04 oktober 2018

Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel

Ett system som hamnar i harmoni förlorar sin förmåga att utvecklas. Den borgerliga revolutionen uppfinner maktdelning som medel för att bevara konflikter inom staten. Och konflikterna måste fortsätta att utvecklas om staten ska utvecklas. Ifall konflikten mellan exempelvis domstolar och parlament upplöses genom att den ena underordnar sig den andre stagnerar staten och dess makt.

"En politisk maktdelning är enligt Hegel avgörande för upprätthållandet av den inre spänningen i staten liksom av dess allmänna enhet." (Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018, s 60)

Det är inte bara så att staten som helhet stärks genom maktdelning. De institutioner som delar makt mellan sig förstärker också varandra. Konflikter skapar motdansare där dansarna ger varandra energi och kraft. Maktdelning genererar ömsesidig förstärkning. Ifall institutionerna låter varandra vara och istället börjar fungera som enskilda öar förlorar de kraft.

Interna konflikter legitimerar staten

Maktdelning legitimerar staten genom att producera en konflikt inom staten. Den "negativa relationen mellan exempelvis den lagstiftande och den exekutiva makten gör dem till produktiva moment i upprätthållandet av statens politiska enhet. De befäster varandra ömsesidigt och helheten de är delar av genom att ta form som kritiken av varandra." (Bartonek s 61)

"De legitimeras genom varandra och står i en produktiv opposition till varandra. Det borgerliga samhället utgör alltså en produktiv negation mellan familj och stat och statens institutioner utgör produktiva negationer av varandra." (Bartonek s 61)

Per Herngren
4 oktober 2018, version 0.1

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Per Herngren, "Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel", 2018.
Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
Per Herngren, artiklar om postprotest.

01 september 2018

Kritik och protest blir maktens motor - Bartonek & Hegel

Moderna stater behöver protest och opposition som motor för att producera makt. Hegel visar att utan motpart stagnerar makten och makten försvagas.

Ifall Hegel har rätt tenderar demokratier med starka proteströrelser att producera mer makt än diktaturer som lyckats krossa opposition och motstånd. Makt förstås här som samarbete och lydnad inte som någon mystisk, väldig kraft.

I slutet av artikeln lyfter jag fram verktyg från queer, hacktivism och ickevåld som bryter sig ur protest och opposition.

Hegel som maktteoretiker

Anders Bartonek läser Hegel som en genialisk teoretiker av de maktsystem som växte fram under den borgerliga revolutionen (Kampen om kritikenKorpen, 2018). Att läsa Hegel som maktteoretiker gör det möjligt att använda Hegel för att begripa specifika maktordningar snarare än att försöka förstå mystiska helheter som Samhället eller Historiens framväxt. Det gör Hegel mer användbar för att undersöka dagens maktordningar. Och för att bygga befrielse.

Under den borgerliga revolutionen växte nationalstaten fram genom att skapa motsatspar. Staten och civilsamhället. Det offentliga och det privata. Staten och individen. Dessa par utvann kraft genom sitt motstånd mot varandra. Genom att bli varandras negationer.

"Det är till och med så att systemet inte skulle kunna utvecklas om det inte stötte emot motstånd. Utan de kriser som kritiken och motståndet innebär kan Hegels system inte överleva utan skulle stagnera och gå under." (Bartonek s 34)

Hegel undersöker system som utvinner kraft från, och gör sig beroende av, kritik och opposition: "det kritiska och negativa momentet blir till den princip hos Hegel genom vilken system bildas, utvecklas och upprätthålls." (s 33)

Kritik blir motor för maktsystem

Borgerliga filosofer under sextonhundratalet utvecklade motsatsparet stat och civilsamhälle. Civilsamhällets funktion blev att legitimera staten genom att tillsammans bilda ett par, de blev motparter i en gemensam dans.

Men det är Hegel som utvecklar motsättningarna till en hel filosofi om samverkan. "Hos Hegel används för första gången på ett systematiskt sätt negationen som en funktion för systemet självt, och härigenom riskerar kritiken att förlora sin möjlighet att på ett grundläggande sätt kritisera systemet. Negationen eller kritiken av systemen riskerar genom Hegel nämligen att förlora just sin radikalt kritiska möjlighet: kritiken stärker i själva verket det den vill kritisera. ... Kritiken och negationen vändes till sin motsats." (s 61)

Den borgerliga revolutionens maktsystem kräver kritik för att skapa både stabilitet och utveckling. "Kritiken har här funktionen av att vara en intern utmaning som systemet behöver för att hålla sig stabilt och samtidigt utvecklas." (s 12)

Makt får kraft från radikal kritik

Det är inte snälla kritiker som maktordningar behöver utan snarare radikala konstnärer, författare och politiska tänkare. "Negationen bör vara så vågad som möjligt för ur den kommer också en så stark stat som möjligt." (s 59)

Eftersom kritiken är nödvändig för maktsystem så behöver det kritiska införlivas i systemet. "Kritiken oskadliggörs genom att införlivas i systemet. Eller: den har fortfarande sin produktiva funktion för systemet". (s 35)

Kritiken får en funktion för att producera lydnad och samarbete, eller med ett annat ord: makt. Folkrörelser, partier och aktivister ska välja att bli kritiska hellre än olydiga. "Kan det vara så att samhället behöver och därför producerar den ”kritiske” medborgaren för att just undvika densamme?" (s 61)

Protestgrupper och kritiska folkrörelser förvandlas genom att vända sig mot maktordningar till deras allierade. På så sätt kan kritiken tränga bort olydnaden. Kritiken blir med i att producera lydnad.

