11 juni 2020

Kravaller förvandlas av kapitalism till vinst

Ett genialiskt drag i kapitalismen är att den är skicklig på att förvandla kostnader till vinst. Kapitalismen är faktiskt beroende av kostnader. Den behöver ständigt producera kostnader för att kunna producera vinst och ackumulerande av kapital. Krig, stölder och katastrofer kan på så sätt öka omsättningen bland kapitalistiska företag. Kapitalismens kontraintuitiva logik blir dock märklig för de som är vana vid att tänka på kostnader utifrån traditionella hushåll.

Här ställer jag  kapitalismens dynamik gentemot hur kravaller ibland legitimeras. De som försvarar kravaller använder ibland argumentet att det skapar kostnader för motståndarna. Här är ett par exempel som visar hur kravaller istället skapar vinst och kapitalackumulation, samt stärker och legitimerar maktordningar som skyddar egendom och kapital.
  1. Sönderslagna torg och fönster ökar kapitalets omsättning. Karl Marx analyserar hur omsättning och rotation av kapital accelereras i kapitalism. Han tar upp det enkla räkneexemplet att om rotationen av kapital sker fyra gånger istället för två gånger under ett år så fördubblas vinsten. Det är inte bara fönsterföretagen som tjänar pengar. Även kapitalism som ett myller av vinstdrivande och samverkande verksamheter ökar sin omsättning och vinst.
  2. Kapitalism behöver lagar, vakter och poliser. Nyliberalism kämpar sedan trettiotalet för att stärka statens skydd av marknaden. Det är inte så att nyliberalismen vill ha en svag stat, den vill ha en starkare stat. Militär, lag och ordning är traditionella exempel på vad som behöver stärkas. Andra exempel  är förstärkandet av övernationella institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden. Kravaller blir ett välsignat stöd för att öka investeringar i övervakning, ordningsmakt och rättssystem.

Per Herngren
11 juni 2020, version 0.1.1

30 maj 2020

Civil olydnad vänder upp och ner på maktordningar

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Genom att göra målet till medlet vänder civil olydnad på traditionella politiska roller. När Medborgarrättsrörelsen och Rosa Parks bryter apartheid dyker det snabbt upp protestgrupper som säger ”Nej, så får ni inte göra!” Säkerhetsvakter, poliser, åklagare och Ku Klux Klan skyndar till för att hindra och protestera. De försöker stoppa Medborgarrättsrörelsen med blockader, motdemonstrationer, gripanden, rättegångar och fängelse.

När dessa grupper vänder sig mot medborgarrättsrörelsens civila olydnad placerar de medborgarrättsrörelsen oavsiktligt i centrum. Mäktiga grupper placerar på så sätt sig själva i underläge genom att bli nej-sägare. Genom reducera sig till mot-rörelse utnämner de medborgarrättsrörelsen till ansvarigt subjekt, de som utför.

Ickevåldsgrupper vänder genom civil olydnad på föreställningen om vem som genomför och vem som protesterar. I och med att subjekt och objekt byter plats inom ickevåldsaktioner undergrävs samtidigt maktordningens logik, vem som är överordnad och vem som är underordnad.

Till skillnad mot maktpolitik försöker civil olydnad inte producera en maktkamp eller styrkemätning. Civil olydnad behöver bli demokrati snarare än ett maktverktyg för förändring (Herngren, 2016).

Civil olydnad handlar i så fall inte om att vinna utan om att praktisera demokrati och rättigheter när detta brister eller saknas. Att ta bort vinna-tänkandet blir dock kontroversiellt om politik uppfattas som maktkamp och styrkemätning.

Gandhis ickevåld ”avskaffar fienden” och skiljer på sak och person. Gandhi kunde vara motståndare till system, strukturer och handlingar, men han vägrade vara mot personer. I dialog under aktioner och rättegångar görs motparten till del av den politiska förändringen. När debattklimatet präglas av hårdare ton kan Gandhis förhållningssätt möjligen skapa broar som bryter hatets dynamik. Ickevåld inkluderar motparten i lösningen.

Statens offentliga utredningar gör en elegantare sammanfattning av en av mina böcker än vad jag hade lyckats med: ”I Sverige har Per Herngren argumenterat att civil olydnad inte är att sätta sig över lagen. Även om lagen bryts så ignoreras den inte” (SOU 1999:101).

Per Herngren
30 maj 2020, version 0.4

27 maj 2020

Satyagraha - brottas med sanningen

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare:  Svåra frågor nödvändiga samtal.
Lektörerna tyckte det var svårt att begripa vad som menas med sanning i förra versionen. Ge gärna förslag på finslipning.

I filosofin från Gandhi förstås ickevåld som ingripande. Ickevåld är att bryta passivitet inför våld och förtryck och att istället ingripa (Herngren, 1999, 2016.)

Gandhi använde satyagraha som synonym till ickevåld. Satya som betyder sanning kommer från sat som i sin tur betyder vara eller varande. Därmed använder Gandhi sanning med en annorlunda betydelse än överensstämmelse eller representation av verkligheten som varit vanlig sedan Aristoteles. Hos Gandhi blir sanning inte heller en subjektiv uppfattning som i individualism och relativism.

Med agraha menas att hålla fast eller gripa tag. Gandhi använder agraha även som synonym för kraft. Idag tolkas ofta satyagraha som sannings-kraft (Gandhi, 1985, s 38). Men snarare än att betona kraft så är gripa tag en mer rättvisande beskrivning för hur sanningen blir både medel och mål inom ickevåld. I judisk, kristen och islamisk filosofi finns tanken att sanningen brottas med oss och att vi brottas med sanningen (1 Mosebok 32:24-31). Satyagraha kan på liknande sätt förstås som att sanningen griper tag i oss och att vi griper tag i sanningen. Sanningen blir både något som är i konflikt med oss och som vi kan greppa och följa med. Satyagraha är att brottas med sanningen.

