppfattas som billigt, kommersialiserat, plastigt och omodernt. Inte som äkta uttryck.
Det autentiska och ursprungliga upphöjs som ett ideal som anses ha försvunnit i städerna och i nord. “Urinvånarna” äger något som solidaritetsaktivisterna saknar.
Att upphöja och idealisera de underordnade är en gammal kolonial maktteknik. Upptäcksresande, författare och missionärer framställde gärna infödingar som naturliga, lyckliga och oförstörda av civilisationens fördärv.
Sådana idealiserande makttekniker gör de andra till en del av oss. De andra omsluts av oss. Detta görs på flera sätt: Mångfald befäster olikhet. De andra är annorlunda men samtidigt del av oss. Eller så görs det genom assimilering, de andra ska göras lika oss. Dessa till synes motstridiga tekniker fungerar utmärkt ihop.

Assimilera den andra

Latinets assimilatio betyder att göra lik. De andra, de som assimileras, behöver bli lika oss. Det förutsätter att de inte är lika. Inte ännu. De saknar något. De andra definieras därför utifrån brist. De har brist på europeiskhet, brist på upplysning, brist på utbildning, brist på civilisation, brist på demokrati, brist på rättigheter.  Dessa brister åtgärdas genom att göra dem lika oss. De behöver utvecklas. Utvecklas till oss.
Assimilering av andra ordningar etablerar vad som är Ordningen. Utan assimilering skulle vit, västerländsk, nationalstatlig ordning med tiden reduceras till en ordning bland många andra ordningar.
Idag används begreppet integration för att påtala brist hos de andra. Integration kommer från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. De andra är inte hela. De är utanför det hela. De saknar det som är vi. De andra behöver därför integreras med oss. Bli med oss. Bli en del av oss. Bli oss.
Det normala har under olika perioder stött bort det onormala. Men idag undviker det normala livet vanligtvis att fastna i negation. Rädslan för det annorlunda blir alltmer ett hot mot det normala som normen. Fördomar är onormalt.
Det är annars lätt att tänka att det är tvärtom. Massmedier och sociala medier lyfter så gärna fram näthat och mobbning, rasistiska och homofobiska attacker. Slutsatsen borde väl vara att det normala bygger på fobi. Men fobi legitimerar inte längre det normala. Själva försöket att hävda att afrofobi eller homofobi är normalt undergräver sig själv som legitim norm. Fobin och hatet drar in sig i en liknande svårhanterlig motsägelse som när lagstiftare och domare hävdar att en orättvis lag hör till rättvisan, att orättvisa är del av rättvisan.
Istället för att stöta bort så assimileras idag det onormala in i det normala. Det avvikande används för att göra det normala mindre stelt, mer mobilt och rörligt. Assimilering muterar och anpassar sig. Det behöver inte toppstyras. Det kan snabbt smitta av sig i organisationer, arbetsplatser, kultur, konst, dans, musik, sport, tv.
Tv-serier tar idag gärna på sig funktionen att hantera motsägelser i det normala livet. Ett sätt är att använda humor. Att driva med homofobi, sexism och rasfördomar får en terapeutisk funktion för att få ihop det normala livet.
Annars är väl klädmodet den verkliga experten på att inkludera? Mode skulle kunna beskrivas som konsten att assimilera det annorlunda, det som viker av? Klädmodet producerar sin egen inkluderingspolitik. Det vita klädmodet älskar att sluka det exotiska. Kläder gör det möjligt att bära Afrika eller Indien in på våra bara kroppar. Genom att konsumera de bruna blir den vita kroppen färggladare. 
Som med all makt öppnar assimilering upp mängder med möjligheter för motstånd. När det normala normaliserar det annorlunda byggs broar och flyktvägar ut ur det normala, till utrymmen där andra ordningar kan etablera sig. Exempelvis skapar rättighetspolitik respekt för det annorlunda, vilket samtidigt är en del av hur civil olydnad ska kunna nå överenskommelser om politisk förändring.

Fotnot

1. Ulrika Dahl, Skammgrepp, Leopard förlag, 2014.

Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Går det att korta ner texten? Ge gärna förslag!