"Hegels insikt om att systemet måste absorbera kritiken på ett produktivt sätt – göra den till sin allierade – för att utvecklas är utgångspunkten för denna boks kritik av det samtida integrerandet och institutionaliseringen av det kritiska tänkandet." (s 61)

Kritik och protest nödvändigt för maktens utveckling

Hos Hegel bildar alltså det som är för och det som är emot ett motsatspar. Och detta motsatspar lyfter sig tillsammans upp till högre nivåer. Det kallar Hegel dialektik. Hegel skapar en filosofi för hur system ska kunna utvecklas istället för att stagnera i enhetlighet.

På svenska använder hegelfilosofer gärna begreppet upphäva, ett motsatspar hävs upp till en högre ordning. Och samtidigt upphävs den gamla motsättningen. Nya motsättningar tar dess plats. "Aufheben betyder på tyska (1) att upphäva eller att upplösa något, men också (2) att spara och bevara något och (3) att lyfta upp något (i vardagligt tal till exempel att lyfta upp något från marken)." (s 38)

Det geniala med de borgerliga revolutionerna är att förändring genom motsättningar blir mer stabiliserande än det statiska härskandet. Statiska system och maktordningar som avvisar kritik stagnerar och förlorar makt.

"Det lömska med det är att man inte bryter med historiens förlopp om man går en annan väg än tidigare civilisationer, utan enligt Hegels logik snarare hjälper det stora historiska schemat på traven. Motsatsen till det föregående är införlivad i framsteget" (s 47). Förändring blir en nödvändig del av maktordningen.

Kritik behöver bryta sig ur lydnaden

Som alternativ till den kritik som införlivas i maktordningar söker Anders Bartonek en systembrytande kritik som inte införlivas och blir motor för systemen.

"Kampen står mellan två läger där det ena för vidare det hegelianska arvet och utvecklar dialektiska teorier i vilka det negativa och kritiska momentet får en väsentligt systembärande funktion. ... Negationerna i deras systematiska filosofier utgör inte ett egentligt hot mot suveränitet, kapitalism eller sociala system utan är snarare den instans som utvecklar och stärker systemet i fråga. ... Det andra lägret däremot försöker att mot bakgrund av och med en medvetenhet om detta ”Hegel-problem” hitta vägar att formulera en kritik som kan riktas mot systemet utan att absorberas och upphävas i det kritiserade systemet." (s 150)

Min analys är dock att systembrytande kritik som håller sig kvar i lydnaden riskerar att absorberas av maktordningar. Systembrytande kritik som fastnar i lydnad kan få funktionen av ett legitimerande Andra. Den platsar på så sätt i ordningens självbild: att tolerera en mångfald av normer och föreställningar.

En ordning kan utvinna legitimitet genom att upphöja och fira föreställningar om helt andra ordningar än de rådande. Ett par banala exempel är idealiserandet av brainstormen på sjuttiotalet eller att tänka utanför boxen i början av 2000-talet. Mer intressant är kanske upphöjandet av kommunistiska konstnärer, regissörer och författare inom borgerlig kultur under nittonhundratalet.

Bryta sig ur kritikens självupptagenhet

Kritik som blir del av befrielse bryter sig ur isolerade kritiska sfärer. Den lämnar distansierandet. Den lämnar sin självupptagenheten med att vara kritisk. Den blir med i att materialisera befrielse. Och den möter fattiga och förtryckta. Den skapar omsorg och sårbara relationer.

Befrielse som får kritik utvecklas istället för att stagnera. Kritik som riktar sig mot befrielse legitimerar befrielsen. Som något demokratiskt, som något jämlikt. Den hjälper befrielsen ur sekterism och nytt härskande.

Kritik som bygger

Kritiken är en gåva till befrielsen.  Kritik som kritiskt allierar sig med kreativt skapande blir del av skapandet. Kritiken slukas inte i ett hål av negationer.

Befrielse är inte så enkelt som att överge system och institutioner. Befrielse bygger. Befrielse bygger innovativt system och institutioner, jämlikare ordningar som bryter sig ur lydnaden till orättvisa och ojämlika ordningar.

Här gäller det att inte idealisera olydnaden för då blir den bara en negation till lydnaden. Olydnad som riktar sig mot en ordning får funktionen av motpart och blir därmed motor för maktordningen. Olydnaden behöver avvika snarare än att vända sig mot.