Satyagraha lägger sig här nära den franske filosofen Gilles Deleuzes betoning av sanning som angelägna frågor. Sanning är att ägna sig åt sanna problem. Sanning är det som är viktigt att kämpa med. Sanningen blir därmed verb, något som görs, snarare än enbart rätt svar. (Deleuze, 1987, 2003.) 

Att betona sanning som konflikt och handling snarare än som påstående eller föreställning om verkligheten stämmer med Gandhis förståelse av ickevåld som experiment med sanningen. Ickevåld blir att handgripligen använda och förverkliga sanningen. Det innebär inte att ickevåld har rätt eller har sanningen. Precis som Deleuze visar ickevåld hur försöket och misslyckandet hör ihop.

Agraha i satyagraha betyder att gripa. Ickevåld griper in i våld och förtryck. Det handlar alltså inte om att bygga fridsamma öar vid sidan av våldet. Ickevåld går in i våld och tar plats. I svenskan finns inget begrepp som betyder både tränga undan och ersätta så som engelskans displace. Civil olydnad går in och tar plats mitt i förtrycket. Samtidigt försöker det ersätta våldet med konstruktivt samhällsbygge. På så sätt avser ickevåld att bit för bit tränga undan förtryck (Herngren, 2016).

Per Herngren
27 maj 2020, version 0.4

16 april 2020

Målet är lika med medlet i civil olydnad

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Civil olydnad startar med målet istället för att skjuta det på framtiden. Detta låter antagligen obegripligt i politiska organisationer: Va! Det är väl klart att medlet kommer före målet!

Inom ickevåld kollapsar dock klyftan mellan mål och medel och de bildar istället en enhet:
But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end. (Gandhi, 1999.)
Ett sätt att uttrycka detta är att ickevåld gör målet till startpunkt. Jämlikhet, omsorg och rättvisa görs till medel för förändring. Målet skjuts inte på framtiden. Detta bryter med föreställningar både inom vänster och höger om hur samhällsförändring eller revolution ska ske senare, någon gång i framtiden.

Gandhi praktiserade civil olydnad som ett sätt att experimentera med verkliga lösningar. Deltagarna intervenerade i en kolonial institution och prövade ickekoloniala lösningar. För det blev de fängslade.

Gandhi spann garn till kläder vilket var olagligt. Det bröt mot det brittiska kolonialväldets monopol på viss klädtillverkning. Målet att avskaffa det brittiska monopolet uppnåddes varje gång indier själva tillverkade dessa kläder.

Medborgarrättsrörelsen, Rosa Parks och Martin Luther King bröt på motsvarande sätt apartheid och praktiserade jämlikhet. Rosa Parks bröt apartheid genom att sätta sig på en bussplats avsedd för vita. Apartheid avskaffades på den sittplatsen – tills sydstatspolisen grep henne.

Inspirerade av Rosa Parks och Mohandas Gandhi satte sig fyra svarta från North Carolina 1 februari 1960 på segregerade platser i Woolworths lunchrestaurang. De blev kända som Greensboro Four och hade planerat sin innovativa civila olydnad under två månader. Den fick namnet sit-in och spred sig till 55 städer innan slutet på mars. Apartheid avskaffades några sittplatser i taget. Under våren fängslades hundratals för sit-ins. (Chafe, 1981.)

Civil olydnad fungerar som en inbjudan att delta i befrielsen snarare än påverkan på makthavare att lösa problemen åt oss. Ickevåld tränar och experimenterar med att leva det liv och de samhällen som önskas. Detta kallade Gandhi för ”experiment med sanningen” och ”det konstruktiva programmet” (Gandhi, 1999).

Under sjuttiotalet började feminism och ickevåld tillsammans utveckla olika demokratiska verktyg för jämlikare och effektivare mötestekniker. Feminister hade kritiserat hur härskartekniker och odemokratiska mötesformer användes även inom ickevåldsrörelsen. De nya avancerade metoderna skulle göra jämlikhet och demokrati till både mål och medel inom ickevåldsgrupperna.

Performativ

I feministisk teori och queerteori används begreppet performativ för handlingar där mål och medel blir ett. Performativ är handlingar som förverkligar målet i och med att handlingen genomförs. Varje performativ handling uppnår sitt mål eller så har den misslyckats (Butler, 1997, 2009; Barad, 2007; Ahmed, 2004).

Precis som ickevåld avviker performativa handlingar från instrumentell politik där mål och medel separeras – där målet skjuts på framtiden.

Judith Butler och Sara Ahmed använder performativ både i sin analys av motstånd och hur makt, ras och kön skapas. Även etablerad makt agerar alltså ofta performativt. Butler tar upp exemplet när en läkare kryssar i vilket kön bebisen har, då fastställs samtidigt det juridiska könet hos individen. På mina föreläsningar tar jag ibland upp rasistiska uttalanden. När de uttalas har rasism uppnåtts. Rasism kommer inte senare.

Möjligen är det så att dominerande maktordningar är mer vana vid att använda performativa handlingar än de aktivister som vill skapa jämlikhet och rättvisa. Performativa handlingar är ovant inom aktivism, därför uppfattas gärna ickevåldets och queerfeminismens performativ som främmande.

