27 maj 2009

Rika, fattiga och den tredje vänstern

Sitter på boksläppet för Johan Lönnroths nya bok: Den tredje vänstern, 2009, och bläddrar. Här finns flera intressanta fakta: Några hundra rika privatpersoner äger mer än nationalinkomsten för halva jordens befolkning (s 43). Världen har ungefär en miljard extremt fattiga som lever på under en dollar per dag. Inkomstskillnaderna i världen minskar dock svagt (s 52-53). I västvärlden minskade klassklyftorna fram sjuttiotalet. I början av åttiotalet började de dock återigen öka (s 50).

I slutet av boken ger han förslag på vägar för en tredje vänster. På sidan 176 antyder han att de som arbetar på ett företag ska ha den avgörande makten över sitt arbete. En demokratisering som inte utövas via en central stat alltså! Samarbetet mellan folkrörelserna är mer avgörande än ett vänsterparti! Vi anar möjligheten till förändringar och skapandet av nya samhällen som inte alltid går via partier och makt över statliga organisationer, som regeringar och parlament. Johan Lönnroth bygger viktiga broar till ett ickevåldsmotstånd där man direkt försöker leva det samhälle man vill leva, där ingripande ersätter protester, där mångfaldigandet av samhällen ersätter påverkan av det mystiska "Samhället".

Referens
Johan Lönnroth, Den tredje vänstern, Federa, 2009.

18 maj 2009

Välkommen på fortsättningskurs i Proaktivt Konfliktingripande

tre dagar, lördag-måndag: 27-29 juni 2009

Fortsättning på kurs i ickevåld och Proaktivt Konfliktingripande, samt övning i att träna andra. Innehåller förutom träning i konfliktingripande även nya radikala mötestekniker och metoder för att redan nu börja leva det samhälle vi vill ha. Dessutom övning i att lära ut teknikerna till andra. Möjlighet till lite bad och semester också …

Läs hela inbjudan

05 maj 2009

Makt är mer resonans än centralstyrning - Deleuze & revolution VI

Styrteknik eller reglerteknik

Innan vi undersöker makt i samhällen låt oss först snegla lite på styrning av tekniska system. Styrteknik ses som en gren inom reglertekniken. Styrning behöver ofta inte ta hänsyn till egenskaper hos det som styrs eller vilka förhållanden som gäller. Det förutsätts att styrningen har kontroll över situationen. I extremfallet av styrning behöver man inte ta hänsyn till resonansen, man kan ignorera med- eller motsvängningar.

Andra former av reglerteknik däremot använder återkoppling som uppfattar hur systemet reagerat tidigare. Adaptiva reglertekniker förändrar sig efter förändrade förhållanden. Återkopplingen följer en puls vilket gör att regleringen blir en del av en resonans. Regleringen, återkopplingen och det som regleras är alla med och skapar denna resonans. Genom att motverka icke önskvärd resonans skapar regleringen ordning.

 

Makt är sällan toppstyrning

Organisationer — som motståndsgrupper, företagsledningar eller regeringar — kan inte koppla solida styrstänger eller hydrauliska slangar till sina medlemmar eller lönearbetare. Styrning kan därför inte överföras via en sådan mekanism.[1] Auktoritet och ledande verkar främst genom andra maktmekanismer än centralstyrning eller toppstyrning. Makt som styrning uppifrån gäller bara i några specialfall. Jag föreslår att puls, resonans och rytm är vanligare maktmekanismer än styrning.

Det går inte att reducera makt till någon enstaka mekanism. Olika maktdynamiker verkar samtidigt. Dessa kan motverka eller stärka varandra. De kan också koppla sig eller verka oberoende av varandra.

Här gör jag inget anspråk på att ta upp alla dessa maktmekanismer. Jag kritiserar en centraliserad pyramidföreställningen om makt och försöker visa på rimligare förklaringar till makt.

 

Centrala beslut utan pyramid

Vissa beslut i en organisation måste förstås som centrala. Men för att beslut tagna av en styrelse eller en regering ska bli en del av organisationens makt måste nya beslut tas. Några av dessa icke-centrala besluten handlar om hur man ska följa de centrala besluten. Men flertalet ”lokala” beslut handlar snarare om hur den ”lokala” verksamheten ska fortgå. Kommittéer, arbetsgrupper, utskott är främst självgående och självskapande. De ska inte förstås som styrda marionetter. Så fort de låter sig toppstyras eller när någon annan försöker styra dem så blir de tröga. Ifall toppstyrningen blir alltför stor kollapsar verksamheten.

Detta innebär att en överlägsen del av alla viktiga beslut inom en maktordning är icke-centrala. Icke-central är väl inget bra begrepp, men just här är det till för att undvika decentralisering vilket återskapar föreställningar om centrum och periferi. Motsatsparet centrum och periferi ger en falsk bild av makt som centraliserad. (När jag i brist på synonymer här och var ändå använder decentralisering så försök tänka bort motsatsparet centrum-periferi.)

 

Centrum är inte makt eller makthavare

Centrala beslut är i sig inte makt. För att centrala beslut ska kunna bli delaktig i maktskapandet måste de mångfaldiga sig och decentraliseras.

Auktoritet, ledande och hierarki mångfaldigar sig genom olika dynamiker. Detta sker utan att solida styrmekanismer konstrueras. Ledande och hierarki är mer samspel än styrning. Avdelningar, styrelser och arbetsgrupper koordinerar sig med varandra genom repeterande puls.

Genom att anpassa sig till en puls skapas resonans. Makt är att hänga på pulsen. Makten svänger! Den är resonans.

Diktaturer såväl som demokratier fungerar, enligt Deleuze, genom medsvängningar snarare än som uppifrån-kontroll. The “most rigid of segmentarities does not preclude centralization: this is because the common central point is not where all the other points melt together, but instead acts as a point of resonance” “Even when the State is totalitarian, its function as resonator for distinct centers”[2].

Med hjälp av Deleuze kan vi se hur makt och motstånd bildar resonans. Vare sig makt eller motstånd handlar speciellt mycket om centrum eller centralstyrning. De är snarare spridningar. Spridningar av pulser, repetitioner och rytmer.

Makt som med- och motsvängningar

Det är inte pulsen som blir makt utan det som cirkulerar runt pulsen, alltså rytmen. Varje grupp som väljer att underordna sig resonansen i en organisation tar mängder med egna beslut. Ifall dessa olika beslut bildar resonans med varandra stärks makten.

Makt ska därmed förstås som den resonans respektive dissonans som stärker eller försvagar pulsen. Detta får inte förstås som att dissonans skulle försvaga pulsen medan resonans stärker dem. Både resonans och dissonans kan försvaga eller stärka pulsen.

Med- och motsvängningar skapar intensitet, de bygger upp ett sväng. Att följa (lyda) pulsen alltför mycket minskar intensiteten och försvagar framåtkraften.

Det är inte de individuella egenskaperna hos det som svänger med som driver pulsen framåt utan hur de förhåller sig till varandra. Rytmen (intensiteten) är alltså skillnaden till pulsen och skillnaden till de andra instrument som bygger upp rytmen. Skillnad är det som driver pulsen framåt, inte likhet.

Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken.

Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen.

Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet.

Per Herngren
2009-05-05, version 0.2

Referens
[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004, p 105.
[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 224.