Civil olydnad i nord återinför maktkamp och negation när den fixerar sig vid blockader. Blockader återskapar den maskulina styrkemätningen i det politiska. Och blockader låser in sig i negationen genom att försöka stoppa en verksamhet utan att samtidigt bygga en annan ordning. Blockader bryter på så sätt med Gandhis konstruktiva ickevåld.

Olydnaden skapar former för samarbete.  Och samarbete är en form av lydnad. Befrielsen olydnad är annan lydnad. Lydnad till samarbetet. Lydnad till demokratiska beslut. Lydnad till rättvisa och etiska riktlinjer. All lydnad till en ordning är olydnad till andra ordningar. Och olydnad som inte fastnar i det rena trotset är lydnad till något annat.

Befrielse sker inte bortom makt

Befrielse som flyr makten riskerar att återskapa negationen som det där Andra. Som det därborta. Ett exempel är hur kommunistiska och kapitalistiska stater tillsammans skapade batterier av motpoler. Istället för att ställa sig bredvid så intervenerar befrielse i våld och makt.

Interventionen ska inte förstås som att gå in i och slukas av maktsystemen. Utan snarare som att gå in mitt bland. Ersätta och tränga undan. Det engelska ordet displace innehåller båda betydelserna ersätta och tränga undan.

Om den inte önskar fungera som motor för härskandet tar befrielsen sig ur opponerandet, protesten och 'kritiken mot'. Befriande befrielse bryter lydnad och samarbete med en ordning. Men befrielsen söker inte en oas från ordningen. Befriande befrielse avviker snarare än ställer sig bredvid. Befrielsens riktning blir avgörande om befrielse ska förverkligas eller om den ska exploateras av dominerande ordningar.

Tre paradigm för befrielse utan negation

Här lyfter jag fram tre paradigm för befrielse. Alla tre uppfinner verktyg för att ta sig ur protest och negation. Paradigm förstås här som mönster som kan imiteras.
  1. Queer avvikelse: Queer onormaliserar och märkliggör ordningen istället för att vända sig mot. Även när queer vänder sig till en rådande ordning, som exempelvis drag, så visar Judith Butler hur drag queerar negationen. Återskapandet av ordningen onormaliserar och onaturliserar ordningen. Queer avvikelse uppfinner ständigt innovativa verktyg som inte vänder sig mot, eller fastnar i en motsats. Ibland dras dock queer över av en rättighetspolitik som handlar om att få plats i ordningen. Ordningen återinsätts därmed som den rådande ordningen. Där man borde få plats.
  2. Hacktivism: Hacka är att gå in i en ordning och ändra på dess kopplingar och förutsättningar. Hacktivism undviker fällan att helt lämna en ordning och börja från början, vilket varit en frestelse för alternativrörelser och liknande grupper. Hacktivism använder systemet för att bryta sig ur systemet. Men detta utbrytande gäller inte all hacktivism. En del hacktivism hjälper istället till att få ordning på ordningen. Rätta till buggar i systemet så systemet fungerar ordentligt.
  3. Civil olydnad och ickevåld: Gandhis ickevåld vänder på mål och medel. Målet är det man startar med. När Rosa Parks 1955 satte sig på en vit sittplats långt fram i bussen avskaffade hon apartheid. På just den stolen. Målet blev medlet. Civil olydnad från Ickevåldsträning uppfinner kontinuerligt konstruktiva verktyg som bryter sig ur det negativa och undviker att bli motrörelse. Ickevåld skapar dessutom sårbarhetspolitik som hjälper motstånd ur styrkemätning och maktkamp.
Queerfeminister som Judith Butler och Sara Ahmed använder performativ på ett sätt som ligger nära Gandhis ickevåld. Performativ är handlingar som förverkligar målet. När handlingen är slutförd är målet uppnått. Performativ möjliggör en annan politik än att vända sig mot överheten och be om förändring.

Det är inte så att performativ agerar ensamt. Performativ gör sig beroende av att andra tar de performativa handlingarna på allvar. Performativ bygger tillit till det performativa förverkligandet. Och denna tillit blir samtidigt förutsättning för det performativa.

Eftersom performativa handlingar förverkligar sina mål har de möjlighet att ta sig ur opposition och protest. Ett exempel är feministiska mötestekniker som performativt förverkligar jämlikhet och demokrati i varje möte. Eller så misslyckas det. Demokrati är inget vi har. Demokrati är något som kontinuerligt uppfinns och finslipas. Demokrati fungerar som ett fotbollslag eller salsaband. Mycket övning och många justeringar. Demokrati misslyckas och lyckas om vartannat. Demokrati måste därför regelbundet träna. Performativ demokrati mångfaldigar sig snarare än att be någon mystisk, centraliserad demokrati däruppe att bli mer demokratisk.

Performativ är upprepning och imitation snarare än stora manifestationer. Performativa handlingar förverkligar sig genom att skapa pulser och hamna i resonans med andra handlingar. Resonans är ömsesidig förstärkning. Befrielserörelser förstärker varandra. De möjliggör varandra genom att ersätta och tränga undan protest som fångats i resonans med härskande ordningar.