Hur skulle performativ fungera i praktiken? Ett sätt är möjligen att vi föreställer oss att samhällsförändring är ett myller av händelser och handlingar snarare än att det kommer från de stora Ledarna eller från Modellen eller från Revolutionen. Samhällsförändring blir i den performativa traditionen uppfinnande, imiterande, tränande och intervenerande. Politisk förändring sprider sig i oväntade riktningar snarare än att den bara kommer uppifrån från ledare eller bara nerifrån från gräsrötter. (Tarde, 1903; Herngren, 2016.)

Per Herngren
16 april 2020, version 0.3 

Referens

Ahmed, S. (2004). Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism. Borderlands e-journal, 3 (2).
Barad, K. (2007). Meeting the universe halfway: Quantum physics and the entanglement of matter and meaning. Durham, N.C: Duke University Press.
Butler, J. (1997). Excitable Speech: A Politics of the Performative. New York, NY: Routledge.
Butler, J. (2006). Gender trouble: feminism and the subversion of identity. New York, NY: Routledge. (Original publicerad 1990).
Butler, J. (2009). Krigets ramar – När är livet sörjbart? Hägersten: Tankekraft förlag.
Chafe, W. H. (1981). Civilities and Civil Rights: Greensboro, North Carolina, and the Black Struggle for Freedom. New York: Oxford University Press.
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.
Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi.
(Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
Tarde, G. (1903). The laws of imitation. New York: Henry Holt and Company. Från facsimile 2007 by Books on Demand UMI. (Original publicerade texter 1882-1888).
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

11 april 2020

Intro till civil olydnad - poddavsnitt

Föreläsningen hölls 25 februari 2020 på Göteborgs Universitet. Detta är introt på en föreläsning om Samhällsförändring och ickevåld som poesi. Efter detta hölls några exempel på ickevåldsträning som laddas upp som egna avsnitt på podden.



PODD-AVSNITTETS INNEHÅLL


Plogbillsaktioner

Gandhi och målet är medlet, saltmarschen

Rosa Parks och sit-in.

Civil olydnad är inte protest

Thoreau

Makthavare-ateism

Makt är lydnad

Civil olydnad tränger undan och ersätter



Boka kurs eller föreläsning:

https://ickevald.net/perherngren/bokakurs

08 april 2020

Civil olydnad lämnar protesten - likhet med queerfeminism

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

När jag föreläser om hur civil olydnad överger protest och nej-sägande ser jag hur en del åhörare skeptiskt skakar på huvudet. Men i slutet av samtalet är det vanligen detta som skapar störst entusiasm. Många av de jag möter är trötta på att säga nej och vara emot.

Henry David Thoreau påstår i sitt traktat från 1849 att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder.

De som, medan de protesterar mot regeringens handlingar, ändå lyder är onekligen dess mest samvetsgranna stöttepelare och ofta det allvarligaste hindret för förändring. (Thoreau, 1995, s 14.)

Med utgångspunkt i att lydnaden är det stora problemet uppfinner Thoreau en civil olydnad som överger protestens logik: vara emot, säga nej, uttrycka missnöje, vädja till regeringar.

Mohandas Gandhi avslöjar att han ständigt bar med sig Thoreaus traktat om civil olydnad. Inspirerad av Thoreau bryter sig även Gandhis ickevåld bort från demonstrationer och protester:
There is no doubt whatsoever that the deliverance of sixty million human beings from age-long suppression will not be brought about by mere showy demonstrations. There has to be solid and constructive programme (Gandhi, 1999, vol 57, original 1932).
Här upptäcker man att Gandhi inte enbart kritiserar lagliga demonstrationer utan även ensidig olydnad. Civil olydnad får inte fastna i ren olydnad. Det behöver bli del av vad Gandhi kallar det konstruktiva programmet. Civil olydnad blir på så sätt att skapa och bygga samhällen snarare än att protestera och säga nej.

För att begripa Thoreau och Gandhi får vi ta hjälp av filosofer och forskare. På artonhundratalet är Friedrich Nietzsche den filosof som främst kritiserar protest och negativitet. Det gäller, enligt honom” att bekämpa en viss, nästan till epidemi stegrad trötthet och tyngd” (Nietzsche, 1994, s 154).

Under det negativas herravälde är det alltid livet som nedvärderas. Nej-sägandet vänder sig mer mot sin egen förmåga än mot det den protesterar emot. Ifall Nietzsche har rätt skulle protest alltså skapa oförmåga snarare än politisk förändring.

Hundra år senare kritiserar den franske filosofen Gilles Deleuze protesten. Nej-sägandet ”vill underkasta sig makten, … vill ersätta de egna krafterna med makten som dominerar henne”. Skapandet och bejakandet måste förstöra och förinta nej-sägandet. Annars besegras livet av protestens ovilja att skapa. (Deleuze, 2003, s 282.)

Protesten får sin kraft från motståndaren istället för att frambringa kraft ur sitt skapande. Den negativa anden är ”demonen som drar bort människan från alla hennes krafter, som lämnar henne helt utan kraft och helt utan vilja” (Deleuze, 2003, s 283).

Viktigt att påpeka är att Nietzsche och Deleuze talar om det kreativa skapandet inte om positivt tänkande. Både negativt och positivt tänkande lockar oss bort från förverkligandet. De menar att negativt och positivt tänkande fungerar som flykt från det praktiska skapandet.

Queer och feminism möter ickevåld

Även om protesterandet dominerar aktivism i nord har delar av queer och feminism lagt sig nära ickevåldets praktik. Sara Ahmed som forskar kring queerfeminism och rasifiering ger en skarp kritik mot övertron på nej-sägande, vara emot och bli anti.

What we might remember is that to be against something is precisely not to be in a position of transcendence: to be against something is, after all, to be in an intimate relation with that which one is against. (Ahmed, 2004.)