13 januari 2015

Kläder gör motstånd - Gandhis dhoti & khadi

I Gandhis tidiga kontakter med kolonialherrar och västerlänningar bar han manlig, brittisk överklasskostym. Senare övergick han till att bära khadi som fattiga i Indien bar.
Lokaltillverkade khadis bröt mot koloniallagarna som påbjöd att kläder skulle köpas från engelska tillverkare. Khadis blev en egen rörelse, som kombinerade civil olydnad och skapande hantverk. Rörelsen drogs aldrig in i den negativa nej-sägande protesten. Gandhi formulerade en princip för politisk förändring: gör civil olydnad till konstruktiva program. Det gjorde civil olydnad skapande och han fastnade aldrig i blockader, i att mäta sin styrka med härskarna.
1921 mötte bönder, fattiga och kastlösa honom i Madurai. De utmanade honom med att Khadi blev alltför dyra för fattiga. Själva bar de ofta bara ett enda klädesplagg, ett långt tygstycke. Då övergick Gandhi till att dra en flera meter lång egentillverkad dhoti-sjal utan sömmar runt sig. Så som Gandhi bar dhoti, ibland med en enkel sjal (shawl) över ena axeln, bröt han med flera ordningar: kolonialism, klass, kast, kön.
Med sina billiga dhoti och shawl queerade Gandhi den indiska manliga elitens vana att klä sig som sina kolonialherrar. Hen queerade könsordningar som markerade att man tillhörde en god kast och var utbildad i England. Dhoti med en enkel sjal virad runt överkroppen uppfattades feminint av både engelsmännen och av den indiska koloniala eliten.
Att indiska män pekas ut som feminina är en kolonial föreställning som fortfarande används för att rasifiera indier. Gandhi transade kolonialismen genom att bjuda in dessa kläder till att bli del av motstånd och befrielse istället för underordning.
Hur Gandhi bar de fattigas handspunna och handvävda dhotis gjorde honom sårbar både i Indien och England. För kolonialherrarna och den indiska eliten markerade Gandhis dhoti maktlöshet snarare än makt. I början blev han ju förlöjligad. Sedan blev hans omvirade dhoti just det du påpekar, tecken på respekt. 
Vi i ickevåldsrörelsen kämpar med hur våra kläder bär och lyfter våra motståndare. Samtidigt får vi kritiskt analysera hur våra kläder bär kön, klass, elit och andra tillhörigheter. Hur våra kläder utestänger och särskiljer. Hur de över- och underordnar. Vi får samarbeta mer med de kläder som gör motstånd mot sådana ordningar.


Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Synpunkter på manusutkastet mottages tacksamt!

04 januari 2015

Svenskhet blir vithet: rasifiering av nationalstaten

Svenskhet förknippas ofta mer med vithet och ras än hur det associeras med faktiskt medborgarskap, födelseplats eller språkkunskap. Detta visar en kritisk forskningsantologi om vithet:

”En vit kropp associeras ofta med förmågan att tala svenska utan förhinder, något som inte med självklarhet gäller icke-vita. Om detta kan blandade, adopterade och de som tillhör den så kallade andra generationen vittna: ”Vad duktig du är på att tala svenska!” är en inte ovanlig kommentar från omgivningen. Ett annat exempel på relationen mellan ras och språk är när ickevita svenskar blir tilltalade på engelska alternativt på det språk som de förväntas ha som modersmål. Dessa vardagsfenomen indikerar att svenskhet och förmågan att tala svenska associeras med vithet, liksom att icke-vita kroppar knyts till utländska och utomeuropeiska språk.”1

Detta skulle i så fall innebära att vithet och ras blivit en byggsten i det svenska nationalstatsprojektet. 

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), landområde (land), kultur och stat till en totalitet. Folk, stat och land skulle bli ett. Detta har aldrig lyckats. Det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur.

Nationalstater har blivit fantomer, de skymtar här och var men de materaliseras aldrig. Ras blir en sorts ersättning eller representation. Vissa drag får representera det svenska, utseende får representera Sverige som nationalstatligt projekt.

De senaste årens växande fascistiska partier – svenska och europeiska – stör detta nationalstatsbygge. Fascismen blir en karikatyr av den nationalism som uppfattar sig som etablerad och hyggligt rumsren.

Per Herngren
2015 01 04, version 0.1

Referens

Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet, 2013.
Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Träna bort container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Metodologisk nationalism, 2006. 
Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed, 2013.