Performativa handlingar kan lyckas eller misslyckas. De kräver att aktören blir innovatör och tränare istället för åsiktsproducent. Politik blir träning snarare än att handla om opinion och tyckande.

Per Herngren
2018, version 0.1.5

Diktaturers negationer - bilaga 1

Diktaturer skapar sig egna negationer som fiender (krig), konkurrens (företag) eller De Andra (rasistiska institutioner). Negationen införlivas som motor för diktaturens makt.

Bygger maktsystem öppningar till befrielse? - bilaga 2

Här är några teorier om hur maktsystem producerar utvägar till befrielse. Härskandet kan inte hindra att det skapar öppningar för motstånd. Dessa teorier lyfter fram hur även system och maktordningar blir aktörer i produktionen av motstånd. Varje ordning producerar öppningar och möjligheter som inte stämmer med ordningen. Intressant är också att teorierna inte reducerar befrielse enbart till individer. Även strukturer och konstruktioner blir aktörer för befrielse.
  1. Foucault: Makt producerar alltid motstånd. Motståndet kan fångas i reaktionen mot makten, men motståndet kan också frigöra sig från maktkampen. Motstånd behöver därför undvika att fångas i taktik och strategi. Foucault lanserar antistrategi som motståndsform.
  2. Derrida: Konstruktioner uppfinner saker som inte stämmer med konstruktionen. Meningen med något skapar alltid andra betydelser. Detta uppfinnande kallar Derrida för dekonstruktion. Dekonstruktion händer i själva konstruktionen, och när vi använder konstruktionen, och när konstruktioner samverkar med andra konstruktioner.
  3. Deleuze: Varje område som ockuperas skapar utvägar (flyktvägar) ut ur ordningen. Dessa utvägar får dessutom gravitation. De drar i oss. De begär av oss att fly ut ur ordningen. Befrielse blir att ockupera nya områden.

Referens

Anders Bartonek, Kampen om kritiken, Korpen, 2018.
Per Herngren, Maktdelning starkare än enhet - Bartonek & Hegel, 2018.
Per Herngren, artiklar om civilsamhället.
Per Herngren, artiklar om postprotest.

20 maj 2018

Tvång är motsatsen till makt

Henry David Thoreau uppfinner 1849 en kamp som främst kämpar mot lydnaden snarare än mot ledare och regeringar. Hur ska vi begripa detta?

Mohandas Gandhi och ickevåldsrörelsen begriper makt som lydnad. Michel Foucaults historiska undersökningar av makt ligger nära Gandhis syn på makt som lydnadshandlingar. Foucault undersöker makt som myller av mikrohandlingar. Makt är ingen mystisk kraft däruppe nånstans.

Om makt är lika med lydnad så finns inga makthavare. Det går inte att ha makt. Lydnad är en gåva som kan ges men den kan inte behållas. Det är lite som att få uppmärksamhet, den existerar så länge den ges.

Så visst finns det maktmottagare. Men makten kan inte stoppas in i ett valv, innehas och ägas. Makt måste hela tiden mottas pånytt och pånytt. Lydnad kan mottas men det går inte att ha lydnaden nånstans. "Lydnad förvarar vi därinne på hyllorna till vänster. Var snäll och lås dörren efter dig när du lagt den där."

Foucault och Gandhi tror alltså inte på makthavare. Detta kallar jag makthavareateism, att bryta sig ur tron på att det skulle finnas makthavare.

Tvång och makt som varandras motsatser

Ifall makt är lydnad kan det inte vara makt att använda tvång mot någon. Tvång använder sig istället av muskelstyrka, stridsflygplan eller höga murar, inte lydnad. Tvång och makt är snarare varandras motsatser. Här är några exempel som möjligen illustrerar skillnaden mellan makt och tvång:
  1. När en vuxen bär bort ett sprattlande och skrikande barn så gör hen det för att barnet inte lyder, den vuxne använder istället tvång.
  2. Fängelse är ett tvångsmedel som används mot de som inte lyder, när makt saknas.
  3. Krig är ett tvångsmedel mot motståndare man inte har makt över.
  4. Freden efter ett krig kan handla om att lydnaden/makten håller på att återställas.
Min tes är att när makt (lydnad) finslipas och utvecklas blir makt mer lönsamt än tvång. Slaveriets tvång och hot om direkt våld blev med tiden alltmer olönsamt. Kapitalismens makt - lydnad istället för tvång och hot om våld - blev mer och mer lönsamt. Kapitalismens lydnad blev mäktigare än slaveriets tvång. De har dock aldrig varit helt renodlade system. Kapitalism kan innehålla tvång. Och slaveriet innehöll mycket lydnad.

Makt är mer producerande än förbjudande

Texterna från den borgerliga revolutionen och den tidiga liberalismen uppfattade makt som förbjudande, bestraffande och hindrande. De skapade därför föreställningar om friare sfärer som särskiljdes från nationalstaten: det privata, marknaden, civilsamhället.