Att vända sig mot är att uppmärksamma. Vilket innebär att anti-aktivism är med och återupplivar det den vänder sig mot, enligt Ahmed. Att vara ”anti” innebär inte att vi överskrider det vi är anti. Genom att stå emot något blir anti snarare en stötta, ett stöd till det den står mot.

Att vara emot är att rikta sig mot. Protesten producerar en riktning in mot ett center. Därmed komponerar protesten en huvudperson, den egentliga aktören, den som agerar, den som borde agera annorlunda.

Genom att vända sig mot ett centrum vänder protesten ryggen mot andra aktörer. Protesten skapar en huvudaktör och avsätter därmed andra aktörer.

När anti-något vänder sig mot något inleder protesten därmed en intim relation till sin motståndare, enligt Sara Ahmed. Protesten gör på så sätt sig beroende av det den vänder sig mot. Den utvinner kraft från sin motpart. Makt och förtryck blir protestens kraftkälla.

Ifall protesten försöker vända sig i andra riktningar än mot härskarna uppstår en abstinens, och den dras tillbaka mot sina antagonister, mot dem som ger protesten kraft.
The messy work of ‘againstness’ might even help remind us that the work of critique does not mean the transcendence of the object of our critique; indeed, critique might even be dependent on non-transcendence. (Ahmed, 2004.)
I dialog och samverkan med queerfeminism bygger ickevåld de ordningar och samhällen man vill leva på ett sådant sätt att det samtidigt ska tränga undan och ersätta förtryckande ordningar (Herngren 2016).

Per Herngren
8 april 2020, version 0.1


Referens

Ahmed, S. (2004). Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism. Borderlands e-journal, 3 (2).
Deleuze, G. Guattari, F. (1987). A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Deleuze, G. (1994). Difference and repetition. New York, NY: Columbia University Press, The Athlone Press.
Deleuze, G. (2003). Nietzsche och filosofin. Göteborg: Daidalos.  
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books. Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
Nietzsche, F. (1994). Om moralens härstamning. Stockholm: Prisma Magnum. (Original publicerad 1887).
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

28 mars 2020

Lydnad större problem än regeringar

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal.
Ge gärna synpunkter!

Det är inte främst regeringen som är problemet, hävdar Henry David Thoreau. Problemet är snarare när medborgare lyder och samarbetar med våld och förtryck. Utan lydnad skapar sig det destruktiva inget utrymme.

Orättvisans ”mest samvetsgranna stöttepelare” och ”det allvarligaste hindret” för förändring är de som trots att de protesterar mot regeringen ”skänker den sin lydnad” (Thoreau, 1977, s 14, original 1849).

Även Gandhi visar hur makt och överhet skapas genom lydnad. ”Om bara folk förstod att det är omänskligt att lyda orättfärdiga lagar, så skulle ingen tyrann kunna förtrycka dem” (Gandhi, 1985, s 18).

Eftersom Thoreau och Gandhi hävdar att problemen kring våld och förtryck beror på lydnad pekar de ut civil olydnad som avgörande medel för politisk förändring.

Thoreau och senare Gandhi vänder alltså upp och ner på den vanliga föreställningen om att makt kommer uppifrån, från makthavare som skulle äga någon sorts mäktig kraft. Inom ickevåld förstås makt istället som samarbete och lydnad (Herngren, 1990, 1999, 2016; Sharp, 1980).

Ifall det här stämmer, om makt är lika med lydnad, skulle nästan all kamp, om den så bekämpar mobbning, härskartekniker, sexism, rasism, nationalism eller krig, till stor del handla om att bryta åskådarnas och de passivas lydnad. Ickevåld bjuder in passiva till att bli ingripare.

Det här sättet att tänka blir märkligt i en tid som är fixerad vid ledare. Ledardiskursen lägger sitt hopp till ledare. Och ifall något är fel skylls det på ledare. Ickevåld ignorerar snarare mäktiga ledare. Civil olydnad griper istället direkt in i förtryckande system och strukturer.

Civil olydnad bryter rädslan för straff

I och med att makt uppfattas som lydnad får straffet en speciell roll inom ickevåld. I sitt klassiska traktat Om civilt motstånd från 1849 hävdar Thoreau att straffet är avgörande både för dominerande makt och för att göra motstånd.

Straff är det som ytterst skapar lydnad. ”Under en regering som med orätt fängslar någon, är den rätta platsen för en rättskaffens person likaledes fängelset” (Thoreau, 1995, s 18, original 1849).

Genom att ta konsekvenserna av olyd­na­den utmanas fler att bryta mot orättvisa lagar och beslut. De som fängslas visar att ett hinder för rättvisa – rädslan för straff och andra personliga konsekvenser – går att övervinna. De visar att det är möjligt att riva rädslans fängelse.

Gandhis erfarenhet är att den politiska kraften i att sitta fängslad för civil olydnad vida överstiger politiskt arbete ute i friheten: ”The thousands therefore who are in different prisons of India are better able to deliver the goods than all the released leaders combined” (Gandhi, vol 51, 1999, original 1931).

Fängelser får funktionen att producera lydnad mer än att straffa de olydiga. De håller lydiga fängslade i lydnaden. Här ligger ickevåld nära Michel Foucaults analys av fängelset som producent av lydnad och disciplin snarare än som straff (Foucault, 2004; Herngren, 1990).

När destruktiv makt och lag saknar medborgares stöd blir hotet om straff ett medel för att få den som engagerar sig att ändå förbli lydig. Fängelsemurar blir på så sätt vrängda ut och in. De främsta fångarna blir de som fångas i lydnad trots att de protesterar mot ordningen. Andra murar som fångar oss i lydnad kan vara rädsla för hot och våld, uppsägning och utfrysning.