Fotnot

1 Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012, s 53.

10 april 2014

Krigets grammatik

Krig, stat och media utvecklar i sin kommunikation med varandra en krigets grammatik. Denna grammatik över- och underordnar människor. Den gör vissa sörjbara och den gör andra osörjbara.

Ickevåldsgrupper och fredsgrupper dras ibland oavsiktligt in i krigets grammatik. De producerar därmed legitimitet för ett krig de bekämpar.

Krigets grammatik

  1. Båda parter är ett uttryck som osynliggör tusentals parter inblandade i ett krig: lokala sjukhus, folkrörelser, befrielsegrupper, dagis, fackförbund, pensionärer och besökande turister. Och runt om i världen är vapenföretag med sina fackförbund, banker och investerare inblandade i krig. Kyrkor och pensionsfonder investerar sina tillgångar i krig.
  2. Fiende är ett ord som avpersonifierar de som dödas.
  3. Fred firas i media när fienden krossats eller gett upp, inte när den egna sidan förlorat. Fred används inte heller av stat och media för att beteckna rättvis fördelning av makt och resurser. Fred används när ockupationen dominerar.
  4. Collateral damage. "X bombade en Hamasledare. Elva civila som befann sig i samma byggnad strök med." Att barn, fäder och mormödrar bombas för att mörda en fiende kamoufleras. Collateral damage förvandlar krigets offer till ett olyckligt misstag.
  5. Passiv form. Barn och gamla kan möjligen ha dödats av FNs eller Natos raket. FN och Nato dödar inte barn och gamla - inte i media. Passiv form kombineras med frånvarande subjekt, eller med vapnet som subjekt: "... av en israelisk missil".
  6. Individualisering. "Nato redo krossa Milosevic." Olle Josephson, professor i nordiska språk, undersökte under några dagar Stockholmstidningar och fann att fiendestater gärna individualiserades. Han hittade Milosevicregimen men inget motsvarande namn på europeiska eller nordamerikanska länder. Han påpekar att det uppfattas mer korrekt att i media skriva "Hitler förlorade kriget mot de allierade" än "Tyskland förlorade kriget mot Churchill". De som dödas av "vår sida" kamoufleras i media genom ett individualiserat krig mot en ondskefull ikon.
  7. Splittrad. Fiendestater fick många namn i stockholmstidningarna, enligt Josephson. Det är inte så ofta tidningarna skriver Sverigeregimen eller Reinfeldtregimen som synonym till Sverige. Beteckningen Sverige producerar en föreställning om enhet i och med att media undviker andra namn.
  8. Anföringsverb. "Våra ledare" förklarar, understryker och berättar. Nysvenskar och bruna uppger, påstår, säger och erkänner. Fiender citerades inte i stockholmstidningarna. Jonsson tipsar om att uppmärksamma hur anföringsverbet används för att överordna och underordna människor, för att skapa förtroende och misstroende.
  9. Krigets perspektiv. "Helikoptrar har lättare att träffa dagtid", skulle det kunna heta i media. Media säger inte: "Det är svårare för folk att undkomma helikoptrar dagtid."
Per Herngren
2014 04 10, version 0.1

Referens

Olle Josephson, Mitt i svenskan, Stockholm: CKM Förlag, 2014, s 83-84.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009.

11 mars 2014

Kön, ras och klass klibbar fast - intervju

Utdrag från en intervju som ska publiceras i en bok.

Thor: Grupper påverkar oss människor på konstiga sätt. För ett tag sedan träffade jag ett gäng gamla klasskamrater från grundskolan och vi gick ut och åt middag tillsammans. De flesta hade jag inte träffat på nära 15 år. Men efter en liten stund var det som att vi var tillbaks på högstadiet. Samma maktförhållanden, samma gliringar och skämt. Samma roller. Ett gäng vuxna människor, en del med barn och familj… Vad beror det här på?