Den borgerliga negativa föreställningen om makt togs över i delar av vänster, aktivism och proteströrelser. Makt uppfattades som förbjudande, förtryckande eller som hinder för frihet. Med denna världsbild frestades vänster och aktivism till att själva bli negativ, hindrande och nej-sägande.

Mäktiga makttekniker är, enligt Michel Foucault, producerande snarare än förbjudande. Makt skapar alltså mer samarbete och lydnad än hinder och förbud. Ju mer makt får oss engagerade, ju mäktigare blir makten.

Givetvis finns det perioder, institutioner och situationer där makt blir mer hindrande men dessa producerar vanligen maktlöshet snarare än makt. För att bli mäktigt uppfinner makt alltfler sätt att bli producerande. Flertalet av Foucaults böcker handlar om detta uppfinnande. Om hur makt skapar skapande.

Befrielse befriar oss från lydnad

Ifall makt är lika med lydnad och samarbete så handlar befrielse om att ta sig ur lydnad och skapa nya samarbeten. Så ifall makt är lika med lydnad blir civil olydnad avgörande för att uppnå befrielse från förtryckande makt. Det kan inte vara den enda metoden men civil olydnad blir en nödvändig del av en befrielse. Olydnaden drar undan förutsättningen (lydnaden) för den förtryckande makten. Och samtidigt skapas ett nytt samarbete, en ny makt.

En vänster som är totalt lydig, alltså där man sällan sitter i fängelse eller blir avskedad, har inte någon större möjlighet att bryta en förtryckande makt. Total laglydnad inom vänster är på ett sätt ett större hot mot förtryckta än stater och kapitalism som ju får hela sin makt genom folks lydnad. Förtryck utövas genom lydnad.

Därmed kan vi förstå Henry David Thoreaus tanke att problemet inte är regeringen utan de som protesterar men ändå lyder (Civil olydnad, 1849).

Per Herngren
2018 04 28, från en tidigare text 2005, version 0.2.1

Referens

Texter om civil olydnad av Per Herngren.
Texter om Michel Foucault.
"Tvång är motsatsen till makt" är också publicerad som webbsida, 2018.

12 april 2018

Vad är ickevåld? - Stellan Vinthagen & Mohandas Gandhi

Introduktion till Gandhi

Ickevåld är kontraintuitivt. Det stämmer inte med våra reflexer och med det vi tycker är självklart. Det behöver därför experiment och träning för att bryta sig ur det självklara.

I sin bok Motståndets sociologi (2016) utgår Stellan Vinthagen från Mohandas Gandhi för att begripa ickevåld. Vinthagen är professor i ickevåld i USA.

Ickevåld är, enligt Vinthagen, att "tillämpa den ickevåldsliga framtiden i nuet som alternativ till och motstånd mot det nuvarande samhällets våld och förtryck. Ickevåld är därmed alltid i en engagerad relation till vissa aspekter av våld och kan inte förekomma där våld inte existerar."(1)

Mohandas Gandhi praktiserade ett ickevåld som är sammanvävningen av civil olydnad och det konstruktiva programmet. Motstånd mot förtryck och våld hör ihop med byggandet av ickevåldssamhällen och ickevåldsorganisationer. Stellan Vinthagen översätter detta till en elegant formel(2):

Ickevåld=Ickevåldskonstruktion+Ickevåldsmotstånd

Ickevåldskonstruktion innebär både byggande av ickevåldsliga organisationer och träning i ickevåld(3).

Ickevåldsmotstånd, som exempelvis civil olydnad, transformerar våld och förtryck till ickevåld.

Ickevåld gör oss politiska tillsammans 

Gandhis ickevåld skapar politisk teori om hur samhällen ska fungera för att bli jämlika och demokratiska. Samhällen och organisationer behöver samtidigt skapa jämlikhet och göra motstånd mot ojämlikhet. Att skapa rättvis fördelning av makt och resurser kräver motstånd mot orättvisa. Ensidighet fungerar inte. Ensidighet öppnar upp för våld och förtryck.

Mål och medel blir ett. I ickevåld är civil olydnad både mål och medel. Olydnad behövs även i det bästa ickevåldsamhälle. Civil olydnad är en avgörande byggsten i varje samhälle. Motstånd och byggandet av samhällen går inte att särskilja.

På samma sätt är demokrati både mål och medel. Det räcker inte med att motståndet vill ha demokrati. Motstånd måste komma ur demokrati och skapa demokrati. Ickevåldsgrupper tränar därför jämlikare mötestekniker. Demokrati är ständigt experimenterande och tränande.

Ickevåld protesterar inte

Samhällsförändring genomförs konstruktivt för att inte övergå i förtryck och våld. Ifall grupper bara störtar en ordning återuppstår dominans och förtryck. Ickevåld inriktar sig därför inte på att vara emot, att säga Nej.

Att säga emot, fastna i Nej, skapar en återvändsgränd. Protesten övergår gärna i det negativas orkeslöshet. Nietzsche kallar det för viljan att inte vilja. Inte vilja det Dom vill.