Civil olydnad i traditionen från Thoreau och Gandhi får funktionen att riva de murar som håller den politiskt engagerade medborgaren fängslad. Civil olydnad blir en kamp mot rädslan för sårbarhet och påföljder snarare än kamp mot härskare och ledare.

Gandhi förvandlar fängelserna till en plats för glädje och motstånd. Fängelset blir inte längre det som hindrar oss. Det ger till och med utrymme för kreativitet: ”disobeying is a duty and imprisonment for disobeyance not a task but a matter of joy.” (Gandhi, 1999 volume 41, original 1928.)

Själv har jag suttit i fängelse i USA och Europa för civil olydnad. Min erfarenhet är att det blir fel att skönmåla fångenskapen. Även om jag klarade mig bra mötte jag många som for illa. Jag läser inte Gandhi som att han glorifierar fångenskapen utan istället poängterar att vi behöver leva befrielse mitt i förtryckande institutioner.

Genom att Gandhi gjorde fängelserna till hem för motstånd rev han murarna. Han bröt dess funktion att hålla honom lydig och instängd i en kolonial ordning.

Per Herngren
2020, version 0.3


Referens

Foucault, M. (2004). Övervakning och straff : fängelsets födelse. Lund: Arkiv förlag, A-Z förlag.
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.
Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Hebert, N. Jacobsson, K. (1999). Olydiga medborgare, Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, Demokratiutredningens skrift nr 27, Statens Offentliga Utredningar 1999:101. Stockholm: Statens Offentliga Utredningar.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
King, M. L. (1964). Letter from Birmingham Jail. Why We Can’t Wait. New York, NY: New American Library. Översättning av citat Per Herngren.
Skolverket. (2011). Läroplan för gymnasieskolan 2011. Stockholm: Skolverket.
McAllister, P. (1982). Reweaving the Web of Life. Philadelphia: New Society Publishers.
Pejcic, M. Rutgersson, T. (2015). Vi har pratat med Per Herngren. Demokratimodellen Gör din förening livskraftig och inkluderande. Stockholm: Trinambai.
Rawls, J. (1971). A theory of justice. Cambridge, MA: The Belknap Press of Harvard University Press.
Sharp, G. (1980). The method of nonviolent action. Boston, MA: Porter Sar­gent Publishers. (Original publicerad 1973).
Sharp, G. (2009). Self-Liberation A Guide to Strategic Planning for Action to End a Dictatorship or Other Oppression. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Sharp, G. (2010). From Dictatorship to Democracy A Conceptual Framework for Liberation. East Boston: The Albert Einstein Institution. (Original publicerad 1993).
Sharp, G. (2013). How Nonviolent Struggle Works. East Boston: The Albert Einstein Institution.
Thoreau, H. D. (1977). Om civilt motstånd. Stockholm: Arkturus. (Original publicerad 1849).
Thoreau, H. D. (1995). Civil disobedience and reading. London: Penguin Books. (Original publicerad 1849). Översättning av citat Per Herngren.

19 mars 2020

Vad är civil olydnad?

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal. Ge gärna synpunkter

Civil betyder medborgerlig. I ickevåldsgrupper preciseras det på olika sätt. Civil ställs i motsatsställning till våld. De som utför civil olydnad övar på att uppträda korrekt och med respekt för motparten som person.

Civil ohörsamhet, medborgerlig ohörsamhet och samvetslydnad används med liknande innebörd som civil olydnad. Civilt motstånd var länge synonymt med civil olydnad. Men idag används det främst med betydelsen civil olydnad i krigstid mot invasion eller kupp.

Rättsfilosofen John Rawls definierar civil olydnad i sitt klassiska verk från 1971 om rätt och rättvisa. Civil olydnad är offentlig handling, sker utan våld, är både samvetsenlig och politisk, samt bryter mot lagen. Målet kan vara att ändra på lag eller beslut. Handlingen riktar sig till majoritetens känsla för rättvisa. Och budskapet är att principerna för socialt samarbete mellan fria och jämlika människor inte är respekterade (Rawls, 2000).

Enligt Statens offentliga utredningar är civil olydnad politiskt ”i meningen orienterad mot lösningar av samhällsproblem och utförd av personer i rollen som medborgare” (SOU 1999:101). Därmed markeras den civila olydnadens kollektiva funktionen: "civil olydnad förutsätter lagbrott. Ett annat krav är att handlingen ska vara politisk (...). Handlingen ska alltså utföras i en fråga som är en kollektiv angelägenhet; anspråken är därmed att det man vill uppnå med handlingen ska vara relevant för andra än en själv. Man vill med handlingen påverka samhället. (...) Martin Luther Kings grundhållning kan sägas vara klassisk: ’Den som bryter mot en orättfärdig lag måste göra det öppet, kärleksfullt och med beredvillighet att acceptera straffet’" (SOU 1999:101.)

I mina böcker om civil olydnad får straffet en annorlunda funktion än hos Rawls och Statens offentliga utredningar, men förutom det överensstämmer vår förståelse. Jag beskriver civil olydnad som en öppen och offentlig handling som använder ickevåld. Handlingen är olaglig eller bryter mot order eller beslut. Intentionen är att förändra eller bevara företeelser som är gemensamma för oss. De personliga konsekvenserna utmanar lydnaden och rädslan för straff. Att ta straffet blir medlet för att utmana och bryta lydnadens makt. (Herngren, 1990, 1999, 2016).