Per: Jo, du har rätt. Sara Ahmed visar med sin queerfenomenologi hur makt klibbar fast. Makt fastnar på våra kroppar. Mobbing, sexism, rasism, under- och överordning, är klibbigt och fastnar gärna på oss.
Detta blir extra tydligt när det gäller mobbing. Människor som är jättesnälla och hyggliga med andra kan tillsammans, i vissa konstellationer, bli elaka. Någon i gemenskapen pekas ut som problemet, som dålig eller som den som inte hör hemma där. Det är som om våra personligheter beror på vilka vi är tillsammans med.
Även våld kan klibba sig fast på kroppar, så att våldet följer med när vi rör oss. Vissa görs till måltavlor för våld genom att de pekas ut som annorlunda på grund av nationalitet, medborgarskap, läggning, eller på grund av hår- och hudfärg. 
Ibland kan vi dock upptäcka att det klibbiga är borta. Vi blir befriade från kön eller ras och blir istället vänner, aktivister eller volleybollspelare. Lite senare i omklädningsrummet kan dock en volleybollspelare upptäcka att läggning, kön eller ras åter klibbar fast på hens kropp.

15 juli 2013

Konsumera främlingen - kapitalism/rasism: Sara Ahmed


Rasism upprätthålls inte så mycket av rasister, elaka människor eller extremister utan snarare av vår lydnad till nationalstater, gränser, kapitalism, egendom och konsumtion.


Ras, kön, klass och kapitalism är inte olika sfärer. De trasslar in sig i varandra, och de bygger varandra. Men det är inte så att det ena är orsakat av det andra, kön kommer inte från klass, ras kommer inte kapitalism. Det är snarare så att de samverkar. De förstärker varandra när de hamnar i resonans.

Här tar jag upp Sara Ahmeds analys av hur kapitalism och konsumtion erbjuder oss att bli främlingen. Icke-vita  människor görs till varor. Varor som vi kan konsumera genom exotiska parfymer, danskurser, etnomusik, resor och kläder.

Sara Ahmed forskar kring kritiska vithetstudier, queerfenomenologi och feminism.

Konsumtion gör oss intima med främlingen


Genom konsumtion blir vithet och rasism att ta till sig främlingen snarare än att trycka ner eller stöta bort främlingen. Konsumtionsvaror ger vita möjlighet att komma intimt nära främlingen.

”Inom konsumentkulturen ger handelsvaran – som på en gång är en bild och ett materiellt ting – subjektet en möjlighet att på nära håll möta en avlägsen andre (den som redan har identifierats som ’främlingen’)” (s 35).

Det finns en hel värld med främlingar. Genom handelsvaran erbjuds vi att bli del av den världen, ”handelsvaran införlivar konsumenten i en ’värld’ av främlingar” (s 36)

Det innebär att den främmande världen blir del av oss. Världen blir något jag kan köpa, äga och ha på mig. Världen blir något vi gör. Vi gör världen till vår värld.

Vithet är att bli främlingen


Kapitalism ger oss även möjlighet att själv bli främlingen. ”Konsumentkulturen ger konsumenterna illusionen att de kan bli främlingen, om än tillfälligt, eller att de kan bli som främlingen genom att använda vissa produkter eller äta vissa maträtter. … blivandet kan vara ett sätt att komma närmare den andre för att upprätthålla en skillnad.” (s 41).

Vithet skapas här alltså genom att bli brun, att bli del av främlingen. Den vite blir främlingen som just den som är något annat än främlingen.

Främlingen lyfts upp och blir något underbart som jag genom varor och exotiska platser kan få del av. Främlingen blir del av mig. Genom att göra främlingen till del av mig underordnar jag främlingen mig.

”Med andra ord konstrueras etnicitet som ’det exotiska’ i analogi med mat; svarta människor är pikanta och annorlunda. Det konsumerande vita subjektet inbjuds att äta den andre” (s 39).

Främlingen blir fetisch


Främlingar, mångfald, tolerans, kläder, musik, platser, dofter, bilder, danser, kulturmöten samt olika ting och objekt fetischeras.

Fetisch innebär att människor, saker och gemenskaper plockas ut ur sina relationer och verksamheter och ges en egen kraft. En underbar främmande kraft som kan överföras och utvinnas.

Ahmed menar att det finns ”samband mellan handelsvarans och främlingens fetischkaraktär … objektet till och med blir främlingen” (s 36).

Kapitalism gör främlingen till en vara. Varan blir främlingen. Och genom varan får jag bli främlingen. Främlingen blir alltså något som kan säljas och erbjudas oss.

Per Herngren
2013-07-15, version 0.1


Referens

Sara Ahmed, Vithetens hegemoni, Hägersten: Tankekraft, 2011.