Att delta i det politiska blir istället att bygga och experimentera. Politik är att finslipa och träna befriande samhällsordningar.

Från komplement till sammanvävt ickevåld

Det är frestande att tänka ickevåldskonstruktion och ickevåldsmotstånd som komplement. Som två olika saker som båda behövs. Vi kan kalla denna föreställning för komplementföreställningen om ickevåld.

Använder vi Vinthagens formel så tar komplementföreställningen bort ickevåld ur formeln. Vi får konstruktion och motstånd som separata företeelser. De summeras inte. Ickevåld≠Konstruktion+Motstånd. Ickevåld hindras i så fall från att bli till.

Läser vi texter från Europa och USA om ickevåld blir det förvirrande. Flera tar bort  ickevåld ur begreppet ickevåld. Ickevåld i nord tränger undan och ersätter Gandhis ickevåld. Ickevåld har inte längre något med ickevåld att göra, hmm.

En variant av komplementföreställningen är att placera ickevåldskonstruktion och ickevåldsmotstånd på var sin ända av en skala. 65% konstruktion och 35% motstånd.  Genom att placera ickevåld i skalan görs den kvantitativ. På så sätt reduceras ickevåld från förverkligande till en skala av nästan förverkligande.

Genom att placera konstruktion och motstånd på var sin ända av samma skala blir de dessutom varandras konkurrenter.
- Vår grupp ska minska lite på byggandet och dra oss mer åt motståndshållet.
- Jaha, men vår grupp ska satsa mer på att bygga samhällen. Vi hinner inte med motståndet.
Det ena tränger undan det andra. Ickevåld ersätts här av en balanserad kompromiss mellan konstruktion och motstånd.

Komplementföreställningar missar det geniala med Gandhis ickevåld. Genom att förverkliga målet tränger ickevåld undan och ersätter dominerande maktordningar. Förverkligandet genomförs så att det samtidigt gör motstånd. Och motståndet utformas så att det samtidigt förverkligar målet.

Ickevåldskonstruktion väver in ickevåldsmotstånd i konstruktionen. Byggandet av samhällen bygger in motstånd i samhället. Och ickevåldsmotstånd väver in ickevåldskonstruktion i motståndet. Motstånd bygger samhällen. Och samhällen gör motstånd.

Delen är större än helheten

Ickevåld förverkligas i handlingar, strukturer och ordningar. Ickevåld kan alltså inte reduceras till en framtida slutprodukt: mål som ännu ej är uppnått. Inte heller kan ickevåld reduceras till enbart medel: vilja något annat än det som görs.

Varje del av ickevåld förverkligar ickevåld. Det innebär inte att allt är samma sak. Snarare innebär det att både samhällsbygge och motstånd mot förtryck dras in i varje del.

Helheten får plats i detaljerna. Helheten är alltså mindre än dessa detaljer. Ickevåld förverkligas i detaljer. Eller så misslyckas det.

Ickevåld innebär att man gör målet så litet att det kan genomföras helt och hållet. Precis som med kapitalism, patriarkat och krig är ickevåld svärmar av små händelser snarare än ett stort, enhetligt system.

Att göra målet mindre förminskar det inte. Det gör det snarare möjligt att mångfaldiga det mer. Mindre blir mer.

Demokrati är både mål och medel

Att organisera civil olydnad är att samtidigt organisera demokrati och jämlikhet, omsorg och tillit. Eftersom civil olydnad utformas så att det faktiskt bygger samhällen kan det skapa missförstånd att kalla det för aktioner. Civil olydnad är inte individuella handlingar. Civil olydnad är snarare motståndssamhällen som kopplar sig till andra samhällen.

Plogbillarna i USA använder "building community" för att beskriva det de ägnar sig åt. Medan de förbereder avrustning av vapen bor och arbetar de i fattiga områden. Efter rättegången bygger de samhällen även i fängelset.

För ickevåld är samhällen inte ett försök att skapa något harmoniskt och vackert tillsammans med de duktiga och upplysta. Istället griper samhällen in och gör motstånd mot orättvis fördelning av makt och resurser. Ickevåld är för de sårbara. För de som behöver andra. För de som inte klarar sig själva. För de som misslyckas. För de som flyr och förtrycks.

Ickevåld avviker

Samhällen blir inte en enhet. Deras ontologi är snarare avvikelse. Som rhizom och svamprötter lever samhällen genom att ge sig iväg i nya riktningar. Gandhis ickevåld är exempel på det.

I Gandhis saltmarsch utvanns salt som England tidigare koloniserat och monopoliserat. Handlingen imiterades och spreds som en smitta över Indiens kust. Englands monopol på salt bröts. Kolonialismen trängdes ut ur saltet.

Inom veckor från första saltmarschen ockuperade indier koloniala saltfabriker. Infrastrukturen för salt togs över av indier. Civil olydnad skapade nya infrastrukturer och samhällsstrukturer som trängde undan kolonialismen. Det innebar inte att kolonialiserandet försvann. Det var fortfarande mäktigt på andra håll. Och kolonialism är mäktigt idag: i reflexer, rasifiering och nationella ordningar.