Sårbarhet som politik

Våren 1930 marscherade Gandhi och andra ned till kusten för att utvinna salt. Koloniallagarna gav England och dess medborgare monopol på saltförädling. Även om de bröt mot den koloniala lagen blev de först ignorerade men när Gandhi och en mindre grupp fortsatte vandringen söderut och hjälpte kustbyarna att själva bryta salt blev han fängslad. Gandhi hävdar att ifall civil olydnad ignoreras behöver den fortsätta utmana lagen. Den stora saltmarschen kunde ignoreras men när mindre grupper utmed kusten fortsatte utvinna salt utmanade deras civila olydnad kolonialismen.

Mohandas Gandhi menar att ickevåld och civil olydnad är hopvävt. Att organisera civil olydnad så att våld hindras blir avgörande för att polis och deltagare ska bygga ömsesidig tillit istället för rädsla och våld. Med våld förstås här handlingar som kan vålla psykisk eller fysisk skada. (Herngren, 1990.)

Mohandas Gandhi och Martin Luther King skapar samhällsförändring genom att göra sig sårbara. Professorn Judith Butler som forskar kring queerfeminism har utvecklat en sårbarhetspolitik i resonans med Gandhis ickevåld. Viljan till säkerhet leder till våld, krig och härskande. Vi är beroende av varandra. Och vi behöver varandra. Liksom Gandhi visar Butler hur politik är att göra oss sårbara och beroende av varandra.

Istället för att bygga samhällen som skydd mot andra behöver vi göra oss sårbara inför varandra. Sårbarhetspolitik blir kritisk mot att organisera trygga grupper som är lika eller tänker lika. Istället får vi bygga allianser med grupper som inte är som vi, som tänker annorlunda än oss (Butler, 2009).


Civil olydnad och ickevåld är att ingripa

I filosofin från Gandhi förstås ickevåld som ingripande. Ickevåld är att bryta passivitet inför våld och förtryck och att istället ingripa. (Herngren, 1999, 2016.)

Gandhi använde satyagraha som synonym till ickevåld. Satya som betyder sanning kommer från sat som i sin tur betyder vara eller varande. Med agraha menas att hålla fast eller ta tag. Gandhi använder agraha som en synonym för kraft. Satyagraha blir i så fall sannings-kraft (Gandhi, 1985, s 38).
 
Betydelsen att gripa tag i sanningen är möjligen en mer rättvisande beskrivning för hur ickevåld gör sanningen även till medel och inte bara till mål. Gandhi ligger här nära den franske filosofen Gilles Deleuzes förståelse av sanning. Sanning är främst att ägna sig åt sanna problem. Sanning är det som är viktigt att kämpa med. Sanningen blir därmed verb, något som görs, snarare än enbart rätt svar. (Deleuze, 1987, 2003.)

Sanning som handling mer än föreställningar stämmer med Gandhis förståelse av ickevåld som experiment med sanningen. Ickevåld blir att handgripligen använda och förverkliga sanningen. Det innebär inte att ickevåld har rätt eller har sanningen. Ickevåld hävdar istället att vi behöver ägna oss åt sanningen.

Ickevåld griper in i våld och förtryck. Det handlar alltså inte om att bygga fridsamma öar vid sidan av våldet. Ickevåld går in i våld och tar plats. I svenskan finns inget begrepp som betyder både tränga undan och ersätta så som engelskans displace. Civil olydnad går in och tar plats mitt i förtrycket. Samtidigt försöker det ersätta våldet med konstruktivt samhällsbygge. På så sätt avser ickevåld att bit för bit tränga undan förtryck (Herngren, 2016).

Per Herngren
19 mars 2020, version 0.2


Referens

Butler, J. (1997). Excitable Speech: A Politics of the Performative. New York, NY: Routledge.
Butler, J. (2006). Gender trouble: feminism and the subversion of identity. New York, NY: Routledge. (Original publicerad 1990).
Butler, J. (2009). Krigets ramar – När är livet sörjbart? Hägersten: Tankekraft förlag.
Deleuze, G. Guattari, F. (1987). A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis: University of Minnesota Press.
Deleuze, G. (1994). Difference and repetition. New York, NY: Columbia University Press, The Athlone Press.
Deleuze, G. (2003). Nietzsche och filosofin. Göteborg: Daidalos.
Gandhi, M. (1985). Non‑violent resistance. New York: Schocken Books.
Gandhi, M. (1999). Collected works of Mahatma Gandhi. (Volym 36, 41, 51, 54, 76). New Delhi: Publications Division Government of India.
Herngren, P. (1990). Handbok i civil olydnad. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.
Herngren, P. (1999). Civil olydnad – en dialog. Göteborg: Lindelöws förlag.
Herngren, P. von Busch, O. (2016). Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik. Göteborg: Korpen.
Rawls, J. (1971). A theory of justice. Cambridge, MA: The Belknap Press of Harvard University Press.

23 januari 2020

De är blinda - funkism som återskapar medelklass

Funkism är när funktionsvariation används nedvärderande och producerar särskillnad. Funkism kan också vara att exploatera funktionsvariation för andra syften. Engelskans ableism har funnits längre och är mer etablerat begrepp.

Ett exempel på funkism är när medelklass återskapar sig själv som mer upplyst än andra. Att medelklass skulle ha speciella insikter som inte överklass, underklass eller de från andra kulturer har. Återskapandet av duktig medelklass görs bland annat med funkismerna blind och blindhet.

Här är några varianter på hur blind används som funkism, ableism, alltså nedvärderande och diskriminerande:
  • De är blinda, de fattar inget!
  • Hur kan de vara så blinda?
  • De tror sig vara blinda för köns- och rasskillnader!
  • De är blinda för vad som verkligen pågår!
  • De är förblindade av makten!
  • Är de helt blinda för hur dåligt det blir för vårt land!
  • Vi behöver få alla att se!
Blind får funktionen att individualisera makt istället för att bekämpa maktordningar. Blind utnyttjas för att peka ut de dåliga och oupplysta istället för att ingripa i maktstrukturer. Och samtidigt reproduceras duktig och upplyst medelklass.

Per Herngren
2020 01 23, version 0.1.1

Referens

Texter om härskartekniker
Tekniker för att återskapa medelklass

Begrepp

Jag använder inte medelklass om en speciell mängd individer med vissa egenskaper. Medelklass används istället närmast som ett verb. Inte enskilda handlingar utan snarare verksamhet som återskapar sig själv. I olika texter försöker jag analysera vilka metoder som används för att producera speciella maktordningar under den borgerliga revolutionen. Jag försöker alltså befria begreppet medelklass från hur medelklass själv räknar individer och placerar dem i mängder.

19 januari 2020

Läroplan för skolan och ickevåldsträning

Texten är utkast till ett avsnitt för Studentlitteraturs bok för lärare: Svåra frågor nödvändiga samtal. Ge gärna synpunkter!

En märklig sak med ickevåld är att det betonar att samhällsförändring behöver träning snarare än information och upplysning. Gandhi lanserade därför ickevåldsträning. Här undersöker jag beröringspunkter mellan läroplanen och ickevåldsträning.

”Skolväsendet vilar på demokratins grund.” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011). I ickevåldstraditionen är demokrati inte bara en grund. Demokrati används mer som ett verb än ett substantiv. Demokrati anses vara något som organisationer och samhällen ständigt behöver träna, praktisera, finslipa och utveckla i nya riktningar (Herngren, 2016).

Denna praktiska ansats inom ickevåld stämmer med andra ställen i Läroplanen: ”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värden. Undervisningen ska dessutom bedrivas i demokratiska arbetsformer och utveckla elevernas förmåga och vilja att ta personligt ansvar och aktivt delta i samhällslivet.” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011.)

Kontinuerlig träning i ickevåld och samhällsförändring

Skolans fostran lyfter fram andra värden än lydnad och lojalitet. Undervisning i demokrati sker ”genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011)

Betoningen på ansvarstagande i läroplanen knyter an till den huvudsakliga poängen med ickevåld, att vi behöver gå från att vara åskådare till att istället ta ansvar och ingripa. Gandhi menar att detta kräver mycket träning. I Indien har ickevåldsgrupper även i modern tid organiserat fleråriga träningar i ickevåld. För några år sedan intervjuade jag sonen till Gandhis sekreterare. Han organiserade träningar i ickevåld som höll på i sex år och andra som höll på i två år.

Ickevåldets eventuella bidrag till undervisning utifrån Läroplanens inriktning är de hundratusentals metoder för att ingripa som har finslipats och tränats sedan Gandhi startade ickevåldsträning. Ifall det finns tusentals metoder för att ingripa vid varje situation av mobbning, rasism och våld i skolan så skulle metoderna möjligen hjälpa till att både skapa en skola av omsorg och generositet samt skapa ett demokratiskt samhälle.

Bortom enkla fix och modeller

Under ickevåldsträning analyseras svaghet och styrka med varje metod. I vilka situationer ska en metod användas eller inte användas. Hur kan olika metoder kombineras? Detta skulle möjligen vara en konflikt med de skolor som söker modeller och färdiga lösningar.

För ickevåld finns det inga enkla fix eller tre-stegs-modeller. Ett exempel är kritiken i ickevåldsrörelsen mot medling vid mobbning, rasism och sexuella övergrepp. I dessa sammanhang blir medling alltför ofta del i övergreppet.

Min läsning av läroplanen är att den precis som ickevåld betonar ingripandet. Våld och övergrepp ska motverkas aktivt i skolan: ”Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. Alla tendenser till diskriminering eller kränkande behandling ska aktivt motverkas.” (Läroplan för gymnasieskolan, 2011)

Gandhis menar att samhällsförändring förutom träning kräver experimenterande med lösningar. Han syftar inte på stora, generella experiment. Snarare behöver ett myller av metoder kritiskt prövas mot varandra. Många metoder kanske är bra i vissa lokala situationer men dåliga i andra sammanhang. Vissa metoder smittar av sig och används av många. Gandhi betonar färdigheter snarare än enkla lösningar (Gandhi, 1999).

Lika lite som att yrkeskunskap skulle vara en inställning är ickevåld en åsikt. Ickevåld och civil olydnad förändrar skola och samhälle genom att ingripa. Det innebär att man ofta behöver använda svåra metoder som kontinuerligt behöver tränas och finslipas. Hmm, möjligen har ickevåld mer gemensamt med fotboll än med föredrag och informationsutskick.

Reflektion kring utbildning och träning i ickevåld med elever

  1. Gå igenom Läroplan för gymnasieskolan. Hur skulle de olika värdena kunna omsättas i träning?
  2. Hur kan läroplanens värden omsättas i metoder för ingripande snarare än metoder för att skapa åsikter?
  3. Jämför ickevåldets betoning på träning med betoning på information, attityder och opinion? Vilka styrkor och svagheter finns i de olika ansatserna?

Per Herngren
januari 2020, version 0.1


Referenslistan nedan är för hela kapitlet inte bara för detta avsnitt.