Civil olydnad är att regera

Stellan Vinthagen tar i sin bok upp hur bostadslösa i Brasilien ockuperar mark. Byggandet av hus och byar är både samhälle och civil olydnad. De boendes beslutsmöten för att organisera sin bygd  är ett demokratiskt regerande samtidigt som det är civil olydnad mot en stat som försöker regera över dem.

Regerande står emot regerande. Ickevåld praktiserar en jämlikare värld. Motparten görs jämlik. Det innebär att ickevåld undviker att ställa sig över andra samhällen. Men det innebär inte att regeringar och kapitalism placeras över oss. Regeranden kan göra motstånd mot varandra eller
samverka.

Såväl makt som befrielse svärmar. De flockar sig. Och stimm tar sig in i, och ut ur, flöden. Det är mycket samverkan men det skapas aldrig enhet.

Myller av förverkliganden blir faktiskt mer realistiskt än föreställningar om stora maktpyramider och väldiga system. Eller föreställningar om ledare som styr våra liv. Ickevåld skapar en teori om hur politik faktiskt fungerar.

Övervinna funktionell vidskepelse

När vänster eller protestgrupper pekar ut motparten som en gigantisk jätte produceras en funktionell vidskepelse. Föreställningen blir funktionell för ordningen eftersom tron på den väldiga makten befäster ordningen.

Den funktionella vidskepelsen definierar oss som icke-regerande. Ingen chans att vi ska kunna tränga undan dessa väldiga jättar. Tja, kanske om hundra år. Men inte nu!

Även tron på maktpyramider och stora system skapar en paranoid vidskepelse, att det skulle finnas en dold makt bortom levandet, bortom förkroppsligande och materialiserande, bortom samtal och beslut.

Ickevåldets förverkligande tränger undan politisk paranoia. Det finns ingen dold sfär av makt däruppe.

Det har vid olika tillfällen hänt att den brasilianska statens regerande har erkänt och accepterat de bostadslösas regerande. Nya demokratier och nya samhällen byggs med samarbete och ickesamarbete. Ickesamarbete kan faktiskt leda till mer samarbete med andra ordningar än ensidig lydnad.

Per Herngren
2018 04 12, version 0.1

Referens

Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016.

Otto von Busch, Per Herngren, Mode & motstånd Dialoger om befrielse och civil olydnad, imitation och politik, Korpen, 2016.

Per Herngrens texter om Gandhi. 
Per Herngrens texter om rekursiv samhällsförändring och demokrati

Fotnötter

1. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 68.
2. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 69.
3. Stellan Vinthagen, Motståndets sociologi Kampen mot förtryck med fredliga och frihetliga medel, Irene Publishing, 2016, s 70.

24 februari 2018

Ickevåld trappar upp olydnaden – Gandhi

Ickevåld förstår makt som lydnad och samarbete. Civil olydnad och samarbetsvägran blir i så fall avgörande politiska verktyg för att bryta makt. Och ifall olydnaden smittar av sig så trängs den gamla makten (lydnaden) undan. Ett nytt samarbete ersätter det gamla samarbetet.


Neutralisera civil olydnad

Stat och lag kan neutralisera motstånd genom att ignorera det. Det kan vara genom att ge låga straff eller inget straff alls. Lydnaden (makten) skapar sig på så sätt en viss elasticitet mot motstånd.

Ett annat sätt att neutralisera motstånd är att införliva det. Lite lagom olydnad kan införlivas i lydnaden. Lagom-olydnad för då flera funktioner för att stabilisera lydnaden (makten):
  1. Olydnad som införlivas i ordningen legitimerar ordningen. "Se hur demokratiska och lyhörda våra styrande är!"
  2. Olydnad gör lydnaden mer flexibel. Olydnaden justerar regler, ordning och styrning så de inte blir rigida och maktlösa.
Det finns extremt kontrollerande makt, som centralstyrda datorsystem som vid olydnad ger felmeddelande och stoppar fortsatt aktivitet. Men vanligtvis tolererar lydnaden när vi överskrider gränser lite lagom mycket. Det stör inte lydnaden. Olydnad kan till och med stärka lydnaden.

Lydnaden behöver lite olydnad för att fungera. Bokstavlig lydnad skulle sabotera ordningen. Denna form av fullständig-lydnad-motstånd kallas svejkism. Begreppet kommer från Jaroslav Hašeks bok om soldaten Svejk. Svejk är så lydig att militärens krigande hindras. Bokstavlig lydnad till befälens order saboterar krig.


Hur ickevåld bryter lydnaden (makten)

När den civila olydnaden ignorerades trappade Gandhi upp olydnaden. I augusti 1920 under kampanjen för samarbetsvägran med det brittiska kolonialväldet och ännu mer i civil olydnadskampanjen sommaren 1930 lyfte Mohandas Gandhi fram hur vi behöver vi trappa upp när stat och lag ignorerar oss.

Upptrappningen handlade alltid om att öka ickevåldet, aldrig om att bli mindre ickevåldslig. En motståndgrupp behöver trappa upp ickevåld till kännbara fängelsestraff för att olydnaden ska kunna bryta lydnaden. Det är flera skäl till det:

För det första är det inte böter som avskräcker oss från att ta över företag, proppa igen giftiga avloppsrör eller avrusta vapen, utan just kännbara konsekvenser.

Mohandas Gandhi bar ofta med sig Henry David Thoreaus häfte om civil olydnad från 1849. Det är i det häftet Thoreau uppfinner civil olydnad som en kamp mot lydnaden snarare än mot regeringar. Enligt Thoreau och Gandhi är straffet avgörande för att hindra oss från att bryta lydnaden. Straffet producerar kanske inte så mycket makt men det avskräcker oss från befrielse. Rädslan för straff hindrar oss att leva befrielse.

Det är straffet som lydnaden använder för att måla upp befrielse som otänkbart. Det görs till en självklarhet att straffet hindrar oss från att leva befrielse.

Genom att trappa upp civil olydnad till "avskräckande fängelsestraff" bryts den rädsla och oro som skyddar makten från olydnad. Istället för att straffet skyddar lydnaden förvandlas straffet till utmanande befrielse och moralisk kraft. Det som nyss tycktes omöjligt är uppenbart möjligt. "Om det är möjligt för dem är det kanske möjligt för oss andra också." "Hmm, om de vågar göra det rätta trots fängelsestraff kanske vi också vågar?"  

För det andra behöver befrielse se till att få rättegångar för att pröva olika värden mot varandra. En befrielsegrupp som inte konfronteras och tvingas argumentera kring rätt eller fel blir gärna självgod och sekteristisk, precis som regeringar och företag som inte möter motstånd blir självgoda och sekteristiska.

I rättegången agerar civil olydnad jämlikt med regeringar och företag. En ickevåldsgrupp försöker så gott den kan argumentera för ett värde och pröva det mot andra värden. Åklagarens argument tvingar ickevåldet att finna bättre argument. Domare och åklagare lär motståndsgruppen att göra bättre motstånd. Motståndarens rättssystem görs till en del av befrielsen.

Ickevåldet blir genom rättegången dessutom en inomparlamentarisk handling. Åklagaren representerar regeringen. Och domaren representerar lagen. En civil olydnadsgrupp sitter alltså i en rättslig förhandling med regeringen och med lagen. Så civil olydnad är en av de få möjligheter som finns att agera inom det parlamentariska systemet (om man nu inte råkar vara riksdagspolitiker).

 

Ickevåld går in bland våld och förtryck

Skillnaden mellan alternativrörelsens alternativ och Gandhis ickevåld är att det konstruktiva programmet byggs mitt i våld och förtryck. Det handlar alltså inte om att bygga lyckliga öar vid sidan av våldet.

Det engelska ordet displace betyder både tränga undan och ersätta. Ickevåld skapar och bygger mitt i våldet. På ett avgränsat område tränger ickevåldet undan våldet och ersätter det med konstruktivt samhällsbygge. Målet blir medlet. Utifrån ickevåld som ingripande kritiserar Gandhi den pacifism som bara vägrar delta i våld. Befrielse behöver gripa in i våld och förtryck. Gandhi bygger en befrielse som samtidigt är konstruktivt samhällsbygge och motstånd mot härskande.

Per Herngren
17 februari 2018, version 0.1.1
Artikeln är tidigare publicerad på ickevåldsnätet.
 

Upptrappning av ickevåld - bilaga

När den civila olydnaden ignorerades trappade Gandhi och hans medarbetare ofta upp olydnaden. Upptrappningen handlade om att öka ickevåldet, inte om att bli mindre ickevåldslig. Ifall våldet ökade bland andra befrielsegrupper parallellt med ickevåldskampen så avbröt Gandhi vanligtvis den civila olydnaden. När det fanns risk för våld kunde ickevåldet fokusera motståndet mer mot det våldsamma motståndet än mot kolonialmakten. Det våldsamma motståndet samt lydnaden till kolonialismen hindrade befrielsen, de koloniala härskarna var inte mäktiga i sig själv.


Platt ontologi och jämlik metod - bilaga 2

Ifall organisationer inte befinner sig på olika nivåer, ifall inte mikro existerar i en sfär under makro, så analyseras stater, företag, organisationer och motståndsgrupper på samma nivå. Det är först då det går att utforska det myller av aktiviteter som febrilt producerar jämlikhet och ojämlikhet, makt och motstånd, samarbete och ickesamarbete.

Referens

Per Herngren, Otto von Busch, Mode och motstånd, Korpen, 2016.
Per Herngren, "Trappa upp sårbarheten - inte provokationen", 2016.
Mohandas Gandhi, Collected works of Mahatma Gandhi, 1999.
Jaroslav Hašek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under världskriget, Modernista, 2018 (original 1923).
Henry David Thoreau, Resistance to Civil Government, titeln ändrades senare till Civil Disobedience, 1849.