Referens

  1. Ahmed, Sara, “Declarations of Whiteness: The Non-Performativity of Anti-Racism”, Borderlands e-journal, Volume 3 Number 2, 2004.
  2. Austin, John Langshaw, How to do Things with Words: The William James Lectures delivered at Harvard University in 1955. Clarendon, 1962.
  3. Barad, Karen, Meeting the Universe Halfway Quantum physics and the entanglement of matter and meaning, Duke University Press, 2007.
  4. Bartonek, Anders, Kampen om kritiken, Korpen, 2018. 
  5. Butler, Judith, Excitable Speech: A Politics of the Performative, Routledge, 1997. 
  6. Butler, Judith. Gender trouble: feminism and the subversion of identity, Routledge, 2006, original 1990.
  7. Butler, Judith, Krigets ramar – När är livet sörjbart?, Hägersten: Tankekraft förlag, 2009, s 32-33. 
  8. Deleuze, Gilles, Guattari, Felix, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, University of Minnesota Press, 1987.
  9. Deleuze, Gilles, Difference and repetition, The Athlone Press, 1994, first published 1968. 
  10. Deleuze, Gilles, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
  11. Foucault, Michel, Övervakning och straff : fängelsets födelse, Arkiv förlag/A-Z förlag, 2004, original 1975. 
  12. Foucault, Michel, Security, Territory, Population: Lectures at the Collège de France, 1977-78, Palgrave Macmillan, 2009.
  13. Fromm, Erich, On Disobedience and Other Essays, Routledge & Kegan Paul, 1984.  
  14. Gandhi, Mahatma, Non‑violent resistance, New York: Schocken Books, 1985, översättning av citat Per Herngren. Gandhi, Mohandas, Collected works of 
  15. Mahatma Gandhi, 1999. Gandhi, Mohandas, Collected works of Mahatma Gandhi, vol 36, 1999. 
  16. Gandhi, Mohandas, Collected works of Mahatma Gandhi, vol 41, 1999. 
  17. Gandhi, Mohandas, Collected works of Mahatma Gandhi, vol 51, 1999.
  18. Gandhi, Mohandas, Collected works of Mahatma Gandhi, vol 54, 1999.
  19. Gandhi, Mohandas, Collected works of Mahatma Gandhi, vol 76, 1999.
  20. Habermas, Jürgen, Borgerlig offentlighet : kategorierna “privat” och “offentligt” i det moderna samhället, Arkiv, 2003, original 1962. 
  21. Habermas, Jürgen, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996. 
  22. Hebert, Niels, Jacobsson, Kerstin, Olydiga medborgare, Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, Demokratiutredningens skrift nr 27. Statens Offentliga Utredningar 1999:101, citat från s 24-31, 111-118.  
  23. Herngren, Per, Handbok i civil olydnad, Albert Bonniers Förlag, 1990.  
  24. Herngren, Per, Civil olydnad – en dialog, Lindelöws förlag, 1999.  
  25. Herngren, Per, von Busch, Otto, Mode & Motstånd: Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016. 
  26. King, Martin Luther, “Letter from Birmingham Jail,” Why We Can’t Wait, 1964, översättning av citat Per Herngren. 
  27. Laclau, Ernesto, Mouffe, Chantal, Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics, Verso, 1985. 
  28. Locke, John, The Second Treatise of Civil Government, “Chapter VII, Of political or civil society”, digital faksimil, original1690.  
  29. Läroplan för gymnasieskolan, Skolverket, 2011. 
  30. McAllister, Pam, Reweaving the Web of Life, 1982. 
  31. Nietzsche, Friedrich, Om moralens härstamning, Prisma Magnum, 1994, original 1887. 
  32. Osborne, Peter, Segal, Lynne, “Gender as Performance: An Interview with Judith Butler”, London, 1993. Radical Philosophy 67, 1994. 
  33. Pejcic, Mirella, Rutgersson, Thor,”Vi har pratat med Per Herngren”, Demokratimodellen Gör din förening livskraftig och inkluderande, Trinambai, 2015. 
  34. Peczenik, Aleksander, Vad är rätt? Om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Fritzes, 1995, s 521-563. Premfors, Rune, Roth, Klas (red), Deliberativ demokrati, Studentlitteratur, 2004. 
  35. Rawls, John, A theory of justice, Cambridge, The Belknap Press of Harvard University Press, 1971, s 333‑391. Finns även på svenska: Rawls, John, En teori om rättvisa, Daidalos, 1999, original 1971. 
  36. Rousseau, Jean-Jacques, The Social Contract, Book IV, eBooks@Adelaide, The University of Adelaide Library, 2012, original 1762. 
  37. Sharp, Gene, The method of nonviolent action, Porter Sar­gent Publishers, 1980, original 1973. 
  38. Tarde, Gabriel, The laws of imitation, Henry Holt and Company, 1903, facsimile 2007 by Books on Demand UMI, originaltexter från 1882-1888.  
  39. Thoreau, Henry David, Om civilt motstånd, Stockholm: Arkturus, 1977. 
  40. Thoreau, Henry David, Civil disobedience and reading, Penguin Books, 1995, original 1849, översättning av citat Per Herngren. Zinn, Howard, Disobedience and Democracy, New York: Random House, 1968. 
  41. Women’s Encampment for a Future of Peace &: Justice. Womans Encampment for a Future of Peace & Justice, 1983.

04 januari 2020

När lydnad blir brott - internationella plikter står över nationella

Stycke för en lärobok av Studentlitteratur, 2020

Lydnad till staten blir ett som brott när staten bryter mot exempelvis internationell lag. Enligt domslut vid Nuremberg rättegångarna efter Andra världskriget har vi internationella plikter som står över nationella plikter.

“…the very essence of the Charter is that individuals have international duties which transcend the national obligations of obedience imposed by the individual State. He who violates the laws of war cannot obtain immunity while acting in pursuance of the authority of the State, if the State in authorising action moves outside its competence under international law.” (The Law of the Charter The Nuremberg Charter 1945.)

Per Herngren
4 januari 2020, version 0.1